OPERETT. ”I Caroline Genteles ”Läderlappen” blir festen inte en flykt från livet utan en spegling av det.” Det skriver Jonas Lindman efter att med stor behållning ha sett premiären på Confidencen i Solna.

Premiären för operetten ”Läderlappen” på Confidencen den 1 maj ägde rum i ett nästan övertydligt solsken, ett ljus som gjorde operettens nattliga lek med masker, begär och sociala hierarkier märkligt genomskinlig.

När publiken steg in i salongen var det som att gå från vårens öppna himmel rakt in i ett rum där människan får pröva sina roller på nytt. Johann Strauss berättelse om hämnd, förklädnader och ett balparty där alla identiteter upplöses i champagne och löften spelades här som en påminnelse om hur tunn ytan är mellan vardagens ordning och det liv vi fantiserar om att leva.

I denna version har figurerna fått biografier som fördjupar deras drivkrafter. Rosalinda är en före detta teaterstjärna som lämnat applåderna bakom sig och nu lever i äktenskapets borgerliga stillhet, en kvinna som en gång levde i ljuset men som nu måste spela en mer diskret roll i sitt eget liv.

Gabriel Eisenstein har ärvt sin pappas varuhus och rör sig i ett tryggt välstånd som tycks ha gjort honom rastlös, nästan barnsligt övertygad om att livet är en serie nöjen utan konsekvenser. När han ska till fängelset lockas han i stället till prins Orlofskys bal av Dr Falke, som iscensätter sin raffinerade hämnd. Rosalinda dyker upp maskerad, tjänstefolket gör detsamma, älskaren Alfred blandas in och till slut hamnar alla i fängelset – och i försoning. Skrattet fungerar som ventil men också som en fråga: vad återstår när masken blir ansiktet?

Regin av Caroline Gentele använder Confidencens historiska rum med en ovanlig självklarhet, som om byggnaden själv vore en medspelare i berättelsen. Hon låter scenrummet arbeta aktivt: fönster, dörrar, maskineri och publikens närhet blir en del av dramaturgin snarare än en bakgrund.

Den psykoanalytiska förskjutningen, där Dr Falke inte längre är notarie utan medicinsk doktor specialiserad på kvinnosjukdomar, för in tydliga blinkningar till Sigmund Freud och gör balen till ett slags psykologiskt laboratorium där figurerna tillåts leva ut det de annars döljer. Maskerna fungerar inte bara som skydd utan som tillstånd att tala sanning, och skrattet framstår som en strategi för att undvika allvar.

Regin präglas av en säker hand och en mycket träffsäker tajming; de komiska rytmerna får landa utan att tappa nerven och de mörkare undertonerna får den luft de behöver. Caroline Gentele har också skrivit om manuset och låtit justera flera av de partier som tidigare diskuterats, något som märks i hur berättelsen nu rör sig med större klarhet och självklarhet. Resultatet blir en scenisk helhet där varje entré, blick och paus tycks placerad med omsorg, och där operettens mekanik känns både stramare och mer levande än i traditionella tolkningar.

Julia Lindgren gör Rosalinda till föreställningens emotionella centrum, med en röst som bär både stolthet och sårbarhet. Förklädnaden blir här nästan en återkomst till scenen, som om hon genom masken återfår sin frihet.

Jonathan Koppel är en komisk motor med exakt timing och fysisk humor, och får publiken att skratta redan vid sin entré när Alfred först står utanför Confidencens fönster och sjunger innan han bokstavligen kliver in genom det och in i intrigen.

Minna Tägil ger Adele sprudlande energi och en tydlig social hunger som gör henne både komisk och rörande.

Marcus Pettersson tecknar Gabriel Eisenstein som en man som skrattar för att slippa tänka, medan Helgi Reynisson ger Dr Falke sval elegans och gör hämnden till ett experiment snarare än ett utbrott. Under Carl Vallins ledning har musiken arrangerats för sex musiker, vilket skapar en kammarmusikalisk klarhet där Strauss glans blir lätt och genomskinlig utan att förlora sin lyster.

Skratten i salongen är många och generösa, men de klingar ibland med en ton som dröjer kvar lite längre än skämtet. När ridån faller känns det som om festen inte bara handlat om förklädnader utan om människans behov av att fly sin egen vardag – och om den märkliga tröst som finns i att till slut återvända till den. I Caroline Genteles ”Läderlappen” blir festen inte en flykt från livet utan en spegling av det.

The post Läderlappen – lyckad uppdatering av operett first appeared on Opulens.

SKRÄCK. “Genom Guy de Maupassants stilsäkra konst leds man välvilligt in i berättelserna. Kan skräck som litteratur bli till njutning? Ja, sannolikt, för många läsare,” skriver Lis Lovén.

Mardrömmar av Guy de Maupassant
Översättare: Hillevi Norburg, som också har skrivit förord, noter och kommentarer till utgåvan.
Hastur förlag

Varför läser man skräck? Jag tror att jag delvis har ett svar. Jag tror att vi oftast vill avkoda ondskan. Vi vill förstå den för att ge den tecken och symboler som vi kan härbärgera. Men kan vi till fullo förstå det hemska? Förstå fasan, skräcken i dess hela vidd?

Jag läser alltså just nu Guy de Maupassants skräcknoveller. ”Mardrömmar” heter boken, utgiven på Hastur förlag.

Ja, dessa noveller handlar om märkliga händelser, spökhistorier, skräck och allsköns hemskheter. Jag vill inte avslöja handlingarna i novellerna. Det vore att förstöra nöjet för alla som tänkt läsa boken. Men först vill jag nämna översättaren.

Hillevi Norburg har satt sig in i den franska kulturen, det är min övertygelse. Och eftersom Maupassant var den franska novellkonstens fader så har hon sannolikt djupdykt in i det franska språkets vedermödor.

Boken andas något franskt, något rent, stilistiskt och klartänkt trots sitt ämne. Men så är jag hängiven beundrare av allt som låter och känns som stilens säkerhet. Trots ämnet sa jag. För skräck tänker jag mig är svårt att avhandla inom litteraturens domäner.

Hur ska man skriva för att det inte ska bli banalt? Skriva så att inte ondskan blir en litterär kliché? Men nu är skräck inget jag har läst in mig särskilt väl på. Så rädd blir jag inte. Jag skälver inte. Så jag kan inte riktigt redogöra för hur man ska läsa för att känna hur ondskan kryper inpå kroppen.

Kanske är det för att Guy de Maupassant har en galen insikt om hur man avkodar det farliga? Han blev ju själv galen. Och är det när man gjort ondskan till ett teckensystem som man själv kan möta den börda som plågar människan, och ständigt har plågat henne?

Vi tycks fortfarande bli rädda för spöken, eftersom allt från den andra sidan inte kan avlockas sin mystik. Döden kan vi ju knappast bemästra. Jo, i litteraturen förstås. Så? Teckensystemet blir konst, litteratur, film, spökhistorier.

Som jag sa. Genom Guy de Maupassants stilsäkra konst leds man välvilligt in i berättelserna. Kan skräck som litteratur bli till njutning? Ja, sannolikt, för många läsare.

Hur undersöker man något i människans natur, till exempel det i oss som dras mot det otäcka? Genom litteratur förstås, genom att sitta säkert i läsfåtöljen. Och här är Guy de Maupassant säker på sin konst. Som konst betraktad. Man anar i berättelserna en kommande galenskap. Det är kusligt i sig.

The post Klassisk novellkonst av Guy de Maupassant first appeared on Opulens.

SPANING. Katrine Hamoris spaning är att ljudböcker baserade på klassiker inte kommer att bli storsäljare. Det går ju inte att lyssna på dem under bilkörning för då finns risken att man kör av vägen. Men hundägare är lyckligt lottade.

Många nybörjare som försökt sig på att meditera upptäcker hur svårt och kanske till och med omöjligt det är när tankarna vägrar att släppa taget om hjärnan. Forskare varnar för det som har blivit så vanligt i vår hektiska tid; en upplevelse av att tankarna är på ett helt annat ställe än där kroppen är. Hjärnan är upptagen med en sak medan kroppen är i färd med något helt annat. Man är liksom på två ställen samtidigt. Det är precis så besvärligt som det låter att inte vara riktigt närvarande i stunden och kan nog i längden vara direkt skadligt för välbefinnandet eftersom det leder till stress och möjligen till en allmän känsla av obehag. Här kommer så mindfulness in i bilden. Det är ett koncept hämtat från buddismen och innebär i princip att man ska lyssna inåt och rikta sin uppmärksamhet mot den egna kroppen och andningen. Hälsofördelarna med mindfulness är belagda, det har visat sig att det sänker stressnivån och även graden av ångest kan minska. Förutom detta hjälper mindfulness förmågan till koncentration.

Meditation är ett vanligt medel att uppnå mindfulness, men det är verkligen inte alls enkelt att utöva och alla klarar inte av det. Det kan vara att man har svårt att sitta still och en del kan till och med få ökad ångest av att försöka meditera.  Det finns faktiskt andra, mindre omtalade sätt än meditation som man kan använda sig av för att uppnå den efterlängtade inre friden och lugnet. Ett effektivt sätt är att lyssna till musik och då verkligen lyssna intensivt. Börjar tankarna då vandra mot tvättstugetider eller middagsplanering är det bara att tänka färdigt, stoppa musiken och sedan gå tillbaka och lyssna igen.

En annan enkel metod att hjälpa hjärnan att koppla av och bort sådant som oroar, är den så kallade 5-4-3-2-1-metoden. Den bygger egentligen på den urgamla räkna-får-principen, det vill säga att man riktar koncentrationen mot något oväsentligt som gör andra tankar svåra att tränga igenom. Metoden går ut på att tänka på fem saker man kan se, fyra saker man kan ta på, tre saker som man kan höra, två saker som luktar och en sak som man kan smaka på. Det är förvånansvärt effektivt och ett enkelt sätt att hjälpa hjärnan släppa andra, kanske negativa tankar.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Många har lagt märke till att lägga pussel är ett fantastiskt sätt att koppla av på samtidigt som det tränar kreativiteten och ger struktur.

Att lyssna till ljudböcker har ökat enormt i popularitet. Det är inte att förundras över att det är just feelgood-romaner som många vill lyssna på. Kanske är orsaken så enkel som att just den genren inte kräver så fullständigt hundraprocentigt aktivt lyssnande. Dessa romaner är ofta uppbyggda efter en given mall och efter en bestämd dramatisk kurva och skapar på det sättet ett stillsamt tempo utan större överraskningar och framför allt utan otäckheter eller obehagliga överraskningseffekter.

Det är helt enkelt vilsamt att lyssna till denna typ av berättelser. Det finns till och med ett sorts hårband med inbyggda hörlurar som inte skaver eller trycker när man ligger med huvudet på en kudde.

Det är inte så svårt att inse att en inspelning av Kafkas ”Processen” eller varför inte Hemingways ”Den gamle och havet” inte är de ultimata avkopplingsromanerna. De kräver fullständig koncentration för att kunna hänga med i och avnjuta till fullo – och då är hela idén med avkoppling förfelad. Så min spaning är att planen att göra ljudböcker av klassikerna inte kommer bli en storsäljare. Det går ju inte att lyssna på dem under bilkörning för då finns risken att man kör av vägen eftersom uppmärksamheten inte är riktad mot trafiken då. Och inte somnar man så lätt av att man ligger och undrar över hur det ska gå för fiskargubben.  

De som är hundägare är lyckligt lottade. Inte bara för att hundar är allmänt mysiga varelser, tillgivna som inga andra, de tvingar en också att rikta sig mot något helt annat, någon utanför en själv. Genom att rikta sitt medvetande mot djuret, hålla ögonen på dess rörelsemönster, se hur den sätter ner tassarna och iaktta svansens rytmiska svängningar kan man faktiskt uppnå total mindfulness.

The post Hamori: “Mindfulness” first appeared on Opulens.

KRIGSSKILDRING. Jesper Nordström läser  “Kriget i Gallien” av Gaius Julius Caesar och njuter av översättningen men finner åtskilligt av det som skildras fasansfullt.

Jag tillhörde den sista årskullen gymnasieelever som kunde välja humanistisk linje, helklassisk variant med både latin och antik grekiska som ämnesval. Så satt man där då klädd i svarta kläder, med spretig syntfrisyr samt klädsam weltschmerz och försökte få ihop vokativ i tredje deklinationen. Det gick väl…så där.

Man kan fråga sig vilken 17-åring som är mentalt mogen att studera ett språk som inte talats på 1 600 år. Men jag har aldrig ifrågasatt själva beslutet att studera latin. Gång på gång blir jag varse hur mycket det genomsyrar de europeiska språken, likt en knappt hörbar grundton i en orkestrering.

Mitt minne av språkets rena klang var att det var kongenialt med det som svepande kallas “Romardygder”; ett kallt sakligt språk med en stackatorytm som får en att se sandaltramp framför sig.

Att höra ett språks grundklang och känsla bygger ju till stor del på att man inte har det som modersmål. Så kan till exempel vi som är svenskspråkiga tycka att finskan är mustigt granskogsdyster eller att norskan får oss att bums vilja ta på vandringskängorna och bestiga närmsta grönfriska berg med fjordutsikt.

Min hjärtekänsla är också att svenska språket med sin lite torra fyrkantighet passar väl till att fånga upp det stilistiskt njutbara i originalspråket. Ett exempel på detta är klassikern ”Gaius Julius Caesar “Kriget i Gallien. Med kartor och kommentarer” i översättning av Åke Fridh (Bokförlaget Augusti).

Såklart hanterar Åke Fridh översättningsarbetet mästerligt och landar i ett slags lagom ålderdomlig kanslisvenska. Men fattas bara, han var ju professor i latin under svensk humanioras guldålder.

Men sedan går det också en kall kår genom mig då jag inser vad det faktiskt är jag sitter och läser. Plötsligt går det inte bara att njuta av läsningen som en puttrig, lite biblioteks- och punschdoftande bildningshedonism för det här är trots allt en propagandistisk dagbok från ett grymt och mycket blodigt krig.

Tanken svindlar. Jämför Caesars krigsdagbok med hur det vore om Kremls samlade lögnproduktion om Ukrainainvasionen skulle förvandlas till kanoniserad litteratur. Nej det tror jag inte kommer att hända, men det är av vikt att hålla huvudet kallt och betänka vad det här faktiskt är för sorts text.

Det är en apologi från en blodtörstig maktlysten framtida diktator, varken mer eller mindre.

I allt detta kan det likväl vara rätt roande att Caesar ibland verkar ha tittat lite väl djupt i amforan med honungsvin. I slutet av boken hävdar han att det finns enhörningar i Germanien.

Sedan finns det också en del bisarra sidonoteringar mitt i allt tal om truppförflyttningar och det är summa summarum en rätt komplicerad bok. Det går inte riktigt att distansera sig genom ett resonemang som “äh, det var ju mer än 2 000 år sedan det skedde”. Snarare framstår det som skildras i kombination med förordet tämligen samtida och aktuellt.

The post Litterära klassiker: “Kriget i Gallien” first appeared on Opulens.

MINIESSÄ. Gunnar Lundin tecknar en fascinerande bild av en framstående poet i 1900-talets Ryssland – Osip Mandelstam – och hur denne fann en hellenism på kristen grund.

”De kristna konstnärerna är så att säga försoningstankens friköpta slavar och inte några livegna eller några förkunnare.”

”När dödens frö (Kristus) föll i Hellas jord blommade det upp på ett mirakulöst sätt”

Osip Mandelstam om Skrjabin.

Det tidiga 1900-talet var i Ryssland en period av förvirring och splittring. En stor förändring låg i luften. Folk kunde som vid alla stora händelser andas in den utan att därför bli klokare. I överklassen ett utsvävande liv i stil med under Ludvig XV:s (efter oss syndafloden) epok före franska revolutionen samtidigt som liberaler och socialister krävde livegenskapens upphörande.

Tolstoj vände sig från politiken och ville bortskänka Jasnaja Poljana tillsammans med copyrighten på sina böcker (vilket hustrun Sofia livligt protesterade mot) och leva ett enkelt liv nära jorden.  En oframkomlig väg för den unge Osip Mandelstam. Han fann en hellenism – en akropol – på kristen grund i kamp mot den relativistiska nihilism och det icke-vara som hotade den ryska kulturen.

Mandelstam liknar Lars Ahlin i sin kritik av kausaliteten som djupaste metod till förståelse (även vetenskaplig). Om det bara vore fråga om kausalitet blev Darwins lära en nihilistisk oändlig kedja av händelser. I essän om Dante lyfter han fram att poeten i skildringen av människor inte frågar efter quando (när) utan come (hur) – det vill säga att han istället för kausalitet söker samband. Politikerna och diktarna blir i Commedian samtidiga.

Pjotr Tjaadjev (1794-1856) vallfärdade till Europa för att få syn på den europeiska enheten; han fann den direkt gestaltad i de gotiska katedralernas arkitektur. En sten är en sten är en sten men tillsammans kan stenar bygga ett fängelse för dissidenter eller en katedral. Kristen­domen har, om man inte stannar vid storinkvisitorer, varit civilisations­skapande. Se påven med trehövdad krona i sin bärstol under baldakinen – idag, som för tusen år sedan! Tjaadajev fann när han återkom (hur många dissidenter valde inte att stanna kvar i Västerlandets ”vara”) en syntes mellan den ryska karaktären och den europeiska enheten. En kosmopolitisk nationalism.

Vi kan inte börja historien på nytt (som de ryska revolutionärerna trodde)

Även Bergson, som Mandelstam läst, ser inte fenomenen som blott underordnade tidsföljdens lagar utan söker inre samband. Hos Bergson finns också idén om ett vetande grundat på samband och inte på kausalitet. Den sjuke vet nog in på benet att kroppens och läkarens – om han har tur! – kausalitet gäller. Han måste hålla sig till empiri, deduktion, induktion (därmed inte sagt att det inte finns analogier mellan det kroppsliga och det andliga)

Mandelstams ”hellenism” har sitt ursprung i att det ryska språket genom munken Kyrillos fick sin ortografi genom grekiskan. Den grekiska andan – ett vara som Mandelstam ställer mot vad han kallar buddhismens och teosofins icke-vara – dämpas eller snarare förändras och får ny kraft då ”dödens frö” (Kristus) föll i Hellas jord. Här finns kärnan i friheten för den intellektuella och moraliska människan.

Vi kan inte börja historien på nytt (som de ryska revolutionärerna trodde). Vi  ä r i historien. Om inte enhet finns ”finns i bästa fall ’framåtskridande’, inte historia, klockvisarens mekaniska rörelse”, inte händelsernas växling och samband. Två gånger skriver Mandelstam smädedikter mot bergsbon i Kreml…tyrannen vilken i genomsnitt läste trehundra sidor om dagen. Hade inte poeten på något ställe hyllat revolutionen?, kanske kunde han bestickas…Men andra gången nekade han sig inte nöjet att stoppa i sig den godbit som en ny dödsdom (Sibirien) innebar.

The post Litterära klassiker: Osip Mandelstam under omvälvningens epok first appeared on Opulens.

BORTGÅNG. Författaren och poeten Bell Hooks har avlidit efter en tids sjukdom, skriver Vanity Fair och citerar ett pressmeddelande från familjen.

“Vi är oerhört ledsna över vår systers död. Vi är stolta över att Gloria har fått ta emot många priser, hedersutmärkelser och blivit internationellt berömd för sina verk som poet, författare, feminist, professor, kritiker och aktivist.”

Bell Hooks hette egentligen Gloria Jean Watkins, men tog sitt författarnamn från sin gammelmormor och stavade det i gemener, eftersom hon ville sätta sina verk främst.

Bell Hooks föddes i Hopkinsville, Kentucky, 1952 och blev publicerad första gången 1978 med diktsamlingen “And there we wept”. Hon nådde stor framgång med boken “Ain’t I a woman?” som anses vara en feministisk klassiker.

Hon gick i segregerad skola under uppväxten och fick sedan studera vid Stanforduniversitetet och tog senare examen i engelska vid University of Wisconsin. Hon tjänstgjorde som professor i afroamerikanska studier och engelska vid Yale och skrev över 30 böcker.

Så sent som i fjol gavs hennes verk “Feministisk teori: Från marginal till centrum” ut på svenska.

Bell Hooks blev 69 år.

TT NYHETSBYRÅN

The post Feministen och författaren Bell Hooks död first appeared on Opulens.

FILMATISERING. “West Side story” har varit Steven Spielbergs drömprojekt i decennier. När han äntligen vågade ta steget till att förverkliga det fick han hjälp av en av musikalklassikerns skapare – Stephen Sondheim.

Härom veckan avled Stephen Sondheim. Ända fram till sin död var han aktiv med att hjälpa Spielberg med att få till filmatiseringen av musikalen “West Side story”, som Sondheim skrivit librettot till.

– Han satt med mig varje dag i studion när vi spelade in låtarna, säger Spielberg i ett Zoom-samtal.

Musikalen, vars musik skrevs av Leonard Bernstein, kom 1957. Det är i princip en moderniserad ”Romeo och Julia”, där handlingen utspelas på Manhattan och där de krigande familjerna i Verona har ersatts med gängen Jets och Sharks. 1961 kom en filmversion som vann tio Oscars-statyetter.

När Steven Spielberg var tio år hade familjen köpt musikalens soundtrack, berättar han. Han spelade det på sitt rum och lärde sig texterna för att sedan sjunga dem vid matbordet. Att låtarna innehöll svordomar fick föräldrarna att reagera. ”Det där finns inte på skivan”, sade de till honom.

– Kom och lyssna så ska jag bevisa det för er, kontrade tioåringen.

“Vågade ta steget”

Spielberg har i flera decennier velat göra sin filmversion av “West Side story”, men det tog lång innan han tog mod till sig och kontaktade Sondheim för att undersöka om denne eventuellt var intresserad.

– Till sist vågade jag ta steget att tala med honom och alla andra rättighetsinnehavare. Och han var oerhört hjälpsam.

Steven Spielberg är noga med att påpeka att kampen i berättelsen egentligen inte handlar om vem som ska bestämma i kvarteren, utan om etnicitet. Jets är vita, Sharks är puertoricaner. Det talas en hel del spanska i filmen, och till den delen av dialogen finns det inga lokala textremsor i till exempel Sverige.

Det är mycket medvetet. Rita Moreno, som vann en Oscar för 1961 års version och som nu, 89 år gammal, är med även i Spielbergs film, säger:

– Det gör att publiken blir mer uppmärksam, den måste bestämma sig för att lyssna bättre, för man kan trots allt förstå vad de säger rätt bra.

“Måste anstränga sig”

Steven Spielberg förklarar greppet med att USA är ett land där det talas många olika språk – inte bara engelska.

– Jag tycker det skulle vara kul om det på samma föreställning fanns både engelsktalande och spansktalande publik, och så hör plötsligt de engelsktalande hur det skrattas bland de spansktalande och de måste anstränga sig för att förstå. För vi är ett flerspråkigt land.

En stor del av filmen spelades in på plats i New York. Spielberg berättar skrattande om hur man filmade en stor danssekvens i Harlem när det var 40 grader varmt. Man hade begränsade möjligheter att få spärra av gatorna, så teamet var tvunget att filma på de dagar man fått sig anvisade.

– Vi filmade låten “America”, och dansarna slet verkligen. Det tog tid, det blev många tagningar. Och det syntes verkligen att de svettades rakt igenom kläderna. När den inspelningsdagen var över var allihop helt slut. Så vi fick sitta efteråt och digitalt ta bort alla svettfläckar.

Filmen utspelas i slutet av 1950-talet. Spielberg säger att man hittade många kvarter som fortfarande ser ut som då, i Brooklyn, Queens och Bronx.

– Det vi tvingades ta bort digitalt var luftkonditioneringslådorna, satellitdiskarna och alla fönstergaller. Det hade man inte då. Annars var det mesta autentiskt med perioden – för New York ser fortfarande ut som då.

Gunnar Rehlin/TT

The post Spielbergs dröm uppfylldes – i svettigt New York first appeared on Opulens.

FRIHET. Det har tagit tre decennier för Tsitsi Dangarembga att knyta ihop trilogin om Tambudzai – som söker självständighet i ett Zimbabwe härjat av kolonialism och frihetskrig. Böckerna hyllas som moderna klassiker. Men författaren tvingas skriva i motvind.

Året var 1988 när Tsitsi Dangarembga banade väg för kvinnliga, afrikanska författare med sin debut om den unga shonaflickan Tambudzai, som får chansen att studera vid en missionsskola. “Nervous conditions”, “Rotlös” på svenska, är en klassisk bildningsroman om den mödosamma vägen till självständighet för en ung svart flicka.

Elin Swedenmark/TT

The post Modern klassiker fortsätter – 30 år senare first appeared on Opulens.

OPERA. Folkoperans nye ledare Tobias Theorell vill skapa en självklar mötesplats både i kvarteret och i världen. Första ut blir Verdis “Don Carlos”, där han tycker att man har mejslat fram operans kärna.

– Jag hoppas man ska uppleva det som svettigt, säger han.

På Folkoperan i Stockholm pågår de sista repetitionerna och trots att Tobias Theorell har gjort det här många gånger förut har premiärnerverna börjat spöka.

– Det är katastrof, allting kommer gå åt helvete! Så tänker jag. Men så där säger jag alltid, det är som att jag glömmer bort.

Den 22 september är det premiär för “Don Carlos”, som blir hans första föreställning sedan han tillträdde som konstnärlig chef för drygt ett år sedan. Det blir en koncentrerad tolkning av Verdis operaklassiker som möter publiken, förklarar han.

– Vi har mejslat fram och huggit bort mycket av det svulstiga och mastiga och så har vi kommit ner till en kärna i den här historien. Vi får komma nära de här rollfigurerna som är otroligt mångfacetterade, säger han.

“Blir väldigt intensivt”

Giuseppe Verdi skrev operan 1867 efter ett drama av Friedrich Schiller, och den känns väldigt modern i sin dramaturgi, tycker Theorell.

– Den ligger mycket närmare teatern än vad hans tidiga operor gör. Det är som en helt annan genre. Jag hoppas man ska uppleva att det nästan är lite svettigt. Att det blir väldigt intensivt, säger han.

Även handlingen knyter an till nutiden, tycker Theorell. Operan utspelas på 1500-talet i den tidens supermakt Spanien, som visar tecken på begynnande sönderfall. I centrum står kung Filip och hans son Don Carlos. Vid hovet vävs storpolitik och en frihetskamp där en ung generation vill förändra systemet samman med komplicerade familjekonflikter. Tobias Theorell drar paralleller till dagens västvärld och dess proteströrelser.

– Jag tänker på händelsen när Donald Trump hånade Greta Thunberg. Det är det som är “Don Carlos”. Det är en ungdomlig rörelse som kommer underifrån och som säger att det här inte går längre. Och så finns det en kung som är beredda att offra hela den unga generationen och sin egen son, och han är pressad av inkvisitionen att göra det, säger han.

– Men historien är större än så. Den är inte dagspolitisk, den handlar mycket om hur de här politiska strukturerna hamnar i familjen.

“Folkoperan har en jätteuppgift”

Musiken är också en intensiv upplevelse i sig, tycker Theorell.

– Musiken i “Don Carlos” är otroligt spännande och handlingsdrivande. Det är inte så mycket örhängen och slagdängor, säger han.

Uppsättningen är ett typiskt exempel på vad Tobias Theorell säger sig vilja syssla med på Folkoperan. Operakonst som förvaltar traditionerna och samtidigt kommunicerar med nutidsmänniskor.

– Det blir en skärningspunkt mellan teater och opera. Jag har ju teaterbakgrund och det här tycker jag är ett perfekt verk att göra det på det här sättet, det vill säga ett sorts skådespelande gestaltning. Det är så spännande att se hur kan man gestalta de här scenerna så att det faktiskt blir på riktigt trots att de sjunger, säger han.

Hans vision är en opera som lever upp till namnet och som känns som en självklar plats att besöka.

– Man upptäckte ju under pandemin hur viktigt det är med ett levande stadsliv där medborgarna kan mötas kring saker som inte bara är shopping. Jag tänker att Folkoperan har en jätteuppgift och vi vill gärna att folk ska känna att de ska kunna komma hit. Vi är ju ett stort hus mitt på Södermalm, vi vill vara en viktig mötesplats i kvarteret. Men också i hela Stockholm, länet, Sverige och hela världen.

“Katastrofal” kultursyn

Samtidigt måste operan fortfarande få vara opera, poängterar han.

– Ibland vill vi så gärna att folk som inte brukar vara här ska komma så att vi utplånar oss själva. Ett tag skulle det se ut som det gjorde ute på stan och det kan väldigt lätt bli töntigt. Så fort du sätter ett par sneakers på scenen så känns de inte rätt.

Han tycker samtidigt att pandemin har blottat en syn på kulturen i samhället som han kallar för katastrofal.

– “Det är så trevligt det som ni håller på med”, sade man samtidigt som det var totalt nedstängt så länge. Folk flög ändå flygplan och jag förstår fortfarande inte varför just vi inte fick hålla på. Det har också varit en tid av reflektion. Är vi också en del av nedvärderingen av kulturen? På vilket sätt kan vi se till att vi blir så relevanta?

Björn Berglund/TT

The post Vill sätta svettig Don Carlos i samtiden first appeared on Opulens.

HÖSTTERMINEN. Vi inleder “höstterminen” för Barn & Unga med att Jenny Wickberg reflekterar kring klassiker i barnlitteraturen och i vanlig ordning bjuder på tre fina lästips.

Det finns förskolor som inte längre läser Astrid Lindgrens sagor, eftersom barn kan tycka att de är för otäcka. Detta enligt en ung person som jobbat som springvikarie i Lund.

Det är många frågor som väcks inom mig. För visst, hon skrev ibland om utsatta barn, men så otäcka är väl inte hennes böcker? Är barn idag så mycket känsligare än förr? Eller är det vuxenvärlden som har gått allt längre i försöken att skydda barn från allt ont?

En annan fråga som rör vår älskade – och nu tydligen också skrämmande – barnboksförfattare – var beskedet om att SVT ska spela in en ny version av Saltkråkan. Det satte igång en debatt där en del reagerade som om detta var en form av helgerån.

Varför en ny version av Saltkråkan skulle vara så olämplig är oklart. För vad är det som utmärker en riktig klassiker, om inte att den inte kan locka till nya tolkningar? Det gäller ju allt, från alternativa uppsättningar av Shakespeare till nyinspelningen av ”Eva & Adam” som just haft premiär.

Filmversionen av Saltkråkan var det första jag såg på bio och jag känner igen mig i både tidsandan och miljön. Mina ungar, som nu är vuxna, blev också matade med ursprungsserien. Om de hade svårt att somna släckte vi ljuset och låg i mörkret och lyssnade på berättelser på kassettband.

Astrid Lindgrens egna inläsningar fungerade bäst. Hennes varma och trygga röst var som gjord för att vagga barn till sömns med och till de inspelningar ungarna gillade hörde Saltkråkan.

”Rödluvan” är en långlivad berättelse, där den första nedtecknade versionen kom på franska år 1697. Syftet med sagan var att varna flickor från förföriska män och i tidiga versioner var hotet tydligt sexuellt färgat, där den lilla flickan uppmanas att klä av sig naken innan hon kliver ner i vargens famn.

Sagan fick sedan en mer kristet religiös framtoning och snällare inramning. Slutet var länge sorgligt, då både Rödluvan och mormor dog.

Serien ”En bok för alla” har nu gett ut de klassiska sagorna ”Rödluvan”, ”Bockarna Bruse” och ”Guldlock”, med nya illustrationer.

Illustratören Emma Ganslands Rödluvan är en piggögd flicka i regnkappa, stövlar och luva. Som i alla tider luras Rödluvan av stigen. Slutet är sedan länge gott då en jägare kommer och befriar flickan och mormor ur den elaka vargens buk.

Utan de förändringar som gjorts under årens gång hade sannolikt både flickan och hade sagan om henne varit både döda och begravda sedan länge.

Saltkråkan är en lovsång till leken och svensk skärgård. Vackrare än så kan det ju inte bli. Men visst finns det detaljer som kan kännas föråldrade. Så låt dagens barn få en egen version. Om den blir bra eller dålig vet vi inte förrän den är klar, men den får i alla fall leva vidare.

Den gamla serien försvinner ju inte för det. Vi som vill kan alltid fortsätta titta på den.

The post Barn & Unga: En bra klassiker går alltid igen first appeared on Opulens.

RYSK KLASSIKER. Idag skriver Robert Myhreld om en rysk klassiker, Bröderna Karamazov (1880) av Fjodor Dostojevskij. “Guds vara eller icke vara är inte så intressant. Däremot det här med gott och ont, rätt och fel”, skriver Myhreld.

Att citera ”di stora” gör alltid lite ont. Inte för att jag känner mig dum (eller jo, men med tiden mindre och mindre, det gäller att förlika sig med sina begränsningar) men främst för att det känns som om man droppar namn hit och dit bara för att framstå som beläst och litet överlägsen. Å andra sidan förstår jag citatets funktion om man gör det med ett ärligt uppsåt; att man utan en dold agenda faktiskt vill bidra på något vis utan att alltför uppenbart stulit någons idé (även om vi är duktiga på det).

The post Myhrelds marginalanteckningar: Om gott och ont first appeared on Opulens.

KLASSIKER. Strömningstjänsten SF Anytime bjuder 70-plussare på gratis film. Mellan den 9 april och den 31 maj visas ett antal svenska klassiker för de som är 70 år eller äldre.

Sammanlagt rör det sig om 52 filmer, bland andra “Sällskapsresan”, “Yrrol”, “Varning för Jönssonligan”, “Det sjunde inseglet” och “Fanny och Alexander”.

“Vi vill erbjuda alla människor över 70 år möjligheten att fylla sin tid med upplevelsefyllda stunder, speciellt nu när många inte kan umgås med familj och vänner i samma grad som vanligt”, säger Jessie Ross Skärvad, Head of Marketing & Sales, SF Anytime, i ett pressmeddelande.

TT Nyhetsbyrån

The post SF Anytime bjuder 70-plussare på gratis film first appeared on Opulens.