I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.

1. TV-SERIE

Amelia – Genom krig och kärlek av Eduard Cortés
Recension av Christoffer Andersson
SVT Play

Sverigeaktuell dramatisering av Julia Navarros succéroman om den unga Amelia som blir spion under åren före andra världskriget. Överklasstjejen Amelia Garayoas (Irene Escolar) faller platt på golvet när hon rycks med i spanska revolutionen och förälskar sig i den ödmjukt karismatiska Pierre Comte (Oriol Pia). En gripande berättelse om kollisionen mellan familjen och samhället, det lilla och det stora, helheten och delen. Man har lyckats sätta frihetens och jämlikhetens lockande kraft på bild och det finns all anledning att fortsätta följa Amelias och Pierres äventyr genom Europa.

2. PROSA

Kyss Karlsson i nacken av Karin Brunk Holmqvist
Recension av Bo Bjelvehammar
Bokfabriken

Nittonde boken av Karin Brunk Holmqvist, vinnare av årets Piratenpris. Som brukligt handlar det om österlen. En roman om några smått excentriska individer som i en liten husklunga längs en väg, som inte är allmän, utan sköts av en vägförening. Det är vid möten med denna som underhåll och framtida planer slås fast. Och även olika uppfattningar kommer upp på bordet.

Det blir dock vägfrågan som svetsar samman personerna i gruppen. De vill inte veta av någon förändring, särskilt som de inte blir informerade. Kommunens tjänstemän kommer med sin torra regelbok, men människorna här låter sig inte övertygas. Det uppstår plötsligt goda samtal mellan dem och de blir inte så retsamma mot varandra.

Karin Brunk Holmqvist är mästerlig på att skapa ett universum i det lilla, att tända provinsens ljus i Vitaby, att se det enkla i det sammansatta, att locka fram människors styrkor och låta svagheterna vissna.

3. SERIEKONST

Berserk av Kentaro Miura 
Essä av Pål Eggert

Med anledning av serieskaparen Kentaro Miuras hädangång i maj 2021 skriver Pål Eggert om hans oavslutade manga Berserk, påbörjat 1989. Huvudpersonen Gutsy, den svarta svärdsmannen, jagar demoniska varelser som infiltrerat samhället och under nätterna hemsöks han av andar som besätter exempelvis skeletten på ett slagfält och försöker döda honom. Gutsy rör sig genom en senmedeltida värld av europeiskt snitt, har ett jättelikt svärd och åtföljs av en liten älva som i mångt och mycket är hans motsats. Gutsy själv framstår i seriens begynnelse som ganska osympatisk och bryr sig inte om så mycket annat än att få hämnas. Som läsare svävar man i okunskap om vad som driver honom i sitt något monomana sökande efter revansch.

En på många sätt extrem serie, men inte utan ljusglimtar. Det finns inga skäl att inte läsa detta mästerverk.

4. FILM

Supernova av Harry MacQueen
Recension av Björn Berglund/TT

Stillsamt drama om ett par (Colin Firth och Stanley Tucci) som åker på en bilsemester innan en av dem försvinner in i demensens dimmor. De skämtar och smågrälar sig igenom det vackert filmade och symboliskt höstfärgade landskapet. Samtidigt rycker avgrunden obönhörligt närmare. Resan blir till ett nostalgiskt och vemodigt bokslut över deras liv tillsammans. Inte en film om demens så mycket som en berättelse om att försöka ta farväl av någon man älskar. Och som sådan är den en snyftfest som ibland gränsar åt det tillrättalagda och banala, men som har tillräckligt med humor och välskrivna repliker för att historien ska bli berörande och charmig ändå.

Med skådespelare som Tucci och Firth – den senare har något slags svart bälte i att visa smärta och tillbakahållna känslor med små medel – går det inte heller att misslyckas, menar Björn Berglund.

5. MUSIK

Allegro für Klavier – Robert Schumann, m.fl., Seung-Yeun Huh, Solo Musica 2021
Recension av Björn Gustavsson

Pianisten Seung-Yehun Huh, från Korea, har sedan länge intresserat sig för tysk romantik, och på sin senaste skiva djupdyker hon i Robert Schumanns musikaliska universum. Tolkningarna är utmärkta snarare än hänförande; bäst är hon i den omfångsrika ”Fantasie C-Dir” opus 17. Känslostarkt målar hon den färgrika spretigheten i första satsen, väl följande angivelsen: ”Dueschaus phantastisch und leidenschaftlich vorzutragen”.Bachs viola da gamba-sonater fungerar som rena meditationspasset.

Att få sjunka ner i denna långsamt framskridande musik – framförd med sådan finess som på denna cd Sonatas for viola da gamba and harpsichord, med Robert Smith och Francesco Corti – är en ynnest. Men det starkaste spåret är gamba-spelaren Robert Smiths egen komposition, ”Dido’s torment”: intensiv, gränsöverskridande musik som utifrån djupaste respekt för barockgenren hänfört driver i riktning rockmusik.

The post Kulturtips: Från krig och kärlek till gränsöverskridande musik first appeared on Opulens.

SERIEKONST. Tidigare i år avled den legendariske japanske serieskaparen Kentaro Miura. Mest känd är han för mangaserien Berserk. Pål Eggert ger här en introduktion till detta betydande mangaverk.

Kentaro Miura föddes 1966 och dog i maj 2021. Han är mest känd för sin oavslutade manga Berserk som han påbörjade 1989. Seriens namn antyder raseri, vildsinthet, måttlös vrede och det är en bra beskrivning av den. Romanens huvudperson bär ett mörkt raseri inom sig, men det är också en serie som är vildsint i sina uttryck.

Miura påbörjar sitt serieepos in medias res. Huvudpersonen Gutsy, den svarta svärdsmannen, jagar demoniska varelser som infiltrerat samhället och under nätterna hemsöks han av andar som besätter exempelvis skeletten på ett slagfält och försöker döda honom. Gutsy rör sig genom en senmedeltida värld av europeiskt snitt, har ett jättelikt svärd och åtföljs av en liten älva som i mångt och mycket är hans motsats. Gutsy själv framstår i seriens begynnelse som ganska osympatisk och bryr sig inte om så mycket annat än att få hämnas. Som läsare svävar man i okunskap om vad som driver honom i sitt något monomana sökande efter revansch.

Den ensamme hämnaren har skildrats många gånger även om  Berserk är både manus- och teckningsmässigt utförd. Gåtfulla antydningar om en bakgrundshistoria håller kvar läsaren. I The Golden Age kastas läsaren tillbaka till Gutsys förhistoria och bevittnar hans födelse ur en hängd kvinnas kalla sköte. Han blir motvilligt omhändertagen av en legosoldat och lär sig tidigt svinga ett svärd som är lite för stort, något som kommer att bli hans signum. Gutsy är långt ifrån älskad och som så många försummade och misshandlade barn försöker han hela tiden leva upp till sin fosterfaders förväntningar och göra sig förtjänt av hans uppskattning. Här etableras ett av seriens teman, nämligen längtan efter samhörighet och hur makthunger, rädsla, fanatism och andra känslomässiga murar hindrar den från att förverkligas.

Ett hundraårskrig rasar mellan två länder (liksom det gjorde mellan Frankrike och England) och Gutsy färdas som legosoldat från fältslag till fältslag. Till slut träffar han på ett kompani, Band of the Hawk, som leds av den karismatiske Griffith. Där Gutsy är mörkhårig, ensamvarg, grovhuggen på alla sätt och utan några andra framtidsutsikter än att klara sig från dag till dag är Griffith en ljushårig, en ledare, elegant och smidig på många sätt, och med storslagna ambitioner. Just på grund av dessa skillnader men också för att de båda är av samma obändiga material dras de till varandra och Gutsy blir medlem i Band of the Hawk.

Berserk är på många sätt en extrem serie. Blod flödar ofta över sidorna, människor dör i drivor, och den värld som målas upp är ofta hård och skoningslös. Samtidigt skildras behovet av tillhörighet och samhörighet ur olika synvinklar. Mörka fantastikskildringar riskerar ibland att bli för ensidiga. Joe Abercrombie är till exempel på många sätt en njutbar författare men han balanserar stundtals ibland på gränsen till att bli förutsägbar och klichémässig.

Miura lägger ofta in ljusglimtar vilket gör att mörkret framstår som ännu djupare. Ett exempel på detta är samhörigheten mellan soldaterna i Band of the Hawk som gör att de framstår som en ö av medmänsklighet i ett hav av kallsinnig brutalitet. Det gör också att sveket mot dem drabbar läsaren desto hårdare.

Miura utvecklades som tecknare under seriens gång och använder mangaseriens stora ögon och andra särdrag sparsamt. Han är detaljerad och kan även använda sig av symbolism i sina bilder. Särskilt i sexorgiescenerna i Retributionarc utvecklar Miura ett mer symbolmättat bildspråk. Jag har sett influenser från Giger, men också från Bosch och Brueghel. De senare kommer särskilt till uttryck i exempelvis solförmörkelseepisoderna där helvetet bryter ut på jorden.

Berserk är dock en aning ojämn. De första böckerna känns som en introduktion som är okej. När sedan “Golden Arc” sätter igång och vi får reda på Gutsys historia och hans möte med Griffith får berättelsen en helt annan tyngd och fokus. Gutsy erkänner sitt undertryckta behov av gemenskap och bejakar det i Band of the Hawk. Han börjar också drömma för egen del och inser att han inte bara behöver leva från dag till dag. Jag har märkt att många som läser Berserk återkommer till just denna del av berättelsen som något av det bästa de läst.

Vi får också följa hur världen gradvis blir mer magisk. Till slut sker ett slags övernaturligt genombrott där monstren och magin inte längre döljer sig i skuggorna och nätterna utan träder ut i dagsljus och blir uppenbara för alla människor i Midland. Det är också här som berättelsen börjar dala något. Det är fortfarande spännande och välgjort men Gutsy framstår inte som lika besatt längre och finner även en ny gemenskap. Känslan av ond, bråd död och mystik lättar lite. Ett par häxor blir en del av handlingen och ger läsaren förklaringar om hur det kommer sig att övernaturliga varelser och företeelser blir så mycket talrikare, förklaringar som gör världen mer gripbar men också mindre mystisk och skrämmande. Från att ha varit en brutal berättelse där det magiska till stor del domineras av mörka makter blir det en mer traditionell högfantasyvärld med troll, älvor och magiker av olika schatteringar. Det är inte dåligt, och jag hade gärna läst den här berättelsen i en annan inramning, och med en annan huvudperson än Gutsy men det är inte det här som gjorde Berserk närmast unik. Jag hade hellre sett att Miura höll fast mer vid konflikten mellan Gutsy och Griffith och lät den magiska fasen som världen trädde in i förkortas. Som det är nu känns det mest som att Miura ville använda sig av ett vinnande kort samtidigt som han målade om kortet…

Miura väjer inte för något i sin berättelse, något som många med mig uppskattar och kanske ser som en av de verkliga fördelarna med serien. Men jag måste erkänna att jag blir lite trött på skildringar av sexualiserat våld mot kvinnor. Ibland känns det slentrianmässigt och obehagligt på ett sätt jag inte uppskattar. Sen ska det sägas till Miuras försvar att även män kan råka ut för sexuella övergrepp i Berserk, men det förekommer ändå inte i samma omfattning.

Men oavsett vad man tycker om seriens utveckling så lär vi aldrig få läsa den i sin helhet så som Miura ville utföra den. Han dog i maj 2021 och då var serien fortfarande oavslutad. Kanske kommer någon annan att ta upp stafettpinnen – eller penseln – och fullfölja serien. Till dess finns det inga skäl att inte läsa Miuras mästerverk.

The post Kentaro Miuras mangamästerverk first appeared on Opulens.