MEDIEKRITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur SVT:s förra miljöreporter Erika Bjerström gjort ett misslyckat utspel i debatten om klimat och miljö.

Erika Bjerström har blivit hatad och hotad

SVT:s förra miljöreporter Erika Bjerström är en omtalad person. Först genom att berätta hur hatad och hotad hon blev för sin rapportering. Hat och hån som uteslutande kom från kränkta män. Fruktansvärt och helt oacceptabelt. Det värsta är inte att Bjerström drabbats. Utan att hon är en i en lång rad av kvinnor som råkat ut för samma sak.

Sedan skrev hon en krönika i Dagens Industri. Den handlade om hur vi i väst lever på ett sätt som är skadligt för miljön. Men det viktiga budskapet kom att skymmas av en hätsk och hatisk debatt om något annat – genusfrågor. Eller för att uttrycka sig drastiskt: könskriget.

Artikeln blev viral

Bjerströms artikel blev viral eftersom hon skrev att rika vita män var mest skyldiga till miljöförstöringen. Detta problem ansåg hon kunde adresseras bland annat genom en skatt på inköp via kreditkort av speciellt miljöstörande saker: typ kött, flygresor och liknande.

Detta fick givetvis klimathotsförnekarna och den högerlutande pressen att gå bananas. Dessa mörkermän hatade, förlöjligade och missförstod medvetet hennes text.  Därmed flyttades debatten över till frontalangrepp från båda sidor i könskriget.

Några invändningar

Låt oss syna ett par detaljer.

För det första: är alla vita män, och endast dessa, skyldiga till överutnyttjande av jordens resurser? Nej, knappast. I så fall skulle inga kvinnor äta kött och fisk och inte heller grönsaker och frukt som flygimporteras från andra delar av världen. De skulle aldrig åka på solsemester. Aldrig duscha varmt och länge, aldrig överkonsumera kläder. Aldrig åka bil. Och syndernas-förlåtelse skulle skickas bakåt i tiden till medsystrar som glatt sprutade ut ozonförstörande hårspray i atmosfären.

För det andra: vad gäller förnekande av klimathotet är män i förkrossande majoritet, i alla fall om man följer debatt och inlägg i forum på nätet.

För det tredje: finns det skillnader i utnyttjande av resurser mellan olika grupper på vår jord? Ja. Är kön och hudfärg orsaken? Knappast.

Bjerström nämner i sin artikel att män står för ungefär 25 procent mer miljöstörande verksamhet än kvinnor. Hur en sådan beräkning ska göras och vilka faktorer som ska mätas och hur de ska viktas, är komplicerat. Men någon typ av sanning finns med största sannolikhet i påståendet.

Den brännande frågan blir: är kön och hudfärg den oberoende eller beroende faktorn? Inom vetenskapsteori är detta viktiga begrepp. Den oberoende faktorn är den man undersöker och kan ändra för att få olika utfall. Beroende faktorer är de faktorer som ändras när den oberoende ändras.

Samhällsposition trumfar kön och hudfärg

Jag hävdar att makt och position i samhället är den oberoende faktorn när det rör miljöstörande verksamhet. Inte kön eller hudfärg. För finns det bevis för att kvinnor i ledande positioner i politik och näringsliv lever väsentligt annorlunda än män i samma position? Eller att icke-vita politiker och företagsledare lever mer miljövänligt än deras vita motsvarigheter? Jag har inte funnit något som tyder på det.

Nåväl invänder någon: är det så farligt att skuldbelägga vita rika män? Är de så lättkränkta? Måste vi inte få slå på dem för att få en förändring?

Erika Bjerströms inlägg är kontraproduktivt

Givetvis måste det få ske. Men kritik måste också riktas mot övriga individer som lever på liknande sätt. Därför är den debatt som följt i spåren av Bjerströms artikel kontraproduktiv. Den skadar och stör den livsviktiga debatten om miljön, vilket ytterst handlar om utnyttjande av jordens resurser.

Varför är den kontraproduktiv?

Främst för att klimathotsförnekande män, vilka inte sällan finnas i ledande positioner i samhället, då enkelt kan göra miljöfrågan till en genusfråga. Och avfärda den som lögner från hysteriska fruntimmer. Just genom att hävda att västerländska kvinnor minsann också belastar miljön. Så det så.

Kontraproduktiv också för att kvinnor kan fås att luta sig tillbaka och inte ta sitt eget överutnyttjade av jordens resurser på allvar. Eftersom männen som vanligt är bovarna och orsaken till allt som är dåligt. Så länge de inte ändrar sig behöver kvinnor minsann inte bry sig.

Miljön är förloraren

I båda fallen är miljön den stora förloraren. Varför har debatten hamnat där den gjort? Både Bjärstöm och DI:s redigerare och rubrikmakare är medskyldiga. För deras agenda är att tränga igenom det massmediala bruset. Skriva något som får läsaren att haja till redan vid åsynen av rubrik och ingress. Skapa det som flertalet redaktioner vill ha – ett klickmonster. Vägen dit är det som kallas triggers – ord och begrepp som omedelbart skapar starka känslor.

Att vår miljö mår dåligt är dessvärre ingen trigger. Detta har vi vetat länge och det vill vi inte tänka på. Att ställa män mot kvinnor i könskriget väcker alltid känslor och det tycks däremot få tröttna på.

Därför har Bjerström och Dagens Industri använt den triggern. Och därmed gjort självmål. Krönikan Bjerström skrivit frälser möjligtvis de redan frälsta. Och ökar definitivt hatet från de ofrälsta. Leder detta till en förändrad och förbättrad miljödebatt? Knappast. Till ökad polarisering däremot? Ja.

Vinnare är klimatförnekande och misogyna män. Samt frontsoldater i könskriget.

Förlorare är vi som inser att alla, oavsett kön, hudfärg och plånbok måste göra allt vi kan för miljön och därmed ge våra barn och barnbarn en hyfsad framtid på ett hårt utnyttjat klot.

The post Sorgligt självmål av Erika Bjerström i miljöfrågan first appeared on Opulens.

ESSÄ. Adam Svedlund har skrivit en essä som utgår från en personlig erfarenhet av landskapets förändring och vår tids instrumentella syn på världen.

Han har en master i statsvetenskap och intresserar sig särskilt för politisk filosofi och offentlig förvaltning. I essän ”Det krossande” knyter Svedlund an till Elin Wägner, Michael Oakeshott och Hannah Arendt.

Det krossande

Ibland drabbas jag – inte av panik, men av något som liknar en sorts inre angelägenhet, som om ett händelseförlopp pågår under allt annat – en kontinentalplatta i trög rörelse mot en undergång jag är maktlös att hindra.

Det finns en plats i utkanten av Växjö jag brukade gå till. Skogen låg där stadens yttre gräns gled över i naturreservatet. Efter avverkningen låg träden staplade i högar. Det gjorde mig sorgsen, utan att jag riktigt förstod varför.

Bakgrunden till trafikplatsens tillkomst är enkel; bilköer, en växande stad, krav på framkomlighet och effektivitet. Det är en liten del av naturreservatet som röjts undan för att ge plats åt betongens väldiga bågar och cirklar. Som kompensation har en annan del av skogen avsatts till reservat. Utilitärt betraktat kommer naturreservatet rentav vara större till ytan än förut.

Ändå tänker jag ofta på just den platsen. På hur den såg ut, hur den ser ut nu. Varför jag var så bedrövad över den, trots att reservatet nu faktiskt blir större till sitt omfång. När jag läser Elin Wägners ”Tusen år i Småland” ger hennes ord ramar till sorgen när hon skriver om ”…det lysande, kolossala och krossande”. Det kontrasteras mot de små värdena, sådant som inte behöver motiveras utan ”begärde att stå för sin egen skull och sitt eget mysterium”. Det danas då. Min skogsrand är inte bara berättelsen om ett par knippen träd. Den är en tidstypisk berättelse, en smal lins som ger tillträde till en större värld, ett skeende som pågått och fortsätter att pågå – ständigt och överallt. En förskjutning som pågått betydligt längre än själva avverkningen, ett accelererande händelseförlopp som utgör krönikan över vår samtid.

Vår tid verkar söka det krossande, det omvälvande. Allt bryts upp, rationaliseras, underkastas ekonomin. Även det politiska tycks drivas mot det monumentala – ansiktslösa globala logistikkedjor, omfattande policyprogram. De må röra sig från olika startpunkter, men de leds alltid fram till samma slut. Blickarna lyser ut över samtiden – allt de faller på är blott verktyg, även människorna.

Det finns en tanke, som sipprar in i alla sfärer, lirkar sig in på vår inbjudan. Ett slags varufiering, att något per automatik kan bytas ut mot något annat. Blickar man ned i korgen under sin veckohandling är det onekligen så – ett mörbultat äpple byts diskret ut mot ett slätt. Logiken negligerar emellertid att platser, relationer, idéer och traditioner som folk skapar en anknytning till inte kan eller bör vara utbytbara. De håller inneboende värden, i sig själva. Just den platsen som nu är utraderad, den skärva av skogen som inte längre finns – som är nedhuggen, sprängd och schaktad – höll en särskild betydelse. Just de stigarna, de träden, hur vinden letade sig in i den sommarvarma skogen betydde något, hur ljuset bröt igenom barrverket under tidig vår.

Alla är vi i någon mån beroende av bekanta miljöer, personer och företeelser. En förutsägbar kontext som låter oss skicka ut våra rötter i den stilla jorden omkring oss.

Viljan, instinkten att något är värt bevara har alltid tyckts mig bo i varje människa. En slags vördnad inför vår fysiska och andliga värld. Den värld som vi har fått till skänks, med all dess skönhet och brister, vår att vårda med öm hand och varsamt överlämna till de efterkommande.

Känslan av att något bär mening i sig självt och är värt att bevara är kärnan i det konservativa lynnet, snarare än en samling politiska punkter som den konservative bryr sig om och därför att hon bryr sig om just de frågorna på ett specifikt sätt så blir hon konservativ.

Filosofen Oakeshott beskrev det som en hållning, en inställning till världen. En instinkt, en blick som värnar det redan existerande framför det omvälvande. Oakeshott fångade det hela väl när han skrev att vara konservativ är att “…prefer the familiar to the unknown, the tried to the untried, fact to mystery, the actual to the possible, the limited to the unbounded, the near to the distant, the sufficient to the superabundant, the convenient to the perfect, present laughter to utopian bliss.”

Instinkten felöversätts emellertid, och framträder då, både av livshållningens förespråkare och belackare, i reducerad och förenklad form – som en lista av sakpolitiska områden. Där faller den isär i sakfrågor som Rationalisten – figuren Oakeshott beskrev – sedan laborerar med i ett kontextlöst vakuum, åtskilda från det generationella minnet. Mätande, kvantiteter, scheman.

Varufieringen, förtingligandet bär med sig ett förminskande, ett förfulande av det mänskliga tillståndet. Allt måste tåla att granskas, jämföras med allt i samma kategori, vägas mot varje tänkbart scenario, mot varje möjlig framtid. Allt underställs formlerna. Till sist destilleras världen ned till ett äpple i en korg. Resultaten trillar ut på andra sidan, renskrubbade, formade till del i en storvulen politisk linje eller infogade i ett ekonomiskt system.

Konservatism – detta ekande rop som uttalas allt oftare över samtiden – blir underordnad en nyliberal världsåskådning där den genom grandiosa planer gör utfästelser om det storslagna, snarare än förvaltarskapet.

En konservatism som har bytt ut det lilla mot det stora, det bekanta mot det okända, det lokala mot det globala, det sansade mot det febrila. Varsamhet och andakt har bytts mot brutal likriktighet och grå effektivitet.

Konservatismen låter sig inte förstås som enbart en motplan till en progressiv motsvarighet. Konservatismen är inte en doktrin, utan en underkastelse. Underkastelse till tidigare generationers vilja och de kommandes rätt. Till nyanserna. En bro mellan nutid och dåtid. En instinkt av vördnad inför det ärvda – en känsla i vår blick – snarare än ett politiskt program.

När världen förändras påminns jag hela tiden om vad som gått förlorat – ett sätt att se på världen där vissa saker inte behöver motiveras eller förklaras. Ytterst är det en slags känsla av att något av betydelse både har och håller på att glida oss ur händerna, för att begravas under vår nya sköna värld, för oss att glömma bort, och aldrig mer återse.

Det ändlösa nedbrytandet är som en tornado där allt kastas om, bryts ned, återuppstår – allt fortare – och där världen blir alltmer kallhamrad och dränerad på mening var gång stormen dragit igenom den.

Hannah Arendt beskrev det som ett ekonomiskt kretslopp bestående av arbete och konsumtion som omsluter alltmer av det mänskliga livet. I det offras beständighet, allt förbrukas så fort det uppstår vilket nöter på den fysiska världen och lämnar oss förfrämligade. Sådant som inte bidrar till det växande kretsloppet förtjänar ingen plats bland oss.

Det blir en värld av tillfälliga skal, skuggor av det glömda. I den finns inget som förbinder oss med tidigare och kommande led. Inget som har makt att förena oss över tid och rum och därigenom skänka oss mening i det alltmer förgängliga nuet. En värld utan anknytning där vi svävar stilla i mörkret, där varje generation måste upptäcka den på nytt. Där vi sprungit ifrån tiden själv, lösta från århundradenas inverkan på oss.

Förmår vi i stället höja blicken ovanför det omedelbara, se bortom det instrumentella, bortom politiska program eller vilande krafter som väntar på att få frigöras och släppas lös på den globala marknaden. Se bildning, konst, kärlek, naturen, skönhet, värdighet och vänskap och inse att de inte måste användas till något bortom, de är tillräckliga i sig själva. De kräver att stå för sin egen rätt.

Världen – platser, människor, idéer och rentav saker – kan tillskrivas mening, bortom det storvulna. När vi förvaltar det vi fått till skänks snarare än att omdana det efter vår generations godtycke, bortom det utilitära och det instrumentella. När den samtida stormen bedarrat vågar vi åter forma djupa band till det som omger oss.

Betongen, vägarna, rondellerna markerar förändringen i vår blick. I Wägners Småland vilade blicken på det heliga, fylld av försiktighet och hövlighet. Hon skriver att det gick illa för folk i de gamla sagorna när ”…de förbisåg de små värdena, de små tingen och bara höll sig till det lysande, det kolossala och det krossande”.

Bortom den sköra glansen, i de stillsamma värdena, när vi ser det som står för sitt eget mysterium snarare än tjänar det storslagna, kan vi åter skönja det heliga. En aning, något som glimmar till när vi med varsamhet blickar ut över världen.

The post ”Det krossande” – om förändring och beständighet first appeared on Opulens.

DAGSVERS. Sofia Thoresdotter har skrivit en dagsvers apropå klimatmötet COP30 i Brasilien – ”Representanterna”.

Förra veckan inleddes klimatmötet COP30 i Brasilien så smått med ett förmöte i Belém. Ledare från hela världen kommer att mötas för att diskutera de gemensamma klimatmålen och hur dessa ska kunna uppnås.

Klimat och miljöminister Romina Pourmokhtari missar toppmötet i Brasilien med hänvisning till sin graviditet. Statsminister Ulf Kristersson uteblir också. I stället var EU-ministern Jessica Rosencrantz och kungaparet på plats i Belém för att representera vårt land. Och både kungen och ministern har uttalat sig om klimatmålen, men på motstridiga vis.

Det är bakgrunden till denna dagsvers av Sofia Thoresdotter.

Hon har för övrigt tidigare i år gett ut en bok, ”Hem till vem? Dagsverser från två turbulenta år” med verser från 2023 och 2024.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Representanterna

Kungen kan inte tro

att vi ska kunna ro

iland ett klimatavtal,

hans hållning är ganska sval.

Jessica Rosencrantz

saknar sans och balans

hon säger att vi är bra

och mixtrar med siffrorna.

Han kanske saknar koll,

men spelar det nån roll?

Hon tror hon kan lura oss

och det är värre förstås.

En sak är ändå sann:

Mot denna tjänsteman

har Kungen inte en chans

i ordvrängarkonstens dans.

The post ”Representanterna” – dagsvers om klimatmötet first appeared on Opulens.

LYRIK. ”I Titti Spaltros värld har naturen ett värde i sig själv, och dess inneboende egenskaper har förmågan att hela,” skriver Emil Siekkinen som läst poetens aktuella bok ”Skogens sånger”.

Skogens sånger av Titti Spaltro
Fri Press

Den som besöker en dansk bokhandel, kan strax märka att det finns gott om nyutgiven dansk poesi att bekanta sig med. Inte minst debutanter.

På vår sida av Sundet ser läget för lyriken annorlunda ut. Här är ny svensk lyrik undanskymd hos flertalet bokhandlare. Men hos Fri Press, ett litet bokförlag med stort mod grundat 1969, har dock svenskspråkig diktning ett tryggt hem, och 2018 gav förlaget ut Titti Spaltros (och Lars Larsens) samling ”Naturens återkomst”.

Naturen stärker poetens sinnen

Nu har förlaget publicerat ”Skogens sånger”, som består av Titti Spaltros poesi och fotografier.

Titti Spaltro har berättat att John Keats hör till de skalder som inspirerat henne, och liksom hos Keats stärks Spaltros skrivande av den natur som möjliggör all mänsklig civilisation och kultur. Naturen stärker hennes sinnen och erbjuder såväl skönhet som glädje och tröst.

Poetens världssyn är därför inte i harmoni med den rådande ekonomin vilken betraktar naturen som ett råvarulager som ska utvinnas, konsumeras, och slängas.

I Titti Spaltros värld har naturen ett värde i sig själv, och dess inneboende egenskaper har förmågan att hela: ”Tittar på den mjuka mossan på stenen och känner ömheten.”

Naturen har rättigheter

I denna diktares värld har naturen rättigheter, och den gran som fällts för att pryda torget i december, vill inte dö i staden, utan i stället andas ”den rena / luft som vilar på mossans fot”.

I den atmosfär som mänsklig överkonsumtion dagligen förvanskar, finner hon de moln som spelar en betydande roll för jordens klimat. Vilken betydelse molnen kommer att ha i klimatförändringarnas eoner är inte fullt klarlagt, och i linje med detta undrar diktaren: ”Vem vet vad som är ett molns identitet?” Hennes svar är förankrat i det eviga nu hon behandlar på annat håll: ”vad vi kan göra, är att njuta av dess element / i allt vi ser, med hela vår själ.”

Välkomnande poesi

Titti Spaltros diktning är inte obskyr, utan innehålls- och känslomässigt välkomnande. Den är personlig utan att fastna i samtidens dyrkan av treenigheten Me, myself, and I.

Som sig bör återfinns hemligheter i denna diktning, men hemligheternas innersta innebörd är outtalat uppenbar.

Naturen erbjuder omsorg, men människan – som själv är del av naturen – erbjuder också biosfären omtanke.

Naturen förhöjer ens medvetenhet om livets värde och rymmer också en sista viloplats, där själen kanske vaknar till ”en evig vår”.

The post Titti Spaltro ‒ poesi i harmoni med naturen first appeared on Opulens.

KLIMATET. Med utgångspunkt i korallrevens pågående undergång skriver Ann Engqvist om hur klimatkatastrofen negligeras av medier och politiker.

Enligt nya siffror från DN/Ipsos ligger klimat- och miljöfrågan på femte plats när väljare får ranka de viktigaste frågorna. Men i den så kallade mediemätaren från Verian är rapporteringen och analyserna om klimatet inte ens bland de 10 högst rankade ämnen som tidningar och radio ägnar sig åt. På tv hamnar klimatfrågan på tionde plats och då gäller det oftast att Sverige missat EU:s klimatmål och riskerar böter.

75 procent av kvinnorna i vårt avlånga land vill se en mer ambitiös klimatpolitik, men det vill också 60 procent av männen. Detta avspeglar sig inte i media överhuvudtaget ( Klimatgranskaren).

Det råkade bli så att jag började plugga det skräckinjagande ämnet ”Klimatförändringar i havet” vid Göteborgs universitet samtidigt som vi alla nåddes av nyheten att vi nått en ”tipping point”, vilket betyder ”ett kritiskt gränsvärde i jordens klimatsystem”.

Korallreven orkar inte

Korallreven runt om i världen orkar inte mer. De har kämpat mot fan och hans mormor, kärnvapenprover, cyanid- och överfiske, tjuvjakt, bifångst, mikroplaster, kemikalier av alla sorter, havsförsurning, algblomning, global uppvärmning, invasiva arter och sjukdomar.

Och över 100 miljoner snorklande turister per år.

Aftonbladet skriver ” Nu är hoppet ute för lilla Nemo”. Och tar även upp frågan i Aftonbladet Daily-podden den 20 oktober 2025.

Men varför skrivs det så ytterst lite, ja, nästan ingenting? Varför får vi ingen information om denna katastrof?

Efter 500 miljoner år på jorden fick alltså 6 000 olika korallarter nog av mänsklighetens skit och det är inte utan att man förstår det. Vem hade orkat? Vem orkar?

Antropocen är ett faktum

Planeten Tellus har haft fem massutrotningar som har kommit med i runda slängar 100 miljoner års mellanrum, ofta orsakade av att kontinentplattorna långsamt flyttat på sig, att en meteorit slagit ner eller att klotet ändrat sin omloppsbana.

Men nu väntar vi alla med spänning på den sjätte massutrotningen, som orsakats av den ”intelligenta”, invasiva arten, människan. På blott 150 år (som inte ens är en nanosekund av jordens långa liv) har människan lyckats speeda upp tempot ordentligt.

130 000 djurarter är redan utrotade, 80 procent av Europas insekter, 40 procent globalt, 73 procent av alla ryggradsdjur och nu 25 procent av alla marina djur och så vidare.

”Antropocen” – människans tidsålder – beskriver den period då mänsklig aktivitet, som industrialisering, urbanisering och utsläpp av växthusgaser, har blivit en dominerande faktor som förändrar planeten.

Varför skrivs det så lite?

Det skrivs nästan ingenting om det här. Vi får veta att översvämningarna i norra Sverige, som ledde till tågurspårning, berodde på kalhygget, att försäkringsbolagen inte betalar ut pengar till dem som drabbas av havshöjningarna eller skogsbränderna och att tech-miljardärerna och flera andra psykopater i toppskikten försöker skapa evigt liv enligt deviserna ”Den som har mest pengar när han dör vinner” eller ”Jag är så intelligent så jag vill leva ensam på månen”.)

Korallrevens undergång är en av flera brytpunkter

Forskning från Potsdam Institute for Climate Impact Research (PIK, 2022) och IPCC (FN:s klimatpanel) identifierar nio avgörande tipping points. Korallreven är bara en av dessa.

Visst borde vi sprungit man ur huse, krävt hjälp, skrikit ”Inte i mitt namn” ”Rädda korallerna!” ”Generalstrejk för klimatet” ”Vi vill inte dö”! Detta eftersom människan lyckats pulverisera korallerna redan nu vid 1,4 graders uppvärmning. Vad händer när vi når 2,0 redan om 10 år? Vi vet inget om det, eftersom ingen skriver om det. Vi klimataktivister kallas alarmister och terrorister och det vi vet är inte intressant för allmänheten – tycker flertalet redaktörer.

Fanny Jönsson i Aftonbladet kommenterar katastrofen så här:

”Aldrig har det varit så akut för världens ledare att agera. Aldrig har det varit svårare att få världens ledare att agera. Om en knapp månad börjar nästa klimattoppmöte, COP30, i Brasilien. I skrivande stund vet vi inte ens om statsminister Ulf Kristersson kommer vara där. Haven håller på att kollapsa och vår statsminister pratar om evig tillväxt?”

Vem bryr sig om korallreven?

Det vi vet är att klimatminister Romina Pourmohktari inte kommer att vara på COP30.mötet – för hon är gravid. Förra gången hon deltog fnittrade hon tillsammans med oljemiljardärerna.

Journalisters tre grundläggande uppdrag är att informera, granska makthavare och värna det demokratiska samtalet genom att ge korrekt och allsidig information. Detta innefattar att kontrollera fakta noggrant samt att skydda tryck- och yttrandefriheten.

När jag förtvivlat letar efter mer information och vill veta vad detta betyder för mina barn och barnbarn, för mänskligheten, hittar jag knappt någonting. Jag letar vidare på Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsida. Det är kris ju! Men nej ingenting. Har Naturvårdsverket något matnyttigt om klimatkrisen och om vår tids största ödesfråga? Nej. Skogsstyrelsen? Havs- och vattenmyndigheten? Nej.

”Din sökning på ’korallrev’ gav inga resultat”

 Bristande klimatjournalistik

Svenska medier har en minskande klimatrapportering, dels på grund av minskande intresse från allmänheten, dels för att det kräver resurser och specialiserad kunskap. Få journalister får tid att läsa in sig på ämnet, vilket leder till en ytligare bevakning, även om medierna hävdar att de inte har sänkt prioriteten.

Alexandra Urisman Otto, före detta klimatjournalist på DN förklarar, den ohyggligt dåliga rapporteringen så här:

”Om vi tar klimatkrisen så ligger även de redaktioner som säger sig satsa på klimatkrisbevakning hjälplöst efter när det handlar om att skildra situationen vi befinner oss i…”

Erika Bjerström som 2019 blev SVT:s första globala klimatkorrespondent, med uppdrag att rapportera om klimatkrisens konsekvenser och lösningar lämnade sitt uppdrag 2024. Hon var då en av Sveriges mest utsatta, hatade och hotade journalister. Hon kunde få tusentals hatiska inlägg på sociala medier, mordhotas och förnedras.

Nyligen kom utkom Erika Bjerströms bok ”Demokratin dör i hettan” (Fri tanke). Den boken rekommenderas.

“Högerextrema krafter med inflytande över världspolitiken övertygade allt fler missnöjda om att klimatkrisen inte alls var något att oroa sig för – i stället riktades ilskan mot krafterna som ville se förändring (…). Jag var den perfekta måltavlan. Jag uppfyllde tre kriterier: Jag var kvinna som fick mycket plats, och det finns väldigt mycket kvinnohat. Jag jobbade på public service som är ett rött skynke i de här kretsarna. Och så bevakade jag klimatet.”

 Det är helt sjukt att det inte rapporteras om hur hatade och hotade journalister blir i det här landet, men det finns väl någon logik i det – beröringsskräck är en av orsakerna.

 Berör korallrevens kollaps oss?

Så varför är korallrevens kollaps intressant för oss här i Sverige? Vad är det som ger ”klick”? Att Trump bajsat på sig och har en fläck på handen?

Att vi nått en av många tipping points är bara första brickan i dominospelet, den hör ihop med att isarna smälter, haven värms upp och försuras, att havsnivån stiger, att vi drabbas av skogsbränder, torka och översvämningar. Det går fort. Vem vet att det finns kallvattenkorallrev i Sverige i Kosterhavets nationalpark och utanför Väderöarna tillexempel. Dessa rev har drabbats hårt av bottentrålning.

Varför blir korallernas död en gårdagens nyhet?

En tes kan vara – Kina. Många korallrev finns i Sydkinesiska havet, Östkinesiska havet och andra hav nära Asien och där pågår det konflikter så att det står härliga till. Kina vill ha territoriell kontroll över reven eftersom det finns olja och gas under reven. De använder korallerna till att bygga konstgjorda öar, till militär infrastruktur och till att förstärka sina territoriella anspråk.

Taiwan ligger risigast till när Kina är ute och fiskar efter mer makt. Japan är i konflikt med både Kina och Taiwan kring Senkaku/Diaoyu-öarna. Filippinerna, Vietnam, Malaysia, Brunei vill också ha korallreven eftersom de är strategiskt viktiga.

Och vem vill bråka med Kina nu när det är fritt fram att borra efter olja? USA förmodligen, men det är ju strunt samma nu.

”Sista chansen-turism”

En annan hypotes att det inte skrivs någonting om tipping points är att flygbolagen och researrangörerna betalar stora summor för annonser i alla medier – sociala som traditionella. De lockar ofta med bilder där en liten söt familj badar ostört i en avlägsen vik med turkost vatten och magiska korallrev att snorkla vid. Bolagen riskerar att förlora 35 miljarder dollar per år? Pengar som de definitivt inte kommer att investera i klimatarbetet.

Enligt Föreningen för Utvecklingsfrågor (Fuf) så beror massturism och därmed det ökande utsläppet av fossilt bränsle på en ökning av ”sista chansen-turism”. Att hoppa på ett billigt flyg och signa upp sig på ett ”all inklusive hotell” är endast möjligt för välbärgade personer. De kan kosta på sig att vara den ”sista” som ser korallreven, The Big Five eller Antarktis smältande is för att få en cool Instagrambild.

Vi andra kan inte göra någonting åt det, vi kan ”stanna på jorden” hur mycket vi vill. Det här är en narcissism utöver det vanliga. Har man så mycket pengar borde man gå till en bra terapeut i stället- en som kan tala om orsak och verkan? (nej, jag tycker inte synd om dem som känner flygskam).

Så om detta skrivs det inte heller något (då kan man bli av med sina annonser och klick).

Just i dag finner jag tröst i att jorden kommer att överleva människan, denna invasiva art, eftersom Tellus har överlevt invasiva arter i 500 miljoner år.

The post Korallreven håller på att dö – hur många bryr sig? first appeared on Opulens.

POLISSTAT. Nya lagar har tillkommit och med dem nya brottsrubriceringar. ”Ju mer motstånd vi gör desto hårdare tag blir det från Tidölaget och myndigheterna de styr över,” skriver Ann Engqvist. Är Sverige på väg att bli en polisstat?

Första gången jag blev anhållen för klimataktivism var under budgetförhandlingarna i kommunfullmäktige i Malmö 2019.

Vi var fem kvinnor som satt tysta på läktaren för lyssna på hur politikerna resonerade kring de totalt havererade miljömålen som Malmö kommun upprättat flera år tidigare.

I slutet av förhandlingarna läste vi högt ur IPCC:s (Förenta nationernas klimatpanels) klimatrapport. Vakterna bar ut oss från plenisalen. Flera piketbilar anlände, såväl lokalpolisen som Noas insatsstyrka ”Rimfrost”.

Beväpnade poliser

De beväpnade poliserna tog våra mobiltelefoner, id-handlingar och vi visiterades, anhölls i tre timmar tills åklagaren beslutade sig för att vi skulle åtalas för ”Störande av allmän förrättning”. (En förrättning kan vara allt från en begravning till en kurs eller ett möte, där människor samlas.)

Tretton beväpnade poliser mot fem kvinnor. Tre piketbilar med blåljusen på under tre timmar!

Massiv polisinsats mot Extinction Rebellion

Andra gången var i Stockholm. Extinction Rebellion (XR) blockerade Stockholms innerstad, broar, gator och korsningar genom att sitta ”i vägen”. Vi var alla tränade i fredlig civil olydnad vilket innebär att man inte gör motstånd när polisen bär bort en och att man, när det krävs, flyttar sig omedelbart så att ambulans, polis eller brandkår kommer fram.

Det var en massiv polisinstans, nästan lika många poliser som deltagare. Efter ett tag kom de med en vattenkanon och hotade att spola bort oss. Bilisterna tutade som vore de i psykos. Några bilister ville slåss. En aktivist kastades in i ett cykelställ och så vidare.

Men vi kände ändå att vi hade lagarna på vår sida.

Först bar ett par poliser in mig och andra aktivister i en piketbil och körde i rasande fart genom Stockholm innan de släppte av oss i en rondell. De ville splittra oss. När vi återvände och satte oss igen upprepades historien.

Vid ett tillfälle drog en manlig konstapel i mig så att jag fick ryggskador. Han påstod att jag gjorde våldsamt motstånd när jag sa ”aj!”. Han körde i blint raseri genom Stockholm och utgjorde den trafikfara han anklagade mig för att vara. Sedan puttade han ut mig i ett dike. Sex gånger, fram och tillbaka.

Jag åtalades naturligtvis och 23 andra med mig i en så kallad massrättegång.

På en bild, som var snodd från Facebook (och enligt åklagaren ett ”bevis”) syntes åtta personer. Jag var en av dem. De 16 personer som inte var med på bilden kunde alltså ha varit gångtrafikanter på shoppingrunda. Men det var något som åklagaren tyckte var irrelevant.

Vi äldre aktivister, som varit med förr, riskerade att åtalas för ”domstolstrots” eftersom vi protesterade kraftfullt och ville att rättegången skulle ogiltigförklaras (så att de unga aktivisterna kunde frias).

I stället blev det tvärtom. Vi som protesterade friades, alla ungdomarna dömdes till böter och blev därmed registrerade som brottslingar!

Jag ringde tingsrätten och krävde att bli dömd, annars skulle jag tappa all tilltro till rättsväsendet. Men nej, så gick det inte till svarade åklagaren. Jag påminde henne om att i diktaturer och enpartistater där yttrande- och tryckfriheten är starkt begränsad eller obefintlig, har invånarna inga möjligheter att ifrågasätta rättssystemet. Som invånare i en diktatur kan man åtalas och dömas utan att det finns någon egentlig bevisning för det föregivna brottet.

Hon fnös.

På väg mot polisstat?

Över åren har människorättsorganisationer och FN-experter varnat för att kriminalisera civil olydnad och begränsa rätten att demonstrera. Klimataktivism i Europa har bemötts med oproportionerligt våld. Amnesty, Bris, Rädda Barnen, Civil Right Defenders med flera är mycket oroade för utvecklingen. Det är samma organisationer som fått minskat bidrag av bistånds-och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa, han som är genomkorrupt, ni vet.

FN-observatören och miljöförsvararen under Århuskonventionen, Michel Forst, uppmärksammade och blev djupt oroad när en rebellmamma blev av med jobbet från Energimyndigheten för att hon deltog i en demonstration.

En kvinna nekades medborgarskap efter en protest på Bromma flygplats. En annan kvinna, som stört flygtrafiken i Växjö, blev i domstol hotad med att socialen skulle kunna ta hennes barn. Forst har kritiserat Sveriges hantering av ärendena.

Han menar också att tidspress och överbelastning hos domstolarna gör att rena fel begås i rättsprocesserna. Många har blivit oskyldigt dömda.

”Flera aktivister som flyttat på sig när polisen beordrat bort dem har senare blivit rapporterade och fällda för ohörsamhet (…) En aktivist blev dömd för våldsamt motstånd trots att han aldrig rörde polisen, vilket det fanns videobevis på.”

Linus Gardell, advokat som försvarat många klimataktivister, menar att ”domare och beslutsfattare är människor och de påverkas av debatten och debattklimatet. Det har varit mycket hårda ord, framför allt i sociala medier”.

Han berättar om en ung klimataktivist som deltog i en demonstration blev åtalad i efterhand för ett nytt brott – sabotage.

”Sex månader efter att hon deltagit i den här demonstrationen riskerade hon plötsligt fängelse.”

Ändras brottsrubriceringen till ”sabotage” kan staten få tillgång till alla hemliga tvångsmedel, exempelvis att söka igenom datorer och mobiler och kan övervaka i princip alla personer som skulle vilja demonstrera.

”Det är, tycker jag, solklart ett diktatoriskt inslag” säger Linus Gardell.

Allt grövre brottsrubriceringar

En klimatvän till mig kallades nyligen till en rättegång. Denna gång åtalad för ”grov skadegörelse, grovt olaga intrång och 4 miljoner i skadestånd till Neova AB”. Han hade stått med en spade och grävt igen ett dike på Neova AB:s mark i Grimsås. Neova AB är ägt av finska staten, ett rovdriftsföretag som torrlägger milsvida områden för att skövla och sälja torv. Den biologiska mångfalden, urskog med höga naturvärden, lokalbefolkningens oro och våtmarkerna är ”skit samma” för dem.

Men förutom att brottrubriceringarna blivit grövre och näst intill surrealistiska, så finns det ytterligare en annan lag att ta hänsyn till – spionerilagen. Att gräva och ifrågasätta att finska staten utnyttjar Sverige för att få fina siffror att redovisa i EU, kan betraktas som spionage och en risk för rikets säkerhet. Visselblåsare och journalister har alltså inte längre meddelarfrihet.

När polisen beslagtar aktivisters egendom

En annan av de mest konkreta lagändringarna som gjorts är ”självständigt förverkande” som gör det möjligt för polisen att beslagta tillhörigheter även när egendomen inte kan kopplas till ett specifikt brott.

Personligen betraktar jag det som stöld.

Vid ett par tillfällen, som till exempel vid en klimataktion i Stockholm (jag kan inte gå in på detaljerna på grund av att förundersökningarna fortfarande pågår) beslagtogs en ryggsäck med kamera, dator och mobil.

Polisen behövde inte uppge var tillhörigheterna fanns eller när ägaren kunde hämta tillbaka sina grejer! När hen fick tillbaka datorn var den tömd på innehåll och hen fick reda på att hen fick skylla sig själv.

En annan klimatväns kamera beslagtogs, också av Stockholmspolisen. Det tog veckor innan hen fick tillbaka den, på nåder.

Är det rättssäkert? Är det i linje med grundlagen?

Denna nya lag omfattar på intet sätt ekonomiska brottslingar, skattesmitare, miljöbrottslingar eller ministrar med nazi-kopplingar, för att ge några exempel. Den gäller godtyckligt bara 13-åriga barn, deras anhöriga, knarkkungar, mördare och klimataktivister.

Vi klimataktivister kan numera också straffas med böter eller sex månaders fängelse om en polis känner sig förolämpad, och det vet man ju aldrig när hen gör.

Är det rättssäkert? Är det i linje med grundlagen?

Nej.

Finns det risk för godtycke?

Ja.

”I regeringsformen, som är en av de svenska grundlagarna, står att all offentlig makt utgår från folket och att riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen är på så sätt en viktig del i den svenska demokratin.”

Inskränkt demonstrationsfrihet

Nyligen införde Polismyndigheten en så kallad nationell särskild händelse som ska hantera säkerheten kring valet 2026. Det innebär att inga tillstånd för demonstrationer får ges i närheten av maktens boningar.

”Vi befarar att valrelaterade demonstrationer kan komma att starta betydligt tidigare i år än vad de har gjort inför tidigare val. Vi vill därför vara proaktiva för att få bättre förutsättningar att leda och koordinera arbetet”, säger Tobias Bergkvist, biträdande regionspolischef Stockholm.

Med proaktiv menar Bergkvist uppenbarligen övervåld, insatsstyrkor, slag med batonger, misshandel och ett uppvisande av Glock 45 och Heckler & Koch MP5 automatvapen. Denna nya särskilda händelse innebar till exempel att Palestinademonstranterna i Stockholm, människor som gick ut på gatorna för att de ville att UD skulle stå upp för Greta Thunberg och Global Sumud Flotilla blev brutalt bortkörda och polisen verkade ha tappat det helt och hållet.

Vem drar i snaran?

Någon drar åt snaran och vi vet vem… Tankesmedjan Timbro, (med chefsideolog moderaten PM Nilsson i spetsen), har under drygt 40 år vridit samhällsdebatten till höger. De senaste veckorna har PM Nilsson tagit ytterligare ett steg och inlett ”ett kärleksfullt äktenskap” (också kallat Tidö 2.0) med den högernationalistiska tankesmedjan Oikos och dess chefsideolog, Mattias Karlsson (SD).

En fråga som vi inom klimatrörelsen ställt oss i flera år nu är: Varför vill Tidölaget, Svenskt näringsliv, den marknadsliberala tankesmedjan Timbro och Oikos, hundratals lobbyister, tusentals PR-konsulter, politiska ledarskribenter och miljontals brunråttor med dem – så hjärtans gärna leva i ett såväl bildligt som bokstavligt syrefattigt samhälle?

Varför vill de dricka förgiftat vatten, bada i döda hav, fiska upp skelettskadade fiskar, äta grödor kryddade med PFAS? Varför vill de vandra i kalhyggen och åka skidor på låtsas-snö? Låsa in klimataktivister?

Kulturkriget

Själv är jag är så gammal att jag helt har tappat respekten för detta Project 2025/Trump-dyrkande, högerpopulistiska och marknadsliberala gäng. Jag föraktar dem exakt lika mycket som de föraktar oss människorättsaktivister, planeten Tellus, dragqueens, samer, palestinier, muslimer, arbetslösa och sjuka.

I princip har jag anslutit mig till kulturkriget och det skäms jag för, men vad annat att göra? Jag har barn och barnbarn och för min personliga del dör jag hellre nu än hamnar på fel sida av historien.

Tror detta gäng verkligen att extremvädret ”går över” och att cyanobakterier klarar av växthuseffekten om de bara hatar oss tillräckligt mycket och hotar alla meningsmotståndare med repressalier? Tror de att de kan äta pengar?

Ja, det verkar de göra, för det är naturligtvis pengar det handlar om. Men var ska de göra av alla sina miljarder, bastuflottar och rökta rödlistade ålar när det är 50 grader varmt ute och dricksvattnet har tagit slut? Tror de på allvar att människor låter sig förnedras, förminskas, nonchaleras, svältas ihjäl, misshandlas, fängslas och hatas in i evigheternas evigheter? Den enda som hittills lyckats med det är väl Kim Jong-un?

Återställ våtmarkerna har ägnat de senaste åren till att ockupera motorvägar och flygplatser, avbryta Allsången, Idol och Melodifestivalen, bygga olydiga naturreservat i områden med höga naturvärden och plugga igen diken på Grimsås mosse.

XR och Rebellmammorna protesterar mot kalhyggen, koloniseringen av Sápmí och gruvbolagen bland annat.

Naturskyddsföreningen utbildar människor i biologisk mångfald så att vi kan sätta stopp för exploatering och aggressiv skogsskövling.

Reformaten vill se en systemförändring vad det gäller jordbruket och matproduktionen.

Desperata lokalbefolkningar hör av sig för att få hjälp av oss att stå emot rovdriftföretagen och lobbyistorganisationerna. Nu senast i Eskilstuna där det kinesiska bolaget Senior Material AB fått tillstånd att använda den livsfarliga kemikalien metylenklorid.

Polisen får numera göra vad den vill

Ju mer motstånd vi gör desto hårdare tag blir det från Tidölaget och myndigheterna de styr över.

Över 300 aktivister har lagförts hittills. Anhållits, häktats, åtalats, dömts – om och om igen. Tillhörigheter har beslagtagits. Nya lagar har tillkommit och med dem nya brottsrubriceringar. Det är rent förfärligt. Polisen får numera göra vad den vill så länge ministrarna inte störs när de pillar i sina navlar.

2018 satte sig den då 15-åriga Greta Thunberg utanför Rosenbad med skylten ”Skolstrejk för klimatet” och en världsomfattande klimatrörelse tog fart.

2019 grundades Extinction Rebellion (XR) och Just stop oil i London av Roger Hallam. Han dömdes till fem års fängelse för att organisera protester som blockerade motorvägen M25.

Timbros hejdukar fick allvarliga nervösa ryckningar och spasmer när klimatet blev en viktig fråga i EU-valet. De slog sina okloka huvuden ihop och kom fram till att en klappjakt på Greta och klimataktivister var en lysande idé!

Trump kallade henne ett ”utvecklingsstört barn” och Bolsonaro brölade ”Pirralha” (ungjävel). Benjamin Dousa (M) som då var vd för tankesmedjan Timbro anklagade miljörörelsen för att idka ”klimatpopulism”.

Mattias Karlsson (SD) grundade tankesmedja Oikos 2020 och ville värna om röda stugor och midsommarkransar. Greta var ett ”elitfenomen” vrålade Karlsson. ”Folket” ville bränna däck och sjunga nationalsången utan att någon la sig i. Fältherre Karlsson höjde sin värja och manade sin armé av brunråttor till strid. Det blev invasion på sociala medier. Under riksdagsvalet 2022 tog Timbro hälften av ministerposterna. Kristersson visade sig vara pyttelite rädd för nazisterna och jätterädd för klimataktivisterna.

De vill helt enkelt dö på fel sida av historien.

Karlsson och Nilsson ville se en flat kappvändare, som fostrats i Timbros äggkläckningsmaskin som klimatminister, en som kunde greenwasha dygnet runt och som inte drog sig för att ljuga väljare och journalister rakt upp i ansiktet! De fick naturligtvis som de ville.

Det första Romina Pourmokthari gjorde var att lägga ner Miljödepartementet.

2025 tog SD:s Pontus Andersson Garpvall steget fullt ut och krävde att klimataktioner ska terrorklassas.

Det konstiga är att extremvädret blir värre och därmed människors rädsla. Översvämningar drabbar hela städer. Hus, bilar, träd, järnvägsspår, människor, vägar, broar och boskapsdjur flyter bort i floderna. Skogarna brinner okontrollerat. Öknarna brer ut sig. Människor drivs på flykt, evakueras, ser sina hus bli till aska och betesmarker ruttna. Temperaturerna stiger, grundvattnet sjunker och PFAS är klassad som en evighetskemikalie vi aldrig blir av med.

Och det enda Tidölaget kan komma på är att fortsätta hata Greta. De vill helt enkelt dö på fel sida av historien.

The post Är Sverige på väg att bli en polisstat? first appeared on Opulens.

BIOFILM. ”Det är uppenbart att både ”Ocean” och ”Mission Impossible – The final reckoning” vill belysa den hotfulla situation som råder globalt. Det är helt enkelt två synnerligen sevärda filmer!” Det skriver Ingela Brovik.

En man och ett hav är huvudmotivet och formeln i två sinsemellan mycket olika filmer på bio just nu.

Dels David Attenborough i dokumentären ”Ocean” (visas på Folkets Bio) och Tom Cruise i actionfilmen ”Mission Impossible – The final reckoning” i regi av Christopher McQuarrie som visas på Filmstaden och vissa andra biografer.

Det är två starka filmer som på var sitt sätt gestaltar sakernas tillstånd och gestaltar tidsandan med visuell, fantasifull kraft på lite oväntade vis.

”Ocean” med David Attenborough

Filmaren och vetenskapsmannen David Attenborough, som är 99 år gammal, ser ibland ut som ett 5-årigt busfrö när han talar till oss i publiken om den kris/katastrof som världens hav befinner sig i. Men han förklarar också att krisen kanske går att lösa, om man undersöker situationen på ett grundligt vis.

Med fantastiskt vackra filmscener på havets botten får vi se och ta del av läget. Det sker med effektiv och välformulerad information framförd av David Attenborough. Han talar med imponerande eftertryck.

Samtidigt vi får se båtar på havets vågor. Fartyg som ställer till med problem över hela planeten.

Detta är en dialektisk berättelse med visuell styrka där berättaren leder publiken genom historien om människan och naturen. Filmen visar hur djur och växter skapar bättre förutsättningar för syre, vilket kan förbättra havet och därmed framtiden, för oss alla.

”Ocean” är en film som man inte kan glömma. Det är kort sagt en film som vill och kan skapa hopp inför framtiden.

Tom Cruise i hjälteroll

”Mission Impossible – The final reckoning” är den åttonde actionfilmen i Mission Impossible-sviten och som sagt regisserad av Christopher McQuarrie.

Filmen utspelas på olika håll i världen men de viktigaste och avgörande scenerna äger rum i och under havsytan. Där kämpar Tom Cruises actionhjälte för att rädda världen från ett tredje världskrig och sätter sitt eget liv på spel. 

Det blir en kontrast mellan de fantastiska filmscenerna på havets botten, upp mot vågorna, och i slutet av filmen, ett slagsmål på vingarna till mycket litet flygplan mellan Cruises tuffe actionhjälte och den man som är hans och därmed hela världens fiende.

Naturen känns väldigt närvarande i filmen. Tom Cruises rollfigur måste försvara både mänskligheten och naturen mot de makthavare som sätter sin egen makt främst av allt.

Det är noterbart att den amerikanska presidenten spelas av en svart kvinnlig skådespelare vilket indikerar att storyn utspelas en bit in i framtiden.

I någon mening finns det en gemensam nämnare för de båda filmerna utöver havstematiken. Det är uppenbart att både ”Ocean” och ”Mission Impossible – The final reckoning” vill belysa den hotfulla situation som råder globalt. Det är helt enkelt två synnerligen sevärda filmer!

The post Sevärt på bio med Attenborough och Tom Cruise first appeared on Opulens.

ESSÄISTIK. Judith Schalanskys spänst, i språk och tanke, resulterar i en essä som är större än sitt omfång, anser Erik Bovin, som läst hennes språkkritiska reflektioner över klimatkatastrofen.

Vacklande kanarier av Judith Schalansky
Översättare: Linda Östergaard
Pequod Press

I Vacklande kanariers blickfång ryms såväl miljöförstöring som gruvarbetares historiskt usla villkor. Framför allt är denna till omfånget blygsamma skrift en språkkritisk reflektion över klimatkatastrofen.

Tyska författaren Judith Schalansky kallar själv sin nya essä för ett misslyckande. Kanske har texten likt floden Oders ekosystem (på grund av en massiv fiskdöd) tippat över? Den svenska fysiska utgåvan av Schalanskys essä behöver kongenialt nog vändas upp och ned för att texten överhuvudtaget skall kunna läsas.

Ett misslyckande? Essän utgör ett utforskande och mot slutet har hon hunnit ifrågasätta flera av sina intellektuella fynd. I den bemärkelsen är jag beredd att ge henne rätt. Men så är också världen upp och ned och, uppriktigt sagt, har nog alla, i synnerhet författare, emellanåt känslan av att språket inte riktigt förmår härbärgera klimatkatastrofen.

Katastrofen har redan skett

Tankarna förs till författaren och filosofen Maurice Blanchots L’écriture du désastre (1980, Katastrofens skrift) som i denna skrift menade att katastrofen som sådan inte kan fixeras i språket eftersom den i viss mån undandrar sig erfarenheten. Det går, som Blanchot skriver, inte ”nå fram till katastrofen”, då den alltid redan har skett.

Schalansky intresserar sig för begreppet tipping points, som avser de kritiska momenten mellan två tillstånd då ”miljöförutsättningarna förändras så mycket att situationen tippar över”, exempelvis: ett kollapsande ekosystem.

Begreppet leder henne till uttrycket ʼthe canary in the coal mineʼ och fysiologen John Scott Haldane som under 1890-talet utredde olyckor i brittiska kolgruvor. Haldane kom fram till att kolmonoxidförgiftning orsakat gruvarbetarnas död. Han kom även på att man kunde använda kanariefåglar i gruvorna. Kanariefågeln är känsligare för giftiga ångor än människan och tuppar av cirka 20 minuter tidigare.

När kanariefågelns sång tystnat visste man således att det var bråttom att ta sig upp till ytan. Sedan dess har kanariefågeln i kolgruvan använts, skriver Schalansky, som ”en bild av desorientering, elände, utsatthet, fara”.

Ifrågasätter fokus på tippningspunkter

Hon landar emellertid i ett ifrågasättande av samtidens fokus på tippningspunkter samt hur fågelmetaforen fungerar i förhållande till klimatkrisen. Tipping points är svåra, hart när omöjliga, att förutse utan visar sig först i efterhand, när det redan är för sent. Och när fåglarna runt om i världen slutat sjunga kommer vi, till skillnad från sekelskiftets gruvarbetare, inte ha någonstans att fly.

I denna kontext får bilden också en antropocentrisk underton; är den verkliga katastrofen nära först när våra liv på jorden hotas – hur mycket bryr vi oss egentligen om djuren?

Beträffande klimatkrisen behöver vi i första hand inte fler begrepp eller språkliga bilder, och som Schalansky slutligen medger, lider vi inte av brist på kunskap. Vad som saknas är handlingskraft.

Då denna lilla skrift engagerar är den om ett misslyckande, i sådana fall, av ett sällsamt lyckat slag. Man bör påminna sig om att varje essä är ett försök. Några svar går inte att vänta sig, däremot sätter texten ingång läsaren genom att ställa relevanta frågor.

Denna bok lär man troligtvis inte hitta på Ulf Kristerssons och andra makthavares arbetsbord. Synd, då den hade kunnat tjäna som påminnelse om att inte ducka för en av vår tids ödesfrågor.

Schalansky debuterade skönlitterärt 2008 med romanen Blau steht dir nicht. Vacklande kanarier är fjärde boken att översättas till svenska av Linda Östergaard.

Schalansky är en god stilist

Ännu har jag inte läst en stor essäist som inte också är en god stilist. Schalansky, visar det sig, är inget undantag.

Av essän förväntar vi oss oväntade kopplingar och en viss kreativitet i valet av källor. Förväntningar som i föreliggande fall infrias. Ingen förvånas över att marinbiologen Rachel Carsons Tyst vår (1962) nämns. Att en ekoessäist skulle få användning av Aristoteles Om diktkonsten och den romerska författaren Plinius den äldre hade jag däremot inte väntat mig.

Schalanskys spänst, i språk och tanke, liksom hennes förmåga att överraska – resulterar i en essä som är större än sitt omfång.

The post Judith Schalanskys reflektioner över klimatkatastrofen imponerar first appeared on Opulens.

KONSTENS ROLL. ”Politiskt intressant konst kräver att det finns möjlighet till en serös diskussion som faktiskt kan lösa något,” menar Ida Thunström, som reflekterar över konstens betydelse i en mörk tid. 

The post Konst som är relevant är inte alltid politiskt intressant first appeared on Opulens.

KLIMATKRISEN. ”Vi måste därför förstå att kapitalismen utlovar ett lyckobegrepp i och med gränslösheten. Och denna lycka är egentligen orealistisk.” Det skriver Lis Lovén som läst ”Vänsterns svar på klimatkrisen” av Jonas Sjöstedt och Jens Holm.

Vänsterns svar på klimatkrisen av Jonas Sjöstedt och Jens Holm
Verbal förlag

”Vänsterns svar på klimatkrisen” är redigerad av Jonas Sjöstedt och Jens Holm. Boken väcker tankar på det här med livsstil, hur svårt det är. För det uppstår ju frågeställningar även i vardagen där man måste koppla samman frågor och svar med en större ordning, en vidare värld. Kan vi lite till mans känna in att vi hör ihop med samhällsbygget? Kan vi på grund av vår livsstil, där vi i förlängningen överanvänder våra resurser, hitta svar i politiken?

Den här boken pekar på övergripande frågor och svar som känns vettiga och relevanta. Just detta att gränserna mellan rika och fattiga, mellan över- och underordning, är så avgörande stor att man knappt vet in och ut. Så livsstil är alltså en tankefigur den här boken talar om.

Det är de rika som påverkar klimatet mest. Det är de rika länderna som överanvänder fossila bränslen. Och ett svar på problematiken med klimat är vänsterns tradition av gemensamma, samhälleliga och statliga lösningar på politik.

Vänsterns svar behövs

Klimatproblematiken behöver enligt denna bok vänsterns svar. Det är alltså en skillnad mot det liberala och konservativa tänkandet – att det beror på den lilla sfären med familj, individ och allt det där privata. Att det är det individualistiska som ska lösa problemen.

Andrea Andersson-Tay skriver: ”Tanken att människor själva kan ändra sin livsstil och därigenom påverka hela samhället, helt oberoende av fysiska och sociala strukturer utgår från en individualistisk världsbild med fokus på individens självbestämmande. I verkligheten påverkas vi alla av den kontext vi befinner oss i…” Med andra ord kommer inte de rikaste att förändra sig av egen god vilja. Och vi behöver övergripande lösningar.

Det är det allmängiltiga med klimatfrågan som behövs, inte min personliga känsla inför tillvaron. Eller? Och då undrar jag ändå om inte vänstern mer än högern har svaren…

Kapitalet är ju ute efter vinst. Det är det hela systemet bygger på. Och hur argumenterar man med eller mot ett helt system? Så att det åtminstone låter trovärdigt och övertygande? Men två konflikter liknar varandra enligt röster i boken. Arbetarrörelsen fick slåss mot kapitalet och vann delsegrar. Kan klimatrörelsen även den vinna avgörande delsegrar mot ett vinstdrivande system? Frågan blir då avgörande politisk och det går en skiljelinje mellan höger och vänster just här.

På ett sätt är ju alla system opersonliga. Det gäller i högsta grad det kapitalistiska systemet. Det är därför som vi har svårt att känna in vår delaktighet, med all rätt kan man tycka. Men våra mänskliga behov går bortom penningen och vinstbegäret. Hur ska vi då väga våra mänskliga behov mot vinstintressen? Och kan vi rent känslomässigt rätta våra behov inför en vänsterpolitik som vi kan uppfatta som om den vill göra livet alltför snävt? Kapitalismen är ju gränslös, och det kan ju uppfattas som om våra behov trivs där i detta stora omfång.

Och ändå är vi en del av detta system. Och ja, kapitalismen är som sagt gränslös. Det är som om man måste kränga sig själv in och ut för att blottlägga möjliga svar. Den här boken är då en delseger i de politiska argumenten, tänker jag.

Men att ställa om produktionen för att anpassa den till klimat och mänskliga behov kräver kanske nya styrmedel och nya svar. Här går åter igen skiljelinjen mellan höger och vänster. Vi behöver omorganisera politiken för att leta oss fram till det hållbara livet.

Det krävs steg i rätt riktning, som boken visar på genomgående. Men att organisera livet – visst låter det fyrkantigt och tråkigt? För kapitalismens system med gränslöshet innehåller ju en lockelse – lockelsen att leva som om det inte fanns någon morgondag, som om inte ens de kommande generationerna finns inräknade i systemet.

Klimatkrisen och de gränslösa rika

Då är det lätt att förneka och blunda inför det gränsöverskridande och vi har lite till mans svårt att sätta in konceptet om det gränslösa i förhållande till gräns och organisation i rätt politisk grammatik. De är alltså de rika som överanvänder livets upprätthållande krafter. Med flyg, konsumtion, lyxbåtar, utsläpp. De rika är de gränslösa. Våra rika länder är de mest gränslösa.

Vänsterns svar är många i den här boken. Det har varit deppigt att läsa den, men nödvändigt. För det är så svårt att se alla samband med vår livsstil och organiserad politik.

Jonas Sjöstedt skriver: ”Som ideologi och praktik har socialismen inte tagit hänsyn till politikens effekter på miljön eller att jordens resurser är ändliga. Därför måste klassiska, socialistiska tankar kompletteras med insikter om de absoluta gränser som naturen och klimatförändringen sätter på politiken.”

Vi måste därför förstå att kapitalismen utlovar ett lyckobegrepp i och med gränslösheten. Och denna lycka är egentligen orealistisk. Här kommer vi tillbaka på tanken om vår livsstil. Att ha, få, att vara mer än vad den ”skitiga” realismen på djupet innebär. Att vi måste vara realistiska kring den livsstil som gör att vi överanvänder livets resurser, på grund av vår önskan om ohållbar lyckomaximering!

The post Har vänstern svaren på klimatkrisen? first appeared on Opulens.

KONST. “När vi är mitt i en verklig klimatutmaning, när våra grönområden minskar och luftkvaliteten försämras, kan verket  uppfattas som en metafor över hur lite hänsyn vi tar till naturen.” Det skriver fyra debattörer om Charlotte Gyllenhammars uppmärksammade konstverk på Drottninggatan i Stockholm.

Den som rört sig i centrala Stockholm under den senast tiden har med all säkerhet skådat konstverket Dö för dig/slå rot av Charlotte Gyllenhammar. Konstverket är minst sagt iögonfallande och utgörs av en hel ek som hänger med rötterna mot skyn över Drottninggatan. Verket lämnar åskådaren knappast oberörd, många blir förbryllade och överraskade medan andra blir bestörta och försöker orientera sig i varför konstverket väcker sådant obehag. 

Miljöfrågan

I takt med fler och fler dystra prognoser vad gäller både miljö, biologisk mångfald och förlust av naturområden, väcks ett hopp om att installationens iögonfallande karaktär ska skapa diskussion kring hur vi hanterar och ser på vår miljö. Men hoppet släcks snabbt då ledorden som nämns i samband med konstverket snarare går i stil med ”spektakulärt” och ”lekfullt”.

Det skär sig, orden klingar inte rätt när de handlar om något levande och vackert som bestulits på sin värdighet, något som strävar efter att fortsätta leva och nu är i en process att dö. Dissonansen för tankarna tillbaka till konstnärens egna konstaterande: ”Jag begrep ju inte riktigt vad jag gjorde. Det är kanske därför jag måste göra om det”.

Statens konstråd

Enligt uppgifter från Statens Konstråd har projektet kostat skattebetalarna 1,4 miljoner kronor, pengar som kunnat sysselsätta många fler konstnärer i dagens lågkonjunktur. En kostsam idé som dessutom är en repetition på en installation som gjordes för 30 år sedan på samma plats.

1993 beskrevs installationen enligt följande: “Eken hängde tillfälligt över Drottninggatan vid Sergels torg i Stockholm hösten 1993. Den är utgångspunkten för Gyllenhammars metod att kasta om perspektiven för att undersöka villkoren för den mänskliga tillvaron och den konstnärliga skapandeprocessen. Konstrasten mellan den mäktiga eken och den moderna betongstaden påminner om den okänsliga hanteringen av dessa kvarter på 1960-talet,..” Den ursprungliga eken sades ”förkroppsliga utsatthet och sårbarhet” och belyste ett problem som verket med dagens perspektiv snarare understryker genom att orsaka det.

Att hänga ett träd upp och ner är en symboliskt intressant konstnärlig idé, men när vi är mitt i en verklig klimatutmaning, när våra grönområden minskar och luftkvaliteten försämras, kan verket snarare uppfattas som en metafor över hur lite hänsyn vi tar till naturen och miljön omkring oss. Har den uppochnervända eken blivit en symbol för vårt misslyckande att ta hand om och respektera vårt eget habitat? Kan det vara så att Gyllenhammars strävan att begripa vad hon gör, återspeglar att vi som folk inte begriper vad vi gör, att det är vi som måste göra om och göra rätt?

Naturen är en förträfflig konstnär, vi borde kollaborera med den i stället för att göra ett spektakel av att ta livet av den. Varför inte investera i långsiktiga projekt där konstnärer samskapar med naturen? Sådana projekt skulle inte bara skapa uppdrag för konstnärer och kulturutövare, utan också innebära ett dubbelvinstscenario där konstverken skulle leva och växa samtidigt som de renar vår luft, binder koldioxid och skapar viktiga naturliga oaser mitt i stadens stress och trängsel. 

Maria Ader, arkitekt och civilingenjör i teknisk design

Maluni Martina Lundin, yrkeskonstnär

Misha Istratov, miljö- och hållbarhetsentreprenör

Petra Kjellner, konstnär

The post Dö inte för mig – Lev för mig! first appeared on Opulens.

GLOBALT PERSPEKTIV. Vår situation är förfärlig. I stort perspektiv är den viktiga händelsen att vi genom välfärdens fjärtar förstör jorden. I Indien är det 50 grader i maj som en föraning. (“Majsolens glans” snart ohjälpligt förgången.)

Borde då inte författaren ägna sig åt detta ämne? Borde inte författaren i sitt arbetsrum äga ett tickande ur som mätte vår apokalyptiska tid? I apokalypsens perspektiv bleknar bondens tid (som går mot sitt slut?) och ett enskilt människolivs tid (detta ditt sista karma!). Du vill ett innehåll. Om ingen fortsättning finns? Du ringer för att få ett svar. Du är nummer 87 i kön. Och när du kommer fram får du veta att frågan är fel ställd. Du hänvisas till en annan myndighet.

Även efter stora katastrofer fortsätter livet som vanligt. Det behövs en kast som ägnar sig däråt. En onyttig kast. Kungen åker med Finlands president i en öppen kalesch förspänd med hästar. Döbeln vid Jutas och Väinämöinen är bröder. Vi finns i historien. Häromdagen hörde jag två ungdomar som flyttat ihop i sin första lägenhet redan efter en vecka skrika åt varann. Vi förändras… Vi ska rädda jorden. Du dör idag, jag dör imorgon. Sedan fortsätter livet som vanligt.

Gunnar Lundin

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Apologie d’un poète first appeared on Opulens.