MINNESORD. Den under många år ständigt återkommande Nobelpriskandidaten, kenyanen Ngũgĩ wa Thiong’o är nu död. Carsten Palmer Schale har skrivit ett minnesord med särskilt fokus på det sena mästerverket ”The Perfect Nine”.

Ngũgĩ wa Thiong’o – en nekrolog med fokus på ”The Perfect Nine”

I slutet av maj i år tillkännagavs att Ngũgĩ wa Thiong’o är död. En litterär mästare.

Vad kan man då säga om denne mästare? Mycket. Men ofta får ju inte nyanserade analyser eller presentationer plats på den svenska mainstreampressens kultursidor eller de gängse svenskspråkiga kultursajterna. Låt mig därför här synnerligen kort försöka koncentrera denna inledning.

1938 föddes han som James Ngugi. 1962 debuterade han. 1970 hade han bytt namn till Ngũgĩ wa Thiong’o. 1978 övergick han från att skriva på engelska till att skriva skönlitteratur på sitt modersmål, kikuyu. Nu (försommaren 2025) är han död.

Ngũgĩ wa Thiong’o var en produktiv författare

Kikuyu är det språk som har flest modersmålstalare (drygt sju miljoner) i Kenya). Före 1978 publicerade han 11 böcker på engelska, efter 1978 cirka 40 böcker (eller texter; inklusive essäer, sakprosa och på mot slutet lyrisk epik).

På senare år hade han själv, i motsats till tidigare, börjat översätta sina egna verk (eller åtminstone några) från kikuyu till engelska (han bodde under många år i USA och England, och hade varit professor i bland annat Los Angeles).

Huvudmotiv hos Ngũgĩ wa Thiong’o

Vad handlar då hans böcker i huvudsak om? Legenden om landet som gavs till kikuyufolk är central för hela hans författarskap. De flesta av hans romaner handlar om vad som händer när människan skiljs från sina förfäders land, något som Ngugi själv upplevde på nära håll när en vit farmare berövade hans far det land där hans familj bott i generationer.

Kolonialismen och neokolonialismen är sålunda framträdande teman, som han fortsatt att utveckla i varje ny bok. Outtröttlig och orädd har han attackerat avarterna i samhället, bristande jämlikhet och orättvisor.

Början på författarkarriären

Han studerade vid Makerere University College i Kampala, Uganda, det äldsta i sitt slag i Afrika, och det enda där man kunde ta examen i engelsk litteratur. Under den tiden skrev han sina två första romaner och sin första pjäs. Den pjäsen, ”The black hermit”, uppfördes på Ugandas nationalteater 1962 och gav honom en viss, om dock begränsad ryktbarhet.

”Weep not, child”, som han utgav under namnet James Ngugi, var den första romanen av en östafrikansk författare och den väckte internationellt uppseende. 1965 kom den bok som han skrev först, ”The river between”.

Ngũgĩ wa Thiong’o på svenska

Finns Ngũgĩ wa Thiong’o utgiven på svenska? Ja. Faktum är att jag imponeras av den utgivningen. En del verk finns alltjämt bara på engelska (eller kikuyu), men många alltså på svenska.

Hans mest kända verk är nog ”A grain of wheat” (1967). Den utavs av Modernista, 2014, översatt av Torsten Hansson, ”Om icke vetekornet”. Mottot till denna avancerade och mångfasetterade roman är hämtat från Paulus första brev till korintierna. ”Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det icke först har dött. Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända något annat.”

Det är en roman med ett imponerande psykologiskt djup. Boken speglar också hur han kommit att bli starkt influerad av marxistiska teorier och inte minst filosofen Frantz Fanons idéer.

Ngũgĩ wa Thiong’o och ”The Perfect Nine”

Och vad har vi mer, och då på engelska? Jo, mästerverket ”The Perfect Nine: The Epic of Gĩkũyũ and Mũmbi” av Ngũgĩ wa Thiong’o i hans egen översättning. Ngũgĩs första satsning på episk poesi är en triumf för formen, hette det när boken utkom 2020 i USA. Den genljuder med det lyriska hjärtslaget hos Gĩkũyũ-folket i Kenya när Ngũgĩ berättar om deras mytiska historia. En ursprungshistoria berättad i form av en flytande versberättelse.

Historien om ”the Perfect Nine” –  de tio (!) döttrarna till Gĩkũyũ och Mũmbi – handlar om de som blir mödrar till de tio Gĩkũyũ-klanerna.

I centrum står deras föräldrars ansträngningar att hitta, bland nittionio friare, rätt partner för varje dotter. Dessa ansträngningar leder till ett farligt äventyr till Månberget när döttrarna och deras potentiella män följer Gĩkũyũ och Mũmbis ursprungliga resa till Mũkũruweinĩ, deras hem.

Berättelsen känns därmed både uråldrig och omedelbar.

Ngũgĩ komponerar en visdomstät berättelse med en rytm som anstår mytens virvlande rörelse:

”Nu är nu och det är inte nu eftersom tiden inte stannar. / igår är igår och det är inte igår eftersom tiden inte stannade. / Imorgon är imorgon och det är inte imorgon eftersom tiden inte kommer att sluta.”

Den pulserande kadensen i Ngũgĩs författarskap imiterar krusningarna på ytan av en damm – mjuka vågor som bär läsaren längre och längre, djupare och djupare in i berättelsen. Detta utan att glömma utgångspunkten i kenyansk mytisk tradition. Det är denna rytmiska utveckling av berättelsen som skänker texten en viss drömlik kvalitet. Berättelsen känns därmed både uråldrig och omedelbar.

En dynamisk helhet

Denna historia lever inom varje vers i eposet, eftersom Ngũgĩs episka dikt, tillsammans med de fantastiska äventyren i ”Perfect Nine”, registrerar gamla kenyanska sedvänjor, såsom de ceremonier som omger ett Gĩkũyũ-bröllop. På detta sätt förevigar ”The Perfect Nine” inte bara myten om Gĩkũyũs och Mũmbis tio döttrar utan fungerar också som ett dokument som bevarar Gĩkũyũs kulturella traditioner.

Ngũgĩ skapar en vacker återberättelse av Gĩkũyũ-myten som betonar den ädla strävan efter skönhet, nödvändigheten av personligt mod, vikten av fromhet och en känsla för Givaren Supreme – en varelse som representerar gudomlighet och enhet över världsreligionerna. Alla dessa saker smälter samman till dynamisk helhet: en meditation över början och slut; och en palimpsest av forntida och samtida minne.

I Financial Times hyllades boken av Nilanjana Roy och det feministiska perspektivet lyftes fram. De nio döttrarna (av de egentligen tio; en bär på en särskild historia) kan nämligen ses som den östafrikanska feminismens ursprungsmödrar. 

Jag beklagar djupt att Ngũgĩ wa Thiong’o aldrig fick sitt så välförtjänta Nobelpris. Frid över hans minne!

The post Ngũgĩ wa Thiong’o – den kenyanske mästaren first appeared on Opulens.

VÄRLDSLITTERATUR. Jamaica Kincaid, Adonis och Ngũgĩ wa Thiong’o är några av de utomeuropeiska författare som ständigt är Nobelpristippade. Blir 2021 året då den nya Akademien öppnar priset mer mot världen?

Bara fem Nobelpris har gått till afrikanska författare, det är ett faktum som brukar upprepas inför en av litteraturvärldens största högtidsstunder. Även Svenska Akademiens Anders Olsson beskrev förra året det stora fokuset på västerländska författarskap som en brist, i en intervju med TT.

Men Akademien har nu börjat ta mer systematisk hjälp av expertis på andra språkområden. Det väcker förhoppningar inför framtiden, menar Birgitta Wallin, redaktör för tidskriften Karavan som lyfter litteratur från hela världen.

– Det visar väl att man har sett att det behövs. Det är också väldigt svårt att få överblick över världens all litteratur så att söka hjälp hos dem som har förstahandskunskaper är en god idé, säger hon och fortsätter:

– För det är ingen brist på bra författare. Och om man ser tillbaka är det så otroligt få från världen utanför väst som har fått det. Det vore på tiden.

Utmanande villkor

Birgitta Wallin har själv tre favoriter som ofta nämns i förhandsspekulationerna, hon hoppas att Jamaica Kincaid, Adonis eller Ko Un ska få priset.

– Jamaica Kincaid har ett sånt suggestivt språk, hon har en helt egen stil med sina omtagningar. Hon har placerat Karibien på den litterära kartan på ett personligt vis. Med skärpa visar hon fram den koloniala historien och dess efterverkningar, och hon skildrar relationer på ett förbluffande djärvt sätt, speciellt mor-dotterrelationen.

Birgitta Wallin lyfter även fram Edwidge Danticat, som är ung men “lyckas fånga in historiens smärtpunkter” och Maryse Condé från Karibien, samt Adonis från Syrien. Han har länge betraktats som en av de största arabiska poeterna och man kan även se honom som en länk mellan den muslimska världen och väst.

– Hans storverk, trilogin “Boken”, liknar inte något annat. Och han är gammal, han har fyllt 90*, säger hon.

Även 83-årige kenyanske Ngũgĩ wa Thiong’o börjar bli till åren, och hans betydelse för afrikansk litteratur lyfts ständigt fram – bland annat av författaren Tsitsi Dangarembga.

– Han har fortfarande en chans att få priset, som Chinua Achebe borde ha fått. Men generellt är villkoren för afrikanska författare, särskilt svarta afrikanska författare, utmanande på grund av en rad kulturella och ekonomiska skäl. Det är ofta svårt för dem att ägna den tid och energi som behövs för att kontinuerligt producera på höjden av sin förmåga, säger Dangarembga.

Afrikansk diaspora

Trots att en ny, vital afrikansk litteratur nu växer fram, och förlagsindustrin i länder som Nigeria börjar få ett större fokus på skönlitteratur, har afrikanska författare fortfarande svårt att göra sig gällande globalt, menar Tsitsi Dangarembga.

– Berättelser är fönster till symboliska världar. Och på grund av hur världen är strukturerad i dag i det västerländska imperiet, anses den symboliska världen som frammanas i afrikanska berättelser ofta ha mindre värde, säger hon.

Dangarembga ser Nobelpriset som betydelsefullt för afrikansk litteratur, för att det betonar vikten av afrikanska författares verk för världen och deras egna samhällen. Det ger också litteraturen en större publik och författarna ett kreativt andrum.

Christina Kullberg, professor i fransk litteraturvetenskap på Uppsala universitet, framhåller även hon Ngũgĩ wa Thiong’os stora betydelse. Men hon har en annan favorit: Marie N’Diaye, som är född i Frankrike med senegalesiska rötter.

– Det är svårt med diskussionerna kring utomeuropeisk litteratur och att vi fortfarande diskuterar så mycket i form av nation eller språk, säger hon och fortsätter:

– Marie N’Diaye är estetiskt jättespännande, och har ett sätt att närma sig frågeställningar som vi förknippar med utomeuropeiska författarskap: som migration och rasproblematik. Hon skriver om det indirekt, nästan i en Gustave Flaubert-tradition.

Rörlig litteratursyn

Kullberg poängterar att Nobel lutade sig mot en litteratursyn likt Goethes, där en god författare ansågs kunna göra sig gällande oavsett nationell kontext. Det är ett perspektiv som i dag ifrågasätts i forskningen om världslitteratur, menar hon.

– Det verkar som att Akademin försöker arbeta i den riktningen men samtidigt erkänner att man är begränsad och partisk, för att vi alltid bedömer saker utifrån vår horisont med den uppväxt och den läsning vi har formats av, säger hon.

En sådan diskussion tycker hon är viktig, mindre för representationens skull och mer för vad den säger om hur vi ser på litteratur. Och apropå en bredare, mer rörlig litteratursyn för Christina Kullberg fram en annan kandidat.

– Linton Kwesi Johnson, det är ett författarskap som har haft en otrolig kulturell betydelse. Det är en muntlig litteratur, med koppling till dub och reggae, som på senare år har fått ett mycket större erkännande.

Fotnot: Adonis är 91 år.

Elin Swedenmark/TT

The post Dags för Akademien att lyfta in världen? first appeared on Opulens.

Photograph: Anne Edelstam. Edited by Opulens 

TEA CULTURE. Just a short drive from the heart of Nairobi, Kenya, I had the pleasure of getting an insight into life on a settler’s tea plantation. Nairobi isn’t a pretty city but it has the advantage of being close to nature and wildlife delights.

This cloudy but pleasantly warm morning, we drove up the hills to Kiambethu farm in Limuru province at an elevation of some 2000 meters. Fiona Vernon – whose grandfather planted tea there in 1918 – came out to welcome us to her spot of paradise, situated in a particularly lush and green part of Kenya.

We were a bit early, so I had ample time to stroll around in her marvellous garden, with flowers that we in Europe can only buy expensively in a few exclusive shops. The colourful birds were rejoicing at collecting their sweet nectar. The gardener was busy cleaning away the weeds but happy to take a break and tell me about all the different plants they were growing.

When the rest of the group had all arrived, Fiona started the tour around her nowadays much smaller tea plantation. She explained how her grandfather, A.B. McDonell, had bought the farm and was the first person to grow, make and sell tea commercially in Kenya – now one of the country’s biggest exports.

That was approximately at the same time as Karen Blixen and her husband, the Swedish Baron Bror Blixen, started their coffee farm not far away. Their life story is told in Karen’s autobiography “Out of Africa”, later turned into a movie, starring Meryl Streep and Robert Redford.

Tea was easier to grow than coffee in these hills, though. It grew so well that a factory was built on the farm. It was in use until the 1960s. Finally, parts of the farm were sold to a neighbouring Kenyan tea farmer and only a small portion left for the family.

However, it still provides enough tea leaves for the farm to survive. Fiona showed us the tea plants and how the leaves are delicately picked daily by hand. The leaves are put in baskets that the pickers carry on their backs before spreading them out on blankets on the floor. Each day they have to be taken to a tea factory for immediate processing.

Each farm’s tealeaves are mixed according to quality determined by specialized tea-tasters and then sent to the auctions at the Mombasa docks. The tea brokers know the areas and their different flavours, and can thus craft the blend that suits their brand. It’s seldom that a tea is made from only one plantation. Mombasa is the port for most of the African tea-growing countries, and from there the tea is then shipped off to faraway lands.

So whenever you take a sip of Lipton tea, you also have a taste of Kenya. Your warming cup of tea has made it through many hands and has travelled far to reach your taste buds. There are many miseries in this world of ours but equally many miracles. Let’s not forget that and treasure what we do have, giving all tea farmers around the world a thankful thought and, as far as I am concerned, especially Fiona and her pickers. I will definitely never take my morning tea for granted any more!

The post Discovering a genuine tea farm first appeared on Opulens.

PRIORITERING. Nyhetsbevakningen kring katastrofer och olyckor styrs av journalisters och läsares grad av identifikation med de drabbade. Lisa Bjurwald om hur de mallorcanska offren får mer uppmärksamhet än båtflyktingar från Afrika.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

“Är du i säkerhet?”

Textmeddelandena rasade in under gårdagen och som journalist och allmän katastroftänkare tog det inte många sekunder innan jag konkluderade att också Palma de Mallorca, en av Europas säkraste städer där jag delvis är baserad, måste ha drabbats av ett terrordåd.

Men nej, det var de nordliga delarna av ön som ansatts av sådana skyfall att hela bilar svepts med i vattenmassorna och fem personer — i skrivande stund uppdaterat till nio, samt över 20 saknade — fått sätta livet till.

Det är lätt att svepas med (ursäkta ordvalet) av nyhetsutvecklingen och större delen av gårdagen hade jag och lokala branschkollegor svårt att fokusera på någonting annat. Sociala medier gör sitt till. Efter ett tag fick vi tumkramp av det ständiga uppdaterandet av katastrofkonton som 112 Baleares (“en till död!”, “nu är det uppe i 25 saknade!”). Spanska ministrar meddelade att de tänkte flyga in och visa sitt stöd, helikoptrar surrade i luften och nödflygplan lyfte i strida strömmar från fastlandet. Det gillar vi journalister, det rycker i nyhetsnerven.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

På eftermiddagen började skammen smyga sig på. Dödssiffran verkade ha stabiliserats kring nio, och är det inte ganska många fler än så som dör på Medelhavet varje dag? Jag var tvungen att googla, och jodå, enligt UNHCR har över 1 600 människor dött eller försvunnit till på väg till Europa hittills i år, de flesta när de försökte ta sig över Medelhavet på väg från Nordafrika. Men det där läsarpirret som motsvarar journalistens nyhetsnerv — “det kunde ha varit jag!”, klick klick, skicka vidare, dela på Facebook, kommentera med snyftis på Twitter — det utlöses ju inte av att man läser om migranter. “Mallorca, Ulla, där var ju du och jag i fjol!”.

Och det här vet vi redaktörer, för vi är också människor, detta släkte som på en gång kan gråta störtfloder över en hundvalp med stukad fot på andra sidan jordklotet och i nästa sekund gäspande klicka bort ännu en text om någon dum invandrarunge som försökt ro över havet i en plastjolle. Det är inte utan att vi alla förtjänar att uppleva Tate Modern nya konstverk, där besökare på Londonmuseet sprejas med tårframkallande gas framför installationer om flyktingar.

Diskussionen om vad medierna (alltså vi journalister; att alltid prata om “medierna” blir att avstjälpa sig ansvar på någon anonym och byråkratisk maskin) väljer att bevaka, hur vi gör det och vad vi utelämnar, den får aldrig avstanna. När jag skriver det här poppar en liten rubrik upp på expressen.se om att minst 50 personer har omkommit i en afrikansk bussolycka. Men jag ser inget på aftonbladet.se (med reservation för att det puttats ned till lägsta prionivå, bland höstrecept och gräsklipparannonser). Där har reportrarna istället fått tag på en svensk semesterfirare som får rysa över hur nära Mallorca-floderna han befann sig. Själv lyckas jag inte hitta artikeln om bussolyckan förrän flera timmar senare, för jag mindes inte vilket afrikanskt land det handlade om och sökte förtvivlat om och om igen på “Kongo”. Det var Kenya.

Alla artiklar av Lisa Bjurwald

The post En mallorcan är mer än fem immigranter first appeared on Opulens.