Agnes Lidbeck har utkommit med en anspråkslös diktbok om de upprepade handlingarna i vardagen. Helena Lie har läst den.

UR av Agnes Lidbeck 
Ellerströms förlag

Det finns något fascinerande men också störande med alltför hajpade litterära produkter. Färgad av vad andra sagt, skrivit och tyckt i olika kanaler försöker man bilda sig en egen uppfattning, men det är i princip omöjligt att ignorera hajpen. Samtidigt ska man inte glömma: Det är (oftast) inte författaren själv som dragit igång denna typ av uppmärksamhet. Det är andra.

Författaren Agnes Lidbeck är något av en sådan hajp. Lidbeck fick Borås Tidnings debutantpris för debuten Finna sig (Norstedts 2017) – en roman som enligt förlaget ”skärskådar den moderna kvinnorollen” och som, åtminstone vad jag vet, hyllades unisont av landets kritiker. Jag måste erkänna att jag är ovetande om bokens eventuella kvaliteter, för jag har ännu inte läst den, och inte heller någonting annat av Lidbeck för den delen. Med någon månads mellanrum har nu två nya böcker av Lidbeck släppts på två olika förlag: Romanen Förlåten på Norstedts och diktboken Ur på Ellerströms. Den senare är en tämligen tunn, lätt sak på runt femtio sidor med dikter som kretsar kring barn, arv, tid som går, naturen som alltid finns, de upprepade handlingarna i vardagen. Omslaget går i off-white på matt papper, namn och titel i svart; rent formmässigt kan det inte bli mer anspråkslöst tänker jag.

Man bäddar sängar, man torkar bord
man spänner plasten över osten och leendet över tänderna
man ger dem deras tilltalsnamn, deras smeknamn, deras strumpor
man rensar deras hörselgångar med sina naglar, man klipper deras hår
man är deras första ord i munnen och deras enda ord om natten

Jag läser Ur och slås av tanken att det här är det första lyriska verk jag läst på länge som inte skakar om mig, inte irriterar mig och inte heller försöker vara någonting annat än vad det är, nämligen prosadikt som i sakta mak lunkar framåt med ingen annan avsikt än att blottlägga delar ur ett pågående liv, korskopplingarna till tingen, personerna, arvet och uppväxten, träden, skogen och havet som alltid utgör samma fond och ett jag som är både subjekt och objekt:

Tallarna står kvar i sänkan som ett barn man inte tänkt återvända till
De har vattenringar över barken, på ytan synliga årsringar
Skogen har åldrats
här ligger vindfällda träd
här tång och tackel
här vanten som försvann
i februari

Vissa stycken är mer livliga än andra, men den lågmälda tonen är intakt. Lidbeck blandar friskt anaforiska stycken på fri vers med centrallyrik, abstraktion och narrativa svep. Det finns en alltigenom ljudande klang som påminner om den finlandssvenska poeten Tua Forsström, även om tornedalsfinska författaren Katarina Kieri. Jag vilar tryggt i dessa röster. Alla skriver de på olika sätt om sorgen i förgängligheten, barn som växer upp, föräldrar som dör, andra som dör, de ständiga omtagningarna, att gå in och ur sig själv, att vara behövd och behöva, att vilja vara kvar men försvinna. Som Lidbeck skriver:

Jag minns bark, hur den smakar mot tungan
hur den smakar av alla möjligheter
men är så mycket mindre mättande än bröd
jag bakar med barnen
Kaveln är svarvad ur trä
degen måste rullas med fingrarna
kaveln får inte plötsligt
slå rot i min hand

Eller:

Jag lyfter handen, det är en benämning
jag benämner leken, det är en lek

Detta är en dörr, detta var min tröskel
detta är ett segel, det vägde mitt ankare
detta är en grind, på grinden fanns en hasp
detta är en sadel att spänna om ryggen
detta är en vinge att sträcka i drömmen

Jag lyfter jord till munnen, det är en annan lek
Jag benämner ett mått av tid, det är en tamp

Alla artiklar av Helena Lie

The post Sakta lunkande prosadikt first appeared on Opulens.