MODERNISERING. Jesper Nordström reflekterar över innebörden av den modernisering som den katolska kyrkan genomgått. ”Den förre påven visste att balansera det jordnära med det mystiskt högtidliga och det är bara att önska att den nye påven klarar den balansgången.”

Det europeiska intellektuella klimatet i Europa 1960 kan sammanfattas med en parafras på Asterix: ”…och hela kontinenten är invaderad av marxism. Hela? Nej en by håller tappert stånd”.

Nu är ju inte Vatikanen en by, men i en tid präglad av vänsterideologer stod det katolska fästet sig ganska slätt på den västeuropeiska intellektuella kartan i fråga om att tillhandahålla en ideologi att finna tröst i och vägledning av.

Den katolska kyrkan upplevdes helt enkelt av väldigt många som världsfrånvänd och introvert. Det var med andra ord dags för att ha konferens igen. Eller koncilium rättare sagt.

Andra Vatikankonciliet

Och nog blev det konferens alltid! Det hade ju passerat nästan hundra år sedan förra konciliet. Det spelas upp en scen för mitt inre där någon kardinal knackar på påve Johannes XXIII:s kontorsdörr och frågar om det inte hade varit bra att ventilera lite nu på fredag eftersom det var hundra år sedan man pratade om det här med treenigheten och allt det där andra.

Skämt åsido så handlade konciliet som varade i hela fem år om två ting: den interna teologin och själva ideologiproduktionen. Det vill säga framför allt den katolska kyrkans roll i samhället. Det var här stenen sattes i rullning till latinamerikansk befrielseteologi och ett fokus på hur fattiga skall få tak över huvudet och mat.

Moder Teresa hade ett sådant fokus långt innan kardinaler och teologer i någon dammig sal sammanträtt och satt det på pränt, men efter 1965 vann hon större erkännande. Det var som om huvudkontoret nu erkänt särarten hos en egensinnig medarbetare. Det samma gällde också för den förre påven som var fullt upptagen med sin gärning som präst i Latinamerika. Det framstår nästan som om konciliet var en konferens i elfte timmen där det snarast kodifierades vad som redan låg i luften beträffande kyrkans praktik.

Men vad hände då med de gamla dammiga böckerna, det teologiska hårklyveriet, drömmen om att ta ner en mirakulös glömd bok i den mörkaste korridoren under Peterskyrkan?

Jo Andra Vatikankonciliet hyste det också och här ges oss en biljett in – ett slags nav – kring vilket mycket av den teologiska debatten kretsar.

En historisk tillbakablick

Redan under tysk medeltid var det så att den rådande debatten kulminerade i Rom. Återigen var nu på 1960-talet Vatikanen den där sista konservativa instansen som under galgen måste säga att ”ja men okej, då, vi får väl ge oss i vissa frågar och mjukna lite i vår hållning.”

Påvens otroliga makt under högmedeltiden kritiserades av den store mystikern Eckhart von Hochheim, mera känd som Meister Eckhart. En filosof som en viss nyandlig charlatan stulit sitt namn från. Med dunkla tankegångar föregripande Baruch Spinozas gudsbegrepp talade Meister Eckhart om den inre gudsgnistan, den som ligger mystiskt dold mellan atomerna och köttet, det icke-reducerbara inom människan som är Gud.

Detta var något helt annat än det passiva kärl människan förväntades vara i efterföljd av de tidiga kyrkofäderna såsom Augustinus.

Det må framstå som hårklyveri, men här lanserades ett gudsbegrepp som inte ser Jehovas befallningar som något som bara hälls in i kroppen från himlen utan utgör erkännandet av att om vi skall höra Gud så måste vi redan ha Gud inom oss. Med andra ord var detta sprängstoff mot kyrkans rådande ordning.

Det är som om tysk teologi på 1300-talet fick sin egen Jeff Bezos; ”Gud hem till dig utan mellanhand”. Men på köpet följde också det i vår tid urvattnade personliga gudsbegreppet, religionen som individuell känsla och något bortom kyrkan med dess lagiskhet. Är detta alltid av godo?

Katolska kyrkan och fenomenologin

Under Andra Vatikankonciliet såg man dock på mer moderna teologers begreppsapparat och med inspiration från tysk fenomenologi med namn som Edmund Husserl och Karl Jaspers erkände man ett slags lösare gudsbegrepp som också blev mer konstruktivistiskt. Om detta var av godo går att diskutera i oändlighet. Risken föreligger ju att vilket sus och porl som helst i livsväven kan vara Gud. ”Jag cyklar ut till ljudet av vinden i björkarna och möter Jehova i det.”

En pendelrörelse i den katolska kyrkan

Konciliet handlade om hur religion kan vara en djupt känd rysning i människan å ena sidan och å andra sidan handla om att bygga härbärgen i Rio de Janeiros slum.

Gott och väl, men hur mycket kan man tänja frågan om Gud innan begreppet blir urvattnat? 

Ja, hela tiden denna pendling mellan olika djupa psykologiska behov hos människan och här kommer jag nu till skott med en åsikt: Katolicismens mystiska kärvhet och ”annanhet” är bättre skickad som en samlande kraft i en mörk tid än den snart helt sekulariserade Svenska kyrkan som tar in yoga och meditation i kyrkorummet i ett slags desperation för att locka nya medlemmar.

Vår tids påvar

Vatikanen och katolicismen väjer inte för att vårda sitt varumärke och trots att man likt Herkules verkligen ledde in floden genom stallet på 1960-talet bevarar den katolska kyrkan sin kraft på ett vis som ingen annan institution har lyckats med. Den förre påven visste att balansera det jordnära med det mystiskt högtidliga och det är bara att önska att den nye påven klarar den balansgången.

Något saknas hos Svenska kyrkan

Det händer att man ibland som skribent går in en skrivprocess med en attityd och kommer ut med en annan inställning. Man för en dialog med sig själv genom pennan. Så började jag med ett vanvördigt lite skämtsamt tonfall om påven på kontoret men lämnar med ett slags mer komplex, om än ej helt blind, vördnad. Det är kanske den sekulära väldigt svenskt ljumme gråsossen i mig som ändå saknar något. Det som inte bara är tacomys på församlingshemmet.

The post Vad har moderniseringen av katolska kyrkan inneburit? first appeared on Opulens.

MINNESORD. Som bekant har påve Franciskus förts till den sista vilan. Jytte Holmqvist tecknar här ett porträtt av ”påven av alla påvar”, en ”kärlekens vapendragare”.

Papa Francesco, Sua Sanctitas – kärlekens vapendragare (1936-2025)

Habemus papam. Vi hade påven av alla påvar. Han existerade mirakulöst nog; världens mest självklara och jordnära påve som gick sin egen väg och lyste upp en dunkel omvärld av rämnande moraliska stöttepelare.

Konsten att leva som man lär, att våga vara människa i en medlarroll mellan det värdsliga och det andliga, att representera Gud och bli verkligt allsmäktig i sin sårbarhet, att vara stark men ödmjuk, innerlig och trofast men stolt i sin övertygelse, att leda med insikt och värdighet, och att vara allestädes närvarande. Franciskus – redan namnet klargjorde vad han stod för och såg som kärnan i sin roll som ledare för den katolska världen.

Franciskus av Assisi som förebild

Den argentinsk-födde Jorge Mario Bergoglio var ’perfectly imperfect’ och blev påve Franciskus, som inspirerades av den italienske mystikern och diktaren Franciskus av Assisi –  ett ”alla tiders helgon” som ”kom från en rik familj och började sin bana som en lättsinnig festprisse. Men kallelsen drabbade honom med stor kraft och i sin strävan efter att återuppbygga Kristi kyrka valde [han]… extrem fattigdom i sin tjänst för de utstötta”.[1] Franciskus av Assisi var en man som var lika mystisk i diktarskapet som den jesuit-tillvände zuchetto-bärande påve Franciskus var förunderlig i sin attityd till sitt ämbete.

Franciskus diametrala motsats

Dennes diametrala motsats, ’hyper’-konservative tyskfödde föregångaren Joseph Ratzinger, alias Benedictus XVI, hade som bekant vitt skilda grundvärderingar och antog ett desto mer högfärdigt förhållningssätt; snävt fokuserad på det ytliga och kyrkan som institution snarare än förvissad om en levande, engagerad kyrka (The Two Popes skildrar träffsäkert deras spända samspel och nyligen Oscarsbelönade Conclave ligger i allra högsta grad även den i tiden).

Med religionen som politiskt verktyg

”Reformpåven”[2] påve Franciskus fascinerade och blev en medial frontfigur och ansikte utåt som valdes till ”TIME’s person of the year” 2013 och prydde omslaget till Vogue och Rolling Stone. Han utstrålade en personlig kraft och uppmanade oss att drömma och aktivt bidra till en bättre, annorlunda värld (”Soñá que el mundo con vos puede ser distinto”, på idiomatisk argentinsk spanska).

Hur balanserade han sin ideologi med en tilltro till, men även oro för, mänskligheten? Hur lyckades han använda religionen som ett politiskt verktyg? Och var går gränsen mellan politik och sunt förnuft? Ska inte politik handla om just sunt förnuft?

Franciskus gick från klarhet till klarhet

I sina 15 år av påvliga åtaganden gick Franciskus resolut från klarhet till klarhet. En politisk aktör som agerade utifrån hjärtat och vad som såväl kändes – som var – rätt, valde han sida i den globala dragkampen och klyftan mellan Nord och Syd, uttalade sig om fattigdom och rikedom, flykting- och migrationspolitik, obalanserad resursfördelning, klimatförändringar, naturkatastrofer och hungersnöd, ökad nationalism, kyrkliga övergrepp, kapitalism och klassförtryck, kvinnans roll i samhället och samhällets behov av hennes ökade närvaro i offentliga institutioner inklusive hennes vikt för Vatikanen, homosexuella rättigheter, osv.[3]

Liksom för hans namne från Assisi, var påve Franciskus tilldelade yrkesroll när han valdes in 2013 ett kall som han besvarade genom att tala till massorna men där han likaså inledde dialog med de mindre grupperna och valde att aktivt företräda de som lever i marginalen, på samhällets undersida.

Caritas var ett ledord för Franciskus

Passande född i kulturens smältdegel kosmopolitiska Buenos Aires där han utsågs till Ärkebiskop 1998 innan han fick kardinalstatus 2001 och tog på sig ordförandeskapet för den argentinska biskopskonferensen 2005 till 2011, blev Bergoglio/Franciskus under sin karriär mer världsmedborgare än porteño.

Fokuserad på det allmänmänskliga och det existentiella som förenar oss påminde han oss om att allt när som helst kan tas ifrån oss och rådde oss att slå ett slag för medlidande, empati, och respekten och kärleken till medmänniskan – där caritas blev ett ledord och nyckelbegrepp.

Omgiven av kardinaler i Vatikanens mikro-makrovärld tänjde han på traditioner och förhållningssätt och följde sin egen sanning. Han tvagade fångars fötter och besökte så sent som på Skärtorsdagen Regina Coeli-fängelset i Rom där han i vad som har setts som ”en av de vackraste gesterna”[4] inför 70 intagna förklarade att ”[j]ag vill varje år göra det som Jesus gjorde på skärtorsdagen, tvätta fötterna, i fängelset” /…/ ”I år kan jag inte göra det, men jag kan och jag vill vara nära er. Jag ber för er och för era familjer”.[5]

Han levde så spartanskt som möjligt

’Påven av alla påvar’ kände ”ömhet för dem som sitter bakom galler” och frågade sig ”varför de och inte jag”[6]. Han levde så spartanskt som möjligt ”i en enkel lägenhet i gästhemmet Domus Sanctae Martae istället för i det apostoliska palatset i Vatikanen”[7], talade till folket på folkets vis eller bönder på bönders vis, och gick i deras skor.

Deltog i samhällsdebatterna

Han var kritiskt engagerad i aktuella samhällsdebatter och satte sig emot politiker som en gång representerade den (villkorligt) fria världen men där den fria världen nu är ett minne blott. Och bara elva dagar innan Franciskus gav upp andan på morgonen annandag påsk efter att ha vinkat ett sista tacksamt farväl av sin personliga sköterska Massimiliano Strappetti, som räddade hans liv mer än en gång, föredrog denne argentinare som aldrig återvände till sitt hemland[8] att i Peterskyrkan bära poncho framför sedvänlig kaftan – ett visuellt och symboliskt drag som har kallats ”Pope in a poncho, revolution in a photo”.[9]

En av de största tänkarna

Därmed närmade han sig mentalt sina rötter och fick kanske äntligen chansen att återvända till sitt hemland genom en annan dimension. Latinamerikan i hjärta och själ, och en man som djupt älskade sitt land men var tvungen att lära sig att bli far för hela världen[10], kom påve Franciskus från en nation av öppensinnade och var en av de största tänkarna och människorna världen någonsin har skådat. Riposa in pace.

Jag vill tacka min kollega och vän Roberta Colonna Dahlman vid Lunds Universitet för hennes tankar och inspiration och för att hon generöst delat med sig av artiklar på hennes italienska modersmål (La Gazetta Italiana, Vatican News, etc). Dessa, liksom hyllningar till påven i La Nación, Clarin, och andra stora argentinska tidningar, ger läsare ynnesten att få komma närmare påve Franciskus – nu i memoriam. Det språk man föds med och faller in i är otvivelaktigt starkt rotat i sinne och själ trots att kroppen länge befunnit sig på andra breddgrader.

[1] https://katolsktmagasin.se/2018/10/04/franciskus-av-assisi-ett-helgon-for-alla-tider/

[2] https://signum.se/pave-franciskus-har-avlidit/

[3] https://www.abc.net.au/news/2025-04-22/pope-francis-geopolitical-player-weath-climate-nationalism/105201666

[4] https://www.vaticannews.va/it/papa/news/2025-04/don-vittorio-trani-grazie-papa-francesco-carcere-regina-coeli.html

[5] https://www.vaticannews.va/sv/paven/news/2025-04/paven-besoker-fangelse-i-rom.html

[6] https://www.vaticannews.va/it/papa/news/2025-04/don-vittorio-trani-grazie-papa-francesco-carcere-regina-coeli.html

[7] https://signum.se/pave-franciskus-har-avlidit/

[8] https://www.bbc.com/news/articles/cpdzy96xdzqo

[9] https://www.nytimes.com/2025/04/11/world/europe/pope-francis-st-peters-basilica.html (se även https://www.americamagazine.org/issue/pope-poncho )

[10] https://www.bbc.com/news/articles/cpdzy96xdzqo

The post Påve Franciskus – kärlekens vapendragare first appeared on Opulens.

RIBEIRO. I år har det gått 50 år sedan nejlikerevolutionen i Portugal. Jesper Nordström uppmärksammar Aquilino Ribeiro, en författare som hela sitt liv fick verka under ett konservativt förtryck.

Av alla mästerliga portugisiska berättare är Aquilino Ribeiro (1885-1963) den mest kärva, agrara och frodiga. Med stor distans till Saramagos eleganta postmodernism skrev han om de norra bergsbygderna där de nakna bergen och det magra jordbruket skulle kunna vara utgångspunkten för bistra berättelser på nivå med de isländska folksagorna. Men Ribeiro suger ut det varmaste och ömsintaste som möjligt ur det lilla. I ett landskap fyllt av urberg och sten, sten och åter sten som byggnadsmaterial får den enda lilla blåa blomman och gult gnistrande ginsten stor betydelse.

Ribeiro och det konservativa förtrycket

Ribeiro verkade hela sitt liv under ett konservativt förtryckande ok. Den värdekonservativa katolicismen var en form av förtryck. Den rent politiska repressionen i Portugal utgjorde ytterligare ett. Den hör lyckligtvis till historien numera. Portugal firar i år att 50 år har gått sedan nejlikerevolutionen. Då störtades den högerextrema och strängt katolska Estado Novo-regimen som fram till dess lyckats bekämpa alla former av marxism, socialism, liberalism och antikolonialism och därtill envist hållit fast vid bevarandet av portugisiska besittningar i Afrika.

I Ribeiros författarskap framstår det dock som att förtrycket och konservatismen utgör en nödvändig friktion som det kan slå gnistor om. Även om Ribeiro betecknade sig som ateist så upplever jag från min protestantiskt präglade utgångspunkt att boksidorna badar i katolicism.

Ribeiros litterära gestalter

Ribeiros oeuvre sträcker sig över 70 romaner och Arne Lundgren översatte och såg till att tillgängliggöra en roman och tre urvalsvolymer för svenska läsare. Fyra böcker på svenska endast alltså. Detta sagt som en viss brasklapp beträffande att försöka vaska fram några mera betydande tendenser i hans författarskap. Dock vågar jag språnget att kalla karaktärerna i hans böcker för ett slags höglitterära Åsa-Nisse-gestalter. De är det lilla och immanentas filosofer. Levnadskonstnärer som inte lyfter blicken men därför tar sig fram dag för dag mot alla odds.

Djurens roll i Ribeiros värld

Något väsentligt ska också sägas om djuren och deras roll i Ribeiros katolskt färgade värld. För att förstå detta kan vi gå till filosofin. När René Descartes satt och filosoferade om själ och kropp, bokstavligen tungt insnöad på ett värdshus i Tyskland, vid en fotogenlampa, lär krögaren varit nyfiken och frågat om ”herrn kunde förklara texten”. Det framgår inte av anekdoten om denna centrala västerländska filosof lyckades men några dagar senare kastade han sten efter en irriterande gatuhund och som om han för sitt inre hörde värdshusvärdens fråga igen så sa han rakt ut i luften att ”ett djur är dock bara en maskin”.

Descartes var inte ateist trots att hans metafysik gav möjlighet att ställa gud åt sidan. Han var utbildad och färgad av sina nära nog katolska elituniversitet. Så varför nämner jag detta? Kanske för att finna en förklaring till det faktum att synen på djur i de katolska medelhavsländerna är krassare och hårdare än i de länder som präglats av protestantismen.

Så långt det kulturella. Men den jordnära och praktiska förklaringen kanske snarare ligger i det gammaldags jordbrukssamhället. Här fick man spänna åsnan för kärran utan betänkligheter. Djurs själ eller avsaknad av en sådan är just en ickefråga man inte kan ta hänsyn till. Skörden ska bärgas. Mjölken skall in.

Den tänkande hästen

I novellen ”Trumman” i ”Skördefolket och andra berättelser” så vänder dock Ribeiro på det. Människorna drivs av låga och djuriska motiv och framstår inte som det slags poetiska heliga dårar som annars är så vanligt förekommande i hans romaner. Hästen som gått som dragdjur i hela sitt liv genomlider dock en människas alla stämningar vid åldrandet. Ja det är som att hästen närmast uppvisar den blandning av lättnad och melankoli som många pensionärer säger sig ha upplevt den dagen då de fyllde 65.

Vad som emellertid framstår som så typiskt i hans novell är hur själva dagern i texten ändras på ett plötsligt vis. Ribeiro hade alltid en förmåga att veta att när texten blev alltför mustig och tät så måste läsaren skänkas ett slags vändning och lättnad. Som om han visste hur slitsamt, dammigt och torrt allt var i denna region och lät dofter och regn framstå som själva nåden.

Naturmystiken hos Ribeiro

Det är svårt att veta om Ribeiro i egentlig mening var religiös. Det finns förvisso mycket av naturmystik och något som närmast måste betecknas som panteism i hans författarskap. Men vi kan sluta oss till att han inte gav mycket för religion i dess institutionaliserade form.

Prästerna och liturgin framställs som tomma och formalistiska, närmast löjeväckande företeelser. Att den religiösa tron och livets mystik kan vara så mycket mer levande och äkta hos enkelt folk är hans käpphäst i flera texter. Eller som i det här fallet, att en gammal häst gestaltas som lika andlig och sentimental som en gammal präst.

Den spanske filosofen Eugenio Trías noterade att den iberiska halvön under 1900-talet låg i skugga när det gällde övriga europeiska idéströmningar.

Ribeiros värdegrund

Vad återstår som ideologisk samlande kraft när inte marxism, existentialism, fenomenologi finns till handa, åtminstone inte som mer en djupverkande tradition?

Tyvärr är svaret på den frågan: ett religiöst och högerkonservativt ”vi och dom”-tänkande.

Ribeiros författarskap ger oss en annan sorts gemensam värdegrund. Det präglas av ett slags panteistiskt patos som kan föra tankarna till den helige Franciscus.

Djupt katolskt i temperamentet. Men långt ifrån kardinaler, rökelse och frammumlat latin.

The post Litterära klassiker: Aquilino Ribeiro first appeared on Opulens.

POSTULAT. “Det vi kallar frigörelse är och måste alltid vara själens fria val mellan olika samlingar av begränsningar. Om jag har en krita i min hand kan jag antingen göra en cirkel eller fyrkant. Detta är det heliga ting som kallas frihet. Men jag kan inte rita något som är både cirkel och fyrkant, jag kan inte göra en obegränsad fyrkant”.

Så skrev G.K Chesterton i Daily News 1905. I sitt historiska sammanhang bör det ses som en känga mot en alltmer uddlös och urvattnad anglikansk kyrka och han gled alltmer åt en vurm för katolicismen. En religion är inte en religion om den inte har axiom och fasta ramar och principer, verkar han ha menat genom sin kristet konfessionella journalistikgärning.

Taget ur sitt sammanhang, sätter han inte fingret på den irritation som vår tids frihetsbesatta nyandlighet väcker? Frihet hit, frihet dit, frihet i varenda liten buske.

Här sitter jag och vibrerar med fiskmåsarna. Här dansar jag ensam på stranden närmast i osmos med sanden och molnen. En kravlös existens utan de sociala sammanhang och ramar vi alla vet är det som verkligen går i själens djup.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Vår frihetsbesatta tid first appeared on Opulens.

AVDAMMADE MÄSTARE. Att Jouve är så lite översatt till svenska är talande. Han skriver om religion, tvivel och existens på verkligt hög nivå, som om allt vore på liv och död, anser Jesper Nordström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Mycket svepande enkelt finns det två sorters skräck i filmvärlden. Den ena består i det lättköpta att krana på med blod och slem och våld. Den andra sorten är av det slag som sedan länge associeras med The Shining: en slags isande kall tomhet som får en att behöva fylla i själv, låta tankarna löpa.

Skräck inom poesi vill jag säga är ganska ovanligt, men Pierre Jean Jouve (1887-1976) kommer nära, och det var inte underhållningsrysare han skrev. Det var ett slags djupt katolska idédikter som rör sig runt det skräcksublima och högtidligt allvarliga, en tanketradition som nog ter sig hårdsmält för många i vårt sekulära protestantiska samhälle.

Att läsa om underkastelse, psykosliknande tillstånd och blodsmystik kan ha ett slags masochistiskt uppfriskande kvalitet i en religiös kontext som den svenska där en prälle i jeans och flanellskjorta säger att vi ska vara snälla mot varandra.

Jo, jag överdriver, men tillhör ni som jag de som ser midnattsmässan från Rom inte på grund av dess klarhet och budskap utan just för att den är så annorlunda? Rökelsen, det latinska språket, det världsfrånvänt ceremoniella..?

Jouve tillhör den ganska stora grupp författare som konverterade till katolicismen under mellankrigstiden och han gick så långt att han brände alla manuskript från sitt tidigare författarliv. Han förbjöd publicering av tidigare redan utgivna verk och gick in i ett författarskap som är närmast besatt av sin dödsfixering och andlighet parad med en slags isande skönhet som lätt kan föra tankarna till äldre kala kyrkor eller vara som att vandra genom en död skog.

En av hans få romaner, Paulina 1880 gavs 2017 ut på Alastor Press, och att den givits ut just på detta förlag med sitt fokus på skräck och symbolism och annat mörkt ger en viss betydelseförskjutning. Visst är det manlig blick och en hora-madonna tematik så att man baxnar stundtals men det är främst en experimentell roman om en kvinnas väg in i och ur extrema psykiska tillstånd. Det är en studie i ett fall och resning igen.

Att Jouve är så lite översatt till svenska är talande. Hans texter om andlighet och religion och existentiellt tvivel är något annat än en kaffebjudning på församlingshemmet. Han skriver om religion, tvivel och existens på verkligt hög nivå, som om allt vore på liv och död.

En ljummen agnostiker likt undertecknad skulle kanske snarare kalla honom en mästare i att skildra kriser intill psykosens och vansinnets gräns.

The post En katolsk skräckmästare first appeared on Opulens.

AVDAMMADE MÄSTARE. Östen Sjöstrands relevans idag ligger i att han aldrig var kristen på bekostnad av andra trosläror. Han positionerade sig aldrig så att säga. Hans andlighet handlade snarare om att bottna hos sig själv och därmed se det allmänmänskliga i religion över huvud taget, skriver Jesper Nordström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tomas Tranströmer beskrivs ibland som en kristen poet. Ändå har han varit ovanligt förtegen om sin tro, åtminstone i relation till hur de så kallade katolska konvertiterna i efterkrigstiden gick ut med sin religiositet, något som också kunde ses som en kritik mot det krassa alltför oandliga klimat som rådde i folkhemmet.Den sociala ingenjörskonsten och paternalismen hade konkurrerat ut det andliga kitt som höll ihop folket. Så löd en av tankegångarna.

Nu ska det sägas att undertecknad hellre väljer överkomliga hyresrätter, rinnande varmvatten, fackföreningar och lagstadgad semester än ett innerligare förhållande till Jehova. Således håller jag mig vanligtvis borta från uttalat kristna kulturyttringar.

Vad Östen Sjöstrand (1925-2006) tillför är ett kärvare mer tvivlande idiom än det eviga ”jag älskar gud” och vilar på en mer katolsk lidandemystik och kontinental tanketradition och framför allt en öppen religiositet som inte hänfaller till det platt konfessionella.

”Jag följde en gnista och fann en flod. Nu strömmar krafter genom mig som pressar mig mot randen av mitt jag – – – Vad gömmer klangen av klockor som når oss nedfrån slätten: ännu en söndag eller den väntade jordfästningen av blixtens oräkneliga offer?”

Visst är det starkare och mer drabbande än låt säga en sång av Göran Fristorp? Föga förvånande var Sjöstrand orienterad mot det franska och är jämte Sven Stolpe en av våra främsta introduktörer kring detta lands litteratur. Efter 1945 såg många Tyskland som totalt stigmatiserat och vände blicken ånyo mot Frankrike och dess katolska kulturella grund.

Östen Sjöstrands relevans idag ligger i att han aldrig var kristen på bekostnad av andra trosläror. Han positionerade sig aldrig så att säga. Hans andlighet handlade snarare om att bottna hos sig själv och därmed se det allmänmänskliga i religion över huvud taget.

”Detta är att finna ett okänt blodomlopp i sin egen skola, ålderdomliga bortvända ord och nya utvända ord, meningsfulla i ett annat moderliv för alla språk”.

Det här är verkligen en grundsyn vi hade behövt i en tid när kristendomen hänfaller mer och mer åt en protektionistisk attityd där det snarare handlar om att odla sitt eget än att vilja bygga broar på humanistisk universell grund.

The post En kristen brobyggare first appeared on Opulens.

PROSAKONST. I sina tidiga verk behärskar Birgitta Trotzig redan till fullo ett språk som hemsöker, äcklar, stör och förtrollar, skriver Anna Remmets.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Samlade skrifter 1 av Birgitta Trotzig
Bokförlaget Faethon

Birgitta Trotzigs (1929-2011) författarskap måste räknas till en av våra största, märkligaste, och mörkaste. Förlaget Faethon har nu påbörjat en utgivning av samtliga av hennes texter, inklusive de postuma. Inte mindre än tretton volymer planeras. Denna första innehåller debuten Ur de älskandes liv från 1951, Bilder från 1954 och De utsatta från 1957. De tre böckerna visar på Trotzigs bredd, men också på konsekvens vad gäller språk och ton. Detta är en författare som redan har hittat sin form, och hennes mörka universum känns omedelbart igen. Ur de älskandes liv skildrar fragmentariskt tre unga kvinnor från barndomen genom ungdomen. Här finns smärtan i sårig vänskap och syskonrelationer, försök att frigöra sig, och det sexuella uppvaknandet. Även om det sistnämnda ibland hamnar farligt nära det klichéartade (hur många skildringar finns det egentligen i litteraturen av tonårsflickor som med enorm fascination betraktar sina växande bröst?) är det samtidigt helt i linje med den upptagenhet med det kroppsliga som genomsyrar Trotzigs texter. Här finns också det karaktäristiska mörkret, kombinerat med en slags fasa och ett äckel inför tillvaron som senare ska dyka upp hos författare som Mare Kandre.

Det skitiga, det fuktiga, det dyiga, som genomsyrar såväl naturen som den mänskliga kroppen hos Trotzig renodlas sedan i Bilder och De utsatta. Samtidigt är naturen storslagen och andlöst vacker, men den erbjuder sällan tröst och vila, utan är grym och skrämmande i sin storhet, vilken understryker människans litenhet, ensamhet, och uselhet.

Birgitta Trotzigs katolicism understryks ofta, och visst har det religiösa en stor plats redan i de tidiga verken. I Bilder, som är en samling kortare, fristående texter, är det framförallt den lidande, blödande guden på korset och gudsmodern som framträder. Också, eller kanske till och med i synnerhet, i skildringen av det religiösa är det kroppsliga helt centralt för Trotzig. I texten Den Pryglade skriver hon om den pryglade Kristus att ”Han är naken, och hans kön hänger skälvande mellan låren.” Lite längre fram står det att det ”rycker i hans lemmar som i ett djurs” och att ”de slutna ögonen uttrycker en så ömklig, fruktansvärd blygsel”. I denna version är inte lidandet upphöjt och värdigt, utan kroppsligt och förnedrande. Det är det mänskliga hos guden som understryks. Denna Jesus blir också med traditionellt kvinnligt kodade ord som ”skälvande” och ”blygsel” påtagligt avmaskuliniserad. I gengäld för Trotzig genom sin skildring av en havande kvinna i texten Den Havande tankarna till det gudomliga genom formuleringen ”en dröm om vatten och blod”, något som är en realitet vid varje förlossning, men som mycket väl kan läsas som en anspelning på såret i Kristus sida som sades avge såväl vatten som blod. Oavsett om dylika stycken tolkas av läsaren som biologistiska hyllningar av moderskapet eller tvärtom som ett slags queergestaltning av det gudomliga, är det mycket elegant och effektivt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Den sista romanen i denna första volym, De utsatta, kröner samlingen. Här är det, om inte förr, verkligen tydligt vad Agneta Pleijel menade i sitt förord när hon skrev att hon upplevde Trotzigs texter som ”utan nåd”. I denna berättelse om en familjs uppgång och fall (i girighet) under 1600-talet tvingas läsaren famla desperat efter ljuspunkter som inte finns. Författaren är totalt obarmhärtig i sin blick på människor i ett fattigt, förmodernt samhälle, som lider, går under och gör varandra ofattbart illa. Hon balanserar ibland på gränsen till pekoralet, men landar alltid på rätt sida. Beskrivningen av livet som tiggare, vilket familjens patriark, som tillika är präst, kastas ut i efter att ha angivits av sin egen son, som en golgatavandring utan slut skulle jag gärna sätta i händerna på diverse politiker. Birgitta Trotzigs blick är aldrig så hård och krass som när den faller på de förbipasserandes likgiltighet och grymhet. Men precis som den pryglade Kristus, hos Trotzig, blir mänsklig i sin förnedring, så kommer den lidande människan nära det gudomliga på ett sätt som han aldrig var i närheten av iklädd sin prästkappa. Men det är inte frågan om någon romantisering av lidandet, det är framställningen alldeles för skoningslös för. Fast samtidigt som jag nästan vill lägga ifrån mig boken för att kunna andas igen, kan jag inte få nog av den eftersom språket är så fruktansvärt vackert. I dessa tidiga verk behärskar Birgitta Trotzig redan till fullo ett språk som hemsöker, äcklar, stör, och förtrollar.

The post Mästerligt mörker som både äcklar och förtrollar first appeared on Opulens.

PARIS. Detta års påskfirande kommer inte att vara sig likt för miljoner katoliker världen runt. För parisarna har de senaste månadernas prövningar med förödelse på Champs Elysées, vid Arc de Triomphe och nu Notre Dame, blivit väl mycket på en gång, skriver Opulens medarbetare i Paris Anne Edelstam.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Påskveckan har precis börjat när röken steg upp från Frankrikes viktigaste symbol. Tack vare de 400 brandmän och 18 vattenkanoner som snabbt var på plats har katedralens struktur kunnat räddas. Men flera konstverk är för alltid förstörda.

”Damen”, vilken precis nyligen firat sin 856:e födelsedag, har upplevt revolutioner och överlevt två världskrig och mycket mer, brinner! Parisare och turister knäade längst med kajerna och bad för sin katedral. Spiran rasade i branden och en tredjedel av taket har brunnit upp. Det var som att vara i en krigszon.

Hela området stängdes snabbt av men vi från pressen kunde så småningom ta oss fram. Det brann fortfarande på baksidan, när jag var på plats, men jag kunde inte ta mig dit. Enligt de poliser jag talade med, verkade de tro på en olycka och inte på ett attentat men ingen visste säkert. ”Det kommer att ta tid innan vi får veta orsaken” fick jag höra. Michel Picaud, en av de som övervakade de restaureringsarbeten som var på gång sedan sex månader på vinden i katedralen sa att ”det kan ha varit en gnista från de pågående arbetena som satte i gång branden”.

President Macron som skulle hålla sitt väntade tal om de gula västarnas demonstrationer ställde in detta.

Medeltidskatedralen tog 200 år att bygga och bland annat vad som sägs vara Jesu törnekrona förvaras där. De lyckades faktiskt rädda det heliga föremålet. Katedralen är en symbol för alla kristna men även för hela Frankrike. ”Skogen”, de unika träpelare som höll delar av taket uppe, förstördes helt.

President Macron kom till Notre Dame och höll därifrån ett tal till nationen:
”Detta är ett förfärligt drama. Jag vill tacka alla brandmän som gjort ett enastående arbete. Det värsta är över även om arbetet fortsätter. Fasaden och de två tornen har klarat sig. Till alla kristna vill jag säga att jag är med dem och förstår deras sorg. Detta är inte bara parisarnas stolthet utan även Frankrikes epicentrum, dess litterära och konstnärliga vagga. Detta är vår historia som nu brinner. Jag förstår folkets sorg men jag vill ändå inge er hopp eftersom katedralens yttre struktur har klarat sig och vi kommer att bygga upp den igen — alla tillsammans. Redan i morgon kommer jag att se till att påbörja det arbetet.” President Macron var uppenbarligen väldigt rörd och hade svårt att hålla tårarna tillbaka.

Ett av vittnena jag talade med sa att han såg allt från sitt tak. ”Jag är katolik och ber er alla att be för oss här i Frankrike. Denna katedral representerar vår moder, Maria, Jesus moder, utöver vad den betyder för alla fransmän, troende som inte troende. Jag kommer att vara vaken och be hela natten.”

Men även om ”Damen” så småningom kommer att återställas, kommer det att krävas en massiv insamling för att finansiera projektet. Svenska ambassaden höll 2018, för andra året i rad, Luciafirandet där, men det kommer nog inte att kunna hållas där igen under lång tid framöver.

En sak är säker, detta års påskfirande kommer inte att vara sig likt för miljoner katoliker världen runt. För parisarna har de senaste månadernas prövningar med förödelse på Champs Elysées,  vid Arc de Triomphe och nu av Notre Dame, blivit väl mycket på en gång. Fransmännen gråter och vi med dem.

The post Fransmännen gråter och vi med dem first appeared on Opulens.

FETTISDAGEN. I dag är det fettisdagen som föregår fastan. “Ramadan, quadragesima eller fasta, för många sekulariserade människor kan det tyckas konstigt att fasta. För återhållsamhet är inget som premieras i dagens konsumistiska och narcissistiska kultur”, skriver Eric Cardelús.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Så kommer fettisdagen, eller semmeldagen som vi snarare kallar den. Dagen då man enligt katolsk kulturtradition håller sin karneval. Folk dansar, spexar och skojar så mycket det går innan fastan inträder dagen efter, på askonsdagen. För då är det allvar och knapphet som gäller. Fasta i hela 40 dagar fram till påsk. Åtminstone om man är religiös eller på annat sätt håller på traditionerna. Det blir en period då man avstår från utsvävningar, ovanor och ytligheter. Inget hungerspel utan snarare ett tillfälle att skala ner på livets bling-bling, vilket öppnar för självförbättring och ökad empati. Köttet eller snarare det köttsliga läggs undan, något som rent semantiskt motsvaras av det latinska ordet karneval.

Här uppe i Norden dansar vi inte på gatorna, utan äter semla. Ganska kul det också, tycker vissa. Inte minst konditorierna. Traditionen att göda upp sig inför fastan finns i de flesta regioner och traditioner, följaktligen har semlan många namn och variationer som fastlagsbulle, fettisdagsbulle eller hetvägg. Idag behöver ytterst få av oss någon gödning. Snarare tvärtom. För övervikt är som bekant en välfärdssjukdom som ökar och oroar allt mer.

Hur är det då med fastan? Hur många är det som håller på med sådant i dagens sekulariserade Sverige? Ganska få, skulle nog många svara.

Vrider man på perspektivet en aning finner man dock en annan verklighet, där det i dagens multikulturella Sverige fastas mer än någonsin. För med invandringen har antalet katoliker och muslimer ökat kraftigt, två världsreligioner som båda håller fasta, men då under beteckningen quadragesima på latin eller ramadan på arabiska.

Ramadan, quadragesima eller fasta, för många sekulariserade människor kan det tyckas konstigt att fasta. För återhållsamhet är inget som premieras i dagens konsumistiska och narcissistiska kultur. Ett skenbart undantag tycks vara dieter, vilka är företeelser som får konsumtionshjulen att snurra vilt och ofta bygger på falsk och narcissistisk återhållsamhet. Åtminstone om vi ser till de dieter som fyller veckotidningar och glättiga livstilsbloggar.

För fastan och dieten står långt ifrån varandra, i olika hörn. Dieter handlar oftast om att bli snyggare, en strävan att anpassa sig till vissa givna kroppsideal och att därmed höja sin attraktivitet och ”personliga varumärke.” Den styrande principen är egoism och narcissism, en ledstjärna i dagens globala konsumtionssamhälle.

Religiös eller andlig fasta handlar om att avstå något för att ge plats åt något annat, något viktigare och större. Något som överskrider oss som enskilda individer. Tanken är att avhållsamheten gör oss mindre självcentrerade, mer inriktade på självförbättring och mer tacksamma för allt det vi har.

Vad vi avstår beror naturligtvis på religionen, andligheten och vad vi själva finner rimligt. Kanske avstår vi att äta biff, åka bil eller slösurfa på mobilen under en period. Möjligen upptäcker vi då att biffätandet är ganska privilegierat och kan skäras ner för klimatet, inte bara under fastan. Och den avställda bilen kan ge utrymme för en promenad, ett litet bidrag till ett bättre klimat, mer cykling och kanske lite bokläsning på bussen. För att inte tala om slösurfandet som frigör oceaner av tid att tillbringa tillsammans med nära och kära. Men först måste vi äta upp semlan, förstås…

The post Efter semlan kommer fastan first appeared on Opulens.

FÖRBJUDEN KÄRLEK. Lena Torquato Lidén ser en fin film om uppväxt, frigörelse och kärlek över gränser.

Pure Hearts
Regissör: Roberto De Paolis
Italien 2017

Agnese är en blek och vacker sjuttonåring som bor i Rom. Hon är med i en liten katolsk församlings ungdomsklubb där man bland annat diskuterar att skaffa kyskhetsring, precis som Miley Cyrus, känd som Hannah Montana på Disney Channel. Men här är det kanske lite mer allvar. Pressen att vara en fin flicka är stor från hennes ensamstående mammas sida.

Filmen börjar med en vild jakt som har med detta moraliska dilemma att göra. Mamman har tagit Agneses mobil, eftersom hon inte vill att hon ska kunna göra några dumheter. Men flickans integritetsvilja driver henne att stjäla en billig mobil i ett köpcentrum. Vakten Stefano som jagar och får tag i henne är lite äldre, och till slut ger han efter för hennes bön att inte ta med henne och mobilen tillbaka till affären. Detta blir samtidigt slutet för det jobbet. Stefano får i stället får ägna dagarna åt att vakta parkeringen bredvid det romska lägret, men utan att lyckas särskilt bra; han är tuff men inte tillräckligt hård för att hålla dem bakom sitt staket.

Ödet har dock bestämt att Selene Caramazza som Agnese och Simone Liberati som Stefano ska mötas igen, för till just detta romska läger kommer Agnese och hennes församling för att göra volontärarbete. De möts igen, även om Stefanos blick på Agnese genom staketet är skeptisk. De står verkligen på olika sidor. Agnese tvekar och kämpar med sina känslor gentemot mamman respektive Stefano, och det är inte självklart att hon ska utforska sitt intresse för Stefano. Mammans sätt att kontrollera hennes rörelser är inte väsensskilda från svartsjuka i en kärleksrelation, och den naturliga oro en mor känner inför sitt barn går över många gränser.

Det här är en fin berättelse om frigörelse och uppväxt. Vi får möta fattigdomen i Europa genom Stefanos familj och vänner, som lever i utkanten av samhället med knappa resurser. De lever inte på vanliga jobb, utan säljer knark eller rånar andra som försöker kämpa för sitt uppehälle. Det finns en kyla och en cynism i Stefanos värld, men hans vilja att arbeta och tjäna sitt uppehälle utanför subkulturen säger mycket om honom som person. Han är i grunden en god människa som saknat rätt förutsättningar. Han vill följaktligen också hålla sina vänner utanför sitt arbete, men dessa försöker reta och locka honom tillbaka. Att han är knegare är inte uppskattat bland dem han lämnat kvar i kriminalitet, och att vara vakt är i vännernas ögon i princip samma sak som att vara snut.

Agnese å sin sida är överbeskyddad på ett sätt som gör henne sårbarare än vad hon skulle behöva vara. Hennes huvud är fyllt av dilemman och ångest som alla förbud har skapat i henne, och hon vet inte vad hon själv vill eller behöver.

När de till slut möts suddas alla gränser ut. Deras kärlek är trevande, osäkerheten vibrerar på filmduken. Regissören Roberto De Paolis menar att han följt med filmens huvudpersoner och blivit en del av dem, för att sedan ge dem fysiskt utrymme att röra sig framför kamerorna som de vill och improvisera fram sina repliker. Det är inte svårt att leva sig in i den enkla men fina berättelsen och tänka på hur det känns att träffa sin första kärlek och inse att känslorna är besvarade, oavsett om de är tillåtna.

The post Vibrerande motsättningar first appeared on Opulens.