SATIR. Sofia Thoresdotter har skrivit en dagsvers med anledning av försvarsminster Pål Jonsons tal om kärnvapen på svensk mark.

Kärnvapenparaply

Vad är det för ett konstigt paraply du har, min vän,

som varken skyddar emot regnet eller emot vinden?

Vad ska du ha det till, vad kan man göra med ett sånt,

när molnen tornar upp sej vid vår östra horisont?

Du har så rätt, det är ett konstigt paraply jag har,

som inte skyddar när det blåser eller när det regnar.

Helt värdelöst när molnen tornar upp sej, det är sant,

men det kan skrämma alla dom som har ett likadant.

Det låter tryggt kan jag få dela paraply med dej?

Då känner jag mej mindre rädd när molnen tornar upp sej.

Att det är mycket bättre, det begriper jag förstås

om det är våra egna vapen som förintar oss.

The post Dagsvers: ”Kärnvapenparaply” first appeared on Opulens.

KRIGSLARM. Indien har skjutit robotar mot flera mål i Pakistan. Anders Kjellström minns en tumultartad bussresa mellan de bägge länderna och menar att det är dags att ta denna långa konflikt på allvar.

För 50 år sedan satt jag i en buss i Lahore som skulle köra till Indien. Läget mellan Indien och Pakistan var ytterligt spänt och alla förväntade sig att krig skulle bryta ut. Utanför bussen samlades anti-indiska demonstranter som angrep bussen och började att gunga den i ett försök att välta den. Panik utbröt. Vi var många som sett och läst om att bussar till Indien hade attackerats och satts i brand. På något sätt lyckades chauffören tillsamman med lokal polis mota bort demonstranterna och bussen satte fart i riktning mot den indiska gränsen.

Liknande våldsincidenter inträffade när jag åkte tillbaka från Indien till Pakistan. Den tanke som slog mig var att om jag under mitt liv skulle uppleva en kärnvapenkatastrof så skulle den utspelas i dessa gränstrakter. Här fanns aggressiviteten och bägge parterna hade sin Gud på sin sida vilket är nödvändigt om man skall organisera ett massmord.

Det är med denna bakgrund jag med en gastkramande oro läser rapporter från samma gränsområde i dag. Medierna här hemma tycks dock inte ta konflikten på tillräckligt allvar. Den är för långt borta och indier och pakistanier finns det gott om samt betraktas dessutom som lite konstiga. Är det inte dags att inse att denna konflikt är så oerhört mycket viktigare än om räntan  går upp eller ner 0,25 procent?

ANDERS KJELLSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Risk för kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan first appeared on Opulens.

KÄRNVAPEN. DCA-avtalet som ska godkännas av Sveriges riksdag den 18 juni innebär att USA fritt ska få tillträde till 17 baser i landet. Flera länder har liknande avtal men Sverige är det enda land i Norden som inte skrivit in ett förbud mot kärnvapen på sitt territorium.

Ett starkt ljussken förblindar alla på terrassen mitt i centrala Stockholm. Bara några hundra meter därifrån detonerar en atombomb. Hettan är så kraftig att kaffet i kopparna ögonblickligen förångas och spårvagnen på gatan förvrids till en svart stålhög. Stötvågen får husen att rämna och lämna efter sig ett månlandskap av sot, betong och förkolnade kroppar.

– Ingen läkare i världen har erfarenhet av att hantera en situation där människor är både krossade, brända, strålskadade , förblindade och traumatiserade, säger Vendela Englund, ordförande för Läkare mot kärnvapen.

Vid en träff av en atombomb mot riksdagshuset i Stockholm beräknas cirka 90 000 människor dödas och 250 000 skadas med komplexa, kombinerade skador

Exemplet är taget ur rapporten Förebygga är enda medicinen. I ett område tre kilometer från explosionsplatsen skulle tryckvågen slå sönder byggnader och infrastruktur. Värmestrålningen skulle få allt brännbart att fatta eld.

Inom en radie av fyra kilometer skulle människor drabbas av fullhuds- brännskador på oskyddad hud- en typ av skada som är mycket smärtsam, resurskrävande och ofta leder till döden. I Sverige finns maximalt 25 brännskadeplatser konstaterar Vendela Englund och tillägger att IVA i Stockholm bara har 60 vårdplatser.

Så långt som nio kilometer från nedslagsplatsen skadas hus av tryckvågen med kross och sårskador på människor som följd.

– Som läkare, mamma och människa anser jag att kärnvapnen måste avvecklas. Eftersom vi skulle stå maktlösa utan att kunna ge lindring eller bot, knapps ens tröst måste vi förebygga!

Fungerar avskräckning?

Experter talar ibland om avskräckningseffekten. Vendela Englund påpekar att det vid möte i FN 2023 tvärtemot fastslagit att den hindrar nedrustning. Den vidmakthåller en ond cirkel där upprustning tillåts att öka och kärnvapenstaterna tar sig rätten att hålla världen gisslan och definiera sina ”intresseområden ”.

Kärnvapenavskräckning har hittills inte förhindrat krig – snarare tvärtom, krigen som rasar i Ukraina och Gaza är tydliga exempel. Aktuella siffror från Stockholms Internationella Fredsforskningsinstitut (SIPRI) visar att dagens upprustning har historiskt höga proportioner. När president Macron i Frankrike i maj 2024 hotade med att gå in med fransk trupp i Ukraina svarade Ryssland med hot om nya provsprängningar och användning av kärnvapen.

Fyra minuter till Karlskrona

Utvecklingen av nya bär-system för kärnvapen har eliminerat tiden för eftertanke. Det tar mindre än fyra minuter för överljuds-missiler att nå Karlskrona från Kaliningrad. Eller tvärt om.

– Utan tid för eftertanke innan användning av kärnvapen har vi ett mycket farligt system där beslut om svar måste fattas på sekunder under svår stress, och utan möjlighet att verifiera eller ta in mer information. Det har funnits flera tillfällen då tid, tur eller att kloka erfarna militärer med civilkurage vågat avstå från att trycka på knappen räddat oss, säger Vendela Englund och menar att vi lever i en osäkrare situation i dag än på länge.

– Det finns inget utrymme för tekniska eller mänskliga misstag.

– Inget utrymme för eftertanke. Utvecklingen av AI och datagenererad krigföring kan leda till vår undergång.

En lång och osäker kedja

I Sverige bygger vi upp och restaurerar våra skyddsrum. De är alla avsedda för konventionella krig. I varje kommun finns utrustning för att mäta radioaktivitet. Detta behöver avläsas, rapporteras in och sammanställas, SMHI ge prognoser om vart vinden blåser och var det ska regna. Därefter ska informationen analyseras för lokala prognoser om förväntade nivåer av radioaktivitet, som på nåt säkert sätt når ut till dem som behöver och ska ge hjälp.

– Det är väldigt många länkar i en kedja som ska fungera när mycket elektronik är utslagen av elektomagnetisk puls och samhället troligen är utsatt för cyberattacker. Varje länk kan brista , säger Vendela Englund.

– Troligast kommer nog ingen säkert att veta om de ska stanna eller fly.

Kärnvapenkrig gör alla till förlorare

DCA-avtalet (Defense Cooperation Agreement) som ska förhandlas i Sveriges riksdag innebär att USA fritt ska få tillträde till 17 baser i landet. Flera länder har liknande avtal men Sverige är det enda land i Norden som inte skrivit in ett förbud mot kärnvapen på sitt territorium.

Att inte ha förbehåll mot kärnvapen är en brist som gör att det finns en öppning. Blotta misstanken att kärnvapen kan komma att placeras här gör Amerikanska baser i Sverige till konkreta mål och ökar risken för ett angrepp. Det blir alltså farligare, inte säkrare säger Vendela Englund och fortsätter:

– Som läkare är det mitt jobb att rädda liv och hälsa, lindra och bota. Effekterna av kärnvapen går varken att lindra eller bota. Det enda vi kan göra är att verka förebyggande.

The post ”Effekterna av kärnvapen går varken att lindra eller bota” first appeared on Opulens.

FRI FORSKNING. Sverige har fått ett nytt kunskapscentrum för kärnvapennedrustning. Invigningen gav sken av att all kritiskt laddad forskning som inte är politisk korrekt är utrotningshotad. Penningen tycks ha tagit över styrningen av universiteten och forskningen, menar Carolina Sundell.

I förra veckan invigdes Alva Myrdals kunskapscentrum för kärnvapennedrustning vid Uppsala universitet. Redan för två år sedan gav den S-ledda regeringen lärosätet i uppdrag att skapa en helt ny forskningsmiljö, som sedan dess legat i sin vagga men nu ska få komma till liv och gå under parollen: ”Alva Myrdal-centrum ska med forskning från olika vetenskapsgrenar ta fram ny kunskap om kärnvapennedrustning i vid mening, med målet att bidra till en säkrare värld”.

Inga långhåriga hippies i stickade koftor syntes till, istället bara kostymer så långt ögat kunde nå under de förgyllda takkronorna i Uppsalas ståtliga universitetsaula i renässansstil. De moraliska budskapen som allt fredsarbete borde bygga på lyste i det hela med sin frånvaro och samtliga av de prominenta talarna lyckades helt utelämna vapenindustrins makt och påverkan på stater och folkvalda ur sina tal. En fredskämpe kunde ha häpnat när ingen kritik framfördes över att Sverige övergivit sin neutralitetspolitik efter mer än åttio år. Varken ordet PAX eller ”farväl till vapen” förgyllde några skyltar vid universitetshusets entré. För den fredstörstiga besökaren hägrade möjligtvis något som liknande ett fredstecken, men en sådan illusion sprack när det visade sig att de egentligen föreställde blänkande Mercedes Benz-loggor fastsvetsade på de välpolerade svarta bensinslukande fordonen som anlänt med gäster till kunskapens tempel.

Vad menar regeringsmakten när den talar om ”att bidra till en säkrare värld”?

Ytterst få studenter deltog på invigningen, istället minglade de inbjudna gästerna från utrikesdepartementet med diplomater, Nobels fredspristagare, anställda hos fredsforskningsinstitutet SIPRI, någon representant från Handelskammaren samt professorer. Alla letade de efter sittplatser kring den halvcirkelformade amfiteatern där vanligtvis doktorspromotionen hålls och nyblivna doktorer får sin hatt. I den stund Tjajkovskijs Svansjön slutade ljuda i högtalarna inleddes öppningen och fredskonferensen. Detta dagen efter att Sverige blivit med ny försvarsminister, ingen annan än Pål Jonson, en av kungl. krigsvetenskapsakademiens ledamöter som doktorerat i just krigsvetenskap. Försvarsministern höll sig på behörigt avstånd från fredsmäklarna genom att resa till Finland, för att försäkra både Nato och finländarna om att den nya regeringens högsta prioritering är att ro ett Nato-medlemskap i hamn.   

Idén bakom ”kärnvapennedrustning” som är vacker men av diffus karaktär, föddes inte som man skulle kunna tro i detta kunskapens tempel utan på det svenska utrikesdepartementet, något som Ann-Sofie Nilsson från UD, ambassadör för nedrustning och icke-spridning, inte hymlar med eller försöker dölja i sitt anförande. Uppsala universitets nobla projekt är främst ett uppdrag universitet erhållit av regeringen och har således fått runt 10 miljoner kronor för att bedriva denna så kallade fredsforskning. Från ett upphöjt podium beskrev ambassadören Ann-Sofie Nilsson för den lyhörda publiken hur ”teknologi kan användas för att göra gott men den kan också användas för dess motsats”. Den som läser mellan raderna, i både UD:s representants och ordförande för centrumet Cecilia Wikströms tal, förstår att den nämnda sentensen även är applicerbar på en stor del av fredsforskningen; att forskning kan utnyttjas av politiker och diverse aktörer, i syfte att påverka opinionen och för att stärka sin maktposition.

Centrumets ordförande är därför noga med att upprepa att allt ska vara faktabaserat och avskärmat, ”skyddat” från åsikter. I förbifarten konstaterar Cecilia Wikström dock motsägelsefullt att det behövs mer forskning för att stödja viss utrikespolitisk policy, när hon precis hävdat att forskare inte ska ta ställning när det kommer till någon policy.

I dagens tidevarv när regeringar lägger fram forskningspropositioner står inte humanioran högt i kurs och den filosofiska debatten tycks utelämnas i hopp om att bibehålla status quo. Vilket oftast handlar om att bevara det rådande finansiella styret och dess regim. Men vad menar regeringsmakten när den talar om ”att bidra till en säkrare värld”? Om man de senaste åren lyssnat på förre utrikesminister Ann Linde framstår det som att hon och landets senaste regeringar representerar ett visst maktintresse. Det går att driva tesen att ett särintresse kan skapa en beroendeställning; nationens maktsfär och dess koppling till geopolitiska aktörer, både finansiella och stater. Anknytningen till väst och det angloamerikanska styret har kommit att dominera sedan 80-talet, detta efter att Sveriges politiker valt att avhända sig landets ekonomiska suveränitet till affärsbanker och finansiella jättar, samtidigt som de under flera decennier avindustrialiserat ekonomin och eliminerat självförsörjningsgraden, vilket i sig bidragit till ett nytt utrikespolitiskt läge för vårt land.

Samtidigt råder en viss tidsanda och ett antiintellektuellt klimat där den ekonomiska logiken härskar och gror. I en sådan är det svårt att bedriva någon form av fredsforskning. Även andra discipliner på universiteten påverkas i högsta grad och kan klassas vara det av August Strindberg myntade epitetet ”dekadensvetenskapen”.

Utan ideologi och moral kan en politiker jonglera både Immanuel Kants demokratiska fredsteori, Hobbes politiska realism och Machiavellis maktteori, för vad de påstår är demokratin och frihetens skull. ”Friheten” de talar om verkar inbegripa enbart att skydda och bevara några fås finansiella tillgångar och dessas “värden”, tillika förmögenheter. Detta anser makthavare, frälsta av penningen, vara sammanflätat med den säkerhetspolitiska dimensionen.

När det kommer till fredsforskning vore det barbariskt –om ett sådant uttryck må tillåtas i dessa tider– att bara tala om säkerhetspolitik och inte orda om moral. Den moraliska aspekten är enbart en vålnad i aulan på landets äldsta lärosäte, när den ena efter den andra talar sig varm om det “faktabaserade” och “riskreduktion”. Peter Wallensteen, professor i freds- och konfliktkunskap, önskar att det teoretiska ramverket ska lira med verkligheten.

Inget kan vara svartvitt, utan är komplext när det kommer till konflikter.

Den moderna akademiska jargongen präglas hela tiden av det postmoderna. Vad är det för fakta man söker och behövs ens det för att argumentera för fred? Flera citerar Alva Myrdal från talarstolen. Myrdal, en tänkare och fredskämpe som inte ryggade tillbaka för att ta den moraliska striden. Hon hade högst troligen blivit förvånad över den ensidiga hotbilden, om att endast ett hot skulle existera och hade med ett sådant läge inte kunnat låta bli att angripa det ohälsosamma debattklimatet och den inskränkta åsiktsfriheten som råder i landet och i väst generellt sett.

Inget kan vara svartvitt, utan är komplext när det kommer till konflikter. I konflikten som just nu befinner sig i strålkastarljuset vill vissa intressen få flertalet tro; att den enbart innefattar Ukraina och Ryssland. När den verkliga maktstriden, menar flera observatörer, emellertid pågår mellan USA och Ryssland, där Ukraina används som en så kallad proxy. Alva Myrdal skulle onekligen analyserat och haft mycket att säga om detta. Men att måla upp en fiende och ett folk som problemet, skulle hon troligen ansett enbart gynna våldskulten och, som Alva Myrdal själv sagt, “borde de stora summorna pengar till vapen istället användas till att förbättra världen”.

Om det nya kunskapscentret för kärnvapennedrustning ska kunna inneha ett riktigt forskningsområde har de mycket att bevisa för allmänheten men även fredsrörelsen, om de inte vill bli förkastade och stämplade –med modern terminologi– för att syssla med ”green washing”, i detta fall ”peace washing”. Det vore förkastligt att enbart ägna sig åt den politiskt korrekta kosmetikan. Humanioran måste åter stå högt i kurs och universiteten måste alltid ta sig för de forskningsområden och frågeställningar som inte enbart ger högre anslag. Den första relevanta frågan som Alva Myrdals kunskapscentrum för kärnvapennedrustning bör angripa –för trovärdighetens skull– handlar om hur en liten nation som är exportberoende omvandlar och nedrustar sin vapenindustri? Fredsforskarna kan inte missa att vapenindustrin inte vill ha fred. 

The post Postmodern fredsforskning är amoralisk first appeared on Opulens.

PROSALYRIK. Eva Ullerud är en av författarna som medverkar i Poeter mot krig. Hennes bidrag där handlar om ett möte med barn. Den här texten handlar om det som inte får hända. 

När nornorna slutat spinna

En ekfras inspirerad av Salvador Dalis Three sphinxes of Bikini (1947), Paul Celans ”Dödsfuga”, Völvans spådom och mycket annat.

Himlen över mig är grön, märkligt grön, vackert grön, smaragdgrön, giftgrön. Den smälter över i gult, som den heta sanden under oss. Där framme skymtar blå bergstoppar men de är långt borta och vi är här, stelnade på rad efter varandra.

Våra huvuden med halsarna vilande i sanden. Över Sulamits smäckra nacke svävar håret som en askgrå hjärna. De spröda, röda korallerna vilar som ett halsband. Eller är det huden som brinner, smälter och rinner bort från hennes kropp, under sanden? Vi ska stiga som rök i luften, i molnet ligger man inte trångt. Lugnt ser vi framåt. Allt har redan hänt. Solen är på väg ner och kastar långa skuggor av våra huvuden. Halsen framför henne har kluven stam men trädkronan är ännu grön. De är sköra, växterna. Godtrogna.

Mellan dem ser jag det ledande huvudet som en grå svamp uppburet av en stark nacke. Det är långt borta, jag skymtar det bara. Ser att det är på väg. Det vill ta sig vidare, vill sprida sig överallt, vill täcka hela jorden i vit, ren aska. Det nynnar beslutsamt för sig själv. Kriget är slut. Oron är över.

Som sfinxer, med kropparna begravda i sand, ställer vi frågan till Gudarna: “Vilken varelse går på alla fyra på morgon, på två ben mitt på dagen, på tre ben på kvällen och ju fler ben den har desto svagare är den?”. De svarar: ”Den enda varelse som tror att hon är Gud.”

Jag tittar upp och ser ett mörkgrönt moln sakta sänka sig och kväva allt liv. Silencio.

The post “När nornorna slutat spinna” first appeared on Opulens.

MOTSTÅND. Nej till kärnvapen! Nej till Nato! Det säger ett 70-tal tecknare i Sverige som har skrivit under initiativet Moment 2022. I uppropet protesterar man mot kärnvapen, upprustning och Nato-medlemskap. Bland dem finns serietecknaren Cecilia Torudd, Lasse Åberg, Karin Z Sunvisson och konstnären Carl Johan De Geer.

“Våld föder våld. Vi protesterar mot den militära upprustning som Sverige deltar i, som skadar Sveriges alliansfrihet och möjlighet att agera medlare i internationella konflikter, och vi protesterar mot att den svenska regeringen valt att inte skriva under det FN-avtal som förbjuder kärnvapen”, skriver tecknarna i Aftonbladet, som även publicerar ett antal av gruppens teckningar.

TT Nyhetsbyrån

The post Svenska tecknare i protest mot kärnvapen first appeared on Opulens.

MILITARISM. “Statliga myndigheter, nyhetsmedier, forskningsinstitutioner ikläder sig rena propagandaroller.” Anders Björnsson menar att den motståndslösa hetsen för ett svenskt medlemskap i Nato är ett bevis på att vår demokratiska politiska kultur inte längre fungerar.

År 1968 utgav poeten Göran Palm sin stridsskrift Indoktrineringen i Sverige. Den visade hur våra dominerande medier, radio, tv, tidningar, men även läroböcker och reklambudskap, hade en okritiskt västerländsk, amerikanistisk slagsida. Min generation, född runt 1950, gick in för motindoktrinering. Vi lutade oss mot de förändringar som skedde i tredje världen, den anti-koloniala frigörelsen.

Hjärntvätten började uppluckras, vi blev ganska framgångsrika. Efter en generation kom motattacken. Den var väl förberedd. Om 68-årsvänstern invaderade institutionerna, eftersom den var duktig på institutionsbyggande och en hel del annat, och även påverkade det statsbärande socialdemokratiska partiet, hade motståndarna kapitalet och den ekonomiska makten i ryggen. Deras ideologer invaderade till slut statsapparaten och det regerande partiet.

Med Göran Perssons tillträde som statsminister är över- eller återgången ett faktum. En del gammalt blir kvar, men mest på det retoriska planet. Sakpolitiskt är det fråga om en gigantisk reträtt. Den allra senaste reträtten har skett på det säkerhetspolitiska området, och den är mycket omvälvande, även alarmerande. Där handlar det om ett brott med en lång linje, som trots regimväxlingar har bestått i drygt 200 år.

Brådskan och intensiteten, med vilka den pågående indoktrineringskampen bedrivs, sticker i ögonen. De flesta andra grundläggande skiften i svenskt samhällsbyggande och svenskt reformarbete i modern tid har tagit längre tid på sig. Bostadssociala utredningen, som skulle avskaffa bostadsnöden i landet, satt i tolv år, innan den lade fram sitt slutbetänkande 1947. Författningsutredningen tröskade i nio år fram till 1963, men den ledde inte till lagstiftning. Frågan om svenska kärnvapen bereddes under ett drygt decennium.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Frågan om svenskt Nato-medlemskap får några månader på sig att verka/värka. Den sköts sidokonstitutionellt, utan beredning. Statliga myndigheter, nyhetsmedier, forskningsinstitutioner ikläder sig rena propagandaroller. Om man ska vara uppriktig: det kuppas. Folkomröstning är inte på tapeten. Frågan är således av mindre vikt än spritförbud (1922) och högertrafik (1955).

Medborgarsamhället ligger för fäfot. Det tar direktiv. Nato är värt hur många mässor som helst. Opinionsbildare är måna om sina pensioner. Den motståndslösa hetsen är ett bevis för att vår demokratiska politiska kultur inte fungerar som den förväntas göra. Demokrati ska vara tidskrävande. Man improviserar inte. Man undersöker och prövar. Att något aktuellt militärt hot mot Sverige skulle föreligga, förnekas av den svenska försvarsmakten.

Men indoktrinering pågår. Motrösterna är mycket få, resurssvaga, syndabekännelserna desto fler, med stor uppbackning, också från främmande makter. Varför är det så viktigt att göra på detta viset? Nog behövs det en ny Göran Palm-bok.

The post Man kuppar och indoktrinerar first appeared on Opulens.

KÄRNVAPENKRIG. Samtidigt som Sverige spionerade på Sovjetunionen, DDR och Polen 1958 och får beröm för detta av Peter Hultqvist, utspelade sig en konflikt som riskerade att utvecklas till ett kärnvapenkrig, i sundet mellan Taiwan och det kinesiska fastlandet.

Den konflikt som nu håller på att utvecklas mellan USA och Kina om Taiwan kan bättre förstås i ljuset av konflikten från 1958. Nyligen har dokument frisläppts som visar att amerikanska militärer och rådgivare till presidenten ville använda konflikten till att sätta in kärnvapen mot Kina, men att president Eisenhower i första hand ville använda konventionella vapen.

De som släppt dokumenten har gjort det för att de vill peka på att det finns en risk att nuvarande konflikt utvecklar sig till ett kärnvapenkrig. Både den svenska och den amerikanska allmänheten har varit ovetande om vilka risker de varit utsatta för av politiker och av militärer. Det gäller 1958 såväl som 2021. En början till att få en större förståelse för det politiska spelet om opinionerna är att studera de nya dokumenten hos National Security Archive i Washington.

Lars Borghem

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Riskfylld konflikt first appeared on Opulens.

JUBILEUM. Så har vi då den tvehågsna äran att önska Plutonium (Pu) grattis på 80-årsdagen, som skapades den 14 december 1940. En av laboratoriearbetarna upptäcktes ha ämnet i sin urin hela 50 år senare och är nu medlem i den lite nördigt studentikosa föreningen “uppu” som utläses “u piss plutonium”. Nå, det är så lagom roligt med ett radioaktivt ämne som huvudsakligen inte haft något gott användningsområde utan mest varit material i kärnvapen.

Indirekt ledde det också till Tjernobylkatastrofen då de så kallade RBMK-reaktorerna var helt livsfarligt primitivt konstruerade för att underlätta utplockande av plutonium under drift. Vill ni bli riktigt tekniskt nergrottade så sök er vidare på begreppen “wignereffekt” och “positiv voidkoifficient”.

Så, idag fyller plutonium 80 år och även om vi borde glömma det, låter det sig inte göras alltför lätt. Halveringstiden är nämligen 24 100 år och som rest av kalla kriget ligger det inlåst i högsäkerhetsförvar här och där – stundtals väldigt intressant för terrorister.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Ett tveksamt grattis first appeared on Opulens.

“Atombomberna hade inte någon avgörande betydelse för kriget. Detta är ett väl dokumenterat faktum som Sveriges Television borde kunna tilltro allmänheten att bli informerad om.” Lars Borghem har sett dokumentären Hiroshima: 75 år efter bomben och påminner om de krig som följde Japans kapitulation.

Hiroshima: 75 år efter bomben
Dokumentär av James Erskine
Kan ses på SVT Play till 2 februari 2021

Filmen upprepar alla de vanliga försvaren för att fälla atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Att de fick slut på kriget. Att de räddade japanska och amerikanska liv. Filmen påstår också felaktigt att den amerikanska militären var positiv till en användning av atombomberna. Tvärtom var det de civila, president Truman, krigsminister Stimson och utrikesminister Byrnes som ville bomba Japan med atombomber. Alla ledande amerikanska militärer insåg att Japan ville kapitulera och att atombomberna inte hade någon avgörande betydelse för kriget. Detta är ett väl dokumenterat faktum som Sveriges Television borde kunna tilltro allmänheten att bli informerad om.

Det finns för övrigt ett samband mellan Japans kapitulation och Koreakriget 1950 -1953. Den 8 augusti 1945, två dagar efter bomben över Hiroshima, började kriget mellan Sovjetunionen och Japan i Manchuriet, som Truman och Stalin kommit överens om i Potsdam. Tiotusentals koreaner slogs på Sovjets sida mot Japan som ockuperat deras land sedan 1932. På kort tid tillfångatogs sexhundratusen japanska soldater och hundratals generaler kapitulerade. Sovjetiska trupper och koreanska gerillatrupper förföljde japanerna in i Korea.

Den japanska ockupationen av Korea hade varit brutal. Men Stalin och Truman hade inte diskuterat vad som skulle hända efter att krigen var slut. Nu beordrades två amerikanska arméöverstar varav Dean Rusk, som senare i egenskap av USA:s utrikesminister skulle bli en av de huvudansvariga för Vietnamkriget, att dra en linje på kartan över Korea så att japanska styrkor kunde kapitulera till Sovjetunionen över linjen och till USA under linjen. Stalin accepterade trots att de amerikanska styrkorna då befann sig långt från Korea. Koreanerna blev inte tillfrågade.

Samtidigt kunde också Vietnam befria sig från utländsk kontroll från Japan och Frankrike. Den 2 september 1945 läste Ho Chi Minh inför en halv miljon vietnameser i Hanoi upp självständighetsförklaringen som byggde på den amerikanska från 1776. Vad de inte visste var att Charles de Gaulle just varit i Washington och fått stöd av USA att fortsätta den franska kolonisationen av Vietnam. Kriget mot först Frankrike och sedan USA skulle snart följa.

The post Krigsslutet som gav upphov till nya krig first appeared on Opulens.

LÄNKTIPS. Den som vill informera sig om alla pågående krig, vapenhandel, pengarna i krigsindustrin, kärnvapen, biologiska och kemiska vapen, den amerikanska militären, bombningar och drönarattacker, internationella lagar samt fred och säkerhet kan nu göra detta i ett omfattande kartsystem. De nämnda rubrikerna finns på engelska med pilar till vänster om varje rubrik, som öppnar underavdelningar med kartor som är klickbara. Här en länk till det hela. Särskilt användbart att använda i undervisning som utgångspunkt för diskussioner och vidare studier.

Lars Borghem

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Kartor visar militarismen first appeared on Opulens.

SÄKERHETSPOLITIK. Den svenska säkerhetspolitiken handlar inte längre om att i första hand analysera riskerna med krig. Den militära uppbyggnaden i både Ryssland och i väst har andra drivkrafter. De militärindustriella komplexen i alla länder, också i Sverige, arbetar oförtrutet på, skriver Lars Borghem.

I höst ska den svenska riksdagen ta ett nytt försvarsbeslut. Frågor som borde diskuteras: Har de hypersoniska vapnen gjort att förutsättningarna för ett krig mellan Ryssland, Nato (Nordatlantiska fördragsorganisationen) och Kina helt förändrats? Har utvecklingen sprungit ifrån det luftförsvarssystem 103, Patriot som Sverige som 16:e land beställt från Raytheon i USA och som kommer att kosta de svenska skattebetalarna ofattbara summor? Varför har dessa frågor hittills inte diskuterats i medierna, under den nyligen timade rikskonferensen Folk och Försvar eller av de politiska partierna inför det försvarsbeslut som riksdagen ska ta i höst?

Termen hypersoniska vapen har använts sedan 1970-talet för farkoster, robotar eller missiler med en hastighet över fem gånger ljudets. FN (Förenta nationerna) publicerade i februari 2019 en rapport om de hypersoniska vapnen. Enligt rapporten är det tre länder som har sådana vapen (USA, Ryssland och Kina), och tre till som håller på att utveckla dem (Indien, Frankrike och Japan). Vapnen har troligen helt förändrat förutsättningarna för nedrustning och för krig. Medlemsländerna i FN uppmanas att diskutera dessa frågor innan det är för sent att hindra en ytterligare spridning av vapnen. Det finns troligen just nu inga motmedel mot dessa vapen. Huruvida ett försvar går att utveckla är en öppen fråga.

Hypersoniska robotar kan förses med kärnvapen eller konventionella vapen. I båda fallen kommer förstörelsen de åstadkommer att vara mycket stor. Även om någon av stormakterna skulle försöka slå ut motståndaren i en överraskande attack, kan ändå den stat som blir attackerad slå tillbaka med hjälp av robotar från u-båtar som är svåra att upptäcka. Därför, menar många, har inte den totala militära balansen mellan stormakterna förändrats. Men om vapnen sprids eller om de eliter som styr stormakterna blir ännu mer oberäkneliga kan givetvis riskerna ändå öka för att stora delar av mänskligheten går under i ett omfattande krig. Det är angeläget att dessa problem diskuteras i alla länder.

Ryssland leder troligen utvecklingen när det gäller hypersoniska vapen. Till och med New York Times som normalt stödjer alla amerikanska krig, publicerade nyligen en avvikande röst om hypersoniska vapen.

Vad gäller den försvarspolitiska diskussionen i Sverige får man leta efter spår. I sin årsöversikt för 2018 nämner Försvarsmakten president Vladimir Putins linjetal den 1 mars 2018 då han presenterade ett flertal ryska strategiska vapensystem. Man säger vidare kryptiskt att ”Utvecklingen av konventionella militära förmågor som långräckviddiga precisionssystem har också fått en mer framträdande plats i ryskt försvar. ”

Under rikskonferensen Folk och Försvar i Sälen för ett par veckor sedan var det magert med analyser av vår faktiska försvarsförmåga. Gudrun Persson rekommenderade under sitt anförande till läsning en färsk analys av Rysslands militära förmåga fram till 2029.

I ett kort stycke nämns de nya vapnen: ”Dessutom nämnde Gerasimov de nya vapensystemen som Putin lanserade 2018: det hypersoniska vapensystemet Avangard, den interkontinala ballistiska missilen Sarmat, lasersystemet Peresvet, den ballistiska roboten Kinzhal, den kärnvapenförsedda interkontinentala roboten Poseidon, den kärnvapenförsedda interkontinentala kryssningsroboten Burevestnik och den u-båtsutrustade kryssningsroboten Tsirkon. Det är uppenbart att dessa vapen är en integrerad del av den teknologiska och strategiska utvecklingen. Dessa nya vapensystem är en tydlig del av Rysslands strategiska avskräckning”.

Hur de nya vapnen påverkar det svenska försvaret berörs inte i rapporten som nu översätts till svenska. Jag antar att det pågår analyser inom militären om vad de nya vapnen innebär för luftförsvaret. Kanske har några politiker förstått den nya situationen? Alla ligger lågt. Kommer det försvarspolitiska beslutet i höst att påverkas? Patriotsystemet är redan beställt av USA. Vad kan vi göra om det visar sig värdelöst vilket det finns farhågor om?

Även de stora hangarfartyg som USA förlitar sig på och som Storbritannien nyligen byggt två av, anses nu omöjliga att försvara mot hypersoniska vapen.

Nu är det ju skattebetalarna i berörda länder som ska betala för försvaret i det egna landet. USA är beroende av att de 15 länder förutom Sverige som beställt Patriot, bidrar till att USA:s underskott i handeln minskar och att dollarn försvaras. Även om Patriotsystemet visar sig inte kunna skjuta ner ryska hypersoniska vapen så fyller det andra funktioner. Så länge allmänheten inte är informerad om dess brister så kan falska föreställningar om verkligheten upprätthållas. Det gav rikskonferensen Folk och försvar prov på. Här var det Soft power för nästan hela slanten.

Den mesta tiden ägnades åt att visa enighet när det gäller att framställa Ryssland som ett hot och att visa sin tillhörighet till den amerikanska intressesfären. Bäst kanske det uttrycktes av nationalekonomen Anders Åslund från Atlantic Council som företräder Nato och den amerikanska utrikespolitiken. Han låtsades upprörd av hur eliten av rika som har makten i Ryssland roffar åt sig och låter bygga palats och yachter i miljardklassen för pengar som bland annat tagits från inköp av mediciner. Själv har Åslund, som rådgivare till den ryska regeringen under Boris Jeltsin, mer än de flesta andra i väst bidragit till att lägga grunden till det samhälle av oligarker och roffare som leder Ryssland i dag.

Många av dem som yttrade sig under veckan kände sig manade att ta på sig rollen som underdåniga betjänter till Åslund. Fåraktigast av dem alla var kanske Kalle Kniivilä som avslutade en paneldebatt om Ryssland och Putin med orden ”han tog Krim för att vara populär” och fick instämmande skratt på det. Moderatorn Eva Hamilton kommenterade med att det var ”ett effektivt sista ord”. Alla analyser av de militära och geopolitiska anledningarna till annekteringen av Krim var plötsligt glömda (här Putins förklaring på engelska). Att väst bidrog till att en västvänlig regim installerades i Ukraina är tabu att ta upp.

All kraft ägnas åt Putin och det ryska hotet. Försök att nyansera bilden är omöjliga eftersom alla är rädda för att visa svaghet. Till höger finns alltid Ulf Kristersson eller någon annan som är ännu mera beslutsam när det gäller att beskriva det övergripande hotet från Ryssland.  I inget av talen nämns de nya hypersoniska vapnen eller luftförsvarssystemet Patriot. Det beror säkert inte på okunnighet, snarare en ovilja till alltför stor öppenhet som man inte kan kontrollera. Peter Hultqvist menade: ”Viktigast är att våga inse att det vi står inför är en konfrontation mellan krafter som förespråkar öppna och demokratiska samhällen och sådana krafter som vill driva mot en mer auktoritär riktning. Denna kraftmätning finns såväl i det internationella spelet länder emellan som inom alla våra länder.”

Hultqvist har hittat lösenorden i form av terrorismen, ISIS eller Daesh som motiverar ett allt närmare militärt samarbete med USA och Nato, antingen det gäller Afghanistan, Irak, Syrien, eller Europa. Han träffar amerikanska försvarsministrar som Ashton Carter, James Mattis och Mark Esper. Han träffar den franske försvarsministern Florence Parly i Mali och Tchad.

USA och Storbritannien har själva stött samma grupper som låg bakom attacken mot de två tornen och mot Pentagon den 11 september 2001, i Syrien och Irak, eftersom man hade en gemensam fiende i den sekuläre al-Assad eller det shiastyrda Irans försök att bestämma också i Irak.

Mycket av den terrorism som Hultqvist talar om är finansierad av USA:s och Storbritanniens nära allierade Saudiarabien och gulfstaterna. Att den nyligen av USA mördade iranske generalen Soleimani tillsammans med Ryssland varit mycket viktigare i bekämpningen av Daesh än USA, blir för komplicerat för Hultqvist att förklara. Att de som kommenterade Soleimanis död i amerikansk TV ofta hade starka band med vapenindustrin stör också bilden som Hultqvist och andra målar upp.

Under konferensen Folk och försvar åberopas folkrätten bara när det gäller Ryssland, Georgien, Ukraina och Krim. Inte när det gäller Kosovo, ockupationen av Palestina eller alla olagliga krig som USA, Storbritannien och Nato nu deltar i. Ingen gör heller en geopolitisk analys som samtidigt omfattar Kina, USA och Ryssland eftersom man då skulle tvingas förklara också USA:s alla baser och militärutgifter.

Den nämnda rapporten om Rysslands militärmakt redogör för dess tidigare utveckling och hur den kommer att se ut om tio år, 2029. Man är mest orolig för att krigsmakten i Ryssland i första hand har funktionen att backa upp fientliga åtgärder inom cyber- och påverkansområdet. Även om den militära förmågan som rapporteras handlar om den totala effektiviteten i krig innehåller den också ekonomiska och politiska aspekter där förmågan att influera den internationella politiken är ett viktigt inslag.

Befolkningen i Sverige har alltid haft en sund skepsis mot ryska eller sovjetiska stormaktsambitioner. När jag gjorde värnplikten på ett cykel-skyttekompani på I11 i Växjö i mitten av 1960-talet visste vi var vi hörde hemma, som Olof Palme sa. Det finns inte heller i dag några förutsättningar för att rysk propaganda ska få gehör i Sverige, vad än våra politiker säger. Men många är blinda för det amerikanska inflytandet och tror att en underkastelse för det amerikanska är nödvändigt för att visa att man är svensk patriot. Hultqvist och andra borde i stället tänka på att de kanske bidrar till att utsätta den svenska befolkningen för ökade risker i krig, bortsett från att de vill att skattebetalarna ska bidra till att det amerikanska militärindustriella komplexet göds med pengar utan att det gör vårt försvar säkrare.

I lördagsintervjun den 11 januari visar försvarsminister Peter Hultqvist ännu en gång upp sin respekt för tre amerikanska försvarsministrar, Ashton Carter, Jim Mattis och Mark Esper. Alla har de stått för en aggressiv utrikespolitik, särskilt mot Afghanistan, Irak och Iran. Mattis och Esper har också haft nära relationer till krigsindustrin. Efter att Mattis fick sparken av Donald Trump i december 2018 återgick han till ett välbetalt jobb i styrelsen för vapentillverkaren General Dynamics. Esper var, innan han efterträdde Mattis, lobbyist för Raytheon, som bland annat tillverkar det tidigare nämnda Patriotsystemet. Kanske tog Hultqvist upp frågan om Patriotsystemets brister när han träffade Esper i Pentagon i december 2019.

Den svenska säkerhetspolitiken handlar inte längre om att i första hand analysera riskerna med krig. Den militära uppbyggnaden i både Ryssland och väst har andra drivkrafter. De militärindustriella komplexen i alla länder, också i Sverige, arbetar oförtrutet på och många karriärer i politiken, militären, industrin och i medierna är också beroende av detta. Det militära försvaret blir alltmer en förutsättning för att propagandakriget ska kunna bedrivas effektivt och befolkningen matas med olika hotbilder. Det är därför konferensen Folk och försvar inte så mycket handlar om det militära försvaret utan om att behålla greppet om den inhemska opinionen.

Nu får man gå till amerikanska militärhistoriker som Andrew Bacevich eller före detta amerikanska presidenter som Jimmy Carter och försvarspolitiker som William Perry, för att hitta balanserade analyser av relationerna mellan USA, Ryssland och Kina.

Finns det någon väg ut ur denna bedrövliga vandring som Peter Hultqvist och andra gör i fotspåren av ett USA på militär och geopolitisk nedgång? Flera av talarna på konferensen Folk och försvar talade om ett fördjupat samarbete med EU när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken. Det verkar vara en rimlig väg. Både Ryssland och många av länderna i EU har haft fruktansvärda krig på sina egna territorier i modern tid. Förutsättningarna att komma överens med Ryssland, både i ekonomiska och militära frågor borde vara större än med ett USA som aldrig haft någon fientlig arme på sitt territorium sedan frihetskriget, som bara förlorat krig efter krig och som orsakat och orsakar stort mänskligt elände i andra nationer i de oändliga krigen.

The post Militärindustrin jobbar oförtrutet på first appeared on Opulens.