DOKUMENTÄRFILM. ”’Farmors leriga händer – en film om Lisa Larson’ är en fin och lyhörd dokumentärfilm som du inte skall missa!” Det skriver Ingela Brovik.

”Farmors leriga händer – en film om Lisa Larson” är titeln på en svensk dokumentärfilm om den kända konstnären och keramikern. Det var fullsatt på Folkets Bio Panora i Malmö när den nyligen hade premiär.

Barnbarnet har regisserat

Filmen är regisserad av Emilia Ekman Larson, barnbarn till Lisa Larson. Farmoderns keramikfigurer av gulliga barn, knubbiga kvinnor, roliga djur och andra figurer är moderna klassiker och mycket populära i såväl Sverige som utomlands. Till exempel hölls det en utställning i Tokyo med Lisa Larsons verk 2014 som lockade 70 000 besökare inom loppet av två veckor.

Nämnas kan också serviser och andra föremål som hon skapat under en lång tid som konstnär med en helt egen stil, inte minst på Gustavsbergs porslinsfabrik.

Lisa Larson i närbild

När filmen inleds har Lisa Larson fortfarande inte slutat jobba, trots att hon är mellan 80 och 90 år och har blivit änka. Vi ser henne ofta i närbild där regissören och filmfotografen Emilia Ekman Larson följer henne, nära och intensivt. Vi får se hur och nästan varför konsten blir till, i Lisa Larsons ateljé på Österlen och ibland i Stockholm.

Det blir oavbrutet fascinerande och rörande att se hur Lisa Larsons arbetsglädje och kreativitet frambringar nya verk inför filmkameran. Kärleken till konsten ackompanjeras av det emotionella bandet mellan konstnären Lisa Larson och filmaren Emilia Ekman Larson, vilket fördjupar filmens berättelse.

Stark närvarokänsla

Det finns en ovanligt stark känsla av närvaro i filmen. Ja, det är faktiskt en närvarokänsla som man sällan kan ta del av i en dokumentärfilm om en skapande konstnärs kreativa processer.

Efter premiärvisningen av filmen blir det en dialog mellan regissören och publiken. Diskussionen blir både livfull och engagerad, positivt nyfiken och eftertänksam.

”Farmors leriga händer – en film om Lisa Larson” är en fin och lyhörd dokumentärfilm som du inte skall missa!

The post Lisa Larson porträtteras i lyhörd dokumentärfilm first appeared on Opulens.

EXISTENTIELLA KUDDAR. Kan keramik säga något om existentiella villkor? Vad har en kudde för symbolisk betydelse? Det är frågor som konstnärsparet Kraitz ger svar på  denna höst när de ställer ut på Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken, Stockholm. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I många år har jag följt paret Ulla och Gustav Kraitz genom deras skapande verk, frågeställningar, sorg och glädje. Höstens utställning heter Huvudsaken. I Vasaparken möts jag av en gigantisk kudde som barnen klättrar på. Jag får en föraning om symboliken redan i det första rummet där det visas ett monumentalt kollage av diverse tavlor från olika epoker.  Tavlorna har det gemensamt att samtliga avbildar en kudde. Ja, det finns även en mänsklig kudde, i form av kvinnobröst.

Deras internationellt mest kända alster torde vara verket Hope framför FN skrapan i New York. Många har nog sett det: En ensam portfölj som står till synes helt övergiven mitt i folkvimlet. Gustav Kraitz är född i Ungern 1926, utvandrade till Sverige trettio år senare, efter att Sovjets armé invaderat hans hemland. Har hans egen biografi något att göra med den övergivna portföljen till minne av Raoul Wallenberg? Och har detta något med den nu aktuella kuddens symbolik att göra? Finns det något samband?

”Kudden symboliserar både livet och döden, mjukheten och hårdheten genom ett långt liv” förklarar konstnärerna. Och visst sprider kudden glädje och sorg, sömn och vila — från födseln till den sista vilan följer den oss. Känslorna kommer i svall — mellan obehag och trygghet. Jag kom att tänka på dagens immigranter som, i likhet med Gustav, har tvingats lämna sitt hemland på grund av förtryck och rädsla för att söka trygghet i Sverige. Men är det så tryggt? Hur bemöter vi ”den andra”? Med tanke på att främlingsfientliga rörelser vunnit terräng i vårt land under senare år kan man ju inte annat än att undra…

När jag går in i nästa rum, möts jag av en installation gjord av keramikkuddar i olika nyanser och storlekar. Installationen påminner lite om ett lapptäcke. Men den jämförelsen faller när jag lägger märke till en text inristad i den ena keramikkudden: ”till minne av mina år i ryska kolgruvor”. Då förvandlades idén om det mjuka underlaget till en rysare. Gustav hade, av den sovjetiska armén, förts till straffarbete i en kolgruva  och där fått skyffla kol i fem års tid innan han befriades 1949. Skyfflar ved och kol gör han fortfarande men i ett helt annat syfte. Resan dit har varit lång och krävande.

Gustav berättar om hur han forskat för att bygga ugnar i den gemensamma ateljén i Förslöv, Skåne. Ulla och Gustav Kraitz har samarbetat sida vid sida och ändå behållit sina egna identiteter sedan de gifte sig i Stockholm 1961. De har utvecklat en speciell teknik: ”Jag hittade målningar några munkar gjort av kinesiska ugnar på ett museum i Danmark. Målningar som jag fick låna hem. Med utgångspunkt i dessa bilder började jag experimentera och bygga ugnar. De första jag gjorde blev misslyckade. Det krävdes flera försök innan jag lyckades” avslöjar Gustav. Parets forskande i kinesisk glasyr och bränningsteknik från Songperioden (960-1279) avundas numera i Kina där kunskapen om den här specifika tekniken tycks bortglömd. ”Kineser kommer till vår ateljé för att lära sig en kinesisk teknik!” Skulpturerna bränns i 1 300 grader i dessa egenhändigt byggda ugnar  i Förslöv. Dessa eldas med ved och kol. Främst med bokträd från trakten. ”Fruktträd lämpar sig bäst för celadon (en typ av stengods täckt med en blekgrön fältspatsglasyr) medan oxblodsglasyren växer fram med hjälp av bok,” förklarar Gustav.

Ullas tavlor och kollage på museets översta våning reflekterar skulpturerna genom sin närhet till naturen och speglingen av det spirande fröet som kan utvecklas åt än det ena, än det andra hållet. De får mig att tänka på kudden som symbol för modersbröstet och embryot som väntar på att utvecklas till ett liv i såväl glädje som sorg.

Resultatet av åratals slit och skapande tillsammans har fört det goda med sig att deras arbete uppmärksammas både nationellt och internationellt. Migration föds ofta i smärta men kan leda till stor glädje i längden. Vad säger kudden er? Kom till Sven-Harrys konstmuseum och förundras!

The post Kuddar och keramik blir stor konst first appeared on Opulens.