KARANTÄN. Problemet med den här boken är inte boken. Problemet är – för mig – att jag inte kan uppskatta den eftersom allt den handlar om fortfarande pågår, skriver Camilla Carnmo som läst Elin Lucassis Karantändagboken.

Karantändagboken
av Elin Lucassi
Galago

Elin Lucassi är ett välbekant och uppskattat namn för många. Hon har ritat sina samtidskommenterande serier med genomskådande blick, vass humor och varmt feministiskt hjärta i flera år nu. För mig fungerar hon som en vän att hålla i handen när jag inte står ut med världen runtomkring. Hon pekar ut galenskaper på ett befriande kejsaren är naken-sätt, drar sig inte för de riktigt tunga ämnena, vågar vara allvarlig och samtidigt bjuda på skönt förlösande skratt. Hon tar tydligt ställning i politiska frågor och i den återkommande serien Rit-Lucassi gör hon det med utgångspunkt i sig själv. Där hon lika ofta bara är kärleksfullt rolig när hon skriver in och om sig själv och sin man i samtidssverige eller kanske mer specifikt samtidsstockholm. Hon verkar smart, snäll och rolig och hon finns där, precis som en bra vän.

För ett par år sedan gav Elin Lucassi ut en grafisk roman med den genialiska titeln Ert blod på mina broddar. En feministisk hämndfantasi om vintern. Mörk och bra. Nu kommer något helt annat. En dagbok från 16 mars – 31 december 2020. Karantändagboken. Varje dag/vecka tecknade och skrev Elin Lucassi om vad som hände i hennes liv och i omvärlden och nu är denna dokumentation över ett riktigt pissigt år samlad i bokform. Som vanligt är hon på pricken i sina iakttagelser och igenkänningsfaktorn är så hög den kan bli. Under nio månader hinner mycket ske och Elin Lucassi gör ett tajt bra urval. Jag blir påmind om sånt jag hunnit glömma och nickar igenkännande åt annat. Humorn finns här men är inte en bärande ingrediens. Det är sorgen. Inte den stora sorgen över att någon dör. Men den mer lågmälda, därtill skambelagda (“det kunde ju varit så mycket värre, jag är ju inte ens särskilt drabbad”) sorgen. Sorgen vi känner av att livet som vi brukade leva det har tagits ifrån oss. Vänner och fest. Tråkiga möten. Släkt, kramar, konferenser. Alltså ni vet, jag behöver inte räkna upp.

Problemet med den här boken är inte boken. Problemet är – för mig – att jag inte kan uppskatta den eftersom allt den handlar om fortfarande pågår. Tredje vågen. Nyöppnade IVA-avdelningar. Vi står fortfarande mitt i skiten och skiten muterar. Jag är säker på att jag kommer att uppskatta Karantändagboken sedan, med distans till 2020 och 2021. (Och 2022?! Infoga skräckslagen emoji). När vi har lämnat det normaliserade, deprimerande karantänlivet bakom oss. När vi  – som det bör vara – har hunnit börja tröttna på de nu så bisarrt nog efterlängtade långdragna mötena i dåligt ventilerade lokaler med räligt kaffe och lång restid.

Jag hoppas att boken får ett längre liv än vad böcker oftast har nuförtiden. För hur välfångad och klok den än är, är i alla fall inte jag mogen att ta till mig den nu. Såret är för färskt. Idén är god och utmärkt genomförd men jag hade önskat att Elin Lucassi hade fortsatt reflektera och dokumentera ända tills detta pandemiska undantagstillstånd är över och gjort boken då i stället. Vi kommer att fortsätta behöva tröst från våra välformulerade vänner i litteraturen.

The post Lite väl tidig rapport från pandemin first appeared on Opulens.

EFTERTANKE. “Alla är såsom utspridda, som höstlöv i hård storm, och förmågan till överblick och eftertanke skingras, blåser bort som sand…” Crister Enander om svårigheterna att organisera motstånd i en galen tid.

TT meddelar: Norska fångar i isolering. Karantän, menar jag. Vad TT tänker, tja, det vet jag inte längre. Ändå dyker obehagliga associationer upp i mitt minne. Inlåsta fångar i grannlandet Norge, en gång – nyligen, vill jag hävda – var det socialister och judar, kommunister och författare, liberaler och konstnärer som slängdes undan, så att säga transporterades bort från familjer och vänner, ingen visste vart det togs.

Eller när de försvann. I tystnaden och mörkret dör och försvinner folk. Bödlarna och väktarna, uniformsbärarna, talade tyska och – tyvärr – även norska. Quisling, ni minns säkert ordet. Samarbetsmän. Uniformer. Stövlar. Bruna tungor.

I Chile agerar nu, i skrivande stund, en ny junta. Även där försvinner människor, samma sorts intellektuella, människor mot makten, sedan ett år, närmare bestämt sedan oktober förra året. 2019. Tyst, spårlöst.

Ingen vet vad som sker, gissningar och ständig oro, skräck och svärta. ”Norska fångar i karantän. 44 intagna har satts i karantän sedan en fånge testat positivt för covid-19 på fängelset i Kongsvinger i Norge.” Dessutom ska fem anställda också isoleras. Den norska kriminalvården har vidtagit ett antal åtgärder för att minska risken för att coronaviruset ska sprida sig ytterligare i fängelset. Smittspårning genomförs också. Det är inte första gången som covid-19 upptäcks i ett norskt fängelse. ”I september testades en anställd vid Oslo fengsel positivt, varpå 18 fångar och sex anställda sattes i karantän. Och i augusti insjuknade en anställd vid Ila fengsel och då sattes tre anställda och elva intagna i karantän.” (TT)

Jag manar till vaksamhet.

Följ nyheterna. Det måste vi. Ingen går längre att lita på. Inte nu. I Bulgarien föser polis och militär samman människor i läger, ordet koncentrationsläger nämns i Amnestys senaste rapport. Stängsel, taggtråd, nakna människor, isande vindar. Skott i natten. Människor jagas med drönare. Antalet mördade känner jag inte till. Nyheter har svårt att komma fram till oss i Den Nya Skuggan och vid sidan av den Tjattrande Babianens vrål inifrån Vita Huset där han tycks rusa mellan galenskapens vanföreställningar, en vajande säng och ett Twitterkonto.

Jag manar till vaksamhet. Alla manar till skärpt vaksamhet. Ensamma är vi inte.

Motmakt mot de som styr och äger, den reella maktens anonyma ansikte, är idag svårt att samla. Alla är såsom utspridda, som höstlöv i hård storm, och förmågan till överblick och eftertanke skingras, blåser bort som sand på en terrass i de burgna villornas områden. Just nu, när den behövs i högre grad än någonsin jag har upplevt i mitt korta liv.

Var finns den då: Motståndet, motmakten? Hur nå besinning i denna tid? Hur finna lugn och koncentration när de starka och totalt hänsynslösa svarta krafterna på högerkanten och de bruna leden samsas med Kapital och jakten på människor pågår och pågår? De sluter leden, sade man förr.

Var finns svar? Var är rösterna som sammanfattar, drar de nödvändiga och hårda slutsatserna? Tänker klart i en grumlig tid. Noam Chomsky är gammal. Ändå når hans skrifter och analyser ut i en modern värld som verkar renons på tankar och insikter. Hinner någon ens läsa i digitala rymdens surr och tokerier? Vet människor om att han, Chomsky finns, och att arbetet fortgår – även i galna USA?

Vi vandrar i ruiner, här i landet består ruinerna måhända av förlorade ideal, bortträngda värderingar. Så, rent faktiskt, här i vår del av världen borde orden kunna erövras, mitt ibland mobiler, paddor och laptoppar. Nu är det hög tid att bruka allvar.

En dikt dyker upp. Nyskriven av Helga Krook, i samlingen Flod Blad Klänningar (Korpen): ”Fasaden är slät och grå, de bor i resterna av ett äldre hus innanför, han skriver om musiken i ordet före ordet hon översätter mellan tre alfabet, jag får en bok för varje namn, porträtten av honom och henne ovanför bokhyllorna, barnbarnen gliporna i bokraderna”.

Vid vilken punkt vrider historien på sig? När finns de efterlängtade gliporna då historien står och väger och förändring faktiskt är möjlig att genomföra? Fånga ögonblicket i flykten. Läs nyheter som är viktiga, som betyder något bortom valet i USA, i vilket vi inte kan delta då vi saknar rösträtt. I USA är frågeställningarna andra, men vi är här. I ruinerna av Folkhemmet med en egen brun sörja av kristdemokrater, galna moderater och tysta och korkade sverigedemokrater som dock äger en skicklig demagog som tickar runt och runt.

Som sagt. Hur nå besinning? Och hur nå klarhet. Minns ni Clarté, Klarhet? Det gör inte jag. Trots att Karin Boyes dikt med Karin Boyes uppmaning “Bryt upp, bryt upp”, från “I rörelse”, kampsång från tjugo- och trettiotalet, sjunger i min skalle.

The post Hög tid att bruka allvar first appeared on Opulens.

KARANTÄN. Allt är inte dåligt med att tvingas arbeta hemifrån.

The post Ella Jax om att arbeta hemifrån first appeared on Opulens.

ALTERNATIV. Teknologin måste göra ett hopp framåt i kristider, och här kan det finnas något värdefullt med vår påtvingade kollektiva isolering. Möjligheterna är nämligen, precis som aggressiva virus, gränslösa. Och om vi ska behöva vänja oss vid alternativa sätt att konsumera konst, kan väl de stora konstinstitutionerna föregå med gott exempel och omedelbart höja ribban, skriver Ida Thunström.

Både Washington Post och The Guardian har under den senaste veckan lagt ut listor över nätets bästa onlinemuseer och kulturella upplevelseturer. Jättekul att glida runt på The Guggenheim Museum i New York, tänkte jag. Och det var faktiskt jättekul i cirka två minuter, tills jag insåg hur låg nivå de digitala rundturer jag erbjöds låg på. En högst elementär Street View-version, via Googles plattform Arts & Culture, är ungefär lika inspirerande som en coronakram, och min besvikelse över det ultrakorta museibesöket var total. Det krävs förvisso ingen djupgående analys för att inse allt det som fattas i ett nätbaserat museibesök, men upplevelsen gav ändå något viktigt. Jag kan ha funnit ett sätt att komma undan den understimulans jag emellanåt upplever här i Malmös tämligen lågmälda konstliv. Plötsligt har jag nämligen blivit uppmärksam på alla möjligheter till kulturkonsumtion som faktiskt finns, eller skulle kunna finnas, på nätet.

The post Konst och karantän first appeared on Opulens.