LITTERATUR. “Liberalismen, som ska företräda friheten framför allt, är ideologin som används flitigast för att försvara systemets nödvändighet och inte individens frihet”, skriver Nette Wermeld Enström som läst Nina Björks Om man älskar frihet.

Om man älskar frihet. Tankar kring det politiska av Nina Björk
Wahlström & Widstrand

I den grekiska tragedin är såväl människor som gudar blinda för sina egna handlingar. De ser inte heller hur de undergräver villkoren för sina världars fortlevnad, eller så skiter de i dem på grund av simpla skäl som makt och begär.

Katastroferna avlöser varandra och dramatiken ackompanjeras av högstämda körer, allt kan bara gå åt helvete.

Om det senmoderna klassamhället vore en tragedi så har medelklassen huvudrollen och kören är de liberala opinionsbildarna. I sina lovsånger till friheten kamouflerar de samhällets orättvisor och förnekar kapitalismens kostnader. De religiösa myterna har ersatts av tunna stråk av ideologi, men de innehåller inte mer sanning än de förra.

Det sägs att vi alla är lika mycket värda, men som jämlikar behandlas vi inte. Det sägs att vi är fria individer, men våra möjligheter är inte de samma. Och det sägs att vi är vår egen lyckas smed, men varför är det så många av oss som far illa och går under?

Det finns ett otal försvar av klassamhället, alla osynliggör de att det finns ett vi.

Försvaren besjungs av politiker i olika läger, och de upprepas av företagsledare, ekonomer, statsvetare, byråkrater och folk som kallar sig för demokrater, socialdemokrater och liberaler.

Det är alldeles som om klass fortfarande ses som något av naturen givet, samtidigt som klassresan sägs vara en utväg som vi alla är fria att välja. Vi måste övertygas om att vi lever i en rättvis meritokrati, samtidigt som formeln för att lösa de sociala och ekonomiska problemen stavas privatisering.

Paradoxerna är många, och det mest motsägelsefulla är att liberalismen, som ska företräda friheten framför allt, är ideologin som används flitigast för att försvara systemets nödvändighet, och inte individens frihet.

Men, Om man älskar frihet, som är titeln på Nina Björks senaste samling av sylvassa argument för just friheten, är det väl ändå dags för en uppriktig uppgörelse med liberalismens paradoxer, en gång för alla?

Tidigare är det mest liberaler som har förknippats med försvaret av universella värden, och som har förordat vikten av att enas om människans grundläggande behov. Det är inte längre fallet. I den här boken tar sig Björk an den uppgiften och med hjälp av logiken synar hon den liberala retoriken om allas lika värde och frihetens grundvalar ut i sömmarna. Om man älskar frihet kan läsas som ett nobelt försök att hjälpa liberaler att tolka sina egna argument, om allt från meritokratin till marknaden som svar på samhällets problem. Den kan också läsas som ett försvar av socialismen, mänskligheten och hela planeten. Eller som en förberedelse på en kamp som började innan vi föddes. Du väljer.

Björk argumenterar, att inget samhälle som bygger på konkurrens kan bli rättvist och kapitalismen kan inte leverera frihet, inte ens för de rika. Hon exemplifierar hur friheten förutsätter tillit, trygghet och jämlikhet. Men det handlar inte bara om att ta ställning för allas rätt att leva och blomstra fritt, utan att förtrycka/s och inskränka/s av andra, utan också om att det ekonomiska systemet hotar vår rena överlevnad.

Vi navigeras från klimathot och klass till kultur och könsstympning; det vill säga alla de områden där liberalismen in absurdum har bakat in sig i postmodernistiska förnekelser och en förlamande inställning till politik. Men frågan är om den politiska oviljan bottnar i en dunkel tankeförmåga, ett ointresse för hur andra människor har det, eller ren feghet?

Det senare föreslår Björk utan att spekulera vidare. Hon håller sig till den strikta argumentationen. Som läsare kan jag däremot inte avstå frestelsen att associera mera; om de liberala banden till medelklassen, som är fegheten klass-ifierad.

Att liberalismen har blivit den dominerande ideologin inom medelklassen och att medelklassen är den klass som utvecklar (eller snarare avvecklar) teorin är inte ett kontroversiellt påstående. Och kanske, tänker jag nu inspirerad och lätt upplyst med hjälp av Björks skarpsinne, vilar här en förklaring till varför liberaler brister i konsekvenstänk och karaktär, de paradoxala dragen.

Medelklassen existerar i ett gränsland, mellan att exploateras och att exploatera, eller både och. Det skapar ett beroende av alla, men lojalitet med ingen.

I onsdagens krönika i Opulens Vi måste snacka om medelklassen beskriver Linda Bönström medelklassen i ungefär samma anda som Nina Björk analyserar dagens liberalism; ”den bidrar till en fantasi, den om att vara klassresenär. Men till saken hör att exakt samma grupp på en sekund kan vara tillbaka i beroendet. Du kan bli sjuk, skadad eller arbetslös och där ryker villan som banken äger.” Bönström konstaterar vidare att medelklassen inte kan klara sig själv och att det just är detta, det underliggande beroendet, den villkorade livsstilen, som gör medelklassen ”farlig, opålitlig och diffus.” Jag skulle vilja tillägga att den existerar enbart genom att sparka neråt och slicka uppåt.

Medelklassen är alltså inte bara farlig på grund av sin ökande konsumtion och sitt falska medvetande, utan för att den är mer beroende av systemet än någonsin. Dess ihåliga argument för frihet, som den kallar för liberalismen, är bara tomma försvar av klassintressen.

Men det här är ett stickspår, för Björk handlar den verkliga frågan om att göra politik på riktigt. Och hon bjuder på goda förslag i slutet av sin bok, övertygad om att de flesta av oss (ja även medelklassiga liberaler) kan nå insikt om våra mänskliga livsvillkor; att vi alla sitter i samma båt, och att det är möjligt att ändra historiens förlopp och ta framtiden tillbaka. Vi kan gå samman och återerövra livet. Vi kan överge tragedins förbannade manus, och undvika den kommande katastrofen.

The post Skarp uppgörelse med liberalismens paradoxer first appeared on Opulens.

KLASSRESENÄRER. “Den nya medelklassen bidrar till en fantasi, den om att vara klassresenär”, skriver Linda Bönström.

Mitt emellan pandemi, global miljökatastrof och allehanda tragedier är det lätt att skjuta undan det där samtalet som måste föras. Samhällshotet benämnt som den nya medelklassen.

Det är någonting obehagligt med det hela, så måste det vara när frågan om dess existens så sällan når dagordningen. Sannolikt finns en stark beröringsskräck eftersom vem ska, för det första, föra samtalet om hur viktigt det är att tvätta bort spåren av dess grundläggande arbetarklasstillhörighet. Och för det andra, vilka är dessa som vandrar – populärt kallat social rörlighet – lite hit och dit, hipp som happ? Vad står denna stora socioekonomiska grupp för egentligen? Och varför törs inte arbetarklassen attackera hårdare mot det politiska förräderi som förkommer?

Borgerligheten och överklassen är inte ett problem i den meningen att vi inte vet vilka det är som lever gott på arbetarna i landet. Den nya medelklassen bygger på en ängslighet som gör att den är en ständig kappvändare, för vem vill inte känna sig lyckad, vara en stolt resenär.

Medelklassen häver sig, medelklassen harklar och stirrar idogt åt alla håll utom det rätta. Laura Kolbe, professor i europeisk historia, intervjuades för några år sedan i Yle, Finlands public service-bolag, om medelklassen. Hon menar att eftersom medelklassen är brokig är det svårt att säga någonting generellt om deras identitet. Men oavsett hur till exempel framtidens arbetsmarknad kan förändras, framför allt i digitaliseringens fotspår, kan man förutspå att medelklassen kommer att fortsätta dominera vården, undervisningen och kulturen. Lågstatusens käftar tycks aldrig slappna av utan ligger ständigt i hälarna på medelklassen.

International Labour Organization (ILO) släppte 2016 en rapport om vad som sker med den europeiska medelklassen och dess redaktör Daniel Vaughan-Whitehead menar i en intervju i Arbetsvärlden att när man tittar på samhällets ojämlikheter ser man oftast till toppen och botten på samhällsstegen, men fokuserar man istället på mittenskiktet rör det sig upp och ned: “Det är viktigt att se vilka som rör sig och vad som påverkar de rörelserna.”

Fredrik Sonck skrev för några år sedan en utmärkt ledare i finska Hufvudstadsbladet, där han framhöll att frågan om att tillhöra den nya medelklassen eller de facto fortfarande tillhöra arbetarklassen bygger på hur arbete och kapital ska regleras. “Medelklassillusionen låter påskina att grundkonflikten är löst, att alla är både arbetare och kapitalägare. Det är helt enkelt inte sant.”

Den nya medelklassen bidrar till en fantasi, den om att vara klassresenär. Men till saken hör att exakt samma socialgrupp på en sekund kan vara tillbaka i beroendet. Du kan bli sjuk, skadad eller arbetslös och där ryker villan som banken äger. Glöm att du kan behålla familjens bilar och istället för utlandssemester gäller kampen återigen en limpa bröd.

För så skört är det. Den nya medelklassen kan inte klara sig själv om – eller när – någonting skiter sig. Helt ur det blå kommer dessa då bli påminda om det samhälle de valt att ställa sig utanför. Att glömma, eller radera, sitt förflutna gör att den nya medelklassen inte kan – inte vill – ta ställning till särskilt mycket i klasskampsfrågan. Aldrig stöta sig med någon, sköta sitt, uttrycka sig lite lagom. Det gör som sagt den nya medelklassen farlig, den är opålitlig och diffus. Det kritiska i situationen formuleras utmärkt av Vaughan-Whitehead: När något händer i medelklassen så rör det hela systemet.

The post Vi måste snacka om medelklassen first appeared on Opulens.