KÄRNFULLT. En händelse som satte ett märke i mig var Harry Järvs utgåva av Strindbergsfejden. I Strindbergsfejden kunde man pedagogiskt se skillnaden mellan att skriva pratigt, schablonartat trendigt, högtravande, jollrigt mot att, som Strindberg, skriva sakligt, kärnfullt, låta utanverk och vördnadsvärda schabloner falla. De koncisa begreppen och logiken hos Strindberg i ett oscarianskt brus.

Jan Myrdal dog i fredags. Då, på 60- och 70-talet, förde han vidare strindbergsarvet. När jag nyligen läste David Sprengel fanns det också där. Det finns ett inslag av humor: när omgivningen gravallvarligt talar om den stora litteraturen osv blir det roligt när någon går rakt på sak. Idéerna får fötter. Tankarna får ögon. Även Vilhelm Ekelund för vidare denna osentimentala konkretion.

Men, och, till syvende och sidst gäller livshållning, ton, kanske mognad. Och mognad i viss betydelse: förmågan att, som Bengt Nerman sa, skriva med hela sig. Dvs att språket och orden kommer ur erfarenhet och vad den fört med sig i hållning och livssyn. Precision och logik finns hos Myrdal. Inte alltid omdöme. Men det är nästan alltid intressant att läsa honom. Precisionen och logiken gör att man kan svara. Eller vända sig mot företeelser – andra än hans – som är viktiga.

Gunnar Lundin 

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Jan Myrdals arv first appeared on Opulens.