MODE. Kläder speglar inte bara oss själva utan också tiden vi lever i. Det konstaterade Ingela Bendt när hon började gå igenom de kläder hennes mamma lämnat efter sig.

Boel Holm/TT

The post Mammans kläder blev en bok first appeared on Opulens.

INSAMLING. Cirka 400 klädesplagg och accessoarer som en gång tillhört Nobelpristagaren Gabriel García Márquez ska säljas på auktion i Mexiko.

Försäljningen görs för att finansiera ett nytt kulturellt center i det hus i södra Mexiko där författaren bodde under många år. De kläder och föremål som nu säljs har valts ut av ett av Nobelpristagarens barnbarn, Emilia García Elizondo. Utan att nämna vilka berättar hon att “Gabo” – som Márquez kallades – hade sina favoritdesigners.

I auktionerna ingår fler av av hans gamla tweedkavajer.

De pengar som blir över ska doneras till en fond som stöder barn tillhörande Mexikos ursprungsbefolkning. Gabriel García Márquez föddes i Colombia och blev mest känd för sina magiska realism i romaner som “Hundra år av ensamhet”. Han avled 2014 i Mexico City.

TT NYHETSBYRÅN

The post Nobelpristagarens kläder säljs på auktion first appeared on Opulens.

FÖRGÄNGLIGHET.  “Jag har lärt mig behärska konsten att se sorglös ut när jag bär på många sorger. Jag klär upp mig, klär ut mig. Döljer den gråa huden under vackert prakt”, skriver Sara Abdollahi.

Alla artiklar av Sara Abdollahi

The post Att återvinna kroppen first appeared on Opulens.

TREND. “Jag föredrar den kapitalistiska metoden att råna de rika på sina pengar via skamlöst dyra modeplagg framför den kommunistiska med brutalt statligt våld, konfiskeringar och arbetsläger”, skriver Mattias Svensson. 

Det är tydligen kommunistsymboler som gäller på catwalken i år. Hammaren och skäran pryder franska modeplagg och har blivit en pr-succé efter att ha burits av kändisar som fotomodellen Kim Kardashian.

Man kan förstås undra vad som rör sig i huvudet på den som bär symboler förknippade med det kommunistiska politiska system som mördande ungefär 100 miljoner människor under 1900-talet. Ett system med enpartistyre, partikontrollerad hemlig polis, arbetsläger för oppositionella, skenrättegångar och censur. Ett system vars ekonomiska styre har slösat med både naturens och människans alla resurser, på ett sätt som har resulterat i köer och förnedring. Samhällen där kläder producerades enligt plan utan tanke på smak eller passform och i vilka en vildvuxen och politiskt experimenterande modebransch vore en omöjlighet.

Ändå har jag svårt att bli särskilt upprörd.

Symbolerna lever sitt eget liv sedan Sovjetunionens och öststatskommunismens sammanbrott. Modebranschen har sniffat på dem förut. För ungefär tio år sedan var det anhängare av det gamla kommunistsystemet som blev mest kränkta över att symboler som för dem hade haft ett stort värde reducerades till kitsch och kommers. Även den här gången torde få renläriga kommunister vara särskilt förtjusta i att deras symboler blivit tröstkonsumtion för en hyperrik elit.

Jag förstår dem. För några år sedan flirtade samma modeindustri med våldtäktsestetik. Några år dessförinnan heroinmissbruk. Nu alltså kommunism. Kul sällskap.

Men tänk om någon gjorde samma sak med Hitler då!?, ropar vän av ordning. Det gjordes faktiskt för några år sedan, när Seriefiguren Hipster Hitler (eller Adolf Hipster) dök upp, iförd moderiktiga glasögon och t-shirts med budskap som ”I feel like Danzig”, ”Eastside, Westside, Genocide” och ”I <3 juice”.

Den som förlorat stora delar av sin familj eller själv upplevt koncentrationslägren kan nog hålla sig för skratt.

Men jag måste erkänna att jag tycker också en sådan lek med totalitarismens symboler och persongalleri är rätt kul. Under min uppväxt på 1970- och 1980-talet var Adolf Hitler en fåntratt som dök upp som karikatyrer i barnböcker, på t-shirts eller i Basil Fawltys marscherande imitation. Genom punken gjordes hakkorset till en obscen provokation mot vuxengenerationen. Jag kan sakna det. Sällan har väl nationalsocialismen varit mer avväpnad. Det är svårt att vara skrämmande och bli tagen på allvar när folk betraktar en som ett skämt.

Ja, jag vet! Att jag kan skratta åt detta beror, utöver min dåliga humor, på att jag vuxit upp i en stabil och fredlig demokrati på bekvämt historiskt och geografiskt avstånd från förbrytelserna. Det är lite av min poäng. Trygga, fredliga och fria samhällen är eftersträvansvärda, liksom den naiva inställning till grymhet, den plumpa humor och den poserande frigjordhet som frodas där.

Vill alltså någon designer exploatera rika kändisars salongsradikala poser genom att göra kommers av kommunismens symboler blir jag mest full i skratt av spektaklet. Jag föredrar den kapitalistiska metoden att råna de rika på sina pengar via skamlöst dyra modeplagg framför den kommunistiska med brutalt statligt våld, konfiskeringar och arbetsläger.

I sina alltför stora plagg bidrar de svältfödda modellerna på något sätt också till realismen kring vart kommunismen leder. I matbristens Venezuela går människor ner i vikt när hyllorna gapar tomma efter den socialistiska prispolitiken. Fan vet om det inte skulle kunna gå att göra pengar också på den insikten. Vem skriver den första kommunistiska bantningsboken? Gulagdieten – Gör som i Sovjet, säg njet till att bli fet.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Vem blir först att lansera Gulagdieten? first appeared on Opulens.

MODE. “Kläder är politik. Inte för att tingen kan göra anspråk på att förändra världen politiskt, utan för att världen kan förändras för individen beroende på hur den klär sig. Till en viss gräns”, skriver Sara Abdollahi.

Jag minns inte exakt hur gammal jag var men att jag var tonåring. Precis som det ofta är var det också i min skola viktigt att se rätt ut enligt den norm som rådde där. Där och då under 90-talet var det inne med plattåskor, virkade koftor och magtröjor med tuffa tryck i stil med “Pow” tryckt över hela bröstet i silverfärg.

Men det var inte som att alla barn hade dessa kläder. Ekonomi och klass var som det ofta är en vattendelare när det gällde vem som kunde konsumera vad, och vem som därmed kunna köpa sin coolhet och få vara en del av det coola gänget. De som var punkare till ytan, men kanske inte mer än så. Då som barn tyckte jag alla de coola barnen var enstaka individer som stack ut. Nu efteråt ser jag ju att det fanns vissa plagg som alla var tvungna att ha för att passa in i gruppen. Man var precis så unik som sin kompis i gänget.

Två saker kom ur denna erfarenhet för min del, den ena att jag blev intresserad av mode och den andra att jag inte ville se ut som andra. Jag ville ha en annan stil än de coola barnen jag hade sett upp till. Kläder har varit viktigt för mig under hela mitt liv. Jag har ofta, med mer eller mindre lyckade resultat, klätt mig på sätt som har stuckit ut. Förutom musiken var det kläderna som gjorde att grungen och punken tilltalade mig. Rött hår, röda skotskrutiga byxor med säkerhetsnålar i sidorna och tröjor med Kurt Cobain vars ärmar jag bet i för att de skulle se söndriga ut.

Kläderna var som ett skal. Jag trivdes men var medveten om att min existens var på nåder. Frikyrkan, bråk med raggare och organiserade rasister, främlingskapet, allt detta fanns runt omkring mig som min mundering skyddade mig emot. Jag inbillade mig att det var så iallafall. Och jag var kanske inte populär men jag stack ut och på så sätt fick jag vara en egen person.

Många, både rörelser och individer använder olika plagg för att befästa sin identitet i världen och sina åsikter om världen. Punkarna, modsen och den så avpolitiserade hipstern har alla vissa typer av kläder som markerar tillhörigheten. Kläder markerar i hög grad klasstillhörighet. Att klä sig är för vissa människor ett sätt att påklä sig en roll, en persona. Det kan vara en roll som man inte hade när man växte upp eller en roll som man fantiserat om.

“Ett samhälle präglat av sådan plikt och konformism att vi alla bär likadana jeans och tröjor när vi försöker kombinera ett intressant arbete med en kärleksfull familj och en spännande fritid, och gärna några späkande gympass på det för att skaffa sig en spänstig kropp, dessutom. Det är förstås Luther man ska skylla på. En man vars lära gick ut på att plåga och piska oss att fortsätta jobba, jobba, jobba – och ge oss dåligt samvete om vi slöade till.” Så introducerar programmet Stil i P1 avsnittet som heter Martin Luther – synd, sex appeal och svartrockar.

I samma program talar programledaren Susanne Ljung med kulturjournalisten Per Svensson om hans nyutgivna bok Frihet, jämlikhet, reformation: 500 år med Luther. Svensson understryker att vi svenskar präglas djupt av det lutherska arvet när det gäller våra kläder, där svart förknippas med det intellektuella, och ställs mot det ytliga. Tanken verkar vara att har du tid att bry dig om ditt utseende, ja då har du väl inte tid att tänka.

Kanske är det därför som mode i Sverige inte räknas som en del av kulturen på samma sätt som litteratur, teater eller konst. Istället behandlas mode antingen som något löjligt som man som läsande, skrivande och bildad människa inte har tid med. Eller styvmoderligt i något tv-program där det hela går ut på att få tips på rätt konsumtion för “rätt kropp”, sponsrat av något klädföretag som vill kränga senaste säsongens käcka trender.

Jag får vatten på min kvarn när jag läser Sista skriket. En bok om mode, död och erotik av Emma Veronica Johansson och Philip Warkander. Deras brevväxling förtjänar att läsas av alla som ser mode och stil som en del av samhället och kulturen. Och inte bara som varor som ska hetskonsumeras efter säsongens trend. ”Älskar du shopping, stilråd och stålgalgar? Då är det här inte boken för dig”, skriver författarna och efterfrågar ett samtal om mode som håller en högre nivå.

Om kläder kan eller ens ska göra anspråk på att förändra världen känns som en fråga i stil med om konsten kan rädda världen eller om kulturen måste göra politiskt motstånd. Däremot är mode och stil i högsta grad kopplade till både estetik och politik. På samma sätt som exempelvis konsten. Det betyder inte att varken mode eller konst ska avkrävas ansvar för politik eller bli till arenor för plakateri. Men båda är en del av det samhälle i vilken vi lever och bör också kunna ses i ljuset av det.

Jag har en kappa som jag brukar kalla för överklasskappan som jag hittade på en kraftigt nedsatt rea. Den är av märket Tibi och utmärker sig på det där självsäkra fulsnygga sättet med sin klarblåa färg och krulliga fakepäls på välvalda delar av den. Framförallt är den skräddad så att den sitter som en smäck och så faller den tung runt kroppen. Hela kappan luktar ”god smak”. När jag sätter den på mig är det som att sätta på sig ett självförtroende. Det känns som att jag turistar i överklassens värld.

Kappan förändrar knappast världen. Men om jag skulle påstå att jag inte blir behandlad bättre när jag har på mig den än ett ytterplagg som inte inger samma status skulle jag ljuga. Något är uppenbarligen väldigt skevt när man måste lajva överklass för att bli behandlad som en vanlig människa. För det har också varit tvärtom, att jag har blivit misstänkligjord på grund av kombinationen icke-vit med kläder som utstrålar icke-respektabilitet.

Kläder är politik. Inte för att tingen kan göra anspråk på att förändra världen politiskt, utan för att världen kan förändras för individen beroende på hur den klär sig. Till en viss gräns. För en ordning där individer kan klara sig på grund av rätt klädsel är lika hållbar som att vara en duktig flicka i en patriarkal och kapitalistisk värld. Det betyder inte att jag kommer klä ned mig för att verka strävsam.

Alla artiklar av Sara Abdollahi

The post Klädval och klasstillhörighet first appeared on Opulens.