VALÅRET 2026. ”Energifrågan måste lyftas ur kulturkriget och behandlas som den långsiktiga samhälls- och industriinvestering den är.” Det skriver Anders Axelsson som också vill se större insatser från statens sida.

Vi befinner oss mitt i en valrörelse där partierna säljer sina lösningar på Sveriges stora samhällsproblem. Som väljare behöver vi granska erbjudandena, men också kritiken. Ett förslag kan vara otillräckligt underbyggt, samtidigt som kritikerna överdriver vad bristerna visar.

Sverige måste både genomföra en snabb klimatomställning och stärka sin ställning som industrination. Det kräver mer fossilfri el, men framför allt ett robust, säkert och finansierbart energisystem. Vägvalen påverkar utsläpp, industriinvesteringar, elpriser och offentliga finanser under decennier.

Ändå har energidebatten blivit kulturkrig. Vindkraft och kärnkraft fungerar som identitetsmarkörer. Den egna tekniken bedöms efter sin framtida potential, motståndarens efter dagens problem och värsta möjliga utfall.

Valrörelsen fylls därför av tvärsäkra löften och avfärdanden. Mer sällan visas de fysiska, ekonomiska och institutionella villkoren. Hur mycket produktion, nät, lagring och reservkapacitet krävs? Hur säkras systemstabilitet och systemtjänster? Vad blir systemkostnaden, vem bär risken och kan delarna byggas i rätt ordning?

Miljöpartiets mål om tio gigawatt så kallad grön baskraft till 2030 och professor Jonas Kristiansen Nølands kritik av detta är ett belysande exempel. MP presenterar ett precist mål utan en tillräckligt preciserad implementeringsplan. Nøland hittar viktiga luckor, men låter polemiken bära längre än analysen medger. Därför behöver både förslaget och kritiken granskas.

Tio gigawatt, men ingen redovisad implementeringsplan

MP:s utgångspunkt är rimlig: ett elsystem med mycket vind och sol behöver resurser som hanterar variationer. Partiets “gröna baskraft” omfattar vattenkraft, kraftvärme, gasturbiner med förnybara bränslen, lager och flexibel användning. Alla kan bidra, men med olika funktioner och begränsningar. De kan därför inte utan vidare summeras till tio likvärdiga gigawatt.

En gasturbin producerar så länge bränslet räcker. Ett batteri levererar tills lagret är tomt. Elbilsladdning kan flyttas, medan minskad industriförbrukning kan ge produktionsbortfall. MP måste därför redovisa fördelningen, additionaliteten, tillgängligheten under kritiska timmar, uthålligheten, lokaliseringen och systemkostnaden.

MP har efter hand preciserat vilka resurser som kan ingå och i sin budgetmotion för 2026 föreslagit sex miljarder kronor till ett investeringsstöd för grön baskraft. Men i partiets energipolitiska presentationer, budgetmotioner och riksdagsmotioner går det ej att hitta något offentligt beräkningsunderlag som visar hur resurserna summerar till just tio gigawatt. Det framgår inte heller hur mycket som är ny kapacitet, hur stor energivolym och uthållighet som finns bakom effekten eller vilken tillgänglighet under kritiska timmar som förutsätts. Målet är politiskt och budgetmässigt markerat, men inte tekniskt dimensionerat på ett sätt som gör det möjligt att oberoende granska.

Om ett sådant underlag finns bör MP publicera det. Om det inte finns bör partiet förklara hur målet har satts och sluta presentera tio gigawatt som om det vore resultatet av en färdig systemanalys. Här är Nølands viktigaste invändning helt befogad: gigawatt anger hur stor effekt som kan levereras, men inte hur mycket energi som finns eller hur länge leveransen kan upprätthållas.

Vad finns bakom de tio gigawatten?

Lagring och flexibel elanvändning har en central roll i MP:s alternativ till ny kärnkraft. Tillsammans med vattenkraft, kraftvärme och gasturbiner med förnybara bränslen ska dessa resurser ge effekt när vinden inte blåser och solen inte skiner. Det är relevanta delar av ett framtida elsystem. Men innan de summeras till tio gigawatt måste deras olika funktioner, begränsningar och uthållighet redovisas.

Skillnaden mellan effekt och energi är här avgörande. Ett batteri som innehåller fyra gigawattimmar lagrad energi och kan leverera två gigawatt räcker, förenklat, i två timmar. Ett batteri med 200 gigawattimmar och samma effekt räcker i hundra timmar. Båda kan alltså leverera lika mycket el för stunden, men under helt olika lång tid. Ett mål uttryckt enbart i gigawatt berättar inte vilken av dessa resurser vi talar om.

Tvåtimmarsbatteriet kan vara mycket värdefullt för frekvensreglering, korta effekttoppar och förflyttning av el mellan timmar. Men flera kalla och vindsvaga dygn ställer en annan fråga. Svenska kraftnäts statistik visar att den högsta vinterförbrukningen under senare år har legat omkring 23 till 27 gigawatt. Om det under tre dygn återstår ett genomsnittligt underskott på fem gigawatt motsvarar det 360 gigawattimmar. Batterier behöver inte täcka hela underskottet, men MP måste visa hur mycket de ska täcka och vilka resurser som svarar för resten.

Ett lager måste dessutom vara laddat när bristen börjar. Efteråt krävs ett nytt produktionsöverskott för att återställa det. Det räcker därför inte att redovisa hur mycket lagringseffekt som har installerats. Man måste också ange energivolymen, laddningsläget inför kritiska perioder, förlusterna och möjligheten att återladda före nästa bristperiod.

Kostnaderna för batterier faller snabbt, och fortsatt teknikutveckling kan förändra kalkylerna. Men flerdygns- och säsongslagring är ännu inte en färdig standardlösning som utan vidare kan räknas in i ett svenskt mål för 2030. Pumpkraft är mogen men platsberoende. Andra tekniker befinner sig på olika utvecklingsstadier. Möjliga framtida genombrott är viktiga att investera i, men de är inte samma sak som beslutad, finansierad och byggbar kapacitet.

Kritiken mot MP: ”grön baskraft” är därför berättigad: partiet har inte visat vad som finns bakom de tio gigawatten. Det har inte redovisat hur länge kapaciteten räcker, hur den ska finansieras eller hur kortvarig flexibilitet ska kombineras med resurser som klarar längre bristperioder. Där har Nøland rätt. Men just här måste också hans egen argumentation granskas.

Nøland har rätt, men hans slutsats går för långt

MP har alltså inte belagt att den föreslagna kombinationen fungerar. Men bristande belägg är inte samma sak som att MP:s förslag är motbevisat och därmed kan avfärdas. Nøland går från den befogade slutsatsen att MP inte har dimensionerat sitt alternativ till det betydligt starkare påståendet att alternativet är en illusion. Det språnget har han inte visat stöd för.

Det märks tydligast när han räknar på kostnaden för att ersätta en stor reaktors uthålliga produktion med batterier. Beräkningen visar korrekt att några timmars lagring inte är likvärdig med kontinuerlig produktion. Men batterier prövas då mot en uppgift de knappast är tänkta att lösa ensamma. Ett extremt användningsfall kan illustrera batteriernas begränsningar, men inte avfärda deras verkliga funktion för kortvarig balansering och effektleverans.

Nøland har också rätt i att efterfrågeflexibilitet inte producerar el. Men flyttad eller tillfälligt minskad användning kan ändå bidra till effektbalansen. Avgörande är hur länge och till vilken kostnad. Att senarelägga elbilsladdning är något annat än att stoppa industriell produktion. Nøland pekar på en verklig begränsning, men går för långt när flexibilitet främst framställs som förtäckt ransonering.

Den kategoriska tonen är särskilt olycklig eftersom Nølands vetenskapliga arbete är mer villkorat. Där beror kärnkraftens roll bland annat på byggkostnader, efterfrågans utformning och samspelet med andra resurser. Studierna pekar på möjliga systemfördelar med kärnkraft, men resultaten följer av antaganden och modeller, inte av fysiken ensam. Den vetenskapliga försiktigheten borde följa med in i debatten. Av en forskare kan vi kräva att slutsatsens räckvidd inte växer bara för att formatet är en krönika.

När energidebatten föder politisk cynism

Här blir kulturkrigslogiken tydlig. MP säljer en färdig lösning utan dimensionering och genomförandeplan. Nøland använder verkliga brister som om hela alternativet vore motbevisat. Kvar står väljaren med två tvärsäkra berättelser men utan jämförbar analys av vilka system som kan byggas, finansieras och leverera.

Det riskerar att föda politisk cynism och politikerförakt. När partier lanserar mål utan genomförandeplan och experter går längre än beläggen kan väljaren rimligen tro att ingen redovisar hela bilden. Investeringarna sträcker sig över flera mandatperioder. Frågan är för viktig för slagord som döljer den egna lösningens kostnader och risker.

Teknikneutralitet kräver aktiv samhällsplanering

Slutsatsen bör inte vara att alla kraftslag är likvärdiga eller att marknaden ska avgöra energimixen. Teknikneutralitet bör här betyda att kompletta kombinationer av kärnkraft, vind, sol, vattenkraft, kraftvärme, lager, nät och flexibel användning prövas efter samma samhälleliga kriterier: klimatpåverkan, kostnadseffektivitet, leveranssäkerhet, säkerhet, resursbehov och genomförbarhet.

Det kräver aktiv samhällsplanering, inte politisk passivitet. Staten behöver fastställa systemkraven, jämföra alternativ och samordna produktion, nät, lagring och industriell efterfrågan över tid och geografi. Analysen måste omfatta hela systemkostnaden och stresstesta kalla vindsvaga perioder, störningar, förseningar och begränsad import. Först då går det att bedöma vilken energimix som bäst förenar klimat, industri, försörjningstrygghet och rimliga kostnader.

Marknaden kan inte samordna omställningen

Men även den bästa systemanalys lämnar en fråga obesvarad: vem ser till att investeringarna genomförs? Som ekonomgeografen Brett Christophers visar i The Price Is Wrong räcker det inte att en teknik producerar billig el eller skapar samhällsnytta. Privata investeringar görs när den riskjusterade avkastningen är tillräcklig. Vind och sol kan därför vara billiga per producerad kilowattimme utan att projekten blir tillräckligt lönsamma, bland annat eftersom samtidig produktion pressar priset när elen ska säljas.

Problemet gäller hela energisystemet och uppstår oavsett vilken energimix man förespråkar. Ett system med mycket vind- och solkraft behöver finansiera nät, lager och reservkapacitet som inte alltid kan bära sina kostnader på elmarknaden. Ett system med ny kärnkraft kräver stora kapitalinsatser, långa återbetalningstider och omfattande riskdelning. Industrin tvekar samtidigt att investera innan el och nätkapacitet finns, medan energiinvesteringarna riskerar att utebli innan efterfrågan är säkerställd. Varken ett system med eller utan ny kärnkraft kommer därför att byggas genom att staten sätter mål och sedan väntar på marknaden.

Det tycks även Tidöregeringen ha insett, åtminstone när det gäller kärnkraften. Staten har avtalat om att bli direkt ägare till 60 procent av Videberg Kraft, medan Vattenfall och Industrikraft ska behålla 20 procent vardera. Regeringen beskriver själv ny kärnkraft som en samhällsinvestering som förutsätter en ny roll för staten och motiverar ägandet med projektets långsiktiga finansiering och skyddet för skattebetalarnas pengar. Ägarförändringen väntas träda i kraft under 2027 efter EU:s statsstödsprövning.

Tidöregeringen har därmed övergett marknadsdogmen för den teknik den själv föredrar. Samma realism borde gälla andra fossilfria investeringar. Om statligt ägande, riskdelning och långsiktig finansiering är legitima verktyg för kärnkraften kan de inte avfärdas som otillbörliga subventioner när de diskuteras för havsbaserad vindkraft och den nätinfrastruktur som krävs för att ansluta den.

Det betyder inte att skattebetalarna ska stå för varje projektspecifik kostnad. Offentliga insatser bör villkoras av samhällsekonomisk systemnytta, kostnadseffektiv lokalisering och en rimlig fördelning av risk och avkastning. Men det är svårt att motivera en ordning där ny kärnkraft behandlas som en samhällsinvestering medan havsbaserad vindkraft förväntas bära hela den strategiska anslutningskostnaden själv.

Om omställningen ska ske i den takt klimatet och industrins konkurrenskraft kräver måste staten göra mer än att sätta mål och hoppas. Staten behöver samordna investeringar, bygga infrastruktur, mobilisera kapital och bära delar av risken. MP närmar sig denna insikt genom investeringsstöd och elektrifieringsavtal. Men partiet besvarar inte tydligt varför staten främst ska garantera privat lönsamhet medan ägandet och den framtida avkastningen förblir privata.

Om staten bär risken bör den också kunna äga

När staten tar en betydande del av risken i strategiska energiinvesteringar bör offentligt ägande eller delägande vara ett huvudalternativ. Om skattebetalarna finansierar infrastrukturen, garanterar intäkterna och tar förlusterna när kalkyler spricker, är det rimligt att det offentliga också får inflytande och del i en framtida avkastning. Annars socialiseras riskerna medan vinsterna förblir privata.

Offentligt ägande garanterar inte kloka beslut, men kan underlätta samordning efter samhällsnytta och ge kontroll över strategisk infrastruktur. Privata företag har fortsatt viktiga roller. Men när offentliga medel gör investeringen möjlig bör staten kunna välja direkt ägande, projektbolag eller delägande i stället för att automatiskt stanna vid bidrag och garantier.

Sverige står inte inför ett enkelt val mellan kärnkraft och förnybart. Uppgiften är att identifiera den kombination som bäst förenar klimat, kostnad, säkerhet och robusthet och sedan bygga den. Samma krav på antaganden, systemkostnader, beroenden och implementeringsplaner måste gälla alla alternativ.

I valrörelsen bör vi därför vara vaksamma både mot lösningar som säljs utan trovärdig genomförandeplan men också mot kritiker som använder verkliga brister för att avfärda mer än argumenten visar. Sverige behöver inte lägre ambitioner, utan större ärlighet om vad omställningen kräver. Energifrågan måste lyftas ur kulturkriget och behandlas som den långsiktiga samhälls- och industriinvestering den är. Det kräver öppna systemkalkyler och en stat som är beredd att planera, investera och äga, inte bara subventionera och hoppas.

Referenser 

Christophers, B. (2024). The Price Is Wrong: Why Capitalism Won’t Save the Planet. London: Verso.

Hjelmeland, M., Nøland, J.K., Backe, S. och Korpås, M. (2025). ”The Role of Nuclear Energy and Baseload Demand in Capacity Expansion Planning for Low-Carbon Power Systems”. Applied Energy, 377, 124366.

International Renewable Energy Agency, IRENA (2025). Energy Storage Cost-of-service Tool 2.0.

Miljöpartiet (2024). ”MP kräver mer el och grön baskraft”, 5 mars 2024.

Miljöpartiet (2026). ”Energi och energieffektivisering”.

Miljöpartiet (2025). ”MP:s svar på regeringens kärnkraftssatsning: elektrifieringsavtal”.

Nøland, J.K. (2026). ”Miljöpartiets gröna baskraft finns på valaffischer, inte i verkligheten”. Affärsvärlden.

Svenska kraftnät (2026). ”Topplasttimmen”.

U.S. Department of Energy (2024). Achieving the Promise of Low-Cost Long Duration Energy Storage.

U.S. Department of Energy (2026). ”Long-Duration Energy Storage”.

The post Energifrågan måste lyftas ur kulturkriget first appeared on Opulens.

KLIMATFRÅGAN. Människor flyr i tiotusental skogsbränderna i södra Europa. EU-kommissionen har fastslagit att bränderna kan kopplas till klimatförändringarna. Ändå finns det klimatskeptiker. Carsten Palmer Schale reder ut klimatfrågan.

Vad säger forskningen?

Tre stora, oberoende kunskapskällor visar samma sak: 97–99 procent av klimatforskarna är överens om att uppvärmningen är antropogen.

Direkta mätningar (termometrar, satelliter, havstemperaturer) visar en tydlig och accelererande uppvärmning.

Paleoklimatdata (iskärnor, sediment, trädringar) visar att dagens förändring är snabbare och större än naturliga variationer.

Det finns alltså ingen alternativ, konsistent vetenskaplig teori som förklarar den observerade uppvärmningen bättre än antropogena utsläpp

Finns det något alls som motsäger den rådande huvudståndpunkten inom klimatforskningen? Något slags manipulation över huvud taget?

Det korta svaret: Nej – det finns i dag inget robust, empiriskt underbyggt vetenskapligt material som motsäger den etablerade huvudståndpunkten inom klimatforskningen: att den nuvarande uppvärmningen är verklig, snabb och huvudsakligen orsakad av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Däremot finns manipulation, men den kommer inte från klimatforskningen – utan från aktörer som försöker underminera den.

Finns det manipulation – men på andra håll?

Ja. Forskningen är mycket tydlig: manipulation förekommer, men den riktas mot allmänheten – inte inom klimatforskningen.

Vad för slags manipulation?

Koordinerade desinformationskampanjer från företag, politiska aktörer och intressegrupper som vill försvaga klimatpolitiken.

Medveten spridning av falska narrativ om att forskare är oense, att klimatmodeller är opålitliga, eller att uppvärmningen är naturlig.

Manipulativt innehåll på sociala medier – ofta känslomässigt laddat, förenklat eller konspiratoriskt – som syftar till att skapa tvivel.

Detta är väl dokumenterat i systematiska genomgångar av hundratals studier.

Varför finns nästan inga vetenskapliga motargument?

Det beror på att klimatforskningen bygger på många oberoende datakällor och grundläggande fysik: Växthusgasers värmande effekt är etablerad sedan 1800-talet.

Mätningar av CO₂ visar en ökning som exakt följer mänskliga utsläpp.

Klimatmodeller som inkluderar mänskliga utsläpp reproducerar den observerade uppvärmningen; modeller utan utsläpp gör det inte.

För att motsäga detta skulle man behöva en alternativ fysik, alternativa mätserier och en alternativ förklaring till alla observerade effekter – och ingen sådan har någonsin kunnat presenteras i vetenskaplig form.

Så vad återstår?

Det som ibland framställs som “motargument” är i regel:

Missförstånd (till exempel om naturliga klimatcykler)

Selektivt urval av data

Konspirationsteorier om forskare, institutioner eller mätmetoder

Politiskt motiverad desinformation. Men inget av detta håller vetenskapligt.

Slutsats

Det finns manipulation, men den handlar om att försöka skapa tvivel kring klimatforskningen – inte om att forskningen i sig själv skulle vara manipulerad. Den vetenskapliga bilden är extremt stabil, tvärvetenskapligt bekräftad och bygger på ett massivt empiriskt underlag.

Att två variabler samvarierar – till exempel CO₂‑halt och global temperatur – är empiriskt underlag. Men vetenskap kräver mer: mekanism, kausalitet, teoretisk förankring, replikation, modellering och förklaringskraft.

Uttalandet “…statistisk samvariation inte vetenskap” är därför retoriskt, inte korrekt. Det missförstår hur naturvetenskap fungerar.

Utvecklingen utan mänsklig påverkan

Under jordens historia har klimatet varierat av naturliga skäl: förändringar i solinstrålning, långsamma variationer i jordens bana, vulkanutbrott, havsströmmar och kontinenternas rörelser. Dessa processer är långsamma och följer välkända mönster. Naturliga klimatcykler har typiska tidsskalor på tusentals till hundratusentals år. När klimatet förändras av naturliga orsaker sker det gradvis: temperaturer rör sig långsamt uppåt eller nedåt, havsnivåer förändras i centimeter per sekel, och ekosystem hinner anpassa sig.

Före industrialismen låg halten koldioxid i atmosfären stabilt kring 280 ppm under flera tusen år. Temperaturerna varierade något – med perioder som den medeltida värmeperioden och lilla istiden – men dessa variationer var små, regionala och inom ramen för naturliga svängningar. Paleoklimatdata från isborrkärnor visar att när CO₂ steg eller sjönk naturligt, skedde det långsamt och i takt med jordens banvariationer. Inget i de naturliga cyklerna pekar mot en snabb global uppvärmning av den typ vi ser i dag.

Utvecklingen med mänsklig påverkan

När människan började bränna kol, olja och gas förändrades klimatets drivkrafter i grunden. Halten koldioxid steg från 280 ppm till över 420 ppm på bara 150 år – en ökning som är ungefär 100 gånger snabbare än någon naturlig ökning som kan ses i paleoklimatdata. Samtidigt har metan och lustgas ökat kraftigt. Denna förändring i atmosfärens sammansättning rubbar jordens strålningsbalans: mer värme stannar kvar, mindre strålar ut i rymden.

Temperaturen har därför stigit snabbt. Den globala medeltemperaturen har ökat med drygt 1,2 grader sedan slutet av 1800-talet, och uppvärmningen accelererar. Havet absorberar en stor del av värmen, vilket gör att havstemperaturerna stiger och havsnivån ökar. Klimatmodeller som inkluderar mänskliga utsläpp reproducerar exakt denna utveckling; modeller som bara inkluderar naturliga faktorer gör det inte. Det är därför forskningen är så samstämmig: den nuvarande uppvärmningen är antropogen.

Vad har redan inträffat?

Den globala uppvärmningen är inte en framtidsfråga – den är redan synlig i konkreta förändringar.

Haven har blivit varmare och surare. Den ökade värmen har lett till omfattande korallblekning, särskilt i Stora barriärrevet, där stora delar av korallerna har dött. Havsnivån har stigit med drygt 20 centimeter sedan 1900, vilket redan orsakar erosion, saltvatteninträngning och översvämningar i kuststäder som Miami, Jakarta och Lagos.

Arktis värms upp ungefär fyra gånger snabbare än resten av världen. Sommarisen har minskat dramatiskt, och Grönlands isförluster är nu så stora att de ensamma står för en betydande del av den globala havsnivåhöjningen. Glaciärer i Alperna, Himalaya och Anderna drar sig tillbaka i en takt som saknar motstycke i historiska data.

Extremväder har blivit vanligare och mer intensivt. Värmeböljor som tidigare inträffade vart hundrade år inträffar nu vart tionde. Skogsbränder har ökat i omfattning i Sydeuropa, Australien och Nordamerika. Nederbörden har blivit mer intensiv, vilket leder till fler översvämningar, samtidigt som andra regioner drabbas av långvarig torka.

Ekosystem förändras. Arter flyttar norrut eller uppåt i höjd för att undkomma värmen. Vissa arter, särskilt i Arktis och tropiska hav, har redan förlorat stora delar av sina livsmiljöer. Jordbruk påverkas av värme, torka och förändrade nederbördsmönster, vilket i sin tur påverkar livsmedelssäkerheten.

Samhällen påverkas direkt. Försäkringsbolag drar sig tillbaka från brand- och översvämningsdrabbade områden. Infrastruktur skadas av extremväder. Värmeböljor orsakar ökande dödlighet, särskilt bland äldre. Konflikter kring vatten och mark har blivit vanligare i regioner som Sahel.

Klimatfrågan sammanfattad i en enda mening

Utan mänsklig påverkan förändras klimatet långsamt och förutsägbart; med mänsklig påverkan förändras det snabbt, kraftigt och på ett sätt som redan har lett till varmare hav, stigande havsnivåer, smältande isar, extremväder, ekosystemkollapser och samhällspåverkan världen över.

The post Essä: Klimatfrågan en gång för alla first appeared on Opulens.

SKOGSBRUKET. Kerstin Malm, fil doktor i etologi, och Misha Istratov, ordförande för stiftelsen Artkrisen, ställer sig djupt kritiska till det nuvarande svenska skogsbruket. De anser att existentiella värden står på spel.

Den som gått i skogen tidigt om våren, hört fåglarna sjunga och märkt hur alla djur är i full gång att måna om sina ungar, vet hur det sjuder av känsligt liv. Hundar får inte springa runt lösa och naturreservat sätter upp gränser för tillträde. Vi vet det också helt intuitivt, stigarna och skogens rymd påminner om något ömtåligt vi bara har till låns. Det är varsamhetens tid.

Brutalt skogsbruk

För den som upplevt och insett hur det allra mest oskyddade livet pågår i buskar och snår, och i varje trädstam och krona blir det ofattbart brutalt att se skogsmaskinerna rulla in. Men det är just då som de dånar som mest i hela vårt land. Just när djurlivet är som mest sårbart – då rullas stammar i travar och marken rivs upp som vore den tom. I vår jakt på torr mark för att undvika körskador har försommaren blivit “logiskt lämplig”, trots att den är biologiskt katastrofal. Klimatförändringar har gjort vintern och tjälen opålitlig, så därför prioriteras maskinernas framkomlighet på bekostnad av ett helt års fortplantning för många arter.

Etologiskt perspektiv på skogsbruket

Den som betraktar skogen med etologens blick – alltså med inlevelse och förståelse i djurens beteenden, relationer, rädslor – ser ett drama som pågår i det fördolda. Ungar som diar, fåglar som ruvar, insekter som just kläcks – och samtidigt maskiner som rytmiskt tuggar sig fram. För alla de levande varelser som är i färd med att förbereda för och ta hand om sina ungar blir stressen olidlig då de inte heller kan fly och lämna sina små. Det är en krock mellan två världar: den industriella effektivitetens och den levande världens rytm och behov. Vi har blivit främmande för naturens puls och vad värre är, vi har tappat känslan för livets värde.

En antropocentrisk värld

Det kan först vara svårt att förstå. Vi lever i en tid där vi talar om biologisk mångfald, hållbarhet och ekosystemtjänster – men när livet bokstavligen föds mitt framför våra ögon, är det märkligt tyst. Kanske för att vi, som Rilke skrev, har “förlorat förmågan att höra tingens skälvningar”. Men inte bara det, vi lever i en fullständigt antropocentrisk värld där endast människan har ett egenvärde. Naturens och icke-mänskliga varelsers värde beror enbart på i vilken utsträckning de är till nytta för mänskligheten. Världen utformas efter människans behov, alla andra varelsers behov marginaliseras eller förnekas. Allt blir tillåtet om det är för människans och effektivitetens skull.

Förståelsen för djuren

John Berger skrev redan 1982 om hur förhållandet mellan människan och de andra djuren totalt förändrats under 200 år. Samtidigt som djuren reducerats till varor för oss, har människan blivit en ensam art, isolerad från sitt ursprung. Förståelsen för djuren och insikten om att vi också hör ihop med naturen, har försvunnit och återstår bara som nostalgi på film. Filosofer och tänkare har i alla tider betraktat människans syn på andra arter som orättfärdig och också insett att den skapar mycket lidande för oss själva. Forskare, till exempel Gene Myers, har länge hävdat att en uppväxt utan samhörighet med andra arter än människor, medför känslor av isolering, rädsla och svårigheter att se sig själv i ett större sammanhang.

För detta är inte bara en ekologisk fråga – det är en kulturell och psykologisk förvandling. Hur vi förhåller oss till de varelser vi delar världen med säger något om vilka vi är. När vi lär barn att skydda en fågelunge eller hjälpa en skalbagge över vägen, lär vi dem mer än kunskap om arter. Vi lär dem ömsinthet, empati och ansvar – grunden till civilisation. När vi inte längre ser andra arters liv och lidande som viktigt börjar vår förmåga till medkänsla naggas i kanten. Steget är inte långt till att känslan av ett ”vi och dom” utökas till grupper av människor. De svenska forskarna Pöllänen & Osika har betonat att social hållbarhet är mycket beroende av hur vi känner, tänker och agerar i relation till andra djur.

Skogen är mer än skogsbruk

Skogen är inte bara volym, virke och vinst – den är liv. Och det liv vi skövlar där ute, formar det vi förlorar här inne. Trots det saknar svensk skogspolitik tydliga regler för att skydda det vilda under dess mest sårbara tid. Artskyddet är tandlöst, tillsynen svag och hänsynen ofta en from förhoppning. Sverige var länge ett föregångsland i många avseenden och hur gärna vi än vill hålla kvar den bilden behöver vi inse att den tiden är förbi. Kanske blir det i stället omvända roller, så att EU som tidigare var en bromskloss när vi drev på utvecklingen, nu kan bli räddningen. Sverige har på senare år fått många varningar av EU, i frågor om till exempel klimat och jakt, och skogsavverkning under känslig vårperiod ser ut att bli ytterligare en sådan fråga.

Viktig EU-dom

En dom från EU-domstolen har i sommar slagit fast att det är förbjudet att avverka skog under fåglarnas häckningstid, eftersom det inte är tillåtet att förstöra fågelbon eller döda fågelungar. Inget undantag gäller för skogsbruket, även om den svenska politiken har tagit sig sådana friheter. Även regeringens egen utredare och klimatexpert John Hassler är mycket kritisk till de enorma avverkningar som för närvarande genomförs. Den svenska skogsmarken suger inte alls upp och lagrar lika mycket växthusgaser längre och vi kommer kraftigt att missa våra klimatmål. Att träd dör i stor mängd av torka och insektsangrepp, på grund av klimatförändringar, är en sak, men att avverkningen ökar som den gör kommer inte EU-kommissionen att godkänna.

Ett hopp om ett stopp

Kanske kan EU-domen göra att vi att vi får ett stopp för skogsavverkning under djurlivets mest intensiva reproduktionstid.. Inte som ett slutmål, utan som ett första steg mot ett empatiskt, lyssnande och kulturbärande sätt att se på skogen. Vi behöver öka förståelsen av det nuvarande skogsbrukets olämplighet i den kritiska tid vi lever. Så många existentiella frågor är avhängiga den massiva skogsavverkningens vinstintresse – medkänsla med andra varelser, biologisk mångfald, klimatmål, naturvärden, en hållbar värld som förblir bebolig och, ja, till och med demokratin. För som i många frågor just nu, går det så fort att människor inte hinner förstå vad som händer förrän det är för sent. Att i högt tempo genomföra sådant som är oåterkalleligt och i hög grad påverkar alla, är ett effektivt sätt att underminera demokratin.

Gå sakta genom skogen

I Thoreaus anda skulle man kunna säga att vi inte behöver fler skogsstrategier, utan fler som vågar gå långsamt genom skogen. Som vågar stanna upp vid ett fågelbo. För vi tror att den som sakta går genom skogen, stannar och lyssnar eller varsamt tar i ett träd, känner samhörigheten med alla som lever där. Som vet att detta även är vår hemvist och förutsättningarna för våra liv. Precis som i Platons dialoger, där samtalet får ta sin tid, behöver också vår relation till naturen få utrymme för djup och eftertanke. När samtiden saknar uttryck och förståelse för det levande, blir annars maskinen den som talar högst.

The post Skogsbrukets kulturkris – om värden bortom virke first appeared on Opulens.

KLIMATET. Med utgångspunkt i korallrevens pågående undergång skriver Ann Engqvist om hur klimatkatastrofen negligeras av medier och politiker.

Enligt nya siffror från DN/Ipsos ligger klimat- och miljöfrågan på femte plats när väljare får ranka de viktigaste frågorna. Men i den så kallade mediemätaren från Verian är rapporteringen och analyserna om klimatet inte ens bland de 10 högst rankade ämnen som tidningar och radio ägnar sig åt. På tv hamnar klimatfrågan på tionde plats och då gäller det oftast att Sverige missat EU:s klimatmål och riskerar böter.

75 procent av kvinnorna i vårt avlånga land vill se en mer ambitiös klimatpolitik, men det vill också 60 procent av männen. Detta avspeglar sig inte i media överhuvudtaget ( Klimatgranskaren).

Det råkade bli så att jag började plugga det skräckinjagande ämnet ”Klimatförändringar i havet” vid Göteborgs universitet samtidigt som vi alla nåddes av nyheten att vi nått en ”tipping point”, vilket betyder ”ett kritiskt gränsvärde i jordens klimatsystem”.

Korallreven orkar inte

Korallreven runt om i världen orkar inte mer. De har kämpat mot fan och hans mormor, kärnvapenprover, cyanid- och överfiske, tjuvjakt, bifångst, mikroplaster, kemikalier av alla sorter, havsförsurning, algblomning, global uppvärmning, invasiva arter och sjukdomar.

Och över 100 miljoner snorklande turister per år.

Aftonbladet skriver ” Nu är hoppet ute för lilla Nemo”. Och tar även upp frågan i Aftonbladet Daily-podden den 20 oktober 2025.

Men varför skrivs det så ytterst lite, ja, nästan ingenting? Varför får vi ingen information om denna katastrof?

Efter 500 miljoner år på jorden fick alltså 6 000 olika korallarter nog av mänsklighetens skit och det är inte utan att man förstår det. Vem hade orkat? Vem orkar?

Antropocen är ett faktum

Planeten Tellus har haft fem massutrotningar som har kommit med i runda slängar 100 miljoner års mellanrum, ofta orsakade av att kontinentplattorna långsamt flyttat på sig, att en meteorit slagit ner eller att klotet ändrat sin omloppsbana.

Men nu väntar vi alla med spänning på den sjätte massutrotningen, som orsakats av den ”intelligenta”, invasiva arten, människan. På blott 150 år (som inte ens är en nanosekund av jordens långa liv) har människan lyckats speeda upp tempot ordentligt.

130 000 djurarter är redan utrotade, 80 procent av Europas insekter, 40 procent globalt, 73 procent av alla ryggradsdjur och nu 25 procent av alla marina djur och så vidare.

”Antropocen” – människans tidsålder – beskriver den period då mänsklig aktivitet, som industrialisering, urbanisering och utsläpp av växthusgaser, har blivit en dominerande faktor som förändrar planeten.

Varför skrivs det så lite?

Det skrivs nästan ingenting om det här. Vi får veta att översvämningarna i norra Sverige, som ledde till tågurspårning, berodde på kalhygget, att försäkringsbolagen inte betalar ut pengar till dem som drabbas av havshöjningarna eller skogsbränderna och att tech-miljardärerna och flera andra psykopater i toppskikten försöker skapa evigt liv enligt deviserna ”Den som har mest pengar när han dör vinner” eller ”Jag är så intelligent så jag vill leva ensam på månen”.)

Korallrevens undergång är en av flera brytpunkter

Forskning från Potsdam Institute for Climate Impact Research (PIK, 2022) och IPCC (FN:s klimatpanel) identifierar nio avgörande tipping points. Korallreven är bara en av dessa.

Visst borde vi sprungit man ur huse, krävt hjälp, skrikit ”Inte i mitt namn” ”Rädda korallerna!” ”Generalstrejk för klimatet” ”Vi vill inte dö”! Detta eftersom människan lyckats pulverisera korallerna redan nu vid 1,4 graders uppvärmning. Vad händer när vi når 2,0 redan om 10 år? Vi vet inget om det, eftersom ingen skriver om det. Vi klimataktivister kallas alarmister och terrorister och det vi vet är inte intressant för allmänheten – tycker flertalet redaktörer.

Fanny Jönsson i Aftonbladet kommenterar katastrofen så här:

”Aldrig har det varit så akut för världens ledare att agera. Aldrig har det varit svårare att få världens ledare att agera. Om en knapp månad börjar nästa klimattoppmöte, COP30, i Brasilien. I skrivande stund vet vi inte ens om statsminister Ulf Kristersson kommer vara där. Haven håller på att kollapsa och vår statsminister pratar om evig tillväxt?”

Vem bryr sig om korallreven?

Det vi vet är att klimatminister Romina Pourmohktari inte kommer att vara på COP30.mötet – för hon är gravid. Förra gången hon deltog fnittrade hon tillsammans med oljemiljardärerna.

Journalisters tre grundläggande uppdrag är att informera, granska makthavare och värna det demokratiska samtalet genom att ge korrekt och allsidig information. Detta innefattar att kontrollera fakta noggrant samt att skydda tryck- och yttrandefriheten.

När jag förtvivlat letar efter mer information och vill veta vad detta betyder för mina barn och barnbarn, för mänskligheten, hittar jag knappt någonting. Jag letar vidare på Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsida. Det är kris ju! Men nej ingenting. Har Naturvårdsverket något matnyttigt om klimatkrisen och om vår tids största ödesfråga? Nej. Skogsstyrelsen? Havs- och vattenmyndigheten? Nej.

”Din sökning på ’korallrev’ gav inga resultat”

 Bristande klimatjournalistik

Svenska medier har en minskande klimatrapportering, dels på grund av minskande intresse från allmänheten, dels för att det kräver resurser och specialiserad kunskap. Få journalister får tid att läsa in sig på ämnet, vilket leder till en ytligare bevakning, även om medierna hävdar att de inte har sänkt prioriteten.

Alexandra Urisman Otto, före detta klimatjournalist på DN förklarar, den ohyggligt dåliga rapporteringen så här:

”Om vi tar klimatkrisen så ligger även de redaktioner som säger sig satsa på klimatkrisbevakning hjälplöst efter när det handlar om att skildra situationen vi befinner oss i…”

Erika Bjerström som 2019 blev SVT:s första globala klimatkorrespondent, med uppdrag att rapportera om klimatkrisens konsekvenser och lösningar lämnade sitt uppdrag 2024. Hon var då en av Sveriges mest utsatta, hatade och hotade journalister. Hon kunde få tusentals hatiska inlägg på sociala medier, mordhotas och förnedras.

Nyligen kom utkom Erika Bjerströms bok ”Demokratin dör i hettan” (Fri tanke). Den boken rekommenderas.

“Högerextrema krafter med inflytande över världspolitiken övertygade allt fler missnöjda om att klimatkrisen inte alls var något att oroa sig för – i stället riktades ilskan mot krafterna som ville se förändring (…). Jag var den perfekta måltavlan. Jag uppfyllde tre kriterier: Jag var kvinna som fick mycket plats, och det finns väldigt mycket kvinnohat. Jag jobbade på public service som är ett rött skynke i de här kretsarna. Och så bevakade jag klimatet.”

 Det är helt sjukt att det inte rapporteras om hur hatade och hotade journalister blir i det här landet, men det finns väl någon logik i det – beröringsskräck är en av orsakerna.

 Berör korallrevens kollaps oss?

Så varför är korallrevens kollaps intressant för oss här i Sverige? Vad är det som ger ”klick”? Att Trump bajsat på sig och har en fläck på handen?

Att vi nått en av många tipping points är bara första brickan i dominospelet, den hör ihop med att isarna smälter, haven värms upp och försuras, att havsnivån stiger, att vi drabbas av skogsbränder, torka och översvämningar. Det går fort. Vem vet att det finns kallvattenkorallrev i Sverige i Kosterhavets nationalpark och utanför Väderöarna tillexempel. Dessa rev har drabbats hårt av bottentrålning.

Varför blir korallernas död en gårdagens nyhet?

En tes kan vara – Kina. Många korallrev finns i Sydkinesiska havet, Östkinesiska havet och andra hav nära Asien och där pågår det konflikter så att det står härliga till. Kina vill ha territoriell kontroll över reven eftersom det finns olja och gas under reven. De använder korallerna till att bygga konstgjorda öar, till militär infrastruktur och till att förstärka sina territoriella anspråk.

Taiwan ligger risigast till när Kina är ute och fiskar efter mer makt. Japan är i konflikt med både Kina och Taiwan kring Senkaku/Diaoyu-öarna. Filippinerna, Vietnam, Malaysia, Brunei vill också ha korallreven eftersom de är strategiskt viktiga.

Och vem vill bråka med Kina nu när det är fritt fram att borra efter olja? USA förmodligen, men det är ju strunt samma nu.

”Sista chansen-turism”

En annan hypotes att det inte skrivs någonting om tipping points är att flygbolagen och researrangörerna betalar stora summor för annonser i alla medier – sociala som traditionella. De lockar ofta med bilder där en liten söt familj badar ostört i en avlägsen vik med turkost vatten och magiska korallrev att snorkla vid. Bolagen riskerar att förlora 35 miljarder dollar per år? Pengar som de definitivt inte kommer att investera i klimatarbetet.

Enligt Föreningen för Utvecklingsfrågor (Fuf) så beror massturism och därmed det ökande utsläppet av fossilt bränsle på en ökning av ”sista chansen-turism”. Att hoppa på ett billigt flyg och signa upp sig på ett ”all inklusive hotell” är endast möjligt för välbärgade personer. De kan kosta på sig att vara den ”sista” som ser korallreven, The Big Five eller Antarktis smältande is för att få en cool Instagrambild.

Vi andra kan inte göra någonting åt det, vi kan ”stanna på jorden” hur mycket vi vill. Det här är en narcissism utöver det vanliga. Har man så mycket pengar borde man gå till en bra terapeut i stället- en som kan tala om orsak och verkan? (nej, jag tycker inte synd om dem som känner flygskam).

Så om detta skrivs det inte heller något (då kan man bli av med sina annonser och klick).

Just i dag finner jag tröst i att jorden kommer att överleva människan, denna invasiva art, eftersom Tellus har överlevt invasiva arter i 500 miljoner år.

The post Korallreven håller på att dö – hur många bryr sig? first appeared on Opulens.

DYSTOPI. Lunde skriver medryckande och bladvändarvänligt. Det är inte tung litteratur men budskapet väger desto mer, anser Carolina Thelin.

Przewalskis häst av Maja Lunde
Översättning: Lotta Eklund
Natur & Kultur

Przewalskis häst är den tredje fristående delen i en planerad klimatdystopisk romankvartett av den norska författaren Maja Lunde. De tre nu utkomna romanerna liknar varandra på så sätt att de alla är skrivna med parallella historier – dåtid, nutid och framtid – där hon profetiskt förutsäger vad som kommer att ske om vi människor fortsätter förstöra och förgöra. Przewalskis häst är den mest ambitiösa, vilket i det här fallet inte nödvändigtvis måste vara något föredömligt.

Den första delen – Binas historia –  handlar om bandet mellan bi, människa och natur. Hela vår civilisation är beroende av pollinering. När bina dör (som de gör när den biologiska mångfalden försvinner; de blir bostadslösa, hungrar ihjäl och förgiftas av bekämpningsmedel) dör också vi till slut. Vi möter den brittiske biodlaren William 1852, den amerikanske ättlingen och biodlaren George 2007 och handpollineraren Tao i Kina 2098.

I Blå står Sydeuropa i brand på grund av svår torka. Det är 2040-tal, norr står mot syd för det finns inte vatten till alla. David och hans lilla dotter Lou tvingas fly norrut och hamnar i ett flyktingläger. I närheten upptäcker de en segelbåt i en övergiven trädgård. I båten finner de något mer värt än allt guld i världen. Vartannat kapitel utspelas i vår nära samtid. Den åldrade norska miljöaktivisten Signe återvänder till sin hembygd där glaciären smälter samtidigt som den huggs bort och säljs som exklusiv is till restauranger. I protest fyller hon sin båt Blå med is och drar därifrån.

Utdöende bin och brist på vatten alltså. I Lundes senaste roman är det världens sista riktiga vildhästar som står i centrum. Det låter kanske något långsökt i en klimatdystopi men Lunde lyckas få ihop berättelsen. Vi får veta att vildhästarna levde de på de mongoliska stäpperna i hundratals år men blev utrotade under 1900-talet, förutom i europeiska djurparker och reservat. Men tre besatta protagonister, under tre olika århundraden och på helt olika vis, kämpar för vildhästarnas överlevnad.

På 1880-talet reser den ryska zoologen Michail från S:t Petersburg till Mongoliet i sällskap med äventyraren Wolff. Michail vill fånga in de legendariska hästarna och stoltsera med dem i sin populära zoologiska trädgård. Under 1990-talet flyger veterinären Karin till Mongoliet tillsammans med sin missbrukande son och några vildhästar som hon vill återanpassa till stäpperna. Åttio år senare möter vi norskan Eva och hennes tonåriga dotter Isa som bor på gården och före detta djurparken där hon vuxit upp. Hennes grannar, efter år av extremväder, krig och elände, har vandrat iväg i jakt på mat och arbete. Men Karin kämpar för att behålla de djur hon har, bland annat två av det fåtal vildhästar som finns kvar i världen.

De har alla sina svårigheter men det finns också ljus i tillvaron. Den tafatte Michails besvarade kärlek i en annan man. Karin, som är rädd för att knyta an, får dela kärleken till hästar med en lika hängiven kompanjon. För Eva och hennes dotter blir livet lättare när en okänd kvinna flyttar in. Hon heter Louise och har varit på vandring sedan hon som liten flicka tvingades iväg från en övergiven trädgård där det också fanns en segelbåt.

Lunde skriver medryckande och bladvändarvänligt. Det är inte tung litteratur men budskapet väger desto mer och på så sätt når hennes författarskap fler läsare. Przewalskis häst flyter inte på lika lätt som Blå och Binas Historia vilket säkert beror på att de parallella historierna har så mycket stoff i sig att de skulle kunna bli sina egna romaner. Det blir helt enkelt för mastigt. Jag fastnar dock för Evas berättelse. Här känns karaktärerna både personliga och trovärdiga trots att de lever i en tid vi än så länge vet ytterst lite om. Jag får lust att veta mer och hoppas att det är tanken med den sista delen i kvartetten.

The post Medryckande roman med tungt budskap first appeared on Opulens.

DEBUT. Idag har vi nöjet att publicera en dikt av Nanna Skoglund, en poet som nu publiceras för första gången.

Nanna Skoglund och är född 1996 i Gävle där hon också växte upp. Numera bor hon i Uppsala där hon studerar idéhistoria. Skoglund började skriva dikter sommaren 2019 och har inte blivit publicerad förut. Hon tycker om poesi för att, som hon säger: “det finns saker som bara går att uttrycka genom poesi. Det är ett sånt ofiltrerat uttryck av känslor och upplevelser”.

Den långa sommaren skrev Skoglund mellan sommaren och vintern 2020. Den kan ses som en kommentar till både klimatförändringarna och pandemin som gav oss en grön jul med fördragna gardiner.

CAROLINA THELIN

Den långa sommaren

värmen stiger

hjärnan tröttnar

en lång, lat sommar                                         // och barnen gör snögubbar

vi äter inte lika mycket

under sommaren                                              // formar den hårda kramsnön

det kan gott dra ut

över hösten                                                      // till snöbollar

då slipper vi skörda

brinn ned istället                                              // som de kastar

jag vill bada

i sommar är allt gyllene                                   // fångar pudersnö på tungan

håll ut så länge du kan

den svenska vintern är ändå för kall                // och önskar

The post Lyrik: Den långa sommaren first appeared on Opulens.

SATIR. “Begreppsförvirringen är skrattretande. Grönt är det nya bruna”, skriver Iodine Jupiter.

Det går nästan inte att prata om veganism, vegetarianism, miljörörelse utan att det blir politik. Jag kan konstatera att hela den “gröna miljö-nazzerörelsen” är enormt högervriden. Högerfolket tror benhårt på grön politik ända in i kaklet. Det är bara så trist förutsägbart med den gröna intoleransen.  Inget emot veganers kosthållning. Den veganska pizzan är på gott humör.

Tokvänstern måste klä sig som tokhögern för att bli intressant. Det förutsägbara är aldrig upphetsande. De borde bära dreads och kristaller till affärskostym och slips.

Uppseendeväckande diskret smälter tokhögern in och ger sken av att inte ha några tillgångar.

Det minsta man kan begära är att miljardärerna stoltserar med sina rikedomar, låter sig bäras i guldstol och gör resten av befolkningen avundsjuk.

Föreställ dig en Walt Disney-teckning där Joakim von Anka badar i pengar. Jag tycker han gör rätt som visar alternativ till fattigdom.

Geologisk lagring (CCS) möter motstånd. Protestgrupper, med militanta veganer i spetsen, demonstrerar över att levande koldioxid injiceras långt under havsbotten. Man säger att koldioxid har samma rättigheter som djur.

En protestgrupp som inte delar uppfattningen lyfter det förbjudna fingret. Fingret har rättigheter, hävdar jurister. Domen överklagas av en grupp som inte accepterar fingrar överhuvudtaget. Det är en jävla cirkus.

Klimatfascisten får massan med sig. Alla är införstådda med vad som måste göras. ”Dieselmänniskor ska dö”, skriker hon aggressivt i megafonen. Aktivister och barnfamiljer stämmer in som om de var satta under hypnos: “Bensinbilsägare ska utplånas från samhället”. Militanta grupper viftar med klimatflaggor och bär en symbol runt armen. Påeldade av ledaren ser de bensinfolket föras bort mot arbetslägret för att gasas ihjäl. Dieselmotorerna går på högvarv, barackerna fylls med rök.

“Det här är den slutgiltiga lösningen för att rädda miljön”, anför hon i sitt tal till nationen.

Motståndarna menar att klimatuppvärmningen beror på det enkla faktum att människor andas. Om folk slutar med den ovanan finns hopp om framtiden.

Den militanta miljöhögern andas gladeligen från skyskrapor, luftballonger och zeppelinare.  De hyser ett visst medlidande för medelklassen som ser ner på arbetarklassen som borgerligheten tycker dansar små grodorna, håller varandra i händerna och demonstrerar sitt missnöje alldeles i onödan. Många ekomedvetna vänsterfans har en farbror Joakim i garderoben. De har bara inte kommit ut än.

”Omskolningsläger för en grön framtid”, fortsätter ledaren till svenska folket. Pigga och positiva budskap som betyder motsatsen radas upp. Räkna med att inget är vad det utger sig för att vara.

Begreppsförvirringen är skrattretande. Grönt är det nya bruna, pojken är en flicka, flickan är en grabb. Könskorrigering vid 15, välja parti vid 18, köpa sprit klockan 20. Människorna vet varken ut eller in om miljö eller identitet.

Genusforskare försöker förstå sig själva och varandra, vilket kön de har och vilken gruppering de kommer ifrån. Spännande att se vem som kommer med medicinen först.

Klimatfascisten står i kulissen och blandar nåt grönt.

The post Klimatfascistens gröna recept first appeared on Opulens.

ESSÄER. Reportagen runt fågelresorna är de bästa i Jonathan Franzens essäsamling Här slutar världens ände, anser Bo Bjelvehammar.

Här slutar världens ände av Jonathan Franzen

Översättning av Johan Nilsson

Brombergs

Jonathan Franzen är en framgångsrik amerikansk romanförfattare med titlar som Tillrättalägganden, Frihet och Renhet och han är även en skicklig essäist. Här slutar världens ände är hans tredje essäsamling.

Det finns två huvudteman i boken. Det ena kretsar kring framtiden för vår planet, om hur det ska gå för våra skogar, hav och jordar. Den pågående misshushållningen och den stora ovarsamheten. Jonathan Franzen är som många andra pessimistisk; men han ger oss även hopp. Han redovisar goda projekt runt om i världen, som pekar på en ljusare framtid. Projekten drivs av idealister och människor, som tror på övertygelsen att det finns alternativa tänkesätt och andra möjliga handlingsmönster, som visar på att vi kan hushålla med våra resurser på ett annat sätt. Och skapa en hållbarare värld, för våra kommande generationer.

Jonathan Franzen känner sitt ansvar i diskussionen om klimatfrågan, samtidigt känner han en viss trötthet i fixeringen vid, och låsningarna kring, frågan.

Därför rör han sig runt världen för att söka goda exempel på friska lösningar, bundna till miljö och natur. Samtidigt får han då odla sin stora passion, att se på fåglar.

Författaren är ingen måttlig ornitolog, ingen tillfällig skådare, utan en artjägare, som noga kryssar varje art på sina omfattande expeditioner. Det blir som en ställföreträdande mening i hans liv. Personligen blir jag i flera veckors tid glad över att ha sett en svart rödstjärt i rostbrunt och gråsvart. Sådana vanligheter tillfredsställer inte Jonathan Franzen.

Franzen söker inte bara sällsynta arter, utan även hotade. Livfullt och nära skriver han om både vimpelnattskärra i Ghana och bromeliatrupial på Jamaica. Hans resor är både omfattande och kostsamma. På ett kryssningsfartyg vistas han en avsevärd tid och beskriver sin omgivning som människorna på sanatoriet i Thomas Manns mästerverk romanen Bergtagen.

Reportagen runt fågelresorna är de bästa i samlingen, där finns det en glöd och närvaro, som i viss mån även återfinns i några andra essäer om vänner till författaren. I klimatfrågan är han måttligt intressant, stundtals aningen tröttsam. Således inte särskilt slagkraftig.

The post Skriver med mer glöd om fåglar än klimathotet first appeared on Opulens.

KLIMATKRIS. Klimatfrågan är högaktuell, det är således också Nordiska museets utställning Arktis – medan isen smälter. Berättelsen om livet på Arktis, som drabbas hårdast av den globala uppvärmningen, kastar ljus på klimatförändringarnas konsekvenser likväl som det är en berättelse om något större: människans relation till naturen. Siri Hill har besökt utställningen.

Arktis – medan isen smälter
Nordiska museet, Stockholm
Utställningen står under hela 2020

Jag står framför ett stiliserat isberg kluvet itu, i Nordiska museets stora hall. På väggarna framför mig rör sig projektioner av isblock som rämnar. Det är mäktigt och vackert. “Är undergången vacker?” tänker jag dystopiskt när jag går in genom sprickan, omsluts av allt det blå och ljudet av ett dunkande hjärta.

Nordiska museets utställning Arktis – medan isen smälter är resultatet av ett tre år långt för- och forskningsarbete och är en stor satsning för museet. Ambitionen är att berätta om livet i Arktis – detta kylslagna område som är större än Nordamerika och som drabbas hårdast av den globala uppvärmningen. De fyra miljoner människor som lever där har lyckats hitta sätt att leva i samklang med isen, men till följd av klimatförändringarna står de nu inför nya utmaningar. På så vis ställer sig Nordiska museet mitt i en av vår tids mest omdebatterade ämnen: klimatfrågan. Det är både modigt och inspirerande. Här ryms också en större berättelse, den om människans relation till naturen – och hur den har förändrats över tid.

Och det är en utställning som rymmer mycket. Både ljus och mörker, fakta och saga, tillförsikt och oro. Det görs nedslag i Qaanaaq på Grönland, Vatnajökull på Island, Rovaniemi i Finland, Svalbard i Norge och Abisko i Sverige. Den stora sprickan drar en gräns mellan dåtid och nutid.

Utställningen är indelad i rum med olika teman. Kulturhistoriska föremål som sälskinnsjackor, harpuner och kajaker varvas med det senaste inom vetenskapen. Jag passerar en uppstoppad isbjörn i ett hav av bubbelplast, projiceringar av uppförstorade löpsedlar med klimatlarm; i informativa faktarutor läser jag om hur mycket av det vi tillför världen förstör den. Och om vad som kan gömma sig i den smältande permafrosten: okända sjukdomar och radioaktiv strålning. Arkivbilder och filmer skildrar vardagslivet i Arktis: hur har människor lyckats överleva i ett av jordens strängaste klimat och vad kan vi lära oss av dem?

Allt detta vävs sömlöst samman i historien om det cirkumpolära området som breder ut sig mitt under polstjärnan där tidszonerna upphör.

Det som särskilt fångar mitt intresse är de mytologiska narrativ som presenteras i utställningen, och som har kopplingar till klimatförändringarna. Det känns som ett nytt sätt att ta sig an ämnet. Jag läser om Ragnarök, som inom fornnordisk mytologi refererar till en serie händelser som förutspås leda till jordens undergång. Flera av dessa är naturkatastrofer, som en stor översvämning och en vargavinter som varar i tre år. Jag läser också om kristendomens Syndaflod och om Noa och hans ark. Var tid har sin berättelse av domedagen, hur kommer vi formulera vår?

Arktis – medan isen smälter har enligt Nordiska museet lockat mängder av besökare. Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig själv vilka det är som går dit? För inte är det väl de som har störst behov av att ta del av utställningen? Runt omkring mig hör jag museibesökarna samtala med låga röster om det de ser. Alla här verkar rörande överens om att klimatförändringarna är ett problem. Når utställningen på så vis bara de redan upplysta?

I hörlurar lyssnar jag till ursprungsfolkens skapelseberättelser där naturen, och isen, är subjekt. En inställning som känns fjärran i dag, men som här får ta plats. Vi står vid ett vägskäl. Vi har alla fakta på bordet, vi vet att vårt sätt att exploatera naturen som en aldrig sinande resurs är ohållbart. Trots det fortsätter profiten i mångt och mycket styra och i en globaliserad värld hänger allt ihop.

Vår tids ”krama ur den sista droppen”-inställning står i skarp kontrast till de nästan romantiska naturskildringarna som återkommer i utställningen. Mäktiga isberg i motljus, vita vidder och upplysta isgrottor. Det är svårt att ta in: hur kan stundande förödelse se så vackert ut, till och med verka fridfull? Men kanske behöver man se den vidunderliga skönheten i det man är på väg att förlora, för att inse vad man går miste om?

Så passerar jag en digital karta som visar hur mycket av den uråldriga isen som har smält bort sedan 1980-talet. Tanken svindlar: där går jag och glor, medan isen smälter. Plötsligt blir det verkligt – ingenting av det här är vackert.

När jag lämnar utställningen stannar jag till vid en interaktiv station där man kan lämna ett klimatlöfte till sitt framtida jag, som att åka mer kollektivt, sluta äta kött, och källsortera. Vi kan göra mycket skada, men lika mycket kan vi göra gott.

The post Högaktuell utställning om Arktis first appeared on Opulens.

SPEL. Visst är det kul med spel – att spela och leka, kreera och fantisera, att larva runt och tänka på annat. Att prata snyggt, följa strategispelet och göra det som är bekvämt. Men nu är det allvar, nu är det dags för högsta level i klimatarbetet, skriver Erik Cardelús apropå FN:s pågående klimattoppmöte COP 25 i Madrid. 

En grådisig höstereftermiddag fikar jag på en återvinningsbutik i hemkvarteren. Med kaffebeställningen kommer en gratisbok, ”en bra deal”, säger cafébiträdet och ler. För att slippa bokmalens beslutsångest går jag fram till bokhyllorna och greppar närmaste bokrygg. Det blir En obekväm sanning av Al Gore, den demokratiska presidentkandidaten som vann en majoritet av folkets röster i USA-valet 2000, men som ändå besegrades av Bush på grund av det amerikanska elektorssystemet. Al Gore som gick vidare till att bli miljöaktivist, att åka jorden runt, visa bildspel och berätta om det skenande klimathotet.

Osökt hamnar jag i kontrafaktisk historieskrivning. Var hade vi stått idag om Al Gore hade blivit president, istället för Bush? Hade klimatkrisen varit lika djup? Hade läget varit mindre höstgrått med ett mer kraftfullt ledarskap i klimatfrågan? På Aktuellt den 26 november talar en expertpanel om att det just om bristen på politiskt ledarskap i klimatfrågan, att många tekniska lösningar finns men att omställningen kräver politiskt beslut och ramverk. Istället pekar de flesta kurvor fel idag, trots allt prat om motsatsen.

Planlöst bläddrar jag bland bokens texter, bilder och diagram. Konstaterar det svenska utgivningsåret är 2007 och läser förordet av Margot Wallström: ”Klimatfrågan handlar inte bara längre om isbjörnar. Det handlar om världens säkerhet och ekonomiska utveckling, om fattigdom och rättvisa.” (…) Klimatet har blivit en politisk och ekonomisk kärnfråga och hur vi handlar idag avgör faktiskt vår egen och våra barns nära framtid.”

Snart tretton år har gått och det mesta känns igen: ”Under en lång rad år har vi sett hur medeltemperaturen rakat i höjden, glaciärer smält bort, orkaner växt i styrka… Effekterna av den globala uppvärmningen är ett av de största hoten mot vår jord. Ändå väljer vi att blunda.”

FN:s klimattoppmöte COP 25 pågår nu i Madrid. Ännu ett möte bland möten där det ska beslutas om klimatåtgärder, åtgärder som sällan efterlevs eller räcker om vi ska nå utsläppsmålen. I en SvD-artikel beskrivs förhandlingsutrymmen, positioneringar och strategier, om hur olika länder, intressen och delegationer försöker förhandla fram sig fram till en vinnarposition för sitt eget lag.

En global ödesfråga förvandlad till strategispel, i dagens spelifierade tillvaro. För nog känner vi igen människans förkärlek för spel, beskriven av den holländske kulturhistorikern Johan Huizinga som en gång kallade oss spelande varelser (homo ludens) och hävdade att vi alltid har dragit oss till spel och lekar, vilket format oss som art och präglat vår historiska utveckling. Ett påstående som lätt kan illustreras av dagens medier som dränker de politiska analyserna i spelteori och tv-tablåer som översköljs av sport och spel-och lekprogram, tävlingsdrivna talang- och realityprogram, kockkamper, bondefajter och partnertävlingar.

Allt detta avbryts av en massa reklam för betting. Bettingreklam som frontas av tuffa kändiskillar som ska dra till sig okändiskillar. Få dem att spela och – med förkrossande statistisk säkerhet – förlora pengar. Spela mer och förlora ännu mer, allt medan kändiskillarna blir rikare och kanske pratar ut i någon tidning om vikten av att vara en bra kille.

Hur hade det sett ut om alla dessa tuffa killar hade frontat i klimatfrågan istället för att göra bettingreklam? Om världens toppolitiker hade släppt spelstrategierna och förutsättningslöst inriktat sig på vår gemensamma ödesfråga – klimatet? Istället är det en tonårstjej som frontar klimatkampen, som sitter i snålblåsten utanför Riksdagen, seglar över Atlanten och ställer sig på scenen. En tonårstjej som har mycket engagemang, men saknar beslutskompetenser.

För visst är det kul med spel – att spela och leka, kreera och fantisera, att larva runt och tänka på annat. Att prata snyggt, följa strategispelet och göra det som är bekvämt. Speciellt när det är grått och glåmigt utanför, planeten håller på att falla sönder och vi översköljs av obekväma sanningar. Men nu är det allvar, nu är det dags för högsta level i klimatarbetet.

The post Dags för högsta level i klimatarbetet first appeared on Opulens.

ESSÄ. I civilisationen är vi parasiter på varandra och en cancer på biosfären. Den moderna människan kan, tragikomiskt nog, varken äta eller skita utan att plugga in sig i något av de hål som den gigantiska naturfientliga industriella infrastrukturen erbjuder oss, skriver Axel Lidén.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Medvetenheten om den pågående globala ekologiska katastrofen kanske snart når en tipping point. Även om det ännu enbart är ord och plakat, till skillnad från konkreta idéer, beslut och åtgärder, så är Greta Thunbergs utveckling från att vara ensam med sin strejk och sina protester till att företräda miljontals ungdomar världen över, slående och imponerande. Rörelsen saknar dock fortfarande utvecklade strategier för att fördjupa innebörden av att förändra allt som pågår i den globala industriella civilisationen.

Att förändra allt låter som en stor tugga, men det är svårt att förstå situationen på något annat sätt. Försök att komma på något i våra liv som inte är beroende av fossil energi. Olja, kol och naturgas (och som en sorts självlysande joker i leken: uran) ingår i allt vi gör, planerar, känner och funderar på. Kanske är det tydligast manifesterat i relationen till våra barn, de små personer som står oss närmast och väcker våra innersta känslor av kärlek, värme, närhet, beskydd och tillförsikt eller oro för framtiden. Tillhör barnen oss eller närmast tillgängliga skärm med uppkoppling? Hela vår kultur och våra värderingssystem är underkastade en fossildriven logik, där konsumtion av meningslösheter och förakt för och objektifiering av den naturliga, icke-mänskliga världen, är de tydligaste kännetecknen.

Möjligen innebär den akuta miljöförstöringen ett uppsving för en mer radikal kritik av kapitalismen, moderniteten och rent av civilisationen. En det-är fel-på allt-kritik har alltid funnits och dess idéhistoria är brokig och omfångsrik, alltifrån Diogenes till Rousseau till Kaczynski. Tidigare har sådana idéer och visioner drunknat i civilisationens och framförallt på senare tid den västerländska kapitalistiska högteknologins översköljande framgångar. Men om de skadliga verkningarna på ekosystemet visar sig bli alltför stora kan det uppstå ett rent praktiskt, snarare än idealistiskt, behov av att tänka i andra banor.

En svårighet med att landa en genomgripande kritik av samhället och ekonomin i bredare grupper i vår del av världen är att allt ser ut att fungera så bra, närmast perfekt. Vi bekymrar oss lite grann för våra barns skärmtid, uteslutande på grund av att de själva kanske rör på sig för lite och eller sover för dåligt, men missar den horribelt tragiska ironin i att tillverkningen av dessa leksaker sker till priset av förgiftning av naturmiljöer och förslavning av människor, många gånger barn. Visst känner vi till missförhållandena vid gruvbrytning av råvaror till våra tekniska prylar, men vi har inte möjlighet att väga de ekologiska och mänskliga kostnaderna mot vårt behov av att i varje vaket ögonblick själva digitalt distrahera eller passivisera ett barn med något sådant som Subway Surfers. Utvinningen av coltan kommer inte leda till jordens undergång, men är ett av oräkneliga exempel på hur teknologi och industriell infrastruktur lyckas dölja sambanden mellan å ena sidan vissa människors konsumtion och bekvämlighet och å andra sidan ekologiska problem och andras lidande.

Vår del av världen tycks ännu opåverkad av biosfärens försämring. Vårt samhälle fungerar fortfarande oförtjänt bra. En av få saker som den högteknologiska välfärdsstaten emellertid inte riktigt lyckats med är den mentala hälsan. En intressant aspekt av till exempel anarko-primitivism och Deep Green Resistance, vilka befinner sig i lite olika sektorer av den radikalt utanförstående kritiken av samhället, är att de inte bara ser praktiska och tekniska problem med kapitalism och högteknologi, utan att människor i allmänhet mår dåligt i detta system — även de, eller kanske särskilt de, som inte själva vet om det. Det är lätt att raljera över en sådan analys. Väldigt många människor har under globaliseringens tidevarv fått det mycket bättre, sett till de flesta mått på lycka och välmående. Men samtidigt har kritikerna eventuellt rätt i att vi — egentligen — mår dåligt. Och detta kan vändas till en ny radikalare miljörörelses fördel. Om civilisationen står inför en materiell kris, så kan resonemanget om att det alltid har rått en andlig kris i systemet, bli en anledning till att möta framtiden med tillförsikt.

Vi äter mat från affärer eller restauranger, utan att ha en aning om var den är odlad eller tillverkad, vilka insatser som krävs i form av energi, kemikalier och mänskliga umbäranden.

Problemet är att de allra flesta, även de som har en civilisations- eller kapitalismkritisk ideologi, själva är insyltade i övergreppet på planeten. Att leva i en stad exempelvis är omöjligt utan att i praktiken vara en starkt miljöförstörande faktor. Den urbana livsstilen — som till stor del även framlevs på landsbygden i vår del av världen — är en bränsletörstande maskin i vilken allting som någon någonsin efterfrågar tillverkas, transporteras och meddelas industriellt — och därmed fossildrivet. Det finns liksom ingenting som inte egentligen är sammanvävt med den globala högteknologiska infrastrukturen. Elbilar är ett perfekt exempel på en falsk lösning i ett system där vägen framåt måste innebära ökad efterfrågan på mer komplex teknologi, gruvbrytning och allt tätare spindelnät av leverantörskedjor över jordytan. Försök föreställa dig mer än några timmar utan elektricitet, pengar eller maskindrivna transporter. Det skulle vara som att stänga av the Matrix.

De fossila bränslena har gjort oss som har tillgång till dem totalt avskurna från förutsättningarna för hur vi lever våra liv. Vi äter mat från affärer eller restauranger, utan att ha en aning om var den är odlad eller tillverkad, vilka insatser som krävs i form av energi, kemikalier och mänskliga umbäranden. Vi bor i hus som vi inte har byggt och med grannar vi inte känner. Vi är totala främlingar i vår egen värld, vi bebor den inte. De enda tankebanor som är möjliga gäller hur vi kan få tag på mer konsumtionsvaror, mer underhållning, mer prestigefulla och mindre betungande jobb och bättre karriärmöjligheter för våra barn. Det bästa alternativet de något mindre cyniska kan komma på är att hela denna missriktade hetsjakt på något sätt ska kännas lite mer rättvis och schysst.

Civilisationskritik och andra radikala former av samhällskritik har alltid framstått som långsökta. Trots att logiken möjligen är klar — att den moderna människan har tappat kontakten med naturen,  de andra och förutsättningarna för liv överhuvudtaget — är det inte möjligt att omsätta tankarna i praktik i en situation där bokstavligen alla är helt beroende av ett urbaniserat och högteknologiskt system. Men klimatkrisen tycks vara ett problem av sådan omfattning att även extrema lösningar framstår som rimliga. För om det nu är så att det är den teknologiska urbana livsstilen som sådan som är problemet, vart ska man vända sig, om inte mot dess motsats?

Att lära känna skogen, marken och de biologiska förutsättningarna i ens närhet låter flummigt, men kan visa sig vara nödvändigt för att skapa ett trovärdigt alternativ till dagens ohållbara system — eller rentav för att överleva.

Vår värld är för tillfället inrättad så att allt vi behöver — mat, värme, mediciner, relationer — distribueras till oss genom metoder som enbart är abstraktioner för oss. Det urbana livets grundläggande förutsättning är att den yta som vi bor på inte har någonting med vår försörjning att göra. Allt transporteras till oss och förmedlas av ett ekonomiskt system där pengar bara är den enklaste formen av abstraktion, medan räntor, obligationer och olika former av derivat lever ett liv i princip utom kontroll av någon överhuvudtaget. Och på ett avigt logiskt vis är det just den finansiella sektorn som driver på en ökad utvinning av kol och olja. Även till synes progressiva politiska förslag kan enbart syfta till bättre, möjligen mer rättvis, men oftast framförallt högre grad av produktion och distribution av välfärd. Och denna välfärd kan inom ramen för systemet enbart innebära högre grad av ackumulering och centralisering av resurser. Medan staden asfalteras, glasas in och kromas, utarmas naturmiljöer och det globala ekosystemet utan att vi märker det. Vi känner bara till det genom youtubeklipp.

Ännu en bitter ironi i det hela är att många dessutom tror att urbanisering och teknologi skulle kunna vara läkande för biosfären. Men kanske är inget annat att vänta under det massiva trycket av reklam och propaganda för den rådande ordningen. Många trodde att e-post skulle leda till mindre konsumtion av pappersmassa eller att internet skulle leda till mindre behov av transporter. Många tycker att en mindre högteknologisk framtid är ett steg tillbaka, att det verkar bakåtsträvande, medan just högteknologi, urbanisering och globala transportsystem tillhör den dammiga historia som ställt oss vid katastrofens rand. Städernas tillväxt står i direkt matematiskt samband med ökningen av koldioxid i atmosfären, den ökande användningen av plast och elektronik sammanfaller exakt i tiden med massutrotningen av djur och växter. En framtid värd namnet borde innebära något annat, något nytt.

Den globala klimatrörelsen skulle kunna skapa en öppning mot ett genuint återknytande till naturen och till den plats man bor på. Att lära känna skogen, marken och de biologiska förutsättningarna i ens närhet låter flummigt, men kan visa sig vara nödvändigt för att skapa ett trovärdigt alternativ till dagens ohållbara system — eller rentav för att överleva. Detta har såklart ingenting med skogsbad, bergsklättring, eller andra friluftstrender som poppar upp i den urbana konsumtionskulturen, att göra. Inte heller vurmen för trädgårdsodling, svampplockning eller hästdrivet skogsbruk är relevant så länge det enbart utgör pittoreska komplement till en i övrigt konventionell livsstil. Vad det gäller är att skapa förutsättningar för att leva utanför systemet, vilket ovillkorligen måste ske utanför staden och utan bil.

Det går inte att på förhand att säga vilka de viktigaste elementen skulle vara i en alternativ samhällsform. Den enda principen är att frikoppla oss så mycket som möjligt från det globala nätverket av leverantörskedjor.

I övrigt bör vi uppmuntra alla förslag, inte bråka om vilket som är det bästa. En vedspis, en jordkällare och en fristående vattenbrunn är en bra början. Detta är inte förslag för en livsstil, det handlar inte om individens val, att man måste leva som man lär eller vara den förändring man önskar se. Det handlar framförallt om identifikation och om att förstå innebörden av och att hitta meningen med en tillvaro utan globala flöden av resurser.

Det är först när man är oberoende, eller åtminstone känner en liten doft av livet utanför civilisationen, som det går att göra upp förnuftiga planer och utmejsla metoder för en framtid utan fossila bränslen.

Ett av slagorden inom Deep Green Resistance är att om din överlevnad är beroende av att det kommer vatten ur kranen och el ur kontakten, kommer du slåss till döden för de eller det som distribuerar vattnet och elen. Det vill säga att du kan inte på allvar bli en motståndare till det fossildrivna urbana systemet med mindre än att du är oberoende av det. Och det är inte bara en praktisk fråga, utan också en mental och ideologisk.

Alla som har någon erfarenhet av att under en längre period leva med en viss grad av självförsörjning av förnödenheter, vet att tankarna också förändras och befrias. Det är först när man är oberoende, eller åtminstone känner en liten doft av livet utanför civilisationen, som det går att göra upp förnuftiga planer och utmejsla metoder för en framtid utan fossila bränslen.

I civilisationen är vi parasiter på varandra och en cancer på biosfären. Den moderna människan kan, tragikomiskt nog, varken äta eller skita utan att plugga in sig i något av de hål som den gigantiska naturfientliga industriella infrastrukturen erbjuder oss. Det är inte bara förnedrande för var och en av oss, utan också ett hot mot planetens överlevnad.

The post En bondes perspektiv på miljörörelsen first appeared on Opulens.

KLIMATET. Professor Lennart Bengtsson menar att föreställningen att klimatet kan stå inför en ”tipping point” saknar seriöst vetenskapligt stöd. För honom kännetecknas klimatet snarare av sin tröghet med reaktionstider på århundraden eller mer, skriver Petter Wulff från Klimatsvaret.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Greta Thunberg har uppmanat världens ledare att känna panik för klimatutvecklingen. Argumenten för den agitationen har hon antagligen hämtat från The Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) och dess omfattande sammanställningar av mätvärden och analyser. Men det finns klimatforskare, vars bedömningar avviker från den panikartade tolkningen av IPCCs underlag. En sådan är professorn i dynamisk meteorologi Lennart Bengtsson.

För sin bok Vad händer med klimatet? har han redan fått goda recensioner i Aftonbladet, Klimatupplysningen.se och Folkbladet i Östergötland. Boken tycks efterlängtad och är värd all uppmärksamhet.

Vi blir orienterade om jordens strålningsbalans och får veta att växthuseffekten inte bara är ett nyupptäckt problem utan det positiva grundvillkoret för livets utveckling på jorden. Problemet är den ökning av växthuseffekten som pågår.

Författaren beskrivs som ”en av världens främsta experter inom klimatforskningen” och har på meritlistan att ha varit forskningschef vid European Centre for Medium-Range Weather Forecasts i Reading, Storbritannien samt direktör både vid Max Planckinstitutet för meteorologi i Hamburg och International Space Science Institute i Bern. Med de erfarenheterna har han nu givit sin syn på klimatfrågan och den svenska klimatdebatten.

Bengtsson för tillbaka klimatfrågan på dess grundläggande fysikaliska förutsättningar. Vi blir orienterade om jordens strålningsbalans och får veta att växthuseffekten inte bara är ett nyupptäckt problem utan det positiva grundvillkoret för livets utveckling på jorden. Problemet är den ökning av växthuseffekten som pågår. Så långt är han överens med IPCC och klimatforskningens huvudfåra. Däremot ser han inte problemet som akut. Någonstans måste växthusutsläppen stoppas men inte nödvändigtvis nu, och det finns även positiva effekter av den pågående förändringen, påminner han.

I boken ställs frågan: Varför har så många mer oro för minskad havsis i Arktis än glädje över ökad isfrihet i Östersjön? Ett något originellt och tankeväckande sätt att formulera problemet, även om man kan tycka att Bengtsson där har ett alltför nationellt perspektiv på ett problem, som i första hand drabbar andra delar av jorden. Vi, som både har ett svalt klimat och en landhöjning att kompensera stigande havsnivåer med, har inte störst anledning att bekymra oss över utvecklingen.

Klimatöverenskommelsen i Paris 2015 har räknats som en stor framgång. Men Bengtsson anser att ambitionen sattes för högt, när världens ledare kom överens om att begränsa den globala temperaturhöjningen till högst 2 grader över den förindustriella nivån. Det är för Bengtsson ett orealistiskt mål. Som mer realistiskt ser han att acceptera ytterligare någon grads temperaturhöjning. Det skulle ge rimlig tid för den nya energitekniken att etableras.

Det framförs ofta i debatten att ett problem med pågående klimatförändring är att vi får mer extremväder. I kretsar där man är skeptisk mot forskningen knuten till IPCC brukar det i stället hävdas att väderstatistiken pekar mot mindre extrema förhållanden. Bengtsson visar att båda sidor på sätt och vis har rätt. Det tycks nämligen vara så, att mängden tropiska orkaner minskat det senaste halvseklet samtidigt som de allra kraftigaste orkanerna ökat.

Sådana nyanser har sällan setts i klimatdebatten, och Bengtsson är mycket riktigt kritisk till hur den förs på ”en nivå som knappast hör hemma i en kunskapsnation”. Han menar till exempel att föreställningen att klimatet kan stå inför en ”tipping point” saknar seriöst vetenskapligt stöd. För honom kännetecknas klimatet snarare av sin tröghet med reaktionstider på århundraden eller mer.

Han gläds åt den snabba utvecklingen av sol- och vindkraft, men anser att kärnkraft är ett nödvändigt komplement.

Bengtssons bedömning av klimatdebatten att kunskap är den största bristvaran är jag inte helt enig med. Bland kommentarsfälten bollas det tvärtom ibland med ganska avancerade klimatförklaringar. Värre är nog bristen på respekt för motparten.

Men att man kunde önska mer av debatten är klart, och dess brister är en bedrövelse för ett land, som sedan mitten av 1900-talet haft flera framstående meteorologer. Där finns Carl-Gustaf Rossby, som skapade Internationella meteorologiska institutet i Stockholm och gjorde det världsledande efter andra världskrigets slut. En annan är Bert Bolin, som är särskilt betydelsefull för den internationella klimatforskningen på vägen fram till skapandet av IPCC.

Bengtsson diskuterar även hur klimatproblemet ska kunna lösas. Han gläds åt den snabba utvecklingen av sol- och vindkraft, men anser att kärnkraft är ett nödvändigt komplement. Där har han en bredare syn på vad som kan göras än de i de gröna leden som framstår som mest bekymrade över klimatproblemet. Å andra sidan vill han hålla igen på utnyttjandet av biobränslen och varnar för att det kan ta lång tid innan deras utsläppta koldioxid bundits i ny skog.

Boken känns sammanfattningsvis som ett av de bästa medel som kan erbjudas för ett klimatengagemang utan klimatpanik.

The post Bekämpa klimatkrisen utan klimatpanik first appeared on Opulens.