SATIR. Samuel Andersson har skrivit en dagsvers, angående regeringens syn på vindkraft, kärnkraft och uranbrytning. Från årsskiftet kommer det åter att brytas uran i Sverige.

I luften

Vindkraftverk är farliga för rikets säkerhet,

kommunerna de bygger dem till vanligt folks förtret.

De skymmer sikten när man badar, och en rysk missil

går under radarn av ett vindkraftverk. Så dålig stil!

Men kärnkraftverk vill folket ha. De bär på alla svar

folk har om elförsörjningen. (Men inte slutförvar…)

Folk gillar även öppna dagbrott där det bryts uran

– och bättre att det bryts i Ranstad än i Kazakstan.

Vem bryr sig om det visar sig va’ dålig lönsamhet

och flera becquerel i luften, om folk inte vet…?

The post Dagsvers: ”I luften” first appeared on Opulens.

ENERGIPOLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om Tidöpolitikernas oförmåga att leverera en fungerande energipolitik.

Energipolitik som drabbar väljare och näringsliv

Att Sverige inte nått en blocköverskridande överenskommelse om energin är ett oerhört svek mot väljarna och näringslivet. Jag vågar påstå att Tidöpolitikerna därmed idiotförklarar sig själva och visar sig oförmögna att leda landet.

Energin är blodomloppet i nationen. Alla som varit med om ett längre strömavbrott vet det. Slås strömmen ut stannar allt. För näringslivet, främst den tunga industrin, är tillförlitlig, säker och hyfsat billig elektricitet livsavgörande. Därför skriker våra företag efter en överenskommelse som lever över flera mandatperioder.

Tidöpolitikerna vägrar leverera och ägnar sig i stället åt frågan om vad som är bristande vandel och om sin kulturkanon. Därmed följer diskussioner om huruvida Saltsjöbadsavtalet och flygplanet Viggen är svensk kultur eller inte.

I sista stund tycktes en överenskommelse vara på gång, men Sverigedemokraterna har styvnackat vägrat att gå med på kompromissen. Det nyssnazistiska partiets skäl är något oklara. Jag återkommer till det.

Energipolitiken på 80-talet

I stället ska vi sätta oss i tidsmaskinen och åka till 1980. För då inleds sveket. Året innan hade kärnkraftverket på Three Miles Island i Harrisburg i USA varit nära en förödande härdsmälta. Världen chockades. I Sverige ifrågasattes då om vi skulle bygga ut kärnkraften från sex till tolv reaktorer.

Facit fanns inte. Att göra entydiga riskbedömningar var omöjligt, hur Sverige skulle försörjas med energi på annat sätt var oklart. Ändå var vi tvungna att välja en väg. Det är därför vi har 349 välbetalda folkvalda i riksdagen som är våra ombud och kan sätta sig in i svåra frågor. Men dåvarande regeringen med centerledaren Torbjörn Fälldin i spetsen fegade ur.

Experterna var oeniga och varken de borgerliga partierna eller Socialdemokraterna var överens internt. Därför protesterade inget parti när ansvaret lades i knät på folket genom en folkomröstning.

En tragikomisk fars

Alternativen i valet gjorde det dock till en tragikomisk fars. Många tror att vi 1980 röstade om ja eller nej till kärnkraft. Fel. Alla de tre alternativen innebar en avveckling. Det tål att upprepas: alla de tre alternativen innebar en avveckling.

Linje 1 och 2 var nästan identiska. Reaktorerna skulle avvecklas i den takt som var samhällsekonomiskt möjlig. Ingen av linjerna sade att nya, utöver de beslutade, skulle byggas.

Linje 2 gjorde tillägg om statlig kontroll samt behov av satsningar på alternativ energi.

Linje 3 sade ungefär samma sak som linje 2, men satte en tidsgräns – total avveckling inom tio år.

Så vi röstade om en tidsplan för avveckling. Inget annat.

Linje 1 fick 18,9 procent. Linje två 39,1 och linje 3 samlade 38,7 procent.

Viktigast var kanske att alternativen som talade om satsning på alternativ energi fick nästan 80 procent.

Sålunda: Sverige skulle avveckla kärnkraften genom att först fördubbla den. Och vi gav oss god tid att fundera på alternativ under reaktorernas livslängd på flera decennier. Fast när den tiden nu gått har vi ännu inte bestämt oss.

Satsningen på det alternativa kom i gång sent. Men idag har sex av reaktorerna stängts av olika skäl. I dag står kärnkraften för en tredjedel av vår el, som mest var det hälften. Talet om avveckling, som var enda alternativet 1980, är borta. De flesta tycks övertygade om att en mix av källor, inklusive kärnkraft, kommer behövas under lång tid.

Engergipolitikens kärnkraftskramare

Fast Tidölaget har med närmast religiös övertygelse hävdat att kärnkraften i princip är den enda vägen in i paradiset. Men denna energi ska subventioneras med nästan ofattbara bidrag och garantier från det allmänna. Energiminister Ebba Busch har surrat sig stenhårt vid rodret på kärnkraftens skuta. Så hårt att hon avfärdar att i princip alla remissinstanser sågar den modell hon föreslår. Hon anser att deras invändningar och fakta bara är ”åsikter”.

SD:s nej till kompromiss i energipolitiken

Till sist fanns ändå ett kompromissförslag mellan blocken. För ingen vill göra energin till valfråga. Då skrek Tidölagets största atomkramare, SD, nej. Jimmies parti älskar kärnklyvningar lika starkt som man hatar vindkraft. Skälet till avskyn är oklar. Kanske anses detta energislag som vänster och liberalt. Måhända även feministiskt.

SD:s enda hjärtefrågor

Ändå är det märkligt. För SD har bara två hjärtefrågor. Den första är att invandring är roten till precis allt ont. Denna ska stoppas och de som invandrat ska i möjligaste mån slängas ut.

Den andra hjärtefrågan är en villkorslös kärlek till en kultur som är förankrad i drömmen om ett ariskt Bullerbyn.

Därför kör SD ofta med kappan-efter-vinden-taktik i frågor där det inte går att klistra på lapparna ”Allt-är-invandrarnas-fel” eller ”Allt-är-vänsterns-och-hbtq-folkets fel”.

Så var det med vinster i välfärden där partiet totalt bytte åsikt efter middagar med välfärdskapitalisterna. Och i februari 2022 gick man snabbt från att vara riksdagens mesta Putin-kramare till att i stället omfamna Nato.

Varför stretar SD emot?

Varför stretar Sverigedemokraterna emot i energifrågan? Jag ser två skäl.

Det ena är att de bjudits på fina middagar av kärnkrafts-lobbyn.

Det andra är att de vill hålla regeringen på sträckbänken. För att i sista stund gå med på en kompromiss. I utbyte mot något – kanske att Sölvesborgs store son ska få kröna sin karriär med en post som statsminister, i händelse av att Sverige efter valet 2026 ska fortsätta idka Tidölag i fyra år till.

The post Regeringens usla energipolitik är ett enormt svek first appeared on Opulens.

ENERGIPROBLEMET. “Nästan ingen av dem som tror att elen omedelbart kan ersätta oljan frågar hur elen ska produceras”, skriver Lars Thulin.

Miljöpartiets kongress visade nyligen på ett nytt vägval. Språkröret Per Bolund gjorde klart att partiet måste attrahera även den som inte bytt bil till Tesla, som får all el från egna solceller eller äter enbart vegetariskt. Partiet ska nu hjälpa de som lever liv där fossil energi är nödvändig under lång tid framöver. Samma sak med de industrier som smutsar ner mest.

Med största sannolikhet är det en omvändelse under galgen. Giljotinen märkt ”Mindre än fyra procent” dinglar över partiet. Då kan inte skogmulleklasser och näbbstövlar rädda det. Men länge har det verkat så.

Vi måste bort från fossilsamhället. Det ska omedelbart fasas ut. Bilden i media har varit att detta kan bli verklighet bara tröga politiker och en elak industri skärper sig. Det är slagord som pumpas ut och som ges stort utrymme i media.

Alla instämmer i förhoppningen. Olja är en ändlig resurs, utvinningen är skadlig för miljön. Fossilt bränsle driver på uppvärmningen. Men debatten är ensidig. För nästan ingen talar om alternativet. Vi bör vara ärliga och säga att målet som gällt under åtskilliga decennier är ett alltmer fossilsnålt samhälle. Fraser om fossilfrihet utan förankring i verkligheten gynnar ingen och är kontraproduktiva.

Enkelt uttryckt går en tredjedel av oljan till industrin, en tredjedel till transporter och sista delen till jord- och skogsbruk. Att de två senare sektorerna genast kan slippa olja tror hipsters i storstäder. Där folk jobbar med media, är influencers och organisationskonsulter. De tycks tro att den ekologiska gurkan hamnar på Bondens marknad genom en lantbrukare som cyklar omkring med sina varor och gör sitt jobb på gården med häst och vagn.

De som framställer maten och de som fraktar varor har en annan syn. För det finns ett snabbt sätt att få största delen av jordens befolkning att dö i svält. Att ta bort all diesel.

Låt oss se hur livsmedelsproduktionen för klotets invånare bedrivits i snart ett sekel.

Undantaget från beroendet av olja är måhända viltkött. Men då måste älgjägarna tar sig ut i skogarna i varsin Tesla.

Grunden för världens hushållning är spannmål, dels som mat för oss själva, dels som mat till tamboskap. Varje svensk, medräknat våra djur, konsumerar 600 kilo spannmål per år. Nästan två kilo per dag.

Spannmål odlas på åkrar som plöjs, harvas, gödslas, sås och skördas. Det gäller varje kvadratmeter av fälten. Det sker med traktorer som redskap, vilka drivs med diesel. Samma världen över – ris, majs, soja, durra och quinoa. Produkter från jordbruksarbete med oxar och hästar når sällan världsmarknaden.

Grönsaker och frukt odlas och skördas på ett liknande sätt. Det gäller avokado från Israel, äpplen från Kivik och vin från Australien. Traktorer med batterier som räcker åtta timmar i sträck och laddstationer på varje bondgård – där är vi inte än.

Fiske bedrivs från fartyg som drivs med diesel. Fiskodlingar kräver transporter för både utfordring och slakt.

Undantaget från beroendet av olja är måhända viltkött. Men då måste älgjägarna tar sig ut i skogarna i varsin Tesla.

Sedan ska livsmedlen beredas och fraktas. Kaffet från Brasilien förädlas hos Gevalia i Gävle. Det fraktas inte dit med roddbåt. Hamnen i Rotterdam, ibland kallad Europas mun, hanterar 435 miljoner ton med varor per år. Antalet segelfartyg som angör hamnen är försumbart.

Malten, som blir den närproducerade ekoölen i puben på Södermalm måste fraktas till bryggaren. Få vill bära maltsäckarna på huvudet. Gröna Coop tar inte frysvarorna på häst och vagn till affären i Arvidsjaur. Utan diesel ingen Kravmärkt sojabiff på tallriken och ingen Fair Trade-latte gjord med ekologisk havredryck.

Men biobränsle? Jo, men många problem återstår innan volymerna blir tillräckliga. Råvaran är antingen skog, och där får vi skäll av EU för att via avverkar för mycket – eller spannmål. Men att göra bränsle av mat är många tveksamma till. Och räcker åkrarna? Annan källa är avfall, men tillgången är begränsad.

Slagordspolitik frodas. En statlig utredning vill att jordbrukets subvention av diesel tas bort. Den är en nagel i ögat på den gröna rörelsen. Men den ersätts då med ett bidrag med annat namn som ger samma ersättning. För om skattelättnader på dieseln försvann, skulle vårt jordbruk slås ut. Vi får då ta mat från andra länder. Deras traktorer drivs inte på batterier.

Vi ska göra allt för ett fossilfritt samhälle. Fast innan traktorer drivs med biobränsle eller solceller, alla oceangående fartyg har segel och 24-meters långtradare är eldrivna, behövs diesel från raffinaderier. Men dessa bör inte få byggas ut i Sverige. Något annat land får ta hand om skiten. För Sverige är ju miljövänligt.

Nästan ingen av dem som tror att elen omedelbart kan ersätta oljan frågar hur elen ska produceras. Mer vattenkraft går inte – då blir samer och naturvänner sura. Mer vindkraft gör att de med kåkar i fjällen och skärgården lika sura. Kärnkraft vill nästan ingen ha. Kolkraft vill absolut ingen ha. Solkraft okej, men i ett land nära polcirkeln och elintensiv basindustri blir det bara ett komplement.

Vad ska vi göra? Importera elen? Så att miljöeffekterna av framställningen hamnar någon annanstans. För Sverige är ju miljövänligt.

The post Vi kan få fossilsnålt samhälle – inte fossilfritt first appeared on Opulens.

DÖDSRYCKNINGAR. Så är det idag 35 år sedan Tjernobyl, tidernas värsta kärnkraftsolycka. Det blev snarast synonymt och arketypiskt för härdsmälta och på Youtube lägger jag märke till formuleringen i Rapport: “Sånt klarspråk är inte vanligt i Sovjet”. Det gick inte att hålla masken. Västs geigermätare tickade fram torra fakta. Kanske som en telexremsa som knattrade fram dödsrunan över ett samhällssystem? Var det sista spiken i Sovjets kista? Det är en märklig paradox att diktaturer både föder kadaverdisciplin och initiativlös ansvarslöshet.

Händelsen blev också startskottet för en en hätsk debatt om kärnkraft och vad som glömdes var den oerhörda skillnaden i säkerhetsnivå mellan öst och västs reaktorer. Den som verkligen vill sjunka ner i teknikaliteter kan läsa vidare om positiv voidkoifficient. Att använda Tjernobyl som slagträ i kärnkraftsdebatten är att referera till en rosa cadillac från 1956, med krocksäkerhet som en papperspåse och två liter milen i förbrukning, om man pratar om bilism. Så vi bör kanske både minnas och glömma? Minnas hur det blev ett emblem för ett samhälles kollaps. Glömma det som representativt tekniskt exempel.

För oss svartklädda tonårssynthare på 80-talet utvecklades ett slags postapokalyptisk skräckromantik kring det hela. Hur många demokassetter med low-fi synth med kyrilliska bokstäver och gråa raserade betongbyggnader har man inte sett? Den okänsliga smaklösheten kanske förlåts av ungdomligt oförstånd men det skräckromantiska består. Som vodkan Atomik, gjord just i regionen, med en känsla för balansgång; vinsten går till uppbyggnad av samhället runt omkring.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: 35 år sedan tidernas värsta kärnkraftsolycka first appeared on Opulens.

KLIMATKRISEN. Bill Gates förändrar inte ett skit, tvärtom. Han banar snarare väg för ännu värre katastrofer, skriver Nette Wermeld Enström, som läst miljardärens bok om kärnkraft och klimatkrisen.

“Så undviker vi klimatkatastrofen – Lösningarna vi har och genombrotten vi behöver” av Bill Gates
Översättning: Margareta Eklöf
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Världens teknikmiljardärer tycks allt oftare engagera sig i jordens framtid, eller snarare för en framtid bortom planetens gränser. Det är sällan blygsamma visioner.

The post En miljardär banar väg mot katastrof first appeared on Opulens.

JUBILEUM. Så har vi då den tvehågsna äran att önska Plutonium (Pu) grattis på 80-årsdagen, som skapades den 14 december 1940. En av laboratoriearbetarna upptäcktes ha ämnet i sin urin hela 50 år senare och är nu medlem i den lite nördigt studentikosa föreningen “uppu” som utläses “u piss plutonium”. Nå, det är så lagom roligt med ett radioaktivt ämne som huvudsakligen inte haft något gott användningsområde utan mest varit material i kärnvapen.

Indirekt ledde det också till Tjernobylkatastrofen då de så kallade RBMK-reaktorerna var helt livsfarligt primitivt konstruerade för att underlätta utplockande av plutonium under drift. Vill ni bli riktigt tekniskt nergrottade så sök er vidare på begreppen “wignereffekt” och “positiv voidkoifficient”.

Så, idag fyller plutonium 80 år och även om vi borde glömma det, låter det sig inte göras alltför lätt. Halveringstiden är nämligen 24 100 år och som rest av kalla kriget ligger det inlåst i högsäkerhetsförvar här och där – stundtals väldigt intressant för terrorister.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Ett tveksamt grattis first appeared on Opulens.

TIDSRESA. Netflix har börjat producera tv-serier i Europa. Tyska Dark kombinerar science fiction med nordic noir. Clemens Altgård har sett den.

När Netflix bestämde sig för att satsa på att producera tv-serier lokalt i Europa blev Tyskland först ut med Dark. Det rör sig om en mycket ambitiös produktion med ett stort persongalleri och estetiskt tilltalande foto av Nikolaus Summerer. Hans kamera fångar mörka skogar, dramatiska regnskurar, dova färger och suggestiva ljussättningar. Till det ska läggas subtilt dyster och stämningsskapande musik av Ben Frost.

Dark bygger på ett synnerligen avancerat manus som laborerar med tre tidsplan. Handlingen utspelar sig 2019, 1986 och 1953. De olika tidsplanen förbinds genom att Dark handlar om tidsresor. Den skicklige regissören Baran bo Odar har effektivt iscensatt något som liknar ett kriminaldrama men egentligen visar sig vara något betydligt mer än så. Det skulle förstås inte fungera om skådespelarinsatserna inte var övertygande, men det är de. Och ja, alla talar tyska!

Det signaleras, nästan lite väl tydligt, redan i första avsnittet att tiden är ett huvudtema i den här serien. Initialt fick den mig annars att associera till David Lynch och Twin Peaks. Visserligen finns inget av David Lynchs absurda humor i denna tyska serie, men det finns andra komponenter som påminner om hans stilgrepp.

Handlingen tilldrar sig i det lilla tyska samhället Winden, där mycket av livet kretsar kring det kärnkraftverk som visas i närmast hotfulla bilder. Tidigt väcks frågan om huruvida en pojkes mystiska försvinnande på något vis har med kärnkraftverket att göra.

På sätt och vis kan Dark kännas som ett hopkok av komponenter från andra framgångsrika tv-serier, men den har ändå något visst som fångar mitt intresse. Speciellt skildringen av livet i Winden 1986 väcker känslor av ett slags igenkännande, även om jag levde i Sverige då och inte Tyskland. Det var året då Tjernobylkatastrofen inträffade och den kusliga stämning som uppstod kring olyckan i Sovjetunionen återuppväcks.

Här kombineras således ett science fiction-tema med en stil som genast kan identifieras som nordic noir. En dag tröttnar kanske den internationella publiken på nordiskt mörker, men än har den dagen inte kommit. Dark har redan gjort succé i länder som USA, Brasilien, Italien, Spanien, Frankrike och Turkiet. Nu är en andra säsong under produktion och jag ser med intresse fram emot den.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Nordic noir på tyska first appeared on Opulens.

ISCENSÄTTNING. “När man läser den Beckettska protesten förstår man iscensättningens enkelhet. Vad som behövs är ett kalt rum med två små fönster som sitter högt upp. Två soptunnor syns i förgrunden. I mitten sitter den blinde huvudpersonen Hamm i en karmstol”, skriver Percival.

När den världsberömde dramatikern Samuel Beckett år 1968 träffade Ezra Pound i Paris, nämnde denne poet, som efter sin frigivning bodde i Venedig, att han igenkände sig själv i dramat Slutspel. Detta Beckett-drama hade haft sin urpremiär 1957 i sin franska originalversion på Royal Court Theatre i London. Men att spela på franska för en engelsktalande publik hade inte varit något dramats författare hade önskat. Översättningen till hans modersmål engelska tog längre tid än väntat. Men så småningom kom den engelska versionen att spelas på Royal Court Theatre.

Beckett såg tillsammans med sin amerikanske vän och regissör Alan Schneider en Royal Court-uppsättning av Endgame och viskade då i sin väns öra: ”It’s all wrong” (”Allt är fel”). Dessa ord nämndes inte under mötet med Ezra Pound, som såg sig själv som den gamle mannen (Nagg) i den ena soptunnan i det slutspel som fortfarande pågår. I slutet av mötet uppstod en lång och talande tystnad, cirka 15 minuter. Efter denna tystnad reste de sig upp, omfamnade varandra och skildes, får man förmoda, utan ett ord.

Alan Schneider, som länge förberedde sin USA-uppsättning av Endgame, gav Beckett en schackbok med titeln Five Hundred Endgames, eftersom han visste att denne var en erfaren schackspelare som till och med hade spelat schack med den experimentelle franske konstnären och schackexperten Marcel Duchamp.

I början av den ovanligt framgångsrika Beckettska teaterkarriären var många regissörer indragna i spelet, medan författaren själv i någon mån försökte hålla sig i bakgrunden. Hela tiden hade han svårt att komma ifrån känslan av att allt är fel. Till slut tog han själv tag i tömmarna och genomförde under 1970-talet många väldokumenterade och uppskattade regiuppgifter, framför allt i Tyskland. När jag år 1977 vistades hos en familj vid namn Molloy i Cheltenham, England, talade jag med teaterkännaren och BBC-medarbetaren Martin Esslin, som berättade om Becketts pågående regiarbete med pjäsen Krapps sista band i Berlin. Jag skrev ett kort och fick omgående svar till adressen c/o Molloy. I sitt svar hade Beckett skrivit: ”Enjoy yourself in England!” och han var naturligtvis road av associationen till sin roman Molloy.

Slutspel har spelats överallt på jorden. Likaså Krapps sista band och andra skådespel av denne slutspelsförfattare. Vi spelar alla våra spel och vill ibland få ett slut på hela historien. Men vem är vår motspelare? Har vi en chans att vinna? Kan vi uttala orden ”Schack matt!” och dra en lättnadens suck? ”Nu har jag fått nog. Nu har jag sagt mitt …” Men så enkelt är det inte. Ingen slipper undan sitt eget slutspel … för att nu inte tala om mänsklighetens slutspel.

Vissa makthavare är som fästingar. De fortplantar sig snabbt och tar för sig där de kommer åt. Men inte ens dessa mer eller mindre vinstbesatta spelare och blodsugare kommer alltid undan. De är inte allenarådande i ett samhälle som använder sig av kontrollsystem, hotelser, vapen, skatteparadis, oljepengar, kärnkraftsberoende etc. Nej, ingen kan köpa sig fri. ”Sanningen skall göra eder fria”, säger en huvudrollsinnehavare i en bok som åtminstone prästerna läser. Men vad är sanning? Detta undrade den romerske prokuratorn Pontius Pilatus för ungefär två tusen år sedan. I vår tid försöker forskare, kvinnor och män, berätta för oss vad sanning är och vilka vi (homo sapiens) är. Allt detta medan slutspelet pågår och ett oräkneligt antal människor svälter ihjäl eller dör på sin väg mot en frihet som hägrar vid horisonten.

Här i vår mer eller mindre frispråkiga demokratiska värld är ordet fritt, skulle man kunna tycka. Men vem är det som bestämmer vilka som får tycka i de regerande medierna, och hur man bör tycka? Vilka står som befälhavare på den till synes segerrika pansarkryssaren? Det är väl knappast filmregissören Sergej Eisenstein som visar vad han tycker i sin film Pansarkryssaren Potemkin och i sitt mästerverk: filmen om Ivan den förskräcklige. Både Beckett och Artaud, två egensinniga teaterskapare, var intresserade av Eisenstein. Ja, Beckett ville till och med bli hans medhjälpare, och Antonin Artaud skulle kunna ha blivit hans medskapare i den Mexikofilm som tyvärr aldrig blev fullbordad. Den hänsynslöse potentaten och tyrannen Josef Stalin motarbetade det fria skapandet, ett motarbetande som även pågår i slutspelets tid.

Dramatikern Samuel Beckett ville att hans scenanvisningar skulle respekteras, vilket inte alltid har skett. Alltför många dåliga uppsättningar har sett dagens ljus, om man nu kan tala om ljus i detta sammanhang. Ett av de mest flagranta exemplen är en New York-föreställning, som dock Alan Schneider inte var skyldig till. Beckett protesterade, men det hjälpte inte. Han skriver: ”Any production of Endgame which ignores my stage directions is completely unacceptable to me. My play requires an empty room and two small windows. The Art Production which dismisses my directions is a complete parody of the play as conceived by me. Anybody who cares for the work couldn’t fail to be disgusted by this.”

När man läser den Beckettska protesten förstår man iscensättningens enkelhet. Vad som behövs är ett kalt rum med två små fönster som sitter högt upp. Två soptunnor syns i förgrunden. I mitten sitter den blinde huvudpersonen Hamm i en karmstol. Tjänaren Clov passar upp eftersom Hamm inte kan använda sina ben. I soptunnorna, vars lock öppnas vid vissa tillfällen, befinner sig den äldre generationen: Nell och Nagg. En av Naggs repliker lyder: ”I want me pap!” (”Jag vill ha min välling!”) De äldre måste pysslas om, och de minns med gott humör scener ur det förflutna. Hamm, som kan leva i nuet, tänker också på framtiden. Han säger till sin tjänare Clov att ta en stege, klättra upp och se ut först genom det ena och sedan genom det andra fönstret. Finns det någon framtid? Är landet helt och hållet öde?

Slutligen upptäcker Clov en liten pojke, en tänkbar ”progenerator”. Men vem vet, i den värld som går mot sitt slut, och vem tror, när slutet närmar sig, på en ny början?

I det pågående slutspelet är Dagens inbrott inte ens en hägring. Den mänsklighet som färdas på nattens flod mot en ny gryning är inte mycket mer än en dröm i vår tids historia. I pjäsen Slutspel har det mesta sagt sitt. Men var befinner vi oss i den så kallade verkliga världen? Hur många tror att solen återigen ska inta sin plats i högsätet och att de gamla förlegade energikällorna (kol, olja, kärnkraft) ska somna in för gott? Överallt är vinsten den morot som för åsnan (människan) framåt mot allt större katastrofer. Man vet att endast fyra procent av Saharas öken räcker för att försörja hela världen med energi, om nu solenergitekniken används. Men från vetskap till handling är steget ofta långt.

Den heliga jorden, det heliga vattnet, den heliga luften och den heliga elden talas det om hos vissa urfolk och i sagor, myter och legender. Men vad är heligt för en vanlig västerländsk människa? Är det pengarna, bilen och semestern? En ovanlig västerlänning och en banbrytande miljöföregångare är österrikaren Viktor Schauberger (1885–1958) som talar om det levande vattnet, jungfrukällornas otroliga livskraft och den energi som upphöjer i stället för att förnedra. Den gamla medvetandevärlden som fortsätter att suga ut jordens resurser gräver en grav åt sig själv. Vem tror i dag att människor förmår kontrollera det avfall som kärnkraften åstadkommit och som ska bevaras i kopparkapslar på cirka femhundra meters djup under markytan? De kärnkraftstroende räknar med att kapslarna som bevarar det radioaktiva avfallet ska hålla i cirka hundra tusen år. Vad är det för genier som ligger bakom denna galna uppfinning: kärnkraften?

När Samuel Beckett skrev sitt drama Slutspel hade atombomber fallit över Hiroshima och Nagasaki. Men ingen kunde då inse faran med de kärnkraftverk som skulle komma att byggas till en kostnad som är i det närmaste astronomisk. Förintandet får tydligen kosta hur mycket som helst. Men om någon påstår att Dagens inbrott är på väg tror inte många på en sådan möjlighet. Skulle detta ”inbrott” kunna innebära en ny mänsklig möjlighet där allt liv respekteras? Ja, dramat pågår utanför alla kommersiella scener, mediecirkusar, talkshows etc.

Ingen har ännu upptäckt de Främlingar som uppenbarar sig vid horisonten när Dagen bryter in. Vilka är dessa Främlingar? Är de individer som inte längre tjänar maktens herrar och system? Bär de inom sig en ny medvetenhet, en ny livsnärvaro och en ny världsbild? Henrik Ibsen skrev en gång i sitt drama Brand: ”Var det du är/och var det helt/och icke styckevis och delt.”

Man stryper fantasin och tämjer energin. Robotarna ökar i antal, och många påstår med övertygelse att allt är fel. Men är allt fel? Nej, naturligtvis inte. Uppvaknandets människor är inte enbart dröm och dikt. Skådespelet Dagens inbrott kommer troligen att upptäckas och iscensättas när slutspelets människor har sagt sitt.

I Becketts Slutspel kan man läsa: ”Something is taking its course.” (Någonting följer sitt lopp.) Något håller på att uppstå … i ett slutspel som ingen kan undgå att lägga märke till …

The post Är allt fel och ett slutspel? first appeared on Opulens.

KÄRNKRAFT. I atomkraftens tidevarv lyser den radioaktiva strålningens effekter med en allt mer falnande låga på vita duken.  Karolina Bergström tittar närmare på några positiva undantag. 

Den finns runt omkring oss, osynlig för ögat, för det mesta helt ofarlig men potentiellt livshotande – den radioaktiva strålningen. I bästa fall av den sortens minimala mängd som normalt utstrålas från rymden, solen och radioaktiva ämnen i vår egen kropp, i värsta fall från pulserande strålningshärdar som de havererade reaktorerna i Tjernobyl och Fukushima. För några veckor sedan ägde den sjunde upplagan av Uranium Film Festival rum i Berlin, där man visade upp film från hela världen på temat kärnkraft och radioaktivitetens risker. Bland filmerna fanns bland annat den schweizisk-japanska dokumentärfilmen The Day the Sun Fell som vittnar om atombomben över Hiroshima 1945, den animerade framtidsvisionen The Flesh and the Blood där radioaktiv strålning har reducerat naturen till minimala plättar, samt festivalvinnaren Greetings from Mururoa som skildrar offren för Frankrikes kärnvapentester i Stilla havet.

Nu är den lilla ambulerande filmfestivalen givetvis inte i klass med någon av de stora festivalerna vad gäller kvalitet på de medverkande filmerna. Men det är i dessa tider ändå rätt fint att någon trots allt sätter ljuset på det som i mainstreamfilm mestadels har reducerats till spänningssökande effekter, nämligen det påtagliga hotet från kärnkraftens bieffekter. Ingenstans skildras väl dessa mer effektivt än i den danska dokumentären Into Eternity, som i poetiska bilder berättar om konstruerandet av det finska slutförvaret Onkalo, där mer än sex ton använt kärnbränsle beräknas kunna förvaras när anläggningen väl är slutförd. Och det som bränner till mest i filmen, vilket är något som också berörts vad gäller det planerade svenska slutförvaret i Forsmark, är hur vi i hela fridens namn ska kunna meddela till framtida generationer att hålla sig borta från det radioaktiva förvaret under den tid det tar för det att bli helt ofarligt – nämligen hundratusen år.

”Du är på väg mot en plats dit du inte borde ha kommit. Vad som finns där är farligt – du borde inte ha kommit hit”, mässar en osynlig varnande röst i Into Eternity. Här i Sverige har bolaget Svensk kärnbränslehantering i sin tur anlitat en expert på utdöda språk för att komma till rätta med problemet, där man i ett forskningsprojekt undersöker hur de tidigare språken kan ha utvecklats och gett upphov till nya språk. Och bra är väl det, med tanke på den kritik som riktats mot SKB:s planer från en rad experter vad gäller motståndskraften hos de påtänkta och korrosionskänsliga kopparkapslarna samt valet av en historiskt sett inte helt jordbävningssäker plats.

Men annars är frågan om kärnkraft och slutförvar en inte särskilt het potatis i filmvärlden. Kanske beror det på sakens relativt icke-spektakulära natur – radioaktiv strålning och dess effekter är helt enkelt inte lika bildmässiga som exempelvis globala pandemier eller zombieapokalypser. Visst satte filmer som Dr Strangelove, Kinasyndromet, Silkwood och Wargames handfast fingret på ämnet under sextio-, sjuttio- och åttiotalen, men sedan dess har det varit mer tyst på temat. Ett av de mer lysande undantagen är annars 2015 års experimentella dokumentär Atomic – Living in Dread and Promise, där den irländske filmskaparen Mark Cousins tecknar en dystopisk bild av atomkraftseran till tunga toner från postrockarna Mogwai.

”De som inte minns det förflutna är dömda att upprepa det”, varnade på sin tid den spansk-amerikanska filosofen George Santayana. Med den andemeningen i bakfickan kan vi bara konstatera att Finland är det land som hittills kommit längst i världen vad gäller slutförvar för använt kärnbränsle – och att vasstandade hajar och hjärnhungrande zombier uppenbarligen gör sig bättre på vita duken än de nära trehundratusen ton av radioaktivt avfall som världen över väntar på sin slutliga vila.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Strålande tider first appeared on Opulens.

FIKTIV VERKLIGHET. Ännu en dag närmare världens undergång. Trump lovar att förgöra Nordkorea i eld och aska – en biblisk bild om något – och Sveriges regering ger efter för den amerikanska militärens hot och skriver inte på FN:s kärnvapenförbud.

Flera decenniers arbete riskerar nu att omintetgöras av en helt onödig upptrappning, en maktbalans som stormakterna nu vill lägga cement över med hjälp av kärnvapen. Vi får helt enkelt lära oss att leva i undergångens skugga igen, och jag undrar hur kulturen kommer avspegla detta? Med Marx kända citat om historiens upprepande först som tragedi och sen som fars i åtanke kan vi kanske blicka lite framåt genom att först titta bakåt.

Människan har alltid föreställt sig världens undergång på de sätt som passat dem bäst. Själva ordet apokalyps kommer från grekiskans ”avtäckande”, eller ”uppenbarelse”, som också fick pryda bibelns sista bok, en hallucinatorisk redogörelse för hur Herren sållar agnarna från vetet i en sista domedag. Den berättelsen har närt evangeliska kristna i hundratals år, ett hopp om en slutgiltig rättvisa. Det tog dock mer än tusen år för världen att uppfinna ett vapen som med en ingenjörs genialitet föreställde dödsdriften i ett skräckinjagande svampmoln, en mäktig kärnklyvning av hetta och eld. Nu var inte undergången längre en fantasi, utan en skrämmande verklighet.

Hotet om kärnvapenkrig skapar en hypernormalisering, ett begrepp myntat om Sovjetunionen under Breznjeveran, och använt av dokumentärfilmaren Adam Curtis för vår senkapitalistiska era. Ett tillstånd där skapandet av kultur och handlande i verkliga världen inte går att skilja åt längre. Det är som att både Trump och Kim Jong Un spelar ut 50-talets undergångsfilmer där de båda har huvudrollen som färgglada serieboksskurkar. Under 90-talet var Trump boxningspromoter vilket förklarar många av hans minst sagt överspelade tal och handlingar. Nordkoreas ledare Kim Jong Un rapporteras vara en riktig filmfantast med en förkärlek för klassiska skurkfilmer från USA. Actionfilmer har koloniserat verkligheten och dagens version av undergången kan mycket möjligt vara två män som skådespelar rollerna från kalla krigets filmer i en fasansfull generalrepetition.

Invasionsfantasin, med utomjordingar som förstör planeten, tillhörde 90-talet. Jag har alltid sett på dessa filmer som västvärldens bearbetning av kolonialismen och ödeläggningen av ursprungsbefolkningar, men i förtäckt form. Istället för att konfrontera historiens utrotningar med klar blick så förvandlar man istället västvärldens befolkning till offren. Med 00-talet kom kriget mot terrorn, och nästan alla filmer från Hollywood förvandlades till ren och skär propaganda, utan underliggande mening. Det var också decenniet för klimatskräcken – naturliga katastrofer där Moder Jord tar ut sin rättmätiga hämnd på sina arroganta småbarn som växt för stora för att ta henne på allvar.

I och med att ojämlikheten skenat, och politiken gett vika för mantrat att det inte finns något annat alternativ till den utstakade marknadsvägen, så har Zombiefilmerna återtagit mark. Det finns väl knappt något bättre exempel på rädsla för de fattiga och dumma massorna? Där varje familj och grupp håller sig till sitt och mördar de som försöker ta sig in och förstöra säkerheten, utan konsekvenser eftersom de ändå inte är fullt mänskliga.

The post Välkommen tillbaka till undergången first appeared on Opulens.