KLIMATFRÅGAN. Människor flyr i tiotusental skogsbränderna i södra Europa. EU-kommissionen har fastslagit att bränderna kan kopplas till klimatförändringarna. Ändå finns det klimatskeptiker. Carsten Palmer Schale reder ut klimatfrågan.

Vad säger forskningen?

Tre stora, oberoende kunskapskällor visar samma sak: 97–99 procent av klimatforskarna är överens om att uppvärmningen är antropogen.

Direkta mätningar (termometrar, satelliter, havstemperaturer) visar en tydlig och accelererande uppvärmning.

Paleoklimatdata (iskärnor, sediment, trädringar) visar att dagens förändring är snabbare och större än naturliga variationer.

Det finns alltså ingen alternativ, konsistent vetenskaplig teori som förklarar den observerade uppvärmningen bättre än antropogena utsläpp

Finns det något alls som motsäger den rådande huvudståndpunkten inom klimatforskningen? Något slags manipulation över huvud taget?

Det korta svaret: Nej – det finns i dag inget robust, empiriskt underbyggt vetenskapligt material som motsäger den etablerade huvudståndpunkten inom klimatforskningen: att den nuvarande uppvärmningen är verklig, snabb och huvudsakligen orsakad av mänskliga utsläpp av växthusgaser. Däremot finns manipulation, men den kommer inte från klimatforskningen – utan från aktörer som försöker underminera den.

Finns det manipulation – men på andra håll?

Ja. Forskningen är mycket tydlig: manipulation förekommer, men den riktas mot allmänheten – inte inom klimatforskningen.

Vad för slags manipulation?

Koordinerade desinformationskampanjer från företag, politiska aktörer och intressegrupper som vill försvaga klimatpolitiken.

Medveten spridning av falska narrativ om att forskare är oense, att klimatmodeller är opålitliga, eller att uppvärmningen är naturlig.

Manipulativt innehåll på sociala medier – ofta känslomässigt laddat, förenklat eller konspiratoriskt – som syftar till att skapa tvivel.

Detta är väl dokumenterat i systematiska genomgångar av hundratals studier.

Varför finns nästan inga vetenskapliga motargument?

Det beror på att klimatforskningen bygger på många oberoende datakällor och grundläggande fysik: Växthusgasers värmande effekt är etablerad sedan 1800-talet.

Mätningar av CO₂ visar en ökning som exakt följer mänskliga utsläpp.

Klimatmodeller som inkluderar mänskliga utsläpp reproducerar den observerade uppvärmningen; modeller utan utsläpp gör det inte.

För att motsäga detta skulle man behöva en alternativ fysik, alternativa mätserier och en alternativ förklaring till alla observerade effekter – och ingen sådan har någonsin kunnat presenteras i vetenskaplig form.

Så vad återstår?

Det som ibland framställs som “motargument” är i regel:

Missförstånd (till exempel om naturliga klimatcykler)

Selektivt urval av data

Konspirationsteorier om forskare, institutioner eller mätmetoder

Politiskt motiverad desinformation. Men inget av detta håller vetenskapligt.

Slutsats

Det finns manipulation, men den handlar om att försöka skapa tvivel kring klimatforskningen – inte om att forskningen i sig själv skulle vara manipulerad. Den vetenskapliga bilden är extremt stabil, tvärvetenskapligt bekräftad och bygger på ett massivt empiriskt underlag.

Att två variabler samvarierar – till exempel CO₂‑halt och global temperatur – är empiriskt underlag. Men vetenskap kräver mer: mekanism, kausalitet, teoretisk förankring, replikation, modellering och förklaringskraft.

Uttalandet “…statistisk samvariation inte vetenskap” är därför retoriskt, inte korrekt. Det missförstår hur naturvetenskap fungerar.

Utvecklingen utan mänsklig påverkan

Under jordens historia har klimatet varierat av naturliga skäl: förändringar i solinstrålning, långsamma variationer i jordens bana, vulkanutbrott, havsströmmar och kontinenternas rörelser. Dessa processer är långsamma och följer välkända mönster. Naturliga klimatcykler har typiska tidsskalor på tusentals till hundratusentals år. När klimatet förändras av naturliga orsaker sker det gradvis: temperaturer rör sig långsamt uppåt eller nedåt, havsnivåer förändras i centimeter per sekel, och ekosystem hinner anpassa sig.

Före industrialismen låg halten koldioxid i atmosfären stabilt kring 280 ppm under flera tusen år. Temperaturerna varierade något – med perioder som den medeltida värmeperioden och lilla istiden – men dessa variationer var små, regionala och inom ramen för naturliga svängningar. Paleoklimatdata från isborrkärnor visar att när CO₂ steg eller sjönk naturligt, skedde det långsamt och i takt med jordens banvariationer. Inget i de naturliga cyklerna pekar mot en snabb global uppvärmning av den typ vi ser i dag.

Utvecklingen med mänsklig påverkan

När människan började bränna kol, olja och gas förändrades klimatets drivkrafter i grunden. Halten koldioxid steg från 280 ppm till över 420 ppm på bara 150 år – en ökning som är ungefär 100 gånger snabbare än någon naturlig ökning som kan ses i paleoklimatdata. Samtidigt har metan och lustgas ökat kraftigt. Denna förändring i atmosfärens sammansättning rubbar jordens strålningsbalans: mer värme stannar kvar, mindre strålar ut i rymden.

Temperaturen har därför stigit snabbt. Den globala medeltemperaturen har ökat med drygt 1,2 grader sedan slutet av 1800-talet, och uppvärmningen accelererar. Havet absorberar en stor del av värmen, vilket gör att havstemperaturerna stiger och havsnivån ökar. Klimatmodeller som inkluderar mänskliga utsläpp reproducerar exakt denna utveckling; modeller som bara inkluderar naturliga faktorer gör det inte. Det är därför forskningen är så samstämmig: den nuvarande uppvärmningen är antropogen.

Vad har redan inträffat?

Den globala uppvärmningen är inte en framtidsfråga – den är redan synlig i konkreta förändringar.

Haven har blivit varmare och surare. Den ökade värmen har lett till omfattande korallblekning, särskilt i Stora barriärrevet, där stora delar av korallerna har dött. Havsnivån har stigit med drygt 20 centimeter sedan 1900, vilket redan orsakar erosion, saltvatteninträngning och översvämningar i kuststäder som Miami, Jakarta och Lagos.

Arktis värms upp ungefär fyra gånger snabbare än resten av världen. Sommarisen har minskat dramatiskt, och Grönlands isförluster är nu så stora att de ensamma står för en betydande del av den globala havsnivåhöjningen. Glaciärer i Alperna, Himalaya och Anderna drar sig tillbaka i en takt som saknar motstycke i historiska data.

Extremväder har blivit vanligare och mer intensivt. Värmeböljor som tidigare inträffade vart hundrade år inträffar nu vart tionde. Skogsbränder har ökat i omfattning i Sydeuropa, Australien och Nordamerika. Nederbörden har blivit mer intensiv, vilket leder till fler översvämningar, samtidigt som andra regioner drabbas av långvarig torka.

Ekosystem förändras. Arter flyttar norrut eller uppåt i höjd för att undkomma värmen. Vissa arter, särskilt i Arktis och tropiska hav, har redan förlorat stora delar av sina livsmiljöer. Jordbruk påverkas av värme, torka och förändrade nederbördsmönster, vilket i sin tur påverkar livsmedelssäkerheten.

Samhällen påverkas direkt. Försäkringsbolag drar sig tillbaka från brand- och översvämningsdrabbade områden. Infrastruktur skadas av extremväder. Värmeböljor orsakar ökande dödlighet, särskilt bland äldre. Konflikter kring vatten och mark har blivit vanligare i regioner som Sahel.

Klimatfrågan sammanfattad i en enda mening

Utan mänsklig påverkan förändras klimatet långsamt och förutsägbart; med mänsklig påverkan förändras det snabbt, kraftigt och på ett sätt som redan har lett till varmare hav, stigande havsnivåer, smältande isar, extremväder, ekosystemkollapser och samhällspåverkan världen över.

The post Essä: Klimatfrågan en gång för alla first appeared on Opulens.

KLIMATET. Med utgångspunkt i korallrevens pågående undergång skriver Ann Engqvist om hur klimatkatastrofen negligeras av medier och politiker.

Enligt nya siffror från DN/Ipsos ligger klimat- och miljöfrågan på femte plats när väljare får ranka de viktigaste frågorna. Men i den så kallade mediemätaren från Verian är rapporteringen och analyserna om klimatet inte ens bland de 10 högst rankade ämnen som tidningar och radio ägnar sig åt. På tv hamnar klimatfrågan på tionde plats och då gäller det oftast att Sverige missat EU:s klimatmål och riskerar böter.

75 procent av kvinnorna i vårt avlånga land vill se en mer ambitiös klimatpolitik, men det vill också 60 procent av männen. Detta avspeglar sig inte i media överhuvudtaget ( Klimatgranskaren).

Det råkade bli så att jag började plugga det skräckinjagande ämnet ”Klimatförändringar i havet” vid Göteborgs universitet samtidigt som vi alla nåddes av nyheten att vi nått en ”tipping point”, vilket betyder ”ett kritiskt gränsvärde i jordens klimatsystem”.

Korallreven orkar inte

Korallreven runt om i världen orkar inte mer. De har kämpat mot fan och hans mormor, kärnvapenprover, cyanid- och överfiske, tjuvjakt, bifångst, mikroplaster, kemikalier av alla sorter, havsförsurning, algblomning, global uppvärmning, invasiva arter och sjukdomar.

Och över 100 miljoner snorklande turister per år.

Aftonbladet skriver ” Nu är hoppet ute för lilla Nemo”. Och tar även upp frågan i Aftonbladet Daily-podden den 20 oktober 2025.

Men varför skrivs det så ytterst lite, ja, nästan ingenting? Varför får vi ingen information om denna katastrof?

Efter 500 miljoner år på jorden fick alltså 6 000 olika korallarter nog av mänsklighetens skit och det är inte utan att man förstår det. Vem hade orkat? Vem orkar?

Antropocen är ett faktum

Planeten Tellus har haft fem massutrotningar som har kommit med i runda slängar 100 miljoner års mellanrum, ofta orsakade av att kontinentplattorna långsamt flyttat på sig, att en meteorit slagit ner eller att klotet ändrat sin omloppsbana.

Men nu väntar vi alla med spänning på den sjätte massutrotningen, som orsakats av den ”intelligenta”, invasiva arten, människan. På blott 150 år (som inte ens är en nanosekund av jordens långa liv) har människan lyckats speeda upp tempot ordentligt.

130 000 djurarter är redan utrotade, 80 procent av Europas insekter, 40 procent globalt, 73 procent av alla ryggradsdjur och nu 25 procent av alla marina djur och så vidare.

”Antropocen” – människans tidsålder – beskriver den period då mänsklig aktivitet, som industrialisering, urbanisering och utsläpp av växthusgaser, har blivit en dominerande faktor som förändrar planeten.

Varför skrivs det så lite?

Det skrivs nästan ingenting om det här. Vi får veta att översvämningarna i norra Sverige, som ledde till tågurspårning, berodde på kalhygget, att försäkringsbolagen inte betalar ut pengar till dem som drabbas av havshöjningarna eller skogsbränderna och att tech-miljardärerna och flera andra psykopater i toppskikten försöker skapa evigt liv enligt deviserna ”Den som har mest pengar när han dör vinner” eller ”Jag är så intelligent så jag vill leva ensam på månen”.)

Korallrevens undergång är en av flera brytpunkter

Forskning från Potsdam Institute for Climate Impact Research (PIK, 2022) och IPCC (FN:s klimatpanel) identifierar nio avgörande tipping points. Korallreven är bara en av dessa.

Visst borde vi sprungit man ur huse, krävt hjälp, skrikit ”Inte i mitt namn” ”Rädda korallerna!” ”Generalstrejk för klimatet” ”Vi vill inte dö”! Detta eftersom människan lyckats pulverisera korallerna redan nu vid 1,4 graders uppvärmning. Vad händer när vi når 2,0 redan om 10 år? Vi vet inget om det, eftersom ingen skriver om det. Vi klimataktivister kallas alarmister och terrorister och det vi vet är inte intressant för allmänheten – tycker flertalet redaktörer.

Fanny Jönsson i Aftonbladet kommenterar katastrofen så här:

”Aldrig har det varit så akut för världens ledare att agera. Aldrig har det varit svårare att få världens ledare att agera. Om en knapp månad börjar nästa klimattoppmöte, COP30, i Brasilien. I skrivande stund vet vi inte ens om statsminister Ulf Kristersson kommer vara där. Haven håller på att kollapsa och vår statsminister pratar om evig tillväxt?”

Vem bryr sig om korallreven?

Det vi vet är att klimatminister Romina Pourmohktari inte kommer att vara på COP30.mötet – för hon är gravid. Förra gången hon deltog fnittrade hon tillsammans med oljemiljardärerna.

Journalisters tre grundläggande uppdrag är att informera, granska makthavare och värna det demokratiska samtalet genom att ge korrekt och allsidig information. Detta innefattar att kontrollera fakta noggrant samt att skydda tryck- och yttrandefriheten.

När jag förtvivlat letar efter mer information och vill veta vad detta betyder för mina barn och barnbarn, för mänskligheten, hittar jag knappt någonting. Jag letar vidare på Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsida. Det är kris ju! Men nej ingenting. Har Naturvårdsverket något matnyttigt om klimatkrisen och om vår tids största ödesfråga? Nej. Skogsstyrelsen? Havs- och vattenmyndigheten? Nej.

”Din sökning på ’korallrev’ gav inga resultat”

 Bristande klimatjournalistik

Svenska medier har en minskande klimatrapportering, dels på grund av minskande intresse från allmänheten, dels för att det kräver resurser och specialiserad kunskap. Få journalister får tid att läsa in sig på ämnet, vilket leder till en ytligare bevakning, även om medierna hävdar att de inte har sänkt prioriteten.

Alexandra Urisman Otto, före detta klimatjournalist på DN förklarar, den ohyggligt dåliga rapporteringen så här:

”Om vi tar klimatkrisen så ligger även de redaktioner som säger sig satsa på klimatkrisbevakning hjälplöst efter när det handlar om att skildra situationen vi befinner oss i…”

Erika Bjerström som 2019 blev SVT:s första globala klimatkorrespondent, med uppdrag att rapportera om klimatkrisens konsekvenser och lösningar lämnade sitt uppdrag 2024. Hon var då en av Sveriges mest utsatta, hatade och hotade journalister. Hon kunde få tusentals hatiska inlägg på sociala medier, mordhotas och förnedras.

Nyligen kom utkom Erika Bjerströms bok ”Demokratin dör i hettan” (Fri tanke). Den boken rekommenderas.

“Högerextrema krafter med inflytande över världspolitiken övertygade allt fler missnöjda om att klimatkrisen inte alls var något att oroa sig för – i stället riktades ilskan mot krafterna som ville se förändring (…). Jag var den perfekta måltavlan. Jag uppfyllde tre kriterier: Jag var kvinna som fick mycket plats, och det finns väldigt mycket kvinnohat. Jag jobbade på public service som är ett rött skynke i de här kretsarna. Och så bevakade jag klimatet.”

 Det är helt sjukt att det inte rapporteras om hur hatade och hotade journalister blir i det här landet, men det finns väl någon logik i det – beröringsskräck är en av orsakerna.

 Berör korallrevens kollaps oss?

Så varför är korallrevens kollaps intressant för oss här i Sverige? Vad är det som ger ”klick”? Att Trump bajsat på sig och har en fläck på handen?

Att vi nått en av många tipping points är bara första brickan i dominospelet, den hör ihop med att isarna smälter, haven värms upp och försuras, att havsnivån stiger, att vi drabbas av skogsbränder, torka och översvämningar. Det går fort. Vem vet att det finns kallvattenkorallrev i Sverige i Kosterhavets nationalpark och utanför Väderöarna tillexempel. Dessa rev har drabbats hårt av bottentrålning.

Varför blir korallernas död en gårdagens nyhet?

En tes kan vara – Kina. Många korallrev finns i Sydkinesiska havet, Östkinesiska havet och andra hav nära Asien och där pågår det konflikter så att det står härliga till. Kina vill ha territoriell kontroll över reven eftersom det finns olja och gas under reven. De använder korallerna till att bygga konstgjorda öar, till militär infrastruktur och till att förstärka sina territoriella anspråk.

Taiwan ligger risigast till när Kina är ute och fiskar efter mer makt. Japan är i konflikt med både Kina och Taiwan kring Senkaku/Diaoyu-öarna. Filippinerna, Vietnam, Malaysia, Brunei vill också ha korallreven eftersom de är strategiskt viktiga.

Och vem vill bråka med Kina nu när det är fritt fram att borra efter olja? USA förmodligen, men det är ju strunt samma nu.

”Sista chansen-turism”

En annan hypotes att det inte skrivs någonting om tipping points är att flygbolagen och researrangörerna betalar stora summor för annonser i alla medier – sociala som traditionella. De lockar ofta med bilder där en liten söt familj badar ostört i en avlägsen vik med turkost vatten och magiska korallrev att snorkla vid. Bolagen riskerar att förlora 35 miljarder dollar per år? Pengar som de definitivt inte kommer att investera i klimatarbetet.

Enligt Föreningen för Utvecklingsfrågor (Fuf) så beror massturism och därmed det ökande utsläppet av fossilt bränsle på en ökning av ”sista chansen-turism”. Att hoppa på ett billigt flyg och signa upp sig på ett ”all inklusive hotell” är endast möjligt för välbärgade personer. De kan kosta på sig att vara den ”sista” som ser korallreven, The Big Five eller Antarktis smältande is för att få en cool Instagrambild.

Vi andra kan inte göra någonting åt det, vi kan ”stanna på jorden” hur mycket vi vill. Det här är en narcissism utöver det vanliga. Har man så mycket pengar borde man gå till en bra terapeut i stället- en som kan tala om orsak och verkan? (nej, jag tycker inte synd om dem som känner flygskam).

Så om detta skrivs det inte heller något (då kan man bli av med sina annonser och klick).

Just i dag finner jag tröst i att jorden kommer att överleva människan, denna invasiva art, eftersom Tellus har överlevt invasiva arter i 500 miljoner år.

The post Korallreven håller på att dö – hur många bryr sig? first appeared on Opulens.

KLIMATKRISEN. ”När stora frågor avhandlas, kanske de största, måste förstås den STORA diskussionen inledas – den som vi är extremt ovana vid, den som handlar om hur vi lever våra liv på den här jorden, anständigt mot oss själva och naturen,” skriver Stellan Lindqvist.

När samhället saknar mål, eller tycker sig nått sitt mål, blir det inåtvänt och hemfaller åt det repetitiva: mer av allting, samma gester, samma handlingar, samma allt. Friheten fäller ihop sina vingar, blir fet och flygoduglig. När det inte finns något stort blir allt mycket litet. Om vi är oförmögna att tänka oss ett annat samhälle, vad händer då?

Sen åttiotalet, när nöjesmassakern gick på tv ”och det gick lika bra med selleri”, har de sammantagna utsläppen av koldioxid orsakade av mänskligheten varit lika stora eller större än under all förutvarande mänsklig tid. Trettio år.

Men detta är inte hela bilden, det vill säga den stora bilden. Till denna hör också detta: artdöden (uppemot en miljon arter hotas att dö ut), haven som töms på fisk, mikroplasten i varje våg, skövlingen av de stora skogarna, den accelererande kemikaliespridningen. Och så konsekvenserna: torka, översvämningar, massflykt från stora delar av vår jord, krig, instabilitet, populism, skenande ekonomiska klyftor, autokratiska regimer.

Förstås, vår globaliserade ekonomi har skapat väldiga materiella välståndsökningar. Digitaliseringen, den fria rörligheten av information, kunskap och kapital, har eldat på världsekonomin i en aldrig tidigare skådad omfattning. Snart kanske har alla på vår jord en smartphone.

Vi diskuterar höghastighetståg, koldioxidskatter, bränsleskatter, klimatmål. Vilket allt är utmärkt. Förstås. Dock, om vi inte kopplar samman detta med helheten, den stora krisen, det vill säga vårt sätt att leva på denna jord, kommer en förrädisk vardaglighet fortsätta att tuffa på: allt görs väl med den rationalitet som är tillgänglig, det sitter ju ekonomer och räknar, så och så skall man göra, allt kan väl lösas med rätt ”incitamentsstruktur”, det vill säga skatter och pålagor. Tillväxten är inte problemet, nej, tillväxten är nödvändig för att vi skall ha råd att komma tillrätta med tillväxtens skador.

Jo, det finns förstås invändningar. Dessa två till exempel.

Ett. Politik styrs inte av matematiska beräkningar, politik är inte ett rationellt läggspel där rationella planer föreläggs rationella politiker. Politik styrs av den samhällsanda som för tillfället råder. Som i inte oväsentlig utsträckning bestäms av känslor, rädslor, förhoppningar och fördomar. Och förstås, och inte minst, av betald och styrd påverkan. Politik handlar om makt och strävan efter makt. Trump och Bolsonaro styrdes inte i nämnvärd utsträckning av ekonomers nyttoberäkningar.

Två. Även om ekonomerna har rätt (vilket de inte har), det vill säga att marknadsekonomin med tillbörlig politikhjälp kan lösa situationen så hjälper inte detta eftersom tiden är knapp, mycket knapp. En radikal omställning måste till inom tio, högst tjugo år enligt all samlad klimatexpertis. Därefter ökar riskerna dramatiskt. Att utsläppshandel, klimatkompensationer, koldioxidskatter, koldioxidlagring ensamt skulle klara detta saknar belägg.

(Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonómos som betyder hushållning, det vill säga hushållning med livets nödtorft. Samhällets mål, det viktiga, diskuterades på torget, på agoran. Var diskuteras samhällets mål nu? Vad finns som är överordnat och viktigare än ekonomi och ekonomisk tillväxt? Mål och medel, har de bytt plats?)

När stora frågor avhandlas, kanske de största, måste förstås den STORA diskussionen inledas – den som vi är extremt ovana vid, den som handlar om hur vi lever våra liv på den här jorden, anständigt mot oss själva och naturen, den som handlar om hur ett annat samhälle skulle se ut och vad som måste förändras. Jo, man kan säga att detta är politik, och det gör man, och att det är där ansvaret bör förläggas, där diskussionen borde börja. Jo, naturligtvis kan man säga så, om man bortser från att politiken som regel går dit opinionen pekar. Och opinionen, vem är det?

Att säga att medvetenhet innebär ansvar är alltid provocerande. Att veta men inte vilja göra ställer till det i de inre processerna, man blir nervös. Det är lätt att känna ansvar när det gäller något nära, något som rör familj, vänner, bostadsområde. Men när det gäller något större, när det till och med gäller något så ofattbart stort som jorden vi lever på? Att då säga, att även då gäller ett individuellt ansvar är höggradigt provocerande. Vi vill fly, naturligtvis, glömma, tänka att på något obestämt sätt fixar det sig, vi vill säga som moderater och sverigedemokrater att ”det är mer effektivt om åtgärder sätts in någon annanstans”. Naturligtvis vill vi det.

Men kvarstår gör att medvetenhet innebär ett ansvar oavsett om faran är stor eller liten. Och kvarstår gör att även likgiltighet innebär ett ansvar – kanske kommer det inte att utkrävas nu, men det kommer att utkrävas. Ett av Sören Kirkegaards mest kända citat är detta: ”livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges”. Vilket betyder: vi kan inte lojt dra ut linjen från hur det var, vi måste själva bestämma, ta ansvar för hur det framgent skall levas.

Alltså. Mer än någonsin tidigare är kampen om opinionen avgörande, eftersom det utan en bred och kraftfull opinion händer ytterst lite. År 1963 skrev Rachel Carson den uppmärksammade boken Tyst Vår om den hotande miljöförstöringen. Hände något, blev något så mycket bättre? Det är sextio år sedan.

I klart minne har jag vad den förre L-ledaren Nyamko Sabuni sa om den slopade värnskatten: ”det viktigaste är att vi konsumerar”. Tydligare än så kan ekorrhjulet inte formuleras. (PS Tror inte att hon hade läst Kirkegaard.)

The post Det krävs en radikal omställning first appeared on Opulens.

LIVSMILJÖ. Dokumentärfilmaren Kartiki Gonsalves vann en Oscar med The Elephant Whisperers, för bästa korta dokumentär. Hon hoppas på att filmen ska kunna bidra till ökad medvetenhet om klimatförändringar och miljöproblem.

I en scen från The Elephant Whisperers, den Oscarsbelönade filmen för bästa korta dokumentär, instruerar elefantskötaren Bellie en ung elefantkalv vid namn Raghu att lägga sig ner framför henne. Elefanten svarare genom att vika ner sig och tyst placera sitt huvud i hennes knä. Ett bevis på det djupa och osannolika bandet mellan elefant och människa. Dokumentären, regisserad av Kartiki Gonsalves, utgår från detta ömsinta samspel mitt i ett indiskt skogsreservat för att sedan kommentera klimatförändringar, krympande ekosystem och vår syn på naturen.

Gonsalves blev rörd av det ovanliga bandet mellan Raghu och elefantskötaren och började filma efter att ha lärt känna Bomman och Bellie, det medelålders paret som ansvarar för att ta hand om unga elefantkalvar i Mudumalai tigerreservat. Den 42 minuter långa filmen präglas av en varm känsla men mot en mörk fond av hot mot djur och miljö.

— Raghu är levande exempel på hur klimatförändringar och krympande livsmiljöer har drabbat asiatiska elefanter. Han förlorade sin mamma på grund av en elstöt när deras flock kom in i en närliggande by. Detta elefantöde blev avgörande för vad jag ville säga, berättar Gonsalves för The Guardian i en intervju.

Konflikter mellan människor och djur är en stor fråga i södra Ghats i Indien, där migrerande elefanter och civilisationen ofta kommer i konflikt vilket får katastrofala följder.  

Dokumentären utforskar också temat vänlighet och empati mot djur. Trots utmaningarna med att filma lyckades Gonsalves fånga glädjen och kärleken hos små barn från reservatet när de tvättade Raghu.

— “Den största utmaningen för mig personligen var att bestämma när jag skulle avsluta filmandet”, säger Gonsalves. “Men sedan lyckades vi träffa på dessa små barn från reservatet. Det var dagen jag insåg att vi var klara. Det kändes naturligt eftersom vi hade hittat nästa generation av elefantskötare.”

The post Oscarvinnande naturdokumentär med ett miljöbudskap first appeared on Opulens.

TV-SERIE. BBC kommer inte att sända det sjätte avsnittet av David Attenboroughs nya serie med naturfilmer Wild Isles. Detta för att undvika potentiell kritik från den politiska högern. Nu framförs kritik mot censurbeslutet.

Enligt en artikel publicerad i NME har BBC beslutat att inte sända det sjätte avsnittet av David Attenboroughs nya serie med naturfilmer, Wild Isles, på grund av rädsla för hur högergrupper skulle kunna tänkas reagera. Serien startade den 12 mars, med fem avsnitt som sänds på BBC One i en primetime-slot och det sjätte är endast tillgängligt på BBC iPlayer. Det sjätte avsnittet sägs innehålla en grundlig genomgång av klimatkrisens effekter på naturen över hela Storbritannien men även exempel på rewilding, återförvildande av naturområden, något som ogillas av många i högerkretsar.

Källor på BBC uppgav alltså att beslutet togs för att undvika potentiell kritik från den politiska högern. BBC hade nyligen fått kritik för att ha accepterat finansiering från två  ideella organisationer, WWF och RSPB, för att producera Attenborough-serien. Producenten Laura Howard försvarade avsnittet:

– Jag tycker att fakta talar för sig själva. Vi har arbetat väldigt nära med RSPB som kan faktagranska alla våra manus, säger Howard.

Green Partys parlamentsledamot Caroline Lucas kritiserade BBC:s beslut och uppmanade BBC att inte låta sig styras av ministrar. En talesperson för BBC förnekade dock påståendena och uppgav att Wild Isles från början bestod av fem avsnitt, och det sjätte avsnittet ska ses som en separat film inspirerad av serien,  och avsedd för iPlayer.

The post BBC viker sig för högern – censurerar naturprogram first appeared on Opulens.

GENUS. Venedigbiennalen inviger nu sin 59:e upplaga – och för första gången i dess 127-åriga historia är de flesta av de omkring 200 deltagande konstnärerna kvinnor och icke-binära. Det “var inget val, men en process”, enligt biennalens kurator Cecilia Alemani.

– Jag tycker att några av dagens bästa konstnärer är kvinnor. Men vi ska inte heller glömma att i biennalens långa historia har övervikten av manliga konstnärer varit häpnadsväckande, säger hon.

Biennalen utforskar i år teman som genus, normer, kolonialism och klimatförändringar. För första gången presenteras också Sápmis konst stort på Venedigbiennalen, när den Nordiska paviljongen fokuserar på samiska konstnärer.

Den ryska paviljongen står dock tom i år, på grund av kriget i Ukraina. I närheten har ukrainska konstnärer skapat en installation av sandsäckar, omgiven av affischer som föreställer krigets fasor.

TT Nyhetsbyrån

The post Kvinnor nu i majoritet på Venedigbiennalen first appeared on Opulens.

BOKPLANER. Klimataktivisten Greta Thunberg har sammanställt en handbok för att hjälpa läsaren att förstå olika klimatkriser runt om i världen och hur de hänger ihop.

Över 100 mer eller mindre kända personer från vitt skilda fält har bidragit till boken, som heter “The climate book”.

Bland dem märks kanadensiska författaren Margaret Atwood, Världshälsoorganisationens etiopiske chef Tedros Adhanom Ghebreyesus, franske ekonomen Thomas Piketty och kanadensiska journalisten Naomi Klein – samt flera framstående klimatforskare.

“Min förhoppning är att den här boken blir en sorts uppslagsbok för att förstå de här olika men nära sammanlänkande kriserna”, säger Greta Thunberg i ett pressmeddelande.

Boken ges ut av förlaget Penguin Random House i Storbritannien i oktober och ska senare ges ut i USA samt andra delar av världen.

TT Nyhetsbyrån

The post Thunberg tar hjälp av profiler till ny bok first appeared on Opulens.

KAPITALISMENS KRIS. “Det är viktigt att fortsätta mildra klimatförändringarnas konsekvenser så långt möjligt, och Ben Rawlences motdrag är att förespråka en världsbild som har sin källa i ursprungsbefolkningars tankevärld”, skriver Emil Siekkinen som läst The Treeline: The Last Forest and the Future of Life on Earth.

The Treeline: the Last Forest and the Future of Life on Earth
Av Ben Rawlence
Förlag: Jonathan Cape

Amerikanen Richard Powers hör till samtidens mer uppmärksammade skönlitterära författare. Åtminstone i den anglo-amerikanska sfären. Hans böcker recenseras vida omkring, och de litterära priser han tilldelats är många.

I hans senaste roman Bewilderment  – vars rumtid är en närliggande framtid – befinner sig människosläktet mitt i en ekologisk katastrof. De flesta människor beter sig emellertid som om det är årets första vårdag, och som om morgondagen också den kommer att bjuda på en obekymrat blå himmel. Avgrunden stirrar människan i ansiktet, men människan besvarar inte blicken.

I denna värld föds Robin. Han växer upp i ett USA som blir allt mer auktoritärt och okänsligt. Vattendragen är förgiftade, klimatet skenar, slakthusen fylls av ofattbart lidande, och virus hoppar från boskap till människa. Protesterna och invändningarna är likväl obefintliga. Människor beter sig i stort sett som om allt detta är acceptabelt, oförmögna eller ovilliga att känna efter. Själv är Robin sedan unga år oerhört känslig, och då han mor, Alyssa, dör i en bilolycka förlorar han en medmänniska som inte bara älskat honom, utan allt levande. Och som aktivt arbetat för att alla kännande varelser ska behandlas i enlighet med detta faktum: Att de känner.

Robin blir ett så kallat explosivt barn. Diagnoserna är flerfaldiga, och hans far, Theo, bestämmer sig för att låta barnet medverka i en databaserad beteendebehandling som kallas avkodad neurologisk återkoppling. Robin visar sig vara en naturbegåvning i denna digitala miljö, vars källa är en inspelning hans egen mors hänryckning. Strax påverkar den avkodade neurologiska återkopplingen Robin, och han börjar förvandlas till en ny ung människa, uppfylld av sin mors livserfarenhet och förmåga till medkänsla. Nästan omedelbart känner sig Robin kallad att verka för en förbättrad värld, och medan den unge pojken utforskar och lär känna världsalltet blir han i allt högre utsträckning ett med allt levande.

Kapitalismens tendens att fjärma människor från andra levande, kännande, och tänkande varelser har gett upphov till den värld Powers beskriver, och som vi lever och verkar i. Den världssyn som menar att profit är viktigare än livet självt leder tids nog till ett tillstånd vilket innebär att Amazonas regnskog troligen kommer att vara utplånad inom fyrtio till femtio år: Skogsskövling, bränder, och klimatförändringar gör att detta väldiga ekosystem är så ur balans att ett fullständigt sammanbrott har inletts.

Trädgränsen utgör klimatkrisens frontlinje, och i dessa trakter är betydande klimatförändringar redan vardag.

Då de stora skogarna är vitala för planetens hälsa, återfinns hoppet i stället norrut, i den boreala skogen, som sträcker sig runt norra halvklotet och bildar jordens största markbundna vegetationsområde. Denna skogsbiom, och dess betydelse för livet på jorden, uppmärksammas i journalisten och högskolegrundaren Ben Rawlences bok Treeline. Denne britt har tidigare rapporterat från krig och flyktingläger, och också i Treeline beskriver han en värld i kris. Den så kallade trädgränsen utgör klimatkrisens frontlinje, och i dessa trakter är betydande klimatförändringar redan vardag. Och framtiden ser drastisk ut: Om den globala medeltemperaturen stiger med 2,8˚ C till år 2100 kommer stora delar av de arktiska landområdena att utsättas för 4-5˚ C uppvärmning. Med nuvarande utsläppstrend och en global temperaturhöjning på 4˚ C kan temperaturhöjningen i norra Skandinavien bli 6˚ C. Delar av arktiska Kanada och Asien kan komma att värmas 10-12 grader.

Trädgränsen har sedan flera årtionden tillbaka reagerat på det allt varmare klimatet, och träden har börjat förflytta sig – vanligtvis, men inte alltid, norrut. Att skogar gör livet den största nytta är välbekant. Ett fallet träd som förmultnar underlättar livet för ett otal arter – också människan – och skogar skapar regn och syre, bidrar med mat till marina ekosystem, medan de också kyler ned planeten och står för enorma mängder kolinlagring.

Klimatförändringarna gör emellertid att trädskadande insekter i allt större mängd överlever vintern i norr, och i samverkan med värmestress och extrem torka brinner skogen allt oftare som fnöske, vilket innebär att skogen släpper ifrån sig katastrofala mängder koldioxid. Drygt halvvägs genom 2021, hade planetens skogsbränder resulterat i större koldioxidutsläpp än EU:s sammanlagda utsläpp från mänskliga aktiviteter: Bränderna uppskattades ha släppt 4,7 gigaton CO2 ut i atmosfären, jämfört med EU:s 2,7 gigaton.

Läget förvärras av att eld återkommer så ofta, vilket gör det svårt eller omöjligt för skogen att växa upp för att utföra sitt livsbejakande värv. På sina håll, där det tidigare brann vart femte till vart trettionde år (beroende på nederbörd), är det nu en årligt återkommande förödelse. Själva jordmånen blir uttorkad och utarmad, och träd hinner inte etablera sig innan nästa brand drar förbi. Slätter ersätter träd och skog, och emedan slätter är viktiga ekosystem i sig, är de inte kolsänka i samma utsträckning som skog.

Och det rådande ekonomiska systemet visar ingen avgörande vilja att hitta en ny väg. The International Energy Agency rapporterade i mars 2022 att koldioxidutsläppen nått nya rekordnivåer, och konstaterade att den ekonomiska återhämtningen efter pandemin inte varit av det hållbara slaget: Samma enkelriktade väg som tidigare följdes.

I sin bok menar Ben Rawlence, liksom författarkollegan Richard Powers, att ett grundproblem är kapitalismens föreställning om världen. Kapitalismens exploatering av resurser och arbetskraft, med syfte att berika ett fåtal, har ersatt traditionella synsätt som nöjde sig med att utvinna tillräckligt mycket för överlevnad. I nomadsamhällen råder nästan fullständig ekonomisk jämlikhet, länge betraktade människan land som något som gav upphov till liv, och hennes berättelser fylldes inte bara av människor, utan också av andra djur, växter, vattendrag, is, stenar, berg, och allt ansågs ha en ande – hela världen var levande.

Kapitalismen, å andra sidan, ser i en skog endast dess värde på timmer- och pappersmassamarknaden, verkar för överflöd, och genererar berättelser som i huvudsak handlar om människan – hennes inre och yttre konflikter. Mycket riktigt tycks nästan varenda Nobelpristagare i litteratur vara författare som belyser ”det mänskliga tillståndet.”

Kapitalismen har kort sagt isolerat och alienerat människan, och förvandlat henne till intet annat än en konsument.

Med anledning av detta besöker Ben Rawlence en rad ursprungsfolk under sin nordliga färd där taiga och tundra breder ut sig, och liksom den boreala skogen hotas, är också dessa kulturer svårt utsatta. Eftersom dessa folkslag utvecklats i samklang med de nejder de bebor, upphör deras sätt att leva då nejderna kraftigt och hastigt förändras.

Klimatkrisen har redan anlänt, och den kommer att förvärras med årens gång.

Ben Rawlence menar att det redan är för sent att förhindra betydande och världsomfattande klimatförändringar. Klimatkrisen har redan anlänt, och den kommer att förvärras med årens gång.

Det är emellertid viktigt att fortsätta mildra klimatförändringarnas konsekvenser så långt möjligt, och Rawlences motdrag – som skribent och lärare – är att förespråka och verka för en världsbild som har sin källa i ursprungsbefolkningars tankevärld, en värld i vilken människa och natur existerar i symbios och är oskiljbara. Ingen tar mer än vad som behövs. Svenskan har ett ord för detta: Lagom.

Skogen i norr måste beskyddas mot rovdrift. Den måste tillåtas växa i frid, verka som kolsänka, och ges tillfälle att främja liv på land och till havs. Skogen måste kunna fortsätta skapa regnområden som motverkar torka, och också framledes ha möjlighet att motverka planetens sjunkande syrenivå. Den boreala skogen har viktigare uppgifter än de som toalettpapper och virke.

Vad som kommer att hända med den boreala skogen är omöjligt att veta, men Ben Rawlence är övertygad om att denna anpassningsbara skog kommer att finnas kvar – i någon form – då människan är intet annat än fossillämningar. Innan mänskligheten når detta tillstånd kommer hennes förhållningssätt till de nordliga skogarna vara avgörande för hennes överlevnad, och hon kommer att behöva återvända till tankesätt som rådde innan kapitalismen.

Sett till den mänskliga berättelsen som helhet, är det först under de senaste styckena som vi skiljt oss från naturen. Mänsklighetens historia består i huvudsak av hur vi utvecklats i ett nära förhållande till världen i övrigt. Det mänskliga livets saga är mycket äldre än kapitalismen, och den är ännu inte färdigskriven.

The post Frontlinjen vid trädgränsen first appeared on Opulens.

KLIMATFÖRÄNDRINGAR. Konstnären och dekorationsmålaren Ola Sivhed arbetar just nu med sitt dystopiska projekt The 4 elements, där jord, eld, vind och vatten tar form i installationer som är lika tidsbegränsade som jordens livstid i klimatförändringarnas verklighet.

Med sitt pågående konstprojekt The 4 elements gestaltar konstnären Ola Sivhed nutidens miljöproblematik genom förgängliga installationer av de fyra elementen. Skulpturer av jord, eld, vind och vatten håller på att ta form i skånska hembyn Brantevik, inför vernissagen på Seychellerna den 22 juli nästa år.

– Det är en ganska dystopisk historia jag berättar men den är till för att sätta fart på beslutsfattare och politiker, säger Ola Sivhed om sitt projekt.

Eldinstallationen tar form i en stor båge av trä som ska tändas på. Bågen har bogserats ut i Branteviks hamn på en plats där den reflekteras i vattenytan och bildar en cirkel, som en symbol för livets cykler på jorden. Elementet jord har Sivhed skapat utifrån bilden av en framtid om flera miljoner år, där människan inte har lyckats göra någonting åt miljöproblematiken.

– Här i Brantevik finns jättemycket klipphällar med fossiler, så jag har gjort fossiler av människors ansikten som en symbol för att mänskligheten inte klarade av att ändra på sitt beteende.

Vatten har han valt att gestalta med ett smältande isklot där ett glashjärta är instängt i mitten och programmerad att slå hjärtslag som en indikator på tiden som går. Under klotet ligger en atlas, på vilken vattnet droppar ner och flödar mot kontinenterna, beskriver Sivhed.

– Mot slutet kommer hjärtat att tina fram, och det blir en indikator på jordens liv, framtidens tidsmarkör.

Det sista elementet, luft, håller ännu på att formuleras i Sivheds huvud. Även om han har arbetat med projektet sedan 2019 sker förändringar och nya idéer uppkommer hela tiden. Överst i tanken finns installationerna, men eftersom de kommer att brinna upp, smälta eller på andra vis vara tidsbegränsade filmar och fotar han dem för att klippa ner till kortfilmer som berättar om det problem ett visst element pekar på.

Varje element får ett varsitt rum under utställningen, där det även kommer att finnas små artefakter av de stora installationerna. I ett femte rum vill Sivhed släppa in besökarna och interagera med deras tankar som väcks av konsten, exempelvis genom att låta dem skriva ner sina reaktioner på lappar.

– Jag vill ställa krav på en tanke från besökaren, men också inspirera till att ta tag i det här på något sätt. Min målbild är en vägg full med små lappar, säger Sivhed.

Han vill gärna att utställningen ska bli mer än ögongodis och i bästa fall leda till förändring, och att människor som förnekar klimathoten tänker till. Men att skapa konstutställningar på tema miljö är ingenting nytt för Sivhed. De senaste åren har han lyssnat på extremister åt alla håll, de som är livrädda för klimatförändringarna, de som är passiva och de som befinner sig någonstans i mitten, för att lära sig så mycket som möjligt.

– Lösningen finns inte i att skrika, den finns i kunskap och utbildning och det vill jag inspirera till. Annars finns det en tendens att man skrämmer ungdomen till passivitet, säger han.

Att vernissagen för The 4 elements kommer att vara på just Seychellerna beror på att den före detta presidenten Danny Faure tilltalades av projektet och bjöd dit Sivhed.

– Han var väldigt engagerad för sin nation och orolig för dess framtid, det är så mycket tydligare vad som händer där nere.

Men Sivhed hoppas även att utställningen på Seychellerna ska leda till nya kontakter och har flera idéer om hur utställningen kan ta form på gallerier, konsthallar och andra platser i Sverige.

– Tanken är att det ska bli en vandringsutställning, men först kommer jag att göra allt jag kan för den här utställningen och satsa på den, avslutar Sivhed.

The post Förgängliga installationer gestaltar klimathoten first appeared on Opulens.

KLIMATMÖTET. “Syns du inte så finns du inte. Eller snarare: flyger man inte in till en stor miljökonferens så finns man inte”, skriver Erik Cardelús apropå FN:s nu pågående klimatmöte i Glasgow.

Vi befinner oss mitt i COP26, FN:s klimatmöte, megaeventet som hålls nu i Glasgow, vid floden Clydes upprustade stränder. Som brukligt är vid stora och statusfyllda event ska ”alla” vara där. Allt enligt logiken syns du inte så finns du inte. Eller snarare: flyger man inte in till en stor miljökonferens, så finns man inte. Vimlar man inte runt på mässgolvet, dunkar rygg och pratar vitt och brett om att ”vi alla måste agera nu”, så finns man inte. Och nog vill man finnas, motsatsen vore ju ganska trist.

Vid mötet syns en massa regeringschefer flankerade av chefsförhandlare och underhuggare. Stora team av viktiga personer, som gör sig ännu viktigare i projektet att rädda världen åt oss andra som inte flög in till det där stora eventet. Naturligtvis ska gräddan av världens forskare också flyga in till det där eventet, både sådana som direkt forskar om klimatet men också sådana som på något sätt forskar om vad forskarna om klimatet forskar om. För även personliga forskarvarumärken måste ju synliggöras, så vi alla vet att just dessa forskare verkligen finns. För motsatsen vore ju ganska trist.

Naturligtvis måste ju alla viktiga journalister, lobbyister, aktivister och mediestrateger också flyga in till det där storslagna eventet, där man ska berätta för oss andra att vi minsann måste agera nu. Inte imorgon.

Naturligtvis ska en massa multimiljardärer också flyga dit också, många i sina egna fräsiga och bränsleödslande privatplan. För något måste de ju göra med sin tid och sina pengar. Synas och finnas, till exempel. Och att flyga in till ett internationellt klimatmöte och vimla runt är inte det sämsta för det personliga varumärket. Eller snarare: det personliga klimatvarumärket. Ty grönt är det nya guldet i dagens narcissistiska klickokrati. Den som grönmålar sig mest, vinner.

För idag när de flesta kurvorna pekar åt fel håll, planeten härjas av extremväder och den biologiska mångfalden befinner sig i fritt fall trots decennier av snack, då gäller det inte så mycket att rädda jorden längre (teaterviskning: för det är liksom kört), utan snarare värna och vårda det egna klimatvarumärket. Grönmåla. Rädda det egna klimatvarumärket. Nu, inte imorgon. För ingen vill ju framstå som en usel klimatbov, om man kan framstå som storslagen klimathjälte. Och ingen vill ju stanna hemma med andra oglamourösa och ogrönmålade klimat-icke-hjältar.

Så då blir ju det enda vettiga alternativet att ta flyget till Glasgow och hänga med de andra klimathjältarna där och förenas i den ljuva kören av personer som säger att vi alla måste agera nu. Inte imorgon.

The post Den som grönmålar sig mest, vinner first appeared on Opulens.

PROSALYRIK. Prosadiktsviten Cyklop, satellit av Anna Roosvall är en betraktelse över havs- och klimatförändringar samt hur och vad vi ser eller inte ser. Nu under påskveckan publicerar vi den i tre delar. Detta är tredje och sista delen – Från satelliten.

Anna Roosvall är professor i medie- och kommunikationsvetenskap och har varit inblandad i akademiskt-konstnärliga samarbeten kring klimatet (Antroposcen på Dramaten) såväl som kring poesi (Upprorets poet på Riksteatern). Den artivism Roosvall stött på i sin forskning om klimataktivism har varit inspirerande för det personliga engagemanget kring samarbete/integration av akademi och konstformer. Förutom egen forskning om medier och klimaträttvisa kommer Roosvall i år ut med en bok om svensk kulturjournalistik i samarbete med kollegorna Kristina Riegert och Andreas Widholm. Under de senaste åren har hon skrivit essäer i magasin som Dagens Arena och Feministiskt Perspektiv och skönlitterärt, bland annat tre diktsviter som relaterar till seende, (o)synlighet och bilder.

Prosadiktsviten Cyklop, satellit är en betraktelse över hav och klimatförändringar samt hur och vad vi ser eller inte ser, hur vi förstår världen och var vi befinner oss i den. Den franske marinofficeren, regissören och oceanografen Jacques Cousteaus filmer spelar också en roll här, liksom en fascination för livet i haven och hur allting hänger ihop över tid och rum.

Sviten består av nio prosadikter indelade i tre sektioner: Genom cyklopen, Mediebilder och Från satelliten som vi har glädjen över att få publicera i Opulens. Detta gör vi under tre dagar nu under påskveckan. Idag kommer den tredje delen – Från satelliten.

CAROLINA THELIN

FRÅN SATELLITEN

Atollögon. Blinkar aldrig

Atollen uppifrån, ett öga
lagunens azurblå iris
korallrevet ramar in
skyddar, bevarar
med kanter och fransar.
Nukuoro och Mataiva skådar upp mot NASAs kamera.
Blinkar aldrig.
Med stadig blick — obeveklig —
betvingar de utsattheten, besvärjer de uthålligheten.

Skyddar, bevarar
behöver skyddas, bevaras.
Sandbankarna på korallrevet
i ständig kamp för balans
– i ständig kraftmätning mellan ytan och grunden
mellan hur snabbt havsytan höjs och hur sakta revet växer.
På en gång stigande och fallande.
På en gång liv och död.

Därunder: En sjunken vulkan, rester av dess liv.
Vid ytan avtryck av dess liv, som ansiktet på Jesu svepduk.
Atollen som tecken på miraklet, att livet återuppstått.

Se ansiktet, se ögonen.
Se dig själv
genom dem.

Satelliternas synfält. De gula och vita fläckarna

Satelliten roterar ständigt, det är dess vara, aldrig stilla, alltid med fast blick. Satellitögat dammsuger jordytan, vattenytan, på synintryck, absorberar information genom hornhinnan till näthinnan, urskiljer minsta detalj genom gula fläcken, – den lilla gropen i näthinnan där syncellerna sitter som tätast och bilden blir som skarpast.
Plockas du inte upp av den gula fläcken blir du, om inte en helt vit, så åtminstone en suddig fläck på kartan.

Geostationära satelliter rör sig i omloppsbana rakt över jordens tänkta, buktande midja, rakt över ekvatorn, följer jordrotationen, befinner sig ständigt över en viss plats på marken eller i havet, döljer polerna, där de dväljes mittemot varandra, på motsatta sidor av en annan — undanskymd, försummad, tillintetgjord — midja: nollmeridianen.
Följer, döljer.
Följer, döljer.

Det sägs att vissa positioner längs ekvatormidjan är mer åtråvärda än andra. Det sägs att de stora världshaven är glesbefolkade, – ”glesbefolkade”! Det sägs att de inte har så stora behov av satellitkommunikation, och det må vara sant, – att älgkoraller och stackars små vingelfiskar inte bryr sig om satellitkommunikation alls. Det sägs att det blir trängsel kring positioner avsedda för de mer befolkade delarna av världen, — ”de mer befolkade delarna av världen”! Som om inte vattnet myllrade och vimlade av varelser, av liv.

Likväl, i ”de mer befolkade delarna” råder ständig kamp om att upprätta förbindelse med gula fläcken, medan det förblir omöjligt från andra platser. Vid båda polerna råder no-view-zoner, utom synhåll från alla geostationära utkikspunkter.
Följer, döljer.
Följer, döljer.

Andra satelliter — de polära, icke-stationära — rör sig bort från ekvatorn, kommunicerar med jordstationens antenn som ständigt måste ändra inställning och följa dem, när de flyr, flyger, far iväg. För kontinuerlig jordförbindelse krävs ett pärlband av satelliter, blinkande som ett stim blänkande bläckfiskar i den karibiska havsnatten, men med fixerad blick och arrangerade i en lång rad, där satellit kan avlösa satellit, så att någon av dem alltid befinner sig ovan horisonten, ovan kanten, ovan gränsen
– mellan himmel och hav,
mellan himmel och jord,
mellan synfält och no-view-zoner.

Så fort de blänkande, blinkande satellitögonen försvinner därunder, bortom gränsen, avbryts all kommunikation.
Följer, döljer.
Följer, döljer.

Vems gula fläck skapar de vita fläckarna på kartan?
Vems gula fläck gör de vita fläckarna osynliga, men inte opåverkade?
Vems gula fläck gör de vita fläckarna grå, grumlade, förorenade, algblommande, korallblekta?
Vems är satellitögonen och vad är det de inte uppfattar?
Följer, döljer.
Följer, döljer.

Korallblekning. Blekna månde vi alla

Stora barriärrevet är den största struktur byggd av levande organismer som kan ses från rymden. Ännu en stund. Ett världsarv, utan vilket möjligheten att ärva något alls i denna världen upphör.
En promille av havsytan upptas av rev. Tjugofem procent av vattnets arter bor där,
– en fjärdedel av alla olika arter av levande varelser som vattnet myllrar och vimlar av
dväljes där! För att all annan fantastisk förändring ska kunna ske, i våra liv och i världen, måste detta få förbli.

Jacques Cousteau står iklädd midjehöga blå badbyxor och röd mössa på Calypsos däck i vattnen utanför Jamaica vid mitten av sjuttiotalet, bekymrad över att revet kan skadas när skeppets ankare lossas. Han puffar på en cigarr, plirar mot vattenytan genom sina stålbågade glasögon, säger:
Ödeläggelsen måste och kan stoppas, korallreven är lika viktiga som regnskogen i Amazonas för att motverka växthuseffekten och den globala uppvärmningen.
Som samtidigt orsakar deras död.
Vi har vetat länge, Cousteau och vi andra.

Men reven bleknar alltmer. Algerna som skänker dem deras färg dör. Algerna som ger dem deras näring dör. Symbiosen störs. Förstörs. Reven bleknar alltmer.
Bleknar du, inför deras ödeläggelse?
Din ödeläggelse.
Ödeläggelse av dig.
Av dig ödeläggelse.

Reven, på en gång så nära och så långt borta.
Som en olycklig kärlek
så svåråtkomlig, men ändå alltid med dig.
Får dig att skälva, får dig att blekna.
Det hisnar. Du bleknar.

Bär ditt korallrev som den sista droppen vatten, bröla ut ditt kärleksbudskap, som Björn Ranelid från Melodifestivalens scen. Det är det enda rimliga. Det är det enda praktiska. Inte bara akut, utan i längden. Det är det enda praktiska i längden.
Ta några obekväma danssteg, klappa i otakt, ropa Herrrrrregud! Detta under, detta mirakel!
Gå ända in i skammens hjärta, i dess absoluta smärtpunkt. Hänge dig, just precis där.

Betrakta satellitbilderna. Zooma ut.
Ta på dig cyklopen. Zooma in.
Ta av dig cyklopen och låt ögats vatten möta havets.
Låt havets och ögats tårar blandas. Känn hur det svider.
Låt synen svida.
Bröla.

The post Cyklop, satellit – Del 3 first appeared on Opulens.

PROSALYRIK. Prosadiktsviten Cyklop, satellit av Anna Roosvall är en betraktelse över havs- och klimatförändringar samt hur och vad vi ser eller inte ser. Nu under påskveckan publicerar vi den i tre delar. Detta är del 2 – Mediebilder.

Anna Roosvall är professor i medie- och kommunikationsvetenskap och har varit inblandad i akademiskt-konstnärliga samarbeten kring klimatet (Antroposcen på Dramaten) såväl som kring poesi (Upprorets poet på Riksteatern). Den artivism Roosvall stött på i sin forskning om klimataktivism har varit inspirerande för det personliga engagemanget kring samarbete/integration av akademi och konstformer. Förutom egen forskning om medier och klimaträttvisa kommer Roosvall i år ut med en bok om svensk kulturjournalistik i samarbete med kollegorna Kristina Riegert och Andreas Widholm. Under de senaste åren har hon skrivit essäer i magasin som Dagens Arena och Feministiskt Perspektiv och skönlitterärt, bland annat tre diktsviter som relaterar till seende, (o)synlighet och bilder.

Prosadiktsviten Cyklop, satellit är en betraktelse över hav och klimatförändringar samt hur och vad vi ser eller inte ser, hur vi förstår världen och var vi befinner oss i den. Den franske marinofficeren, regissören och oceanografen Jacques Cousteaus filmer spelar också en roll här, liksom en fascination för livet i haven och hur allting hänger ihop över tid och rum.

Sviten består av nio prosa/dikter indelade i tre sektioner: Genom cyklopen, Mediebilder och Från satelliten som vi har glädjen över att få publicera i Opulens. Detta gör vi under tre dagar nu under påskveckan. Idag kommer den andra delen – Mediebilder.

CAROLINA THELIN

MEDIEBILDER

Möte under vatten. Sorgesång
Male, 17 oktober 2009

Maldivernas regering går under ytan
sänder SOS från djupet, från botten
– från havets, människans och alla levande varelsers
djup och botten.

Havsytan, den vackra, turkosa, solglittrande
stiger, äter, utplånar.
Den lena, våta — öarnas vän och omfamnare —
blir deras oavsiktliga förgörare
deras förgiftare, själv förgiftad
deras kvävare, själv kvävd.
Som när immunsystemet upplever hot och vänder sig mot den egna kroppen.

Bottenmötet vevas ut i etern, varv på varv
stillbilder reproduceras, reproduceras, reproduceras
soundbites ekar, citat flashas, eller göms längst ner i textens grumliga bottenslam.

Under smaragdblänkande vatten: Svarta grodmansdräkter, vita dyktuber
gula cykloper och slangar, grå whiteboards, vattenfasta pennor, konfirmerande handsignaler.
Bubblor av luft stiger mot ytan.
Några småfiskar simmar förbi i sina svart- och vitrandiga fångkostymer
på obekymrad permission från fängelset Framtiden
– fängelset Förstörelsen, fängelset Förbrytelsen, fängelset Förändringen, den varma.

I två månader har regeringen övat, skapat sitt spektakel
berett sin existentiella brasklapp: härtill är vi sannerligen nödda och tvungna!
Galenskap ska med galenskap fördrivas. Det opraktiska är det enda praktiska i längden.
Det som är botten i dig måste, måste, måste väl vara botten också i andra.

Ett undervattensmöte, ett möte i monsunen.
Snart var bara jag och elefanten kvar, sa Frithiof Anderson på fullriggaren Taifun.
Snart finns ingenting kvar, sa president Mohamed Nashid på Maldiverna.

I havet kan ingen se dig gråta.
I havet kan du inte hastigt grabba tag i någons axlar och ruska om dem med hetta.
I havet kan du inte ge någon en pilsnabb örfil.
I havet kan du inte storma ut i vredesmod.
I havet kan du inte springa, springa, springa för att betvinga, betvinga, betvinga
din ångest.
I havet kan ingen se dig gråta. Men du kan gråta där.

Dina tårar ska blandas med havet.
Vattnet i ögonen ska möta vattnet i havet
och till sist dränka ditt enda hem.

Bilderna färdas. Inte ett kuriosakabinett
Överallt, hela tiden

Bilderna sänds härs och tvärs över världen, sprutas hit och dit.
Tolkningarna stannar kvar, eller fastnar på vägen, förvrängs, förändras.
Ett avtryck, ett vittnesmål, en sanning, vrids om på sträckan mellan den tredimensionella världen och fotot, mellan fotot och ögat
– skruvas mer och mer ju längre avtrycket färdas runt jordaxeln.

En bild av en blåsfisk på Haiti:
Där, vid utgångspunkten, betyder den blåsfisk.
Här, i Europa, betyder den Haiti.
Där, vid utgångspunkten, betyder den inte så mycket mer än sig själv
– ibland kanske vad den kan användas till och hur den hänger samman med samhällsprocesser.
Här, i Europa, betyder den annorlunda, då den ställs ut i utrikesnyheternas kuriosakabinett.

Blåsfisken genom cyklopen.
Blåsfisken via satelliten.
Förstorad, förminskad.

Jag minns hur jag såg en blåsfisk när jag svepte med blicken över revet
— genom min cyklop, mitt enöga — som över ett kuriosakabinett fyllt med figurer och fenomen som närmats mig från avlägsna platser, som närmats varandra från olika håll.
Deras plötsliga närhet kan bli till avstånd.

Men revet är inte ett kuriosakabinett, världen är inte ett kuriosakabinett
blir inte till genom min struktur eller min blick
-får inte en enda sann mening genom min närvaro, genom min cyklop.

Vila i våra ögon. Tyfonernas sång
Filippinerna, 1 november, 2020

Tyfonerna virvlar in från havet
förstärkta av förändringarna
bevisade av bilderna.
De viskar, väser:

Vila i våra ögon
vaggas in i trygghet
glöm de piskande vågorna därutanför
glöm den vinande vinden
glöm våldet
stäng ute världen
vänta
vegetera.

Vi har visionen
du kan bara vara.
Våga sky vågorna
våga sky skyarna.
Det vita skummet
den violetta himlen
– vänd dig ifrån dem.
Vila dina ögon
– våra visualiserar
illustrerar vårt varande som en snurrande regnbågsfärgad spiral.

Vandra in i den spinnande regnbågens mitt
i den virvlande regnbågens öga.
Låt dig själv gå vilse i det mörka hjärtat
— hjärtat som ej sucka kan, ögat som ej gråta förmår —
vik undan din blick
från andra varelser och växter
– vandra vill på minnesförlustens vidder.

Vänd dig från förödelsens stund
från det växande hotet.
Fråga inte vad, vem eller varför.
Väck inte de andra som somnat här.
Vittna inte: Vidi, jag såg.
Du såg bara ögat.

The post Cyklop, satellit – Del 2 first appeared on Opulens.