SAMTIDEN. Vad ska vi med orden till om vi samtidigt förlorar innehållet? Det undrar Martin Hägg uppgivet i en samtid där en putsad fasad kan visa sig ha ett lika förrädiskt förhållande till sanningen som ett högt tonläge.

Jag googlar på Björn Söder. 2,5 miljoner träffar. Självaste Åkesson får känna sig hopplöst omsprungen. De flesta andra också för den delen. Träffarna säger något om ordens makt, att vulgariteter säljer som smör i solsken, att den som söker en gräddfil till rampljuset, men samtidigt är taskig på oneliners, antagligen får det kämpigt. I Dagens Nyheter etiketterade Jan Scherman nyligen denna språkliga överbudsinflation som ”vulgarismens all time low”:

”Den onda verbala cirkeln är som en pervers kostcirkel där många säger sig vara emot ingredienserna men likväl tuggar i sig och sprider vidare eftersom det tycks löna sig.”

I detta ligger mediesamhällets stora paradox. Ingen vill framstå som infantil men kompromissar obetänksamt med förnuftet så snart medieskuggan gör sig påmind (eller är det mest av allt ännu en påminnelse om vårt djuriska ursprung?) Oavsett vem som kastat första stenen är det hursomhelst svårt att inte kasta tillbaka. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Det är knappast meningsfullt att be om ett sansat samtal när motparten redan snört på sig boxhandskarna – inför en fight utan vare sig gonggong och domare.

I rättvisans namn måste erkännas att denna metadiskussion om ordens valör även fungerar som högerkrokar. I våras anklagade Magdalena Andersson Sverigedemokraterna för att ha tagit täten i en auktoritär högerregim – viket var ett fullt tillräckligt bete för Åkesson:

”Vi känner igen retoriken från amerikansk politik mycket tydligt. Där man vägrar diskutera sakfrågor med varandra, utan i stället anklagar varandra för att vara ett hot mot demokratin”, sa han till Svenska Dagbladet.

Jo jag tackar jag. Det är också här, i fråga om demokratin, som det bränner till som mest hos Scherman. Med de förlorade ordens värde står det allra heligaste på spel: ”Vår egen anpassning till den verbala eskaleringen med alla sina krigstermer går på tvärs mot den demokratiska dialogen i en tid när dessutom demokratin som system ifrågasätts alltmer.”

Men vad har vi egentligen att hålla oss i? Om alla utläggningar om ordens successiva vulgarisering bara landar vid att beskriva detta (alltså vulgariseringen som sådan) – kryddat med olika slag av appeller till det sunda förnuftet (alltså att vi måste börja vårda språket igen) så är knappast problemet löst. Scherman ska ha all heder av att han höjer sin lans men ett återställande av ordens värde kräver tid och insikter – inte mycket är vunnet av att tända röda varningslampor.

Så var finns verktygen som gör nytta på allvar? Någonstans i backspegeln kanske? I svaret på frågan varför tåget alls spårade ur? En populär tankefigur är att det språkliga förfallet eskalerar genom något slag av deterministiskt evolutionär kräftgång från generation till generation – varför varje ny generation programenligt ojar sig över det egna barnens ociviliserade språkbruk (jämfört med deras egna). Boven i dramat blir då gärna skolan – platsen där ungarna inget längre lär sig (fortfarande i jämförelse med hur det en gång var för dem själva). Lösningen blir då att försöka saxa in skolan på ett nytt spår, först då kan vi återställa ordens värde.

Om man istället tittar mer dagsaktuellt skulle man kunna försöka komma åt de där delningarna och klickmaximeringarna (det som Scherman menar göder de digitala giganternas ”algoritmer och ökar på miljardintäkterna”). Antingen få folk att sluta klicka så förbaskat på vulgariteterna eller få publicisterna att sluta locka folk att göra just detta.

Naivt? Ja, som sjutton! Men nu har jag fått upp farten. När jag är som mest modstulen finner jag tröst i tanken på att emigrera till en öde ö bortom allt vad både människor och digital aktivitet heter men inser samtidigt att det bara är en dimmig tankefigur och inte alls någon lösning på problemet – men det hamnar onekligen en bit bort.

Nyligen ifrågasatte Peter Wolodarski Lena Anderssons (oj, där blev det 9 miljoner träffar) påstådda klimatrelativisering från rakt motsatt håll med att inte heller ett intellektuellt anspråk är ett ”vaccin mot stolligheter”. Eländet kan således komma från båda håll, en putsad fasad kan visa sig ha ett lika förrädiskt förhållande till sanningen som ett högt tonläge. Det är samma mynt men från två olika sidor. Vad ska vi med orden till om vi samtidigt förlorar innehållet?

The post Ordens makt och makten över orden first appeared on Opulens.

KLICKJAKTEN. ”Utan att lova något, vi måste ju också vilja publicera, så hör gärna av er till mig.” Opulens chefredaktör känner sig förvirrad och ber läsarna om hjälp.

Vilka artiklar önskar läsarna? Vilka artiklar vill vi publicera? Det är två grundläggande frågor för varje publicist, men Opulens har ärligt talat alltid haft ett betydligt större fokus på den andra frågan.

I en intervju när vi startade för fem år sedan fick jag frågan om vilken målgrupp magasinet riktar sig mot. Jag svarade att vår målgrupp så här i början är alla svensktalande i världen. Våra tio tusen unika besök i veckan är visserligen inte pjåkigt för ett kulturmagasin men det är ju ganska långt från målsättningen jag, måhända lite ironiskt, satte.

Ambitionen att inte låta klickjakten bli en allt för stor frestelse har också funnits med från början och finns till och med inskriven i Opulens publicistiska idéförklaring. Samtidigt vill jag som alla andra publicister att våra artiklar blir lästa. Helst av så många som möjligt. Uthängningar och sexskandaler etcetera är förstås inga alternativ för oss men kulturjournalistikens opininionsbildande roll ger vissa möjligheter. Vassa och gärna namnkunniga krönikörer har varit och är därför viktiga för att dra till oss läsare.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

En tjusning med att göra tidning är de oväntade reaktionerna. I början på året publicerade vi Gunnlaúgur Magnussons helgessä Tiden och vattnet. En personlig och mycket välskriven text. Fast lång och ämnet – hur hav, sjöar och vattendrag är en väsentlig erfarenhet i de flesta människors liv men att förhållandet till vatten skiljer sig åt beroende på var man bor – är knappast vad man förknippar med ordet ”klickbete”. Att den skulle få, med våra mått mätt, så många positiva reaktioner var en glad överraskning.

När jag nu tittar på den senaste månadens mest lästa artiklar så stämmer de heller inte helt med det, i alla fall för mig, förväntade. Den mest lästa är en nyhetsartikel om att en stödkonsert för Ukraina, med folkmusikgruppen Södra Bergens Balalaikor, fått ställas in i Uppsala efter en hatkampanj. Den näst mest lästa är visserligen just en opinionskrönika, Myra Åhbeck Öhrmans om hur hon lärt sig älska vindkraft, men på tredje plats finner jag åter igen något oväntat – Elin Stadenbergs helgporträtt av romandebuterande Sebasthian Wilnerzon Thörn.

Så ursäkta min förvirring, vilka artiklar önskar egentligen ni läsare? Utan att lova något, vi måste ju också vilja publicera, så hör gärna av er till mig på red@opulens.se. Om sånt ni vill se mer av eller mindre. Eller om texter ni tycker saknas i Opulens.

The post Vad vill ni läsa då? first appeared on Opulens.

FAKE. Iodine Jupiter berättar om ett riktigt klickbete från nyhetsbyrån Fake.

En högt uppsatt chef på ett känt företag i Västra Götaland har enligt uppgift blivit sexuellt utnyttjad av barnen från en förskola. Det var på tisdagen som barnen ska ha våldfört sig på företagsledaren. Under förskoleklassens besök på företaget hade chefen skrikit om ökad lönsamhet vilket ska ha fått situationen att urarta.

Chefen är nu stämd för hets mot folkgrupp, enligt nyhetsbyrån Fake.

 

The post Chef sexuellt utnyttjad av dagisbarn first appeared on Opulens.

MENINGSFULLT. Jag tittade in på sociala medier igen häromdagen och höll på att få hjärnblödning. Vartenda dagslända till klickbete håller på att bli projektionsyta för en rasande debatt om en medieelit och ”samhällskollapsen”. Samtidigt som det finns hur många frågor som helst som är viktigare att diskutera än vem lyssnarna har röstat fram till vinnare av P3 Guld. Klurade en stund, kom på ett gäng bara över en kopp kvällste.

Sveriges ekonomi efter Corona – ensamhet som samhällsproblem – hushållens belåningsgrad – den varierande tillgängligheten för psykiatrin i regionerna och faran med att många lidande hamnar mellan kommuner och regioner – trångboddheten i utsatta områden – ökningen av våld mot kvinnor under isolering – förtydligat medborgaruppdrag för riksmuseerna efter ett drygt år med restriktioner – en aktiv utrikespolitik där Sverige reagerar snabbt på inskränkta fri- och rättigheter och kupper oavsett om det är i Vitryssland, Turkiet, Bolivia eller Kina – en förnyad diskussion om miljöhot utöver det överhängande klimathotet – rättsosäkerhet kopplad till vaktbolagens allt större mandat i det offentliga rummet – det demokratiska underskottet i EU – demokratisering, möjligheter, hot och samhällsklyftor kopplade till digitalisering – massarbetslösheten inom servicebranchen – fungerande insatser för att bryta nyrekryteringen av unga till gäng – en bred diskussion efter metoo om kopplingen mellan makt på arbetsplatser och förekomsten av trakasserier – behov av stöd till elever som haft svårt att klara distansundervisning – det ohållbara med en marginell värnplikt som komplement till en dominerande yrkesarmé – idrottsföreningarnas svårigheter med restriktionerna – de inbyggda motsättningarna mellan Sveriges feministiska utrikespolitik och svensk vapenexport – omställning av arbete och pensioner i robotiseringens fotspår – public service-mediers uppdrag i ett digitaliserat samhälle – postleveransernas opålitlighet – ett samlat grepp för att ta bort hinder för människor att etablera sig snabbt i Sverige – arbetsmiljön i gigekonomin – behovet av extern granskning av polismyndigheten – den relativa avvecklingen av civilförsvaret och Sveriges klena katastrofberedskap – ett stärkt stöd till medicinsk forskning kring och beredskap inför pandemier – försvar av den akademiska friheten – insats- eller territorialförsvar – den hotade grundfinansieringen av kvinno- och tjejjourer – kultursektorns inställda verksamhet och uppsägningar under pandemin – infrastruktursatsningarnas del i att nå klimatneutrala städer – en genomlysning av New Public Management-filosofins konsekvenser för alltifrån myndighetsutövning, rättsskipning till vård, skola och omsorg – behovet av rikstäckande kulturpolitik – behovet av välfärdslösningar för fler än de fast heltidsanställda – den privatiserade offentligheten av nätet – vårdapparnas charlatanverksamhet och de politiska incitamentsstrukturer som möjliggjort dem – betydelsen av folkbildning och en skola för livet genom stöd till studieförbund, komvux och folkhögskolor – de aggregerat centrifugala effekterna av skolpengens snedfördelning av resurser – förnyat engagemang till försvar av förföljda författare – det administrativa arbetets expansion i läraryrket på bekostnad av det pedagogiska – den historiskt svaga medborgartanken i Sveriges betydelse för nationell identitet.

Om detta må vi debattera.

The post Om detta må vi debattera first appeared on Opulens.

DEBATTKLIMATET. “Vi debatterar utifrån klickbeten och provokationer. Frågor dyker upp som dagsländor och sällan föreslås konkreta långsiktiga reformer eller breda uppgörelser utan förskjutningar om vad vi tänker på och förändrad tillit blir effekten”, skriver Nathan Hamelberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Var sker politiken nuförtiden? Inte lätt att svara på, men efter en sommar då man kunnat följa en osedvanligt tråkig politikervecka i Almedalen på avstånd, splittringar inom svenska nazismen medelst gruppselfies, debatter om och rockader i synen på självförsvar utifrån nyhetsrapporteringen om en rappare från USA som suttit i svenskt häkte så är det svårt att lokalisera en given plats för politiken.

Själva ordet politik kommer ju av en plats, grekiskans ”polis” för stad. I motsats till ”oikos” för hem, familjens egendom eller hus. Det gemensamma kontra det privata, för att upprepa statsvetenskapens abc. Om andra vågens feminism sammanfattades med formuleringen ”det privata är politiskt” så kanske politiken efter millennieskiftet kan summeras med ”det privata har slagit ut politiken”. På flera sätt. Dels genom den från den politiska högern införda ”valfrihetsrevolutionen” – vi får själva svettas över huruvida vi satsar vår pension genom att spara i rätt fonder (etiska eller ej). Eftersom hundratusentals gjort privata bostadskarriärer som förutsätter ett fortsatt underskott av bostäder så är också en gemensam lösning av bostadsfrågan nära blockerad. Och den svenska skolan lider inte bara av sjunkande resultat utan framförallt av enormt olika villkor. Et cetera, et cetera.

Vidare så är själva offentligheten privatiserad på olika sätt. Först och främst för att intimiserande tilltal – utvikningar av sina framgångar genom bloggar, livsstilsreportage, instagramuppdateringar om middagar i Toscana, näringslivssponsring av aktivism med mera – nära nog är en förutsättning för att ta plats i debatten.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Var politiken sker är alltså en fråga med rätt många svar. Så många av politikens nyord är kopplade till nätet och handlar om annat än plats – cyberkrigföring, astroturfing och trollande för att ta några exempel. Att skapa intryck av en opinion har alltmer blivit avgörande för att förändra opinionen, eftersom baktunga medier jagar klick, likes, annonsintäkter och legitimitet via kvantitet. Ergo debatterar vi utifrån klickbeten och provokationer. Frågor dyker upp som dagsländor och sällan föreslås konkreta långsiktiga reformer eller breda uppgörelser utan förskjutningar om vad vi tänker på och förändrad tillit blir effekten.

Vad är egentligen motsatsen till denna utveckling? Jag försökte hitta svar från förr, i böcker jag velade om att behålla eller skänka vidare när jag flyttade i somras. Två rätt olika böcker jag gillade enormt förut – Göteborgssociologen Håkan Thörns Rörelser i det moderna: politik, modernitet och kollektiv identitet i Europa 1789 – 1989 och Manuel Castells Nätverkssamhällets framväxt – kändes först alldeles daterade. Men kanske mest för att det de beskriver delvis är något vi lämnat. Själva beskrivningarna är bra, att “influencer”, “samtalsaktivism” och “tyckonomi” saknas bland det som beskrivs lider man egentligen inte av.

I den förra beskrivs politikens rumsliga dimensioner – reella och symboliska – väl. Uttryck som avantgarde, gräsrötter och nationalstat föreslår alla relationer (mellan rörelse och förtrupp, mellan medlemmar och rörelse, mellan kultur och stat) men idag är liknande former och relationer luddiga. Internationella relationer och handelsavtal är avpolitiserade och istället för diskussioner om intressegemenskaper har vi debatter för och mot offentliga personer. Om vi ska vända det måste vi skapa medier vars syfte är att möjliggöra intressegemenskaper. Röreslesemedier, helt enkelt. Så att organisering kan återuppstå.

The post Det privata har slagit ut det politiska first appeared on Opulens.