SKOGSBRUKET. Kerstin Malm, fil doktor i etologi, och Misha Istratov, ordförande för stiftelsen Artkrisen, ställer sig djupt kritiska till det nuvarande svenska skogsbruket. De anser att existentiella värden står på spel.

Den som gått i skogen tidigt om våren, hört fåglarna sjunga och märkt hur alla djur är i full gång att måna om sina ungar, vet hur det sjuder av känsligt liv. Hundar får inte springa runt lösa och naturreservat sätter upp gränser för tillträde. Vi vet det också helt intuitivt, stigarna och skogens rymd påminner om något ömtåligt vi bara har till låns. Det är varsamhetens tid.

Brutalt skogsbruk

För den som upplevt och insett hur det allra mest oskyddade livet pågår i buskar och snår, och i varje trädstam och krona blir det ofattbart brutalt att se skogsmaskinerna rulla in. Men det är just då som de dånar som mest i hela vårt land. Just när djurlivet är som mest sårbart – då rullas stammar i travar och marken rivs upp som vore den tom. I vår jakt på torr mark för att undvika körskador har försommaren blivit “logiskt lämplig”, trots att den är biologiskt katastrofal. Klimatförändringar har gjort vintern och tjälen opålitlig, så därför prioriteras maskinernas framkomlighet på bekostnad av ett helt års fortplantning för många arter.

Etologiskt perspektiv på skogsbruket

Den som betraktar skogen med etologens blick – alltså med inlevelse och förståelse i djurens beteenden, relationer, rädslor – ser ett drama som pågår i det fördolda. Ungar som diar, fåglar som ruvar, insekter som just kläcks – och samtidigt maskiner som rytmiskt tuggar sig fram. För alla de levande varelser som är i färd med att förbereda för och ta hand om sina ungar blir stressen olidlig då de inte heller kan fly och lämna sina små. Det är en krock mellan två världar: den industriella effektivitetens och den levande världens rytm och behov. Vi har blivit främmande för naturens puls och vad värre är, vi har tappat känslan för livets värde.

En antropocentrisk värld

Det kan först vara svårt att förstå. Vi lever i en tid där vi talar om biologisk mångfald, hållbarhet och ekosystemtjänster – men när livet bokstavligen föds mitt framför våra ögon, är det märkligt tyst. Kanske för att vi, som Rilke skrev, har “förlorat förmågan att höra tingens skälvningar”. Men inte bara det, vi lever i en fullständigt antropocentrisk värld där endast människan har ett egenvärde. Naturens och icke-mänskliga varelsers värde beror enbart på i vilken utsträckning de är till nytta för mänskligheten. Världen utformas efter människans behov, alla andra varelsers behov marginaliseras eller förnekas. Allt blir tillåtet om det är för människans och effektivitetens skull.

Förståelsen för djuren

John Berger skrev redan 1982 om hur förhållandet mellan människan och de andra djuren totalt förändrats under 200 år. Samtidigt som djuren reducerats till varor för oss, har människan blivit en ensam art, isolerad från sitt ursprung. Förståelsen för djuren och insikten om att vi också hör ihop med naturen, har försvunnit och återstår bara som nostalgi på film. Filosofer och tänkare har i alla tider betraktat människans syn på andra arter som orättfärdig och också insett att den skapar mycket lidande för oss själva. Forskare, till exempel Gene Myers, har länge hävdat att en uppväxt utan samhörighet med andra arter än människor, medför känslor av isolering, rädsla och svårigheter att se sig själv i ett större sammanhang.

För detta är inte bara en ekologisk fråga – det är en kulturell och psykologisk förvandling. Hur vi förhåller oss till de varelser vi delar världen med säger något om vilka vi är. När vi lär barn att skydda en fågelunge eller hjälpa en skalbagge över vägen, lär vi dem mer än kunskap om arter. Vi lär dem ömsinthet, empati och ansvar – grunden till civilisation. När vi inte längre ser andra arters liv och lidande som viktigt börjar vår förmåga till medkänsla naggas i kanten. Steget är inte långt till att känslan av ett ”vi och dom” utökas till grupper av människor. De svenska forskarna Pöllänen & Osika har betonat att social hållbarhet är mycket beroende av hur vi känner, tänker och agerar i relation till andra djur.

Skogen är mer än skogsbruk

Skogen är inte bara volym, virke och vinst – den är liv. Och det liv vi skövlar där ute, formar det vi förlorar här inne. Trots det saknar svensk skogspolitik tydliga regler för att skydda det vilda under dess mest sårbara tid. Artskyddet är tandlöst, tillsynen svag och hänsynen ofta en from förhoppning. Sverige var länge ett föregångsland i många avseenden och hur gärna vi än vill hålla kvar den bilden behöver vi inse att den tiden är förbi. Kanske blir det i stället omvända roller, så att EU som tidigare var en bromskloss när vi drev på utvecklingen, nu kan bli räddningen. Sverige har på senare år fått många varningar av EU, i frågor om till exempel klimat och jakt, och skogsavverkning under känslig vårperiod ser ut att bli ytterligare en sådan fråga.

Viktig EU-dom

En dom från EU-domstolen har i sommar slagit fast att det är förbjudet att avverka skog under fåglarnas häckningstid, eftersom det inte är tillåtet att förstöra fågelbon eller döda fågelungar. Inget undantag gäller för skogsbruket, även om den svenska politiken har tagit sig sådana friheter. Även regeringens egen utredare och klimatexpert John Hassler är mycket kritisk till de enorma avverkningar som för närvarande genomförs. Den svenska skogsmarken suger inte alls upp och lagrar lika mycket växthusgaser längre och vi kommer kraftigt att missa våra klimatmål. Att träd dör i stor mängd av torka och insektsangrepp, på grund av klimatförändringar, är en sak, men att avverkningen ökar som den gör kommer inte EU-kommissionen att godkänna.

Ett hopp om ett stopp

Kanske kan EU-domen göra att vi att vi får ett stopp för skogsavverkning under djurlivets mest intensiva reproduktionstid.. Inte som ett slutmål, utan som ett första steg mot ett empatiskt, lyssnande och kulturbärande sätt att se på skogen. Vi behöver öka förståelsen av det nuvarande skogsbrukets olämplighet i den kritiska tid vi lever. Så många existentiella frågor är avhängiga den massiva skogsavverkningens vinstintresse – medkänsla med andra varelser, biologisk mångfald, klimatmål, naturvärden, en hållbar värld som förblir bebolig och, ja, till och med demokratin. För som i många frågor just nu, går det så fort att människor inte hinner förstå vad som händer förrän det är för sent. Att i högt tempo genomföra sådant som är oåterkalleligt och i hög grad påverkar alla, är ett effektivt sätt att underminera demokratin.

Gå sakta genom skogen

I Thoreaus anda skulle man kunna säga att vi inte behöver fler skogsstrategier, utan fler som vågar gå långsamt genom skogen. Som vågar stanna upp vid ett fågelbo. För vi tror att den som sakta går genom skogen, stannar och lyssnar eller varsamt tar i ett träd, känner samhörigheten med alla som lever där. Som vet att detta även är vår hemvist och förutsättningarna för våra liv. Precis som i Platons dialoger, där samtalet får ta sin tid, behöver också vår relation till naturen få utrymme för djup och eftertanke. När samtiden saknar uttryck och förståelse för det levande, blir annars maskinen den som talar högst.

The post Skogsbrukets kulturkris – om värden bortom virke first appeared on Opulens.

KLIMATET. Med utgångspunkt i korallrevens pågående undergång skriver Ann Engqvist om hur klimatkatastrofen negligeras av medier och politiker.

Enligt nya siffror från DN/Ipsos ligger klimat- och miljöfrågan på femte plats när väljare får ranka de viktigaste frågorna. Men i den så kallade mediemätaren från Verian är rapporteringen och analyserna om klimatet inte ens bland de 10 högst rankade ämnen som tidningar och radio ägnar sig åt. På tv hamnar klimatfrågan på tionde plats och då gäller det oftast att Sverige missat EU:s klimatmål och riskerar böter.

75 procent av kvinnorna i vårt avlånga land vill se en mer ambitiös klimatpolitik, men det vill också 60 procent av männen. Detta avspeglar sig inte i media överhuvudtaget ( Klimatgranskaren).

Det råkade bli så att jag började plugga det skräckinjagande ämnet ”Klimatförändringar i havet” vid Göteborgs universitet samtidigt som vi alla nåddes av nyheten att vi nått en ”tipping point”, vilket betyder ”ett kritiskt gränsvärde i jordens klimatsystem”.

Korallreven orkar inte

Korallreven runt om i världen orkar inte mer. De har kämpat mot fan och hans mormor, kärnvapenprover, cyanid- och överfiske, tjuvjakt, bifångst, mikroplaster, kemikalier av alla sorter, havsförsurning, algblomning, global uppvärmning, invasiva arter och sjukdomar.

Och över 100 miljoner snorklande turister per år.

Aftonbladet skriver ” Nu är hoppet ute för lilla Nemo”. Och tar även upp frågan i Aftonbladet Daily-podden den 20 oktober 2025.

Men varför skrivs det så ytterst lite, ja, nästan ingenting? Varför får vi ingen information om denna katastrof?

Efter 500 miljoner år på jorden fick alltså 6 000 olika korallarter nog av mänsklighetens skit och det är inte utan att man förstår det. Vem hade orkat? Vem orkar?

Antropocen är ett faktum

Planeten Tellus har haft fem massutrotningar som har kommit med i runda slängar 100 miljoner års mellanrum, ofta orsakade av att kontinentplattorna långsamt flyttat på sig, att en meteorit slagit ner eller att klotet ändrat sin omloppsbana.

Men nu väntar vi alla med spänning på den sjätte massutrotningen, som orsakats av den ”intelligenta”, invasiva arten, människan. På blott 150 år (som inte ens är en nanosekund av jordens långa liv) har människan lyckats speeda upp tempot ordentligt.

130 000 djurarter är redan utrotade, 80 procent av Europas insekter, 40 procent globalt, 73 procent av alla ryggradsdjur och nu 25 procent av alla marina djur och så vidare.

”Antropocen” – människans tidsålder – beskriver den period då mänsklig aktivitet, som industrialisering, urbanisering och utsläpp av växthusgaser, har blivit en dominerande faktor som förändrar planeten.

Varför skrivs det så lite?

Det skrivs nästan ingenting om det här. Vi får veta att översvämningarna i norra Sverige, som ledde till tågurspårning, berodde på kalhygget, att försäkringsbolagen inte betalar ut pengar till dem som drabbas av havshöjningarna eller skogsbränderna och att tech-miljardärerna och flera andra psykopater i toppskikten försöker skapa evigt liv enligt deviserna ”Den som har mest pengar när han dör vinner” eller ”Jag är så intelligent så jag vill leva ensam på månen”.)

Korallrevens undergång är en av flera brytpunkter

Forskning från Potsdam Institute for Climate Impact Research (PIK, 2022) och IPCC (FN:s klimatpanel) identifierar nio avgörande tipping points. Korallreven är bara en av dessa.

Visst borde vi sprungit man ur huse, krävt hjälp, skrikit ”Inte i mitt namn” ”Rädda korallerna!” ”Generalstrejk för klimatet” ”Vi vill inte dö”! Detta eftersom människan lyckats pulverisera korallerna redan nu vid 1,4 graders uppvärmning. Vad händer när vi når 2,0 redan om 10 år? Vi vet inget om det, eftersom ingen skriver om det. Vi klimataktivister kallas alarmister och terrorister och det vi vet är inte intressant för allmänheten – tycker flertalet redaktörer.

Fanny Jönsson i Aftonbladet kommenterar katastrofen så här:

”Aldrig har det varit så akut för världens ledare att agera. Aldrig har det varit svårare att få världens ledare att agera. Om en knapp månad börjar nästa klimattoppmöte, COP30, i Brasilien. I skrivande stund vet vi inte ens om statsminister Ulf Kristersson kommer vara där. Haven håller på att kollapsa och vår statsminister pratar om evig tillväxt?”

Vem bryr sig om korallreven?

Det vi vet är att klimatminister Romina Pourmohktari inte kommer att vara på COP30.mötet – för hon är gravid. Förra gången hon deltog fnittrade hon tillsammans med oljemiljardärerna.

Journalisters tre grundläggande uppdrag är att informera, granska makthavare och värna det demokratiska samtalet genom att ge korrekt och allsidig information. Detta innefattar att kontrollera fakta noggrant samt att skydda tryck- och yttrandefriheten.

När jag förtvivlat letar efter mer information och vill veta vad detta betyder för mina barn och barnbarn, för mänskligheten, hittar jag knappt någonting. Jag letar vidare på Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsida. Det är kris ju! Men nej ingenting. Har Naturvårdsverket något matnyttigt om klimatkrisen och om vår tids största ödesfråga? Nej. Skogsstyrelsen? Havs- och vattenmyndigheten? Nej.

”Din sökning på ’korallrev’ gav inga resultat”

 Bristande klimatjournalistik

Svenska medier har en minskande klimatrapportering, dels på grund av minskande intresse från allmänheten, dels för att det kräver resurser och specialiserad kunskap. Få journalister får tid att läsa in sig på ämnet, vilket leder till en ytligare bevakning, även om medierna hävdar att de inte har sänkt prioriteten.

Alexandra Urisman Otto, före detta klimatjournalist på DN förklarar, den ohyggligt dåliga rapporteringen så här:

”Om vi tar klimatkrisen så ligger även de redaktioner som säger sig satsa på klimatkrisbevakning hjälplöst efter när det handlar om att skildra situationen vi befinner oss i…”

Erika Bjerström som 2019 blev SVT:s första globala klimatkorrespondent, med uppdrag att rapportera om klimatkrisens konsekvenser och lösningar lämnade sitt uppdrag 2024. Hon var då en av Sveriges mest utsatta, hatade och hotade journalister. Hon kunde få tusentals hatiska inlägg på sociala medier, mordhotas och förnedras.

Nyligen kom utkom Erika Bjerströms bok ”Demokratin dör i hettan” (Fri tanke). Den boken rekommenderas.

“Högerextrema krafter med inflytande över världspolitiken övertygade allt fler missnöjda om att klimatkrisen inte alls var något att oroa sig för – i stället riktades ilskan mot krafterna som ville se förändring (…). Jag var den perfekta måltavlan. Jag uppfyllde tre kriterier: Jag var kvinna som fick mycket plats, och det finns väldigt mycket kvinnohat. Jag jobbade på public service som är ett rött skynke i de här kretsarna. Och så bevakade jag klimatet.”

 Det är helt sjukt att det inte rapporteras om hur hatade och hotade journalister blir i det här landet, men det finns väl någon logik i det – beröringsskräck är en av orsakerna.

 Berör korallrevens kollaps oss?

Så varför är korallrevens kollaps intressant för oss här i Sverige? Vad är det som ger ”klick”? Att Trump bajsat på sig och har en fläck på handen?

Att vi nått en av många tipping points är bara första brickan i dominospelet, den hör ihop med att isarna smälter, haven värms upp och försuras, att havsnivån stiger, att vi drabbas av skogsbränder, torka och översvämningar. Det går fort. Vem vet att det finns kallvattenkorallrev i Sverige i Kosterhavets nationalpark och utanför Väderöarna tillexempel. Dessa rev har drabbats hårt av bottentrålning.

Varför blir korallernas död en gårdagens nyhet?

En tes kan vara – Kina. Många korallrev finns i Sydkinesiska havet, Östkinesiska havet och andra hav nära Asien och där pågår det konflikter så att det står härliga till. Kina vill ha territoriell kontroll över reven eftersom det finns olja och gas under reven. De använder korallerna till att bygga konstgjorda öar, till militär infrastruktur och till att förstärka sina territoriella anspråk.

Taiwan ligger risigast till när Kina är ute och fiskar efter mer makt. Japan är i konflikt med både Kina och Taiwan kring Senkaku/Diaoyu-öarna. Filippinerna, Vietnam, Malaysia, Brunei vill också ha korallreven eftersom de är strategiskt viktiga.

Och vem vill bråka med Kina nu när det är fritt fram att borra efter olja? USA förmodligen, men det är ju strunt samma nu.

”Sista chansen-turism”

En annan hypotes att det inte skrivs någonting om tipping points är att flygbolagen och researrangörerna betalar stora summor för annonser i alla medier – sociala som traditionella. De lockar ofta med bilder där en liten söt familj badar ostört i en avlägsen vik med turkost vatten och magiska korallrev att snorkla vid. Bolagen riskerar att förlora 35 miljarder dollar per år? Pengar som de definitivt inte kommer att investera i klimatarbetet.

Enligt Föreningen för Utvecklingsfrågor (Fuf) så beror massturism och därmed det ökande utsläppet av fossilt bränsle på en ökning av ”sista chansen-turism”. Att hoppa på ett billigt flyg och signa upp sig på ett ”all inklusive hotell” är endast möjligt för välbärgade personer. De kan kosta på sig att vara den ”sista” som ser korallreven, The Big Five eller Antarktis smältande is för att få en cool Instagrambild.

Vi andra kan inte göra någonting åt det, vi kan ”stanna på jorden” hur mycket vi vill. Det här är en narcissism utöver det vanliga. Har man så mycket pengar borde man gå till en bra terapeut i stället- en som kan tala om orsak och verkan? (nej, jag tycker inte synd om dem som känner flygskam).

Så om detta skrivs det inte heller något (då kan man bli av med sina annonser och klick).

Just i dag finner jag tröst i att jorden kommer att överleva människan, denna invasiva art, eftersom Tellus har överlevt invasiva arter i 500 miljoner år.

The post Korallreven håller på att dö – hur många bryr sig? first appeared on Opulens.

DYSTOPI. Lunde skriver medryckande och bladvändarvänligt. Det är inte tung litteratur men budskapet väger desto mer, anser Carolina Thelin.

Przewalskis häst av Maja Lunde
Översättning: Lotta Eklund
Natur & Kultur

Przewalskis häst är den tredje fristående delen i en planerad klimatdystopisk romankvartett av den norska författaren Maja Lunde. De tre nu utkomna romanerna liknar varandra på så sätt att de alla är skrivna med parallella historier – dåtid, nutid och framtid – där hon profetiskt förutsäger vad som kommer att ske om vi människor fortsätter förstöra och förgöra. Przewalskis häst är den mest ambitiösa, vilket i det här fallet inte nödvändigtvis måste vara något föredömligt.

Den första delen – Binas historia –  handlar om bandet mellan bi, människa och natur. Hela vår civilisation är beroende av pollinering. När bina dör (som de gör när den biologiska mångfalden försvinner; de blir bostadslösa, hungrar ihjäl och förgiftas av bekämpningsmedel) dör också vi till slut. Vi möter den brittiske biodlaren William 1852, den amerikanske ättlingen och biodlaren George 2007 och handpollineraren Tao i Kina 2098.

I Blå står Sydeuropa i brand på grund av svår torka. Det är 2040-tal, norr står mot syd för det finns inte vatten till alla. David och hans lilla dotter Lou tvingas fly norrut och hamnar i ett flyktingläger. I närheten upptäcker de en segelbåt i en övergiven trädgård. I båten finner de något mer värt än allt guld i världen. Vartannat kapitel utspelas i vår nära samtid. Den åldrade norska miljöaktivisten Signe återvänder till sin hembygd där glaciären smälter samtidigt som den huggs bort och säljs som exklusiv is till restauranger. I protest fyller hon sin båt Blå med is och drar därifrån.

Utdöende bin och brist på vatten alltså. I Lundes senaste roman är det världens sista riktiga vildhästar som står i centrum. Det låter kanske något långsökt i en klimatdystopi men Lunde lyckas få ihop berättelsen. Vi får veta att vildhästarna levde de på de mongoliska stäpperna i hundratals år men blev utrotade under 1900-talet, förutom i europeiska djurparker och reservat. Men tre besatta protagonister, under tre olika århundraden och på helt olika vis, kämpar för vildhästarnas överlevnad.

På 1880-talet reser den ryska zoologen Michail från S:t Petersburg till Mongoliet i sällskap med äventyraren Wolff. Michail vill fånga in de legendariska hästarna och stoltsera med dem i sin populära zoologiska trädgård. Under 1990-talet flyger veterinären Karin till Mongoliet tillsammans med sin missbrukande son och några vildhästar som hon vill återanpassa till stäpperna. Åttio år senare möter vi norskan Eva och hennes tonåriga dotter Isa som bor på gården och före detta djurparken där hon vuxit upp. Hennes grannar, efter år av extremväder, krig och elände, har vandrat iväg i jakt på mat och arbete. Men Karin kämpar för att behålla de djur hon har, bland annat två av det fåtal vildhästar som finns kvar i världen.

De har alla sina svårigheter men det finns också ljus i tillvaron. Den tafatte Michails besvarade kärlek i en annan man. Karin, som är rädd för att knyta an, får dela kärleken till hästar med en lika hängiven kompanjon. För Eva och hennes dotter blir livet lättare när en okänd kvinna flyttar in. Hon heter Louise och har varit på vandring sedan hon som liten flicka tvingades iväg från en övergiven trädgård där det också fanns en segelbåt.

Lunde skriver medryckande och bladvändarvänligt. Det är inte tung litteratur men budskapet väger desto mer och på så sätt når hennes författarskap fler läsare. Przewalskis häst flyter inte på lika lätt som Blå och Binas Historia vilket säkert beror på att de parallella historierna har så mycket stoff i sig att de skulle kunna bli sina egna romaner. Det blir helt enkelt för mastigt. Jag fastnar dock för Evas berättelse. Här känns karaktärerna både personliga och trovärdiga trots att de lever i en tid vi än så länge vet ytterst lite om. Jag får lust att veta mer och hoppas att det är tanken med den sista delen i kvartetten.

The post Medryckande roman med tungt budskap first appeared on Opulens.

DEBUT. Idag har vi nöjet att publicera en dikt av Nanna Skoglund, en poet som nu publiceras för första gången.

Nanna Skoglund och är född 1996 i Gävle där hon också växte upp. Numera bor hon i Uppsala där hon studerar idéhistoria. Skoglund började skriva dikter sommaren 2019 och har inte blivit publicerad förut. Hon tycker om poesi för att, som hon säger: “det finns saker som bara går att uttrycka genom poesi. Det är ett sånt ofiltrerat uttryck av känslor och upplevelser”.

Den långa sommaren skrev Skoglund mellan sommaren och vintern 2020. Den kan ses som en kommentar till både klimatförändringarna och pandemin som gav oss en grön jul med fördragna gardiner.

CAROLINA THELIN

Den långa sommaren

värmen stiger

hjärnan tröttnar

en lång, lat sommar                                         // och barnen gör snögubbar

vi äter inte lika mycket

under sommaren                                              // formar den hårda kramsnön

det kan gott dra ut

över hösten                                                      // till snöbollar

då slipper vi skörda

brinn ned istället                                              // som de kastar

jag vill bada

i sommar är allt gyllene                                   // fångar pudersnö på tungan

håll ut så länge du kan

den svenska vintern är ändå för kall                // och önskar

The post Lyrik: Den långa sommaren first appeared on Opulens.

SATIR. “Begreppsförvirringen är skrattretande. Grönt är det nya bruna”, skriver Iodine Jupiter.

Det går nästan inte att prata om veganism, vegetarianism, miljörörelse utan att det blir politik. Jag kan konstatera att hela den “gröna miljö-nazzerörelsen” är enormt högervriden. Högerfolket tror benhårt på grön politik ända in i kaklet. Det är bara så trist förutsägbart med den gröna intoleransen.  Inget emot veganers kosthållning. Den veganska pizzan är på gott humör.

Tokvänstern måste klä sig som tokhögern för att bli intressant. Det förutsägbara är aldrig upphetsande. De borde bära dreads och kristaller till affärskostym och slips.

Uppseendeväckande diskret smälter tokhögern in och ger sken av att inte ha några tillgångar.

Det minsta man kan begära är att miljardärerna stoltserar med sina rikedomar, låter sig bäras i guldstol och gör resten av befolkningen avundsjuk.

Föreställ dig en Walt Disney-teckning där Joakim von Anka badar i pengar. Jag tycker han gör rätt som visar alternativ till fattigdom.

Geologisk lagring (CCS) möter motstånd. Protestgrupper, med militanta veganer i spetsen, demonstrerar över att levande koldioxid injiceras långt under havsbotten. Man säger att koldioxid har samma rättigheter som djur.

En protestgrupp som inte delar uppfattningen lyfter det förbjudna fingret. Fingret har rättigheter, hävdar jurister. Domen överklagas av en grupp som inte accepterar fingrar överhuvudtaget. Det är en jävla cirkus.

Klimatfascisten får massan med sig. Alla är införstådda med vad som måste göras. ”Dieselmänniskor ska dö”, skriker hon aggressivt i megafonen. Aktivister och barnfamiljer stämmer in som om de var satta under hypnos: “Bensinbilsägare ska utplånas från samhället”. Militanta grupper viftar med klimatflaggor och bär en symbol runt armen. Påeldade av ledaren ser de bensinfolket föras bort mot arbetslägret för att gasas ihjäl. Dieselmotorerna går på högvarv, barackerna fylls med rök.

“Det här är den slutgiltiga lösningen för att rädda miljön”, anför hon i sitt tal till nationen.

Motståndarna menar att klimatuppvärmningen beror på det enkla faktum att människor andas. Om folk slutar med den ovanan finns hopp om framtiden.

Den militanta miljöhögern andas gladeligen från skyskrapor, luftballonger och zeppelinare.  De hyser ett visst medlidande för medelklassen som ser ner på arbetarklassen som borgerligheten tycker dansar små grodorna, håller varandra i händerna och demonstrerar sitt missnöje alldeles i onödan. Många ekomedvetna vänsterfans har en farbror Joakim i garderoben. De har bara inte kommit ut än.

”Omskolningsläger för en grön framtid”, fortsätter ledaren till svenska folket. Pigga och positiva budskap som betyder motsatsen radas upp. Räkna med att inget är vad det utger sig för att vara.

Begreppsförvirringen är skrattretande. Grönt är det nya bruna, pojken är en flicka, flickan är en grabb. Könskorrigering vid 15, välja parti vid 18, köpa sprit klockan 20. Människorna vet varken ut eller in om miljö eller identitet.

Genusforskare försöker förstå sig själva och varandra, vilket kön de har och vilken gruppering de kommer ifrån. Spännande att se vem som kommer med medicinen först.

Klimatfascisten står i kulissen och blandar nåt grönt.

The post Klimatfascistens gröna recept first appeared on Opulens.

ESSÄER. Reportagen runt fågelresorna är de bästa i Jonathan Franzens essäsamling Här slutar världens ände, anser Bo Bjelvehammar.

Här slutar världens ände av Jonathan Franzen

Översättning av Johan Nilsson

Brombergs

Jonathan Franzen är en framgångsrik amerikansk romanförfattare med titlar som Tillrättalägganden, Frihet och Renhet och han är även en skicklig essäist. Här slutar världens ände är hans tredje essäsamling.

Det finns två huvudteman i boken. Det ena kretsar kring framtiden för vår planet, om hur det ska gå för våra skogar, hav och jordar. Den pågående misshushållningen och den stora ovarsamheten. Jonathan Franzen är som många andra pessimistisk; men han ger oss även hopp. Han redovisar goda projekt runt om i världen, som pekar på en ljusare framtid. Projekten drivs av idealister och människor, som tror på övertygelsen att det finns alternativa tänkesätt och andra möjliga handlingsmönster, som visar på att vi kan hushålla med våra resurser på ett annat sätt. Och skapa en hållbarare värld, för våra kommande generationer.

Jonathan Franzen känner sitt ansvar i diskussionen om klimatfrågan, samtidigt känner han en viss trötthet i fixeringen vid, och låsningarna kring, frågan.

Därför rör han sig runt världen för att söka goda exempel på friska lösningar, bundna till miljö och natur. Samtidigt får han då odla sin stora passion, att se på fåglar.

Författaren är ingen måttlig ornitolog, ingen tillfällig skådare, utan en artjägare, som noga kryssar varje art på sina omfattande expeditioner. Det blir som en ställföreträdande mening i hans liv. Personligen blir jag i flera veckors tid glad över att ha sett en svart rödstjärt i rostbrunt och gråsvart. Sådana vanligheter tillfredsställer inte Jonathan Franzen.

Franzen söker inte bara sällsynta arter, utan även hotade. Livfullt och nära skriver han om både vimpelnattskärra i Ghana och bromeliatrupial på Jamaica. Hans resor är både omfattande och kostsamma. På ett kryssningsfartyg vistas han en avsevärd tid och beskriver sin omgivning som människorna på sanatoriet i Thomas Manns mästerverk romanen Bergtagen.

Reportagen runt fågelresorna är de bästa i samlingen, där finns det en glöd och närvaro, som i viss mån även återfinns i några andra essäer om vänner till författaren. I klimatfrågan är han måttligt intressant, stundtals aningen tröttsam. Således inte särskilt slagkraftig.

The post Skriver med mer glöd om fåglar än klimathotet first appeared on Opulens.

KLIMATKRIS. Klimatfrågan är högaktuell, det är således också Nordiska museets utställning Arktis – medan isen smälter. Berättelsen om livet på Arktis, som drabbas hårdast av den globala uppvärmningen, kastar ljus på klimatförändringarnas konsekvenser likväl som det är en berättelse om något större: människans relation till naturen. Siri Hill har besökt utställningen.

Arktis – medan isen smälter
Nordiska museet, Stockholm
Utställningen står under hela 2020

Jag står framför ett stiliserat isberg kluvet itu, i Nordiska museets stora hall. På väggarna framför mig rör sig projektioner av isblock som rämnar. Det är mäktigt och vackert. “Är undergången vacker?” tänker jag dystopiskt när jag går in genom sprickan, omsluts av allt det blå och ljudet av ett dunkande hjärta.

The post Högaktuell utställning om Arktis first appeared on Opulens.

SPEL. Visst är det kul med spel – att spela och leka, kreera och fantisera, att larva runt och tänka på annat. Att prata snyggt, följa strategispelet och göra det som är bekvämt. Men nu är det allvar, nu är det dags för högsta level i klimatarbetet, skriver Erik Cardelús apropå FN:s pågående klimattoppmöte COP 25 i Madrid. 

En grådisig höstereftermiddag fikar jag på en återvinningsbutik i hemkvarteren. Med kaffebeställningen kommer en gratisbok, ”en bra deal”, säger cafébiträdet och ler. För att slippa bokmalens beslutsångest går jag fram till bokhyllorna och greppar närmaste bokrygg. Det blir En obekväm sanning av Al Gore, den demokratiska presidentkandidaten som vann en majoritet av folkets röster i USA-valet 2000, men som ändå besegrades av Bush på grund av det amerikanska elektorssystemet. Al Gore som gick vidare till att bli miljöaktivist, att åka jorden runt, visa bildspel och berätta om det skenande klimathotet.

Osökt hamnar jag i kontrafaktisk historieskrivning. Var hade vi stått idag om Al Gore hade blivit president, istället för Bush? Hade klimatkrisen varit lika djup? Hade läget varit mindre höstgrått med ett mer kraftfullt ledarskap i klimatfrågan? På Aktuellt den 26 november talar en expertpanel om att det just om bristen på politiskt ledarskap i klimatfrågan, att många tekniska lösningar finns men att omställningen kräver politiskt beslut och ramverk. Istället pekar de flesta kurvor fel idag, trots allt prat om motsatsen.

Planlöst bläddrar jag bland bokens texter, bilder och diagram. Konstaterar det svenska utgivningsåret är 2007 och läser förordet av Margot Wallström: ”Klimatfrågan handlar inte bara längre om isbjörnar. Det handlar om världens säkerhet och ekonomiska utveckling, om fattigdom och rättvisa.” (…) Klimatet har blivit en politisk och ekonomisk kärnfråga och hur vi handlar idag avgör faktiskt vår egen och våra barns nära framtid.”

Snart tretton år har gått och det mesta känns igen: ”Under en lång rad år har vi sett hur medeltemperaturen rakat i höjden, glaciärer smält bort, orkaner växt i styrka… Effekterna av den globala uppvärmningen är ett av de största hoten mot vår jord. Ändå väljer vi att blunda.”

FN:s klimattoppmöte COP 25 pågår nu i Madrid. Ännu ett möte bland möten där det ska beslutas om klimatåtgärder, åtgärder som sällan efterlevs eller räcker om vi ska nå utsläppsmålen. I en SvD-artikel beskrivs förhandlingsutrymmen, positioneringar och strategier, om hur olika länder, intressen och delegationer försöker förhandla fram sig fram till en vinnarposition för sitt eget lag.

En global ödesfråga förvandlad till strategispel, i dagens spelifierade tillvaro. För nog känner vi igen människans förkärlek för spel, beskriven av den holländske kulturhistorikern Johan Huizinga som en gång kallade oss spelande varelser (homo ludens) och hävdade att vi alltid har dragit oss till spel och lekar, vilket format oss som art och präglat vår historiska utveckling. Ett påstående som lätt kan illustreras av dagens medier som dränker de politiska analyserna i spelteori och tv-tablåer som översköljs av sport och spel-och lekprogram, tävlingsdrivna talang- och realityprogram, kockkamper, bondefajter och partnertävlingar.

Allt detta avbryts av en massa reklam för betting. Bettingreklam som frontas av tuffa kändiskillar som ska dra till sig okändiskillar. Få dem att spela och – med förkrossande statistisk säkerhet – förlora pengar. Spela mer och förlora ännu mer, allt medan kändiskillarna blir rikare och kanske pratar ut i någon tidning om vikten av att vara en bra kille.

Hur hade det sett ut om alla dessa tuffa killar hade frontat i klimatfrågan istället för att göra bettingreklam? Om världens toppolitiker hade släppt spelstrategierna och förutsättningslöst inriktat sig på vår gemensamma ödesfråga – klimatet? Istället är det en tonårstjej som frontar klimatkampen, som sitter i snålblåsten utanför Riksdagen, seglar över Atlanten och ställer sig på scenen. En tonårstjej som har mycket engagemang, men saknar beslutskompetenser.

För visst är det kul med spel – att spela och leka, kreera och fantisera, att larva runt och tänka på annat. Att prata snyggt, följa strategispelet och göra det som är bekvämt. Speciellt när det är grått och glåmigt utanför, planeten håller på att falla sönder och vi översköljs av obekväma sanningar. Men nu är det allvar, nu är det dags för högsta level i klimatarbetet.

The post Dags för högsta level i klimatarbetet first appeared on Opulens.

ESSÄ. I civilisationen är vi parasiter på varandra och en cancer på biosfären. Den moderna människan kan, tragikomiskt nog, varken äta eller skita utan att plugga in sig i något av de hål som den gigantiska naturfientliga industriella infrastrukturen erbjuder oss, skriver Axel Lidén.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Medvetenheten om den pågående globala ekologiska katastrofen kanske snart når en tipping point. Även om det ännu enbart är ord och plakat, till skillnad från konkreta idéer, beslut och åtgärder, så är Greta Thunbergs utveckling från att vara ensam med sin strejk och sina protester till att företräda miljontals ungdomar världen över, slående och imponerande. Rörelsen saknar dock fortfarande utvecklade strategier för att fördjupa innebörden av att förändra allt som pågår i den globala industriella civilisationen.

Att förändra allt låter som en stor tugga, men det är svårt att förstå situationen på något annat sätt. Försök att komma på något i våra liv som inte är beroende av fossil energi. Olja, kol och naturgas (och som en sorts självlysande joker i leken: uran) ingår i allt vi gör, planerar, känner och funderar på. Kanske är det tydligast manifesterat i relationen till våra barn, de små personer som står oss närmast och väcker våra innersta känslor av kärlek, värme, närhet, beskydd och tillförsikt eller oro för framtiden. Tillhör barnen oss eller närmast tillgängliga skärm med uppkoppling? Hela vår kultur och våra värderingssystem är underkastade en fossildriven logik, där konsumtion av meningslösheter och förakt för och objektifiering av den naturliga, icke-mänskliga världen, är de tydligaste kännetecknen.

Möjligen innebär den akuta miljöförstöringen ett uppsving för en mer radikal kritik av kapitalismen, moderniteten och rent av civilisationen. En det-är fel-på allt-kritik har alltid funnits och dess idéhistoria är brokig och omfångsrik, alltifrån Diogenes till Rousseau till Kaczynski. Tidigare har sådana idéer och visioner drunknat i civilisationens och framförallt på senare tid den västerländska kapitalistiska högteknologins översköljande framgångar. Men om de skadliga verkningarna på ekosystemet visar sig bli alltför stora kan det uppstå ett rent praktiskt, snarare än idealistiskt, behov av att tänka i andra banor.

En svårighet med att landa en genomgripande kritik av samhället och ekonomin i bredare grupper i vår del av världen är att allt ser ut att fungera så bra, närmast perfekt. Vi bekymrar oss lite grann för våra barns skärmtid, uteslutande på grund av att de själva kanske rör på sig för lite och eller sover för dåligt, men missar den horribelt tragiska ironin i att tillverkningen av dessa leksaker sker till priset av förgiftning av naturmiljöer och förslavning av människor, många gånger barn. Visst känner vi till missförhållandena vid gruvbrytning av råvaror till våra tekniska prylar, men vi har inte möjlighet att väga de ekologiska och mänskliga kostnaderna mot vårt behov av att i varje vaket ögonblick själva digitalt distrahera eller passivisera ett barn med något sådant som Subway Surfers. Utvinningen av coltan kommer inte leda till jordens undergång, men är ett av oräkneliga exempel på hur teknologi och industriell infrastruktur lyckas dölja sambanden mellan å ena sidan vissa människors konsumtion och bekvämlighet och å andra sidan ekologiska problem och andras lidande.

Vår del av världen tycks ännu opåverkad av biosfärens försämring. Vårt samhälle fungerar fortfarande oförtjänt bra. En av få saker som den högteknologiska välfärdsstaten emellertid inte riktigt lyckats med är den mentala hälsan. En intressant aspekt av till exempel anarko-primitivism och Deep Green Resistance, vilka befinner sig i lite olika sektorer av den radikalt utanförstående kritiken av samhället, är att de inte bara ser praktiska och tekniska problem med kapitalism och högteknologi, utan att människor i allmänhet mår dåligt i detta system — även de, eller kanske särskilt de, som inte själva vet om det. Det är lätt att raljera över en sådan analys. Väldigt många människor har under globaliseringens tidevarv fått det mycket bättre, sett till de flesta mått på lycka och välmående. Men samtidigt har kritikerna eventuellt rätt i att vi — egentligen — mår dåligt. Och detta kan vändas till en ny radikalare miljörörelses fördel. Om civilisationen står inför en materiell kris, så kan resonemanget om att det alltid har rått en andlig kris i systemet, bli en anledning till att möta framtiden med tillförsikt.

Vi äter mat från affärer eller restauranger, utan att ha en aning om var den är odlad eller tillverkad, vilka insatser som krävs i form av energi, kemikalier och mänskliga umbäranden.

Problemet är att de allra flesta, även de som har en civilisations- eller kapitalismkritisk ideologi, själva är insyltade i övergreppet på planeten. Att leva i en stad exempelvis är omöjligt utan att i praktiken vara en starkt miljöförstörande faktor. Den urbana livsstilen — som till stor del även framlevs på landsbygden i vår del av världen — är en bränsletörstande maskin i vilken allting som någon någonsin efterfrågar tillverkas, transporteras och meddelas industriellt — och därmed fossildrivet. Det finns liksom ingenting som inte egentligen är sammanvävt med den globala högteknologiska infrastrukturen. Elbilar är ett perfekt exempel på en falsk lösning i ett system där vägen framåt måste innebära ökad efterfrågan på mer komplex teknologi, gruvbrytning och allt tätare spindelnät av leverantörskedjor över jordytan. Försök föreställa dig mer än några timmar utan elektricitet, pengar eller maskindrivna transporter. Det skulle vara som att stänga av the Matrix.

De fossila bränslena har gjort oss som har tillgång till dem totalt avskurna från förutsättningarna för hur vi lever våra liv. Vi äter mat från affärer eller restauranger, utan att ha en aning om var den är odlad eller tillverkad, vilka insatser som krävs i form av energi, kemikalier och mänskliga umbäranden. Vi bor i hus som vi inte har byggt och med grannar vi inte känner. Vi är totala främlingar i vår egen värld, vi bebor den inte. De enda tankebanor som är möjliga gäller hur vi kan få tag på mer konsumtionsvaror, mer underhållning, mer prestigefulla och mindre betungande jobb och bättre karriärmöjligheter för våra barn. Det bästa alternativet de något mindre cyniska kan komma på är att hela denna missriktade hetsjakt på något sätt ska kännas lite mer rättvis och schysst.

Civilisationskritik och andra radikala former av samhällskritik har alltid framstått som långsökta. Trots att logiken möjligen är klar — att den moderna människan har tappat kontakten med naturen,  de andra och förutsättningarna för liv överhuvudtaget — är det inte möjligt att omsätta tankarna i praktik i en situation där bokstavligen alla är helt beroende av ett urbaniserat och högteknologiskt system. Men klimatkrisen tycks vara ett problem av sådan omfattning att även extrema lösningar framstår som rimliga. För om det nu är så att det är den teknologiska urbana livsstilen som sådan som är problemet, vart ska man vända sig, om inte mot dess motsats?

Att lära känna skogen, marken och de biologiska förutsättningarna i ens närhet låter flummigt, men kan visa sig vara nödvändigt för att skapa ett trovärdigt alternativ till dagens ohållbara system — eller rentav för att överleva.

Vår värld är för tillfället inrättad så att allt vi behöver — mat, värme, mediciner, relationer — distribueras till oss genom metoder som enbart är abstraktioner för oss. Det urbana livets grundläggande förutsättning är att den yta som vi bor på inte har någonting med vår försörjning att göra. Allt transporteras till oss och förmedlas av ett ekonomiskt system där pengar bara är den enklaste formen av abstraktion, medan räntor, obligationer och olika former av derivat lever ett liv i princip utom kontroll av någon överhuvudtaget. Och på ett avigt logiskt vis är det just den finansiella sektorn som driver på en ökad utvinning av kol och olja. Även till synes progressiva politiska förslag kan enbart syfta till bättre, möjligen mer rättvis, men oftast framförallt högre grad av produktion och distribution av välfärd. Och denna välfärd kan inom ramen för systemet enbart innebära högre grad av ackumulering och centralisering av resurser. Medan staden asfalteras, glasas in och kromas, utarmas naturmiljöer och det globala ekosystemet utan att vi märker det. Vi känner bara till det genom youtubeklipp.

Ännu en bitter ironi i det hela är att många dessutom tror att urbanisering och teknologi skulle kunna vara läkande för biosfären. Men kanske är inget annat att vänta under det massiva trycket av reklam och propaganda för den rådande ordningen. Många trodde att e-post skulle leda till mindre konsumtion av pappersmassa eller att internet skulle leda till mindre behov av transporter. Många tycker att en mindre högteknologisk framtid är ett steg tillbaka, att det verkar bakåtsträvande, medan just högteknologi, urbanisering och globala transportsystem tillhör den dammiga historia som ställt oss vid katastrofens rand. Städernas tillväxt står i direkt matematiskt samband med ökningen av koldioxid i atmosfären, den ökande användningen av plast och elektronik sammanfaller exakt i tiden med massutrotningen av djur och växter. En framtid värd namnet borde innebära något annat, något nytt.

Den globala klimatrörelsen skulle kunna skapa en öppning mot ett genuint återknytande till naturen och till den plats man bor på. Att lära känna skogen, marken och de biologiska förutsättningarna i ens närhet låter flummigt, men kan visa sig vara nödvändigt för att skapa ett trovärdigt alternativ till dagens ohållbara system — eller rentav för att överleva. Detta har såklart ingenting med skogsbad, bergsklättring, eller andra friluftstrender som poppar upp i den urbana konsumtionskulturen, att göra. Inte heller vurmen för trädgårdsodling, svampplockning eller hästdrivet skogsbruk är relevant så länge det enbart utgör pittoreska komplement till en i övrigt konventionell livsstil. Vad det gäller är att skapa förutsättningar för att leva utanför systemet, vilket ovillkorligen måste ske utanför staden och utan bil.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det går inte att på förhand att säga vilka de viktigaste elementen skulle vara i en alternativ samhällsform. Den enda principen är att frikoppla oss så mycket som möjligt från det globala nätverket av leverantörskedjor.

I övrigt bör vi uppmuntra alla förslag, inte bråka om vilket som är det bästa. En vedspis, en jordkällare och en fristående vattenbrunn är en bra början. Detta är inte förslag för en livsstil, det handlar inte om individens val, att man måste leva som man lär eller vara den förändring man önskar se. Det handlar framförallt om identifikation och om att förstå innebörden av och att hitta meningen med en tillvaro utan globala flöden av resurser.

Det är först när man är oberoende, eller åtminstone känner en liten doft av livet utanför civilisationen, som det går att göra upp förnuftiga planer och utmejsla metoder för en framtid utan fossila bränslen.

Ett av slagorden inom Deep Green Resistance är att om din överlevnad är beroende av att det kommer vatten ur kranen och el ur kontakten, kommer du slåss till döden för de eller det som distribuerar vattnet och elen. Det vill säga att du kan inte på allvar bli en motståndare till det fossildrivna urbana systemet med mindre än att du är oberoende av det. Och det är inte bara en praktisk fråga, utan också en mental och ideologisk.

Alla som har någon erfarenhet av att under en längre period leva med en viss grad av självförsörjning av förnödenheter, vet att tankarna också förändras och befrias. Det är först när man är oberoende, eller åtminstone känner en liten doft av livet utanför civilisationen, som det går att göra upp förnuftiga planer och utmejsla metoder för en framtid utan fossila bränslen.

I civilisationen är vi parasiter på varandra och en cancer på biosfären. Den moderna människan kan, tragikomiskt nog, varken äta eller skita utan att plugga in sig i något av de hål som den gigantiska naturfientliga industriella infrastrukturen erbjuder oss. Det är inte bara förnedrande för var och en av oss, utan också ett hot mot planetens överlevnad.

The post En bondes perspektiv på miljörörelsen first appeared on Opulens.

KLIMATET. Professor Lennart Bengtsson menar att föreställningen att klimatet kan stå inför en ”tipping point” saknar seriöst vetenskapligt stöd. För honom kännetecknas klimatet snarare av sin tröghet med reaktionstider på århundraden eller mer, skriver Petter Wulff från Klimatsvaret.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Greta Thunberg har uppmanat världens ledare att känna panik för klimatutvecklingen. Argumenten för den agitationen har hon antagligen hämtat från The Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) och dess omfattande sammanställningar av mätvärden och analyser. Men det finns klimatforskare, vars bedömningar avviker från den panikartade tolkningen av IPCCs underlag. En sådan är professorn i dynamisk meteorologi Lennart Bengtsson.

För sin bok Vad händer med klimatet? har han redan fått goda recensioner i Aftonbladet, Klimatupplysningen.se och Folkbladet i Östergötland. Boken tycks efterlängtad och är värd all uppmärksamhet.

Vi blir orienterade om jordens strålningsbalans och får veta att växthuseffekten inte bara är ett nyupptäckt problem utan det positiva grundvillkoret för livets utveckling på jorden. Problemet är den ökning av växthuseffekten som pågår.

Författaren beskrivs som ”en av världens främsta experter inom klimatforskningen” och har på meritlistan att ha varit forskningschef vid European Centre for Medium-Range Weather Forecasts i Reading, Storbritannien samt direktör både vid Max Planckinstitutet för meteorologi i Hamburg och International Space Science Institute i Bern. Med de erfarenheterna har han nu givit sin syn på klimatfrågan och den svenska klimatdebatten.

Bengtsson för tillbaka klimatfrågan på dess grundläggande fysikaliska förutsättningar. Vi blir orienterade om jordens strålningsbalans och får veta att växthuseffekten inte bara är ett nyupptäckt problem utan det positiva grundvillkoret för livets utveckling på jorden. Problemet är den ökning av växthuseffekten som pågår. Så långt är han överens med IPCC och klimatforskningens huvudfåra. Däremot ser han inte problemet som akut. Någonstans måste växthusutsläppen stoppas men inte nödvändigtvis nu, och det finns även positiva effekter av den pågående förändringen, påminner han.

I boken ställs frågan: Varför har så många mer oro för minskad havsis i Arktis än glädje över ökad isfrihet i Östersjön? Ett något originellt och tankeväckande sätt att formulera problemet, även om man kan tycka att Bengtsson där har ett alltför nationellt perspektiv på ett problem, som i första hand drabbar andra delar av jorden. Vi, som både har ett svalt klimat och en landhöjning att kompensera stigande havsnivåer med, har inte störst anledning att bekymra oss över utvecklingen.

Klimatöverenskommelsen i Paris 2015 har räknats som en stor framgång. Men Bengtsson anser att ambitionen sattes för högt, när världens ledare kom överens om att begränsa den globala temperaturhöjningen till högst 2 grader över den förindustriella nivån. Det är för Bengtsson ett orealistiskt mål. Som mer realistiskt ser han att acceptera ytterligare någon grads temperaturhöjning. Det skulle ge rimlig tid för den nya energitekniken att etableras.

Det framförs ofta i debatten att ett problem med pågående klimatförändring är att vi får mer extremväder. I kretsar där man är skeptisk mot forskningen knuten till IPCC brukar det i stället hävdas att väderstatistiken pekar mot mindre extrema förhållanden. Bengtsson visar att båda sidor på sätt och vis har rätt. Det tycks nämligen vara så, att mängden tropiska orkaner minskat det senaste halvseklet samtidigt som de allra kraftigaste orkanerna ökat.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Sådana nyanser har sällan setts i klimatdebatten, och Bengtsson är mycket riktigt kritisk till hur den förs på ”en nivå som knappast hör hemma i en kunskapsnation”. Han menar till exempel att föreställningen att klimatet kan stå inför en ”tipping point” saknar seriöst vetenskapligt stöd. För honom kännetecknas klimatet snarare av sin tröghet med reaktionstider på århundraden eller mer.

Han gläds åt den snabba utvecklingen av sol- och vindkraft, men anser att kärnkraft är ett nödvändigt komplement.

Bengtssons bedömning av klimatdebatten att kunskap är den största bristvaran är jag inte helt enig med. Bland kommentarsfälten bollas det tvärtom ibland med ganska avancerade klimatförklaringar. Värre är nog bristen på respekt för motparten.

Men att man kunde önska mer av debatten är klart, och dess brister är en bedrövelse för ett land, som sedan mitten av 1900-talet haft flera framstående meteorologer. Där finns Carl-Gustaf Rossby, som skapade Internationella meteorologiska institutet i Stockholm och gjorde det världsledande efter andra världskrigets slut. En annan är Bert Bolin, som är särskilt betydelsefull för den internationella klimatforskningen på vägen fram till skapandet av IPCC.

Bengtsson diskuterar även hur klimatproblemet ska kunna lösas. Han gläds åt den snabba utvecklingen av sol- och vindkraft, men anser att kärnkraft är ett nödvändigt komplement. Där har han en bredare syn på vad som kan göras än de i de gröna leden som framstår som mest bekymrade över klimatproblemet. Å andra sidan vill han hålla igen på utnyttjandet av biobränslen och varnar för att det kan ta lång tid innan deras utsläppta koldioxid bundits i ny skog.

Boken känns sammanfattningsvis som ett av de bästa medel som kan erbjudas för ett klimatengagemang utan klimatpanik.

The post Bekämpa klimatkrisen utan klimatpanik first appeared on Opulens.

MORGONDAGEN. Skulle vi genomföra konststycket att släcka barns livsglädje och framtidstro kan verkligen morgondagen vara förlorad, skriver Sofia Nerbrand som är kritisk till den rådande samtidsandan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

De höga futuristiska husen i stadsdelen Hyllie i Malmö närmar sig. Mamman ställer frågan till barnen i bilen vad de tycker om dem.

”Usch”, utropar de med en mun. ”De påminner om framtiden. Vi vill inte dit!”

Den med mig jämnåriga mamman — vi gick ut grundskolan när Muren föll och växte upp med en känsla av att allt skulle lösa sig — berättar hur pessimistiska hennes barn är i samma ålder som vi var 1989. Den nya lömska tekniken, klimatförändringarna och terrorismen kommer att ta kål på både människor och planeten. Det lär de sig i skolan och det är vad många medier förmedlar.

Det är sant att det rör sig om verkliga hot. Det är ett faktum att rädsla för undergången alltid har funnits. Men det finns ett val mellan pessimism och optimism huruvida problemen går att lösa.

Väljer man svartsynen — att framtiden är en hemsk plats — försvinner motivationen att göra något. Att bry sig om något över huvud taget. För varför utbilda sig och jobba hårt om allt ändå kommer gå åt helvete? Dessutom mår man hemskt dåligt av att fokusera på det mörka. Det vet varenda en som upplevt en depression.

Bestämmer man sig för att anlägga en mer positiv syn på saker och ting är det lättare att finna lösningar. Det är de dagar man går upp på morgonen och finner inspiration och glädje som man ofta flyttar berg under dagen. Man blir utåtriktad, söker samarbeten och får tummen ur.

Framtiden är inte förutbestämd. Inte ens klimatfrågan är avgjord. Människan har löst otaliga problem fram tills dagens datum. Vi lever trots allt i den bästa av världar på så många vis — tack vare människans förmåga att samarbeta, samtala och uppfinna. Människor lever länge och bättre än någonsin och en hel del miljöförstöring har vi kommit tillrätta med. Läs Roslingboken Factfulness om ni inte tror mig.

Jag ifrågasätter inte magnituden av klimatfrågan. Men jag vill utmana den utbredda pessimismen. För den löser ingenting — tvärtom.

Politiker som bekräftar människors oro ”genom att ta den på allvar” utövar dåligt ledarskap. Det spär bara på rädslor och handlingsförlamning, ökar viljan att finna syndabockar och göder negativt tänkande. Detta är giftigt för ett samhälle.

Känner ni igen det i den rådande samtidsandan?

Jämför med gott föräldraskap. När barn ramlar medan de håller på att lära sig cykla uppmuntrar vi dem att fortsätta — trots skrapsår på knäna. Det är för att de ska förvärva en förmåga att ta sig fram för egen maskin i livet. Uppfyllas av frihetskänslan och den där totala lyckan när de kan trampa runt kvarteret själva. Ta ett krafttag framåt.

På samma sätt borde politiska ledare agera för att öka självförtroendet i befolkningen. Inte minst hos det uppväxande släktet. Skulle vi genomföra konststycket att släcka barns livsglädje och framtidstro kan verkligen morgondagen vara förlorad.

Länge leve optimismen!

The post Till optimismens försvar first appeared on Opulens.

LIVSKVALITET. Omställningen kommer också medföra positiva konsekvenser för vår livskvalitet och livsmiljö. Renare luft och vatten och nyttigare mat, att kunna njuta av blommor, fåglar och fjärilar, kortare arbetstid, mer kultur och mindre onödiga prylar och att de saker vi skaffar håller längre, skriver Peter Forsberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vi befinner oss i ett akut nödläge när det gäller klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald.

Redan nu vid cirka 1 grads uppvärmning ser vi ett ökat antal av såväl problemsituationer som rena katastrofer i form av vattenbrist, skogsbränder, översvämningar med mera.

Dessa kommer oundvikligen att bli fler och värre när vi nu med stormsteg närmar oss ”målet” 1,5 grader, som vi dessutom med stor sannolikhet kommer att missa och fortsätta vidare mot 2 grader och mer. Som det ser ut nu kan vi nå 1,5 grader redan innan 2040.

I takt med att temperaturen stiger så träder också ett antal förstärkningseffekter in: Upptinande permafrost i tundror leder till att metan frigörs, en många gånger kraftigare växthusgas än koldioxid. Krympande vita isar som släpper fram mörka vattenytor och markytor, leder till att mer solenergi absorberas och mindre reflekteras. Vattenånga är också en växthusgas. Den brukar det sällan pratas om eftersom den är självreglerande, blir det för mycket vattenånga i luften så regnar det, men ju varmare luften blir desto mer vattenånga kan den bära innan det blir regn av det, det vill säga större mängd växthusgas. Brinnande skogar frigör förstås också mängder av koldioxid.

Utöver det så har vi massa annan förstörelse som är oberoende av klimatet som utfiskning, skogsskövling och föroreningar med mera. Arter utrotas i en takt aldrig tidigare skådad i människans historia. Om vi inte stoppar det så kommer vi att ha orsakat den sjätte massutrotningen i hela jordklotets historia.

Pollinerande insekter är nödvändiga för en stor del av den mat vi äter och för fungerande ekosystem, men antalet har minskat kraftigt och många arter är utrotningshotade. Det beror bland annat på användning av vissa bekämpningsmedel, minskade ytor med blommande växter och klimatförändringar.

De döende korallreven är hem för 25 procent av arterna i havet. Även många fiskarter som lever långt därifrån parar sig och lägger sin rom i korallernas skydd, så påverkan är inte bara lokal utan berör mat för miljontals människor, kanske miljarder.

“Lösningen” måste vara tvåfaldig: Dels att ställa om så mycket vi kan så snabbt vi kan för att mildra och fördröja kommande katastrofhändelser och problem (det innebär också på alla sätt vi kan, det vill säga både personligt och politiskt, både småskaligt och storskaligt). Vi måste också öka vår beredskap att möta det som ändå kommer. Även det på alla nivåer, från individ till globalt.

Det innebär också att alla måste delta i alla samhällssektorer och i alla länder. Det är sant att de rikaste länderna och personerna och de största företagen har både störst skuld och störst resurser och måste göra mest, och att vi behöver en rättvis omställning, men det går inte att bara peka på vad andra ska göra.

Vi i ”lilla” Sverige kan påverka mycket genom att vara en förebild, vilket vi tyvärr ännu långtifrån är, och visa på vilka möjligheter och metoder som finns. Politiker och företag som går före har också större trovärdighet och kan driva på mer i internationella sammanhang, medan ohållbara företag riskerar att bojkottas. Precis som att du och jag kan få fler att lyssna och göra förändringar på jobbet, och andra ställen vi är verksamma på, om vi själva visar att vi vill och kan ställa om och att vi är medvetna om krisläget.

Ju mer vi dröjer med 1 och 2, desto värre blir det. Och det är ont om tid. Utsläppskurvorna måste vända neråt nu. Enligt IPCC måste utsläppen halveras till år 2030 och vara nere på netto noll 2050, men även det innebär stora risker eftersom de inte räknar med tröskeleffekter som kan komma tidigare än vi tror.

Ett annat sätt att se på saken är att vi måste sänka halten koldioxid i atmosfären från nuvarande ca 410 ppm till 350 ppm. Det kommer att kräva massiv återskogning och det måste vara blandad skog, inte monokulturer.

”Happy ending” för den som behöver det: Omställningen kommer också medföra positiva konsekvenser för vår livskvalitet och livsmiljö. Renare luft och vatten och nyttigare mat, att kunna njuta av blommor, fåglar och fjärilar, kortare arbetstid, mer kultur och mindre onödiga prylar och att de saker vi skaffar håller längre.

The post Akut nödläge — omställning är nödvändig first appeared on Opulens.