UTSTÄLLNING. Maria Johansson har sett en aktuell utställning med verk av den franska duon Pierre et Gilles. Hon berörs starkt av bilder befinner sig i en “skärningspunkt mellan historien och samtiden och på samma gång mellan konsten och populärkulturen.”

Troubled waters
Pierre et Gilles
Spritmuseum, Stockholm
10.2-8.9-22

När franska konstnärsduon Pierre et Gilles ställer ut i Sverige första gången är det passande nog med utställningen Troubled Waters i den gamla skeppsmiljön på Djurgården, i Spritmuseets konsthall. Utställningen består av verk med marint tema fyllda med referenser från erotik, glamour och flyktighet i kombination med något underliggande som hotfullt oroar. Duon har många samarbeten bakom sig med trendiga modeskapare och superkändisar inom exempelvis film, musik och sport.

Som alla konstnärskap som visas i Spritmuseets konsthall har också den här duon gjort en annons för Absolut vodka ”Absolut Pierre et Gilles (Lola)”,1993. Flasketiketten visar en blond kvinna med en flaska Absolut Vodka mellan benen. Med hänvisningar till populärkultur, film, religion, sagor, myter och pornografi som bearbetas via en omsorgsfull arbetsprocess skapar konstnärsduon konst som rör sig i en skärningspunkt mellan historien och samtiden och på samma gång mellan konsten och populärkulturen. Det jag personligen minns dem för är deras tidiga porträtt som till skillnad från denna utställnings bilder aldrig var i helfigur.

Pierre et Gilles bygger för hand upp miljöerna till sina verk i sin studio. Ibland byggs miljöerna med en specifik person som inspiration, ibland är det tvärtom, att de söker efter en person som passar in.

Det är en process som kan ta flera år. Sedan ljussätts och fotograferas miljöerna av den ena halvan av duon, fotografen Pierre Commoy. Därefter färgläggs fotografierna av duons andra halva, konstnären Gilles Blanchard, och blir till slut ett unikt konstverk.

Bilderna manipuleras inte med digitala verktyg som Photoshop, som man vid första anblicken tror, utan tillkommer uteslutande med hjälp av traditionellt hantverk. Det slutliga verket ramas in i en unik och bastant ram klädd i glitter, ibland försedd med föremål som på något sätt refererar till verkets tema. Ramarna är så konstnärligt utförda att de till en början fångar min uppmärksamhet mer än bilderna. Först efter hand börjar jag ta in vad bilderna föreställer.

Centralt i bilden finns oftast en ung och vacker mansgestalt som i till exempel ”Undervattenskyrkogård” från 2018 där huvudpersonen trots sin ungdom och skönhet slutar på toppen av en skräphög på havsbotten. En romantisk föreställning om kärleken, erotiken, ungdomen och det fria sjömanslivet vävs samman med människans ovarsamma hantering av miljön, skräpet vi lämnar efter oss på havsbottnen.

Man får en känsla av att det när som helst kan stiga ett oregerligt monster ur havet. Ett monster skapat av oss själva likt en psykets skuggbild. Det är nog inte specifikt miljökampen som är i fokus utan mer den inre världens värden och en hotande desillusion som debatteras. Visst är kitschen förförisk och visst blir jag förförd, men också äkta berörd.

Deras sätt att använda kitsch, den känsla av overklighet som uppstår, tycks fungera som en distans som i slutänden väcker verkliga känslor. Det finns i deras bilder en koppling till vanitasmotiv, en påminnelse om livets förgänglighet och i frosseriet anas ett sökande efter beständiga värden. Med en apokalyptisk stämning förmedlas vikten av att ändå leva nu, och varför inte så vackert som möjligt.

I verket ”Black Sebastians symphony” från 2019 avbildas det skyddshelgon som många homosexuella tagit till sig som sitt eget. Här avbildas han bunden vid en påle på havets botten. Verket kan ses som en komplex bild av homosexualitet (alternativt kanske till och med underdogens livsvillkor?). Historiskt sett är det inte så länge sedan det innebar en fara för livet eller åtminstone en livslång skam att vara homosexuell. Och i stora delar av världen är det så fortfarande. Ett faktum som säkert innebär en daglig kamp mot normalitet, homofobi och driften att passa in, vara som alla andra. Och det tycks vara just här som duons konstnärskap har ett djup. En profan upplevelse av att för alltid befinna sig utanför en allmän föreställning om livet och istället identifiera och förverkliga alternativa föreställningar. I mötet med detta som är något annat utvecklas tolerans.

The post Kitsch som berör på allvar first appeared on Opulens.

FILMHAVERIER. Varför är vi så fascinerade av filmiska misslyckanden? Karolina Bergström om nya och gamla haverier. 

I bioaktuella The disaster artist har skådespelaren och regissören James Franco grottat ner sig i ett av den moderna filmhistoriens mest kända haverier, The room, filmen som blev så dålig att den kommit att få en helt egen kultstatus. Baserad på boken med samma namn berättar The disaster artist den sanna historien om Tommy Wiseau, en Los Angeles-baserad skådespelare med odefinierbar accent och mystiskt förflutet, och hans vänskap med bokens författare Greg Sestero. Förkastade av det etablerade Hollywood knäcker de tillsammans den geniala idén att göra sin egen film för pengar som Wiseau magiskt trollar fram ur fickan. Det var knappast förvånande att slipade pr-agenter och collegeungdomar med smak för filmisk kitsch snabbt fick vittring på det kalkonartade resultatet, vilket gett regissören Wiseau stora inkomster från specialvisningar ända sedan dess.

Varför är vi då så fascinerade av berättelser om filmproduktionsrelaterade misslyckanden? Snaskig sensationslystnad är förstås ett av svaren. Men ett annat förmodligen det faktum att filmskapande är en av de största utmaningar man kan ge sig in på, vilket alla som liksom undertecknad tillbringat tid på en inspelning kan vittna om. Att inte fullt ut lyckas tyder på en fullkomligt begriplig och faktiskt lite småsympatisk mänsklighet.

Någon inkomstbringande kultfilm blev det tyvärr aldrig för Deer hunter-regissören Michael Cimino, vars kaosomgivna produktion Heaven´s gate (1980) kostade honom den egna karriären och närapå försatte filmbolaget United Artists i konkurs. Till föga tröst för Cimino har filmen, som floppade stort vid premiären och som av filmkritikern Roger Ebert beskrevs som ”en av de fulaste filmer” han någonsin sett, i dag kommit att ses i alltmer försonande ljus. Kanske var tiden helt enkelt inte mogen för hans pedantiskt genomarbetade westerndrama, där sex veckor lades enbart på att träna de medverkande skådespelarna Kris Kristofferson och Jeff Bridges i rullskridskoåkning inför en enda scen.

Filmmediets skapandeprocess är på sätt och vis lika fascinerande som det faktum att vi människor under nio månaders tid kan baka ett nytt liv i våra kroppar ur några få stjärnstoftsliknande celler. För hur märkligt är det egentligen inte att alla dessa röster, gester och omgivningar kan smälta samman till något så fantastiskt som en film? Och hur förståeligt är det inte att man faktiskt inte alltid lyckas med detta trollerinummer på grund av egna tillkortakommanden eller yttre makter?

Inget kunde för övrigt göra denna skribent gladare än nyheten om att Terry Gilliams episkt försenade The man who killed Don Quixote nu faktiskt verkar bli av, arton år efter det första havererade inspelningsförsöket. I den plågsamt underhållande dokumentärfilmen Lost in La Mancha, som av Woody Allen beskrivits som ”varje filmregissörs värsta mardröm”, skildras en filminspelning kantad av sjukdomar, regnstormar och lågt flygande Natoplan där finansiärerna slutligen drar sig ur och lämnar filmen åt dess bittra öde. Desto roligare är det att den nu äntligen färdiginspelade filmen, förhoppningsvis lika surrealistisk som Gilliams tidigare produktioner, av allt att döma kommer att se dagens ljus under detta år.

För oss vanliga dödliga, som förmodligen aldrig kommer att skapa liknande filmiska storverk utan bara konsumera dem, kan det till sist vara rätt roande att sjunka ner framför ett skolexempel i filmhaveri som indiekomedin Living in oblivion med dess inspelningsbaserade svartsjukedramer, odugliga medarbetare och kapsejsade rökmaskiner. Ljus, kamera, action!

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Filmskapandets olidliga lätthet first appeared on Opulens.