LYRIK. “Jag behöver nog inte undra så mycket över varför Espmark ansåg att hans bästa verk tillkom efter 70-årsåldern. Dikterna i ‘Hemfärd till glömskan’ är nämligen genuint mogna och doftar av både närhet och ålderdomens visdom, skriver Lis Lovén.

Hemfärd till glömskan 
av Kjell Espark
Norstedts 

I Kjell Espmarks sista, postumt utgivna bok, flödar texten av historiska och litterära referenser. Espmark skärskådar tankens strukturer för att fråga sig vad som är giltigt. Vad är en sup hos Bellman? tänker jag. Lär man sig något i glömskan och vad vill Voltaire lära ut som blir gångbart i längden? Boken heter alltså ”Hemfärd till glömskan” och är utgiven på Norstedts förlag.

Det är en diktsamling som rymmer locktoner från något fjärran, kanske från glömskan. Kanske från tidigare släktled och andra författarskap. Detta är en text som andas av historiens avlagringar, och det blir en mycket säregen diktkonst på så sätt.

Boken är bra, rent av mycket bra och jag blir naturligtvis intresserad av att gå igenom Espmarks tidigare verk.

Vad jag gillar i texten är Espmarks mänskliga osäkerhet inför ordens betydelser. Som om glömskan kan påta ner lagren av ord i något bortom orden. Ja, det känns allmänmänskligt och djupt poetiskt. Ett slags lyrisk undran inför var gränsen går mellan ord i sig, som materia, och ordens inre betydelser. För just så många lager av betydelser som detta diktverk rymmer så måste nog en osäkerhet uppstå. Och botemedlet mot osäkerheten är troligen att drivas vidare i sökandet efter tecken som består. Efter symboler och ord som håller måttet.

Jag behöver nog inte undra så mycket över varför Espmark ansåg att hans bästa verk tillkom efter 70-årsåldern. Dikterna i ”Hemfärd till glömskan” är nämligen genuint mogna och doftar av både närhet och ålderdomens visdom. 

The post Genuint mogen lyrik präglad av ålderdomens visdom first appeared on Opulens.

LYRIK. En sky av vittnen är den sista diktsamlingen i en trilogi där de två övriga är Vintergata (2007) och Den inre rymden (2014). Norstedts har haft den mycket goda smaken att låta de två övriga få följa med i samma volym som En sky av vittnen. Läs så klart samtliga, behållningen i dikterna är inte sällan konstnärligt monumental, intellektuellt som mänskligt, skriver Tommy Gunnarsson.

En sky av vittnen av Kjell Espmark
Norstedts förlag

The post Den sista poeten first appeared on Opulens.

FRAMSTÅENDE. Initierat skriver Ivo Holmqvist om Karl Warburg och Martin Lamm. Två på sin tid mycket framstående gestalter i svenskt litteraturliv, som nu lyfts fram ur glömskan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

”Dessa två biografiska verk lyfter fram ur glömskan två personer, vilka båda förtjänar att bli mera kända av alla som intresserar sig för svensk litteratur och kulturhistoria” skriver Alfred Sjödin avslutningsvis i sin uppskattande anmälan av Monica Lauritzens mäktiga bok om Karl Warburg (som Opulens också recenserat, reds. anm.), och Kjell Espmarks om Martin Lamm som fyller färre sidor men som har en mycket hög specifik vikt. Raderna avslöjar att recensenten hör till ett yngre släktled än det som läste litteraturvetenskap medan ämnet ännu hette litteraturhistoria med poetik.

För den som hade intresse och ork över att ta till sig mer än minimum av pensum var Schück-Warburg, flerbandsverket om svensk litteratur, fortfarande ett referensverk man fördjupade sig i, åtminstone gjorde jag det i Lund vid mitten av sextiotalet, och då förstås särskilt de båda sista delarna som var Erik Hjalmar Linders magistrala Fem decennier av nittonhundratalet (från början var den i ett band och täckte fyra årtionden). Så göteborgaren Karl Warburg var ingen okänd entitet.

Det var inte heller Martin Lamm i Stockholm. Av hans böcker läste jag med fascination de båda banden med den motsägelsefulla titeln Upplysningstidens romantik och fortsatte med annat som var mera lättsmält, som hans böcker om August Blanche som stockholmsskildrare, och om Charles Dickens romaner, båda skrivna med en smittande uppskattning av dessa båda underhållande författare som inte saknade djup.

Men det var framför allt några andra verk av Martin Lamm som jag dök ner i: dels hans båda band om Strindbergs dramer och hans Strindberg-monografi med infernokrisen som en vattendelare, dels dramatikerporträtten i ”Det moderna dramat” – dem och Strindbergsbiografin togs tidigt med i Aldus pocketserie. Snart fick jag stor nytta av detta, samman med Gunnar Olléns handbok i samma ämne, när jag lät mina utländska universitetselever ta del av Fröken Julie, Fadren, Ett Drömspel, Spöksonaten och annat av den märklige och mäktige titanen.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Så inte var Karl Warburg och än mindre Martin Lamm något jag behövt nyupptäcka. Men Monica Lauritzens och Kjell Espmarks nya böcker om dem är välkomna, inte minst eller kanske särskilt för att de framhäver betydelsen av de bådas judiska arv. Warburg hade generationskamrater inom skrået som också hade ett sådant, bland de mest prominenta kring förra sekelskiftet fanns den formidable kritikern Georg Brandes i Köpenhamn, och hans kollega i Stockholm, kritikern och diktaren Oscar Levertin, bortgången i förtid genom en olyckshändelse.

Kjell Espmark har valt en intressant metod att sammanfatta Martin Lamms liv och verk: han bygger sina tjugofyra korta kapitel (som ingår i Svenska Akademins handlingar, med en separat bokhandelsupplaga från Norstedts) på belysande ögonblicksbilder i Martin Lamms liv. Ett ord som nämns flera gånger är ”epifani” som från början är en teologisk term för uppenbarelse. Den har senare använts i en mera överförd betydelse av James Joyce, TS Eliot och i Sverige av Lars Gyllensten.

För det redogjorde Kjell Espmark redan för drygt trettio år sedan, i sin essäsamling Dialoger. En epifani är ett förtätat ögonblick, ”En plötslig vink, där slöjan oväntat lyfts och tingens innersta hemlighet blottläggs”. Och han nämner förstås Marcel Proust som tidens schakt öppnades för när han serverades en madeleinekaka, doppad i lindblomste. Smaken och doften förde honom sekundsnabbt tillbaka till barndomen.

Espmarks bok tar sin början där Martin Lamms liv slutar, när han sjuttioårig den 5 maj 1950 vid halvfemtiden tog ett steg in på spåren framför spårvagnen, blev påkörd och omkom. En tankspridd professor? En man med molande dödslängtan? Till det intressantaste i Kjell Espmarks berättelse om sin tidiga föregångare i ämbetet hör sidorna om den åldrade lärde litteraturvetaren som tror sig se fiender i den stockholmska gatubilden. Henry Olsson, Frödingforskaren som var hans älsklingslärjunge och som senare efterträdde honom, försökte lugna den paranoide som under nattliga Stockholmspromenader kände tidens nazism in på huden.

Men dödsögonblicket kan också skildras på annat vis: ”Den som tyngdlös svävar en halvmeter upp i luften framför spårvagnen, utan att ännu ha uppfattat någon smärta, befinner sig mitt inne i en epifani.” I sin efterskrift listar Kjell Espmark generöst och hjälpsamt vart man kan gå för att få veta mer om denne fascinerande forskare och karismatiske föreläsare: Sven Rinmans artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon som finns på nätet, Ingvar Anderssons inträdestal över sin föregångare i Svenska Akademien, och uppsatser av Henry Olsson och Inge Jonsson.

The post Om den litteraturhistoriska glömskan first appeared on Opulens.

AVHOPP.  På bara några timmar har tre ledamöter lämnat Svenska Akademiens arbete. Crister Enander hoppas och tror att de kommer tillbaka.

Svenska Akademien är ingen statlig institution. Man svarar inte inför någon, inte ens inför Hans Majestät Konungen; mannen på tronen är enkom Akademiens ”beskyddare”. Gustaf III, som själv skrev stadgarna efter fransk förebild, var ytterst noga med att inskärpa Akademiens oinskränkta suveränitet.

Men nu stormar det ånyo i sockervattenglasen. Pressen rasar. Trendnissar som Expressens Jens Liljestrand och Dagens Nyheters Björn Wiman kan – sina vanor trogna – knappt finna ord för sin fasa och oklädsamma upprördhet. Klas Östergren, den hedersmannen, säger sig ha lämnat Akademien.

Även Kjell Espmark, Svenska Akademiens ende anarkist och en av de Adertons kunnigaste ledamöter vid sidan av Per Wästberg, har fått nog. Dock har denne briljante och absolut träffsäkre författare inte lämnat Akademien. I sitt svar till pressen har Kjell Espmark framhållit att han lämnat ”Svenska Akademiens arbete”. Någon dörr har han inte stängt bakom sig.

Förändras arbetsklimatet är jag fullt och fast övertygad om att Espmark återupptar arbetet i såväl Akademien som Nobelkommittén.

I skrivande stund låter Aftonbladet publicera ett kort mejl från Peter Englund, tidigare ständig sekreterare, som även han framöver inställer sitt arbete i Akademien.

Problemet, pudelns själva kärna, som det nu rör sig om är helt koncentrerat till en enda person: den så kallade Kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Tyvärr är han gift med Katarina Frostenson. Hon sitter däremot i Svenska Akademien, även om hon sedan en längre tid tillbaka inte deltar i Akademiens sammanträden eller arbete.

Och tyvärr befinner sig Sara Danius, Akademiens ständige sekreterare, för tillfället i Frankrike. Å andra sidan är det en stor missuppfattning att se sekreteraren som någon sorts chef för Akademien. Så är sannerligen inte fallet. Att vara ständig sekreterare är ett hårt och slitsamt, ofta otacksamt arbete. Under sammanträdena äger dock ständige sekreteraren enbart en röst. I princip är hon enbart en av de Aderton.

Att en djupt obehaglig person som Jean-Claude Arnault kan förorsaka så mycket skada är mer än olyckligt. Att han inte är värd det förblir en grov underdrift. Åklagarens utredning kommer snart att offentliggöras. Vilka lagliga övertramp han gjort sig skyldig till kommer då förhoppningsvis att leda till att allmänt åtal väcks.

Men i grunden har hans uppträdande över huvud taget inget med Svenska Akademien att göra. De pengar som Arnault erhållit i stöd av Akademien var självfallet uteslutande avsedda för kulturella ändamål. Akademien har inte gett stöd åt hans agerande mot ofta unga kvinnor, vilket vissa i pressen tycks insinuera. Ingen förutom Jean-Claude Arnault själv ansvarar för hans osmakliga och kanske brottsliga agerande.

Arnault är ingen skam för Svenska Akademien. Han är skam för alla män. Det är betydligt värre och större än några tillfälliga motsättningar i anrika Börshuset i Gamla Stan i Hufvudstaden.

Svenska Akademien har rätt att fördela sina ekonomiska medel, som är betydande, efter eget gottfinnande, snille och smak. Och, som sagt, man ansvarar själv och med suveränitet för fördelningen (med undantag för de testamenterade pengarnas ibland medföljande villkor).

Som medborgare kan vi inte ställa Akademien till svars. Vi, och även journalistkåren, kan enbart ha åsikter. Tyvärr tycks tidningarnas journalister i dag så fundamentalt okunniga att de inte ens är medvetna om detta grundläggande faktum. De vevar och hojtar och slår slag efter slag – i luften. Svenska Akademien är inte en statlig myndighet eller institution. Man är i grunden en fristående förening.

Svenska Akademiens arbete är i dag ett radikalt och snudd på rebelliskt arbete. Dess kamp mot obildningen och det sorgligt avtagande läsandet och ointresset för historia och litterär kvalitet är av stor vikt. Man bjuder motstånd mot fördumning och förflackning. Där har man mitt oreserverade stöd. Alla genuint radikala krafter bör kunna enas kring detta förhållningssätt.

Likväl hoppas jag sannerligen att ledamöterna nu håller huvudet kallt och besinnar sig. Akademiens syfte och mål är alldeles för viktigt i dessa tider. Kjell Espmark behövs. Klas Östergren och hans breda bildning behövs. Peter Englund bör åtra sig och ställa sina kunskaper till förfogande. Jean-Claude Arnault är inte värd detta!

I Svenska Akademien, som står fri från såväl stat som frifräsande privata så kallade entreprenörer, bör detta – för att citera Gunnar Ekelöf, en annan ledamot – hanteras med bevarad distans och en gnutta svalkande likgiltighet inför presskårens blodvittring.

Att enskilda skribenter springer i flock och ylar mot dammoln och allt som rör sig, det vet vi. Så har det varit länge. Ja, så länge jag kan minnas. Men för att uttrycka det så enkelt att till och med det blodberusade drevet förstår:

Svenska Akademien består. Jens Liljestrand är snart bortglömd. Dammet kommer inte ens att besvära sig att lägra sig över hans magsura dator. Och Jean-Claude Arnault får förhoppningsvis möta åklagare och domare inom en snar framtid.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Strömhopp från akademien first appeared on Opulens.