FILOSOFI. I dag, den 17 september, är det 30 år sedan filosofen Karl Popper dog. Jesper Nordström tecknar ett porträtt av en kärv men antiauktoritär tänkare.

Karl Popper var en synnerligen torr, kärv och distinkt filosof. Han skrev stackatoartat, sakligt och begripligt. Närmast får han ses som en absolut motsats till den snåriga kontinentala traditionen med namn som Gilles Deleuze.

Som österrikiskfödd jude hade han verkligen ett ärende med sitt tänkande, långt bortom de navelskådande filosoferna i de akademiska elfenbenstornen.

Hans samhällsfilosofi och vetenskapsteori var två sidor av samma mynt. Popper vände sig mot totalitarismen och den i stora drag hegelianska historiedeterminismen. I hans tänkande stod däruti ett samband att finna.

”Det öppna samhället och dess fiender” (engelsk originaltitel: ”The Open Society and Its Enemies”) är en torr bok i två volymer, och i mina ögon försedd med lite väl många parenteser och utvikningar, men det vägs upp av det mycket djärva perspektivet, nämligen idén att såväl nazismen som marxismen har det gemensamt med så kallade primitiva stamsamhällen att dessa riktningar blandar ihop begreppen när det gäller lagbundenhet. Ett naturfolk ser det vi skulle kalla sociologiskt betingade konventioner, exempelvis ritualer, olika roller mellan kvinnor och män som lika lagbundna som solens gång och vädrets växlingar.

Så går Popper in på Aristoteles Form-Materia begrepp, Hegels historicism och även den så kallade Humes Lag som han just utvecklar till en idé om skillnad på fakta och det värderingsbaserade, det kontingenta.

Den skillnaden verkar också landa i skillnaden mellan en politik inriktad på social ingenjörskonst som fokuserar på det objektiva (semester, hyresreglering, a-kassa) och den mer totalitära inriktning som ser vissa värderingar som fel, som vore det fråga om en naturlag.

Som Socialdemokratin ställd mot 68-vänstern, kan man säga, eller som när Olof Palme blev kritiserad inifrån sitt eget parti.

Boken bör egentligen ses som en parallell till hans vetenskapsteoretiska arbete och här ligger parallellen i att vi inte kan se naturvetenskapligt på historien. Vi kan alltså inte ställa upp en lag för samhällets utveckling i samma mening som vi vet att ”all metall smälter vid en viss temperatur”.

Senare uttolkare, pedagoger och föreläsare som tagit sig an Poppers filosofi har ofta använt sig av exemplet att vi inte kunde förutse uppfinnandet av atombomben och vad denna uppfinning sedan skulle leda till rent utvecklingsmässigt i samhället.

Poppers två böcker utgivna 1934, ”Logik der Forschung” (Forskningens logik) och 1945, ”Det öppna samhället och dess fiender”, innebär sammantaget dels en kärv definition av vad som är vetenskap, dels en kritik mot alla former av totalitarism, Poppers två verk framstår tillsammans som en fyrbåk mot den pseudovetenskap som florerade inom tredje riket.

Rent läsupplevelsemässigt är ”Det öppna samhället och dess fiender” som bäst när han citerar Schopenhauers bredsida mot Hegel; formuleringar som får Sven Stolpe att framstå som en riktig ”mjukis”.

Popper driver också tesen att Hegel var en populist som skrev sig in i den preussiska statsapparaten, att hans suggestiva dunkla ödesfilosofi mest var en förtäckt jobbansökan som statlig teoretiker hos Fredrik Vilhelm III.

Vad Popper sammanfattningsvis hävdar är att vi inte kan se historiens lagar på det sättet att vi betraktar historien som ett urverk eller en maskin som om hundra år kommer att ha lett fram till en viss punkt.

Hitler, Stalin och Pol Pot kan ur hans synvinkel ses som ledare som i falsk anda framställde sig som ett slags historiens ödmjuka tjänare, som bara röjer vägen för det som ändå komma skall.

Det kan vi i modern tid lätt genomskåda som propagandistisk retorik, men Poppers mer teoretisk-filosofiska kärnpunkt är att via rätt abstrakt vetenskapsteori göra en absolut skillnad på naturvetenskaplig lag och samhällsvetenskaplig dito.

Kort sagt kommer inte proletariatets diktatur att uppstå med samma lagbundenhet som att snön kommer smälta i vårens ökande temperatur.

En fundering är ju om det då också enligt honom är omöjligt att se historiska lagar i backspegeln.

Nog har vi ändå en känsla för ett visst samband mellan ekonomisk nedgång, etniska motsättningar och framväxten av högerpopulism exempelvis. Att vi kan lära oss av historien, så att säga i efterhand vaska fram dess principer.

Tolkar jag Popper rätt handlar det ändå om att stävja ett scenario som innebär att vi får politiska ledare som säger saker i stil med: ”Vi undertrycker oppositionen nu för att föda fram den lagbundna framtiden”.

Den ödesmättade känslan i en propagandaaffisch med män som blickar mot framtiden ställs mot den liberala idén att vi har möjlighet att rösta bort politiker vi inte är nöjda med. Det sistnämnda kan jämföras med att vi har en teori, prövar den i ett laboratorium och sedan ser vad resultatet blev.

The post Karl Popper – en kärv men antiauktoritär filosof first appeared on Opulens.

SAMTIDEN. “Samtidens ödesfrågor och ångesten de väcker projiceras nu på det drama som är det amerikanska presidentvalet. Som om utgången av det vore avgörande för hur den västerländska civilisationen framgent kommer att gestalta sig.” Patrik Stigsson reflekterar över vår polariserade och splittrade samtid.

Vi lever i en tid som är skrämmande och märklig. Många kloka personer försöker resonera om och teoretisera kring det som pågår. Men trots ideliga inspel på tidningarnas kultursidor och i andra forum har vi inte sett någon som på ett heltäckande sätt har kunnat förklara vad det är vi är med om. Paralleller till diverse historiska epoker dras, filosofer, levande och döda, citeras och den ena boken efter den andra som sägs klargöra samtidens skeenden presenteras. Vårt behov av att lägga ett raster i form av en bok, en tidsepok eller en idé över verkligheten för att vinna en stunds lindring har nog aldrig varit större. I tron att vi funnit en karta, eller åtminstone ett kartfragment, greppar vi den analys som råkar var på modet, och får med hjälp av den en tillfällig respit från en verklighet som blir allt mer obegriplig.

Fakta i målet är att alla tidigare begrepp och förklaringsmodeller förlorat sin användbarhet. Ingen vet längre vad liberalism, konservatism och socialism betyder. Eller för den delen Gud. Kompassnålen snurrar vilt och kartan stämmer inte med terrängen.

Koranbränningar, halshuggningar i Allahs namn, sinnessjuka konspirationsteorier, rasfixering och identitetspolitik. Nationalism, tribalism, auktoritära ledare och helgonförklarade barn. Facebook- och twitterflöden som översvämmas av evighetslånga käbbeltrådar. Alltihop har börjat likna Mormors lilla kråka. Som inte hade nån som körde, som slank hit och dit och som till sist for ner i diket. Ingen vet hur djupt det dike vi är på väg mot är, men mycket tyder på att vi närmar oss en avgrund lika skrämmande som Tolkiens domedagsklyfta.

Jakten på någon eller något som lyfter samtidens tendenser till den aha-nivå där ett större mönster urskiljs blir allt mer desperat. Trots att vi stirrar och stirrar förvandlas aldrig den där bilden med små punkter till något begripligt.

Orsaken till detta är att en sådan övergripande förståelse inte längre är möjlig. Insikten om att det inte finns någon större förklarande bild är den större förklarande bilden. Allt sökande efter mönster, modeller, värdesystem, teorier och metafysiska överbyggnader är i själva verket bara ett fåfängt famlande efter trygghet, i en tid där ingen sådan står att finna.

Det rådande tillståndets polarisering, hat, illvilja, omogenhet och brist på alla former av djupare visdom är en eskalerande process. Politik i allmänhet, och USA-valet i synnerhet, är bara toppen på isberget, alltså tillståndets synliga del. Det som pågår under ytan är inget som media rapporterar om. Media ger oss en grovhuggen, förenklad och mycket begränsad bild av verkligheten. Allt för ofta förväxlar vi den bilden med verkligheten som sådan.

Trump är inte orsaken till sakernas tillstånd, han är ett av symptomen.

Politik är ett ytfenomen. Det som blir synligt på den nivån har sedan länge förberetts och etablerats i det kollektiva djupet. Kampen mellan Trump och Biden, godhet och ondska, vänster och höger, progression och regression rasar inom var och en av oss. Trump är inte orsaken till sakernas tillstånd, han är ett av symptomen.

Det finns de som pratar om ett gudsformat hål i vår civilisation, ett hål som blir större för varje dag. Tanken går ut på att vi befinner oss i glappet mellan ett föråldrat metafysiskt system och något nytt och okänt. Något vi tillsammans måste konstruera, definiera, acceptera och ta plats i. Som en rymdfarkost (eller kanske rent av en ark?), vars destination är obekant, men som vi för att överleva måste kliva ombord på.

Om de idéer som håller en civilisation samman är som vattnet fisken simmar i, som fisken inte ser, så är vårt vatten på väg att dunsta bort. Där ligger vi, sprattlande på de nakna klipporna, finner kanske tröst och en gnutta hopp i en kvardröjande vattensamling – en ny bok, en fyndigt formulerad debattartikel, en gammal sliten teori, nödtorftigt lappad och lagad. Men strax är även den pölen borta.

Den västerländska civilisationen börjar alltmer likna den flygande holländaren, ett spökfartyg som några påstår sig ha sett, men som de flesta tvivlar på existerar. Som en hägring, en vandringssägen.

Den förändring vi genomlever är dramatisk och genomgripande. Vi har att välja mellan det kaos som uppstår när man bygger upp något nytt, eller det kaos som uppstår när man desperat klänger sig fast fast vid något föråldrat.

Att söka tröst och färdriktningsråd hos Marx, Nietzsche, Martin Hägglund, Jordan B Peterson eller Slavoj Žižek, för att ta några exempel ur högen, är en sorts självbedrägeri. Den som vill se dagens verkligheten i vitögat måste göra sig av med all förförståelse och placera spelpjäsen på ruta ett. För att därefter, vidöppen och vapenlös, röra sig in i framtiden, ett ödesmättat tärningskast i taget.

Det kan inte uteslutas att polariseringens oförblommerade hat mynnar ut i en våldsam urladdning. Denna kan utspela sig på makronivå – det finns de som på allvar pratar om möjligheten att USA kan stå inför ett inbördeskrig. Men mer sannolikt som den typ av våld vi nu ser i vissa amerikanska städer. När hatet, rädslan, hämndbegäret, frustrationen och förvirringen stegrats till outhärdlighetens gräns kulminerar dessa krafter och söker sig en form. Man kan se denna process som en sorts naturlag om man vill. Spänn en båge till det yttersta, och du kommer att ångra att du inte slutade i tid, står det i en av världens förnämligaste visdomsböcker, Daodejing.

För de som vänder aggressioner inåt kan tidsandan snarare gestalta sig i form av depression, en känsla av vanmakt och bristande livslust. Känslor som hanteras med hjälp av antidepressiv medicin, droger, pornografi, online-spelande, konsumtion, sprit.

Samtidens ödesfrågor och ångesten de väcker projiceras nu på det drama som är det amerikanska presidentvalet. Som om utgången av det vore avgörande för hur den västerländska civilisationen framgent kommer att gestalta sig. Många tycks tro att världen återgår till ett normaltillstånd om Biden vinner. Att allt i stort sett blir som det var förr. Medborgarna återfår förtroendet för media, fake-news försvinner, QAnon tynar bort och klimatkampen hamnar överst på agendan. Så snart ett coronavaccin är testat och godkänt så låter alla sig glatt vaccineras.

Vad man glömmer är att den anda, de åsikter, attityder och det tänkande Trump-sympatisörerna omfattar inte plötsligt försvinner om han förlorar valet. Vad händer med det hopp som många ställt till Trump och hans löfte om att göra USA stort igen? Att skapa jobb, trygghet och en känsla av stolthet över att vara amerikan? Vad händer inuti Trumpväljarna? Vilken form kommer deras besvikelse att ta sig?

Eftersom den handlar om så mycket mer än personen Trump, så är Trump-eran långt ifrån över. Oavsett vilket valresultatet blir.

Oraklet i Delfi sa att Sokrates var den visaste av alla, eftersom han visste att han inte visste. Och den moderna vetenskapens främste teoretiker, Karl Popper, lär på sin dödsbädd ha yttrat: ”Det enda jag vet är att jag ingenting vet, om ens det”. Det krävs ett dödsföraktande mod för att klara av att leva i det tillstånd som denna insikt leder till. Men det tycks vara den uppgiften ödet ålagt oss att hantera.

The post Den fåfänga jakten på en karta first appeared on Opulens.

ESSÄ. “För om det marknadsstyrda och liberala förnuftet nu inte sköter naturen och framtiden så speciellt väl, vad ska vi göra då? Bara sätta oss ner och läsa mer liberala teorier?” Erik Cardelús läser två aktuella författares försvar av liberalismen.

Att dagens författare kommer ut ur den ideologiska garderoben hör inte till vanligheterna. Säkert brändes många broar under det politiska tuggets 70-tal. Dagens författare håller sig mest i den privat-personliga svalkan. Lägg till ett medialt och marknadsmässigt klimat där det narcissistiska, autofiktiva och privata spinner bäst. Som lök på laxen har vi identitetspolitiken som vill stänga in oss i vårt kön, vår pigmentering eller annan tillhörighet som blir falsk genväg till att förklara vår komplexitet.

The post Fullblodsliberaler som missar klimatkrisen first appeared on Opulens.

SPRÅKLÅDAN. Jag undrar om det har funnits pseudovetenskap när det gäller språk? Min uppfattning är att grammatik och språkhistoria är så exakt att det inte finns plats för ”alternativa fakta”. / Emma Ström

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej Emma! Vad som är vetenskap eller inte är en stor fråga och den diskussionen går under termen demarkationskriteriet och det tydligaste exemplet är väl astrologi. Inom språkvetenskap har det funnits en mängd teorier och paradigm kopplade till frågan om religion och Gud, exempelvis vilket språk som var Jehovas eget.

När det gäller verkliga stollerier vill jag nämna Rudolf II och hans hov i Prag på slutet av 1500-talet. Han anlade parker, samlade ockulta böcker, skådade stjärnor och mediterade i skogen. Liksom vår Gustav III byggde han upp landets kultur, men någon klipsk realpolitiker var han knappast.

Hans rykte om att vara en lite lättlurad och känslomässigt instabil människa spred sig över Europa och 1590 anlände en språkforskare till borgen på kullen och fick fri tillgång till skattkistan, vinkällaren, fick sitta med vid taffelbordet och vräka i sig all upptänklig lyxmat. Det sägs att han också hade ”fri tillgång” till alla hovdamer.

Hans arbetsuppgift? Tja, enligt egen utsaga forskade han om det språk ormen i paradiset använt för att förleda Eva. Jag tror vi, utan att vara vetenskapsteoretiker av Karl Poppers dignitet, kan vara överens om att detta är nonsensvetenskap.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Finns det pseudovetenskaplig språkforskning? first appeared on Opulens.

“Genom hela läsningen sänds kalla kårar nedför ryggraden. “. Opulens medarbetare Mattias Svensson har utkommit med en ny bok. Vi bad Simona Mohamsson, ej redaktionsmedlem, läsa boken.

Den stora statens återkomst
Mattias Svensson
Timbro förlag 2017

Sverigedemokraternas, Donald Trumps och Marie Le Pens frammarsch får oss att ställa oss frågan: är populismens framgångar liberalers fel? Har liberalismens bärare misslyckats med att förmedla frihetstanken eller har bärarna blivit subjekt av sin egen girighet?

Mattias Svenssons Den stora statens återkomst är en olidligt plågsam läsning som skildrar det systematiska tvivlet på frihet. En betydande orsak är grundtanken i den liberala filosofin om individens längtan efter frihet från andras tvångsmakt. Men även ett annat element i den liberala själen är mycket viktigt: avsaknandet av viljan att utöva makt över andra.

Det liberala tankegodset är ett fundament för den västerländska demokratin och den moderna rättsstaten. På många plan har de liberala idéerna segrat över de konservativa och socialistiska. Francis Fukuyama, en amerikansk författare och professor menar till och med på att den västerländska demokratins intåg och seger är så markant att den utgör ändhållplatsen i mänsklighetens sociokulturella utveckling.

I Den stora statens återkomst har Svensson bytt perspektiv från den pragmatiska förvaltaren till den principfasta idealisten. Med boken i handen önskar man att Svensson är konspirationsteoretiker eller cyniker, genom hela läsningen sänds kalla kårar nedför ryggraden. Svensson lyckas på ett intellektuellt sätt analysera det politiska landskapet och skildra 2000-talets politiska handlingar, väl underbyggd av fakta som får alla omnämnda i boken att framstå som skurkar.

Klassiska liberala teorier är skrivna på en hög abstraktionsnivå. Det handlar om principer och grundläggande konstitutionella arrangemang. Karl Popper skriver i Conjecture and Refutation från 1962: ”Arbeta för att eliminera konkret ondska snarare än för att förverkliga abstrakt lycka. Försök över huvud taget inte skapa lycka på politisk väg. Försök i stället att eliminera fattigdom genom direkta åtgärder.”

Två grundläggande problem blir uppenbara när vi försöker tillämpa liberala principer på praktiska problem. Det första är att metoden formellt inte ger en doktrin utan en mängd motstridiga maximer av valet. Det andra problemet är att liberala principer förväntas vara opartiska och allmänt neutrala bland särskilda mänskliga intressen.

Större inskränkningar i den personliga integriteten, socialistiska program som gynnar de rika och ett krig mot terrorism. Den stora staten göds av rädsla. Politiker har gjort mer eller mindre avvägda handlingar för att vara en auktoritet att lita på. Ett tydligt mönster framgår i Mattias Svenssons bok – Vi övertygas oftast i stunder av sårbarhet att förhandla bort frihet mot trygghet.

Boken är ett försvarstal till de som under senaste två decennierna har fått ta de ohederliga debatterna om att allt ont som händer i världen är liberalismens fel. Men den är samtidigt en kravlista på dem som utger sig för att vara liberaler. Den stora statens återkomst är en bok som ger liberaler dåligt samvete – och som försöker lära socialister om sambandet mellan staten och kapitalet.

The post En kravlista på liberaler first appeared on Opulens.