OPERA. Rikard Rehnbergh har sett två aktuella operaklassiker av Puccini – ”Madama Butterfly” på Kungliga operan och ”Tosca” på Folkoperan. Han uppskattar att båda föreställningarna lyckas belysa den politiska dimensionen.

Madama Butterfly av Giacomo Puccini
Kungliga operan
Stockholm
Spelas t o m 27 maj

Tosca av Giacomo Puccini
Folkoperan
Stockholm
Spelas t o m 24 april

Att Giacomo Puccini komponerat några av de mest älskade och spelade (på radion, på scenen, i spellistor) ”örhängena” i operaariakatalogen känner de flesta till, men att han är så, om än subtilt, politisk i sina operor (tolv stycken) är nog färre på det klara med. I huvudstaden ges just nu två klassiker som belyser detta med fin regi och medveten vinkling utan att det blir till banderoller och plakatpolitik utan snarare brasklappar och påminnelser om det förgångna.

Madama Butterfly

På Kungliga operan spelas Madama Butterfly (1904) i Sofia Adrian Jupithers regi. Det är bra. Jupither har med förtjänst och en särskild udd satt upp bland andra Salome där och Tolvskillingsoperan på Dramaten tidigare. Utanför det nedslitna teaterhuset vid Gustav Adolfs torg, något av ett sorgebarn tillika het potatis inom kommunalpolitiken, står byggnadsställningar och ”big bags” och skvallrar om nya tider: Inne i huset vill operan och Jupither ”göra upp med Madama Butterflys romantiska skimmer”. Helt rätt och på tiden. För faktum är att ”kärleksparet” inte är något kärlekspar, i ordets rätta bemärkelse.

Namnet till trots är Madama Butterfly ett barn – ”redan 15-år”, som hon sjunger i Izabela Matulas (sopran) stoiskt värdiga gestaltning – som tvångsprostituerats i Nagasakis ”red light district”. Dit kommer löjtnant B F Pinkerton (tenoren Dmytro Popov) vid USA:s flotta och köper – ja, köper – Cio-Cio-San, som hon egenligen heter, fjäril på japanska, i ett barnäktenskap. De har en kortkort ”romans” innan plikten kallar för Pinkerton och han drar åstad. Han lovar att vara tillbaka före näktergalen sjungit. Det gör han inte. Tre år går. Under tiden föder lilla Fjäril en son och hon väntar, och väntar.

Slutligen anländer Pinkerton, med en (ny) fru hemifrån – han är alltså både pedofil och hustruköpare, imperialist och bigamist – och Butterflys värld slås helt i spillror. Skammen blir för mycket för henne och hon begår harakiri.

Den nya frun verkar dock vara reko och vill ta sig an barnet. Paret flyr distriktet hals över huvud tillbaka till fartyget och så småningom, får vi anta, till ”the land of the free and home of the brave”.

Allt detta samtidigt som USA, med flottans hjälp, bordar venezolanska fartyg, bombar dito speedboats, kidnappar Venezuelas president (om än inte folkvald), stödjer Israel i folkmordet på det palestinska folket, vill ta över Gazaremsan och göra det till sin egen riviera i Mellanöstern, bombar Iran, dess flotta, baser och strategiska platser och hotar med att ”utplåna en hel civilisation”.

Puccini och librettisterna Luigi Illica och Giuseppe Giacosa hade väl sett vad USA var kapabelt till i Filippinerna och Puerto Rico, på Kuba och Guam (spansk-amerikanska kriget 1898) och såg måhända varthän världsutvecklingen barkade – en 125 år pre faktum.

I och med att hela föreställningen, tre akter, utspelar sig utanför Butterflys enkla hus får dramat ett tydligt drag av kammarspel.

Tosca

Detsamma gäller Eirik Stubøs (tidigare Dramatenchef) bejublade uppsättning av Tosca (1900) på Folkoperan – på svenska. Nypremiären ägde rum den 8 april. Fastän operan växlar scen för varje akt gör inte scenrummet det. Det är mörkt, kallt, kalt, går i grått såväl i kyrkan som i Scarpias arbetsrum och på avrättningsplatsen.

Platsen är Rom i början av 1800-talet under ”Napoleonkrigen”. Staden styrs av den diktatoriske polischefen Baron Scarpia (inte fullt så demoniskt förkroppsligad som brukligt av barytonbasen Anders Larsson): en föraning om en viss Benito Mussolini och de svartskjortor som ska komma att styra landet under nära 22 år.

Scarpia är, föga förvånande, rojalist medan hans antagonist, konstnären Mario Cavaradossi (tenoren Kjetil Støa), är republikan och verkar för Italiens frigörelse från kronan och oket. (Puccini verkade i likhet med Verdi och Rossini och Bellini för il Risorgimento, ”Resningen”, frigörelsen, enandet.)

Dramats huvudrollsinnehavare, sångerskan Floria Tosca (med glans gestaltad av sopranen Elisabeth Meyer) hamnar väl någonstans mitt emellan männen men blir, kanske något mot sin vilja, indragen i den republikanska frihetskampen – fast Napoleon var ju inte direkt republikan – på grund av sin dyra (på slutet dyrköpta) kärlek till Cavaradossi.

Under första akten sitter orkestern, som är nedbantad till ett tjogtal musiker, på scenen. Antagligen för att ge akten och scenrummet en känsla av ett myller av människor som kommer och går i kyrkan. Det hade inte gått vägen under hela operan, fast fungerar alldeles utmärkt som kontrast till de två efterföljande akterna då dirigent och orkester befinner sig bredvid eller bakom scenen.

Och under slutscenen, skenavrättningen som inte blir någon skenavrättning, träder bleckblåsarna in på den balustrad/balkong, som hukat, hovrat över ensemblen på scengolvet under hela operan, likt den exekutionspluton som ska ta Cavaradossi av daga. Det är ett smått genialt regidrag. Det förstärker (i både ton och symbolik) det allvarstyngda temat: Cavaradossi dör och så gör även Tosca då hon liksom Isolde offrar sig själv i en sorts kärleksdöd.

Starka kvinnoporträtt

Både Butterfly och Tosca är två starka kvinnoporträtt. Tosca i än större utsträckning då hon tar saken i egna händer och stöter dolken i Scarpias bröst, som tycks sakna hjärta.

Puccini, Giacosa och Illica (libretto återigen) har med Tosca utan tvekan skapat en av musikhistoriens klart starkaste porträtt och en av operarepertoarens topp-tio. Så förutom protoantifascist och antiimperialist var Puccini också en tidig feminist, i ett tämligen manschuvinistiskt land.

Om än det kan sägas att allt är politik så är Puccinis operor i allra högsta grad politiska. Mycket mer politiska än operor av kollegorna och kamraterna Verdi, Rossini och Bellini. Och Puccinis operor tycks aldrig gå ur tiden. I dem återfinns ekon från det förflutna och tecken i nutiden, den ovissa, den oberäkneliga, den allt annat än hoppfulla.

The post Opera: Puccinis klassiker har politisk udd first appeared on Opulens.

VIVALDI. ”Höör Barock arbetar med konstnärlig skicklighet och känslighet i kombination med spelglädje.” Det skriver Bo Bjelvehammar som lyssnat på albumet ”Vivaldi in the North”.

Vivaldi in the North med Höör Barock
Proprius / Naxos Direct

I Skånes inland finns den mellanskånska metropolen Höör. Alla känner kanske inte till det, men där finns en av de ledande svenska barockensemblerna, nämligen Höör Barock. Den är bland kännare av klassisk musik ryktbar för sin sommarfestival och de framgångsrika turnéerna i Danmark, Island, Tyskland och Österrike.

Vivaldis kompositioner

På det nya albumet ”Vivaldi in the North” tar de sig an en av Italiens verkligt stora musikskapare.

Albumet innehåller både solokonserter och ensembleverk, totalt tjugofyra sånger. Det finns här särskilt goda soloinsatser av Emelie Roos som är en sann blockflöjtsvirtuos.

Antonio Vivaldis kompositioner har en utpräglad lekfullhet som kan beskrivas som en ljus och vårlik lätthet. Det finns därtill en trofasthet mot Vivaldis förebilder – Corelli och Albinoni.

Men Vivaldis kompositioner kan även fullständigt explodera i ett musikaliskt fantasteri – i en fri fantasi utan gränser. Vivaldi bjuder inte sällan upp till ett pågående drama.

Vivaldi i nordisk tappning

Antonio Vivaldi förknippas med Venedig, men hans musik låter sig mycket väl tolkas och framföras här i Norden och det har även skett över en längre tid. Dramat och temperamentet i den nordiska naturen korresponderar med musikskaparen Vivaldis värld. Jag tänker på brokigheten, oregelbundenheten och överraskningarna.

Höör Barock arbetar med konstnärlig skicklighet och känslighet i kombination med spelglädje. Det gäller såväl soloinsatserna, av Emelie Roos, Hannah Tibell och Dohyo Sol, som ensemblen i sin helhet.

The post Spelglädje när Höör Barock tolkar Vivaldi first appeared on Opulens.

MUSIK. ”Musiken är en välsignad tröst. Alltid. Vad man än går igenom så finns den där som en konstant airbag med vidunderliga toner,” skriver Gussy Löwenhielm. Han bjuder också på en spellista.

Jag har redan valt musik till min begravning. Det känns som att det är det enda jag verkligen vill bestämma över när det kommer till det där jobbiga klivet in i min sista vila. För mig spelar det ingen roll om kistan är röd. Om jag begravs i en moské eller en synagoga, bara jag slipper ha en låt med typ Erasure under defileringen.

Musiken är en välsignad tröst. Alltid. Vad man än går igenom så finns den där som en konstant airbag med vidunderliga toner som förmildrar de tuffaste konfrontationerna och funkar som en ypperlig mirakelkur för de skevaste tillstånden. På alla sätt.

Vare sig det är Albinonis dystra ”Adagio i g-moll” eller psalmen ”Guds Kärlek Är” så ska den, om inte lindra sorgen, i varje fall få oss att känna. Att ta del av smärtan och vara i den. Luckra upp det tunga i bröstet i ett par förlösande tårar.

Det är ju inte en slump att Samuel Barbers nästan lite uttjatade ”Adagio for Strings” kan höras i både David Lynchs ”Elefantmannen” och Oliver Stones ”Plutonen”. Ett sådant verk greppar tag i ens känslotillstånd med en trygg hand och lotsar en igenom smärta, ångest och den djupaste sorg. Och så kommer tårarna.

När Trent Reznor sjunger ”I hurt myself today to see if I still feel” i Nine Inch Nails låt ”Hurt” så vet i varje fall jag exakt vad han menar. Och ifrågasättandet av just vårt känsloregister är väl än mer aktuellt idag när vi hela tiden bedövar oss med en gigantisk flora av hjälppreparat för att vi just ska slippa känna.

När världen brinner, diktatorer har konferenser över huvudet på de som verkligen är drabbade, medan portar exploderar och psykopater med en lika defekt självbild som världsbild avslutar oskyldiga människors liv är det lätt att mata sig med lättsmälta snuttar i sin telefon för att helt sluta känna. Men det är i vakuumet, i det stilla tillståndet som alla Eckhart Tolle-entusiaster har lärt sig att kalla nuet, som livet smyger på en och påminner om oss att det existerar. Det är i nuet det händer.

Subliminalt ledmotiv

För sju år sedan låg jag i separation. Jag vet inte egentligen om det är rätt verb att använda. För det var en ganska stissig fas i mitt liv där jag bävade för att känna efter för mycket och inte alls var bekväm med att bara ligga och vara ett med min själ. I takt med att ett tryggt hem fick en temporär paus, flyttkartonger fylldes och köpare och nya säljare hörde av sig för att reda ut logistiska frågetecken samtidigt som livet genomgick en extreme makeover var nuet min största fiende. Där ville jag inte vara. I stället passade jag på att gå igenom hålen i min vinylsamling. Skivor jag haft men inte lyssnat på ordentligt. Lotten föll på Beach Boys ”Surf´s Up”.

Medan jag sprang mellan våningsplan och markerade kartonger med det så populära palindromet ”KÖK” så stannade jag alltid till vid vinylspelaren och tänkte ”det här är ju bra ju”. Skivan blev som ett subliminalt ledmotiv där det skulle ge mig ett tydligt motiv till min leda. Och tids nog när flyttlasset gått och jag hade kommit till rätta (efter att ha förlorat min dito) in i min nya lilla lägenhet så kunde jag i lugn och ro lyssna igenom hela mästerverket.

När jag efter att ha tagit in hela den välproducerade B-sidan och jublat över detta melankoliska hant- och mästerverk så landade nålen till slut på det avslutande titelspåret ”Surf´s Up”. Och då fullständigt brast det för mig.

Alla spänningar löstes upp, knutarna försvann och militären fick nästan blixtinkallas för att bygga fördämningar för att förhindra min tårkanalsmonsun från att svämma över hela Bagarmossen. ”Surf´s Up” spelade rollen som en mental kiropraktor. Den tillät mig känna och vara i nuet. Skapa en tvåfilig motorväg mellan hjärnan och hjärtat.

Där Bob Dylan har sin ”Blood on the Tracks” och Beck har ”Sea Change” där de skapar musik utifrån sina egna erfarenheter av att bli övergivna använde jag Brian Wilsons psykiska instabilitet för att lappa ihop min själ som ett, ja bandaid kanske (ordvitsar är också ett sätt att gå runt verkligheten och låtsas att man mår bättre än man gör).

Fastnaglad i nuet

Det är för jävligt att må dåligt. Och tyvärr är vi alldeles för många som inte mår så bra. Vi kämpar med våra smärtor, våra daddyissues, våra förhållanden, vår misstro mot politiker och brottas med våra egon som våra profiler i sociala medier tillåter att växa till gigantiska proportioner.

I stället för att fråga ”hur mår du egentligen” tipsar vi om en bra terapeut eller en bra youtubetutorial som kan läka dina själsliga sår. Säg till om du behöver prata. Men helst inte med mig.

Så vad gör vi? Stirrar djupare i mobilen, sätter tänderna i ytterligare en säsong av ”White Lotus” så vi kan konstatera att man inte blir lyckligare med mycket pengar? Nej, vi går på konsert. Kastar oss ut i nuet och låter musiken skölja över oss som en Ice Bucket Challenge med stundens ingivelse.

Och den här veckan har jag varit fastnaglad i nuet. Jag har behandlat mina själsliga och fysiska sår med musikalisk alsolsprit, bearbetat världsläget, accepterat universums utmaningar, bokat ålderdomspräglade måsten som bilbesiktning och deklarationer och vädjat om ett slut på kulturskymningen. Och då kom ljuset tillbaka. Kulturgryningen.

Temperaturen steg och den förnämliga kanandesiska postrockorkestern God Speed! You Black Emperor äntrade scenen på Fållan i Slakthusområdet.

Med sitt försiktiga anslag där en enslig fiol förmedlar melankoli och får en att tänka på glädjeämnen som amerikanska strafftullar gentemot sitt grannland drar en känslostorm in i ett evigt crescendo som landar i ett bombastiskt förlösande rockklimax samtidigt som analoga projektioner rullar som en suggestiv fond.

Och trots att Per Gessle är på en annan kontinent där Roxette lever vidare med hjälp av en respirator kallad Lena PH så kommer alla känslorna. På en och samma gång.

Men från publiken, som består av 85 procent män där åtminstone 70 procent av dem har skägg, händer ingenting. Det jublas inte. Det applåderas inte.

Publiken står blickstill och är helt tyst. För det här är musik som agerar defibrillator vilket är ett väldigt svårt ord att säga i en nödsituation. Och efter konserten efter det tolfte crescendot och sista klimaxet är vi alla igångsatta.

Vi går hem. Högst levande med välfungerande hjärtan och jag kan redan då konstatera att jag redan inom 19 timmar ska få känna igen. Och kanske ännu mer.

Ravel 

Då i Berwaldhallen och med Ravels mästerliga impressionistiska epos ”Daphnis et Chloé”. Återigen står den ensliga fiolen i fokus och förtäljer tillsammans med den resterande orkestern en berättelse om Dafnis och Chloe, två personer som blir övergivna av sina föräldrar som barn och känner en samhörighet men inte vet hur de skulle älska varandra.

Dessa ständiga daddyissues gör sig återigen påminda och när vi kommer till det populära puttrande partiet som inleder den korta versionen av stycket brister det såklart för mig. Det blir överväldigande. Trots att jag hört stycket hur många gånger som helst gör sig livets skörhet än en gång påmint och jag sugs in i ett nu som jag älskar att befinna mig i.

Ett tragikomiskt majackord där melankoli får samspråka med ett känslosvallande lyckorus. Ett ögonblicks eufori. Och så kommer crescendot. Hjärtat startas. Det pumpas i blodet och hjärnan kommunicerar. Trots att det råder väskförbud har vi alla tillräckligt med känslor i bagaget för att kunna känna.

Marc Ribot

I ett härligt tillstånd lämnar jag Berwaldhallen och kan konstatera att det bara ska ta 20 timmar tills jag återigen ska få känna. Denna gång på Jazzklubb Fasching för att äntligen få se och även dela scen med den kompromisslösa enastående gitarristen Marc Ribot. Jag får stå bredvid och spela skivor. Och det blir såklart en magisk upplevelse som sent kommer glömmas.

Fasching fullständigt kokar där den anrika jazzklubben är fylld till bristningsgränsen av, inte bara skäggiga män, utan även några kvinnliga entusiaster med en fäbless för det skeva avantgardemässiga. För det är just vad det är.

Vi är en hel del fans av Tom Waits, eller kanske Medeski, Martin & Wood och John Zorn. Men vad vi ska höra vet ingen. Det är namnkunnigt i publiken, det är trivsamt och det är högt i tak. Det spräcks och det skevas ur på scenen, alltid med en bra dos energi trots att vår gråhåriga nestor sitter ned på en stol med läsglasögon och kastar notbladen åt sidan efter att ännu en närvarande låt är lagd åt handlingarna. Kanske är detta ett spel för gallerierna eftersom det mesta känns improviserat. Och det är så nuet fattar tag i en.

Att ta del av de improvisationer som skapas i stunden gör att närvaron är total. Men när bandet i andra set börjar spela minimalistiskt där samma fras upprepas till leda. Då gör sig nuet påmint. Då kommer ledmotivet och det skapas vårfloder i tårkanalerna som gör det omöjligt att hålla känslorna tillbaka på min plats i det upphöjda DJ-båset.

Spellistan

Jag skulle kunna vara en reklampelare för den känslosamme mannen. Han som brukar gråta på film men som nu kan skådas IRL. IRL ja. För det är i det verkliga livet det händer. Här och nu. Och just nu kan jag bara konstatera att alla intryck gärna får rinna ner i smältdegeln så att jag i min stillhet kan njuta av det jag har varit med om samtidigt som jag försöker förmedla detta för er. Det går nog inte. Men här får ni i alla fall en spellista som jag har sammanställt.

Begravningsmusik

Jag avböjde ett erbjudande om att få se Kent återförenas på scenen. Ett intryck som skulle kontaminera och besudla alla dessa fina intryck från veckan som gått. Kent har ju varit döda i åtta år. Och frågan är väl vilken musik de vill ha på sin nästa begravning.

Själv vill jag ha ”Flamenco Sketches” av Miles Davis. Och kanske ”I Shall be Released” med The Band. En liten bubblare är också ”Pavane för en död prinsessa”. Jag gillar verkligen Ravel. Och tillsammans med Marc Ribot och God Speed! You Black Emperor blir han fantastisk. Rent utsagt odödlig.

The post Gussy: ”Ledmotiv” first appeared on Opulens.

TONSÄTTARE. Tore Sjöqvist har lyssnat på albumet ”Worried Souls” med musik av tonsättaren Benjamin Staern. En musikupplevelse som nästan kan ta andan ur lyssnaren.

Worried Souls av Benjamin Staern
Gävle Symphony Orchestra
Emil Eliasson
Karin Dornbusch
Naxos Direct

Med albumet ”Worried Souls” bjuder Gävle symfoniorkester, dirigenten Emil Eliasson och tonsättaren Benjamin Staern in till en helt egen värld fylld av kontraster. Snabbt pendlande mellan stämningslägen från meditativt svävande partier till explosiva utbrott av kraft, från stilla partier där pulsen närmast upphört till passager där rytmen tar krafttag och driver på. Det här är knappast något för den som vill vila i en känsla av solnedgång över havet. I stället är det samtida musik som lockar och oroar med sin oförutsägbarhet och kraft, sin mystik och sina tvära kast.

Albumet ”Worried souls” presenterar musik som jag gärna hade hört live i en virvelvind av stämningar, melodier och klanger. Men albumet är verkligen ingen dålig ersättning. Det innehåller sju satser och det är mer än jag på ett meningsfullt sätt kan ta till mig i en följd.

Trots att musiken har några år på nacken känns den otäckt aktuell. Kanske mer aktuell än någonsin. Titlarna leder lätt tankarna mot den oroliga värld vi lever i. Men även om musiken uttrycker oro är det knappast någon programmusik. Den inledande ”The Threat of war” skrevs vid millennieskiftet och hittade sin inspiration i mediernas rapporter om krig. I Staerns musik låter han krisen komma nära, flyttar kriget, skräcken och oron till oss.

Så följer klarinettkonserten ”Worried Souls” med de tre satserna Introduction, Rhapsody och Meditation. Avslutar gör ”Polar Vortex” som också består av tre satser, ”Frozen City, Intermezzo” ”Northern Lights” och ”Finale. Volcanic Eruption”.

Visst får associationerna ledning av de olika titlarna. Men för mig är det sällan meningsfullt att försöka förstå eller analysera. Men den som släpper taget och låter sig föras med har alla chanser till en storslagen upplevelse.  

Orkestern och dirigenten Emil Eliasson imponerar genom att trots de våldsamma kasten hela tiden ha total kontroll över den infallsrika musiken som ofta låter slagverk och bleckblåset stiga fram och ta huvudrollen. Staern använder en stor palett och målar ofta med bred pensel och kraftiga penseldrag. Men konturerna är hela tiden klara och bland allt det som är fyllt av kraft ges också plats för det finstämt lyriska som skimrar och berör och kanske också ger vila.

Den inledande ”The Threat of war” står stadigt på egna fötter. Inledningen tar ett starkt grepp med både melodi och rytm. Så leds vi in i ett avsnitt där vackra mjuka melodislingor utmanas av hotfulla utbrott i slagverk och bleck som av ock till ligger på gränsen till att blåsas sönder. Därunder ligger en klangvärld som hela tiden varieras. Lugnare, tystlåtna partier tar vid. Kan med sin stillhet för en stund ge en känsla av lugn men i stillheten växer en bubblande osäkerhet, en stark känsla av att något kommer att hända. Och visst blir det så.

Albumets centrum är klarinettkonserten ”Worried Souls” som också gett albumet dess namn. I Staerns presentation syftar titeln på en konstnärs oro i en tid där tekniken tränger sig på och utrymmet för frihet och fantasi begränsas. Men det här är musik som tål associationer åt många håll. Samtidigt är det en konsert där Karin Dornbusch som solist med stor känsla och en obegriplig teknisk briljans förvandlar verket till en hyllning till klarinettens mångsidighet, en mångsidighet som i sista satsen också ger plats för basklarinettens vackra ton.

Det ligger en stillhet över ”Worries souls” första sats. Åtminstone i tempot. Ur denna närmast tidlösa stillhet växer klarinettens röst fram. Med skolad och vacker ton. Snart stiger den som luftbubblor i vatten medan stycket tycks söka sin form. Huvudrollen behåller klarinetten i stort sett genom hela satsen. Nyfiket undersökande alla sina möjligheter, svävande i frihet över orkesterns ständigt varierade tonkluster och rytmmattor som liksom en andning växer fram och drar sig tillbaka. Hela tiden fängslande.

Tredje satsen väcker lyssnaren med ett kort utbrott som går över i formlös stillhet där basklarinetten rör sig i mjuka vågor som också ger plats för en trasig, överblåst ton. Allt över en stilla svävande orkester. Allt växer mot kraftfulla klangmattor och utmanande rytmer som åter löser upp sig i tystnad som ger plats för en makalös solokadens i klarinetten. Så växlar musiken in i ett parti av mekanisk taktfasthet innan ett kaotiskt ropande tar vid, sjunker undan och avslutar med en klarinett som spelar oss in i tystnaden. Lämnar mig med en känsla av övergivenhet och saknad.

Konserten, och för den delen hela albumet, blir i sig en slags motståndsrörelse mot alla krafter som stänger och låser in. Det är som om Staern lyckas använda musikens alla vanliga verktyg med melodi, puls, rytm och klang utan att låta dem begränsa honom, musiken eller musikerna. Allt känns organiskt och växande, som om musikens alla verktyg tillsammans bildar en plastisk lera som kan knådas och ges en form i närmast total frihet.

Skivan avslutas med Staerns första symfoni ”Polar Vortex”, ungefär polära vindar, som i tre satser tar lyssnaren med in i extremväder. Den ofta lågmälda men temperamentsfyllda musiken lämpar sig väl för associationer åt många olika håll. Kanske mot naturens krafter som inte låter sig styras.

Den första satsen inleds i ett stilla tempo där en ensam pianoton i diskanten möter en svävande orkester. Sjok av klanger växer fram, förändras och drar sig tillbaka. Allt tycks lugnt, kanske fastfruset, men strax under ytan vilar en spänning. Man anar att något kommer att hända. Så kommer kaskaderna i brasset och ett slagverk som stiger fram och för en stund låter rytmen bli huvudsaken innan allt avslutas med lyriskt piano och vilsamma stråkar.

Andra satsen inleds lågmält och skimrande vackert. Sakta växer intensitet och kraft medan små teman fladdrar över tunga tonkluster. Partier med närmast upplöst puls växlar med tydlighet i både rytm och melodi. Satsen löser upp sig i krafter och motkrafter där allt för en stund tycks sträva åt olika håll.

Den tredje satsen ”Volcanic eruption” börjar som den heter med ett kraftfullt utbrott. Bultande slagverk och virvlande stråkar tar oss med in i ett moln av stämmor. Stycket rycker och drar – glada melodiskt dansanta partier utmanas snart av uppbrutna klanger och spännande rytmer. Det är som en vandring genom storslagen natur där mäktiga och taggiga bergstopparna för en stund ger plats för idylliska ängar för att ögonblicket senare ta oss med till en dramatisk kust där vågorna bryts mot stranden.

Ett parti med repetitiva, påträngande taktmarkeringar leder fram mot en tydligt markerad avslutning. Den efterföljande tystnaden låter oss ta ett djupt andetag. En behövlig vila efter en upplevelse som lätt kan ta andan ur lyssnaren.

The post Tonsättaren Benjamin Staerns ”Worried Souls” överväldigar first appeared on Opulens.

DISNEY. Filip Hallbäck presenterar ytterligare en filmklassiker. Den här gången handlar det om Walt Disneys banbrytande animerade mästerverk ”Fantasia”.

När jag var barn fanns det en film som trollband mig mer än någon annan, och det var Walt Disneys djärva och experimentella Fantasia (1940). Än idag när jag hör Bachs Toccata och fuga i d-moll eller Tjajkovskijs Nötknäpparsviten, leder mina tankar omedelbart till det sagolika bildspråket som levandegjordes och ackompanjerades till de gamla mästarnas kompositioner under ledning av den framstående dirigenten Leopold Stokowski och Philadelphia Orchestra.

I filmens mystiska, långsamma tempo kastas man ut i en total oförutsägbarhet inför vad som komma skall och man får aldrig någon förklaring till någonting, vilket heller inte behövs. För mig är det som att öppna ett fönster och blicka rakt in i ett magiskt händelseförlopp under åtta sekvenser, som kan innehålla alltifrån små feer som skapar årstider till festligheter till den grekiske vinguden Dionysos ära, från Musse Pigg som trollkarlens Yen Sids lärjunge till krokodiler, flodhästar och strutsar som dansar balett. Tyvärr så förekom det också en del tidstypiska rasistiska inslag, till exempel nidbilder av svarta i scener med kentaurer (människor med hästkroppar), som tack och lov klipptes bort på 1960-talet.

Så här över 80 år senare är det intressant att blicka tillbaka på den här filmen, inte minst utifrån ett receptionsperspektiv. Hur mottogs filmen i samband med premiären i början av 1940-talet och hur har den med tidens gång omvärderats? Till att börja med är det viktigt att komma ihåg att Fantasia var Disneys tredje animerade långfilm, efter de mer konventionellt berättade Snövit och de sju dvärgarna (1937) och Pinocchio (1940).

Vid premiären jublade flera filmkritiker, däribland Edwin Schallert från Los Angeles Times som ansåg att Fantasia var en milstolpe och Bosley Crowther från New York Times uttryckte upplevelsen som att ”filmhistoria skrevs”. Chicago Tribunes filmkritiker Mae Tinee beskrev filmen som ”vacker” och ”förvirrande”, som en ”överväldigande ambitiös orgie av färg, ljud och fantasi”.

Men alla var givetvis inte entusiastiska. Den hårdaste kritiken mot Fantasia kom främst från musikrecensenter, som klandrade Stokowski för dennes omarrangemang och förkortningar av flera musikkompositioner. En del kritiserade filmens konstnärliga premiss och menade att kombinationen av klassisk musik med Disneys bildspråk skulle beröva musikstyckena deras integritet. Det fanns alltså stor risk att de utvalda musikkompositionerna blev för evigt förknippade med en animerad långfilm hos biopubliken. En synpunkt som jag kan förstå, med tanke på att jag råkar vara en av dem som lätt associerar vissa kompositioner med just scener ur Fantasia.

De kritiska synpunkterna kring anknytandet av enskilda musikstycken till filmberättande är intresseväckande, när man väl tänker på det. Jag tycker inte att det inte är någon enkel diskussion, framför allt inte när man närmar sig gränsdragningsproblematiken. Hur många förknippar numera inte Roy Orbisons Pretty Woman med Hollywoodfilmen med samma namn från 1990, med Richard Gere och Julia Roberts i huvudrollerna? Eller The Righteous Brothers tolkning av Unchained Melody i drejningsscenen mellan Demi Moore och Patrick Swayze i Ghost (1990)? Eller bör man se det som att låtarna placeras i en ny kreativ kontext?

Hur man än vrider och vänder på det hela, kan en sak vara värd att ha i åtanke, något som flera filmkritiker också poängterade redan när det begav sig, att tolka musik genom bildskapande på det sätt som Disney studio gjorde med Fantasia  var något revolutionerande. I dag är det dock vanligt med visuell tolkning av musik, vilket säger något om dagens digitala kultur.

The post Filmessä: Fantasia (1940) av Walt Disney first appeared on Opulens.

ORIGINALITET. ”Inget är nytt under solen, bara variationerna och varianterna av det som någon redan tidigare har kommit på, möjligen omedveten om sin stora originalitet,” skriver Eric Axner-Norrman. 

Det finns mycket som vi kan beskylla tidigare historiska epoker för. Inte minst både de kloka och mindre kloka saker som vi ännu idag tycker, tänker och gör, beroende på vad för slags skuld vi vill att historien ska bära åt oss. Det kan vara en betryggande tanke att ha i bakhuvudet, den att vad du än tänker eller gör så går det alltid att med lite fria associeringar koppla ihop det med en föregångares tankar eller handlingar. Du känner att du står på någorlunda stadig mark.

Napoleon bar på de långa marscherna genom det tidigmoderna Europa med sig vetskapen om Julius Caesars erövringar, just som Caesar tänkte på Alexander den stores erövringar när han själv la under sig landmassor och folkslag för Roms räkning. Alexanders lärare Aristoteles kom ihåg vad hans lärare Platon hade kommit fram till, liksom Platon lagt på minnet det som hans lärare Sokrates hade sagt.

Originaliteten och romantiken

Originalitet är ett halt begrepp, vars yttrande ofta leder till att uttalaren själv halkar över sitt omdöme. Vad kan med säkerhet sägas vara verkligt originellt? Origin på engelska, från lainets origo, betyder som bekant ursprung. Vilken av henne uppkommen företeelse kan numera, så här trehundratusen år eller så efter den moderna människans uppkomst, med sanningen någorlunda i behåll anses vara så ursprungligt och okontaminerat av tidigare mänsklig aktivitet att det någorlunda allmänt kan anses vara ett original?

Sådana frågor tog upp stor hjärnkraft hos många under en inte allt för avlägsen epok: romantiken under 1800-talet. Med det växande intresset för ursprung i bred bemärkelse började också sidointressen växa fram; bland annat intresset för folkkultur, som ansågs stå närmare naturen än den förkonstlade och sönderkultiverade finkulturen. Till detta hör även intresset för människans tidigaste historia, som under 1800-talets fortskridande sköts längre och längre bakåt i tiden.

Ett annat var såklart intresset för den skapande människan, alltså inte enbart intresset för det hon skapat. Konstnärer som tonsättaren Franz Liszt och målaren Gustave Courbet geniförklarade sig själva och upphöjdes till nära nog gudomligheter av entusiastiska beundrare och lärljungar (Richard Wagner behövde självklart ingen annan som bevisade för honom hans egen gudomlighet).

Barockens syn på originalitet 

Under en annan historisk epok, som stod på ungefär samma tidsmässiga avstånd från romantiken som denna gör för oss nu, sågs konceptet originalitet på från en ganska annorlunda utgångspunkt. Den långa och grandiosa barocken värdesatte rörelse och dramatik, känsla och lidelse. Om sedan ett konstnärligt verk, såsom en kristallvas eller en katedral, uppvisade spår av vad som kunde anses nyskapande, något utanför tidsålderns stilideal, så må det så vara. Om detta uppfattades positivt eller negativt berodde självfallet både på utförare och betraktare, på geografisk plats och andra omständigheter. Men det som med tiden kom att växa till ett behov – för att inte säga ett tvång – för skapare att i sitt skapande vara djupt personliga och alltså därigenom kunna uppfattas som originella, det var ingen vanligt förekommande uppfattning bland de som vandrade på denna del av jordklotet i kråskravatt och allongeperuk för sisådär fyra sekler sedan.

Georg Friedrich Händel, den tyske tonkonstnären som under något annorlunda stavning och uttal kom att bli Englands främste musikalstrare, är ett typexempel på denna (icke-)föreställning om originalitet. Hans även för sin samtid djärva “lån” av andra kompositörer ledde till en viss ryktbarhet i negativ bemärkelse. Dock var det vad som gjordes med det inlånade materialet som spelade den huvudsakliga rollen. Användes det på ett tillfredställande sätt så kunde nästan en hur grov stöld som helst av andras – eller lån från eget tidigare – arbete förlåtas.

Alla barockens kompositörer lånade och stal nämligen. Det var tidens praxis och allmänt accepterade tillvägagångssätt. Skulle man som de lutherska kyrkomusikerna i den tyska kultursfären klämma ur sig en ny sakral kantat i veckan så var det ju inte fel att kunna tillgå lite färdigskrivna noter av en italiensk kollega, som dessutom sannolikt ingen i det lilla furstendömet förutom kyrkomusikern själv kände till (för denna illustrerande passage har Johann Sebastian Bach och Antonio Vivaldi funnits för författarens inre, men dessa utgör endast ett mycket berömt av många historiska exempel).

Förändrat synsätt över tid

Detta synsätt var ingalunda ett unikum för barocken. William Shakespeare under den elisabetanska renässansen i England exempelvis, som baserade alla sina pjäser på tidigare nedskrivna berättelser av något slag. Då Wolfgang Amadeus Mozart hade skrivit någon passage som för Wienklassicismens konventionella regler kunde anses vara originell, så gick dennes vän Joseph Haydn in och försvarade sin yngre kollega från de som undrade vad detta regelbrott var för något. Trots allt hade ju Haydn under sin mångåriga isolation från omvärlden som anställd hos de ungerska prinsarna Esterházy själv skapat många av reglerna.

Som med det mesta så ändrades detta synsätt över tid och originalitet kom att värdesättas mer än nästan någonting annat. Pur experimentlusta och den fria individualitetens egendomligheter har varit det som fört mycket av den kulturella utvecklingen framåt. Tänk John Cage eller Jackson Pollock. Allting behöver inte vara satt i en större omgivande kontext – ett kulturellt ramverk som allting behöver pressas in i.

Trots det så kan som sagt allting, med lite fantasi och övertygelse, ses som en del av en kontinuitet som sträcker sig ända tillbaka till ursprunget; benpipor med borrade hål i och uppspända djurskinn som spelades medan väggmålningar i rödockra och snidade träfiguriner kom till inne i de första husen, med en in-och utgång och tak och väggar av solitt berg.

Inget är nytt under solen, bara variationerna och varianterna av det som någon redan tidigare har kommit på, möjligen omedveten om sin stora originalitet. Typiskt kan det då tyckas vara att vår så sentida kultur lägger så tung vikt vid att göra saker som ingen någonsin har gjort innan. Kanske är det den försvinnande lilla chansen som gör att hoppet lever och frodas så väl, detta hopp som är det sista att lämna människan. Inte ens på den punkten kan någon av oss sägas vara särskilt originella.

The post Essä: Händels stölder och originalitetens uppkomst first appeared on Opulens.

SYMFONI.  Jesper Nordström tar sig an Bruckners sjunde symfoni. Ett verk som Ivo Homqvist skrivit om tidigare här.

När det gäller de stora hörnstenarna inom klassisk musik vågar jag lova att ni kan nynna en melodi om jag nämner namn som Bach, Beethoven eller Mozart. Det är som den tidigare eran inom konstmusik har den slående svidande melodin som raison d’être.

Sedan händer något under 1800-talet. Det glider mot det mer svårt atonala, och min ”hit men inte längre” gräns går vid Mahler. Javisst, någon viktigpetter kommer väl dragandes med Camille Saint-Saëns eller annan melodiös redan då anakronistisk musik för att skjuta min tes i sank.

Så har vi då Anton Bruckners symfonier som märkligt nog består av melodier, melodier, och åter melodier men ändå inte fastnar på det där sättet som Mozarts toner nästan kan bränna sig in i hjärnan som någon sommarplåga i stil med ”Boten Anna”.

Det är märkligt men jag kan ta fram min mastodont-cd-box och spela något och hela tiden slås av att hur nytt och ohört det hela framstår som.

Som att följa en bäck som går över i en å som går över i en flod i en lång vandring med skinnryggsäck och stav i gammal stil.

Den sjunde symfonin har jag även i en tjeckisk lp-box på Supraphon, inköpt helt enkelt på grund av att omslaget fint skildrar musiken. Långt ifrån Deutsche Grammophons stelt högtidliga konvolut bejakar bilden den friskhet och naturlyrik som är som mest tydlig i hans sjunde symfoni. Det är hans hemland Österrike som glider förbi med mäktiga mörkgröna berg och lyrisk edelweiss om vartannat.

Med det sagt blev Bruckner utmärkt lämplig för nazisternas mytbildning. Bruckner och Hitlers levnadsbana är slående lika. Båda födda under förhållandevis fattiga förhållanden, båda mer eller mindre hårt kämpande kulturmän i Wien där såklart den bittre dilettanten Adolf kunde hitta en idol på samma vis som den arbetslöse gruvarbetaren i Kentucky kunde drömma om vara en vulgär fastighetshaj på Manhattan.

Men låt det vara sagt en gång för alla: Bruckners koppling till Tredje riket är något han postumt lagts till last. Till skillnad från hans lärofader Wagner med sin antisemitism och sina forngermanska myter och stundtals kristet eskatologiska tankegods var Bruckner först främst och sist kompositör och inte ideolog. Hans symfonier nämns ofta som formellt, inommusikaliskt nyskapande och det tyvärr är något som går förbi en glad gröngöling som jag.

Ja, jag sa glad gröngöling, för jag kände att när jag började läsa en torr, djup avhandling om detta stycke slogs jag snabbt av känslan att ”nej jag vill inte låta det flytta upp i hjärnan och bli analyserat ”.

Den svärmiska känslan och det stora ödesmättade lämpar sig inte direkt för djupa pannveck, speciellt inte adagiosatsen. Det är väl den känslan som gjorde att den tyska folkradion spelade det både när förlusten av Stalingrad och Hitlers självmord var ett faktum. Det visar mest på att starkt suggestiv musik låter sig kapas till vilka mörka tankesystem som helst, så ruska av er det och njut av kanske tidernas mest hjärtknipanade symfonipassage.

The post Veckans vax: Bruckner first appeared on Opulens.

KLASSISKT. “Om man inte redan var Herbert Blomstedt-beundrare lär man knappast kunna undvika att efter programtidens slut ha blivit det,” skriver Björn Gustavsson, som sett en aktuell dokumentär om den framstående dirigenten.

Herbert Blomstedt – kanske den förnämsta svenska dirigenten någonsin – porträtteras i en tyskproducerad dokumentär som nu ligger ute på SVT Play. Filmen är för övrigt i sig är ett stycke konst; en bred gobeläng (1,5 timme bred) som ger en lika inkännande som mångfacetterad bild av denne legendar – som ännu i 95-årsåldern fortsätter att dirigera.

Vad gör honom så unik? Kanske kombinationen av musikalisk begåvning och humanistiskt patos. Därtill både nyfikenhet ungdomlighet och – inte minst – en oerhörd glädje. Det är som att hans tolkningar genomlyses av ideliga, lyckliga leenden.

I filmen – där Blomstedt obehindrat uttrycker sig på tyska – häpnar man över hur gnistrande klart och personligt han formulerar sig, och med vilken blandning av nyfikenhet och mognad han beskriver musiken. Såväl knivskärpa som utsökt humor.

Filmen låter oss också följa Herbert Blomstedt på de stora scenerna i världen – och däremellan tar han igen sig i familjens pastorala idyll i södra Bergslagen. Han sitter i en solstol vid vattnet, berättar om olika verk, inte minst Beethovens. Rör så vackert sina händer. Ljudar teman, variationer. Förklarar vad som händer i den och den satsen.

Herbert Blomstedt var redan som barn stammis i då nybyggda Göteborgs konserthus. Det var 1930-tal och Herbert Blomstedt blev som uppslukad av musiken. På hemvägen visslade han sekvenser ur symfonierna för att inte glömma dem, och hemma vid skrivbordet skrev han ner dem.

1954 dirigentdebuterade han med Stockholmsfilharmonikerna, och samma år fick han tjänsten som chefdirigent för Norrköpings symfoniorkester. Genom åren har han världen runt dirigerat en lång rad orkestrar världen. Långa tider har han bott i Tyskland, där han haft djupgående samarbeten med inte minst Staatskapelle Dresden och Gewandhausorkestern i Leipzig. Ingen annanstans har han för övrigt mött så disciplinerade och väl förberedda musiker som just i Tyskland, säger han i programmet.

Om sitt liv med musiken säger han många djupsinnigheter. Dessutom framkommer en andlig dimension. ”En bra kväll i en konsertsal svetsar inte bara samman oss som spelar. Det känns som att tillsammans med publiken besöka en helig ort.”

Herbert Blomstedt studerar ingående partitur inför sina uppdrag – gärna originalen. Beethoven, där han med tiden blivit en av världens absolut främsta uttolkare, ägnar han särskild uppmärksamhet, och i detta fall har han ofta fått tillgång till handskrivna partitur i tyska arkiv.

Ett partitur, säger han, är en urtext, som bör studeras lika noga som teologer studerar Bibeln. Att studera källorna kan dessutom ge nya insikter, hävdar han – samtidigt som han gör klart att man som uttolkare naturligtvis har sina friheter.

Herbert Blomstedt berättar fantastiska anekdoter om bland annat legendarer han själv träffat, Furtwängler, Toscanini och Bruno Walter – och där särskilt den sistnämnde blivit hans stora förebild.

Inte ofta görs kulturdokumentärer med sådan skicklighet som detta tyska filmteam uppvisar. Vi får följa Herbert Blomstedt från de mest privata miljöer – som när han äter sallad med barnen i sommarhuset – till fascinerande repetitions- och konsertsekvenser runtom i världen. Bättre kan det knappast bli. Om man inte redan var Herbert Blomstedt-beundrare lär man knappast kunna undvika att efter programtidens slut ha blivit det.

The post Inkännande porträtt av legendarisk dirigent first appeared on Opulens.

KLASSISKT. Björn Gustavsson har lyssnat på en rad nya album med klassisk musik. Däribland ett som fokuserar på Rachmaninovs sakrala musik och ett med uppsluppna Vivalditolkningar som har en rockig energi.

The post Albumaktuellt: Från Delius till Nino Rota first appeared on Opulens.

KLASSISKT. Den här veckan plockar Jesper Nordström fram ett klassiskt album med musik av Haydn och reflekterar över själva musiklyssnandet. Hur var det på Haydns tid och hur är det nu?

På konvolutet ser vi minsann att det är “Living Stereo”. Den mikroskopiska texten upplyser också om att skivan “…consists of the revolutionary new antistatic ingredient 317x, which helps keep the surface dust free and prevents surface noise”. Mitt exemplar har därtill en innerpåse med en lång text vigd åt nålteknik, hur tonarmen kalibreras… Det här är eran då det börjades lyssna allvarligt hemma i vardagsrummet. Ja tyvärr ett närmast felfinnande lyssnande inriktat mer på teknik än musik.

1960 är skivan utgiven och kanske nån Old-Spice-faderlig familjeförsörjare i ”higginskofta” la på den under lite mansplainande allvarligt prat och sa att “nu ska vi minsann lyssna”.

Jag undrar om det inte är mer ölmagade ungkarlar i skrynklig Ramones t-shirt som har denna attityd till musikkonsumtion numera.

Fast när det gäller klassisk musik – Haydn på denna skiva – är jag övertygad om att det uppmärksamma allvarliga lyssnandet är ett falsarium. Då som nu. Det är lätt att klassisk musik – denna närmast arketypiska finkultur – förknippas med intellekt, kunskap och konnässörattityd.

Men allvarligt tror jag det ofta är tvärtom.

Någon kommunalanställd kommer hem från en vecka med lite väl många traggliga möten, lysrörsflimmer och svagt kaffe i kantstötta koppar och sjunker bort i bubbelbad, rödvin och Mozart.

Att koppla bort snarare än koppla upp eller vara vässad i hörseln. Haydn var trött på denna attityd till musik. Hans publik bestod till stor del av aristokratiska goddagspiltar som ätit en tolvrätters-meny och sköljt ner den med minst en liter rödvin. Att efter det gå på konsert är ju lika dödsdömt som hålla sig vaken till “Café Norrköping“.

Så lät han då crescendot väcka dönickarna i vit peruk med vad som senare kommit kallats “överraskningssymfonin“.

Även utöver detta uppenbara exempel på att man inte skall sitta och sova till musik har jag ganska lekmannamässigt uppfattningen att Haydns musik kräver mer fokus och ger fler överraskningar än wienklassicismen i allmänhet.

Han fordrar ett slags mellanposition i lyssnarattityd, en “passiv aktivitet”.

Tillåt mig en pretentiös parallell: det är samma svårbemästrade balans som krävs för läsa Marcel Proust, att flyta med men ändå ha uppmärksamhet på detaljerna.

Så här passar det verkligen att konvolutet upplyser om hur fokuserad lyssning som tekniken möjliggör.

The post Veckans vax: “Överraskningssymfonin” first appeared on Opulens.

SCHÖNBERG. Björn Gustavsson porträtterar en av 1900-talets djärvaste kompositörer – Arnold Schönberg – och beskriver hur det gick till när den klassiska musiken revolutionerades.

Första världskriget lade Europa i ruiner. Men även den klassiska musiken störtade samman. Den habsburgska dubbelmonarkin, det kosmopolitiska Wien och ”la belle epoque” slets sönder av nationalism och storkrig.

Stravinskij utvecklade det rytmiska tonspråkets primitiva kraft och experimenterade på ett sätt som faktiskt kan ses som en parallell till vad Picasso gjorde på konstens område. Och jazzen blev också en inspirationskälla. Stravinskij till och med komponerade en ragtime.

En av första världskrigets kraftigaste bomber, om än musikalisk, var Stravinskijs Våroffer – som kom att revolutionera den klassiska musiken lika grundligt som Picassos och Braques omvälvning av konsten.

En av det tidigaste 1900-talets djärvaste kompositörer var Arnold Schönberg, som delvis byggde vidare på Mahlers expressiva senromantik. Med tiden har hans musik fått rykte som svår på gränsen till motbjudande. Inget kan vara mer felaktigt. Här finns en ofta stor och säregen skönhet. Och det är fel att koppla ihop honom med enbart tolvtonstekniken – ett av de många spår där han oavlåtligt experimenterade och sökte nya musikaliska vägar.

För att förstå musik är det ofta bra att känna något om bakgrunden, både om tiden och om kompositören själv. Många konserthus har på senare tid börjat bjuda in till introduktionsföreläsningar före de konserter där så kallat svår musik står på programmet. Genom att väcka intresse för kompositören kan åhöraren ofta lättare förstå sådant som i annat fall kan te sig som en mur av främmande ljud.

För den som vill veta mer om Arnold Schönberg, som löste upp den klassiska musiken och formade ett helt nytt tonspråk, finns nu en rad ypperliga introduktionsprogram på SVT Play.

En biografisk dimension dominerar i nygjorda filmen Triangeldrama i tolvton,  som beskriver hur den unge konstnären Richard Gerstl kom in i parets liv och sedan blev hustruns hemliga älskare. Programmet Kulturstudion inleds med en alldeles utmärkt introduktion av Johan Korsell och efter nämnda film följer en inspelning av Schönbergs fantastiska kammarsymfoni nr 1, här dirigerad av Tobias Ringborg. 

På SVT Play ligger även en dryg halvtimmeslång inspelning av Schönbergs Verklärte Nacht, här med Danmarks Radios symfoniorkester. 

För den som vill fördjupa sig ytterligare rekommenderas ett avsnitt om Schönberg på Klassiska podden, SR Play, där Camilla Lundberg och Carl Tofft samtalar om ”den självlärde tolvtonsprofeten”. På Youtube finns för övrigt Arnold Schönberg Center, med en hel rad filmer om kompositören.

Österrikaren Arnold Schönberg (1874—1951), som alltså aldrig fick någon formell musikutbildning, blev med tiden en framgångsrik lärare i komposition; till att börja med i Wien och Berlin och därefter i Los Angeles, dit han 1933 tog sin tillflykt, efter nazismens framväxt i Europa. I USA undervisade han senare bland andra Alban Berg och Anton Webern.

Under 1900-talets första decennier, när tonaliteten störtade samman – samtidigt med habsburgska riket – skrev Schönberg en rad verk som uppenbarar en helt ny musikalisk värld.

Som ung skrev han senromantisk musik i Wagners anda. Det dröjde dock inte förrän Schönberg djärvt klev ut i dittills oprövad terräng och började komponera atonal musik. Han blev känd för sin introduktion av tolvtonssystemet – i ett äldre svenskt musiklexikon antyds att denna tonala upplösning kan ha berott på samlevnadsproblem med hustrun!

Inspirerad av Richard Dehmels poem ”Verklärte Nacht” skrev Arnold Schönberg 1899 en stråksextett med samma namn – en ungdomskomposition han sedermera bearbetade för stråkorkester.

Dikten beskriver hur en kvinna och man promenerar i nattligt månljus och framhäver kärlekens förvandlande kraft. Schönbergs komposition är lika romantisk som det samtidstypiska motivet (månsken, mystik, avstånd som plötsligt kan överbryggas). Här möter en valörrik och smäktande kammarmusik påminnande om Richard Strauss, Wagner och Mahler.

Onekligen är det märkligt att den unge Schönberg över huvud taget skrev så här typiskt senromantisk musik (det är ungefär som att se en tidig, figurativ oljemålning av Picasso). Dock anas i den expressiva kraften (liksom i den underliggande, rastlösa energin) en modernistisk stilvilja. Det är som om musiken här står och väger mellan romantik och modernism…

Schönberg klandrades av höga herrar i Wiens Tonkünstlerverein: de refuserade kompositionen med hänvisning till några dissonanta ackord… Faktiskt skulle man kunna betrakta Verklärte Nacht som en av högromantikens kulminationer: musiken är så hyperraffinerat svärmisk och så affekterat känslosam att det länge är litet av hela-havet-stormar i stråkstämmorna. Här dominerar en smäktande böljegång som närmar sig det melodramatiska men aldrig når dithän: detta är på liv och död.

Schönberg tänjer här det romantiska tonspråket så till den grad att verket faktiskt kan betraktas som rena skolexemplet på epokens vurm för laddad känsloutlevelse.

Och inledningsvis klingar verket så modernt att man associerar till samtida nyromantiker som Gorecki och Pärt… Mot slutet av Verklärte Nacht kommer musiken till ro i ett slags förunderlig frid: Förklarad natt.

The post När tonaliteten störtade samman first appeared on Opulens.

OPERA. Björn Gustavsson återser en version av Puccinis “La bohème” som nu ligger på Svt Play och reflekterar över verkets betydelse i operahistoriskt perspektiv.

Puccinis “La bohème”, tillkommen 1895 och med premiär året därpå,  har med tiden blivit ett av operarepertoarens allra mest älskade verk. Detta verk har jag sett i en mängd olika uppsättningar. Flertalet mer eller mindre historicerande, tämligen romantiskt anlagda, andra mer spännande: en psykologiserande tolkning där bohemvännerna träffas och återberättar innehållet likt ungdomsminne; och en annan där Mimi dödssjuk på höga klackar vinglar runt i glittrig storstadsgalleria.

En av de mest traditionella uppsättningarna såg jag för några år sedan på Metropolitan Opera – där Franco Zeffirelli regisserat den mest populära produktion som någonsin satts upp på där. Den har getts årtionde efter årtionde, uppemot 1 500 gånger.

New York-scenen bjuder här en klassisk “La bohème”, varken mer eller mindre, men med en scenografi som verkligen slungar åskådaren in i förment parisbohemiska stämningar; med miljöer där ingen möda sparats för att skapa suggestiva illusioner.

Något liknande kan sägas om den tolkning som ligger ute på SVT Play – och som kan ses fram till nyårsafton. Här återges en filmad föreställning på San Fransisco-operan, med Luciano Pavarotti som Rodolfo – den roll han för övrigt debuterade i, 1961. Hans motspelare som Mimi, Mirella Freni, debuterade även hon som Mimi –bara några år senare, 1965, på Metropolitan.

I denna påkostade, filmiskt detaljrika föreställning, återförenas de båda världsstjärnorna – och därtill i just sina paradroller.

Visserligen är detta en påfallande konventionell iscensättning som i ganska djupa hjulspår schablonartat gestaltar berättelsen.

Föreställningen som SVT köpt in är inspelad 1988 och kan väl i det stora hela uppfattas som relativt slätstruken, i jämförelse med de mer dedicerat nyskapande och/eller fördjupande tolkningsförsök som genom åren också gjorts.

Ett av de mest spännande av det senare slaget presenterade unge Alexander Niclasson häromåret. Där var handlingen förlagd till en centralt placerad teaterkuliss, Theatre Latin, där bohemerna fått tillfällighetsarbeten, och där anställningstryggheten var obefintlig. En på sätt och vis fyndig bild av nutida utsatthet.

Den SVT-aktuella San Francisco-föreställningen såg jag redan 2007, då i form av en av tre dvd-inspelningar som det året gavs ut (Arthaus Musik)  till minne av den då bortgångne Pavarotti – denna karismatiske, ödmjuke och karismatiske artist, med tillnamnet ”kung över de höga C:na”.

I San Fransisco-uppsättningens lite slöa 80-talstappning är det främst huvudrollsinnehavarna som gör det hela så glänsande och extraordinärt. Mötet mellan Mirella Frenis Mimi och Luciano Pavarottis Rodolfo är operahistoria. Se bara med vilken mimik ocjh artistisk skärpa Rodolfo och Mimi spelar sitt första möte – där Rodolfo inledningsvis presenterar sig som poet. ”En fattiglapp men ändå rikast här på jorden…”

Eller som han kort därefter så ärkeromantiskt uttrycker det: ”Jag är poeten – men du är poesin.”

Librettot bygger på en roman av Henri Murger; boken skildrar bohemliv bland fattiga konstnärer i 1830-talets Paris (Leoncavallo komponerade ungefär samtidigt som Puccini en opera efter samma berättelse, men den överskuggades snabbt av konkurrentens framgångar).

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Är man det allra minsta intresserad av modern operahistoria och att ta del av några av det sena 1900-talets mest uppburna operasångare bör man inte missa det fantastiska samspel som Mirella Freni och Luciano Pavarotti här bjuder.

Märkligt nog föddes båda i Modena år 1935. De lekte tillsammans redan i lekskolan – och vänskapen blev livslång.

Samtidigt med “La bohème”-föreställningen visar nu SVT Play även en timslång, mycket sevärd dokumentär om Mirella Freni, där även andra sångarkollegor, som Placido Domingo och Herbert von Karajan, kommer till tals.

The post Ett av operahistoriens mest älskade verk first appeared on Opulens.