TEATER. ”Det är rafflande, hemskt och välspelat av de tre skådespelarna, Eva Rexed, Jesper Söderblom och Isabelle Grill, i utmärkt regi av Gustav Englund,” skriver Lena Torquato Lidén, som sett ”Hilda” på Göteborgs stadsteater.

Hilda av Marie Ndiaye
Göteborgs stadsteater
Lilla Scenen
Spelas t o m den 9 mars

Den unga överklasshustrun har letat överallt i den lilla franska staden efter ett hembiträde som i hennes tycke är “perfekt” och hittat Hilda, vars man är hantverkare som hon konspiratoriskt beställt för ett jobb hemma hos dem.

När han kommit ska han övertygas om att Hilda ska erbjudas jobbet som hembiträde. Sedan börjar en lång duett dem emellan.

Smicker blandas med fruktansvärt ohyfsade kommentarer från överklasshustrun som bland annat hoppas att Hilda, drömhembiträdet, ska vara vacker och varken extremt mager eller tjock eftersom båda varianterna äcklar henne.

Hildas man säger inte mycket, han avvaktar och hans ansikte talar om avståndet mellan dessa två personer. Hur han avskyr överklasskvinnan men vet att det inte passar sig att säga något ofördelaktigt. Hans stickade tröja och arbetarbyxor och tydliga avståndstagande åtminstone mot fysisk kontakt.

Till slut frågar han ändå om lönen och om hur gamla barnen är som hans hustru ska ta hand om hos den främmande kvinnan. Frågor som hon tar emot föraktfullt men svarar på, försvarar sig att hon vill ha en fransk kvinna efter att ha haft utländskor till lägre löner. Den senaste som just slutat blev utvisad och hon tycker inte om hur beroende utländskorna är, att de gör allt för att vara till lags.

Hilda övertygas att lämna sina egna barn på daghemmet och komma för att arbeta. Men redan den första gången kommer för att lämna lönen i kontanter till mannen, som om hon hyrde henne av honom, kommer en kylig kritik.

Hon är neurotiskt beroende av att Hilda ska ta hand om barnen hon inte klarar av själv. Men framför kritik och tycker att hembiträdet inte verkar älska dem.

Till svar berättar Hildas man att hennes barn är ledsna och att han inte vill att Hilda ska komma hem så sent från jobbet.

Gradvis börjar man, genom deras dialog inse att trots överklasskvinnans ständiga bedyranden att hon är vänster, så hyser hon ett totalt kontrollbehov och en obehaglig gränslöshet i hur hon behandlar sin anställda.

Det är rafflande, hemskt och välspelat av de tre skådespelarna, Eva Rexed, Jesper Söderblom och Isabelle Grill, i utmärkt regi av Gustav Englund.

The post ”Hilda”, en rafflande och välspelad pjäs om klass first appeared on Opulens.

LÄTTILLGÄNGLIGT. Kiley Reid förpackar tunga frågor om makt, klasskillnader och rasism i ett lättillgängligt relationsdrama som du glider igenom på en eftermiddag, motståndslöst, skriver Camilla Carnmo.

Vår bästa tid av Kiley Reid
Översättning: Klara Lindell
Albert Bonniers förlag

Kiley Reids Vår bästa tid är en omtalad, uppmärksammad och Bookerprisnominerad debut av en ung, svart, kvinnlig, amerikansk författare. Boken handlar om klass och relationer men framför allt om rasism, som den kan se ut idag i USA. Både tydligt uppenbar och våldsam, eller smygande försåtlig, dold bakom välvilja. Berättelsen är stark och har något viktigt att säga medan formen är lättsam. En underhållningsroman med ett ärende.

The post Relationsdrama om makt, klass och rasism first appeared on Opulens.

CORONA. Vem som blir av med jobbet, vem som har krispengar på banken, vem som kan distansjobba för att skydda sig från smittan. Var du bor, ditt utrymme och tillgång till lokal sjukvård, skriver Myra Åhbeck Öhrman. Saker vi redan visste om de svenska klasskillnaderna har fått tydliga, unika konsekvenser.

För, visst handlar det om klass. Om arbetares rättigheter ställda mot alla andras. Lågutbildade och lågavlönade arbetare är de som riskerar att förlora sina jobb under pandemin. Hårdast drabbas människor under 30 och och utomeuropeiska invandrare, inte sällan i samma branscher som dessutom är mest utsatta för smittrisker.

The post 1 maj: Pandemin blottlägger samhällets orättvisor first appeared on Opulens.

RIKEDOM. Iodine Jupiter reflekterar över fenomenet att man så sällan ser folk som skyltar med sin rikedom.

Sverige är ett av världens rikaste länder. Men man ser inte ofta folk med mycket pengar. De håller sig gömda. Om de visade sig och bars i guldstol skulle folket slå ihjäl dem.

“Jag är fruktansvärt rik”, ropade han medan tjänarna viftade med palmblad i värmen där han bars fram. De enda sättet att överleva revolutionen var att framstå som en person folket själva ville vara.

Men efterhand tröttnade folket på underhållningen och slog ihjäl honom. Det fanns säkert nån rikare.

The post Bäras i guldstol first appeared on Opulens.

KLASSKLYFTOR. “Varje tid har sin egen variant av den amerikanska drömmen. I dag förknippas den av många här med landets så kallade dreamers, efter förkortningen för Development, Relief, and Education for Alien Minors Act, lagförslaget för att hjälpa USA:s hundratusentals papperslösa barn och ungdomar”, skriver New York-baserade Hans Strömhäll.

Det finns en scen i Jan Troells film Utvandrarna från början av 1970-talet, när de svenska emigranterna färdas med ångbåt på sin väg från New York till Minnesota. Kristina noterar att det ser ut att finnas skillnader mellan fattiga och rika också i USA, trots vad hennes svåger Robert berättat. Robert tittar på passagerarna i första klass, funderar lite och säger sedan: ”Det finns två olika sorters folk i Amerika. Den ena är dom som har bott här så länge att di har blivit rika. Å så finns det dom som är så nykomna och färska att dom inte hunnit bli det än.”

Robert var besjälad av den amerikanska drömmen. En dröm som säkert delades av många av de över en miljon svenskar som tog sig över Atlanten på samma sätt.

The American dream handlar om uppfattningen att vem som helst, oberoende av etnicitet eller social bakgrund med tåga och energi kan ordna ett gott liv för sig och sin familj och med rätt ambition till och med ta sig upp till samhällets högsta tinnar.

Antagligen är inget land i världen framväxt ur en dröm på samma sätt som Amerikas Förenta Stater. Den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 klingar fortfarande för många som den ljuvaste poesi. ”Vi anser att dessa sanningar är självklara: att alla människor är skapade lika, att de av sin skapare har utrustats med vissa oförytterliga rättigheter; att liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa rättigheter”. Närmare tvåhundra år senare kunde Martin Luther King Jr inspirera landets svarta, och många fler, med sitt berömda I have a dream-tal från 1963.

Den amerikanska drömmen kan beskrivas som ett nationellt credo och ett kitt som håller ihop det amerikanska samhället. Varje tid har sin egen variant av drömmen. I dag förknippas den av många här med landets så kallade dreamers, efter förkortningen för Development, Relief, and Education for Alien Minors Act. Den lag för att hjälpa USA:s hundratusentals papperslösa barn och ungdomar som Barack Obama försökte få genom kongressen 2012. När detta inte gick införde hans administration i stället DACA (The Deferred Action for Childhood Arrivals). Ett program för att hjälpa samma ungdomar till uppehållstillstånd och arbete. I september i år revs DACA upp av nuvarande presidenten Donald Trump. Vad som nu ska hända med de som omfattades av DACA är ovisst.

Under de två första veckorna i december i år besökte FN:s särskilda rapportör om extrem fattigdom och mänskliga rättigheter, Philip Alston, olika delar av södra USA men också det orkandrabbade Puerto Rico. Han hade bjudits in av den nuvarande administrationen i Washington, ”för att titta på om den fortsatta existensen av extrem fattigdom i USA underminerar åtnjutandet av mänskliga rättigheter för dess medborgare”. Rapporten i sin helhet kan läsas här. Det ska sägas att Alston på sin resa mötte engagerade socialarbetare och besökte kyrkor som öppnade sina dörrar för hemlösa men hans helhetsintryck är ett annat.

Hans rapport är i långa stycken en katalog över den utbredda fattigdomen och uppgivenheten hos stora befolkningsgrupper i södra USA. (Den intresserade kan jämföra med statistiken för världens OECD-länder.) Något som också innebär ett allvarligt hot mot landets demokrati, menar han.

Alston riktar även skarp kritik mot den skattereform som nyss röstats igenom i kongressen och som han menar riskerar att göra USA till ”världsmästare i extrem ojämlikhet”. Detta alltså i landet där, enligt The Guardian, redan i dag de tre rikaste personerna – Bill Gates, Jeff Bezos och Warren Buffet – äger mer än den fattigaste halvan av befolkningen tillsammans.

I en intervju i nyhetskanalen Democracy now häromveckan sa Alston bland annat: ”Vad jag såg var hur otroligt liten den sociala rörligheten är. De människor som inte är särskilt rika kommer att fortsätta vara det och människor som är mycket fattiga kommer säkerligen också att fortsätta vara det.”

Kanske stämde det på drängen Robert Nilssons tid, i mitten av 1800-talet, att en man med friskt mod och kraft i arm, kunde jobba sig till rikedom i USA. Själv gjorde ju Robert ett försök på Kaliforniens guldfält. Och hans bror Karl-Oskar lyckades ju tillslut med idogt slit att ordna ett betydlig bättre liv för sig och sin familj än det han lämnade bakom sig i Småland. I dag är situationen en annan.

The post Drömmarnas land på väg att bli världsmästare i extrem ojämlikhet first appeared on Opulens.