KRIG. Precis som på 1970-talet bidrar terrordåd och politiska mord idag till att sprida osäkerhet och förstämning bland allmänheten. Och tvivlet på etablerade institutioner växer – då som nu inte utan fog, skriver Mattias Svensson.

Många talar i dessa dagar om paralleller till 1930-talet. Jag undrar varför inte fler drar paralleller till 1970-talet. Det decenniet  var också en dyster tid av tankemässig vilsenhet, terrordåd och politisk radikalisering.

Klagovisan från de intellektuella var faktiskt fascinerande lik hur det låter från samma håll idag. När en sociolog och en socionom 1975 studerar Malmö på uppdrag av kommunen tar de i bakgrundsbeskrivningen upp alla de samhällstendenser de oroar sig för. Det är ökad individualism och kommersialism, familjebandens och gemenskapernas upplösning, makthavare som fjärmat sig från folket och är på tok för avlägsna, nya medier som tar över tillvaron för människor som inte kan hantera det – ja och så är det invandrarna förstås: ”De kommer med ett annat kulturarv och är främmande för det svenska livsmönstret”. Vi kanske inte i efterhand betraktar 1970-talet som individualismens, kommersialismens och massinvandringens decennium, men så verkade det uppenbarligen för betraktare på 70-talet.

Framför allt lever västvärlden nu som då under tyngden av ett misslyckat amerikanskt krig – då Vietnam, nu Afghanistan och Irak.

Krigen långt bort har påverkat också oss på fler sätt än vi egentligen tänker på, och mer den här gången än på 1970-talet. Antalet flyktingar till Europa är ett flagrant exempel, det rör sig om betydligt fler till följd av krigen i Irak och Afghanistan än till följd av Vietnamkriget. Att ta emot människor som hamnat i krigsrelaterade nödsituationer är humanitärt rimligt, men har inneburit ekonomiska och sociala påfrestningar som över tid nött ner solidariteten. Också på så sätt märks krigströttheten.

Krigen har också påverkat vår säkerhet. Visst var invasionen av Afghanistan en respons på al-Qaidas terrorattentat i USA 2001 och det islamistiska hotet mot väst var påtagligt redan med dödsdomen mot Salman Rushdie 1989, men kriget mot terrorismen har i många delar, särskilt de mest brutala och vidlyftiga, varit kontraproduktivt. IS bildades och radikaliserades efter USA:s ockupation av Irak. Övergreppen i väst mot människor som satts i fångläger världen över där de torterats och spärrats in i minimala isoleringsceller under 2000-talets första år har också bidragit till hat mot väst. Detta må ha tystats ner i västs egna mediekanaler – trots att 21 europeiska länder, inklusive Sverige, var behjälpliga med kidnappningar och att sända folk till tortyr och fångenskap utan rättegång – men i den islamistiska propagandan är fångarna på Guantanamo fortfarande aktuella. De hårda tagen och övergreppen har fött och gött radikalisering och säkerhetshot.

Precis som på 1970-talet bidrar terrordåd och politiska mord till att sprida osäkerhet och förstämning bland allmänheten. Vid sidan om hotet från islamistisk terror finns andra aktörer. Då var terrorismen vänsterextrem, medan ett växande antal liknande politiska mord och terrorattentat på senare år snarare haft högerextrema och främlingsfientliga motiv, en skillnad som egentligen mest illustrerar likheterna mellan de båda rörelserna.

Precis som på 1970-talet växer tvivlet på etablerade institutioner – då som nu inte utan fog. Tvivlet gäller också den liberala demokratin, som på 1970-talet utmanades av både fascistiska militärjuntor och kommunistiska centralkommittéer – detta med mindre fog.

Ytterligare en påtaglig krigseffekt är ekonomisk. Vietnamkrigets kostnader knäckte Bretton Woods-systemet (ett fastkurssystem där växlingskursen för länders valutor gentemot den amerikanska dollarn fastslogs, reds. anm.) och den amerikanska guldmyntfoten. Dollarns värde kunde inte längre garanteras när USA lånefinansierat sitt krig. Den ekonomiska krisen på 1970-talet, förvisso också förstärkt av Opec-ländernas dyrare olja, var så tung att den ledde till en identitetskris för den dominerande makroekonomiska inriktningen: keynesianismen. Vi är alla keynesianer, sade Richard Nixon en bit in på 1970-talet. Han körde den teorin så grundligt i botten att i stort sett ingen var keynesian tills teorin återuppstod efter 11 september 2001.

Krigen i Irak och Afghanistan är de dyraste i USA:s historia, notan ligger i skrivande stund på omkring 6,4 biljoner dollar. Att de finansierats via lån märks förvisso bara indirekt eftersom räntorna hållits konstlat låga. Där finns en bidragande orsak till bubblan på den amerikanska bostadsmarknaden som sedan sprack och blev finanskrisen. En kris som ledde till ännu mer belåning till ännu lägre räntor. Detta “nya normala” påverkar hela världen och har gynnat skuldsättning och skenande inflation på bostads- och tillgångsmarknader. Vi ser återigen en kris där tidigare etablerade ekonomiska tankar ifrågasätts – även om det i mitt tycke är helt fel att ifrågasätta värdet av global handel och det kapitalistiska systemet, när det snarare är penningpolitiken och den huvudlösa belåningen som är fel. Och även om statlig belåning av andra skäl tillkommit så hade penningpolitiken inte kunnat få denna permanent nya inriktning utan USA:s krigsskuld.

Precis som på 1970-talet växer tvivlet på etablerade institutioner – då som nu inte utan fog. Tvivlet gäller också den liberala demokratin, som på 1970-talet utmanades av både fascistiska militärjuntor och kommunistiska centralkommittéer – detta med mindre fog. Den tyske socialdemokraten Willy Brandt såg 1974 demokratierna som en utslocknande låga. Nu utmanas väst av korrupta oligarkstyren och av Kinas auktoritära modell.

Vilket värde finns då i att dra historiska paralleller? Det kan diskuteras och det betyder förstås inte att det kommer att sluta likadant nu som det gjorde då. Skillnaderna är alltid betydande. Men i bästa fall kan vi med andra perspektiv få syn på saker som vår samtid gjort oss blinda för. Jag tror att en av de sakerna är krigströttheten, och den enorma skada som långvarig krigföring innebär också om själva skjutandet och bombandet sker långt bort från USA och Europa. Krig brutaliserar både vänner och fiender, de skapar mandat för övergrepp också på hemmaplan, och de kostar enorma summor som förr eller senare, på ett eller annat sätt, måste betalas.

The post Förmodligen är det snarare 70-tal än 30-tal first appeared on Opulens.

DEBUTANT. Med romanen Rättvisans högre syfte debuterar Andreas Eriksson i april. Vladan Lausevic har intervjuat honom. Det blir ett samtal som kretsar kring Göteborg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Med sin första roman Rättvisans högre syfte (Visto Förlag) som handlar om politik och brott debuterar Andreas Eriksson i början av april. Ett centralt motiv i boken är skildringen av födelsestaden Göteborg där handlingen utspelar sig.

Vem är Andreas Eriksson?

— Jag är egentligen en vanlig arbetargrabb från Göteborgs ”baksidas framsida” som råkade födas in i en intressant samtid som jag vill skildra. Jag brukar definiera mig som en skribent och debattör samt håller mig borta från ordet författare. Eftersom jag tycker att människor som presenterar sig som författare ofta gör det då man säljer dåligt och vill kränga böcker. Brukar även kalla mig ”göteborgare i exil”. Idag träffar jag även en annan tidning och då kommer jag säkert att berätta en annan historia om vem jag är. Jag är mångfacetterad och har rätt ambulerande personlighet.

Hur uppstod tanken att skriva en politisk thriller?

— Jag har alltid velat skildra Göteborg. Det var också så att jag ville skriva om att alla politiker inte är välvilliga människor utan att de flesta är maktfullkomliga. Om att Göteborg som en industristad på dekis producerar sådana människor som är nihilistiska och hänsynslösa. Det blev den naturliga vägen att berätta de två historierna parallellt och de miljöerna som har format mig. Baksidan av den kulturella eliten och den politiska miljön.

— Sommaren 2016 stod jag i Almedalen och drack rosévin och tänkte: ”är det detta man gör som politiker?”  Det kändes som trams. Titeln Rättvisans högre syfte är hämtad från en dialog från två karaktärer och speglar lärdomen om att vägen till helvetet är kantad av goda intentioner. Rättvisan har ofta ett högre syfte bland politiker. Moralen är inget självändamål utan ett redskap.

Hur känner du att Göteborgs har förändrats sedan din barndom? Vad är bättre respektive sämre jämfört med tidigare?

— Göteborg är som en person som när tåget ska gå inte ens har kommit till stationen. Och när tåget har börjat rulla så hoppar han på i sista stund! Göteborg har alltid en förmåga att överleva och kommer alltid igen och har utvecklats till en fantastiskt bra stad på många sätt. Det kanske beror på att Göteborg som en sunkig industristad har tvingats producera mycket kultur.

— En liknelse, som är lite långsökt, är kritiken emot ekonomen John Maynard Keynes. Hans idéer är, enligt kritikerna, fel för att han anser att ekonomisk stimulans skulle fungera som att ett krig stimulerar ekonomin. Trasiga fönsterrutor får glasblåsaren att producera glas. Lite så är det med Göteborg. Kaoset tvingar fram bra kultur. Det är tydligt att gamla industristäder som Göteborg, Manchester, Liverpool gör det.

Göteborg har delvis blivit mer sargat, nedgånget och konfliktfyllt men samtidigt har man uppnått ett större kulturellt, och delvis ekonomiskt, välstånd idag. Göteborg är jämfört med Stockholm mer av en anglosaxisk stad. Det märks överallt. Arkitekturmässigt och kulturellt ser det annorlunda ut. Kroglivet i Göteborg definierar staden otroligt mycket. Och så även kulturen och det dekadenta levernet.

Om du skulle vara Göteborgs kommunalråd under en vecka, vilka beslut skulle du genomdriva?

— Jag hade nog förtätat staden eftersom Göteborg är en väldigt glest byggd stad. Och så hade jag genomfört bygge av linbanor och monorails överallt samt bundit samman Hisingen med fastlandet. Jag hade också gett alla krogar serveringstillstånd dygnet runt för alltid så att man kan ha öppet konstant.

— Vidare så hade jag rivit förorterna och låtit människor bo inne i staden istället. Hammarkullen hade kunnat bli ett museum. Jan Jörmark (han har skrivit flera böcker om internationell företagsamhet och globalisering) hade fått ta över som kommunalråd sen. Man ska komma ihåg att Göteborg är en mycket mer segregerad stad än Stockholm eftersom förorterna ligger längre bort sett till pendelavstånd i tid. Det tar lika lång tid att åka ut från centrala Göteborg till en förort som Biskopsgården som det gör att åka från Göteborg till Varberg eller Trollhättan.

— Sist men inte minst hade jag förändrat det där stadshuset. Mest på grund av korruptionen som skadat Göteborg så ofantligt mycket. Ingen verkar få bukt på det där. Både den styrande majoriteten och oppositionen i Göteborg är en del av problemet. Det är upp till Alliansen att göra sitt nu, men jag tror det inte innan jag ser det.

Hur ser dina framtidsplaner ut? Vad gör du om fem år?

— Jag har förhoppningen att kunna vara stolt över att ha gjort den här intervjun. Min ambition är att i fortsättningen bara skriva om Göteborg i form av längre texter. Min roman är bara en aptitretare för vad som komma skall. Om fem år har jag kommit på fötter ännu mer. Under de senaste åren har det varit stormigt.

— Jag har till och med tvingats att bo på Göteborgs centralstation i ett par dagar. Det känns bra att ha en egen nyproducerad trea och en bok publicerad. Jag fortsätter på det här spåret och hoppas att inte behöva be fler människor om soffplatser. Dessutom hoppas jag att hålla mitt löfte om att vara relativt nykter. Missuppfatta mig inte, jag super fortfarande mycket även om det inte är som förr.

The post Intervju: “Jag har en ambulerande personlighet” first appeared on Opulens.