ESSÄ. “Vi reser oss upp från tv-soffan, missar både slutet på ‘Real Housewives‘ och samhörigheten vi hunnit få till de andra patienterna. Men sådan är vår lott, varken proletariatet eller trasproletariatet har ju något fädernesland”, skriver Carolina Olsson.

Psykakuten är den miljö Marx hade gillat mest, om han hastigt skulle komma tillbaka idag. Nej, nåt intresse för psykiatri är han inte känd för, men väl för ett idealsamhälle där alla är lika. Ingenjörer, busschaufförer och knarkare sitter i en salig röra vid middagsbordet på den akutpsykiatriska avdelningen, alla klädda i landstingets mörkblå urtvättade kläder och äter samma mat. Medicineras av samma psykofarmaka och har samma kontaktpersoner.

Tillvaron dikteras av samma enväldiga avdelningsläkare. Lika för alla. Avdelningen är östkommunistiskt grå fast i gult, inga grälla färger bryter av någonstans. Lika jämlikt trist överallt på dessa kvadratmeter. Bortsett från en och annan skötare som stajlat sin namnskylt i rött eller grönt.

Det fina med att leva med en psykisk funktionsnedsättning är att villkoren är lika kassa för just alla, man har avsevärt sämre hälsa, utsätts oftare för övergrepp, får sämre behandling av den somatiska vården, sämre munhälsa, och sjukdomar och tillstånd som diabetes, kol och fetma är fem gånger så vanligt. De flesta är i huvudsak beroende av ekonomiskt bistånd och sjukersättning för att klara sin försörjning. En för alla, alla för en.

Det finns ett ord för gruppen, trasproletariatet, det trasiga proletariatet. Den del av proletariatet som inte ens Marx gillade. Löst folk, alkisar, knarkare och psykfall hör hemma här. Man saknar orientering och riktning, lever hand ur mun och är därför lätta offer som knektar och strejkbrytare i de reaktionäras kamp. Dom riktiga proletärerna har sin självklara plats i klasskampen, längst framme vid fronten mot borgarklassen. Det är dom man hejar på, fajtas för och röstar med. Trasproletariatet däremot, är det ingen som hejar på. Eller fajtas för. Definitivt ingen man röstar med.

”Nina och Åke ni ska till Malmö i eftermiddag”, säger avdelningssköterskan medan vi plockar undan plasttallrikarna och våra plastglas efter middagen. ”Vi behöver frigöra plats inför helgen och ni vet hur läget är” och så tar han en paus för att sucka ”det är ju inte optimalt detta här…”

Åke och jag tittar på varandra och suckar vi med. Vi säger inget, signalerar till sköterskan, genom att nicka, att budskapet gått fram. För tre år sedan fanns det 63 platser på avdelningarna i Kristianstad, idag 24. Det är många som slåss om dom få platserna och resten av Skåne får motvilligt backa upp nordost. Överbeläggningar har varit regel så länge att man inte längre minns när en bädd i ett enkelrum var regel.

”Det suger”, säger Åke. ”Jävla långt att åka, har ju polarna här och morsan. Jävla politiker att fucka upp detta.”

”Ordförande i Region Skånes Psykiatrinämnd säger att det bara är 0,9 patienter som söker på nätterna och då är det inte lönt att hålla öppet. Han har nog aldrig satt sin fot här.” Jag pausar och söker ett instämmande från Åke. Han svarar med ett jakande hummande. ”Oppositionen menar att budgeten är så snäv att man inte kan skapa de incitament som behövs för all locka personalen hit. Det är problemet, ingen vill jobba på psyk”, fortsätter jag klagosången över dagens tillstånd. Det är inte första gången jag sjunger den, och inte heller den sista.

”Psykiatrin har så låg status” invänder en av skötarna. ”Vi känner det själva när vi är på andra avdelningar på sjukhuset, att här kommer vi – psyk. Man känner det i luften, i blickarna, i de himlande ögonen och i de oproportionerligt långa väntetider våra patienter får”.

”Det suger”, säger Åke igen.

Någonstans har jag tröttnat på att bli förbannad, jag orkar liksom inte längre ringa Kristianstadsbladet, P4 Kristianstad, skriva insändare och prata med verksamhetschefen. Alla verkar ha resignerat inför det prekära läget och jag har inte den auktoriteten som krävs för att höja stämman och bryta igenom. Snällt och fogligt packar jag mina få tillhörigheter. Kollar så att ciggen räcker för några dagar, svårt att få permission att gå och handla när man är i Malmö. Fattig som en utförsäkrad kyrkråtta, men de få slantar jag har lägger jag på cigg. John Silver. Dyrt så det förslår, men intalar mig att jag är värd de goa blossen som bara kommer av detta märke. Som om mänskligt värde och priset på varor hade något samband.

Av någon anledning kommer jag att tänka på den där duellen när Göran Persson läxade upp Carl Bildt. Det är längesedan och trots min då ringa ålder så minns jag det ordagrant ännu.

”Berätta gärna för mig, Carl Bildt, om den stora fina världen. Berätta gärna om nya IT-satsningar och nya flygplansmodeller. Men berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det, jag har växt upp i det, jag hatar det”.

Jag har fryst det där ögonblicket i minnet, fina mamma i fina kläder.

Den sista triaden, ”jag har sett det, växt upp i det, jag hatar det” ekade i mitt inre långt efter duellen var avslutad och jag hör den också nu när jag lägger cigaretterna i min söndriga väska. Klassamhället, det jävla klassamhället. Jag har alltid tillhört botten, mamma var idealarbetaren, den ultimata proletären. Men jag trillade ner några pin på samhällsstegen. Inte mycket jag har gemensamt med Göran Persson, men det där hatet mot klassamhället pyr också i mig.

Sinnebilden för klassamhället i Sverige är en minnesbild av just mamma. En kall dag i januari på slutet av 90- talet var mamma på besök på det palettfärgade behandlingshemmet jag bodde på då. Hon hade på sig en ny jacka, kommit precis från frisören och hade sina finaste kläder. Jag såg henne från sidan och såg genast allt det där. Jag har fryst det där ögonblicket i minnet, fina mamma i fina kläder. Men faktum var och är att jag också såg något annat, något som solkar ner den där fina bilden och som än i dag skär i mitt bröst – jag såg hennes påtagliga känsla av underlägsenhet. Den där som är svår att sätta fingret på, men som man som arbetarklass så påtagligt känner i närvaro av de högre upp på samhällsstegen. Att man inte riktigt får lov att vara med. Att man är där på nåder.

Jag vet att mamma trodde sig ha köpt ett tillfälligt respass till behandlingshemmets överklassmiljö med sin jacka, eftersom hon bar den på det där sättet, som bara jag visste, att mamma bar något fint. Dyrt. Men behandlingshemmet såg det inte. Varken mamma eller jackan eller ens hennes grundläggande värde som människa. ”Vad är det där för skor?!” sa dom och frågade mig i efterhand om vi hade ont om pengar. Det var inte en fråga om omtänksamhet, ett infall av att de brydde sig, det var ett sätt att etablera dominans. Det hördes på sättet dom betonade varje ord i frågan. Dom struntade i skorna, dom skulle bara segmentera klassystemet. Sparka nedåt, slicka uppåt.

Den jävla bourgeoisien, tänker jag, när jag tar upp en cigg till och letar upp en skötare för att få tända den. Man får inte ha tändare själv. Mamma, vilken jävla hjälte i klasskampen. Hon gjorde egna leksaker till oss, ett memory som användes flitigt, kläder fick vi ärva och byttes mellan hennes vänner, hon hittade rabatter och extrapriser som ingen annan och, för att vi skulle få fritidsaktiviteter, tog hon dom på avbetalning. Nej, det blev inga resor utomlands, och jag fick inte gå på den där Pippi Långstrump-konserten med klassen och hon fick låna för att ha råd till bullarna hon som klassmamma förväntades baka. Led jag av det? Nej, inte av det. Det jag led av var att betraktas som sämre i mina ärvda kläder, skammen när man skulle berätta om sitt sommarlov och vår gamla bil. Jag led av borgarklassens, borgarpackets, förmätna attityd till såna som oss. Att betraktas som mindre värda på grund av socioekonomisk status.

På det där behandlingshemmet fick jag tillfälligt nosa på överklassen, möjligen var dom inte överklass men dom var absolut den övre kvintilen av medelklassen och garanterat en överhet. Jag fick ett par Buffaloskor, dom kostade etttusenfyrahundra kronor och det var det dyraste jag någonsin ägt. När jag satte fötterna i de kängorna kände jag mig kanske lite speciell, men framför allt var det en känsla av icke-skam. Att inte längre behöva skämmas över mina skor. En slags befrielse, samma tillfälliga respass som mamma köpte med sin nya jacka, trodde jag mig få när jag klampade fram i de stora svarta buffaloskorna. Jag hade två par skor i skohyllan, buffaloskorna och ett par tofflor. Tjejen som bodde under mig, och kom från ett bättre bemedlat hem, hade tre par buffaloskor och två våningar i samma skohylla.

Definitionen av social stress är när man upplever en situation som personligt relevant och samtidigt uppfattar att man varken har förmåga eller resurser för att leva upp till det. Varje gång jag gick förbi skohyllan kände jag ett stygn i hjärtat, visserligen var buffaloskorna ett snäpp upp i hierarkin, men det var fortfarande långt från majoritetssamhället.

Borgartjejen spelade i en liga där jag inte ens satt på avbytarbänken. Samma känsla, samma stress, känner jag när jag inser att jag är en av de 1,6 procent av den svenska befolkningen som inte har råd med nya kläder, de 5,1 procent som inte vet hur de ska få ihop till hyran och räkningar och de 4,1 procent som inte har råd att äta ute med vänner. För att citera Åke, det suger.

När man mäter jämlikhet brukar man titta på vilka utsikter som personen har vid födseln och sedan efter att de avslutat skolan. Amartya Sens definition av jämlikhet är den jag alltid tyckt bäst om: jämlikhet är att alla kan fungera fullt ut som människor. Det är tydligt att proletariatet i allmänhet, och trasproletariatet i synnerhet, fungerar sämre som människor på grund av den ekonomiska begränsningen och dess medföljande sociala stress.

Åke gör mig sällskap i rökrutan. Ett litet rum inpyrt av decennium av ångestfyllda bloss och den stank som kommer av det. Det luktar inte ens gott för invanda rökare. Åke är en av de få som trivs i landstingets kläder, men av den tragiska anledningen att hans egna är söndriga och luktar illa eftersom han så oregelbundet kan tvätta dom. Han är alkis och hemlös mesta delen av tiden. Han ser tiden på avdelningens som en resort med fullständig logi men utan alkoholrättigheter. Fast det händer att han dricker på avdelningen ändå. Jag vet det, men av lojalitet till vår gemensamma belägenhet säger jag aldrig något. Han är min broder i någon mening.

Kläder är en sådan tydlig klassmarkör. Långt efter jag lämnat behandlingshemmet och långt efter sömmarna brustit och modet ebbat ut, gick jag omkring i mina buffaloskor. Föreståndaren brukade håna mig för skorna dom få gånger vi möttes, han förstod inte hur mycket dom där skorna betydde för mig. Att det var det enda som kvalade in mig i en högre klass. Det enda som separerade mig från övriga trasproletariatet. Han var blind av sina egna klassprivilegier. Kanske så van att sparka nedåt och slicka uppåt att det bara föll sig naturligt för honom. Han kanske inte hånade mig och mina skor av elakhet, utan av ohejdad vana i en samhällsstruktur där några behandlas bättre på bekostnad av de övriga.

Rädda barnen skriver att om man lever på ett sätt som drastiskt avviker från majoritetssamhället formar det barnets förväntningar på framtiden och uppfattningen om den egna tillhörigheten i samhället. Jag såg min framtid inom ett låglöneyrke, trots mina mycket goda betyg fanns det fortfarande aldrig på kartan att sikta mot något annat. Som arbetarbarn var det min lott och under min uppväxt förstod jag inte ens att jag hölls tillbaka av klassamhällets glastak. Tack vare att jag fick läst in högstadiet och gymnasiet på Folkhögskola vidgades mina vyer.

Jag vågade drömma större än låglöneyrke. Jag tyckte mig stiga mot ljuset, som Internationalen så vackert proklamerar. När jag fick första utbetalningen från CSN hade jag mer pengar på kontot än jag någonsin haft tidigare. Andra klagade över att vara fattiga studenter men med min erfarenhet kände jag mig rik. Jag behövde inte längre gå hungrig. Tiden innan universitetsstudierna hamnade jag i limbo mellan två kommuner och ingen ville ha försörjningsansvar för mig, trots att dom juridiskt var mina vårdnadshavare. Jag fick helt enkelt inga pengar, och ingen hjälp (bortsett från punktinsatser från vänner) och gick ofta utan mat.

Tiden på universitetet var rikare, nyare och full av löften. Under min studietid avskaffades arvs- och gåvoskatterna (2005), förmögenhetsskatten (2007) och fastighetsskatten (2008). De rika fick det stadigt bättre med Reinfeldts regering. Minns att jag demonstrerade och protesterade, men det berörde mig inte längre på samma sätt. Visst slog herr Reinfeldt mot min klass, arbetarklassen, men som student kände jag mig inte hemma där på samma sätt som tidigare. Jag var inte längre fattig. Jag hade slängt mina buffaloskor.

”Sjukresan kommer och hämtar er klockan 15.00. Se till att vara färdiga till dess”, flikar en skötare in i rökrutan till mig och Åke.

”Jaha” säger Åke och tar ett djupt bloss.

Jag säger inget. Fimpar den överblivna askan i den designerade askgrå askkoppen. Tänker för mig själv att det inte är rättvist. Bara på grund av felande signalsubstanser i hjärnan eller ett stört tankemönster/beteende så kvalar man automatiskt in för sämre villkor. Hela livet. Hela jävla livet. Jag tycker synd om mig själv och Åke och hela trasproletariatet.

Efter avslutade studier förvärrades mitt mående, den akilleshäl jag haft hela livet. Jag hann inte få något fäste på arbetsmarknaden och eftersom jag aldrig fått någon vettig hjälp under tonåren på behandlingshem och slutenvård, så gick det snabbt utför. Jag blev inlagd på psykiatrin, utskriven, inlagd, utskriven och inlagd länge.

Den höga belastningen på psykiatrin gjorde att kön till specialiserad vård var lång. De med pengar kunde givetvis söka sig till något privat, men de privata tar inte emot patienter med tyngre psykiatrisk problematik. Kompetent personal söker sig i högre grad till det privata, bättre löner förmodar man, vilket leder till att de som behöver mest vård inte längre kan få det. Alternativt får stå i årslånga köer för en problematik som kan ta livet av dig när som helst. Privatiseringen som borgarklassen drivit igenom dränerar således psykiatrin på personal och gör att fattiga inte får bra hjälp, om någon.

Är jag bitter? Självklart! Konstigt vore annat. Åke och jag sitter framför tv:n som är dold bakom plexiglas och väntar med våra små vita plastpåsar med tillhörigheter. Det visas ett avsnitt av Real Housewives och det bestäms genom majoritetsbeslut av alla närvarande att vi ska se just detta. En timmes odyssé om överklasslivet i USA. Hur jobbigt livet kan vara när man aldrig behöver oroa sig för mat för dagen, tak över huvudet eller om inkomsterna täcker utgifterna. Men det är, trots allt, inte bitterhet som präglar vårt tittande, snarare nyfikenhet, som en inblick i en främmande värld. En insikt om att livet kan vara annorlunda, radikalt annorlunda – om man har pengar. Det är ju det, att det alltid handlar om pengar.

Det absurda, i att påvisa hur väsentligt pengar är för ett sjyst liv, är alla dessa rika förståsigpåare som dyker upp ur tomma intet, för att påminna om att pengar minsann inte gör en lycklig. Trots att det är mer än välbelagt att fattigdom gör en olycklig.

När jag behövde en ny tv för ett tag sedan sa en bekant, i all välmening, man kan lätt hitta en tv för runt 8 000 kronor idag. Ingen behöver vara utan tv. Utom vi som inte har just 8 000 liggande i byrålådan. Richsplaining kallas det. När rika berättar för fattiga hur dom ska leva. Typ, köp storpack för det tjänar man in på i det långa loppet. Jo visst, om du har råd att köpa ett storpack tjänar du på det. Ibland tror jag att ju högre upp du kommer i klassamhället, ju lägre förmåga till empati har du. Jag har kanske aldrig sett det bekräftat i någon samhällsvetenskaplig studie, men, jävlar vad jag skulle kunna svära på det.

Man kan inte ta ifrån oss det vi inte har. Vi går som lydiga lamm till klippning

Marx skriver ju att kapitalet, alltså pengar, cash eller kort, inte ska vara personligt, tillhörande olika borgare, utan att det ska vara en gemensam samhällelig makt. Förvandlas kapitalet till detta så förvinner själva klasskaraktären i systemet. Tänk om man tagit kapitalet från Real Housewives, mitt gamla behandlingshem (och idioterna som tillverkade buffaloskor) och de som privatiserat så stora delar av psykiatrin och gjort det till en gemensam pool. Åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga. Den världen måste vara möjlig, en bättre värld måste vara möjlig.

”Nu är dom här” kommer det från en stressad skötare efter att någon ringt den obarmhärtigt höga ringsignalen.

Han menar sjukresan, förstår både jag och Åke. Vi reser oss upp från tv-soffan, missar både slutet på Real Housewives och samhörigheten vi hunnit få till de andra patienterna. Men sådan är vår lott, varken proletariatet eller trasproletariatet har ju något fädernesland. Man kan inte ta ifrån oss det vi inte har. Vi går som lydiga lamm till klippning. Vi vet att det kommer bli jobbigt, kanske göra direkt ont, men vi skriker inte. Slåss inte. Vi anpassar oss. Marx kanske hade rätt, vi som lever hand ur mun är inte att lita på i kampen mot de reaktionära. Vi behöver att det stabilare proletariatet visar vägen.

Men är det riktigt sant? Visst behöver vi varandra, proletariatet och trasproletariatet, i kampen för ett samhälle som inte dikteras av klass och inkomst. Samtidigt borde vi fatta våra händer och fatta vilken kraft vi har när vi är enade. Historien om alla hittillsvarande samhällen har varit en historia om klasskamp, så lyder den berömda inledande texten till Marx och Engels manifest, och den är ännu lika beskrivande och relevant. Så känner jag plötsligt en tilltagande kraft, den där kraften som rinner till av kombinationen av hat mot klassamhället och drömmen om något bättre. ”Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna”. Trasproletärer förena eder!

Mer hinner jag inte tänka förrän jag och Åke är inhysta i sjukresans minibuss och på väg söderut.

The post Det trasiga proletariatet first appeared on Opulens.

POSTNORD. ”Hur vackra Postnord-personalens händer i allmänhet är har jag svårt att bedöma – jag har inte sett tillräckligt många – men jag kan på goda grunder anta att det är illa ställt med deras axlar, ryggar, höfter, knän och fötter,” skriver Jörgen Hassler.

Hon är runt tjugo. Späd tjej, ganska kort, blond, och hennes ansikte är hjärtformat. Men det är inte det som jag tittar på; jag tittar på hennes fingrar. Fingrarnas toppar är vita, deras mittfalanger ilsket röda. När lådan brakar ner på disken gör hon en grimas och lirkar försiktigt loss handen. Det är bra att hon är försiktig: lådan saknar handtag, så hon har lyft den i det vita packbandet av plast, och dom har vassa kanter. Man kan skära sig.

Ingen kan påstå att jag inte har varnat henne – jag visste vad lådan innehöll: min senaste roman, 50 böcker på 258 sidor vardera. Inbundna. Eftersom jag har anledning att vara lite rädd om min kropp så har jag tagit med en handdragen cykelkärra att köra hem den på. Jag erbjöd henne att dra in kärran bakom disken, men det gick inte, det var för trångt.

Problem med Postnords kundtjänst

Detta skulle aldrig ha hänt. Jag har bråkat med Postnords kundtjänst om leveransen. Det är en företagsförsändelse på två kollin som ska levereras direkt till min port. Men Postnord har i stället i sin stora visdom delat upp den i två delar som dom sedan har omvandlat privatförsändelser, eftersom den var adresserad till en privatperson. Att jag – precis som ungefär 700 000 andra svenskar – skulle kunna tänkas driva enskild firma från min lägenhet har inte slagit dem.

Efter många turer har jag lyckats få dem att gå med på att dom har gjort fel. Men inte att de ska göra något åt det – den ena lådan får jag hämta vid utlämningsställe, den andra kommer trots allt att levereras till min port, eftersom den är för tung att lämna ut. Fast en dag senare än planerat.

Även jag lyfter lådan i dom vassa plastbanden och låter den dunsa ner i cykelkärran. Jag tittar på fraktetiketten. Avsändaren, alltså tryckeriet, anger vikten till 25 kilo. Bredvid viktangivelsen finns det en symbol som tydligt visar att den inte får lyftas med handkraft.

Ett arbetsmiljöproblem

Jag är ingen krigare längre – jag är äldre nu, ganska sjuklig och oftast framförallt trött, bedövande trött. Så när jag kommer hem lastar jag av lådan från kärran, och där jag har ställt den – mitt på vardagsrumsgolvet – blir den stående.

Men innan jag rasar ihop i sängen så drar jag iväg ett meddelande till kundtjänst igen; jag skriver att den här lådan ju var för tung för att lämnas ut, att det är ett arbetsmiljöproblem att bli tvingad hantera så här tunga och otympliga kollin i trånga utrymmen.

Dessutom lägger jag till att de borde ringa och be tjejen som lyfte lådan om ursäkt. Jag vet att det är orimligt att förvänta sig att de ska göra det, men eftersom jag är lite gammaldags tycker att man ska behandla folk som människor, till och med om dom är arbetare.

Postnords våg väger fel 

Nästa dag ser jag att Postnord har svarat: deras våg registrerade vikten 19,55 kilo. Alltså var det helt korrekt att paketet kördes till ett utlämningsställe, eftersom gränsen för vad som får hanteras av ombudens personal går vid 20 kilo. Avsändaren hade visserligen angett en annan vikt, men det finns inga skäl att anta att deras egna vågar skulle väga fel.

Sen eftermiddag, när det redan har hunnit bli mörkt, levereras den andra lådan, som enligt PostNords app ska väga 22 kilo.

Jag bär upp den från porten och ställer den bredvid lådan som kom igår. Jag synar dom – dom ser exakt likadana ut. Jag klipper upp plastbanden och tar av ytterhöljena: innanför finns två mindre kartonger i varje, och precis lika mycket kraftpapper som utfyllnad. Var och en av dom mindre kartongerna innehåller på pricken 25 böcker vardera. Dom båda kollina är med andra ord så nära identiska som man kan komma.

Min egen våg fungerar

Jag rycker åt mig mobilen för att skriva ett surt meddelande till Postnord igen. Men innan jag hinner börja inser jag att de naturligtvis kommer att blåneka med hänvisning till sina egna vägningar, och det slår mig att det finns en annan koll jag kan göra.

Jag går och hämtar vågen som jag använder när jag skickar paket. För att vara extra säker kalibrerar jag den – jag har en uppsättning mässingsvikter tillverkade på 1940-talet av Kungliga Mynt- och Justeringsverket, ironiskt nog på uppdrag av Kungliga Postverket. Jag väger 100 gram, 200 gram och 250 gram: vågen visar konstant ett gram för hög vikt. Vilket är den angivna felmarginalen, med andra ord fungerar den alltså som den ska.

Därefter väger jag en bok. Den digitala displayen visar 409 gram. Jag drar av ett gram för den uppmätta avvikelsen och multiplicerar med 50. Det blir 20400 gram. Alltså 20,4 kilo. Bara böckerna, utan emballage. Jag skickar ett lite mer genomarbetat mail, där jag går igenom vad som har hänt, vad jag har gjort för undersökningar.

Fyra frågor till Postnord

Sedan ställer jag fyra frågor:

”Fråga ett: Hur kan det komma sig att det ena får vikten 19,55 kilo (enligt kundtjänst, 19,8 enligt appen) och den andra 22 kilo (enligt appen)?
Fråga två: Hur är det möjligt att er våg väger åtminstone ett, troligen minst två och ett halvt, kilo för lågt?
Fråga tre: Vad gör ni för att följa upp vågarnas funktion?
Fråga fyra: Hur hanterar ni arbetsskaderisken som den här felet skapade? Särskilt i ljuset av att lådan hade en påtryckt symbol som visade att den inte fick hanteras med manuella lyft.”

Postnord svarar med enrading

Jag tillägger att jag så klart förstår att det här är frågor som det kan vara svårt för kundtjänst att svara på, men att dom gärna får vidarebefordra frågorna till någon chef. Fast det gör dom inte, jag får svarmed studsande mail; en enrading som inte ens är underskriven med förnamn, där det står att det naturligtvis är väldigt viktigt att Postnords vågar fungerar som dom ska.

Det är företagssvenska, och översatt till vanlig svenska blir det någonting i stil med: “Håll käften jävla loser, vi skiter i dig och du ska skita i våra vågar, fattar du inte det?” Sen blir det tyst.

Illa ställt

När jag jobbade på ett äldreboende för många år sedan skrev jag i en dikt – Rapport från vårdgolvet: Äldreomsorg – att det inte finns någonting vackrare än vårdbiträdeshänder, men att det är värre med vårdbiträdesaxlar, vårdbiträdesryggar, vårdbiträdeshöfter, vårdbiträdesknän och vårdbiträdesfötter.

Hur vackra paketpersonalens händer i allmänhet är har jag svårt att bedöma – jag har inte sett tillräckligt många – men jag kan på goda grunder anta att det är illa ställt med deras axlar, ryggar, höfter, knän och fötter. Och att man i allmänhet bryr sig ungefär lika lite om hur de mår som man bryr sig om vårdbiträdena.

The post Postnord skadar arbetare men bryr sig inte first appeared on Opulens.

CENTRALEN. ”I Stockholm är det mycket synligt och på senare tid har splittringen ökat.” Lars Thulin skriver om de ökande sociala klyftorna i landet utifrån en plats de flesta av oss någon gång varit på, huvudstadens centralstation.

Stockholms Centralstation är precis som andra stationer i stora städer. Byggnaden förenar och splittrar. Här föds och dör drömmar. Många som kommer till huvudstaden möter först dess station. Kanske kommer de hit för drömjobbet, för en eftertraktad utbildning. Eller för att komma bort från det invanda, börja om på nytt, pröva sina vingar. Då föds drömmar.

Men kraven är hårda, fällorna är många. Det behövs inte mycket för att det ska gå fel. Därför kan en station också bli en värmestuga, en plats att tigga, en plats för hopp att något bra ska hända. Om inte, dör drömmar.

Splittringen har ökat

I Stockholm är det mycket synligt och på senare tid har splittringen ökat. Nämligen det faktum att de sociala klyftorna i både huvudstaden och landet växer. Fler skryter med sin rikedom, fler hukar i sin fattigdom.

En kluven central

Centralen i Stockholm delas rent fysiskt av Klarabergsgatan. På den södra sidan av denna ligger det som har med tåg att göra: fjärr- och lokaltrafik, tunnelbana och tåg till Arlanda. På den norra sidan allt som rör den långväga busstrafiken. Delen kallas Cityterminalen.

Men onsdag och söndag kväll delar gatan också upp staden ekonomiskt. I den gamla stationen, den med tågen, ligger restaurangen och champagnebaren Perini. Med utsikt mot Klarabergsgatan.

Champagne för de rika på centralen

Här kan den som känner sig sugen på bubbel slinka in. Och välja mellan olika varianter på den pärlande och förföriskt goda drycken. Kanske en Gimonnet-Gonet L´Accord för 798 kronor? Eller varför inte 2013 Billecart-Salmon för 1 600 spänn? Allt flinkt serverat av vänlig personal i de långa förkläden som hör franska restaurangkulturen till. Här är platsen att visa sin klasstillhörighet, sin rikedom. En plats för att imponera på andra och kanske även på sig själv.

Soppkök för de fattiga

På andra sidan gatan bildades det vid 18-tiden en lång kö med människor. De som väntar på att soppköket ska dra igång. Varm mat, kaffe och en påse med frukt delas ut. Stämningen i kön är dämpad, det är inte ärofullt att stå här. Men nödvändigt för många. Här delar sig staden: Champagnebar – soppkök. En del som besökt soppköket söker sig senare till Centralstationen för att få värme. Och den är öppen mer än 21 timmar per dygn.

Antalet fattiga ökar

Antalet fattiga i Sverige ökar långsamt men stadigt. Som fattig räknas den som lever på under 60 procent av snittinkomsten i landet. 2021 låg gränsen på 13 900 kronor efter skatt. Så lever 15 procent av svenskarna. Termen är relativ fattigdom. Absolut fattigdom är då pengarna inte räcker för att betala de nödvändiga utgifterna. Det är verklighet för drygt en halv miljon medborgare.

Stora geografiska skillnader

Geografiska skillnaderna är stora. I Djursholm norr om Stockholm lever fyra procent under gränsen för relativ fattigdom. I Rinkeby, någon mil därifrån, är siffran 45. I Skanör, en av Skånes gräddhyllor är det 5 procent. I Rosengård i Malmö 68 procent. Siffran minskat från 84 för tio år sedan. I villaidyllen Örgryte i Göteborg gäller sex procent, i Norra Biskopsgården 47 procent.

Matmissionen

Fattigdomen märks också i butiker. Sedan några år driver Stockholms Stadsmission butikskedjan Matmissionen. Nu är det sex butiker i huvudstaden som i ett fint samarbete med livsmedelskedjorna till låga priser säljer det som kallas överbliven mat. Främst är det varor nära eller något över bäst-före-datum. Samt färskvaror som är okej men inte jättefräscha. Och livsmedel i förpackningar som skadats.

Det är en vinst för miljön och för hushåll med svag ekonomi. För att få handla till det låga priset krävs bevis på att kunden lever på en inkomst under socialtjänstens gräns för försörjningsstöd. 11 190 kronor i månaden 2022. Dessa kunder kallas medlemmar. Från 2022, ett år präglat av sviktande ekonomi i samhället och hög inflation, inte minst på mat, har antalet medlemmar fördubblats.

Matmissionen i Jakobsberg kontra färska hummern i Östermalms saluhall. En annan spricka i Stockholm.

Inget nytt fenomen

Fenomenet är dock inte nytt. Det upptäckte jag i mitten av sjuttiotalet då jag i ett halvår arbetade på posten på Centralen. Jobbet bestod av lastning och lossning av bilar och järnvägsvagnar, i princip dygnet runt.

En morgon 04.15 väntade jag och en kollega på posttåget från Malmö. Det var femton grader kallt ute och en bitande vind. Centralen var stängd men vi kom in bakvägen via postterminalen och gick runt i en tom men varm stationshall. Tyckte synd om oss själva som tvingades jobba så tidigt.

Jag tog en sväng mot portarna mot Vasagatan och chockades då jag upptäckte en grupp på säkert 40 personer som bokstavligt talat pressade sina ansikten mot de låsta glasdörrarna. De väntade på att få komma in. Få vara där jag var – i värmen, ljuset och utan isande blåst.

Centralen som mikrokosmos

Ibland är gränsen mellan omedelbar lycka och olycka bara en glasruta. Den natten var jag på den lyckliga sidan.

Senare i livet insåg jag att det inte behövs mycket för att man ska hamna på fel sida av gatan, i fel matbutik, på fel sida glaset. Orsaken kan vara händelser man inte kan rå på samt ohälsa, otur, några dåliga beslut. Mer krävs inte. Att förstå detta skapar ödmjukhet och tacksamhet.

Järnvägsstationer är mikrokosmos. Som kan lära oss mycket.

The post Centralen – där drömmar föds och dör first appeared on Opulens.

LÄXHJÄLPEN. ”Vad är det sorgliga? Att utslagningen i skolan syns redan här. För vilka barn är det som frivilligt kommer till läxhjälpen? Duktiga och välartade flickor,” skriver Lars Thulin.

I tidigt vuxenliv ville jag bli gymnasielärare i samhällskunskap och företagsekonomi. Jag började utbildningen, men livet ledde mig in på journalistyrket. Det var logiskt för de två jobben har mycket gemensamt.

Mina enda erfarenheter av läraryrket var två dagar som vikarie på högstadiet i Fruängen i södra Stockholm. En omskakande upplevelse. Läraren jag ersatte berättade att han hade en hammare i katedern och att han slog den hårt i bordskivan emellanåt. Då skärpte sig eleverna, en stund.

Sent i livet kom jag att syssla med undervisning igen. En mycket god kamrat är läxhjälpare och han tyckte jag skulle göra samma sak. Min hustru instämde.

– Du håller ju låda om det mesta mest hela tiden. Tänk om det kunde göra någon nytta någon gång.

Läxhjälp är enkelt och fritt

Allt med läxhjälp är enkelt och fritt. Verksamheten är av drop-in-karaktär. Alla som behöver hjälp är välkomna ett par kvällstimmar en dag i veckan. Ersättningen till läxhjälparna är limpsmörgås och en mugg apelsinsaft, ibland utbytt mot ljummet kaffe.

Jag kontaktade Röda Korset som bedriver läxhjälp på många orter och skolor. Men man får inte välja plats själv.

Läxhjälp i Tensta

Jag tilldelades Tensta, en av de mest utsatta förorterna i Stockholm. Det lokala kommunala gymnasiet kraschade då det fria skolvalet ledde till för få elever. En friskola flyttade in men kraschade ännu mer brutalt efter monumental misskötsel. Nu står 22 000 kvadratmeter skollokaler i toppskick oanvända. Dit skulle jag.

Jag blev läxhjälp för allt från förstaklassare till vuxenelever. Vet inte om jag lär ut så mycket. Men det är ytterst lärorikt för mig. Och hoppingivande. Men även sorgligt.

Det hoppingivande är att möta nyfikenheten, engagemanget och livsglädjen hos eleverna. Och det som kan kallas vänlig respektlöshet. Jag har fyra barnbarn med en tioåring som äldst. Men var ändå inte beredd på allt.

Sjuårig elev

Som Aminah, sju år och elev i klass 1a i Tenstaskolan. Hon ville ha hjälp med svenskan och hade en lärobok med sig. Till en början var hon så blyg och lågmäld att jag övervägde att omedelbart efter lektionen beställa tid hos audiologen. Plötsligt vände det. Antar att hon accepterade mig. Rösten höjdes, hastigheten på talet likaså. Hon läste som ett rinnande vatten, även svåra ord. Hon fattade innebörden i dem, för det kollade jag.

– Hur kan du vara så bra, undrade jag, du har ju bara gått en termin i lågstadiet.

– Kunde läsa när jag började, det fattar du väl, sade hon. Men varför har du så gula tänder?

Ja, varför. Jag kom med någon vag förklaring om åldrande.

– Jaså. Jag har en lös tand, vill du känna på den?

Jag försökte undvika det, men en sjuåring är envis. Försiktigt vickade jag på en hörntand i hennes överkäke och åkte expresshiss tillbaka i tiden. Mindes allt eget vickande, det märkliga knirrandet som ökade i takt med att tanden blev lösare. Så blodsmaken när man till sist kunde vrida bort den. Så många minnen.

Efter ett kapitel till:

– Varför har du så stora ögonbryn, mina är bara som streck?

Nya förklaringar om åldrandet, något som nog lät trist. Hon bytte ämne.

– I går var jag och min syster i tvättstugan. Då såg vi ett spöke.

Förutsättningslöst lyssnande

Jag tror man lyssnar bättre på barn ju äldre man blir. Skälen är nog flera. Ett är att man i upploppet av sitt liv tänker mer på det som varit än det som ska komma. Då hamnar man ofta i sin barndom. Ett annat att man har mer tid.

Som förälder till småbarn var livet till stor del fyllt av praktiska saker som bara måste göras. Omedelbart. Tid för förutsättningslöst lyssnande och gemensam, men kreativ, tystnad från båda håll fanns sällan. För oss äldre finns den. Den måste vi ta vara på, är faktiskt skyldiga barnen att göra det.

Att umgås med yngre barn är att stirra ner i en snurrande hårddisk. Se hur den fylls med information, till synes slumpvis, och hur fakta som samlas in omvandlas till barnens egen verklighet.

Kopplingarna är ibland obegripliga, men ofta smarta, inte sällan både svindlande och sköna. Som när ett barn som behövde hjälp med grundläggande matte frågade hur man kan fortsätta räkna när siffrorna tar slut. En underbar fundering som ifrågasätter all vår tro på att vi kan begripa och tämja tillvaron. Samtidigt lika och vacker och poetisk som något som Tomas Tranströmer formulerat. Frågan är faktiskt så fin att man nästan inte vill besvara den.

Handfast kunskap genom läxhjälp

Ibland blir läxhjälp stunder för ytterst handfast kunskap. Därmed mindre kul insikter. Som när min kompis, han som fick mig att bli läxhjälpare, hjälpte en kvinna med utbildningen till undersköterska. Kapitlet handlade om kroppens förändringar vid åldrande.

– Jag fann att jag visste allt, dock inte de fina orden. Men kunde det genom att känna i min egen kropp, sade han till mig efteråt. Till sist önskade jag att kapitlet inte var så långt och ingående. Jag längtade istället efter mackan och saften.

Utslagningen i skolan

Vad är det sorgliga? Att utslagningen i skolan syns redan här. För vilka barn är det som frivilligt kommer till läxhjälpen? Duktiga och välartade flickor. De som behöver hjälpen minst. Deras klasskamrater, killarna som sitter hemma med tevespel, och behöver hjälp mest, ser vi sällan.

The post Vilka är det som kommer till läxhjälpen? first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Charlotte Wiberg konstaterar att filmregissören Gabriela Pichlers aktuella tv-serie ”Painkiller” på SVT Play lever upp till förväntningarna. 

The post ”Painkiller” ‒ klass, konst och smärta first appeared on Opulens.

KLASS. Gabriel Sjöblom-Fodor har skrivit en självbiografisk text om hur det är att göra en klassresa nedåt och hanteringen av olika identiteter.

Gabriel Sjöblom-Fodor var tidigare forskningsassistent, frilansande journalist och sedan arbetare. Nu är han student (igen) och extrajobbar inom säkerhetsbranschen, för att hålla näsan över ytan. Han får se om det blir någon förändring till våren.

Reflektioner ur en nattbok är en essä om hur det är att göra en klassresa nedåt, att hantera de olika identiteter man måste handskas med när de uppstår och att finna nya insikter. Det här är Sjöblom-Fodor i hans förra liv, innan han blev arbetare igen.

CAROLINA THELIN

Reflektioner ur en nattbok

En av nattens mörka timmar. Min tid. Maskiner dundrar och väser omkring mig under min ensamma nattliga vandring på fabriken. Mitt behov av en förvärvsinkomst har fört mig hit, till en annan stad och överprisat andrahandsboende. Som kvälls- och nattmänniska var nattskiftet en självklarhet att välja, ett av de få val jag hade möjlighet att göra i tillvaron.

Fabriken låg mitt i ett stort industriområde nära en järnväg utanför en större mellansvensk stad. Om dagarna var det febril aktivitet och lokalerna var fulla av ingenjörer, tekniker, specialister av alla de slag från när och fjärran som utförde sina olika uppgifter. Något tillverkades som exporterades. Det fanns inga bostäder eller annat i grannskapet som hyste mänskligt liv utanför arbetstimmar, och när aftonen spred sig över horisonten medföljde sakta tystnaden. Gatorna och parkeringarna tömdes på bilar, slamret bedarrade kring lagerlokalerna, lastplatserna, brädgårdarna, kontoren, järnvägsdepån och de övriga industrier som fanns här. När människorna avlägsnat sig gjorde den omgivande naturen försiktigt åter entré och rådjur och harar, ibland rävar, började röra sig kring vad man byggt upp på deras forna marker. Då var jag själv med mina tankar i många timmar. Tretton närmare bestämt.

 I den yrkesroll jag hade här på denna plats så brydde sig ingen direkt om en, hur man mådde eller vad man tyckte eller tänkte om något. Från och med att arbetskläderna hade åkt på så var du en kropp med fysiska uppgifter att utföra, och så länge de utfördes så lämnades du i fred. Men råkade du försumma något fick du snart reda på det. Arbetsuppgifterna var inte vansinnigt avancerade, det var inte tal om något verkligt högkvalificerat som exempelvis ingenjörerna, teknikerna eller montörerna hade, som var önskade och aktade, satte sina egna krav som en fick anpassa sig efter. Min yrkesroll var inte direkt på den nivån, men krävdes för driften, en sådan roll som kan tillsättas med utbytbara ansikten. Dessutom så kom jag utifrån, hitsänd av tredje part med timanställning. På grund av det så blev man en outsider bland den fasta personalen och hamnade både utanför och en bit ner i den sociala ordningen på fabriken.

Men eftersom jag också gått som servitör och arbetat på hotell så är det dock ingen okänd plats för mig. Från de yrkesrollerna plockade jag på mig en viss förmåga av människokännedom, du kunde läsa av en person från hur de behandlade dig. Det vänliga bemötande de flesta är vana vid och förväntar sig är långt ifrån en självklarhet. Var de trevliga, vänliga, såg en i ögonen om man tilltalade dem och tackade så syntes god uppfostran och ödmjukhet. Var de bryska, korta i tonen eller allmänt snorkiga kunde man utgå ifrån att detta inte var någon som under sin levnad troligtvis hade varit i närheten av några tyngre eller hårdare arbeten. Eller som hade någon egenskap som gjorde att de såg sig som förmer. Just dessas attityder var talande och sådana man mindes. Allt från likgiltiga eller kalla blickar i respons på trevliga ‘hej’, till pinsamt uppenbara försök att inte bekräfta ens existens, till mer tydliga, opåkallade markeringar om sin till synes högre status. Både mot mig och kollegor jag arbetade med, som ibland antydde att vi måste vara fattiga, obildade och ambitionslösa för att göra det vi gjorde. Då kunde vi alltid samlas i köket eller personalutrymmena och gemensamt dela våra tankar när ingen annan hörde.

Jag brydde mig sällan personligen om de här olika varianterna av aggressioner som riktade sig mot oss personal, om man stötte på dessa karaktärer. Vi var alltid måna om vår professionalism även om det efter ett tag kunde bli tröttsamt. Däremot var det synd om kollegor som inte var lika härdade, och jag uppmuntrade alltid våra ventileringsstunder. Det lärde mig också en läxa för livet av att visa vänlighet och tacksamhet gentemot alla, oavsett vem och var.

Innan jag anlände kring den tidiga kvällen så handlade jag mat och lite annat i en stor Ica Maxi som låg på gränsen till industriområdet. Ett sådant stort, opersonligt butikscentrum som ofta återfinns i städers utkanter utmed motorvägarna med hyllor som öppnar sig bakom hyllor utan överblick. Jag brukade gå till frysdisken och ta frysta färdigrätter av olika slag, angusbiff, fisk, eller vad annat som gick att värma i vårt personalköks mikro. Efter kassan så var det att gå ut och vandra in i industriområdet mot min arbetsplats. Det fanns inga riktiga kollektiva förbindelser dit, endast en busslinje med glesa tider som passerade genom området och närmsta busstation kring en halv kilometer från fabriken. Det var en plats dit det förväntade färdmedlet var bil, något jag inte hade.

När jag väl anlände hade de flesta ur personalen redan lämnat, eller lämnade under de första timmarna av mitt skift. De gick ut genom grindarna, välklädda, in i sina bilar på den stora parkeringen runt om och for i väg till hem och livspussel jag inte hade någon aning om, inte hade något med att göra och inte brydde mig om. Jag gick in i det lilla kontor jag disponerade där jag skulle spendera en stor del av natten med utsikt över området, bytte om, ställde in min mat i kylen och påbörjade den nattliga kärleksrelation med min telefon som inte kunde undgå något annat än att utvecklas organiskt här. Poddar, BookBeat, skrivandet på den där romanen som inte blivit helt klar ännu, essäer, Youtube, sociala medier, samtal med vänner nära och långt borta.

Jag uppskattade högt mina olika kollegor som jag en åt gången bytte av varje kväll, och som man alltid satt med en stund och pratade med innan de begav sig (och som sedan återvände och bytte av mig på morgonen). De var vänliga, prestigelösa och verkade överlag uppskatta sitt jobb. Även om en del av dem kom från brokiga bakgrunder, liksom jag, kände de inte den stressen, förtränga ångest och sårade ego jag då ännu drogs med, känslan av att ha hamnat i en svacka i livet. Jag skämdes över det, särskilt som arbetet i sig är ärligt och hederligt, hur krävande det än må vara. Kände att jag borde vara tacksam, att jag inte hade någon rätt att känna mig malplacerad i någon annans vardag och längta därifrån. Jag ville heller inte klaga. Särskilt som många, mig själv inkluderat, inte hade något annat val.

Jag utbildade mig till journalist. På folkhögskola. Fick inget motsvarande jobb efter examen. Inget vikariat. Ett par uppdrag, som jag var mycket tacksam för. Jag läste en kurs statsvetenskap och ett program kulturmiljövård. Fick inget trots ihärdiga ansökningar. Jag la några år på självfinansierade projekt och fältarbete kring vissa samhällsfrågor som gav mycket kunskaper men lite utdelning, fick ett par löften om tjänster och uppdrag här och där som när de slutligen åberopades visade sig mest ha varit givna som någon slags tomma artighetsgester. Tydligen var de del av någon social lek man spelade i de sammanhangen, de bar ungefär samma vikt som frasen ”vi måste luncha någon gång” där bägge är menade att förstå att den där lunchen aldrig kommer bli av. Men det visste inte jag. När jag väl fick en tjänst, inte i Sverige men på distans från ett annat land, så tog finansieringen av organisationen som anställt mig slut kort efter att jag påbörjat min anställning, och därmed blev den tjänsten ingenting jag kunde försörja mig på. Bara en titel och sporadiska engångsuppdrag som min omtänksamma chef där snabbt gav mig när medel emellanåt kom in.

För mina andra kollegor i den organisationen och andra i samma bransch som jag lärde känna, också på distans för det mesta, var det ingen större katastrof. De hade fina utbildningar, med kandidater, masters och doktorat i ryggen, hittade lätt något annat att gå vidare med, hade tillgång till vad som framstod som outtömliga stipendier och anslag. Kände ingen större oro över något, och utgick ur denna självklarhet från att jag hade det likadant. Att jag gått vidare till någon bekväm tjänst med bra lön där man var ute och forskade, skrev viktiga texter på fina kontor och satte sina egna arbetstimmar. En del av dem visade sig också ha klassbaserade fördomar. När jag skickade en spegelselfie på mig i mina arbetskläder på fabriken till en vän av förutnämnda kategori utomlands trodde han att det rörde sig om något absurt skämt. Jag blev förnärmad både å egna vägnar och å de som ikläder sig arbetskläder som mina. Vi hördes inte mer efter det.

Med personalen borta och Venus inträde i den skymmande himlen ovan så blev jag den som basade över fabriken. Komplexet blev mitt att disponera och ansvara för, fram till andra sidan gryningen. Tillverkningen skulle hållas under uppsikt genom natten. Inuti de ursprungliga industribyggnaderna var väggarna tjocka och lukterna likaså. Mustiga dofter av tegel, järn och olika ämnen som användes vid tillverkningen. På ett ställe stod ett ställverk och mullrade och uppgiften där var att inspektera det så att inget såg ovanligt ut. Gamla maskiner i källaren hade metallplåtar med årtal som 1947, 1951 och 1960 nedanför namn på aktiebolag som inte längre finns. De byggnaderna var den gamla sortens industrilokaler, innan idéer om bekvämlighet hade kommit in i arkitekternas tankar, de äldsta verkstäderna blev byggda på 1930-talet och sedan successivt expanderade.

På de gamla bilderna, som fanns upphängda i de finare delarna av anläggningen avsedda för besökare, såg man hur de första byggnaderna reser sig obekvämt bland före detta åkrar och ängar tillsammans med en till synes lika malplacerad smalspårig järnväg med godståg drivna av ånglok som tog varorna in till staden eller till hamnen. Och hur både komplexet och omgivningarna under decennierna växte sig allt större. I de äldsta delarna och administrationsbyggnaden syntes ännu influensen av art deco och begynnande funkis.

I en annan del av byggnaderna låg de stora maskinhallarna, komplexets hjärta, med sina bastanta, dånande maskiner och tillhörande verkstäder. Maskinerna arbetade även under nätterna och de dova, genomträngande ljuden hördes redan i trappan på väg upp mot ståldörrarna. Vid tiden jag gick mina ronder så var hallarna nedsläckta, och det kunde ibland vara kusligt att vandra med min ficklampa bland det mullrande maskineriet som oväntat kunde ge ifrån sig olika ljud. Det kunde slamra till i någon massiv industriugn, ventilationerna kunde fräsa till. Taken var fulla med ett dunkelt virrvarr av stålkonstruktioner, rör, kranar och gångbroar som lystes upp av dimmiga gammalmodiga nödljus som var tända dygnet runt. Allt var omgivet av rör, mätare, kontrollpaneler, tankar, stål, tegel, betong. I maskinhallarna var min uppgift att kontrollera så ingen av dessa bestar larmade (de kyldes ner via kyltorn och det hade inte varit ett roligt scenario om någon av dem blev överhettad) och att allt var i sin ordning. I anslutning till dessa fanns även kontor och ibland kunde man stöta på någon som med bekymrad min satt med något dokument och jobbade över.

I resten av anläggningen kunde du dock oftast inte räkna med att se till någon. De delarna var endast och allena aktiva under dygnets ljusa timmar. Laboratorier, lager med stora kala stålbehållare, fler maskinhallar men dessa ur drift under natten, kontor för administration, fabrikens restaurang och kök, varulager, lastkajer. Allt skulle gås igenom och kontrolleras att inget avvek. I mörkret var det en egen värld, stilla och öde. Men det fanns emellanåt ändå spår av liv. Lastbilar körde då och då förbi utanför stängslet som omgärdade området, ljudet av godståg som sakta dunkade kunde avlägset höras när man gick utomhus under stjärnhimlen på innergårdarna. Men det skedde i ett annat universum. Fabriken var på natten en egen ö. Gick man upp på taket, vilket jag brukade försöka göra någon gång per natt, så kunde man från den högsta punkten se staden stilla glittra på avstånd i det kosmiska mörkret, till synes full av hemligheter och löften man inte såg mycket av dagtid. Molntunga nätter färgades molnen mörkbruna av dess ljus, och klara nätter kunde man se stjärnbilder och stjärnskott.

Jag tyckte samtidigt mycket om att gå omkring där. Hur jobbigt det än var, hur mycket det än förstörde min dygnsrytm och sömn, gav mig kroniska stressproblem och behov av sömntabletter genom de långa skiften och höga kraven, så tyckte jag om att gå där. På något vis så kände jag mig hemma. Att jag kanske, efter mina försök att få göra det jag ville eller bara att få en trygg och stabil tillvaro, kommit till en plats där jag borde vara, vars högre syfte var att ödmjuka mig. Att det här var också ett liv. Här i nattens djupa timmar mitt i ett industriområde var jag långt borta från mänskligheten och från mig själv. Jag hade ingen historia och ingen framtid. Jag var mina arbetskläder och min syssla. Här hade jag inget annat val än att umgås med mina tankar och påbörja processen att gå igenom mina val och komma till vissa insikter.

Jag slets mellan tankar på att finna mig i mina nya omständigheter och acceptera att det här kanske skulle bli resten av mitt liv, och tankar som motsatte sig, som sa att du borde söka dig bort, fortsätta att våga drömma. Men vad hade jag för rätt att längta bort ifrån vad som är mångas vardag? Där blev också en del andra saker tydliga, som att jag under en stor del av mitt liv omgivits av människor som uppmuntrat mig till en orealistisk syn på tillvaron. Vare sig det hade rört sig om vänner, bekanta eller folk man mötte i världarna jag hade utbildat mig för att kanske en gång tillhöra.

När jag var yngre befann jag mig bland människor som ibland arbetade med de tyngsta av arbeten och var rätt nöjda med det. Så länge det täckte räkningarna och man hade lite över så var allt gott. Men senare utvecklade jag nära relationer med ’fel’ slags människor, som exponerade mig för liv där man arbetade med sina personliga intressen, reste, gick på konferenser, skrev i tidskrifter och gjorde skillnad i stora sammanhang – och som tyckte att jag borde tillhöra deras sammanhang. Hur nära vi än var, och i vissa fall har förblivit, har det varit saker i deras värld som jag aldrig kunnat förstå. Självklarheten och friheten i hur man kunde välja både arbetsgivare och uppdrag, personliga nätverk som aldrig verkade ta slut, det var lika självklart för en del av dem som att gå ner till Espresso House och köpa en kaffe. Jag hade sett både vänner och andra slänga iväg ansökningar på måfå, skriva några rader till någon instans, göra ett inlägg på LinkedIn eller bara kasta ut en tweet (eller vad det nu heter), och få både omfattande och välvillig respons. Att kanske inte få det de ansökte om var det som var främmande och förvånande för dem.

Har jag lidit och blivit bitter av mina upplevelser? Att hamna mellan klasser. Men jag älskade det. Det var hårt och jobbigt men bevarat i tacksamt livslångt minne. Kanske kommer jag också få återvända dit, framtiden är osäker och prekariatet ännu en hemvist. Man får ett annat perspektiv på tillvaron som är oerhört värdefullt och som inte går att få på något annat vis än just genom detta. En berättelse jag hörde från äldre kollegor var hur en tidigare ägare till en industri i en annan stad hade tvingat sin son och arvtagare att arbeta där i ett år, med ett yrke liknande vårt, för att han skulle lära sig. Efter det så var han alltid mån om sina anställdas väl. Och varför kan man inte leva i den lilla världen? Man lär sig om värdet av solidaritet, omtanke och sympati. Man måste vara god mot alla, och som Robin Williams ryktas ha sagt, ’alla du möter slåss i en strid du inte vet något om. Var vänlig, alltid’.

Behandla alla väl, var lyhörd, tacka och le också mot ditt matbud om du håller dig med sådana tjänster. Så kallat tjänstefolk och andra fast i gig-ekonomin är sällan där för att de vill det, och du behöver inte göra deras vardag sämre genom att vara dryg eller känna dig förmer. Du ska veta att man kan bära med sig de snobbigheter, kalla blickar eller befallande tonfall som vissa känner sig berättigade till att utsätta en för och är man inte försiktig kan det färga din syn på livet. Jag har sett många människor som gjort ‘rätt’ val och som inte kan relatera till någon som mig. För dem är det sortens liv och vad det innebär rena abstraktioner. Sådant man kan läsa om i litteratur som underhållning eller tidsfördriv från en plats som aldrig skulle kunna handla om en själv. Eller?

Med gryningen kom stressen. Det var den jobbigaste biten. Det var en lång väg hem. Jag behövde ta mina sömntabletter redan på bussen för att hinna bli tillräckligt trött innan hemkomsten. Omkring mig åkte folk till jobb, medan jag åkte hem. Jag måste hinna sova i alla fall några timmar innan det var dags att komma hit igen.

The post Reflektioner ur en nattbok first appeared on Opulens.

”Istället för socialgrupper talas det idag om socioekonomisk bakgrund. Och då avses förstås inte den socioekonomiska bakgrunden i Danderyd eller Askim. Nej, begreppet är starkt riktat och mycket orosklingande, speciellt när det länkas till så kallade utsatta områden.” Stellan Lindqvist skriver om varför ordet klass kommer få en renässans.

Jag hade en gång en politisk diskussion, en mycket kort sådan, med en läkare. Vid mitt nämnande av ordet klass blev han mycket upprörd. Han menade att det var djupt omoraliskt att dela in människor i klasser och att, för övrigt, något sådant som klasser inte finns. Jag invände, med som jag tyckte, en modest och rimlig fråga: om jag starkt ogillar levern, upphör den då att finnas?

Några fler politiska diskussioner kom vi aldrig att ha.

Denne läkares aversion är, tror jag, mycket svensk. Om man bortser från Göran Greider och ibland Aftonbladets kultursida är det mycket sällan ordet används. Det är som det ägde en ovälkommen påstridighet, var en sorts etikettsbrott, som att dra en skabrös historia vid ett finare middagsbord. I DN ser du det således aldrig.

I England, som vet en hel del om etikettsbrott, finns inte samma benägenhet att göra politik till semantik, det vill säga förvandla det som är till det som det bör vara. Orden ”working class” eller ”upper class” har där föga eller ingen laddning, de är neutrala och sakliga. Vi däruppe, ni därnere, alla vet hur det är. Man träffas över en pint, slänger käft, man känner sakernas tillstånd. Läget är stabilt men resignerat.

Givetvis har det inte alltid varit på detta sättet. Det fanns en tid, för länge sedan, när Strindberg mycket eftertryckligt tryckte in begreppen överklass och underklass i det allmänna medvetandet. I ”August Strindbergs Lilla katekes för Underklassen”, en travesti på Luthers, ville han ”avklippa överklassen alla dess fraser”. Hör: ”Vad är ekonomi? En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete”. Boken var enkel, därför slagkraftig. Höger-vänster var inte en horisontell åsiktsskala (som nu) det var en vertikal maktskala. Det var de däruppe och de därnere. En femtedel hade rösträtt, de rikaste männen. Barnen i skolan läste Luthers katekes, fick sig tillärt att herrar av alla de slag satt på Guds mandat.

Det var också tiden då en ny stor klass ryckte fram, arbetarklassen, en klass som fått sin Marx förklarad och därför inte förblev en klass i sig utan blev en klass för sig, det vill säga medveten. Ideologierna blixtrade, skulle man göra revolution eller gå gradvis fram? (Man valde det senare vilket vi skall vara tacksamma för.)

Dock, senare, efter några årtionden av socialdemokratiskt maktinnehav, aktiveras en tilläggskraft som under långliga tider löpt som en röd tråd genom vår politiska historia: centraliseringen; den som sammanhänger med att det aldrig funnits en stark och fragmentiserande feodalism/adel, att det var bondeklassen och kungamakten som var den dominerande politiska axeln. Och när inga motkrafter fanns flöt makten mot huvudstaden.

Just detta speciella och svenska karaktärsdrag, det patriarkala, kom att prägla utvecklingen av den starkaste politiska rörelse vi haft i Sverige: arbetarrörelsen. Från att ha varit en rörelse av arbetarklassen blev det en rörelse för arbetarklassen. Senare ”folket”.
Så igen flöt makten mot huvudstaden.

Följdriktigt och gradvis försvann ordet klass, blev obsolet. Vi fick socialgrupper (socialgrupp 1, socialgrupp 2 och socialgrupp 3), vi blev beräkningsunderlag för statistiska centralbyrån på det att skatter, bidrag och välfärdssatsningar skulle kunna riktas på effektivast möjliga sätt. Staten blev den neutrale sociale ingenjören, motstridiga intressen suddades ut, vänster och höger blurrades till.
Att vi sen, när marknadskrafterna blev allt starkare, blev kunder mer än medborgare kan ses som en collateral damage. Hoppsan.

Nu, på avstånd, kan man nästan se perioden med omsorgsfullt indelade socialgrupper som en idyllisk tid. Allt på sin plats, alla nöjda, alla fick lite av allt. Men tiden gick förstås, som den gör. Nu får väldigt få väldigt mycket av allt och många, medelklassen, mindre av allt och alltför många ingenting. Nej, jag hör inte längre att det talas om socialgrupper, låter som en gången tid, sverigedemokratiskt nästan. Nu talas det om socioekonomisk bakgrund. Och då avses förstås inte den socioekonomiska bakgrunden i Danderyd eller Askim. Nej, begreppet är starkt riktat och mycket orosklingande, speciellt när det länkas till ”utsatta områden”. Drakoniska ingrepp förespeglas, visitationszoner. Med mera.

För att skydda… Vem?

Min spaning? Ordet klass kommer få en renässans. Varför? För att makten blivit alltmer synlig.

The post Ordet klass kommer få en renässans first appeared on Opulens.

KLASS. Nina van den Brink vann årets Augustpris för bästa fackbok, med biografin ”Jag har torkat nog många golv” om Maja Ekelöf. Jenny Wickberg fick ett samtal med henne om städerskan som blev författarinna, klassresor, folkbildning och en abort som räddade liv.

The post Helgporträttet: ”Boken slog ner som en bomb i välfärdssverige” first appeared on Opulens.

IDEOLOGISK KRIS: “Frågan plågar partiet och en del gamla kämpar ser på sina nya anhängare med misstänksamhet, nästan förakt.” Lars Thulin frågar sig hur det kommer sig att socialdemokratin vunnit delar av överklassen men förlorat arbetarna.

Socialdemokratin är en ardennerhäst som tryggt vandrat på samma stigar i åratal. Så upptäcker kusen att stigarna dragits om och att vissa grindar stängts medan andra öppnats. Den blir förvirrad, villrådig och gnäggar osäkert.

För S blev detta ytterst tydligt då partiet i valet i höstas gick fram i tidigare mycket blå valkretsar som de rika delarna av Stockholm och andra storstäder.

I Dagens Nyheter för ett par veckor sedan berättade den förra ordförande i Advokatsamfundet, Anne Ramberg, på ett beundransvärt öppet och ärligt sätt om sin ambivalens i ett nytt politiskt landskap. Det faktum att Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna i princip lagt sig platt för Sverigedemokraterna, fick henne att lämna sin tidigare hemvist i något av dessa partier. Många av hennes grannar på Östermalm i Stockholm gjorde samma sak. För de såg en ny borgerlighet, en blåbrun. En som de inte stod ut med.

Så, hur kan S ha vunnit överklassen och förlorat arbetarna? Frågan plågar partiet och en del gamla kämpar i S ser på sina nya anhängare med misstänksamhet, nästan förakt.

Jag tror att S gjort det som i idrottssammanhang kallas att segra ihjäl sig. Man har nått sina mål, vunnit de viktiga matcherna. Då blir man trött, mätt och har svårt att hitta nya utmaningar, nya tydliga motståndare. För deras ursprungliga mål om demokrati, hyfsad ekonomisk utveckling för de flesta i samhället samt att nästan alla kan ”bli vad som helst”, är uppnådda. Men ingen tackar för gårdagens segrar. De blir naturliga och självklara delar i samhället. Något vi inte behöver bry oss om. Men de krafter som nu via Tidölag styr i Rosenbad – om än inte från ministerposter – visar att så inte är fallet. Dessa framgångar måste försvaras och vinnas varje dag. De kan tas ifrån oss snabbare än vi anar.

Jag anser att Socialdemokraternas svek i decennier, var det som professor Bo Rothstein ger uttryck för i samma artikel i DN med Anne Ramberg. Nämligen att sossarnas definition av hur en svensk tjej eller kille hade lyckats var att hen blev akademiker. Inte duktig bilmekaniker, anläggningsarbetare, kallskänka eller rörmokare. Alla linjer skulle vara förberedande för högskola, en plats där var beviset på att arbetarna kastat av sig sina bojor. Enda vägen till paradiset gick genom dörren till ett universitet.

Bilden av den enkla arbetaren kontra den fina akademikern funkade kanske fram till slutet på 50-talet. Sedan blev den mossig och bara giltig för S-strateger. Precis som de gamla stigarna som bara var relevanta för ardennerhästen. Flera orsaker spelade in.

I takt med att industrisamhället blev postindustriellt försvann i rask takt arbetarjobben där det, brutalt uttryckt, räckte med att ha en bra fysik, vara nykter och inte försova sig.

Under samma period blev många hantverkare egna företagare och hade synpunkter på en socialdemokrati som ofta var fientlig mot småföretagare. Däremot lirade sossar mer än gärna med storkapitalet.

Att fler fick möjlighet att utbilda sig gjorde att det inte längre var så märkvärdigt att vara akademiker. Och det var ingen säker biljett till bra lön och trygg anställning. En skicklig hantverkare tjänar väl idag dubbelt så mycket som en bibliotekarie.

Nyligen visade också pandemin vilka jobb som i ett tufft läge var viktiga för Sverige. Det var inte skattejurister, docenter i teologi, organisationskonsulter eller genusvetare. Om dessa arbetade hemma eller struntade i att jobba en vecka, var det få som märkte av. Men om bussen inte kom på morgonen, ingen bytte mormors smutsiga lakan på äldreboendet eller körde ut maten till butikerna, då pajade samhället. Väldigt fort.

Och de som verkligen är vänster väljer Vänsterpartiet.

Så socialdemokraterna har vänt ut och in på sig själva för att behålla både arbetarna (det ordet ska uttalas med vördnad och lite darr på stämman) och medelklassen som vill påta i egna trädgårdar eller har priset på sin bostadsrätt som sitt främsta intresse. Till på köpet har partiet fått konstiga väljare från fina områden, väljare man knappt vill kännas vid.

Kvarvarande manliga arbetare fattar inte vad S ville och tycker att Jimmie bör få prova på ett tag. För han är schysst, men de där märkvärdiga intellektuella och journalisterna i Stockholm är taskiga emot honom. Och de som verkligen är vänster – intellektuella i rödvinsvänstern samt uselt betalda offentligt anställda, väljer Vänsterpartiet.

Så vad bör S göra i den eftervalsanalys som nu pågår? Där misstag ska begrundas och sedan en ny och bättre väg stakas ut.

Visste jag det skulle jag bli rik. Men varför inte våga börja från början? Först formulera en klar och tydlig ideologi utifrån hur samhället ser ut idag och se vilka som gillar ideologin? Istället för att först bestämma vilka väljare man vill ha och sedan välja en ideologi man tror passar dem.

The post S är en vilsen ardennerhäst  first appeared on Opulens.

DEMOKRATI. “Identitetspolitiken är problematisk. Och inte bara det. Enligt min mening är den farligt subversiv i ett samhälle vi vill kalla för ett samhälle, och i en värld av relationer där varje individ måste ha en egen röst”, skriver Carsten Palmer Schale.

Jag är en vit, 69-årig, svensk, heterosexuell man bosatt i glesbygd. Allt detta – och avsevärt mycket mer – utgör pusselbitar i min identitet. Problemet är att min grupp är så pytteliten. Så kan jag själv plädera för min grupps identitet? Det känns kärvt.

Jag är i detta sammanhang – med alla mina delar av mitt jag – närmast en individ utan kollektiv, eller grupp. Men vi 69-åringar som grupp då? Ja, vi är ju trots allt några. Men har alla vi 69-åringar verkligen samma – säg – partipolitiska uppfattningar, samma färg och samma sexuella preferenser? Knappast.

Men tydligen är det annorlunda för alla 30-åringar, invandrare, hbtq-personer, kvinnor och urbant boende. De kan stänga sig själva inne i sin grupp, och de kan hålla mig utanför. Försöker jag tränga mig in gör jag mig skyldig till kulturell appropriering. Försöker någon i sin identitespolitiskt dikterade grupp tränga sig ut, gör denna sig skyldig till någon sorts förräderi.

Det är en hel rad problem, hävdar jag, som uppstår här. Exempelvis problemet med representativitet. Ett annat har att göra med, att varje individ trots allt är unik , åtminstone på något sätt. Och att alla människor åtminstone har något gemensamt. Ett tredje har att göra med det enkla faktum, att vi alla ingår i ett större samhälle. Hur går identitetspolitiken ihop med demokratin? Hur går den ihop med ett i alla fall nödtorftigt behov av ömsesidighet? Nej, identitetspolitiken är problematisk. Och inte bara det. Enligt min mening är den farligt subversiv i ett samhälle vi vill kalla för ett samhälle, och i en värld av relationer där varje individ måste ha en egen röst.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Detta leder bland annat över till intersektionaliteten. Vad går denna ut på?

Intersektionalitet är ett analytiskt perspektiv som vill uppmärksamma hur relationer av överordning och underordning skapas och upprätthålls i samspel mellan olika system av förtryck, dominans, eller diskriminering i skärningspunkterna mellan olika typer av över- och underordningar. Men perspektivet koncentrerar sig inte enbart på samspelet mellan ordningarna, utan även på enskilda exkluderade identiteter, exempelvis ras, kön, klass, etnicitet, sexualitet, ålder, funktionsvariationer och religion.

Som perspektiv att utgå ifrån ser jag detta som mycket intressant. Men i praktiken förefaller mig här ingå flera olika motsägelser och minst sagt diffusa försanthållanden. Exempelvis framstår idén om ”exkluderade identiteter” stå i ett motsatsförhållande till idén om sammanflätade maktordningar. Vidare tenderar individen att försvinna i sin specifika underordning, som till exempel kvinna eller medlem av en underklass. Dessutom förbises ofta att den i samhället nödvändiga kompromissen försvinner, liksom representativiteten (alla kvinnor tillhör inte arbetarklassen).

Ytterligare en komplikation, som dock är utomordentligt intressant, följer direkt ur detta resonemang: hur skall vi fatta förekomsten av identiteter som exempelvis svart överklass och vit underklass, eller heterosexuell kvinna och homosexuell man?

I ljuset av bland annat ett upprop vid Sveriges radio kan man med fog, hävdar jag, därför ställa indiskreta frågor om representativitet, partikularism och generalism och så vidare. Hur förhåller sig förresten ”feminismen” till fenomen som transsexualitet och ”fluid gender”? I synnerhet med tanke på att intersektionalitetsstudierna idag är särskilt vanliga verktyg inom genusvetenskap och feministisk teoribildning?

Jag är både förundrad och tveksam. Och jag tror alltså, att en oproblematiserad intersektionalitet, i likhet med en oproblematiserad identitetspolitik, är farlig i vårt gemensamma samhälle och liv.

Men stryk begreppet ras, då!

Men hur var det då, egentligen, med min identitet? Och rasifieringen? För att börja med det sistnämnda: oavsett vad som på sina håll sägs, exempelvis inom FN, har rasifiering inget (eller sällan) något med ras att göra. Det har för övrigt inte ens begreppet ”ras”. Är inte det konstigt? Vad det hela tycks handla om är snarast stereotypa föreställningar om grupper på fördomsfull grund.

Som ”svarta” ses sålunda både reellt svarta afrikaner och ljushyllta araber. Men stryk begreppet ras, då! Men motarbeta naturligtvis fördomsfulla och diskriminerande stereotyper, som givetvis finns. Håll dock samtidigt i minnet, att varje sådan stereotyp inkluderar gruppen i allmän mening – ej alls alla dess gruppmedlemmar i all sin unicitet. Med detta sagt: visst kan olika underordningar förstärka vararandra, som olika överordningar kan förstärka varandra. Samtidigt kan komplex av underordningar och överordningar istället leda till försvagningar eller relativiseringar av gruppens utsatthet.

Så detta om min egen identitet. Ja, jag är 69 år gammal, och därför i riskzonen för ”ålderism”. Jag är etnisk svensk och inte etnisk ugandier; jag är heterosexuell och ”vit” och inte homosexuell och ”svart”. Likafullt. Även om jag upplevt en form av uthärdlig ålderism (jag får exempelvis inte tycka att unga kvinnor är snygga) har jag sällan några problem av den art som många andra har.

Det viktigaste för mig är emellertid mina individuella egenskaper (på gott och ont) som givetvis är intrasslade i och beroende av såväl mina primärgrupper som mina sekundärgrupper och samhället i stort. För min del har detta inneburit ett mer än fyra decennier långt engagemang mot kvinnoförtryck, arbete med psykiskt och socialt utsatta för stadsmissionens och psykiatrins räkning, aktiviteter i fredsrörelsen och återkommande medverkan i demonstrationer mot etnofobier av olika slag.

Men som sagt. Utan en ihållande problematisering av identitetspolitiken och dess intersektionella flankstöd hyser jag oro för att parallellsamhället kommer att förgrenas och fördjupas.

The post Helgessän: Identitetspolitiken fördjupar parallellsamhället first appeared on Opulens.

KLASSKILLNADER. “Denna pedagogiska segregation finns genom hela skolsystemet, från förskola till årskurs 9”. Bo Bjelvehammar har läst Emma Leijnses reportagebok I en annan klass.

I en annan klass av Emma Leijnse
Natur & Kultur

Författaren och journalisten Emma Leijnse har skrivit en reportagebok om skillnaderna i den svenska skolan, det är hennes tredje bok om skolan. Hon har följt två svenska skolklasser genom mellanstadiet, från fyran till sexan. Vi möter ett antal individer, med skilda tankar om livet och framtiden och om med helt olika syn på skola och skolarbete. Men framför allt handlar det om hur eleverna ser på sig själv och på varandra.

I den ena klassen har eleverna lågutbildade föräldrar och det som dominerar språkbilden är svenska som andraspråk, i den andra klassen är föräldrarna högutbildade och modersmålet är svenska. Detta är helt avgörande, utbildningsnivån samvarierar med arbete eller arbetslöshet, boende, aktivitetsgrad hos eleverna utanför skolan och föräldrarnas möjligheter att hjälpa sina barn med läxorna.

Kring barnen i den andra klassen råder en ständig oro och otrygghet, inpå skolan förekommer skjutningar, i den andra klassen kan barnen röra sig med lugn och trygghet. Det är två olika världar, trots att avståndet är försumbart.

Det visar sig vara ett generellt problem, detta att eleverna i svenska skolor delas mer och mer upp utifrån deras bakgrund. Och så det som är ännu mera allvarligt, de elever som har med sig dåliga förutsättningar hemifrån får också gå i en sämre skola. Med ständiga lärarbyten, med ett betydande antal lärare, som saknar legitimation och de finns på skolor, där ledarskapet skiftar och ofta är otydligt.

Denna skillnad, denna pedagogiska segregation, finns genom hela skolsystemet – från förskola till årskurs 9. Det finns förskolor som saknar förskollärare och där verksamheten sköts av barnskötare, vilka har en gymnasial utbildning. Det är minst sagt häpnadsväckande. Detta går inte att komma tillrätta med genom att lappa och laga. Det är strukturella brister, som kräver en genomgående restaurering. Det är lätt att räkna ut vad som händer med barn som blir efter redan i förskolan när det gäller språkförståelse och med en avsaknad av förmågor att uttrycka sig i tal.

Detta sätt att dela upp elever får ödesdigra följder, de som blir efter och saknar betyg för att läsa vidare på gymnasiet, halkar lätt in på ett andra spår, där de tvingas klara sig vidare genom att leva ett annat liv, som bara plågar samhället i stort.

Att förändra kan gå till på skilda sätt, men framför allt måste resurserna främst gå till de skolor och klasser, som har störst behov, dessutom måste de bästa lärarna arbeta där med höga löner. Det går inte som de fackliga företrädarna hävdar att smeta ut löneökningar lika över alla. Det är lika befängt som att stödja medelmåttig forskning på bekostnad av internationell klassforskning.

The post Skilda svenska världar first appeared on Opulens.

KLASSKAMP. Ung kärlek spirar mellan höghusen i “Gagarine”, en förort till Paris där tonåringarna Youri och Diana fantiserar sig bort till rymdens oändlighet. Samtidigt är deras eget universum på väg att rämnas med marken.

Youri och hans vänner skramlar bland annat ihop material till en skuggskärm, så att de boende kan kolla på en solförmörkelse medan gatulangarna sköter sina affärer.

Snart landar nyheten att husen i området är giftiga av asbest efter år av misskötsel och inte värda att rädda. Allt ska rivas.

Youris besatthet av rymden tar sig maniska uttryck och han börjar snart designa vad som liknar ett eget rymdskepp i en del av höghuset. Snart upptäcks den av traktens lokale langare (som vill odla annat än zucchini i växthuset).

Rymden och planeterna blir en något klumpig metafor för den segregerade förorten. Youri berättar om hur han drömt om förorter i rymden, att de inte lyser lika starkt som stjärnorna men att de finns där.

Den romska granntjejen Diana (Lyna Khoudri) verkar bli förförd av Youris oförarglighet, men trots två duktiga unga skådespelare är den begynnande romansen märkligt dränerad på passion.

Det är inte helt tydligt huruvida “Gagarine” vill förmedla en kärlekshistoria eller samhällskritik. Det är lite både och, utan att engagera fullt ut i någon bemärkelse.

Eller så vill “Gagarine” skapa en drömvärld som med filmens förmåga till revisionism kan skriva om historien? Att filmen spelades in i det faktiska området innan husen revs skänker en känsla av autenticitet som inte går att ta miste på. Det är uppfriskande att se en mysigare bild av den franska förorten än den hårda och oförlåtande som cementerats genom filmer som “Medan vi faller”, “Girlhood” och “Dheepan”.

Däremot kan det inte rädda filmens riktningslösa energi. En tydlig konflikt saknas, utöver det annalkande hotet om rivning.

Det finns ändå ingen som försöker rädda Gagarine utöver Youri, som kanske mest skulle behöva prata med någon som har fötterna på Jorden.

Kristoffer Viita/TT

The post Kosmisk klasskamp utan riktning first appeared on Opulens.