MEDIEKRITIK. “En tredjedel av tonårsflickorna sa att de var missnöjda med sina kroppar och att Instagram fick dem att må sämre. Vi pratar här om psykiska problem som störd självbild, låg självkänsla, ångest, depression, ätstörningar som anorexi och bulimi, och självskadebeteende.” Lisa Bjurwald skriver om veckans chockerande avslöjande av interna dokument som läckt från sociala medier-jätten vilka hela tiden utåt förnekat problemet. 

I tisdags gick Wall Street Journal (WSJ) ut med en stor och skakande story: interna dokument visar att Facebook, som numera äger Instagram, inte bara är medvetna om att bildmediet skadar flickor och unga kvinnor. De har också länge följt och undersökt fenomenet med hjälp av sina egna forskare, som författat rapporter som presenterats för högsta ledningen – inklusive chefen Mark Zuckerberg.

Ordet som återkommer i dessa interna utredningar är: toxic. Instagram är helt enkelt giftigt för miljoner flickor och unga kvinnor runt om i världen och deras mentala hälsa.

Den bildbaserade appen med sitt fokus på glättiga, retuscherade bilder av ”livets goda”, inte minst konsumtion, mode och skönhet, har omkring en miljard (!) aktiva månatliga användare. 7,5 procent är omyndiga, 13-17 år. Bara i USA loggar 22 miljoner tonåringar in på appen varje dag, enligt WSJ.

Våren 2020 noterade Facebooks forskare att en tredjedel av tonårsflickorna (32 procent) sa att de var missnöjda med sina kroppar – och att Instagram fick dem att må sämre. Vi pratar här om psykiska problem som störd självbild, låg självkänsla, ångest, depression, ätstörningar som anorexi och bulimi, och självskadebeteende. När forskarna året innan, 2019, sammanfattade riskerna med Instagram för flickor och unga kvinnor slog de fast: ”Vi förvärrar kroppsuppfattningen hos var tredje tonårsflicka.” Låt det sjunka in ett slag.

I sin utåtriktade kommunikation har IT-jätten hela tiden förnekat sin djupgående kunskap om skadorna på unga användare. Och det är här vi journalister och vårt eget problematiska – men alltför sällan diskuterade – beroende av sociala medier kommer in. För det första är vi bara människor och inte immuna mot de beroendeframkallande mekanismer som Silicon Valley på senare år erkänt finns inbyggda i sociala medier.

För det andra behöver en majoritet av journalistkåren använda Twitter, Instagram, Facebook och så vidare i sin yrkesutövning, om så bara i bevakningssyfte utan aktivt eget delande av material. Det sistnämnda stärker naturligtvis beroendet, eftersom vi ofta inte kan logga ut och blandar samman det privata och det professionella utövandet. Efter att ha blivit utslängd (nå, åtminstone utestängd) från Twitter i våras är jag nu tillbaka och kan med egna ögon jämföra hur mycket man missar i form av tips, uppslag, idéer, vidare läsning, inbjudningar, kontaktskapande.

Men nu har vi alltså svart på vitt att våra arbetsverktyg, de som genererar minst ett dussin gratisrubbar (”Läckberg i Insta-bråk”) åt tabloiderna varje dag, skadar våra unga. Sociala mediers avigsidor, som vi länge varit medvetna om, är inte bara elefanten i journalisternas digitala fikarum – de är en hel stampande hjord. Vi har redan lämnat över yttrandefriheten och västvärldens centrala plattformar för debatt och diskussion i oetiska miljardföretags händer. Genom att upprätthålla Instagrams position och göda kretsloppet av klick-uppmärksamhet-nya följare-nya bilder-skriverier i mainstreammedia-klick, bidrar vi också aktivt till att skada unga människor.

Är vi i mediebranschen verkligen okej med detta? Om inte, så bör vi kanske prata om det.

The post Det mänskliga priset för gratisrubbarna first appeared on Opulens.

GÖDKALVAR. “Kan dagens medieaktörer rimligen påstå att de inte känt till Robertos grabbiga attityd och Skugges elaka sågningar tidigare? Samma beteenden som gjorde dem så raffiga och riviga tidigare”. Erik Cardelús synar det publicistiska hyckleriet.

Under de senaste veckorna har två kända mediepersonligheter hamnat i skottgluggen: Linda Skugge och Paulo Roberto. Inbördes mycket olika, men båda attackerade på bred front inom samma mediekanaler som så länge lät dem spinna.

Bakgrunden är Skugges infama sågning av Kristina Sandbergs bok om sin cancer och Robertos mediala comeback som poddpratare. Roberto beskylls för att ha kört överslätande grabbsnack och förbigått den skuld och skada som han orsakat med bordellbesöket förra året. Skugges recension sägs vara full av elakheter och smaklösheter.

Bortom drevet friläggs en annan brännande fråga för dagens medieaktörer att ta itu med. Är drevet konsekvent, utifrån hur de två behandlats tidigare? Det enkla svaret är att det luktar klickokratiskt hyckleri här.

Lite bakgrund. Roberto gick från slagskämpe till skådespelare på sent 80-tal. Sedan blev han en megamedialiserad kampsportare, följt av storspinn baserat på grabbighet och gastronomi. Ovanpå detta byggde han ett matimperium, toppat med expertis på italiensk kultur. Många tv-soffor blev det, ofta med attacker på feminismen där det gavs ”en annan version” och ”en breddning av debatten” som medier så ofta kallar det när figurer skapar spinn och klick. Cirkusen gynnade såklart Roberto och hans business, medan medierna sparade tid vid rekrytering av ”experter” och soffpratare. Det enda ”lilla” offret blev de många mediekonsumenterna som fick ekande rundgång, bristande variation och usel kvalitet.

Så kom maj i fjol. Ett bordellbesök avslöjades och Robertos var ute i kylan. Till och med Robertos matprodukter skulle väck från butikerna, pronto pronto. Som om bordellbesöket förgiftat maten, ett magiskt tänkande i vårt annars så genomrationella samhälle.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Nu till Skugge. På 90-talet byggde hon ett varumärke med krönikor där hon gick hårt åt folk. Sedan skaffade hon familj och sa sig ha vänt kroglivet och fulskrivandet ryggen. Nu var det ordning och reda, ansvar och allvar. Häromåret blev det skilsmässa och hon växlade upp med att outa sin dejting och sexliv. Sedan kom sågningen av Sandbergs bok.

Nu en frågestund: Kan dagens medieaktörer rimligen påstå att de inte känt till Robertos grabbiga attityd och Skugges elaka sågningar tidigare? Samma beteenden som gjorde dem så raffiga och riviga tidigare, blir nu en black om foten.

Idag talas mycket om den grasserande cancelkulturen, antingen som ett oförsonligt mobbarbeteende eller en hård men naturlig konsekvens av ett medialt maktmissbruk. Oavsett åsikt om cancelkulturen, kan konstateras att det tog enormt lång tid innan många medieaktörer upptäckte tendenserna som Roberto och Skugge nu kölhalas för. Eller för att skenheligt citera Löfven om gängkriminaliteten och segregationen: ”Vi såg det inte komma.”

Nu till poängen. Hyckleriet. Bristen på publicistiskt civilkurage och integritet. Ena dagen är de två mediala guldkalvarna välkomna överallt, hur grabbiga och elaka de än må vara. Nästa dag är de publicistisk paria och drevdrägg.

Sent ska syndaren vakna, säger ordspråket. Men var är uppvaknadet? Vem vaknar egentligen upp ur denna destruktiva mediala symbios? Vem kommer till insikt i denna krassa klickokratiska kannibalism? Här framträder en eländig kollektiv charad, där den mediala gödkalven får vara med så länge det passar. Ett flottigt flöde som bryts då siffrorna börjar blinka rött, vinden vänder och flocken ändrar riktning.

The post Den klickokratiska charaden first appeared on Opulens.

NYA TAG. ”Om inte vi som sysslar med kulturjournalistik lyfter litteraturen och konsten till debatt, vem ska då göra det?” undrar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Med anledning av Åsa Linderborgs nyutkomna bok Året med 13 månader pågår nu en debatt om hennes historieskrivning kring metoo. I en spalt som denna, om Opulens publicistik, är den diskussionen inte särskilt relevant. För vår räkning kan jag kort konstatera att Opulens stöttade metoo-kampanjen men även gav utrymme för problematisering. Under den heta hösten 2017 konstaterade jag också att den viktiga kampanjen redan hade solkats ned av tusentals användare på de sociala medierna och att det inte fanns någon anledning för seriösa medier att ge vika för dessa mobbfasoner.

Intressantare här, än sanningshalten i Linderborgs självprövning av metoo-journalistiken, är hennes rannsakan av Aftonbladets kultursida när hon förra sommaren avgick som dess chef. Under sina tio år hade hon ”lagt ner tonvis av timmar på ny svensk skönlitteratur och har en massa synpunkter som jag aldrig förvandlat till tidningstext.” Hur kunde det bli så? tycks hon mena. Liksom Linderborg undrar jag också varför kultursidesdebatter idag oftare inleds med att någon sagt något på Twitter eller skrivit nåt på en ledarsida än kring konstnärliga uttryck. Om inte vi som sysslar med kulturjournalistik lyfter litteraturen och konsten till debatt, vem ska då göra det?

Som jag skrev före Opulens sommaruppehåll är den traditionella kultursidan också dagstidningens andra opinionsbildande sida, men har större fokus på idékritik och samhällsanalys medan ledarsidornas tyngdpunkt ligger på att kommentera dagspolitiken. Gränsdragningen dem emellan kan inte vara glasklar men under klickonomin verkar den nästan ha suddats ut.

I Opulens samsas dagskritiken med opinionstexter. Det är vad som skiljer ett brett kulturmagasin från låt säga en litteraturtidskrift eller recensionssajt. Dock handlar det om balans. Att tycka till om en uppmärksammad tweet ger onekligen i de allra flesta fall fler klick än en bokrecension men kulturjournalistiken kan inte alltid belysa de mest publikfriande ämnena. Lite till Opulens försvar vill jag ändå påpeka att det nu pågår en poesidebatt i magasinet, som faktiskt är det längsta meningsutbyte vår debattsida någonsin haft.

Som jag också skrev i den förra redaktörskolumnen kommer vi i höst satsa på att stärka dagskritiken. Framförallt vill vi nu fokusera på konst- och musikavdelningarna. Om du känner dig manad så tveka inte att kontakta kulturredaktör Clemens Altgård på kultur@opulens.se eller, om du känner någon slipad skribent, så tipsa gärna om oss. Under våra tre år har vi skapat ett brett dagligt kulturmagasin som vi är stolta över, men även Opulens kan förstås bli bättre.

The post Opulenshösten har startat first appeared on Opulens.

POESINS PLATS. “Konsumtion, narcissism och inte minst skrämsel och lätta kickar får många att betrakta livet som en sjukdom. Men det är inte poesins fel, heller ej poeternas”, skriver Mattis Spansk apropå Iodine Jupiters litteraturkrönika igår.

Efter att ha läst Iodine Jupiters litteraturkrönika på Opulens så dyker lite blandade tankar och känslor upp i denna vilsna poets fläckiga medvetande.

Jag själv saknar den rockstjärnestatus författare av så kallad kvalitetslitteratur hade förr. Ta till exempel Jean-Paul Sartre som dominerade hela den moraliska debatten kring Vietnamkriget bland annat med sin självutnämnda krigstribunal. Det närmaste vi har i Sverige är väl Camilla Läckberg eller Leif GW Persson.

Självutnämnda experter säljer självhjälpslitteratur som aldrig förr. Erotiska romaner säljer som smör i solsken. Deckartörsten verkar vara konstant.

Vad i människan – såsom varande ett psykologiskt, socialt och puristiskt djur – gör oss år 2020 till sådana litteraturkonsumenter? Och varför trollband Sartre en hel värld 50 år sedan? Evolutionistiskt är 50 år inte ens en gäspning, så ett biologiskt svar lär vi ej få. Men på vad beror då denna avgrundsdjupa diskrepans till konsumtionsmönster? På 1-2 generationer transformerad, inte minst tack vare en digital metamorfos utan dess like.

Först och främst talar faktiskt den digitala revolutionen för poesi som uttryck. I alla fall den kärnfulla lyriken. Små, korta, kraftfulla texter som talar om det stora i det lilla, såväl som det lilla i det stora.

Twitter, Instagram, LinkedIn, Facebook, Snapchat, TicTok, med flera är perfekta plattformar för ordsmeder att sprida insiktsfulla poem. Själv brukar jag tänka och säga att ett bra poem är liksom ordspråket att “en bild säger mer än tusen ord”. Och vem säger förresten att poesi enkom och allena är skriven konst?

Nu är just bilder och videor med diverse stjärnor vår narcissistiska, tillika sensationslystna samtids motsvarighet till Sartre. Idag vill människan inte dissekera det mänskliga medvetandet eller blotta dess texturer. Likväl vill vi människor idag känna, helst mycket och åt alla de håll vår rymds kubikmeter tillåter. Gärna patologisera livet. Hellre bokstavskombinationer än en naturalistisk analys av människans varelse och väsen. Varpå bilden och videon blir perfekta droger i vår tid.

De stora poeterna idag är rockartisten, som exempelvis Thåström, Winnerbäck och inte minst de skickliga ordsmederna i hip hop-genren. Ja, Bob Dylan fick till och med Nobelpriset i litteratur. En gemensam nämnare är dock att de poetiskt skickliga artisterna, oavsett genre, får stå tillbaka för det enkla envägs-emotionella-maskin–pop-monster, som likt en scen ur A Clockwork Orange, betingar människor till konsumtion. Marx sade: Religion är opium åt folket. Konsumtion, narcissism och inte minst skrämsel och lätta kickar får många att betrakta livet som en sjukdom.

Alltså, det är inte poesins fel, ej heller poeternas. Ty, vi är bara djur drivna utav våra instinkter precist såsom andra arter på denna planet. Men vi har ett medvetande som särskiljer oss evolutionistiskt. Som vi kan svärma för. Snarare än gömma oss inför.

Troligen muttrade många av den äldre generationens författare över Sartres populistiska kändisskap.

Men svaret ligger kanske i frågan, bara det att dagens poeter ser annorlunda ut. Har nya plattformar och nya uttryckssätt!

Troligen muttrade många av den äldre generationens författare över Sartres populistiska kändisskap. Troligen behöver vi poeter ta oss igenom såväl den vänsterdrivna lättkränkta PK-chauvinismen liksom den popkulturella mainstreamfåra som idag polariserar debatten. Göra såsom nya generationens artister gjort. Använda vår digitala värld för att slå oss fram, förmedla våra insikter och måla medvetandeporträtt av människan som varelse och väsen.

Med kärlek i såväl fluffigt mjukglassformat som brödkavelshårda spegelbilder, så framträder poesins magi med dess betjänter – poeterna – i alla möjliga utstyrslar och former. Till syvende och sist så är det ordsmedens språkbankande som är det intressanta. Kreerandet av recept bakade på språkets magnifika manifestering. I alla dess former; bild- video- twitter- bok- open mic- slam-, et cetera. Den enda begränsningen är ju kvaliteten. Bra kvalitet står pall för tidens drivved. En bra bulle är alltid bra och jämförs bullar emellan. Inte med dessertbordets kompletta utbud. Sen säljer chokladbollar betydligt bättre jämfört med bullar. Men vill man bli rik, ja, bara att börja baka chokladbollar.

Poesins algoritm är som Sju Sorters Kakor, klassiskt och felbart men alltid och alltjämt berörande, berikande och en smula ”spegelbildsobehagligt”.

The post “Den digitala revolutionen talar för poesin som uttryck” first appeared on Opulens.