ARBETSVILLKOR. “Under mina 25 år som på ett eller annat sätt verksam förmedlare av musik, humor och andra kulturuttryck har jag blivit snuvad på pengar och förd bakom ljuset genom falska förutsättningar. Men detta, att få ett långfinger upptryckt i ansiktet av någon man bidragit gratis till, är bland det värsta jag har varit med om.”

I slutet av 90-talet visade Sveriges Television en rad välgjorda porträtt i en fin dokumentärserie. Bland annat såg jag en dokumentärfilm om en småländsk cirkusdirektör som gjorde allt i sin makt för att kunna försörja sig på sin cirkus. Han lyckades på ovärdiga sätt spara in en krona här. Och en där. Vilket naturligtvis ledde till missförhållanden bland de anställda.

I en intervju med en kvinnlig akrobat från Rumänien berättade hon att hon närde en dröm om att uppträda på en cirkus i Paris, men att hon nu fick finna sig i hur det var. Men drömmen fanns. Och drömmen finns alltid i kulturens alla små vrår. Drömmen om att få underhålla och att få sitt rättmätiga erkännande. Känna att vi har bidragit till att skänka glädje och få lön för mödan i något annat än enbart bekräftelse. Men det är inte alltid – för att inte säga väldigt sällan – det blir så. För allt för ofta går det inte att bortse det faktum att vi, kulturens projektorer, bara är marionetter som alltför ofta står handfallna utan att ha något att säga till om.

Det om något lärde nedstägningen oss förra året. Kulturen genomgick en ny istid och vi var tvugna att dra in våra verksamheter och gå på knäna och be om kulturstöd. Vissa klarade sig bra ändå. Hittade nya vägar. Nådde ut med de tankar och idéer som skulle förmedlas. Så även för kulturbranschens alla skojare till aktörer bakom kulisserna. Vi alla hankade oss fram till det att kulturen slog upp sina gyllene portar och bjöd in oss till att förmedla och ta del av alla uttryckssätt som kulturen bär i sitt mångfacetterade sköte. Det var underbart. Det skvallrade om en nystart och alla var lyckliga. Som slutet på andra världskriget. Parader. Konfetti. Jubel. Och kultur. En ny teateruppsättning. En cellokonsert. En standupshow. Och spoken word. Inspirationen fanns där och vi kunde återigen andas. Men i takt med detta kom också kulturens baksida och tog vår luft igen. Som den alltid har gjort. Den småländska cirkusdirektören som vill dra vinst av de osäkra förmedlarna. De som inte har hittat sin röst än. Och det här är ju ingen nyhet. Så här har det alltid varit. Någon hal entreprenör som omförhandlar gaget i efterhand. Eller har glömt vad som sagts. Och vi som besitter den kreativa kraften men kanske är för konflikträdda för att stöta oss med den som sitter på kulturens kapital lägger oss. Alltför lätt. Och igår blev jag offer för en riktigt hal ål i standup-branschen.

Hans fullständiga arrogans till branschen har gjort att han saknar medmänsklighet.

I tisdags blev jag kontaktad av en klubbägare som bokade mig till en standupklubb som huserar på Södermalm i Stockholm två gånger i veckan. Jag fick en ”spot” på 7 minuter. Ingen betalning. Trots att inträdet ligger på 275 kronor. Ockerpris då Norra Brunn som måste ses som vår nationalscen har en entréavgift som ligger på 200 kronor i dörren. (Och som allt som oftast håller hög klass.) Men eftersom jag anser mig vara en smula ringrostig efter covid så tog jag det. För att värma upp inför kommande betalgig. Dumt så klart att göda en gris som inte förstår de kreativas värde. Och det skulle jag bli varse. På fredagen, när jag brottades med ett signalfel i tunnelbanan på väg till en fest där jag skulle spela skivor så hör klubbägaren av sig igen. Han undrar om jag kan spela musik mellan komikerna. Eftersom det inte utgår någon betalning för detta hälsar jag att jag spelar skivor hela fredagkvällen och gärna bara fokuserar på mina sju minuter (det var länge sen jag spelade skivor utan arvode). Och sen en vädjan om att jag hoppas han förstår.

Men han förstår inte. Hans fullständiga arrogans till branschen har gjort att han saknar medmänsklighet. En empatistörning där han som bokare tror att han gör en tjänst när han bokar en komiker gratis. Han svarade snabbt. ”Du är avbokad imorgon. Hoppas du förstår”. Jag förstod inte. Alls. Hur man kan behandla någon så? Att man som klubbägare om kanske drar in 20-30 lakan på en kväll inte har råd att betala en DJ. Och avbokar en komiker för att han inte ställer upp gratis. Hur är man då funtad som person? Ofta har han sina unga hungriga lakejer som ställer upp gratis i hopp om att få scentid. Det är så lågt.

Så respektlöst.

Men. Så kom det ett meddelande där han skrev att han skojade. Jag kände på tonen att det inte riktigt stämde men jag tog mitt pick och pack på lördagen och drog ned till klubben ifråga för att leverera sju minuter förstklassig underhållning för en packad (bortom bristningsgränsen) lokal. På plats hade mina sju minuter i första akten blivit ersatt med fem minuter i början av andra. Men eftersom jag visste att detta skulle bli mitt sista uppträdande här tänkte jag att jag kunde köra i tio minuter eftersom jag inte har någon som helst respekt för klubbägaren.

Jag gjorde mig beredd att genomlida första akten. Jag pratade med en kvinnlig kollega som satt bredvid mig om utsugarna i branschen som inte ser oss för vad vi gör. Eller är. Utan enkom som en bricka i ett spel där vi bidrar till att svinet ska få mer pengar på kontot som inte går till att förbättra förhållandena annat än för klubbägaren själv. Så egoistiskt. Att syssla med underhållning men inte förstå sig på begreppet underhåll.

När showen började kom klubbägaren in i lokalen. Då han även driver en annan klubb är det ytterst ovanligt att han dyker upp på denna klubb som är att betraktas som den andra klubbens mindre lyckade lillebror. Jag såg direkt på klubbägaren att han hade en agenda. På klassiskt härskarteknik-manér går han fram till den kvinnliga kollegan. Hälsar och ler. Ger ett vänligt intryck. En känsla av att jag ”ser dig” (men inte mig) och är glad att du uppträder på min klubb. Sen var det min tur. Han trycker upp sitt långfinger framför näsan på mig och säger ”Fuck you, Gussy. Fuck you!” Ganska hård jargong från en person som jag har uppträtt hos i snart fjorton år kan jag tycka. Han lämnade sedan lokalen.

Under mina 25 år som på ett eller annat sätt verksam förmedlare av musik, humor och andra kulturuttryck har jag blivit snuvad på pengar, förd bakom ljuset genom falska förutsättningar. Jag har blivit lovad resa från gig och tvingats lifta från Ekerö mitt i natten. Jag har sovit på liggunderlag utan något täcke och fått giget inställt när jag väl varit på plats i Malmö. Men detta, att få ett långfinger upptryckt i ansiktet, är bland det värsta jag har varit med om. Av någon man har bidragit gratis till i fjorton år.

Men självrespekten fanns med. Jag gick efter honom. Jag lät honom smaka på sin egen medicin. Och tryckte upp mitt långfinger i hans ansikte och sa att jag aldrig blivit utsatt för en mer komprometterande handling av någon i branschen. Och då slog det mig att han säkert alltid har trott att han har ställt upp för oss komiker genom att ge oss scentid och en chans att utvecklas. Men det han har gjort är att tjäna pengar på oss. I vrede gick jag hem och skrev av mig i de olika forum vi komiker har. Att vi inte ska låta oss utstå vilken behandling som helst. Och det gäller inte bara oss komiker. Det gäller alla kulturarbetare som känner att de bidrar. Gå inte med på vad som helst. Visa självrespekt. Något som kanske är svårare för oss komiker eftersom vi vill livnära oss på att skoja och därför kan vara inkapabla att hantera sanningen. Det är därför vi skämtar.

Men jag som tar humor på största allvar, eftersom den är en så stor del av mitt liv, har insett att de värsta skojarna är aktörerna bakom kulisserna. De som drar i oss marionetter. De måste elimineras så att vi kan fortsätta sprida glädje och inspirera och få vår rättmätiga belöning för det. Så att vi tids nog blir den där akrobaten som får uppträda i Paris.

The post Kulturparasiterna är ett problem för branschen first appeared on Opulens.

DRAG. After Dark-legendaren Christer Lindarw klarade bara några år som pensionär. Nu gör han comeback med en ny dragshow – men utan att själv stå på scen.

– Jag kände att jag måste föra traditionen vidare, säger han.

I februari nästa år slår krogshowen Club After Dark upp portarna på Vasateatern i Stockholm. På scen står en tolv man stark dragshow-ensemble, men inte Christer Lindarw. Efter mer än fyra decennier i rampljuset håller han sig den här gången i kulisserna. Lindarw producerar showen, designar scenkläderna och ska även ge lite personregi.

– Det ska bli kul att se showen utifrån för en gångs skull och att vara med och forma den, säger han.

– Det är också så skönt att ha en helg där jag kan gå på fest eller middag. Jag har inte kunnat göra det på 40 år. Jag har kommit så långt ifrån ett vanligt umgängesliv. Vi har ju alltid jobbat när andra varit lediga.

Men han stänger inte sceningången helt.

– Vi får se hur kul det blir. Jag håller det lite öppet och jag kanske hoppar upp på scenen någon kväll om jag känner för det, men bara om jag får feeling.

“Ska det bara dö ut?”

2017 tackade Christer Lindarw och After Dark för sig med avskedsshowen “This is it”. Sedan dess har han njutit av att vara ledig, men samtidigt störde han sig på att ingen verkade vilja plocka upp stafettpinnen efter After Dark.

– Det är ju ingen som tar vid där vi slutade. Det finns ingen ny grupp som gör den här typen av show. Allt som vi har byggt upp och som har fått en så stor publik genom alla dessa år – ska det bara dö ut nu bara för att jag slutar? Nej, då får jag föra traditionen vidare själv.

Christer Lindarw konstaterar att hela krogshowsgenren håller på att dö ut. Visserligen lockar artister som Ola Salo och Danny Saucedo stor publik till sina shower, men då handlar det om vanliga konserter i lite lyxigare format, tycker han. Och han anser att dagens drag-artister är alldeles för jag-fixerade för att vilja syssla med krogunderhållning.

“Extremt individualistiskt”

–Ungdomarna som kör drag har mer looken och stilen från “RuPaul’s dragrace”. För dem handlar det om att skapa en extrem look och att bli en karaktär. De kan vara jävligt balla, men de är mer som konstverk. Det är extremt individualistiskt och de gör ju inga shower där man byter karaktärer och gör allt från buskis till Broadway. Det är den traditionen som jag vill lite hålla vid liv.

Vasateatern är en perfekt lokal, tycker han, och meningen är att ge showkvällarna en Moulin Rouge-aktig nattklubbsatmosfär.

– Vi försöker att få tillbaka lite känslan som vi hade när vi hade egen klubb på gamla David Bagares gata där allt började 1976. Hela kvällen är som en stor show och det ska vara kul happenings redan i foajén.

Björn Berglund/TT

The post Lindarw bjuder in till After Dark-klubb first appeared on Opulens.