PROSA. Katja Oskamps ”Marzahn mon amour” är ett inkännande porträtt av invånarna i en stadsdel i det gamla Östberlin. Det är en lättsam historia, som gör mig varm i hjärtat,” skriver Thomas Almqvist, som läst den aktuella romanen.

Marzahn mon amour
av Katja Oskamp
Översättning: Sara Eriksson
Rámus

Katja Oskamp föddes i Leipzig 1979 och växte upp i DDR. Hon debuterade 2003 med en novellsamling men utbildade sig så småningom till fotterapeut och började arbeta på en salong i Marzahn i det gamla Östberlin. Upplevelserna och erfarenheterna därifrån ligger till grund för ”Marzahn mon amour”, som i vår är en av sex nominerade titlar till Dublin Literary Award och har även utsetts till titel för ”Berlin läser”. Hon förvandlas alltså från författare till fotterapeut, vilket av många anses vara ett stort nederlag.

Marzahn är en stadsdel som byggdes på 1970-talet i nordöstra Östberlin, dit DDR:s medelklass gärna flyttade. Här bor också många flyktingar av olika nationaliteter idag. Medan Oskamp filar på kundernas fötter, berättar de sina livshistorier för henne. Hon tecknar ett persongalleri som speglar ett liv som varit och även de förhoppningar som en gång fanns men också de drömmar som fortfarande finns kvar i Marzahn.

Romanen handlar om Berlins omvandling ur ett mycket vardagsnära perspektiv, men också om människorna som bodde och bor där, och vars fötter Oskamp smörjer och filar, och som påverkar och förändrar även henne.”Marzahn mon amour” är en berättelse om det liv som var, kunde ha varit och som återstår.

Hon lär känna sina stamkunder, deras karaktärsdrag, egenheter, levnadshistorier och öden. De flesta är pensionärer, varav en hel del dessutom är väldigt ensamma. Hon lyssnar med tålmodigt jämnmod på de historier hon får höra och hon kommer sina kunder väldigt nära.

Många av dem är ganska udda existenser, men alla är inte trevliga. De är inte f d DDR-höjdare och SED-funktionärer utan mest vanliga människor som murare, slaktare och sjuksköterskor. En enda f d partifunktionär har hon och det är herr Pietsch. I fotterapeuten ser han en f d ungpionjär, som påminner honom om gamla tider från före Berlinmurens fall 1989.

Det finaste porträttet handlar om Gerlinde Bonkat, som för många år sedan kom som flykting från Königsberg, som då låg i det gamla Ostpreussen men som idag är ryskt. Hon är godheten personifierad och skildras som en nunna utan dok och utan kloster. Hon utbildar sig till sjuksköterska, lever självständigt och ställer alltid upp för och hjälper andra.

Att döma av alla olika historier är livet oftast en förlustaffär. Livet kan vara fullt av smärta men också av orgiastisk lust. Oskamps människosyn är illusionslös men underförstått förespråkar hon hela tiden solidaritet med de små människorna. Hon skriver ibland även om den saktmodiges vrede, då hon visar respekt för livets okränkbarhet och individens integritet. Hennes ständiga medkänsla med samhällets förlorare visar inte minsta spår av sentimentalitet.

Romanen är skriven med lite lagom självironisk distans och här finns också en hel del humor, som dessutom smittar. På mig gör den ett starkt och varaktigt intryck, då den samtidigt är mycket underhållande med en intensiv närvarokänsla. Språket är rakt på sak, konkret och med ett tydligt och direkt tilltal. Stilen känns behärskat okonstlad. Prosan är till synes enkel och genomskinlig men samtidigt mycket målande. ”Marzahn mon amour” är ett inkännande porträtt av invånarna i en stadsdel i det gamla Östberlin. Det är en lättsam historia, som gör mig varm i hjärtat.

The post Hjärtevärmande Berlinskildring first appeared on Opulens.