MODERNISERING. Jesper Nordström reflekterar över innebörden av den modernisering som den katolska kyrkan genomgått. ”Den förre påven visste att balansera det jordnära med det mystiskt högtidliga och det är bara att önska att den nye påven klarar den balansgången.”

Det europeiska intellektuella klimatet i Europa 1960 kan sammanfattas med en parafras på Asterix: ”…och hela kontinenten är invaderad av marxism. Hela? Nej en by håller tappert stånd”.

Nu är ju inte Vatikanen en by, men i en tid präglad av vänsterideologer stod det katolska fästet sig ganska slätt på den västeuropeiska intellektuella kartan i fråga om att tillhandahålla en ideologi att finna tröst i och vägledning av.

Den katolska kyrkan upplevdes helt enkelt av väldigt många som världsfrånvänd och introvert. Det var med andra ord dags för att ha konferens igen. Eller koncilium rättare sagt.

Andra Vatikankonciliet

Och nog blev det konferens alltid! Det hade ju passerat nästan hundra år sedan förra konciliet. Det spelas upp en scen för mitt inre där någon kardinal knackar på påve Johannes XXIII:s kontorsdörr och frågar om det inte hade varit bra att ventilera lite nu på fredag eftersom det var hundra år sedan man pratade om det här med treenigheten och allt det där andra.

Skämt åsido så handlade konciliet som varade i hela fem år om två ting: den interna teologin och själva ideologiproduktionen. Det vill säga framför allt den katolska kyrkans roll i samhället. Det var här stenen sattes i rullning till latinamerikansk befrielseteologi och ett fokus på hur fattiga skall få tak över huvudet och mat.

Moder Teresa hade ett sådant fokus långt innan kardinaler och teologer i någon dammig sal sammanträtt och satt det på pränt, men efter 1965 vann hon större erkännande. Det var som om huvudkontoret nu erkänt särarten hos en egensinnig medarbetare. Det samma gällde också för den förre påven som var fullt upptagen med sin gärning som präst i Latinamerika. Det framstår nästan som om konciliet var en konferens i elfte timmen där det snarast kodifierades vad som redan låg i luften beträffande kyrkans praktik.

Men vad hände då med de gamla dammiga böckerna, det teologiska hårklyveriet, drömmen om att ta ner en mirakulös glömd bok i den mörkaste korridoren under Peterskyrkan?

Jo Andra Vatikankonciliet hyste det också och här ges oss en biljett in – ett slags nav – kring vilket mycket av den teologiska debatten kretsar.

En historisk tillbakablick

Redan under tysk medeltid var det så att den rådande debatten kulminerade i Rom. Återigen var nu på 1960-talet Vatikanen den där sista konservativa instansen som under galgen måste säga att ”ja men okej, då, vi får väl ge oss i vissa frågar och mjukna lite i vår hållning.”

Påvens otroliga makt under högmedeltiden kritiserades av den store mystikern Eckhart von Hochheim, mera känd som Meister Eckhart. En filosof som en viss nyandlig charlatan stulit sitt namn från. Med dunkla tankegångar föregripande Baruch Spinozas gudsbegrepp talade Meister Eckhart om den inre gudsgnistan, den som ligger mystiskt dold mellan atomerna och köttet, det icke-reducerbara inom människan som är Gud.

Detta var något helt annat än det passiva kärl människan förväntades vara i efterföljd av de tidiga kyrkofäderna såsom Augustinus.

Det må framstå som hårklyveri, men här lanserades ett gudsbegrepp som inte ser Jehovas befallningar som något som bara hälls in i kroppen från himlen utan utgör erkännandet av att om vi skall höra Gud så måste vi redan ha Gud inom oss. Med andra ord var detta sprängstoff mot kyrkans rådande ordning.

Det är som om tysk teologi på 1300-talet fick sin egen Jeff Bezos; ”Gud hem till dig utan mellanhand”. Men på köpet följde också det i vår tid urvattnade personliga gudsbegreppet, religionen som individuell känsla och något bortom kyrkan med dess lagiskhet. Är detta alltid av godo?

Katolska kyrkan och fenomenologin

Under Andra Vatikankonciliet såg man dock på mer moderna teologers begreppsapparat och med inspiration från tysk fenomenologi med namn som Edmund Husserl och Karl Jaspers erkände man ett slags lösare gudsbegrepp som också blev mer konstruktivistiskt. Om detta var av godo går att diskutera i oändlighet. Risken föreligger ju att vilket sus och porl som helst i livsväven kan vara Gud. ”Jag cyklar ut till ljudet av vinden i björkarna och möter Jehova i det.”

En pendelrörelse i den katolska kyrkan

Konciliet handlade om hur religion kan vara en djupt känd rysning i människan å ena sidan och å andra sidan handla om att bygga härbärgen i Rio de Janeiros slum.

Gott och väl, men hur mycket kan man tänja frågan om Gud innan begreppet blir urvattnat? 

Ja, hela tiden denna pendling mellan olika djupa psykologiska behov hos människan och här kommer jag nu till skott med en åsikt: Katolicismens mystiska kärvhet och ”annanhet” är bättre skickad som en samlande kraft i en mörk tid än den snart helt sekulariserade Svenska kyrkan som tar in yoga och meditation i kyrkorummet i ett slags desperation för att locka nya medlemmar.

Vår tids påvar

Vatikanen och katolicismen väjer inte för att vårda sitt varumärke och trots att man likt Herkules verkligen ledde in floden genom stallet på 1960-talet bevarar den katolska kyrkan sin kraft på ett vis som ingen annan institution har lyckats med. Den förre påven visste att balansera det jordnära med det mystiskt högtidliga och det är bara att önska att den nye påven klarar den balansgången.

Något saknas hos Svenska kyrkan

Det händer att man ibland som skribent går in en skrivprocess med en attityd och kommer ut med en annan inställning. Man för en dialog med sig själv genom pennan. Så började jag med ett vanvördigt lite skämtsamt tonfall om påven på kontoret men lämnar med ett slags mer komplex, om än ej helt blind, vördnad. Det är kanske den sekulära väldigt svenskt ljumme gråsossen i mig som ändå saknar något. Det som inte bara är tacomys på församlingshemmet.

The post Vad har moderniseringen av katolska kyrkan inneburit? first appeared on Opulens.

MINNESORD. Som bekant har påve Franciskus förts till den sista vilan. Jytte Holmqvist tecknar här ett porträtt av ”påven av alla påvar”, en ”kärlekens vapendragare”.

Papa Francesco, Sua Sanctitas – kärlekens vapendragare (1936-2025)

Habemus papam. Vi hade påven av alla påvar. Han existerade mirakulöst nog; världens mest självklara och jordnära påve som gick sin egen väg och lyste upp en dunkel omvärld av rämnande moraliska stöttepelare.

Konsten att leva som man lär, att våga vara människa i en medlarroll mellan det värdsliga och det andliga, att representera Gud och bli verkligt allsmäktig i sin sårbarhet, att vara stark men ödmjuk, innerlig och trofast men stolt i sin övertygelse, att leda med insikt och värdighet, och att vara allestädes närvarande. Franciskus – redan namnet klargjorde vad han stod för och såg som kärnan i sin roll som ledare för den katolska världen.

Franciskus av Assisi som förebild

Den argentinsk-födde Jorge Mario Bergoglio var ’perfectly imperfect’ och blev påve Franciskus, som inspirerades av den italienske mystikern och diktaren Franciskus av Assisi –  ett ”alla tiders helgon” som ”kom från en rik familj och började sin bana som en lättsinnig festprisse. Men kallelsen drabbade honom med stor kraft och i sin strävan efter att återuppbygga Kristi kyrka valde [han]… extrem fattigdom i sin tjänst för de utstötta”.[1] Franciskus av Assisi var en man som var lika mystisk i diktarskapet som den jesuit-tillvände zuchetto-bärande påve Franciskus var förunderlig i sin attityd till sitt ämbete.

Franciskus diametrala motsats

Dennes diametrala motsats, ’hyper’-konservative tyskfödde föregångaren Joseph Ratzinger, alias Benedictus XVI, hade som bekant vitt skilda grundvärderingar och antog ett desto mer högfärdigt förhållningssätt; snävt fokuserad på det ytliga och kyrkan som institution snarare än förvissad om en levande, engagerad kyrka (The Two Popes skildrar träffsäkert deras spända samspel och nyligen Oscarsbelönade Conclave ligger i allra högsta grad även den i tiden).

Med religionen som politiskt verktyg

”Reformpåven”[2] påve Franciskus fascinerade och blev en medial frontfigur och ansikte utåt som valdes till ”TIME’s person of the year” 2013 och prydde omslaget till Vogue och Rolling Stone. Han utstrålade en personlig kraft och uppmanade oss att drömma och aktivt bidra till en bättre, annorlunda värld (”Soñá que el mundo con vos puede ser distinto”, på idiomatisk argentinsk spanska).

Hur balanserade han sin ideologi med en tilltro till, men även oro för, mänskligheten? Hur lyckades han använda religionen som ett politiskt verktyg? Och var går gränsen mellan politik och sunt förnuft? Ska inte politik handla om just sunt förnuft?

Franciskus gick från klarhet till klarhet

I sina 15 år av påvliga åtaganden gick Franciskus resolut från klarhet till klarhet. En politisk aktör som agerade utifrån hjärtat och vad som såväl kändes – som var – rätt, valde han sida i den globala dragkampen och klyftan mellan Nord och Syd, uttalade sig om fattigdom och rikedom, flykting- och migrationspolitik, obalanserad resursfördelning, klimatförändringar, naturkatastrofer och hungersnöd, ökad nationalism, kyrkliga övergrepp, kapitalism och klassförtryck, kvinnans roll i samhället och samhällets behov av hennes ökade närvaro i offentliga institutioner inklusive hennes vikt för Vatikanen, homosexuella rättigheter, osv.[3]

Liksom för hans namne från Assisi, var påve Franciskus tilldelade yrkesroll när han valdes in 2013 ett kall som han besvarade genom att tala till massorna men där han likaså inledde dialog med de mindre grupperna och valde att aktivt företräda de som lever i marginalen, på samhällets undersida.

Caritas var ett ledord för Franciskus

Passande född i kulturens smältdegel kosmopolitiska Buenos Aires där han utsågs till Ärkebiskop 1998 innan han fick kardinalstatus 2001 och tog på sig ordförandeskapet för den argentinska biskopskonferensen 2005 till 2011, blev Bergoglio/Franciskus under sin karriär mer världsmedborgare än porteño.

Fokuserad på det allmänmänskliga och det existentiella som förenar oss påminde han oss om att allt när som helst kan tas ifrån oss och rådde oss att slå ett slag för medlidande, empati, och respekten och kärleken till medmänniskan – där caritas blev ett ledord och nyckelbegrepp.

Omgiven av kardinaler i Vatikanens mikro-makrovärld tänjde han på traditioner och förhållningssätt och följde sin egen sanning. Han tvagade fångars fötter och besökte så sent som på Skärtorsdagen Regina Coeli-fängelset i Rom där han i vad som har setts som ”en av de vackraste gesterna”[4] inför 70 intagna förklarade att ”[j]ag vill varje år göra det som Jesus gjorde på skärtorsdagen, tvätta fötterna, i fängelset” /…/ ”I år kan jag inte göra det, men jag kan och jag vill vara nära er. Jag ber för er och för era familjer”.[5]

Han levde så spartanskt som möjligt

’Påven av alla påvar’ kände ”ömhet för dem som sitter bakom galler” och frågade sig ”varför de och inte jag”[6]. Han levde så spartanskt som möjligt ”i en enkel lägenhet i gästhemmet Domus Sanctae Martae istället för i det apostoliska palatset i Vatikanen”[7], talade till folket på folkets vis eller bönder på bönders vis, och gick i deras skor.

Deltog i samhällsdebatterna

Han var kritiskt engagerad i aktuella samhällsdebatter och satte sig emot politiker som en gång representerade den (villkorligt) fria världen men där den fria världen nu är ett minne blott. Och bara elva dagar innan Franciskus gav upp andan på morgonen annandag påsk efter att ha vinkat ett sista tacksamt farväl av sin personliga sköterska Massimiliano Strappetti, som räddade hans liv mer än en gång, föredrog denne argentinare som aldrig återvände till sitt hemland[8] att i Peterskyrkan bära poncho framför sedvänlig kaftan – ett visuellt och symboliskt drag som har kallats ”Pope in a poncho, revolution in a photo”.[9]

En av de största tänkarna

Därmed närmade han sig mentalt sina rötter och fick kanske äntligen chansen att återvända till sitt hemland genom en annan dimension. Latinamerikan i hjärta och själ, och en man som djupt älskade sitt land men var tvungen att lära sig att bli far för hela världen[10], kom påve Franciskus från en nation av öppensinnade och var en av de största tänkarna och människorna världen någonsin har skådat. Riposa in pace.

Jag vill tacka min kollega och vän Roberta Colonna Dahlman vid Lunds Universitet för hennes tankar och inspiration och för att hon generöst delat med sig av artiklar på hennes italienska modersmål (La Gazetta Italiana, Vatican News, etc). Dessa, liksom hyllningar till påven i La Nación, Clarin, och andra stora argentinska tidningar, ger läsare ynnesten att få komma närmare påve Franciskus – nu i memoriam. Det språk man föds med och faller in i är otvivelaktigt starkt rotat i sinne och själ trots att kroppen länge befunnit sig på andra breddgrader.

[1] https://katolsktmagasin.se/2018/10/04/franciskus-av-assisi-ett-helgon-for-alla-tider/

[2] https://signum.se/pave-franciskus-har-avlidit/

[3] https://www.abc.net.au/news/2025-04-22/pope-francis-geopolitical-player-weath-climate-nationalism/105201666

[4] https://www.vaticannews.va/it/papa/news/2025-04/don-vittorio-trani-grazie-papa-francesco-carcere-regina-coeli.html

[5] https://www.vaticannews.va/sv/paven/news/2025-04/paven-besoker-fangelse-i-rom.html

[6] https://www.vaticannews.va/it/papa/news/2025-04/don-vittorio-trani-grazie-papa-francesco-carcere-regina-coeli.html

[7] https://signum.se/pave-franciskus-har-avlidit/

[8] https://www.bbc.com/news/articles/cpdzy96xdzqo

[9] https://www.nytimes.com/2025/04/11/world/europe/pope-francis-st-peters-basilica.html (se även https://www.americamagazine.org/issue/pope-poncho )

[10] https://www.bbc.com/news/articles/cpdzy96xdzqo

The post Påve Franciskus – kärlekens vapendragare first appeared on Opulens.

VITAL. Sven Stolpe var en ofantligt vital, livsglad, intellektuellt rörlig — för att inte säga intellektuellt vig — människa som med stor lätthet rörde sig mellan imponerande storheter, skriver Crister Enander. Han riktar också skarp kritik mot Alex Schulmans Bränn alla mina brev och menar att de recensenter som hyllat boken har fel.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Minnet öppnar sig och jag blickar ner genom åren och ser mig själv som nybliven tonåring. Tretton på det fjortonde, tror jag bestämt att jag var där borta på andra sidan av tidens titthål.

Jag var ständigt, inte sällan varje dag, på Stadsbiblioteket och gick dessutom inom Bergmans bokhandel och Nates antikvariat — två platser som i snabb takt fyllde mina bokhyllor i rummet därhemma och det till överkomliga priser. Kunskapstörsten var överväldigande, som en kraft vilken gripit tag i mig och inte gav mig någon ro eller tid över för vegeterande eller slö letargi. Varifrån den kom är jag inte klar över än idag. Jag läste febrilt. Det var överväldigande, nästan smått extatiskt genom det sätt världen växte oavbrutet. Fortfarande är jag en utpräglad och ohjälpligt besatt bokläsare, en lustläsare.

Ty kunskap äger en sällsam dragningskraft. I den där säkerligen retligt brådmogne och vetgirige fjortonåringens liv var det särskilt en svensk författare som förmådde slå upp ett stort fönster mot ett då — för mig — obekant Europa.

Han hette Sven Stolpe. Idag tycks han mest vara ihågkommen som ett slags förvriden och förstockad nidbild av ilsken äldre herre av en sort som inte längre tillverkas, inte ens bland Djursholms finaste villor eller bland stolliga brukspatroner uppe i Värmlands djupaste skogar.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Den förhärskande och bigotta inställningen till doktor Stolpe brydde jag mig, tack och lov, inte om ett dyft. Det gör jag ännu inte. Det är alltid klokt — ja, nödvändigt — att bilda sig en egen uppfattning, att själv läsa vad författarna skriver. Och det gäller i högsta grad just de intellektuella som hjorden med makliga och förstockade flockdjur — på evig jakt efter de “rätta” och tandlösa åsikterna — som strävar efter hegemoni och makt har enats om att fördöma utan tillräcklig kunskap. Och genom Sven Stolpes böcker kom jag i omedelbar kontakt med litteratur och kulturkretsar som var mig främmande, inte ens närvarande i mitt liv. Den franska romankonstens största företrädare, engelska tänkare och även tyska och ryska författare. Det är omöjligt för mig att uppskatta hur lång tid som hade krävts för mig att annars hitta fram till författare som François Mauriac, Roger Martin du Gard eller Blaise Pascal.

Kanske aldrig, tänker jag med en rysning för mig själv denna kylslagna och tidiga morgon samtidigt som jag sträcker mig efter min hängivet indruckna och vänliga kaffemugg. Tiden tycks snurra till, få en form av symbolisk hicka. Seendet fördjupas och somligt som varit aningen otydligt blir paradoxalt nog klart och skönjbart i mitt ombonade morgonmörker.

Eftersom jag ännu är till merparten bunden till min sjuksäng i väntan på att jag återigen, för tredje gången i livet, ska lära mig gå, finns det många ögonblick över till eftertanke på ett sätt som nog är betydligt ovanligare när dagarna rör sig i mer invanda banor. Självfallet på ont och gott. Då har tankar och mitt minne välvilligt och fullt av tillfredsställelse börjat att öppna sig för denna märkliga människa och hans passionerade insatser för såväl litteratur som katolsk tro. Idag är det lätt, alltför lätt, att glömma att för Sven Stolpe var hans katolska övertygelse, hans mörka tvivel och ofta starka tro, hans livs viktigaste ledstång. Den förutan hade hans fall ner i förtvivlan blivit avsevärt fler. Detta är inte rätt tillfälle att försöka pejla djupet i Sven Stolpes decennier av studier och böneliv, och avgörande umgänge med många religiösa kvinnor och män, eller det skiftande innehåll som utmärkte hans andliga liv. Men det är en absolut nödvändig fond mot vilken det mesta i hans liv och gärning avtecknar sig. Dessutom har jag funnit att flera av de studier som skrivits om denna sida hos Stolpe ofta är präglade av en svensk flathet och tafatthet samt ett främlingskap inför den europeiska mystikens många olika traditioner. En sorts själsligt förkrympt anda som omöjligt kan göra Stolpe rättvisa. Den betydelse som Sven Stolpe hade för min intellektuella utveckling och kanske ännu mer för en tidig och — inser jag alla dessa år och decennier senare — överrumplande bred och djup bekantskap med de stora författarskapen i Europa var otänkbara utan hans flitiga och djupt insiktsfulla insatser. Han introducerade, han översatte och skrev en ofattbar mängd recensioner och essäer, han tycktes kapabel att på egen hand och liksom i förbigående fylla flera tidningars kultursidor och dessutom ett antal litterära tidskrifter — några av de mest framstående som Fronten drev han för övrigt själv i rollen som chefredaktör och initiativtagare.

En sådan hängivenhet i litteraturens tjänst är sedan länge helt exceptionell, och jag undrar på allvar om någon svensk författare under förra seklet överhuvudtaget kan göra Stolpe rangen varken värdig eller stridig som hängiven litteraturintroduktör och passionerad förmedlare mellan skilda och nog så främmande kultursfärer. Jag tror inte det.

Och nu dras då denne Sven Stolpe i smutsen av snöda ekonomiska motiv och på grund av någon form av privat bekännelselusta som mest luktar unkna terapiminnen och solkigt samvete över egna och högst personliga tillkortakommanden — den ensidigt karriärskåte och uppmärksamhetsjagande Alex Schulman försöker, patetiskt nog, att lägga ansvaret för sin egen koleriska aggressivitet på sin morfar. Arvsynden tycks vara den enda synd som denne person utan eget ansvar och totalt frånvaro av moralisk hållning är beredd att erkänna. Personlig resning, karaktär och viljestyrka, tycks honom fullt främmande. Sven Stolpes skam över sitt barnbarn hade hemsökt honom och fyllt hans böner till Gud, misstänker jag.

Sven Stolpes dotterson Alex Schulman har, som bekant, valt att skriva ännu en bok i raden om en person ur sin närmaste familj. Först ut var pappan, tv-mannen Allan Schulman, mest känd som mannen som kunde hålla reda på Lennart Hyland. Därefter mamman, Lisette Schulman. Nu är då hans morfar — som han överhuvudtaget inte kände — näste man till rakning i terapisoffan hos Schulmans redan hårt hemsökte och säkerligen smickrade psykolog, ja det måste vara något av en extra familjemedlem — så framstår det i alla fall utifrån.

Jag har, ärligt och uppriktigt, försökt att läsa Alex Schulmans bok Bränn alla mina brev. Jag har till och med försökt att läsa den förutsättningslöst. Ty många i mitt tycke omsorgsfulla och besinnade personer — inte minst bland litteraturkritiker — har bestämt framhållit bokens rent mänskliga värde och kvaliteter. De har fel. De talar strunt. Huvudsakligen av ren okunskap, andra av gammal samsupen och obehagligt symbiotisk “vänskap” — ett ingrott medialt medberoende — med denne Alex Schulman.

Det inte bara bjuder emot att gå i polemik med alla lögner och förvridna halvsanningar som Schulman staplar på varandra på ett sätt som mest förvånar då de inte enbart är lögner utan saknar annat syfte att ge en tom själ ett innehåll att försöka fabulera över. Intrycket förblir entydigt av en tröttsam gaphals i närheten av Stureplan en mycket sen natt när krogarna stängt som försöker föra, vilket det hette förr, ett bildat resonemang. Det ekar ihåligt och skorrar genant falskt. Det är dessutom ovärdigt. “Skit skvätter!” hette det klokt nog förr. Jag inser att renhållningsrådet, denna privathygienska inställning, äger giltighet än idag. Jag bryr mig inte heller, i ärlighetens namn.

Allvarligt talat så går det inte, även om jag kan finna det en aning obehagligt. Ty det står i strid med en avgörande grundhållning hos mig. Alla måste ha rätten att bli behandlade med åtminstone en minimal respekt. Alex Schulman förtjänar däremot inte att bli tagen på allvar, ingenting i hans gärning antyder ens att han varit i närheten av att förtjäna en gnutta respekt eller trovärdighet. Hans infama och hållningslösa personpåhopp, ofta mot fullkomligt oskyldiga personer, var så grova och ruttet elaka att ännu återstår lång väg att vandra för Schulman om han någonsin vill bli tagen på allvar, något som jag dock djupt betvivlar.

Så i stort är jag enig med litteraturprofessorn och förre kulturchefen på Svenska Dagbladet, Lars Lönnroth, när denne tecknar några äventyr på självaste Julafton. Lönnroth skriver bland annat: “Surnade dock till sedan jag nyfiket kastat mig över en julklappsbok: Alex Schulmans om min morbror Olof Lagercrantz’ kärleksaffär 1932 med Sven Stolpes fru Karin. Alltför mycket är uppenbart fejkat — trots dokumentära inslag — i avsikt att romantisera kärleken intill orimlighet och samtidigt teckna en nidbild av Stolpe, som han tydligen hatar. Själv älskar jag inte Sven Stolpe men Schulman har jag ingen tillit till överhuvudtaget.”

Av större vikt är att framhålla Sven Stolpes gärning och outtröttliga folkbildningsarbete. Och, måhända en avvikande och illa sedd sällsynthet i Sverige, hans andliga liv och livsavgörande katolska tro. På en punkt råder inget tvivel. Sven Stolpe ägde ett ovanligt livligt, för att inte säga explosivt temperament. Det var säkerligen en av anledningarna till att han inte avstod från att rakt och öppet skriva angrepp på ett ofta osvenskt sätt; hans ord träffade och sårade mångas fåfänga och pompösa självsyn. Polemikens temperament och eleganta slagkraft hade sina förebilder i internationell press och övriga Europas tydligare intellektuella frontlinjer. Sven Stolpes oräddhet och hans karakteristiska sätt att utan ängsliga sidoblickar framföra sina sanningar gav honom under främst senare delen av livet en stor och intresserad tv-publik.

Han gick, som det heter, hem i stugorna. Fiender — ofta inflytelserika som Olof Lagercrantz och Eyvind Johnson — skaffade han sig däremot i rasande tempo under hela sitt liv. Med pennan likt ett slipat svärd drog han fram i de många fejderna och spaltduellerna han blev inblandad i, inte sällan som deras förnöjsamme upphovsman. Sven Stolpe fick tidigt ryckte om sig att vara en främmande fågel i det svenska kulturlivet.

Många var skeptiska och avståndstagande, ännu fler intagna och kanske även roade. Det skramlade och dundrade om hans framfart på ett bemäktigande och omisskännligt sätt. Det kan förvisso ses som en svaghet eller en styrka att Sven Stolpe tycktes se det mesta i svart och vitt. Hans hållning var i grunden enkel: De som inte var för honom, var emot honom. De ljumma och ängsliga ägde han inget överseende med eller ens intresse för. Det är lätt att glömma det djupa allvar som präglade kulturdebatten under förra seklets första hälft och några år framöver. Idéerna var inte som idag en sorts handelsvara bland andra varor där många skribenter obekymrat byter åsikt från den ena veckan till nästa veckas kolumn. Där framstår en Alex Schulman med snudd på parodisk typiskhet. Alla åsikter erbjuder han på dagsbörsen om priset är det rätta eller uppmärksamheten stor nog.

Livsåskådningsfrågorna och de filosofiska liksom religiösa hållningarna var präglade av stor uppriktighet och var sällan av det lättköpta slaget. Allvaret var i regel omisskännligt och alls inget man lättsinnigt kunde dagtinga med. En av Sven Stolpes största talanger var hans välutvecklade förmåga att obesvärat växla från djupaste allvar till ett träffsäkert utfall.

Vitalitet, kunnighet och en för svenska förhållanden sällsynt europeisk utblick och bred bildning gav honom en position som är omöjlig att förneka eller förbise — även om många försökte. Och än idag är det många som pinsamt nog fortfarande försöker att marginalisera honom som någon sorts lustig gubbe med ultrakonservativa värderingar. Det är en åsikt som slår tillbaka på dem själva och entydigt visar på en sorgliga obildning och — framför allt — att de är fullkomligt främmande inför vad Stolpe verkligen skrev.

Sven Stolpe var tidigt — avsevärt tidigare än de flesta — rakryggad och övertygad antinazist och till hela sin läggning svuren fiende till diktaturer och totalitära länder. Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet hade i Stolpe samma outrerade fiende.

Somliga författare lyckas med att göra ett starkt och bestående intryck som sedan kan beledsaga läsaren genom livet. Sven Stolpe blev, som jag framhöll, redan i tonåren en sådan författare för mig. Jag har svårt att se hur jag annars — åtminstone i så pass unga år — skulle ha drabbats av en närmast intellektuellt berusande och smått förförisk upplevelse som han förmådde förmedla med sina inträngande och medryckande essäsamlingar om framför allt fransk litteratur men även tysk. Det räcker inte med att säga att han öppnade ett fönster ut mot Europa och dess rikhaltiga litteratur. Hans betydelse var större än så. Det handlade inte — enbart — om den katolska kyrkan eller om en annan sorts andlighet än den i många avseenden torftiga protestantiska som förde ett stelbent och avtrubbat liv, utan han skrev om andra tanketraditioner vilka var laddade med innerlig mystik och präglade av den avgörande inre disciplinens lärdomar. Sven Stolpe visade tydligt att det fanns sätt att resonera och förstå världen som på ett intellektuellt grundläggande sätt skilde sig från de svenska litterära och filosofiska diskussionerna. Verkligheten fick skarpare konturer. Världen vidgades. Andra värden blåste in med en mäktig vrede.

På väg ut i köket för den tidiga morgonens första mugg med Mollbergs starka kaffe — jag delar dessa extremt tidiga morgnar, som andra anser vara natt, med Stolpe — plockar jag från bokhyllorna fram bland annat de två volymerna Den kristna falangen  – den första utkom 1934 och den andra följde två år senare — och även senare samlingar som François Mauriac och andra essayer, Den glömda vägen, Stefan George och andra studier och monografin Paul Claudel. Att idag ge ut ett gärna generöst urval av dessa ingående och kunniga samlingar vore en kulturgärning av stora mått. Ty Sven Stolpes essäer är i sina analyser av och lyhörda förståelse för de franska och tyska författarnas verk och deras personliga idiosynkrasier och ödesfrågor lika lysande och insiktsfulla idag som när de skrevs.

Och Stolpe presenterade och introducerade däri stora och viktiga författarskap som då ännu var i det närmast okända i Sverige — flera av dem fick för övrigt senare Nobelpriset. Sina lärda forskningar, vilka var minst sagt ansenliga, ägnade Stolpe främst åt tre kvinnor om vilka han även skrev omfattande verk: Jeanne d’Arc, Drottning Kristina och den Heliga Birgitta.

Jag hade förmånen att träffa Karin Stolpe några gånger. Oändligt vänlig, troende på ett rättframt sätt — det var till exempel hon och inte Sven Stolpe som gjorde lejonparten av översättningen av Pascals Tankar, vilket Sven Stolpe ville skulle stå i boken men förlaget vägrade av ekonomiska skäl. Därtill var hon obesvärat blixtrande intelligent, snabb i repliken, omtänksam och en värdinna av ovanligt slag. De två makarna trivdes tillsammans, därom kunde ingen tveka. En naturlig tillgivenhet och ömsesidig tolerans rådde i parförhållandet. Karin Stolpe hyste tillgivenhet för Sven Stolpe på ett sätt som väckte en ung mans — det vill säga min — respekt. Syster Patricia, överhuvud för Birgittasystrarna i Vadstena, sa upprepade gånger att i den familjen var “det Karin som stod för intelligensen”. Det var vackert, och säkert sant, sagt. Barnbarnets behov av att smutskasta paret förstår jag inte. Alex Schulman har tidigare skrivit att han inte kände dem, ingen av dem. Och det tror jag faktiskt är sant. Ett av de första tillfällen då jag hade förmånen att träffa paret Karin och Sven Stolpe skedde i Vadstena. Jag minns inte deras egentliga ärende, de bodde då mycket vackert i ett herrgårdsliknande hus i Malexander. Efter att jag en längre stund stått och pratat med föreståndaren — jag tror inte att hon kallades abedissa — för Birgittasystrarnas kloster, där jag tillbringat natten, dök de upp. Efter ett mycket livligt samtal som snabbt avslöjade att Karin och Sven Stolpe var såväl ofta som mycket omtyckta besökare i klostret följde jag med ut till Malexander. Föreståndarinnan sa halvt på skämt men med stort allvar strax före uppbrottet, att “glöm inte att i den familjen står Karin för intelligensen”. Det var, fick jag senare vid flera tillfällen tid att bekräfta sanningshalten i, en insikt som avslöjade en stor och ömsint människokunskap.

Sven Stolpe var en ofantligt vital, livsglad, intellektuellt rörlig — för att inte säga intellektuellt vig — människa som med stor lätthet rörde sig mellan imponerande storheter, av vilka han känt många nära och djupt, och vardagens fascinerande gestalter. Högfärdig eller fördömande var han minst av allt. Mitt besök och mina samtal med främst Sven Stolpe men även många med Karin Stolpe och båda två samtidigt, där ute i det mycket borgerliga hushållet i Malexander, var för mitt vidkommande av privat natur — jag var på väg att konvertera till Katolska Kyrkan — och saknar all relevans i det här sammanhanget. När jag ligger här, nu mer som konvalescent än sjukling, går det ändå inte att återvända i minnet till stämningen, blandningen av allvar och en lysande kvickhet som gav god näring till många skratt.

Ändå, tänker jag för mig själv här i ett tilltagande gryningsljus, var det Karin Stolpe och hennes besinning och lugna eftertanke — ett reflekterande djup där hon tycktes vara hemmastadd på ett sätt vilket imponerade storligen på mig — som så gott som alltid gav de allvarliga diskussionerna djup och relief. Humor och direkthet gav hennes gestalt en nimbus av en allt annat än lättköpt omtanke och därtill en ovanligt omfattande bildning och  beläsenhet. Sven och Karin Stolpe var ett av de sällsynta gifta par som inte stred om utrymme utan kompletterade varandra. Idag blir säkerligen många mycket förvånade när jag idag med stor tydlighet inser och framhåller att den egenskap hos Sven Stolpe, som gjorde störst intryck var hans genuina omtanke. Han tog mig, och mina många på flera sätt besvärande frågeställningar rörande den katolska tron i förhållande till en modern och krävande samtid, på ett sätt som visade vidsyn och förståelse — och en människa som i varje enskildhet styrdes av sitt grundläggande karaktärsdrag som var och förblev något så ovanligt och illa sett som snällhet. Ingen ståndpunkt som han framförde grundade sig på förutfattade meningar eller överlägsenhet. Han var där. Han var intresserad. Och han såg mig. Sven Stolpes tro var inga yttre åtbörder. Sista gången jag träffade paret Karin och Sven Stolpe var uppe i Värmland. Den gången, det var år 1990, skulle jag intervjua Sven Stolpe åt en litterär tidskrift. Idag är jag mycket glad att jag även fick tillfälle att träffa paret i deras villa i Filipstad. Svante Nordin noterar, upptäcker jag vid en omläsning av hans biografi över Sven Stolpe, Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament, att detta blev Sven Stolpes sista intervju och beskriver det “som en sorts slutvinjett”.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Till Sven Stolpes försvar first appeared on Opulens.

LJUSGLIMTAR. Metoo har öppnat dammluckorna runtom i världen. Anna-Karin Gauding rapporterar från Chile, där många flickor lever i utsatthet och där katolska kyrkan skakas av anklagelser om övergrepp.

Det tar emot att i Chile försöka förklara krisen inom Svenska Akademien och varför det inte blir något litteraturpris i år– att bjuda på den svenska ”misären”, som Kerstin Ekman kallar Akademien. Att Metoo-krisen också nått in i en av världens mest prestigefyllda samling intellektuella är anmärkningsvärt.

Sverige, som i nästan alla internationella jämförelser brukar hamna högst upp i fråga om transparens, goodwill och jämställdhet, framstår med krisen inom Svenska Akademien i ny, oväntat negativ dager. I inlägg efter inlägg i svenska medier – jag läser i Chile Dagens Nyheter och Opulens på nätet – skrivs det om den macho- och tystnadskultur som under tjugo år tystat ner beskyllningar om sexuella trakasserier i en av världens mest prestigefyllda institutioner. Hur förklarar man att den främsta intelligentian i det svenska samhället år efter år lagt munkavle på sig själv eller bara inte velat se?

Metoo har öppnat dörren för anklagelser om manligt maktmissbruk inom film, teater, tv, politik. Kvinnor, här och i Sverige, har vågat stå upp och berätta om närmanden hos överordnade, närmanden som de uttryckligen sagt nej till. De har berättat om hur de tvingats till tystnad för att inte förlora jobb. Och om hur de inväntat ett ögonblick som detta för att bryta tystnaden.

De fortplantar sig som en vågrörelse av mörk energi tvärsöver jorden, nyheterna om sexuella övergrepp och trakasserirer, korruption och maktmissbruk i olika former. Globaliseringen krymper avstånden och nyheterna når oss i realtid. Samma informationsflöden är tillgängliga världen över. Det går inte att värja sig. Nästan ingen institution i samhället går längre fri från anklagelser. Har globaliseringen relativiserat våra moralkoder och vårt handlande i etiska frågor? Eller är det bara så att tiden är inne då allt det som tidigare sopats under mattan ska komma i dagen och synas i sömmarna?

I det moraliska förfall som medierna dagligen matar oss med behöver vi en motbild. Vi behöver kunna tona in på en mer positiv våglängd. Sverige har länge stått för den motbilden i  Chile. Här hyser de flesta sympati och beundran för Sverige. Det finns en hel del likheter mellan de båda länderna, men resonansbotten i frågor om trygghet och välfärd är för flertalet helt olika. Om Sverige fortfarande ligger i topp när det gäller genomsnittslöner, har Chile världens mest snedvridna inkomster. Endast 1 procent av inkomsttagarna i landet tar emot 33 procent av landets samlade inkomster. Ett land med extrema inkomstskillnader och orättvisor föder våld och maktmissbruk. Kan man kräva att en medmänniska utan elementär trygghet ska ha mod att stå upp och avslöja övergrepp som gett djupa ärr i själen?

Chile har nog av sina egna problem – inom kyrkan, polisen, medierna och olika samhällsinsitutioner. I stort sett alla institutioner går igenom kriser. Medierna matar oss med exempel på korruption och övergrepp inom praktiskt taget alla områden i samhället. Inte ens miljöorganisationer som Greenpeace kommer undan.

Paradoxalt nog är Chile, som har den starkaste ekonomin och demokratin i Latinamerika, ett i många stycken modernt land, präglat av starka kontraster i moralfrågor. Nyligen antogs efter långa diskussioner i kongressen en abortlag som medger abort i särskilt känsliga fall. Den högerregering som tillträdde i mars såg omedelbart till att nagga lagen i kanten och medge samvetsskäl för läkare och sjukhus att neka abort.

I förra veckan  avled en liten flicka på ett och ett halvt år, Ambar, efter att ha blivit utsatt för våldtäkt av en nära släkting. SENAME, den offentliga institution som tar hand om barn som lever under svåra förhållanden, hade inte agerat i tid. Ett nytt och hälsosamt fenomen är att allmänheten inte längre tiger. De höjer sina röster på gator och torg, i Chile som i Sverige.

Begravningen av lilla Ambar följdes av hundratals ursinninga grannar som ville få förövaren dömd till döden och som hindrade mamman från att komma till tals vid graven. Medan abortmotståndarna högljutt och storvulet uttalar sig om försvar för livet, kommer tusentals oönskade barn, som Ambar, till världen utan elementära förutsättningar för ett liv med rättigheter.

I Chile har samtidigt och parallellt med allt detta filmen En fantastisk kvinna av Sebastian Lelio vunnit en Oscar för bästa utländska film. Filmen är från början till slut en anklagelseakt om övergrepp mot transsexuella.

Även om katolska kyrkan de senaste tjugofem åren har förlorat mark som moralens väktare, rör det sig fortfarande om en sluten samling biskopar som håller varandra om ryggen. När påve Francisco nyligen besökte Chile fick han gång på gång frågan om sexuella övergrepp mot pojkar inom kyrkan. Gång på gång svarade han till allmänhetens besvikelese att han inte kunde tro på ryktena, att det saknas bevis.

De tre manliga offer som höjt rösten efter fyrtio års tystnad uttryckte djup besvikelse över påvens svar. De var barn när en skrupelfri biktpräst utsatte dem för känslomässig manipulation och sexuella övergrepp. Först nu har de vågat ifrågasätta sin andliga ledare.

Kort efter påvens besök kom dock en av Vatikanen utsänd biskop till Chile för att samla in vittnesmål. Följden blev att dessa tre modiga män inbjöds att vistas en vecka i påvens bostad i Rom. Påven erkände för första gången att han misstagit sig och bad offentligt om förlåtelse. Männen fick till slut moralisk upprättelse.

På samma sätt som krisen inom Svenska Akademien har blivit viral, spreds de tre chilenarnas presskonferens över världen. Vad de sade? Att övergreppen inte kan betraktas som synder, utan som ren och skär brottslighet. Att förövarna måste ställas inför domstol och att Chiles president måste se till att övergrepp mot minderåriga inte preskriberas. Politisk opportunisim eller ej; redan dagen efter formulerade president Piñera en skrivelse till kongressen att denna typ av brott aldrig ska kunna preskriberas. Det hände något. Och Riksrevisionsverket rev i dagarna upp regeringens försök att inskränka aborträtten. Strimmor av ljus.

The post Det finns ingen tydlig motbild längre first appeared on Opulens.

UTVECKLINGSROMAN. John Boynes nya bok är en myllrande historia full av sorg, smärta och raseri. Elisabeth Brännström har läst den.

Hjärtats osynliga raseri av John Boyne
Wahlström & Widstrand 2018
Översättning av Hans-Jacob Nilsson

Hjärtats osynliga raseri inleds 1945 i en liten byhåla utanför Cork i Irländska republiken. Andra världskriget har precis avgjorts till engelsmännens fördel, men på Irland finns britterna inte längre kvar. Den Irländska fristaten Èire är på väg att göra sitt definitiva utträde ur samväldet, men den som nu först och främst styr den hårt prövade irländska befolkningen med järnhård hand är den katolska kyrkan, där ett hycklande prästerskap skoningslöst fördömer homosexualitet och varje litet sexuellt snedsteg hos sina församlingsmedlemmar, trots att de själva genom åren gjort sig skyldiga till otaliga sexuella övergrepp, ofta våldtäkter på unga kvinnor och minderåriga pojkar.

På grund av en oönskad graviditet slängs sextonåriga Catherine Goggin handgripligen ut ur kyrkan under mässan och förskjuts av både prästen, byborna och sin familj. Ingen bryr sig ett vitten om vad som händer med henne eller barnet och Catherine stiger ensam på bussen till Dublin, där hon hoppas få ett nytt liv. Efter en våldsam incident där en homosexuell vän mördas får Catherine ett jobb i regeringskansliets kafè, där hon kommer att stanna i många år. Babyn adopteras bort till ett välbärgat par och all kontakt bryts.

Pojken, Cyril Avery, växer upp hos sina snälla men lätt bohemiska och själviska adoptivföräldrar, som har kontakter högt upp i det irländska samhället. Han märker tidigt att något är ”fel” på honom när han blir förälskad i sin kompis Julian. Åren går och intresset för det andra könet uteblir, trots att Cyril försöker ha förhållanden med kvinnor. Till sist väljer han att i desperation lämna Irland samma dag som han gifter sig med Julians syster Alice. Han bor först i Holland, där han träffar sitt livs kärlek, läkaren Bastiaan, och sedan i New York, där han är voluntär på ett sjukhus för aidssjuka. När Bastiaan utsätts för ett hatbrott och dör återvänder han efter många år till Dublin, som han trots allt saknar, och finner helt oväntat en familj och ett land där utvecklingen för homosexuellas rättigheter sakta men säkert gått framåt. Han finner sig långsamt till rätta i den nya, betydligt friare atmosfären, där kyrkans makt inte längre är självklar.

Hjärtats osynliga raseri kan bäst beskrivas som en utvecklingsroman fylld av sorg, smärta och raseri. Cyril, vars personlighet först känns ganska vag, framträder alltmer distinkt allt eftersom han tvingas förstå att han som både föräldralös och homosexuell alltid kommer att förbli en outsider. De hatbrott han bevittnat under sin tid utomlands och den oförsonliga inställningen till homosexuella under aidsepidemin härdar honom, samtidigt som hans kärleksfulla förhållande med Bastiaan får honom att förstå att även han kan älska och bli älskad.

John Boyne hatar kyrkan, prästerskapet och det fördomsfulla etablissemanget och skriver med en intensitet som engagerar. Boken har ett myllrande persongalleri; Cyril möter många roliga okända och kända karaktärer på sin väg mot ett slags lycka och sinnesfrid, bland dem författaren och fyllbulten Brendan Behan och två av Irlands ledare, Èamonn de Valèra och Charlie Haughey. Hjärtats osynliga raseri är skriven med en stor portion humor som lättar upp det svåra ämnet och mjukar upp det underliggande raseriet i berättelsen. Det är ofta väldigt roligt att följa Cyrils och Irlands väg mot den ljusare framtid som bekräftades 2015 då landet införde samkönade äktenskap. En allvarlig roman med stort underhållningsvärde.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Svärta och stor portion humor first appeared on Opulens.