ESSÄ.  Gunnlaugur  Magnusson har skrivit en elegi över vår samtid som präglas av ständiga katastrofer och krig.

Det är 27 gradig högsommarvärme denna dag, sent i maj. Jag går genom Uppsalas Botaniska trädgård på min väg tillbaka till jobbet från en demonstration mot kriget i Gaza. Försöker hämta mig lite innan jag måste påklä mig min professionella roll och kliva ”på scen” igen och examinera uppsatser vid universitetet. Om inget annat kan få en att vackla i sin illusion om livets skönhet borde en flera minuters uppräkning av oskyldiga dödsoffer i Palestina och deras fruktansvärt unga ålder kunna skaka om en.

Min syster som bor på Island skickade ett meddelande till mig igår: ”jag packar som om jag ska till Teneriffa”. Hon ska besöka oss och som släktens representant närvara vid min tonåriga dotters slutkonsert i grundskolan. Skillnaden i väderleken mellan Sverige och Island är skarp. Där har träden inte ens hunnit börja få löv och gräset lyser gult i bakgrunden på foton jag får skickade av mina syskonbarn där de leker i den nästan arktiska våren, klädda i tjocka, varma och vattentäta kläder, mössor och vantar.

Här är våren varm, växtligheten tävlar i praktfullhet och när jag drar av mig kavajen i skuggan av Botaniska trädgårdens alléer blir mina sinnen nästan överväldigade. Syrenernas doft i luften, färgerna på trädens alla blomstrande grenar så mångfaldiga att jag inte har ord att beskriva dem. De gröna löven står i kontrast mot den blåa, molnfria himlen, skuggorna smyger mellan löven när en liten vindpust prasslar i grenar och blad och fåglarna kvittrar högljutt om gränserna för sina revir.
Gula gräsdrivor och kala grenar har varit färgerna på Islands maj – där omvandlar yrvakna vädergudar senvinter till i sommar på några korta veckor och inleder hösten tidigt för säkerhets skull, redan i augusti.

”Ännu en dag med 9 grader och regn”. ”Har inte sett sol på flera veckor”. Deprimerade söker islänningarna resor till solen, till och med Sverige kan locka när det är Teneriffa-väder här, men i kontrast med överflödet majregn på Island har det inte regnat ordentligt på länge här. Som min pensionärsgranne Leif sa när jag nämnde torsdagmorgonens lilla regnskur: ”javisst, 2 millimeter fick vi, mer än så blev det inte”.

Dammar och diken torkar upp, sjöarna blir grundare. Grodynglen försöker ta sig fram i alltmer gyttjelika pölar och inte ens hägern är hungrig i hettan utan står där svartvit och smal, saknar bara en cigg i näbben för att se ut som en värmeslagen gothare.

Vädret påminner alltmer om sommaren 2018, när det blev så varmt och så torrt att det blev bevattningsförbud och uppmaning till vattenransonering i stora delar av landet. På kvällarna kunde himlen ingjuta hopp i oss med sin mullrande åska men blixtarna slog bara brand i den torra marken; inte en droppe föll ned. Hela existensen viskade tungt ”men regna då” och fick bara åska till svar. Inte ens ett litet himmelsmorr får vi i Mälardalen nu, och kommunens gräsmattor som klipps enligt schema snarare än behov har börjat gulna. Sveriges kokheta sommar drar på sig Islands vårpalett när grönskan ger vika för torkan.

Jag försöker undvika insikten att det är för varmt för den här årstiden så här långt norrut; för varmt räcker förresten, inga geografiska kvalificeringar behövs. Samtidigt låtsas vi som om att det här är normalt. Kollegor och grannar talar om att ”njuta medan det varar” för att ”man vet aldrig om det blir bra på semestern sen” men bakom kaffeautomatsnacket döljer sig den fruktansvärda insikten att kvällstidningarnas jubelrubriker om att ”högsommarvärmen stannar kvar!” bör läsas som varning eller skräckfilmstitlar. Det är ju inte högsommar. Det är inte ens midsommar än.

Klimatkatastrofen härjar överallt men med olika resultat och som vanligt får vi i norr de lindrigare varianterna. Det är varmt här, men det är närmare 50 grader i flera länder söderut. Olidlig värme som sprider sig, livsfarlig, dödlig hetta. Obehaget vi upplever verkar obetydligt i jämförelse. I Sverige blir det för varmt och torrt i maj, för myggigt i juni och skidsäsongen allt kortare under vintern. På Island blir vår- och höststormarna fler och kraftigare, somrarna blötare och vintrarna gråare. I Mellanöstern, Asien och Sydamerika kokar folk däremot ihjäl i hettan. Här överlever vi vädret trots allt. Än så länge, i alla fall. Och vi bidrar till hettan med våra flygresor och bilresor och vansinniga konsumtion.

Vi? Jag.

Jag ska inte dölja min skuld i ett pluralt ”vi”. Även individer har ett ansvar för katastroferna och kanske just därför kan det verka närmast omöjligt att ändra något. Att sakta ned utvecklingen. Att faktiskt hitta en grund för framtidstro. Illusionen att man ska kunna konsumtionsmönstra sig från klimatet krackelerar som den torra jordfläcken i min gulnande gräsmatta. Kan jag freda mitt miljösamvete med vegetarisk kost, en elhybrid och kavajer köpta på loppis Att stryka dit en bot på hålet i mina jeans, att äta upp hemmets alla brödkanter snarare än slänga dem och att använda tygpåsar till veckohandlingen räcker inte långt för att kompensera för mina resor till släkten på Island.

Självbedrägeriet illustreras bäst av att det är alldeles för varmt att bära min loppiskavaj idag.

I Palestina är vädret för tillfället inte så hemskt varmt, bara lite varmare än här, så folk dör i alla fall inte av värmen där. Åtminstone inte de som inte råkar bli föremål för missiler och ”taktiska anfall” och brinner upp i sina tält eller krossas under husens rasmassor. Där är det politiska klimatet som dödar, en internationell politisk impotens och kravlöshet dold i falska jämförelser om kålsuparnas kvaliteter.

”Brand uppstod eftersom Hamas hade ställt bränslecontainrar nära lägret” skriver israeliska politiker, men om israeliska militären ska kunna prickskjuta individuella Hamasledare med taktiska missiler genom nyckelhål på antika dörrar måste de väl ändå kunna lista ut var bränslecontainrarna ligger i förväg. De måste kunna låta bli att dumpa sina bomber precis där tältlägren är placerade, fyllda med flyktingar från detta vidriga krig och sovande barn. Hur kan politikerna inte protestera mot den katastrof som pågår? Hur kan de undvika att se det som händer?

Många av dem står nog lika stumma som jag inför det fasansfulla. Jag retweetar upprördheten och uppgivenheten på Twitter, lägger Palestinas flagga i min reel på Instagram och delar artiklar på Facebook. Jag besöker studenternas demonstration och tältlägret Gazas fria universitetet – upprättat vid universitetsbiblioteket för att påminna om att det inte finns några palestinska universitet kvar i Gaza: de har jämnats med marken och biblioteken eldats upp. Återigen individuella men fullständigt impotenta försök att göra skillnad, för vilka individuella handlingar eller delningar på sociala medier kan rå på världens starkaste arméer med deras galningar skällandes sina order om död och brand och ännu mer död? Inga alls, men de kollektiva har åtminstone en teoretisk chans. Därför är demonstrationerna så viktiga.

*

Jag går in under skuggan av en av Botaniska trädgårdens kastanjer och tar en bild på dess blommor. Jag andas in vårens alla dofter och försöker knöla bort medvetenheten om de pågående katastroferna. Ett litet försök att fånga in tankarna och leda dem från det vedervärdiga till det vardagliga.

Jag har kvar de rytmiska ropen från demonstrationen i mina händer, ömma av att klappa takten:

”Uni, uni, you can’t hide! You’re supporting genocide!”

Dörrarna på universitetets administrationsbyggnad är låsta sedan en demonstration ägde rum där förra veckan. Ytterligare ett impotent försök att stänga ute det förskräckliga för det hemska är ju inte demonstrationerna utan det de försöker uppmärksamma.

“You’re supporting genocide”

Genom att inte ta aktiv ställning emot tas en passiv ställning för. Försöket att stänga ute det svåra friar inte från det institutionella ansvaret men försöket kan vara begripligt på individnivå – här finns en massa människor som vill gå till arbetet och göra sitt jobb och känna sig trygga på sin arbetsplats under tiden. Jag är en av dem, en sån som håller föreläsningar, forskar, skriver kapitel och artiklar, som om det vore ett vettigt sätt att agera i en katastrofhärjad värld utan tillflykt. Men det kravet riktas mot oss alla, att fortsätta som om ingenting hänt trots förödelsens skoningslöshet. Vi måste leva i den kognitiva dissonansen och låtsas som ingenting.

*

Jag promenerar genom parken mot min arbetsplats som råkar stå alldeles bredvid den Botaniska trädgården. Studenterna därinne väntar på att få ventilera sina uppsatser och min uppgift är att examinera dem idag.
Som om ingenting har hänt.

Jag får skaka av mig olusten, trotsa värmen och ta på mig kavajen igen trots värmen; iklä mig min profession, min yrkesroll. Jag tittar igen mot de blomstrande träden. Med Uppsalas rosa slott i bakgrunden verkar denna plats helt plötsligt orimligt vacker, som en plats bortom tid och rum…

Och där i ett hörn, vid muren närmast slottet, står kastanjen och blommar. Som om ingenting har hänt.

The post Essä: Och kastanjen blommar i katastrofernas epok… first appeared on Opulens.

KLIMATKRISEN. ”Vi måste därför förstå att kapitalismen utlovar ett lyckobegrepp i och med gränslösheten. Och denna lycka är egentligen orealistisk.” Det skriver Lis Lovén som läst ”Vänsterns svar på klimatkrisen” av Jonas Sjöstedt och Jens Holm.

Vänsterns svar på klimatkrisen av Jonas Sjöstedt och Jens Holm
Verbal förlag

”Vänsterns svar på klimatkrisen” är redigerad av Jonas Sjöstedt och Jens Holm. Boken väcker tankar på det här med livsstil, hur svårt det är. För det uppstår ju frågeställningar även i vardagen där man måste koppla samman frågor och svar med en större ordning, en vidare värld. Kan vi lite till mans känna in att vi hör ihop med samhällsbygget? Kan vi på grund av vår livsstil, där vi i förlängningen överanvänder våra resurser, hitta svar i politiken?

Den här boken pekar på övergripande frågor och svar som känns vettiga och relevanta. Just detta att gränserna mellan rika och fattiga, mellan över- och underordning, är så avgörande stor att man knappt vet in och ut. Så livsstil är alltså en tankefigur den här boken talar om.

Det är de rika som påverkar klimatet mest. Det är de rika länderna som överanvänder fossila bränslen. Och ett svar på problematiken med klimat är vänsterns tradition av gemensamma, samhälleliga och statliga lösningar på politik.

Vänsterns svar behövs

Klimatproblematiken behöver enligt denna bok vänsterns svar. Det är alltså en skillnad mot det liberala och konservativa tänkandet – att det beror på den lilla sfären med familj, individ och allt det där privata. Att det är det individualistiska som ska lösa problemen.

Andrea Andersson-Tay skriver: ”Tanken att människor själva kan ändra sin livsstil och därigenom påverka hela samhället, helt oberoende av fysiska och sociala strukturer utgår från en individualistisk världsbild med fokus på individens självbestämmande. I verkligheten påverkas vi alla av den kontext vi befinner oss i…” Med andra ord kommer inte de rikaste att förändra sig av egen god vilja. Och vi behöver övergripande lösningar.

Det är det allmängiltiga med klimatfrågan som behövs, inte min personliga känsla inför tillvaron. Eller? Och då undrar jag ändå om inte vänstern mer än högern har svaren…

Kapitalet är ju ute efter vinst. Det är det hela systemet bygger på. Och hur argumenterar man med eller mot ett helt system? Så att det åtminstone låter trovärdigt och övertygande? Men två konflikter liknar varandra enligt röster i boken. Arbetarrörelsen fick slåss mot kapitalet och vann delsegrar. Kan klimatrörelsen även den vinna avgörande delsegrar mot ett vinstdrivande system? Frågan blir då avgörande politisk och det går en skiljelinje mellan höger och vänster just här.

På ett sätt är ju alla system opersonliga. Det gäller i högsta grad det kapitalistiska systemet. Det är därför som vi har svårt att känna in vår delaktighet, med all rätt kan man tycka. Men våra mänskliga behov går bortom penningen och vinstbegäret. Hur ska vi då väga våra mänskliga behov mot vinstintressen? Och kan vi rent känslomässigt rätta våra behov inför en vänsterpolitik som vi kan uppfatta som om den vill göra livet alltför snävt? Kapitalismen är ju gränslös, och det kan ju uppfattas som om våra behov trivs där i detta stora omfång.

Och ändå är vi en del av detta system. Och ja, kapitalismen är som sagt gränslös. Det är som om man måste kränga sig själv in och ut för att blottlägga möjliga svar. Den här boken är då en delseger i de politiska argumenten, tänker jag.

Men att ställa om produktionen för att anpassa den till klimat och mänskliga behov kräver kanske nya styrmedel och nya svar. Här går åter igen skiljelinjen mellan höger och vänster. Vi behöver omorganisera politiken för att leta oss fram till det hållbara livet.

Det krävs steg i rätt riktning, som boken visar på genomgående. Men att organisera livet – visst låter det fyrkantigt och tråkigt? För kapitalismens system med gränslöshet innehåller ju en lockelse – lockelsen att leva som om det inte fanns någon morgondag, som om inte ens de kommande generationerna finns inräknade i systemet.

Klimatkrisen och de gränslösa rika

Då är det lätt att förneka och blunda inför det gränsöverskridande och vi har lite till mans svårt att sätta in konceptet om det gränslösa i förhållande till gräns och organisation i rätt politisk grammatik. De är alltså de rika som överanvänder livets upprätthållande krafter. Med flyg, konsumtion, lyxbåtar, utsläpp. De rika är de gränslösa. Våra rika länder är de mest gränslösa.

Vänsterns svar är många i den här boken. Det har varit deppigt att läsa den, men nödvändigt. För det är så svårt att se alla samband med vår livsstil och organiserad politik.

Jonas Sjöstedt skriver: ”Som ideologi och praktik har socialismen inte tagit hänsyn till politikens effekter på miljön eller att jordens resurser är ändliga. Därför måste klassiska, socialistiska tankar kompletteras med insikter om de absoluta gränser som naturen och klimatförändringen sätter på politiken.”

Vi måste därför förstå att kapitalismen utlovar ett lyckobegrepp i och med gränslösheten. Och denna lycka är egentligen orealistisk. Här kommer vi tillbaka på tanken om vår livsstil. Att ha, få, att vara mer än vad den ”skitiga” realismen på djupet innebär. Att vi måste vara realistiska kring den livsstil som gör att vi överanvänder livets resurser, på grund av vår önskan om ohållbar lyckomaximering!

The post Har vänstern svaren på klimatkrisen? first appeared on Opulens.

KLIMATKRISEN. ”När stora frågor avhandlas, kanske de största, måste förstås den STORA diskussionen inledas – den som vi är extremt ovana vid, den som handlar om hur vi lever våra liv på den här jorden, anständigt mot oss själva och naturen,” skriver Stellan Lindqvist.

När samhället saknar mål, eller tycker sig nått sitt mål, blir det inåtvänt och hemfaller åt det repetitiva: mer av allting, samma gester, samma handlingar, samma allt. Friheten fäller ihop sina vingar, blir fet och flygoduglig. När det inte finns något stort blir allt mycket litet. Om vi är oförmögna att tänka oss ett annat samhälle, vad händer då?

Sen åttiotalet, när nöjesmassakern gick på tv ”och det gick lika bra med selleri”, har de sammantagna utsläppen av koldioxid orsakade av mänskligheten varit lika stora eller större än under all förutvarande mänsklig tid. Trettio år.

Men detta är inte hela bilden, det vill säga den stora bilden. Till denna hör också detta: artdöden (uppemot en miljon arter hotas att dö ut), haven som töms på fisk, mikroplasten i varje våg, skövlingen av de stora skogarna, den accelererande kemikaliespridningen. Och så konsekvenserna: torka, översvämningar, massflykt från stora delar av vår jord, krig, instabilitet, populism, skenande ekonomiska klyftor, autokratiska regimer.

Förstås, vår globaliserade ekonomi har skapat väldiga materiella välståndsökningar. Digitaliseringen, den fria rörligheten av information, kunskap och kapital, har eldat på världsekonomin i en aldrig tidigare skådad omfattning. Snart kanske har alla på vår jord en smartphone.

Vi diskuterar höghastighetståg, koldioxidskatter, bränsleskatter, klimatmål. Vilket allt är utmärkt. Förstås. Dock, om vi inte kopplar samman detta med helheten, den stora krisen, det vill säga vårt sätt att leva på denna jord, kommer en förrädisk vardaglighet fortsätta att tuffa på: allt görs väl med den rationalitet som är tillgänglig, det sitter ju ekonomer och räknar, så och så skall man göra, allt kan väl lösas med rätt ”incitamentsstruktur”, det vill säga skatter och pålagor. Tillväxten är inte problemet, nej, tillväxten är nödvändig för att vi skall ha råd att komma tillrätta med tillväxtens skador.

Jo, det finns förstås invändningar. Dessa två till exempel.

Ett. Politik styrs inte av matematiska beräkningar, politik är inte ett rationellt läggspel där rationella planer föreläggs rationella politiker. Politik styrs av den samhällsanda som för tillfället råder. Som i inte oväsentlig utsträckning bestäms av känslor, rädslor, förhoppningar och fördomar. Och förstås, och inte minst, av betald och styrd påverkan. Politik handlar om makt och strävan efter makt. Trump och Bolsonaro styrdes inte i nämnvärd utsträckning av ekonomers nyttoberäkningar.

Två. Även om ekonomerna har rätt (vilket de inte har), det vill säga att marknadsekonomin med tillbörlig politikhjälp kan lösa situationen så hjälper inte detta eftersom tiden är knapp, mycket knapp. En radikal omställning måste till inom tio, högst tjugo år enligt all samlad klimatexpertis. Därefter ökar riskerna dramatiskt. Att utsläppshandel, klimatkompensationer, koldioxidskatter, koldioxidlagring ensamt skulle klara detta saknar belägg.

(Ordet ekonomi kommer från grekiskans oikonómos som betyder hushållning, det vill säga hushållning med livets nödtorft. Samhällets mål, det viktiga, diskuterades på torget, på agoran. Var diskuteras samhällets mål nu? Vad finns som är överordnat och viktigare än ekonomi och ekonomisk tillväxt? Mål och medel, har de bytt plats?)

När stora frågor avhandlas, kanske de största, måste förstås den STORA diskussionen inledas – den som vi är extremt ovana vid, den som handlar om hur vi lever våra liv på den här jorden, anständigt mot oss själva och naturen, den som handlar om hur ett annat samhälle skulle se ut och vad som måste förändras. Jo, man kan säga att detta är politik, och det gör man, och att det är där ansvaret bör förläggas, där diskussionen borde börja. Jo, naturligtvis kan man säga så, om man bortser från att politiken som regel går dit opinionen pekar. Och opinionen, vem är det?

Att säga att medvetenhet innebär ansvar är alltid provocerande. Att veta men inte vilja göra ställer till det i de inre processerna, man blir nervös. Det är lätt att känna ansvar när det gäller något nära, något som rör familj, vänner, bostadsområde. Men när det gäller något större, när det till och med gäller något så ofattbart stort som jorden vi lever på? Att då säga, att även då gäller ett individuellt ansvar är höggradigt provocerande. Vi vill fly, naturligtvis, glömma, tänka att på något obestämt sätt fixar det sig, vi vill säga som moderater och sverigedemokrater att ”det är mer effektivt om åtgärder sätts in någon annanstans”. Naturligtvis vill vi det.

Men kvarstår gör att medvetenhet innebär ett ansvar oavsett om faran är stor eller liten. Och kvarstår gör att även likgiltighet innebär ett ansvar – kanske kommer det inte att utkrävas nu, men det kommer att utkrävas. Ett av Sören Kirkegaards mest kända citat är detta: ”livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges”. Vilket betyder: vi kan inte lojt dra ut linjen från hur det var, vi måste själva bestämma, ta ansvar för hur det framgent skall levas.

Alltså. Mer än någonsin tidigare är kampen om opinionen avgörande, eftersom det utan en bred och kraftfull opinion händer ytterst lite. År 1963 skrev Rachel Carson den uppmärksammade boken Tyst Vår om den hotande miljöförstöringen. Hände något, blev något så mycket bättre? Det är sextio år sedan.

I klart minne har jag vad den förre L-ledaren Nyamko Sabuni sa om den slopade värnskatten: ”det viktigaste är att vi konsumerar”. Tydligare än så kan ekorrhjulet inte formuleras. (PS Tror inte att hon hade läst Kirkegaard.)

The post Det krävs en radikal omställning first appeared on Opulens.

KLIMATPOSITIVT. Den stora mängd människor som menar att jorden bör förbli en planet som myllrar av liv gör rätt i att förbli envetet optimistiska. Kampen för livet upphör aldrig, och av denna anledning är det inte försvarligt att någonsin ge upp. Onda nyheter råder det ingen brist på – det ligger i nyhetsflödets natur – men då och då hörs också gospel – det vill säga goda tidender.

År 2022 gav flera anledningar till att drömma om en grön jul (även om Sverige inte var mycket till föregångsland). Utan inbördes ranking märktes dessa:

The inflation reduction act

Att den amerikanska federala senaten skulle kunna komma överens om ett klimatinitiativ som främjade livet på jorden tycktes länge omöjligt. Senator Chuck Schumer lyckades emellertid åstadkomma det närmast mirakulösa: Ett klimatpaket på USD 369 miljarder. Fokus ligger på att ersätta fossil energi med renare alternativ, och detta ska i huvudsak åstadkommas med hjälp av skatteavdrag för kostnader knutna till investeringar i förnybar energi. Oberoende grupper har beräknat att USA på detta sätt kommer att kraftigt reducera republikens koldioxidutsläpp. President Joe Bidens mål är att halvera dessa utsläpp till 2030. The inflation reduction act tycks komma att bidra med 80% av dessa minskningar. (Sverige reagerade med oro. Hur skulle svenska företag kunna konkurrera med amerikanska aktörer?)

De vilda djurens återkomst

Biologer som verkar i EU noterade under året att flera arter som befunnit sig på gränsen till utplåning, stått för spektakulära återhämtningar. Brunbjörn, bäver, järv, lodjur, och varg är exempel på vilda djur som visat att arter kan återhämta sig om de ges tillgång till intakta habitat och förvildade nejder, samt beskyddas av lag och mot för stort jakttryck. (Sverige sällar sig inte till de länder där hotad fauna börjat må bättre eftersom jakt – inte minst tjuvjakt – och inavel äventyrar flera inhemska arters framtid.)

De intakta skogarnas ynnest

Under året publicerades Ever Green: Saving Big Forests to Save the Planet av ekonomen John W. Reid och biologen Thomas E. Lovejoy. I boken beskrivs ett sätt att ta sig an klimatkrisen som är enkelt, effektivt, och ekonomiskt överkomligt. Det hela går ut på att bevara jordens fem återstående jätteskogar: Papua Nya Guinea, Kongo, Amazonas, och det norra barrskogsområdet i Nordamerika och Eurasien. Och runt om i världen pågår arbete med just detta – ofta i samarbete med nejdernas urbefolkningar. (Dock ej i Sverige – ett rike med gott om träd, men nästan ingen skog; i synnerhet inte intakt skog.)

Återfödda korallrev

År 2015 gjorde rekordartad värme att El Niño orsakade massdöd bland korallrev intill Southern Line Islands, som ligger utsträckta mellan 2 400 och 3 300 kilometer söder om Hawaii. Ekologisk ångest spred sitt döda mörker bland de som tog del av nyheten. Men sju år senare rapporterades det att korallreven blivit återfödda och återuppstått; de stora korallstrukturerna bevisade att massdöd inte nödvändigtvis innebär slutet. Åter frodades havslevande varelser i havsområdet, och det närliggande Kiribati införde förbud mot storskaligt fiske i dessa vatten. (Samtidigt, i Sverige, förvärrades sillkrisen, och det konstaterades att sillen – som varit en av Sveriges viktigaste proteinkällor i hundratals år – befann sig nära kollaps på grund av mångårigt överfiske.)

Lagunens juridiska status

(I Sverige bidrar det svaga intresset för att skydda till exempel våtmarker till att näringsämnen såsom fosfor och kväve fortsätter att överbelasta rikets vatten, men) i Spanien togs initiativ för att beskydda saltvattenlagunen Mar Menor, genom att ändra dess juridiska status. På grund av lokalt jordbruks övergödning, har problem med syrebrist och döda bottnar uppstått, och för tre år sedan tog sig flera ton fisk och skaldjur upp på land för att undkomma höga halter av svavelväte i vattnet. Ett medborgarinitiativ ledde till att Mar Menor-lagunen nu fått samma juridiska status som en individ, vilket ger bättre möjligheter att med hjälp av domstolsbeslut skydda detta ekosystems fortlevnad.

Den som själv vill bidra till firandet av en grön jul, gör så enklast genom att stå för genomtänkta ekonomiska val. Det finns en uppenbar skillnad mellan det vi vill ha, och det vi behöver.

The post Den gröna julens gospel (och fem brasklappar) first appeared on Opulens.

KAMP. För ett år sedan limmade konstnären Ella Tillema fast sig på Växjö flygplats landningsbana i en klimatprotest mot statliga subventioner till inrikesflyg. Nu har dom kommit och Elin Stadenberg fick en pratstund med Tillema om bland annat det orimliga med fängelsestraff för civil olydnad, nödvändigheten av antikapitalism, och om att förstå sin omvärld genom konsten.

The post Helgporträttet: “Jag går runt och letar efter ett vapen som fungerar” first appeared on Opulens.

KLIMATORO. “En Sifoundersökning som Naturskyddsföreningen lät genomföra inför valet visar att det finns ett mycket stort stöd för en tuffare klimat- och miljöpolitik bland väljarna. Det gäller även bland de väljare som uppger att de sympatiserar med L, M, KD eller SD.” Det skriver Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl och deras  generalsekreterare Karin Lexén.

Det finns ett mycket stort stöd för en tuffare klimat- och miljöpolitik bland väljare i alla läger. Men många väljare riskerar att bli besvikna av en regering ledd av Ulf Kristersson, då tre partier i det regeringsunderlaget har oroväckande låga klimat- och miljöambitioner.

Naturskyddsföreningen förväntar sig därför ett omtag och att kommande regering tar klimat- och naturkrisen på allvar, oavsett vilka partier som ingår i den. Det går inte att förhandla med klimatet och de planetära
gränserna.

De pågående regeringsförhandlingarna skapar oro hos många. Hur väl Sverige lyckas sänka utsläppen under kommande mandatperiod har avgörande betydelse för om vi kommer kunna leva upp till Parisavtalet, men Naturskyddsföreningens valgranskningar visar att tre partier i nuvarande regeringsunderlag har låga klimat- och miljöambitioner.

Av Naturskyddsföreningens 22 förslag för att möta klimat- och naturkrisen säger M ja till fem förslag, SD ett och KD inget. Sedan valet 2018 har M, KD och SD dessutom verkat för att försvaga miljöpolitiken på en rad områden, till exempel genom att motverka utfasningen av fossila subventioner. L utgör dock ett undantag. De driver en hårdare klimat- och miljöpolitisk agenda än sina samarbetspartier, men är samtidigt det minsta partiet. Även om Naturskyddsföreningen hoppas att L tar en hård fajt för miljön, finns det risk för att dessa frågor får stryka på foten i uppgörelserna.

En Sifoundersökning som Naturskyddsföreningen lät genomföra inför valet visar att det finns ett mycket stort stöd för en tuffare klimat- och miljöpolitik bland väljarna. Det gäller även bland de väljare som uppger att de sympatiserar med L, M, KD eller SD, där en överväldigande majoritet till exempel tycker att det är viktigt att regeringen för en politik som bevarar naturen och den biologiska mångfalden. Att bidrag,
stöd och skattelättnader inte ska ges till verksamhet som har stor påverkan på klimat och miljö anses också viktigt.

Det bör alla partier ha i åtanke, i synnerhet de som bildar regering. Framför allt M, KD och SD riskerar att göra många väljare besvikna, inklusive deras egna sympatisörer. Även näringslivet vill att Sverige ökar takten i omställningen.

Naturskyddsföreningen kräver att kommande regering tar väljarnas oro på allvar och inte sviker de – högst rimliga – förväntningar som finns på en politik som möter kriserna på allvar. Det går att förhandla om natur- och klimatpolitiken, men det går inte att förhandla med klimatet och de planetära gränserna.

Johanna Sandahl, ordförande Naturskyddsföreningen

Karin Lexén, generalsekreterare Naturskyddsföreningen

The post Nästa regering riskerar att göra väljarna besvikna med ökade utsläpp first appeared on Opulens.

HOPPETS SKOGAR. “I boken berättar de om de mångfaldiga och livsbejakande lösningar på världens problem som jätteskogarna erbjuder.” Emil Siekkinen har läst John W. Reids och Thomas E. Lovejoys Ever Green.

Ever Green: Saving Big Forests to Save the Planet
Av John W. Reid och Thomas E. Lovejoy
W. W. Norton & Company, 2022

Det finns hopp. Det finns ett sätt att bekämpa klimatkrisen som är enkelt, effektivt och ekonomiskt överkomligt. Lösningen existerar redan, kräver ingen mänsklig ingenjörskonst, och är befriad från oväntade och obehagliga biverkningar. Det skulle kunna sägas att metoden går ut på att inte göra någonting.

Kortfattat innebär tillvägagångssättet att jordens fem återstående jätteskogar – Papua Nya Guinea, Kongo, Amazonas, och det norra barrskogsområdet i Nordamerika och Eurasien – ska lämnas i fred.

Den naturvårdande ekonomen John W. Reid, och den i december 2021 bortgångne biologen Thomas E. Lovejoy, berättar i den i år utgivna boken Ever Green om de mångfaldiga och livsbejakande lösningar på världens problem som jätteskogarna erbjuder.

Dessa intakta skogsområden är mästerliga på kolinlagring, medan de också reglerar väder, bidrar till vattnets kretslopp, motverkar förödande bränder, förhindrar erosion, och erbjuder ett okänt – men mycket stort – antal växter och djur livsmiljöer. Att låta tropisk regnskog fortsätta agera kolsänka är fem gånger billigare än att minska koldioxidutsläpp i Europa och USA, och bevarande av skog är åtminstone sju gånger så billigt som att plantera nya träd (vilka dessutom löper en betydande risk att dö unga). Att beskydda dessa enorma skogsområden med hjälp av utbildad personal (där så behövs) är också det billigt, och kostar ungefär fyrtio kronor per hektar och år.

Jätteskogarna nöjer sig inte med att verka för ett klimat som främjar biosfären, och den biologiska mångfalden, utan rymmer också en häpnadsväckande mänsklig mångfald. Över en fjärdedel av jordens mänskliga språk talas i dessa intakta skogsområden, och uppvisar mängder av prov på människans förmåga att kommunicera. En grupp människor i Papua Nya Guinea, maybrat, saknar ett ord för ”natur” som något som är åtskilt från människan, och har inget ord som motsvarar ”skog” – i stället använder denna stam ett stort antal ord som beskriver olika slags platser i skogen, och förhållandet till dessa platser. I ett brasilianskt språk går det inte att säga att någon äger land, och i ett annat kan folk inte kalla icke-mänskliga djur ”det.”

Dessa folkslag åskådliggör hur världen kan uppfattas bortom globala idéer.

Vissa stammar har funnits på plats i kanske 50 000 år, möjligen ännu längre, och deras kulturer fördjupar människans självuppfattning. Dessa folkslag åskådliggör hur världen kan uppfattas bortom globala idéer och koloniala språk, och de berikar den mänskliga fantasin och föreställningsförmågan. Alla har de ett eget sätt att befinna sig i världen, och några av dem är inte del av skogen – de är skogen.

Kenampa, en marubo-indian från Javaridalen i Brasilien talar för många skogsinnevånare i boken då han säger: Skogen är en del av vår familj. När vi betraktar skogen, ser vi inte enbart skogen. Vi ser liv. Liv vilka behöver oss liksom vi behöver dem.

Runt om i världen händer det att urbefolkningar behandlas utan hänsyn till mänskliga rättigheter, men ofta är det just dessa människors närvaro som säkrar skogarnas fortsatta liv. Om ursprungsbefolkning finns på plats blir skogsbolag, gruvindustri, och mjölk- och köttindustrin mer tveksamma till att ta sig in i skogen för att exploatera den. Där det finns skogsboende ursprungsbefolkningar, står sig skogen bäst mot yttre rovdrift.
Mellan 2000 och 2016 fragmenterades eller försvann tio procent av världens intakta skogar, men goda tendenser finns. År 1990 var fyra procent av jordens landområden skyddade. Ungefär trettio år senare var siffran drygt fyrdubblad och nådde sjutton procent. Dessutom finns det gott om nationer som verkar för att trettio procent av planetens land ska vara beskyddat år 2030.

Att skydda större landområden var USA först med (1864), och kring 1900-talets början fick idén fäste också i Ryssland. De senaste åren har parlament beskyddat enorma områden i Amazonas och Kongo, och den enstaka metod som bäst bidrar till att skydda världens jätteskogar, är att minimera antalet vägar.

För det är med vägar angreppen mot skogarna inleds. Först anländer skogsindustrin för att (ofta olagligt) fälla träd. För att kunna göra detta behövs vägar. Dessa vägar gör det lättare för jägare, bönder, och gruvindustri att tränga in i skogen. Skogsbiomen förstörs ytterligare. Fler träd avverkas. Våtmarker dräneras. Boskap breder ut sig. Jorden torkar ut, buskage tar över landskapet, bränder börjar rasa, och skogens ytterområden blir mindre motståndskraftiga än då de var del av en icke-fragmenterad skog.

Amerikanska initiativ visar att naturen återhämtar sig då antalet vägar reduceras, och ju färre vägar som finns, ju mindre laglösa är nejderna.

En annan strategi är förändra skogens juridiska status. I Nya Zeeland, förvandlades år 2014 Te Urewera-skogen från egendom till en enhet med samma juridiska status som en individ och ett företag. Det finns också exempel på floder som getts denna status. En del må tycka att det är märkligt att jämställa fauna och flora med människan, men mänskligheten måste minnas att hennes tillvaro möjliggörs av fauna och flora. Ytterst vilar allt liv på växtriket. Det är växtlighetens förmåga att förvandla sol, jord, och vatten till näringsämnen som lägger grunden för andra livsformer på denna planet. Med detta i åtanke är det helt logiskt att ge skogar juridiska rättigheter.

Vidare menar Reid och Lovejoy att människan måste verka för en ekonomi som värdesätter skogars integritet, och som strävar efter att behandla naturen med hänsyn i stället för att med kortsiktig hänsynslöshet exploatera den. För att bekämpa den rådande objektifieringen av skogen som råvara, krävs skogsorienterade mått, vilka inkluderar miljöinformation som klimatkostnader och -fördelar, tillsammans med befintliga och – tycks det – heliga indikatorer som bruttonationalprodukt, bytesbalans, konsumtionsvilja, och sysselsättningsnivå. Vad är ett livsbejakande klimat värt? Vad är rent vatten värt? Vad är ren luft värd? Vad är en levande jordmån värd?

Avslutningsvis delar Reid och Lovejoy med sig av två råd. Det första är att vi ska göra genomtänkta ekonomiska val – som att köpa mindre hus och sällan köra bil. Det andra lyder: Gå ut ofta. Människan mår bra då hon befinner sig i skogen. I skogen minskar stress, blodtrycket går ned, och hjärtat slår långsammare. Skogen väcker människans medvetenhet om tillvaron i stort, och i skogen kan hon möta andra kännande varelser vilka håller livet kärt.

The post Enkelt, effektivt och ekonomiskt överkomligt first appeared on Opulens.

KLIMATET. “Möjligheten med Stockholm+50-konferensen är att få oss tillbaka till att fokusera på grundläggande globala risker. Detta samtidigt som pågående krig tar stort utrymme”, skriver Waldemar Ingdahl på Global Challenges Foundation.

Sverige står som värd tillsammans med Kenya för FN:s pågående klimatkonferens Stockholm 50+. Då är det femtio år sedan FN:s första miljö- och klimatkonferens ägde rum, Stockholmskonferensen 1972. Den ledde till “gör ingen skada principen”, nämligen att stater är skyldiga att förebygga, minska och kontrollera riskerna för miljöskador på andra stater. Den ledde också till att FN:s miljöprogram UNEP skapades och att Världsmiljödagen inrättades, som hålls den 5 juni varje år.

Ambitionen med Stockholm+50 är att uppmärksamma 50-årsjubiléet av världens första miljö- och klimatkonferens, att kunna fatta modiga forskningsbaserade beslut för att kunna agera mot samtidens kriser inom klimat och biologisk mångfald, välstånd och ekonomi.

Avsikten är att multilateralismen ska diskuteras som grunden för att uppnå nuvarande målsättningar och framtida välstånd och välbefinnande, och agera som en språngbräda för reformarbetet. Stockholm+50 är utformat som ett samarbets- och flerpartsmöte, öppet för olika deltagare som är inbjudna att dela erfarenheter och initiativ för att skydda planeten och bidra till hållbar och inkluderande utveckling.

Då Stockholm+50 inte är en del av FN:s klimatkonvention UNFCCC, eller konventionen om biologisk mångfald CBD, är mötet utanför de processer som världssamfundet fattar beslut efter. Kritik har riktats mot konferensen för att den inte verkar leda fram till en skarp resolution, vilket i sin tur skulle bero att målen med konferensen inte är tydliga.

Greta Thunbergs berömda “bla, bla, bla”-tal skulle kanske kunna upprepas i år igen.

För en observatör som deltar under Stockholm+50 i år, och som har förra årets COP26 fortfarande i färskt minne, ser situationen deprimerande nog bekant ut. Då som nu ser unga miljöaktivister konferensen som ett långsamt och otillräckligt sätt att hantera akuta problem. Greta Thunbergs berömda “bla, bla, bla”-tal skulle kanske kunna upprepas i år igen.

Mycket av COP 26- konferensens fokus hamnade återigen på den globala klyftan mellan nord och syd. Västvärldens ansträngningar att hantera miljöförstöring och överbefolkning ställdes mot utvecklingsländernas önskan om industrialisering och välstånd. Kunskapen om en pågående miljökris cirkulerade globalt nu, men den uppfattades och hanterades på väldigt olika sätt av konferensens olika maktblock och länder.

Idén, som uttrycks i Greta Thunbergs “bla bla bla”-tal, att vi för närvarande inte gör något åt problemen är dock inte rimlig. Klimatförändringarna har varit en uppmärksammad fråga och en politisk prioritet under lång tid, och vi gör redan mycket åt det, till en betydande kostnad. Det är svårt att tänka på någon annan fråga där det finns en så bred samsyn trots en splittrad värld, som omfattar alla större politiska partier, fackföreningar, arbetsgivarförbund, forskarsamhället och civilsamhället. Medvetenheten finns där.

Det är bra att samtala och vet vart man är på väg, det inte minst om klimatförändringen och förlusten av biologisk mångfald vars konventioner och partsmöten är så tekniska. De är företeelser som hänger tätt samman, men har hittills ofta diskuteras var för sig. Men det är viktigt att se var problemen ligger och hur risker på olika områden påverkas. Detta för att förbereda framtida avtal och kommande konferenser då faktiska beslut och konventioner ska antas av det globala världssamfundet.

Att det nu finns så många klimatrelaterade styrmedel gör att klimat- och utvecklingspolitiken ofta är rörig och inkonsekvent. Utmaningen är inte att ”göra mer”, utan att sortera, rationalisera och effektivisera dem, så att vi kan eftersträva miljömål på ett mer rationellt och kostnadseffektivt sätt. Var kan de lättaste insatserna göras, det inte minst i en värld ansträngd av krig med kärnvapenhot, pandemi och vad som verkar kunna bli en allvarlig lågkonjunktur?

Ett begrepp att använda för att få en slags överblick och försöka förstå vad som behöver göras är globala “tipping points”.

En tipping point är en kritisk brytpunkt där en mindre störning av ett system sätter igång en självförstärkande process som oåterkalleligt driver systemet allt längre bort från dess initiala jämviktstillstånd. Ekologer har länge varit medvetna om att det existerar tippunkter i lokala och regionala ekosystem. Nu används de för att förklara och förstå förskjutningar i biofysiska system, medan det tidigare används vid  förändringar av marknader eller avgörande brott i samhällsmönster och normer.

Begreppet tippunkter är även till nytta för att förstå när en åtgärd verkligen får genomslag, så att vi inte slutar för tidigt eller håller vid den även om dess nytta är låg. Det finns långsiktiga kostnader av att inte ta välplanerade beslut, inte minst om att undersöka vilka reformer eller nya globala institutioner som kan träffa rätt. En vetenskaplig förståelse och kunskapsspridning kring globala beslutssystem är därför av godo att diskutera.

Möjligheten med Stockholm+50-konferensen är att få oss tillbaka till att fokusera på grundläggande globala risker. Detta samtidigt som pågående krig tar stort utrymme. Det gäller alltså inte bara att nå fred på jorden utan också fred med jorden. 

The post Nya lösningar på de globala riskerna? first appeared on Opulens.

KLIMATHOTET. “Detta måste bli en väckarklocka för oss. Nu handlar det inte längre om att rädda några träd på andra sidan jordklotet, eller värna om isblock flera tusen kilometer bort. Det handlar om vår existens här på jorden”, skriver Ante Filip Tepic apropå att det för första gången upptäckts mikroplast i mänskligt blod.

Vi har vant oss vid att utveckling mäts via ekonomiska mått. Ju högre BNP – ju oftare pengar byter ägare – desto bättre land och samhälle. Så har synen varit hittills. Detta kommer inte längre gälla i framtiden. Vi kommer mäta vår utveckling i form av hur mycket vi kan dra ner på slöseriet och masskonsumtionen – annars kommer vi inte längre finnas.

Nyligen har det för första gången upptäckts mikroplast i mänskligt blod. The Guardian rapporterade den 24 mars om en undersökning av blodprov från 22 donatorer; 17 av dem visade spår av mikroplast. En dominerande typ av plast i denna undersökning var PET-plast, som plastflaskor tillverkas av. Detta hittades i hälften av blodproverna.

Även i lungor har mikroplast observerats på senare tid. Brittiska forskare vid Hull York Medical School förvånades över den höga koncentrationen och storleken på partiklarna, som hittades i lungornas nedre delar. Av 13 patienter, hade 11 plast i lungvävnaden. Mikroplasten får vi i oss när vi äter, dricker och andas. 2019 uppskattade ett kanadensiskt forskarteam att en person i genomsnitt får i sig åtminstone 50 000 bitar mikroplast under ett år. Denna siffra är förmodligen ännu högre idag.

Detta måste bli en väckarklocka för oss. Nu handlar det inte längre om att rädda några träd på andra sidan jordklotet, eller värna om isblock flera tusen kilometer bort. Det handlar om vår existens här på jorden. Människan är den som har förstört det naturliga ekosystemet. Människan är den som måste göra annorlunda. Värnar vi om naturen, värnar vi om oss själva.

För att detta ska bli möjligt, måste vinstjagandet i samhället upphöra. Så länge pengar och omsättning är måttet för vår utveckling, kommer det inte finnas en vilja att värna om naturen i den grad som nu är nödvändigt. Vart vi än vänder oss, bombarderas vi av reklam och budskap om att vi ska konsumera mer och oftare. Gammalt ska slängas, nytt ska köpas. Vi ska helst vara missnöjda med det vi har, så att vi kan slösa och konsumera tills vi har det vi tror någon annan vill ha.

En förändring av attityden som präglat vårt moderna samhälle, måste ske på alla plan. Jean-Paul Sartre påminde oss om att vi alla är en del av samhället, och vi påverkar och utformar det genom våra val av handlingar. Makthavarna måste sätta ramar och begränsningar, och medborgarna vara villiga att ändra levnadssätt. Det krävs en länk mellan beslutsfattare och forskare – mellan politik och vetenskap. Upptäckter som visar att mikroplast finns i majoriteten av oss, måste leda till nya initiativ som inte enbart ser till människans behov, utan även naturens.

Vi hör hemma i naturen. Om vi samarbetar med dess lagar kommer vi kunna fortsätta vår vistelse på jorden. Om vi ignorerar varningstecknen, kommer vi förgöra både den och oss.

The post Ekologismen måste ersätta konsumismen first appeared on Opulens.

KLIMATDEMONSTRATION. Sluta snacka och börja agera. Det kräver unga klimataktivister som tycker att politiker gör för lite i klimatkrisen – och som nu höjer sina röster under en demonstration i Glasgow. Många har uppmanat sina föräldrar att vara med.

Det är varmt, trångt och svettigt när slagorden ljuder över Glasgows välbevakade gator.

– Vad vill vi ha?

– Klimaträttvisa!

– När vill vi ha det?

– Nu!

Tusentals människor deltar i proteströrelsen Fridays for Futures stora demonstration. Samtidigt sitter slipsprydda förhandlare instängda i syrefattiga konferenslokaler och försöker lösa några av de knutar som bromsar de globala ansträngningarna för att tackla de skenande klimatförändringarna.

Greta Thunberg är ett av dragplåstren och kommer att hålla tal under manifestationen.

Anton Foley, 19, är en annan svensk aktivist som är engagerad i Fridays for Future och som är på plats i den skotska staden under COP26.

– Det känns meningsfullt på ett sätt som mycket annat som händer inne på konferensen inte gör för mig. Jag är väldigt taggad, säger han till TT:s utsända.

“Vanliga vuxna bryr sig”

Många av demonstranterna är unga. Men på gatorna finns också föräldrar och far- och morföräldrar som oroar sig för kommande generationers framtid.

Den 59-årige krigsveteranen Howie Jones har rest i tio timmar och sovit i bilen för att delta i demonstrationen. Han har kommit hit för att hans barn har uppmanat honom att protestera eftersom hans “generation har förstört allt”.

– Jag ville bara visa att vanliga vuxna också bryr sig, säger han.

Systrarna Ivy och Nina Cassidy har också fått med sina föräldrar i marschen.

– Vi är här för att visa solidaritet med de här två, säger Scott Cassidy som har en av sina döttrar på axlarna.

– De har drivit på för att vi ska vara här och de måste få sina röster hörda, säger mamma Abbie Cassidy.

Den svenska scouten Siri Ankarfors tycker att det är viktigt att vara en representant för ungdomsorganisationerna under klimatmötet.

– Det blir väldigt lätt mycket män i kostym, höga utbildningar och byråkrati. Då är det skönt att få vara på plats och visa att det är oss i civilsamhället som de måste kämpa för, säger hon.

Många av de unga demonstranterna är besvikna över det som ses som tomma ord och brist på handling från världens länder och ledare när det gäller klimatkrisen.

Representanter från nästan 200 länder befinner sig i Glasgow för att diskutera hur de ska leva upp till Parisavtalets mål att begränsa den globala uppvärmningen till mellan 1,5 och 2 grader. I nuläget lever ländernas klimatlöften inte upp till det.

“Bla, bla, bla”

Greta Thunberg har på Twitter dömt ut COP26 som “greenwashing” och “ett två veckor långt firande av att allt fortsätter som vanligt och bla, bla, bla”.

“Mindre bla, bla, bla – börja agera”, står det också på Olivia Johnson-Loves plakat.

– Det finns inget vi kan göra som vanliga medborgare. Det ligger i regeringens händer och hos de rika och mäktiga, men de gör inget åt det, säger hon.

14-årige Leon Roscher vill också se världsledarna agera mot klimatförändringarna.

– De är ett verkligt problem och det kommer att bli vårt slut om vi inte agerar nu.

Säkerheten har skärpts inför fredagens demonstration och deltagare på klimatmötet har varnats för avstängda vägar och störningar i trafiken. Många åskådare har också tagit sig ut och står vid sidan av, applåderar och sjunger med i ramsorna.

En polishelikopter hovrar över demonstrationståget som rör sig framåt i långsam takt. Men Caitlin Smith, en av tusentals volontärer under FN-konferensen COP26, är inte orolig för att det ska bli stökigt.

– Allt har hittills varit väldigt fredligt och vänligt, säger hon.

Kristin Groth/TT
Sofia Eriksson/TT

The post Krigsveteran om klimatet: Vanliga vuxna bryr sig first appeared on Opulens.

STADSPLANERING. Iodine Jupiter begrundar civilisationen och kommer med förslag på förbättringar.

Förortsområden med stora ytor för transportverktyg av plåt. Parkeringsplatser är ingen vacker syn, kanske det tristaste som finns. Särskilt vid shoppingcentra. Borde gå att göra något bättre av dem. Solcellspaneler och växtlighet på taken. Laddstolpar på marken. Att bygga tak med solpaneler skulle skicka ut farkosterna fräscha och pigga på morgonen.

Solglöd kickar igång dagen med laddad energi. Lutande solcellstak placerade där bilar sover är en melodi.

Göra guld av det värdelösa – alkemistens uppdrag.

The post Göra det fula vackert first appeared on Opulens.

ENERGIPROBLEMET. “Nästan ingen av dem som tror att elen omedelbart kan ersätta oljan frågar hur elen ska produceras”, skriver Lars Thulin.

Miljöpartiets kongress visade nyligen på ett nytt vägval. Språkröret Per Bolund gjorde klart att partiet måste attrahera även den som inte bytt bil till Tesla, som får all el från egna solceller eller äter enbart vegetariskt. Partiet ska nu hjälpa de som lever liv där fossil energi är nödvändig under lång tid framöver. Samma sak med de industrier som smutsar ner mest.

Med största sannolikhet är det en omvändelse under galgen. Giljotinen märkt ”Mindre än fyra procent” dinglar över partiet. Då kan inte skogmulleklasser och näbbstövlar rädda det. Men länge har det verkat så.

Vi måste bort från fossilsamhället. Det ska omedelbart fasas ut. Bilden i media har varit att detta kan bli verklighet bara tröga politiker och en elak industri skärper sig. Det är slagord som pumpas ut och som ges stort utrymme i media.

Alla instämmer i förhoppningen. Olja är en ändlig resurs, utvinningen är skadlig för miljön. Fossilt bränsle driver på uppvärmningen. Men debatten är ensidig. För nästan ingen talar om alternativet. Vi bör vara ärliga och säga att målet som gällt under åtskilliga decennier är ett alltmer fossilsnålt samhälle. Fraser om fossilfrihet utan förankring i verkligheten gynnar ingen och är kontraproduktiva.

Enkelt uttryckt går en tredjedel av oljan till industrin, en tredjedel till transporter och sista delen till jord- och skogsbruk. Att de två senare sektorerna genast kan slippa olja tror hipsters i storstäder. Där folk jobbar med media, är influencers och organisationskonsulter. De tycks tro att den ekologiska gurkan hamnar på Bondens marknad genom en lantbrukare som cyklar omkring med sina varor och gör sitt jobb på gården med häst och vagn.

De som framställer maten och de som fraktar varor har en annan syn. För det finns ett snabbt sätt att få största delen av jordens befolkning att dö i svält. Att ta bort all diesel.

Låt oss se hur livsmedelsproduktionen för klotets invånare bedrivits i snart ett sekel.

Undantaget från beroendet av olja är måhända viltkött. Men då måste älgjägarna tar sig ut i skogarna i varsin Tesla.

Grunden för världens hushållning är spannmål, dels som mat för oss själva, dels som mat till tamboskap. Varje svensk, medräknat våra djur, konsumerar 600 kilo spannmål per år. Nästan två kilo per dag.

Spannmål odlas på åkrar som plöjs, harvas, gödslas, sås och skördas. Det gäller varje kvadratmeter av fälten. Det sker med traktorer som redskap, vilka drivs med diesel. Samma världen över – ris, majs, soja, durra och quinoa. Produkter från jordbruksarbete med oxar och hästar når sällan världsmarknaden.

Grönsaker och frukt odlas och skördas på ett liknande sätt. Det gäller avokado från Israel, äpplen från Kivik och vin från Australien. Traktorer med batterier som räcker åtta timmar i sträck och laddstationer på varje bondgård – där är vi inte än.

Fiske bedrivs från fartyg som drivs med diesel. Fiskodlingar kräver transporter för både utfordring och slakt.

Undantaget från beroendet av olja är måhända viltkött. Men då måste älgjägarna tar sig ut i skogarna i varsin Tesla.

Sedan ska livsmedlen beredas och fraktas. Kaffet från Brasilien förädlas hos Gevalia i Gävle. Det fraktas inte dit med roddbåt. Hamnen i Rotterdam, ibland kallad Europas mun, hanterar 435 miljoner ton med varor per år. Antalet segelfartyg som angör hamnen är försumbart.

Malten, som blir den närproducerade ekoölen i puben på Södermalm måste fraktas till bryggaren. Få vill bära maltsäckarna på huvudet. Gröna Coop tar inte frysvarorna på häst och vagn till affären i Arvidsjaur. Utan diesel ingen Kravmärkt sojabiff på tallriken och ingen Fair Trade-latte gjord med ekologisk havredryck.

Men biobränsle? Jo, men många problem återstår innan volymerna blir tillräckliga. Råvaran är antingen skog, och där får vi skäll av EU för att via avverkar för mycket – eller spannmål. Men att göra bränsle av mat är många tveksamma till. Och räcker åkrarna? Annan källa är avfall, men tillgången är begränsad.

Slagordspolitik frodas. En statlig utredning vill att jordbrukets subvention av diesel tas bort. Den är en nagel i ögat på den gröna rörelsen. Men den ersätts då med ett bidrag med annat namn som ger samma ersättning. För om skattelättnader på dieseln försvann, skulle vårt jordbruk slås ut. Vi får då ta mat från andra länder. Deras traktorer drivs inte på batterier.

Vi ska göra allt för ett fossilfritt samhälle. Fast innan traktorer drivs med biobränsle eller solceller, alla oceangående fartyg har segel och 24-meters långtradare är eldrivna, behövs diesel från raffinaderier. Men dessa bör inte få byggas ut i Sverige. Något annat land får ta hand om skiten. För Sverige är ju miljövänligt.

Nästan ingen av dem som tror att elen omedelbart kan ersätta oljan frågar hur elen ska produceras. Mer vattenkraft går inte – då blir samer och naturvänner sura. Mer vindkraft gör att de med kåkar i fjällen och skärgården lika sura. Kärnkraft vill nästan ingen ha. Kolkraft vill absolut ingen ha. Solkraft okej, men i ett land nära polcirkeln och elintensiv basindustri blir det bara ett komplement.

Vad ska vi göra? Importera elen? Så att miljöeffekterna av framställningen hamnar någon annanstans. För Sverige är ju miljövänligt.

The post Vi kan få fossilsnålt samhälle – inte fossilfritt first appeared on Opulens.