SOCIALT LIV. I årets sista krönika skriver Lars Thulin om fenomenet sunkpubar och förklarar varför dessa kan vara så givande att besöka.

Sunkpubar, ja så kallas de pubar där enkelheten står i centrum. Lokalerna är enkelt inredda, menyerna enkla och korta, och det öl som tappas upp är nästan bara storbryggeriernas enklare varianter: Norrlands Guld, Fat 21, Falcon. Flertalet gäster är sådana som kan kallas enkla människor.

Sålunda medborgare som inte alltid vandrat på den soliga sidan av livets gata. Många har lämnat yrkeslivet, andra har några år kvar. Jobben de haft, eller har, är ofta den typ av arbete som aldrig kan skötas hemifrån.

Under pandemin uppmanade grötmyndigt de styrande oss alla att jobba från köksbordet via våra datorer. De som inte kunde göra det höll dock samhället igång under denna dystra period: de i sjukvård och omsorg, renhållningsarbetare, chaufförer, skolpersonal, lagerarbetare, anställda i handeln med flera. Yrkesgrupper som gick till jobbet när andra hukade i villor och bostadsrätter och var sura för att avokadon de fått levererad till den egna dörren, inte var riktigt ätmogen.

Om dessa anställda som inte jobbade hemifrån i stället valt att stanna hemma så hade samhället kraschat på ett par dagar, medan det hade tagit veckor innan vi saknat key-account managers, HR-ansvariga, skattejurister och influencers.

I mitt grannskap finns det sunkpubar. Jag älskar att besöka dem, sitta ensam vid ett bord och lyssna på samtalen som pågår runtomkring. Dessa samtal är oftast ärliga och utan choser och attityder. Om någon gör sig märkvärdig tas denne ofta hårt men hjärtligt ner av övriga i gänget. På sunkpubar pågår livet, ett liv som kanske inte alla känner till. Kanske inte vill känna till. Men vågar man ta till sig av detta blir besöken både givande och lärorika.

Sunkpubar ‒ tre exempel

Här tre exempel från Stockholmsområden nära mig. Med namn som Hägerstensåsen, Midsommarkransen och Södermalm. I folkmun heter de Åsen, Kransen och Söder.

En servering i Kransen

Vad brukar diskuteras på en pub? Jobbet, relationer, tv-serier, fotboll? Kanske, men på en servering i Kransen satt fem personer och debatterade upprört att priserna för vård och medicin skulle höjas märkbart. Hur skulle Nisse och Maja fixa det, som båda drogs med ohälsa? För en av dem var fattigpensionär och den andra hade nyss förlorat jobbet? Fast cheferna hämtade självklart ut sina feta jävla bonusar. Så följde analyser av samhället och politiken: förenklade, förbittrade och förbannade – visst. Men knappast mer osanna än de ordmassor som folkvalda hasplar ur sig när de blir trängda.

Drama på sunkpuben

På ett hak på Söder utspelades ett drama. En diskussion mellan en man och en kvinna i en relation. Det hela blev högljutt och måhända för personligt. Anklagelser om oförrätter och svikna löften bollades över en fläckig bordsskiva med halvfulla vin- och ölglas. Då ingrep personalen. Inte för att tysta ned dem. Nej, de betydligt yngre damerna som staplade glas bakom disken ställde sig på kvinnans sida och skällde helt sonika ut mannen. För de hade hört hans patetiska skitsnack så ofta att de tröttnat. Nu fick han väl för fan ändå ta sig samman.

Inte bara mina öron spetsades i lokalen. Här pågick en scen som tagen från Netflix i levande livet. Eller, om man så vill, en scen som kunde vara upptakten i en Lars Norén-pjäs. Utan avgift för åskådarna. Det slutade med att mannen tömde sin öl, muttrade något och gick ut.

Puben på Åsen

Så en av förra årets mellandagar på puben på Åsen, ett ställe med stammisar där nykomna gäster ofta möts med glada hej från dem som sitter där. Frågor om hur det är, möts av svar som ärligt beskriver hur det verkligen är. Och frågeställaren orkar lyssna och ta del av svaren. Vid ett bord vid ett fönster satt två män i det som kallas övre medelåldern. Framför sig varsin Falcon i halvlitersflaska. Ämnet för dagen var den stundande nyårshelgen.

En av dem pratade lite för högt och lite för snabbt, som om det han sade inte kom spontant utan var något han tränat på att säga. Budskapet var mycket klart

– Du vet, nyårsafton är amatörernas afton. Så töntig. Jag har köpt en fin fläskfilé på Lidl, den räcker till tre middagar för mig. Sedan kollar jag på någon film, men struntar i att dricka bubbel och massa sådan skit. Lägger mig före tolvslaget. Va fan, det är väl bara en kväll som alla andra, varför sitta uppe?

Det behövdes ingen examen i psykologi för att inse att detta var ett exempel på det som kallas livslögn. Mannen ville med stor säkerhet slippa sitta ensam ännu en storhelg, och kanske skämmas för det. Han önskade att få dela den med några. Att bli sedd, ihågkommen och inbjuden. Men för att skydda sig mot smärtan i att denna längtan var fåfäng, utmålade han sin stundande nyårsafton som paradiset.

Om scenen utspelats i en Hollywoodfilm, hade jag bjudit mannen till min nyårsfest två dagar senare. Vid tolvslaget hade vi kikat på fyrverkerier samt lätt berusade och med fuktiga ögon kramats och sagt att detta måste bli tradition. Pianoklink, bjällerklang och barnkörer hade därefter tonats upp och eftertexterna börjat rulla.

Fast det var inte Hollywood. Utan Åsen en gråkall eftermiddag. Jag nöjde mig med att hemifrån swisha en tvåhundring till en av organisationerna som hjälper till att dämpa ensamhet och ångest vid långhelger.

God Jul och Gott Nytt År på er! Precis som mina barnbarn tar jag nu jullov. Tack för i år och hoppas vi hörs 2026.

The post På sunkpubar pågår det verkliga livet first appeared on Opulens.

FILM. Det framgår helt enkelt inte tydligt vad regissören Stefano Mordini egentligen vill säga, konstaterar Charlotte Wiberg som sett filmen ”Den katolska skolan” på Netflix. En film med skevt fokus där kvinno- och klasshatets betydelse saknas i skildringen av ett omtalat brottsfall som inkluderar mord och våldtäkt.

The post Fel fokus i italiensk film om mord och våldtäkt first appeared on Opulens.

JÄMLIKHETSFRÅGA. “Bakom fasaden och maskerna gömmer sig ibland idel tomhet, alkoholmissbruk och dysfunktionella relationer.” Nyligen utkom Bengt Ericsons Maktspelarna – min turné med den svenska överklassen. Susanne Liljedahl reflekterar över ny och gammal överklass.

Överklassen har alltid varit mån om koder och klassmarkörer för att framhäva, avgränsa och positionera sig gentemot andra. Den franske kultursociologen Pierre Bourdieu kallade det La Distinction. Redan benämningar som noblesse, societet, adel och elit har starka symbolvärden som ger associationer till exklusivitet, prestige, privilegier och status. På franska finns uttryck som le beau monde, crème de la crème och ancien régime.

Alldeles för få reportrar har ambitioner att göra mer granskande undersökningar om samhällets översta skikt. Det gullas exempelvis betänkligt med kungahuset, och en del reportage och program framstår som rena PR-kampanjer. Åh, vilken underdånighet, och vilket bedrägligt sken av folklighet.

En anledning att intressera sig mer för överklassen och alla dess schatteringar är att den utövar inflytande och makt, vilket även ger relief åt klassklyftorna. Det går till och med att skönja en växande maktkoncentration och elitisering. I den tvärvetenskapliga antologin Eliter i Sverige (red Bengt Erik Eriksson, Mikael Holmqvist och Lena Sohl) blir fenomenet glasklart. Allt färre individer kontrollerar en allt större del av de samhälleliga, ekonomiska och kulturella resurserna. Ett signum för vår tid som motsäger den populära föreställningen att Sverige är ett jämlikhetens paradis på jorden. Onekligen framträder en vidgad och fördjupad bild av det samtida Sverige i antologin och efter att ha läst den och några andra skildringar ser jag en förskräcklig utveckling där överklassen dominerar andra i samhället och att vinstmaximering och position blir prio ett. Allt i en tid där politikernas mål är att minska klassklyftorna och nå en jämnare fördelning av makt och inflytande.

Den gamla eller den traditionella överklassen består av personer med “rätt börd”, anor, vapensköldar etc. I generationer har adeln och aristokratin utvecklat ett ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital med starka band sinsemellan. Med fördel kan man läsa Björn af Kleens bok om den jordägande adeln – Jorden de ärvde. Privilegier blir här tydliga samtidigt som adeln drar in miljonbidrag från EU.

Den nya överklassen har inte den historiska anknytningen, arvet eller anorna. Men de har pengarna, de nya pengarna, ibland genom snabba klipp på börsen. Till stor del består den av extremt hungriga uppkomlingar och karriärsugna från medelklassen så kallade parveny och nouveau riche. Samtidigt visar forskning av psykologer vid University of California (UCLA) att ju mer man stiger på den socioekonomiska stegen, desto mer minskar empatin.

Den nya överklassen brer ut sig och återfinns i roller som politikerproffs, lobbyister, It- och finansbubblare, storbyråkrater, investerare, näringslivsdirektörer och artister i viss mån. Samtidigt fortsätter inkomstklyftorna att öka (se t ex Långtidsutredningen, 2019). I antologin framkommer att en typisk elitperson av idag inte liknar den klassiska överklassmänniskan som besitter ett visst kulturellt kapital i form av intresse i och kunnande om konst och kultur. Typisk för dagens elit är istället den nyliberala aktören med ett entreprenöriellt, aktivt och engagerat mindset, då kompetens här inte längre handlar så mycket om vad man kan om världen, utan mer om hur man relaterar till den.

I någon mening framstår klass som en social konstruktion i forskningen och litteraturen. Klass är något som görs, precis som könsroller. I detta inbegrips klassmarkörer om hur man ser ut, kläder, manér, språk, attityder, värderingar, elitskolor, boende- och klubbreservat, ja, hela den rätta, exklusiva livsstilen. I dessa kretsar är det överlag viktigt med rangordning och vem som är vem. Fasaden, fasaden, fasaden. Att visa djupare känslor kan vara förödande. Men bakom fasaden och maskerna gömmer sig ibland idel tomhet, alkoholmissbruk och dysfunktionella relationer. Något som ju är väldigt mänskligt.

Standardverk i sammanhanget är Annette Kullenbergs Överklassen i Sverige och Bengt Ericsons Den nya överklassen och Den härskande klassen. Båda erfarna, drivna och initierade journalister med förmåga till skarpsinniga analyser. Ericson är aktuell med sin femtonde bok – Maktspelarna – min turné med den svenska överklassen. Här porträtteras multiförmögna och den nya överklassens framväxt och hur man befäster sina positioner. I en intervju i Di säger Ericson: “Den röda tråden i mina böcker är makt. Jag har alltid varit intresserad av hur makt utövas, hur den missbrukas och vilka som söker sig till den.” Och på frågan om aktörerna har något gemensamt svarar Ericson att de förenas av sin skådespelartalang på den offentliga arenan där de dels framstår som handlingskraftiga och dugliga, dels effektivt håller masken när de hamnar i svårigheter.

The post Överklassen borde granskas mer first appeared on Opulens.

SKRÄCKFILM. Enda sättet att undkomma de framtida demonerna är tydligen att förändra sin socioekonomiska position, genom att börja tjäna mycket pengar och flytta ut en stor herrgård på landet, skriver Mathias Jansson, som synar skräckgenren ur ett klassperspektiv.

Är du är ensamstående med barn?  Lever du i förorten och har sociala och psykiska problem? Då tillhör du  statistiskt sett den kategori av människor som riskerar att bo i ett hemsökt hus och bli besatt av demoner.

The post Demoner hemsöker bara fattiga first appeared on Opulens.

FEMTE PLATS. Åtta fredagar under sommaren publicerar vi en av vinnarna i Opulens novelltävling med tema Familjeband. På femte plats kommer Lis Lovéns Jag kommer från en plats bortom solen. Juryns motivering: En novell med schvung och klassperspektiv. Vi gillar den även om den innehåller vissa märkliga formuleringar och tycks skapad i ett spontant flöde. Eller så är det kanske just därför vi tycker om den. Detta bidrar nämligen till att ge texten en originell prägel som vi värdesätter. Därtill uppskattar vi den humoristiska tonen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

“Du måste vara aristokratisk på nåt sätt” sa min bästa väninna till mig en dag. Jag blev något perplex. Hon fortsatte dividerandet: “Men du har ju sagt att du har sicilianskt påbrå, inte sant?” Det är riktigt, och det var ingen lögn även om jag vuxit upp som smålänning i borgerliga Växjö. Allvarligt talat har jag arv från fiskare och sjömän och soldatknekter. Det ingav mig stolthet ibland. Det var mitt sätt att ha gett en uppercut till min pojkvän när han boxade mig i magen den där vårdagen. Jag hade ett sätt att ge igen på honom. Jag tjöt: “Du ska veta att din jävla bonnafamilj träffar inte jag. Dessutom har jag läst Suzanne Brøgger och begriper nog vad kärnfamiljshelvetet går ut på. Det ska du veta till sista blodsdroppen i ditt liv.” Han såg något hundlik ut på ögonen, axlarna sjönk ihop och gråten var nära. “Är det för att min familj är bönder?” frågade han sorgesamt. Jag röt:

“Kan du inte räkna med röven, karlslok?”

Det var just det. Mina band till fiskare och sjömän gav mig en arbetarklassfähig rakt-på-sak-stil som var obetalbar. Vid middagsbordet där hemma försökte mina föräldrar uppfostra mig. “Du är så hialös tös” försökte morsan påtala. Det ska gudarna veta att mina nerver kändes som bomull, min havsgröna blick utsöndrade dimma och dis och jag ville gråta. Helvete heller att jag nedlät mig till att bli uppfostrad. Dessutom hade mina föräldrar ett sätt att fisa vid matbordet som gjorde att jag tyckte att familjeetiketten kunde kvitta. Att bönder liksom hamnade högre i rang än mammas arv det fick mig att gå bananas. Till min pojkvän hade jag hittat på skällsord: “Du är inget annat än kobajs.” Sen var jag beredd att förklara att jag hade ju bara associerat till ordet cowboys. Det gick på ett ut. Kan någon läsare begripa att han stod ut i sjutton år?

Min pappa som kom från en släkt med soldatknektar på farfars sida hade ett minspel som skyldrade gevär. Jag var livrädd att våldet skulle gå i arv och var beredd att bli anarkist i min ungdom bara för att göra upp med all makt, särskilt kärnfamiljsmakten.

“Men du har ju sicilianskt påbrå och uppför dig så belevat, ” försökte min väninna säga där vi satt bland kaffekoppar och kanelbullar. Inför henne visade jag aldrig mina dåliga sidor. Jag ville inte att hon som kristen skulle bli inblandad i mitt livs misslyckanden. Men när jag hade studerat i England hade det varit andra tongångar.

Min lärarinna, Mrs Willfear, påtalade mycket tydligt och bestämt att min familj måste vara av arbetarklass, med tanke på hur jag betedde mig. Där och då nedlades en känsla hos mig att sjömän är släkt med vikingarna, mer så än folk inåt landet. Kusttrakterna var nedlagda i mina blodsband, även om ordet blod rent genetiskt var förbjudet i de flesta svenska läger.

Alltså? Vikingar seglar snabbt in vid kuststräckor och lämnar stället lika snabbt. Miljöpåverkan från hav och kust lägger en säregen doft i ens temperament. Att en kvinna, vars far var rektor kände sig manad att tala om för mig att hundra procent klass var lika bra som hundra procent klass det hade jag inte förstånd att få in i skallen. Vadå sjömän på bordeller. Alltså liksom kultiverad eller vadå? Hon såg milt på mig med en uppsyn som såg ut att vilja ge mig heder och ära för att jag historiskt sett var lägre i rang än henne. Eller rättare sagt hennes sätt att vara jämlik med mig, det retade mig. Sjönk hon ner på min nivå? “Piss” tänkte jag. “Kom inte hit och peta i mina klasstrukturer” ville jag säga till henne. Att hon var inget annat än pedagog kunde jag knappt tåla. Hennes sätt att sitta vid matbordet luktade hög rang lång väg och sedan retade det mig att hon liksom kom indansande i ett rum för att spela ungdomlig och naturlig. Då föredrog jag min egen morbror tio gånger om, som var sådan fantastisk mytoman att jag fick en mental skrattparoxysm som helade mig bit för bit. En pedagog hade aldrig kunnat göra det med mig. Men tillbaka till min väninna!

“Nej jag tror inte jag är aristokrat. Jag känner mig nog mer släkt med maffian i Chicago” försökte jag säga lite lamt och tamt. Min väninna verkade inte övertygad.

Att ha familjearv från sjömän ingav mig slutligen en känsla av att jag måste guppa på havet i månadsvis och sedan, då jag kommit i land, rusa in på närmsta krog för att supa bort arbetets tyngd och börda.

Det är sant att min sicilianska anmoder kommit till Blekingekusten, hitforslad av en svensk sjöman. Jag hade sett foton från den sidan av släkten. Det var som om farmor glodde bort mot horisonten i ett slags drömlikt tillstånd för att leta sig hem till sina rötter igen. Jag blev likadan. Drömde mig hem igen.

Många och långa år av blod svett och tårar tog det mig innan jag kunde förlikas med mitt arv och min miljö. Det var när jag insåg gåvan jag fått från min släkt som jag började försonas.

Sicilien gav mig konst i överflöd. Soldatknekten i mig fostrade mig till att slipa vapen efter vapen. Och humorn är mänsklighetens största vapen, alla kategorier. Finns det något bättre alternativ med tanke på tillståndet i världen just nu?

Mina hav är nerplastade och jag är flygrädd. Min syrra är dominant likt en boss med kaptensgener. Det är soldaten i mig som får skrämselhicka om jag inte förmår upprätthålla disciplinen i täta led. Så säger syrran bryskt: “Du begriper väl att vi måste hålla koll på klimat och miljöpåverkan”: Så känner jag som soldatättling att någon petar mig i ryggen med ett farligt gevär. Min farfars mor som var mycket religiös dyker upp i mitt huvud och påtalar sanningen: “Jo, men, man måste väl leva sunt, ordentligt och rättskaffens” För mitt inre ser jag alla plastpåsar jag bär med mig från affären. Ja, jag är syndare likt resten av jordens befolkningen. Förresten, vet ni vad? Låt mig berätta!

Om man som jag har flera släktdrag tillbaka i tid blir tillvaron ibland något skev och man vet inte vilken familjemedlem man ska utvälja till favorit. Och mammas sentimentala ord smeker mig lugnt och stilla: “Vi älskar er barn liiika mycket. Precis allihop.” Vid min gud, får man inte lov att bli bäst och expert på att favoriseras? Jag glor bort mot syrran och tänker slugt att hon nog trots allt utsågs till den charmiga sorten medan jag fick bli intelligensmaffian. Alltså ska jag skjutas.

Att min pappa var borgarpack finner jag något komiskt idag. “Om kommunisterna kommer hit skjuter dom pappa!” röt mamma bryskt med hemskheter i attityd och tonfall som fick mig på fall. Nej, de sorterna kan man inte ha hit. Jag rusade upp i pappas famn, jag var ju trots allt sexton och och grät sorgset: “Pappa de får inte skjuta dig, jag lovar. Jag ska vara på din sida intill sista blodsdroppe.” Någon form av humor måste det ge att ha vuxit upp med en far som var egen företagare. Och att han bara var så fel så  det faktum att vi alla har familjeband bakåt till Olduvai i Afrika. Att bönder står för matproduktion är väl okey, men i min fantasi fiskar jag plast i haven och genmanipulerar bakterier så att de en dag ska lära sig att äta upp plasten. Lite stänk av geni måste en sjömanssläkting ha. Tänk själva!

Jag navigerar sju kontinenter och hatar imperialismen för den utkonkurrerar mig och min svenska släkt. “Engelsmän,” tänker jag och undrar vad jag ska göra för att sluta älska tonfisk. Var det mitt fel att valarna gick under, jag menar: Va?

Ensam i egen säng bläddrar jag i böcker med härkomst, historia och antropologi. Jag läser böcker som får mig att räta ut paradoxerna i mitt arv. “Jaha,” tänker jag…”Så kan det ligga till”

Och min bror, vet ni vad? Hans sicilianska påbrå gör honom till mästare på att få barn på gott humör. Jag avundas honom denna läggning och tänker att han är en bra svartskalle trots allt, om man bortser från hans oförmåga att sluta fisa vid rätt tillfälle. Han plockar upp cigaretten och jag tjuter: “Brorsan, tänk på sin stroke, för guds skull tänk på din stroke” Han glor lite lagom på mig och avslutar diskussionen med en bister sanning: “Vi ska alla den vägen vandra”. Då vänder jag min blick ut genom fönstret, stirrar på blåvita moln som stryker himlafästet. De smeker sakta horisonten, min sicilianska farmors horisont och jag begrundar faktum. Alla släktingar i tio led hitan och ditan, de vandrade till ett ställe bortom solen. Jag ser dom inte rent fysiskt, men ändå. Kvar i mitt blod rinner deras gärningar som en kristen arvsynd.

Men vänta bara! Familjestrukturerna är inte slut än. Inte än.

Min kusin på pappas sida var rent ut sagt ännavänd i beteendet som barn. Var hon kosack eller? Hon kunde dricka spenvarm mjölk från en häst. Hade det varit från en ko hade jag förlåtit henne. Hennes soldatarv var helt enkelt tvunget att agera utåt, och så var naturligtvis hennes mamma utbildad i psykologi. Jag drämde till min kusin med knytnäven: “Man beter sig faktiskt inte på det sättet, det ska du veta!” Hon tjöt som en slagen jag-vet-inte-vad och rusade hem för att skvallra för den församlade släkten. Vad jag inte begrep var varför barns beteende ibland kunde framkalla ilska och ibland glada skratt. Min pappa blev arg och sa att vi fick inte slåss. Men jag hade nog svar på tal: “Jo, men ni slåss ju. Och förresten har ni sagt att faster Agda är elak mot sitt barn” Just i det ögonblicket var det som om Fantomen härskade i Bengalen. Och min faster gav upp ett gapflabb. Jo, hon fick nog medge att hon gjort ett och annat dumt i sitt liv. Då blev hon min älsklingssläkting, näst efter min kusin Hilda som hade en farsa som söp. Vi pallade körsbär och sov i tält. Då förstod jag Sverige redan som barn: Endast Sverige svenska krusbär har. Den devisen levde kvar i mig. Sa jag förresten att mitt soldatarv hade anor från Polen. Dricker kosacker vid östra gränsen av Polen spenvarm hästmjölk? Vad vet jag. Jag kan nog förmå mig att leta i historieböckerna för att ta reda på saken. Och är inte min berättelse sann så vet jag inte vad annat jag hade kunnat förtälja. Men nu vet jag ett.

Aristokratin äger härskarmakt för att de känner sina släktled och ristar sina totem på vapenhuset. Det var nog just det min bästa väninna i all välmening avsåg med sin fråga. Fast ärligt talat tror jag att soldattjejen i mig böjer huvudet djupt mot marken för att lära sig disciplin. Och när fiskarjäntan i mig rusar in om morgnarna för att supa tre koppar kaffe då skockar folk omkring mig: “Ska man inte säga godmorgon först? Kan man få lite artighet, eller?” Då har jag lust att dräpa med ord och låta associationerna stegra sig likt en hingst på ett militäriskt fält. Det är ju krig för bövelen. Krig i mitt blod. Krig i min dadaistiska ådra, sade Klux till Klax och ströp deckardrottningen i min syrras alla böcker. Hon måste, min syrra alltså, läsa om dråp för att få fast brottslingen och ge honom ett vidrigt straff. Min äldre syster däremot ser brottslingar överallt och då svarar jag henne: “Jo, men nu är det så att maffian flyttade till Chicago. Själva fick vi komma hit som en släkt utan jantelag” Hon hummar vasst och säger att om jag stjäl mer klänningar så ska hon visste det ringa till polisen. Jag svarar: “Polisen? Vad har de med en klänning att göra. Dom mutar jag med min havsgröna blick, nu hajar du vem jag är va?” Och polacken i henne blir något förvirrad av allt trams och säger: “jo jag hajar, men nästa gång du öppnar trynet kan du väl bete dig normalt. Som en svensk ungefär.” Jag knycker på nacken och tänker att fan tro´t. Ska jag? På allvar? På fullaste allvar? Och molnen går förbi där ovan, långt bortom min egen sfär. Solen får duga som blickfång under tiden. Sen undrar jag stilla hur många hitvandrande folk som bär med sig skrönor som en dag ska visa på samband mellan arv och arv. Inte för att det alltid hjälper, men det duger gott och väl på färden.

The post Sommarnovellen: Jag kommer från en plats bortom solen first appeared on Opulens.