POLITIK. Stellan Lindqvist skriver om den världspolitiska utveckling som innebär att den marxistiske filosofen Antonio Gramsci åter är aktuell.

Antonio Gramsci. Varför dyker han allt oftare upp i högprofilerade tidskrifter, nu senast i Time Magazine, varför diskuteras han, en marxist död 1937 i Mussolinis fängelse?

”The old world is dying, and the new world struggles to be born: now is the time for monsters”. Något som känns igen?

Hör vi inte det dova ljudet när världspolitikens kontinentalplattor rör sig? Hör vi inte det gnisslande ljudet som uppstår när tåget/vagnarna, vi, växlar in på en lång populistisk högerkurva?

Varthän?

Makten har två grundpelare. Våld (hot om våld) och samtycke (nöjdhet). Fungerar som kommunicerande kärl: lite våld kräver stort samtycke, lite samtycke kräver mycket våld. Men då våldet är dyrt och riskfyllt och samtycket billigt gör det samtycket mer eftersträvansvärt. Samtidigt är det knepigt, samtycket, tricky business. Det är här Gramsci kommer in. Den viktiga kampen utspelar sig i kulturen säger han, hur en ”hegemoni” tillskapas (nej det är inget konspirativt, det är en kollektiv process), hur ett förhärskande sätt att förstå, tolka och tänka om samhället skapar ett ”sunt förnuft”, skapar föreställningar om vad som är ”realistiskt” och vad som är ”utopiskt” eller ”extremistiskt”.

Men hegemonier rämnar, som 1989 och åren närmast efter, energin bakom järnridån tog slut, det räckte med någon sa Kejsaren är naken. Så nu, Trumps andra period: ”vi kan inte förlita oss på USA längre”, ”Nato är i gungning”, ”en ny världs(o)ordning”, ”Europa ensamt”.

Bakom honom, Ledaren, nu alltmer synliga, alltmer artikulerade, finns de nya härskarna. Apple, Nvidia, Microsoft, Google, Amazon, Meta, Musk.

Jo, det är sant att ”the american dream” är en klyscha, men likväl är (var) klyschan sann, den som drivit landet. ”Go and get it”, det finns alltid ett stycke land där du kan slå ner dina bopålar. Men något nytt stycke land finns inte längre. Så vad händer då, när energin är slut, när utopin blir till luft? Vad kan man då ge dem, folket, underklassen? En ny verklighet! Drömmar, lögner, förvirring (”flood the zone” som MAGA-strategen Steve Bannon sa, det vill säga fyll det offentliga rummet med bullshit). När tomheten sen är total finns bara en sak till att ge: Ledaren, Kungen, Den Ofelbare, Guldmannen.

Men makt är aldrig entydig. Bakom honom, Ledaren, nu alltmer synliga, alltmer artikulerade, finns de nya härskarna. Apple, Nvidia, Microsoft, Google, Amazon, Meta, Musk. De kysser alla hans hand, de väntar. J D Vance väntar. De kontrollerar digitala tjänster världen över, de kontrollerar stora delar av e-handeln, de kontrollerar molntjänster och sociala medier. Och de hymlar inte över hur makt skall utövas, hur hegemoni skall tillskapas: manipulerat samtycke, röstboskap.

Demokrati?

Det fanns en tid, längesen nu, när jag läste statsvetenskap, när samhället i läroböckerna delades in i sfärer, tre närmare bestämt: den politiska, den ekonomiska och den civila. Tre ringar där det fanns smärre överlappningar. Den ekonomiska sfären hade sitt logos, den bakade brödet, den politiska hade sitt, den fördelade brödet. I civilsamhället skapades mening, kultur och ett socialt liv. Livet enkelt, nästan som i Bullerbyn.

Nu, inget Bullerbyn. Bara en blind kan förneka att den ekonomiska sfären totalt dominerar. Där tidigare ekonomin var ett medel (baka brödet) har den blivit ett mål, ett huvudmål rentav. Kompetens är viktigare än bildning, kultur är bra om den är bra för tillväxten. Det som är bra är det som bär sig. Nej, kapitalism är inte synonymt med marknadsekonomi, har aldrig varit, kapitalism är också makt, politisk makt, ansvarig för ingen förutom sina ägare. När vi bekymrat talar om ”individualiseringen” av samhället, om kommersialiseringen då är det marknadssamhället vi talar om, det vi nu lever i, det samhälle som fått oss att bli konsumenter mer än medborgare, som fått oss att tro att dopaminisk köplust skall ge livet mening, det samhälle där människovärde alltmer blir liktydigt med marknadsvärde.

En sliten sentens, jag vet, dock inte mindre sann: vi har lättare att föreställa oss mänsklighetens undergång än kapitalismens. Jo, det är en hegemoni som heter duga.

Kanske krackelerar något nu när den trumpska förlåten rämnar.

Något nytt vid horisonten? Kanske.

The post Därför är Gramsci åter aktuell first appeared on Opulens.

TV/EKONOMI. I veckans krönika skriver Lars Thulin om SVT:s Ekonomibyrån. Ett program som han anser kan förbättras avsevärt genom ett vidgat socialt perspektiv. Inte minst när det gäller diskussionen om bostadspriser.

Något skaver med Ekonomibyrån

SVT har ett program som uppfyller public service-kravet på både upplysning och underhållning. Det heter Ekonomibyrån, sänds ganska sent på måndagskvällar, men kan ses när som helst på SVT Play.

Till det yttre är det bra, modern tv. Det tar upp en viktig del av vår tillvaro, ekonomin i stort och smått. Ämnena som avhandlas presenteras med klatschiga rubriker. Formatet är föredömligt anpassat till tittare som är vana att omedelbart scrolla vidare så fort något bli tungt och saggigt. Så faktabaserade inslag och utläggningar från experter varvas med smålustiga filmer samt korta intervjuer där vanliga människor fångade på gatan får tycka till.

De inbjudna gästerna är snygga och bra stajlade. Programledare är en prisad ekonomijournalist, Carolina Neurath Bengtsson. Hon är dessutom en attraktiv blondin, vars utseende och framtoning skulle kunna ge henne huvudroll i vilken tv-såpa som helst.

Med andra ord perfekt tv för en publik mitt i livet med hyfsad koll på verkligheten och sin tillvaro. Dock helt fostrade i nätets snabba flöden och Netflix-dramaturgi. Ändå skaver programmet för mig. Måhända beror det på att jag är en grinig gubbe, vars åsikter är på väg ut. Fast väl fortfarande har viss bäring.

Storfinansens vinkel råder

För att lyssna på samtalen mellan experterna, alltid tre stycken, runt redaktionens bord är lite som att hamna på ett glöggmingel i en fashionabel lägenhet på Östermalm. Eller på altanen på en kräftskiva i Torekov medan solen sänker sig i Kattegatt. Tillställningar där vackra människor kyligt och lite könlöst säger kloka och snusförnuftiga saker. Personer, vars mardröm är att deras lägenhet inte längre är värderad till över 15 miljoner kronor. Alternativt att deras hedgefond baserad i Gibraltar fallit dramatiskt. Vilket kan vara tecken på en nedgång i ekonomin som kan leda till att de måste avvakta med att teckna nytt leasingkontrakt på hustruns mysiga BMW Z3. Eller måhända tvingas hyra ut lägenheten i Åre denna påsk för att få ett hyfsat cash-flow för familjen.

Med andra ord, folket runt bordet är tjusigt, men talar om världen helt utifrån storfinansens vinkel och problemformulering. Samt gör då och då lite chica kopplingar till sina privatekonomier, vilka är ogripbara för många av tittarna. Sedan kryddar panelen allt med att prata det språk som kan kallas finanska. Ett tungomål där svengelska uttryck används om termer från börsgolvet på Wall Street. Dessutom är de till syvende och sist rörande eniga om det mesta. Vilket emellertid inte är bra tv.

Ekonomibyrån och bostadspriserna

Det som retar mig mest är att när bostadspriser kommer upp, vilket är ofta, sätts alltid likhetstecken mellan höjda priser och ordet bättre. När orosmolnen hopar sig över svenskarnas ekonomi försöker experterna lugna tittarna med att bostadspriser nog ändå kommer fortsätta stiga – det blir alltså bättre. Ingen fara på taket.

För vem, frågar sig en förvirrad tittare. Jo, för dem som redan har en fin plats i bostadskarusellen men är oroliga för att vinsten på deras boende inte ska bli så stor som de räknat med. För mäklare, då deras procentbaserade avgifter bygger på priserna. Därför betyder högre prisnivå rassel i egna plånboken. Samt givetvis för banker som får låna ut ännu mer och genom sitt saftiga räntenetto kan öka sina mångmiljardvinster samt bonusarna för företagsledningarna.

Men för dem som inte kommit in på marknaden? Som kämpar på i svindyra hyreslägenheter, bor i källaren i mammas och pappas villa, är inne på åttonde andrahandskontraktet – vad är bättre för dem? Att tröskeln in på marknaden höjs ännu mer? Vad betyder det för dem som inte kan flytta till orter med vettiga bopriser, för där finns inga bra jobb. Och inte kan ta de bra jobben, för på de orterna har de inte råd att bo.

Ska de hoppas på att staten ska ändra på reglerna så att tröskeln sänks? Kanske ge subventioner eller skattelättnader för dem som ska kunna köpa sin första bostad. Vilket då innebär att alla skattebetalare får pröjsa mer för att prisnivån ska kunna fortsätta stiga.

Ett tips till SVT om Eknomibyrån

Fast man ska inte bara gnälla. Så jag har gett SVT ett tips. Kanske nappar de. Jag vill att den vackra och påtagligt svala redaktionen på Ekonomibyrån ska våga tänka utanför boxen. Söka alternativa svar på frågan vad vi kan vänta oss av 2026. Och då också välja tre nya gäster. Exempelvis en socialsekreterare från Botkyrka kommun, någon som jobbar med skuldsanering samt en ensamstående förtidspensionerad kvinna som slitit hela yrkeslivet i hemtjänsten och nu ska få en saftig hyreshöjning samt dyrare sjukvård och mediciner. Hon som skruvar på sig när finansministern i ett av programmets inslag gör klart att hon i princip bara bryr sig om ”hårt arbetande svenskar som går till jobbet varje morgon.”

Diskussionen runt bordet blir då kanske mer högljudd och känslosam än tidigare. Måhända samtalet inte rör vad som är bullish och nitty-gritty på amerikanska marknaden för långa räntepapper och konvertibler. Ett möte med de gäster jag föreslår kan emellertid bli lysande tv. Under förutsättning att den tjusiga programledaren klarar av att leda diskussionen.

The post För vem görs SVT:s program Ekonomibyrån? first appeared on Opulens.

AI. Nette Wermeld Enström skriver om hur AI-utvecklare nu stiger fram som offentliga visselblåsare och varnar för det okontrollerade framåtskridandet.

Det finns ögonblick i teknikhistorien då framtiden plötsligt slutar kännas självklar.

Inte för att något dramatiskt inträffar i stunden utan för att människorna bakom teknologin kommer till insikt och börjar varna för de egna uppfinningarna med en tyngd som inte går att vifta bort som alarmism.

AI-utvecklare blir visselblåsare

Ett sådant ögonblick uppstår just nu när den ena AI-utvecklaren efter den andra stiger fram som offentlig visselblåsare.

Den senaste i raden, efter Nobelpristagaren Geoffrey Hinton med flera andra tunga vetenskapsmän, är Yoshua Bengio, en av pionjärerna bakom modern artificiell intelligens.

I ett samtal med Steven Bartlett i podden The Diary of a CEO den 18 december pratar Bengio ut om sin oro med en ovanlig öppenhet: ”Jag borde ha sett detta komma tidigare.”

Det är inte en journalist som varnar. Inte en politiker på jakt efter uppmärksamhet. Det är en av dem som bokstavligen varit med och skapat den teknik som nu snart präglar hela samhället.

Bengio bekräftar sitt ansvar och erkänner en uppriktig ånger. Inte för att AI utvecklats utan för att han och många med honom inte tog riskerna på tillräckligt stort allvar i tid.

Det är något djupt mänskligt i detta erkännande.

Forskning drivs ofta av nyfikenhet och möjligheter, inte av katastrofscenarier. Men just därför är det också farligt när tekniken får ett försprång gentemot moralen.

AI-utvecklare ser skrämmande framtidsutsikter

Det som förändrade allt för Bengio var inte en ny forskningsrapport utan två specifika händelser. Dels lanseringen av ChatGPT, dels tanken på hans barnbarn.

Plötsligt blev utvecklingstakten konkret förklarar han. Plötsligt handlade framtiden inte om abstrakta generationer utan om ett specifikt liv.

Han säger att det inte längre är självklart att hans barnbarn kommer att ha ett liv om tjugo år. Det är alltså inte ett arbete eller en karriär han talar om, utan ett liv.

I den formuleringen finns en existentiell oro som sträcker sig långt bortom teknikens detaljer. Den pekar mot något djupare. En känsla och en vetskap om att vi håller på att bygga system som inte bara förändrar hur vi lever utan som ska omdefiniera allt.

Det verkliga hotet är total kontrollförlust

När vi talar om AI-risker fastnar diskussionen ofta i ytterligheter. Antingen romantiseras tekniken som lösningen på alla problem eller så avfärdas kritiken som ren science fiction.

Bengios oro rör sig i ett helt annat register.

Det handlar inte om onda maskiner. Det handlar om komplexitet.

AI-system blir allt bättre på att optimera mål, anpassa strategier och kringgå begränsningar. När systemen blir mer kapabla än människan på att förbättra sig själva förlorar vi överblicken.

Inte för att någon vill det utan för att ingen längre hänger med.

Ett system som inte delar våra värderingar behöver inte vara fientligt för att vara farligt. Det räcker att det är effektivt.

Kapplöpningen som förblindar

Samtidigt drivs AI-utvecklingen av starka krafter, ekonomiska incitament, geopolitisk rivalitet, marknadsdominans.

Att sakta ner upplevs som att förlora. Att stanna upp känns som att bli omsprungen.

Resultatet är en märklig paradox. Vi släpper lös alltmer kraftfulla system i samhällets kärna samtidigt som ansvar, reglering och etisk samsyn släpar efter.

Tekniken rusar. Institutionerna stapplar.

När Bengio pratar om behovet av att styra utvecklingen handlar det därför inte om teknikfientlighet. Det handlar om medmänsklig omsorg och ansvar. Om insikten att vissa krafter kräver gemensamt dragna gränser just därför att de är så kraftfulla.

Hoppet förutsätter handling

Bengio är inte pessimist. Han menar att det finns tekniska vägar framåt med AI som är byggd för att vara säker, transparent och i linje med mänskliga värden. Men detta kräver ett akut skifte i prioriteringar.

Från snabbast till säkrast. Från vinst till ansvar. Från fascination till eftertanke. Och framför allt, från ett slutet teknikrum till ett öppet demokratiskt samtal.

Andra AI-forskare är betydligt mer pessimistiska men det som förenar dem är att de alla menar att det, nu eller aldrig, är dags att ta gemensam kontroll över utvecklingen.

Det som står på spel är inte ”bara jobben” utan vår autonomi och livet självt.

Historien visar att civilisationer ofta ignorerar varningar tills de kommer för sent. Det som gör detta ögonblick så annorlunda är avsändaren.

När skaparna av tekniken själva samstämmigt ropar ”stopp” är det inte ett tecken på ogrundad rädsla och alarmism utan akut allvar.

Den största faran med AI är inte att tekniken hamnar i fel händer. För tillräckligt mäktig teknik kommer slinta ur vems som helst händer.

Vilken framtid är det egentligen som byggs i techbolagens insynsskyddade laboratorier? Och för vem?

The post AI-utvecklare räds sina egna verk first appeared on Opulens.

TV-SERIER. Den senaste månaden har jag sett Netflixserien ”Helikopterrånet” samt SVT:s ”The Pirate Bay”. Produktionerna är baserade på verkliga händelser på 00-talet och har en sak gemensamt: Rånarna och IT-hackarna är individer, utan någon betydande status i samhället, som lyckas bryta sig in i elitens heliga rum.

Det är kittlande att se Gottfrid Svartholm sitta framför datorn i sin smutsiga etta och, med en cigarett i munnen, hacka sig in i Pentagons säkerhetssystem. Jag blir exalterad och tänker ”ja, krossa Hollywood!” när en länk till storfilmen ”Gladiator” läggs ut på Pirate Bay för gratis nedladdning. Helikopterrånarna firar sig ner från taket i G4S-byggnaden. Skit samma om personalen blir traumatiserad. Njutningen i att se hur det annars ogenomträngliga systemet rubbas är för stark. Jag saknar det. För i dag verkar det helt omöjligt.

Vi saknar det? Vi saknar det eftersom människor utan någon signifikant status i samhället inte längre har möjlighet att, mot alla odds, bryta sig in i elitens heliga rum. Avståndet mellan golvet och den högsta våningen har blivit för hög. I stället läser jag om hur bedrägeriverksamheter skor sig på fattiga människor. Och hur redan utsatta gängkriminella skjuter ihjäl varandra. Det är som om elitens heliga rum har blivit osynliga. I dag är de lika ointagliga, gömda och svåråtkomliga som kontanterna.

SVEN HOLMBERG

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Två tv-serier som visar något vi saknar i dag first appeared on Opulens.

ROMAN. Carolina Thelin har läst ”Djävulsboken” av danska författaren Asta Olivia Nordenhof och konstaterar att boken i svensk språkdräkt är ”storslagen konst och en njutning att läsa.”

The post ”Djävulsboken” av Asta Olivia Nordenhof är storslagen konst first appeared on Opulens.

ROMANKONST. Hernan Diaz tilldelades nyligen det prestigefyllda Pulitzerpriset för sin Sverigeaktuella roman “Egendom”. Gregor Flakierski har läst boken och ser den som en motvikt till den rådande kapitalismens makt. 

Egendom av Hernan Diaz
Övers: Fredrika Spindler
Brombergs

Hernan Diaz roman ”Egendom” ställer de i litteraturen numera så vanliga men aldrig besvarade frågorna kring relationen mellan fiktion och fakta, sanning och lögn och vad man får skriva om. Han gör det på ett lekfullt och intrikat sätt, men bakom det pussel som han lägger döljer sig en svidande kritik av det kapitalistiska systemet.

Det engelska originalets titel är ”Trust” vilket kan betyda stiftelse eller en sammanslutning av företag för att minska konkurrensen, men också förtroende eller tillit.

Det börjar med en roman – fiktiv så klart! – om en särling i en redan förmögen familj, inga två tomma händer här inte, som har en sällsynt gåva för spekulation. Han mångfaldigar sin rikedom hela vägen från sekelskiftets aningslösa optimism, genom första världskrigets fasor, det glada 20-talets och den förtvivlade krisen efter 1929, alltid står han där som den förutseende vinnaren.

Inte helt överraskande ifrågasätts hans metoder och tillvägagångssätt, rykten och anklagelser om ojschysst spel och destruktiv egoism duggar tätt.

Enslingen gifter sig oväntat med dottern till en gammal ansedd men numera ruinerad ätt. Det bara skriker kliché om det, men de två finner varandra i någon slags distanserad ömhet och förståelse.

Ända tills hustrun insjuknar i en diffus mental sjukdom. Hon får den bästa vård som pengar kan köpa, en ”strikt vetenskaplig” terapi, som leder tankarna till behandlingen av ”hysteriska” kvinnor i Frankrike i slutet av 1800-talet, och som oundvikligen leder till hennes död.

Efter den så kallade romanen följer en rad memoarer, anteckningar och dagböcker som modifierar den bild av verkligen som presenteras i romanen, för att uttrycka sig försiktigt. Inte för att allt nödvändigtvis är osant, en hel del stämmer faktiskt, men då lager på lager har skalats av får vi en helt annan berättelse.

Är den sann? Det är upp till läsaren att avgöra. Men lägger man ihop två och två framstår det ändå som ganska avslöjande.

När alla dimridåer har skingrats står där en ensam kvinna, förminskad och försmådd, lämnad åt sitt öde i en lyxig miljö av sin egoistiske, självgode och falske man. Och det är svårt att inte se honom som en sinnebild för den kapitalism som han hyllar.

Ett system som betraktar pengar som ett levande väsen, en  fetisch som Marx skrev om, som alltmer tenderar att urarta i ren spekulationsekonomi som skapar ingenting, men förstör desto mer.

Egoismen upphöjs till det allmänna bästa, och alla eventuella inskränkningar i ”den fria företagsamheten”, vilket inte är så mycket mer än ren ekonomism och snäv profitjakt, betraktas som ett hot mot samhället och mänskligheten.

Hernan Diaz visar högst åskådligt hur stor kapitalets makt faktiskt är. Så stor att det är kapitalet som formar verkligheten och inte minst vår bild av den.

Som tur är finns det en motvikt i bra litteratur.

The post En motvikt till kapitalets makt first appeared on Opulens.

KLIMATET. Christian Wåhlander begrundar klimatkrisen och funderar på hur den stora katastrofen ska kunna undvikas.

Allmänhetens medvetande börjar så sakteliga väckas – om att en klimatkatastrof har slagit klorna i planeten. Många tycks tro att det är Greta Thunberg själv som kommit på hur illa allt är ställt, men insikten om växthuseffekt och klimatförändringar var inte ny ens för flera decennier sen. Det är inte sådär jättesvårt att räkna ut att ständig förbränning av organiska material som kol, petroleum och naturgas påverkar kolcykeln, vilket i sin tur påverkar atmosfärens sammansättning.

The post Sluta med sugrör av plast så blir allt bra igen first appeared on Opulens.

EKONOMI. Att en börsnoterad vd tjänar mellan 50 och 70 gånger mer än en genomsnittlig inkomsttagare – i Sverige – är ju intressant, om det inte vore så ytterst hemskt och tragiskt, skriver Carsten Palmer Schale.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En av mina bonussöner är sedan 20 år doktor i Nationalekonomi. Vilket för mig knappast underlättat. Jag är nämligen ekonomisk analfabet, om man med det menar, att vara oförmögen att förstå detaljer och trassligheter i den reellt existerande kapitalismen och nyliberalismen. Jag måste alltså gå en sorts omväg för att uttala mig. Som relativt allmänt bildad figur kan jag då, på gott och ont, betrakta den existerande och reglerande ekonomin med på – gott och ont – naivt blå ögon.

The post Från en kobbe i Bohuslän: Ekonomisk analfabetism first appeared on Opulens.

NYTÄNKANDE. Glaciärer smälter, skogar brinner och den biologiska mångfalden minskar. Det är ett faktum. Ett faktum som tvingar oss att tänka bortom den inkörda ekonomistiska ofrånkomligheten, den bittra evighetspolitiken och de förbrukade utopierna. Tänka bredare, tänka djupare och tänka nytt, skriver Erik Cardelús,

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det tycks finnas en lockelse i ofrånkomligheten, i föreställningen om att det bara finns en väg att ta och att ödet driver oss mot ett förutbestämt mål. Från de grekiska ödesdramerna till Bibelns Harmagedon, via Ragnarök till dagens tillväxtdiskurs, många och mycket driver med i ofrånkomlighetstänkandets strida ström. Fatalismen är en flink förförare.

En flytboj kan den också liknas vid — ofrånkomligheten. Något att hålla fast vid när strömmarna blir för strida, vattenvirvlarna för många och det forsande kalla vattnet allt för grumligt. Bristen på verklig kontroll, ersätts av inbillad känsla av kontroll. En känsla som framkallas själv eller av någon annan. I centrum ställs en synlig eller osynlig storhet, byggd av mekaniska, mänskliga eller magiska krafter.

I Timothy Snyders senaste bok Vägen till ofrihet behandlas ofrånkomlighetens politik. Tydligast finns denna ofrånkomlighet inristad i proletariatets diktatur hos Marx och senare i historiens (ny)liberala slut tecknat av Fukuyama. I historisk närtid inkarnerades den av Margaret Thatcher som proklamerade sin TINA, there is no alternative, en nyliberal ofrånkomlighetsretorik vars konsekvenser färdats vida omkring och satt många avtryck i dagens globalsamhälle.

Längst in i ofrånkomlighetstänkandets garderob finns utopierna och extremideologierna, ett förföriskt men giftigt tankegods som förliste med 1900-talets många totalitära illdåd. Allt rikligt dokumenterat i historieskrivning och litteratur. Karin Boyes Kallocain, George Orwells 1984, eller Är detta en människa? av Primo Levi och Gulagarkipelagen av Alexander Solzjenitsyn är några verk som skärskådar detta mänskliga mörker. Tillbaka till dessa blodbestänkta utopier önskar sig ingen rumsren politiker, åtminstone inte öppet. Istället tar sig det politiska ofrånkomlighetstänkandet andra skepnader.

För utrymmet för auktoritära ledare har vidgats under senare år, både i Öst och Väst. Ledare som pekar med hela handen, skyr fakta och låter befolkningen sitta tigande i baksätet. Ofta stärks dessa auktoritära tendenser av korrumperande oljepengar, tillgångar inför vilka omvärldens politiska ledare tenderar att mjukna och demokrati blir ett böjligt begrepp.

Ett sätt att stärka ofrånkomlighetstänkandet är att måla upp en mäktig fiende eller ett akut politiskt hot. På så sätt blir det lättare att sälja in idén om att vi-gör-så-här-bara-för-att. Ofrånkomlighetstänkandet trivs i undantagstillståndets och den absoluta nödvändighetens grumliga vatten, gärna med frasen ”vi-gör-så-här-bara-fram-till-att”, ”vi-måste-ju-försvara-oss” eller ”vi-måste-ju-hänga-med-i-den-globala-konkurrensen.”

Med kapitalismens tillväxtideologi har det länge erbjudits ett ofrånkomlighetstänkande som framstår som mer tilltalande och förnuftigt än tidigare. Här garanteras vi alla en bit av framgångskakan, så länge vi inte ifrågasätter det faktum att det ökande materiella välståndet saknar större baksidor, exempelvis skenande klyftor och miljöförstöring. Istället hörs lockropen skalla om tillväxt till alla och en ekonomisk man som är allmänt gosig. Att det sedan skevar mellan karta och terräng, är en annan sak. En sorts litet räknefel, lätt att justera.

I andra änden av ofrånkomlighetstänkandet finns dystopierna. Här är det redan kört och vi sätts i baksätet med defaitistiskt, fatalistiskt eller nihilistiskt facit i hand, ofta med känslan av att vi vet bättre än andra som försöker göra något åt saken. Och eftersom det redan är kört, kan vi bränna på ända in i kaklet, utan hänsyn till omgivning eller efterkommande. Bränna på, med eller utan stark ledare eller yttre kraft. Kanske bara med stort YOLO blinkande i hjärnan.

Oavsett om ofrånkomlighetstänkandet hakas fast i utopiska eller dystopiska föreställningar, i lust eller nödvändighet, i lockrop eller hot, så tycks det som om den mänskliga hjärnan ständigt söker kognitiva raksträckor och snabbspår. För självklarheten och helhetslösningen är alltid bekvämare än tvivlet och den komplexa lösningen. Och den raka vägen tycks alltid snabbast, oavsett om den leder till det utlovade paradiset eller ner i diket.

Hur mår då ofrånkomlighetstänkandet idag? Enligt Snyder ser vi ett stort sammanbrott för ofrånkomlighetens politik. Istället söker sig allt fler till evighetens politik. ”Ofrånkomligheten utlovar en bättre framtid för alla, evigheten placerar en nation i centrum för en cyklisk offerberättelse”, skriver Snyder. I båda fallen handlar det om tankesystem som placerar oss utanför historien, som tömmer oss på agens och ansvar, oavsett om vi uppfattar oss som ofrånkomliga förlorare eller självklara vinnare.

Klart är att den liberala tillväxtssagan inte har levererat i linje med förväntningarna hos många människor. En lång väntan har förbytts i besvikelse, inte sällan med bitterhetens och ilskans förtecken. Fältet öppnas återigen för mingel mellan demagoger, despoter och desperata. Ett fält som blir rekryteringsgrund för revanschismens och extremismens rörelser, en marknadsplats där populistiska, nationalistiska och auktoritära idéer saluförs.

Bortom besvikelsen finns ett annat land. Där har ett fåtal fått så många guldkranar att det knappt kan räknas. Och fler blir det, i skatteparadis, med juridiska krumsprång och snygg PR.

Någonstans i skuggan av allt detta — den stora besvikelsen och de skinande guldkranarna — finns något annat: en grav misskötsel av planeten vi äger tillsammans. En skenande förstörelse av den natur och det klimat som ofrånkomligen binder oss samman. Här står vi alla i stor, skamsen och sårbar gemenskap, alla tillsammans inför den massiva förstörelsen av livsbetingelser.

Varför har det blivit så här? Sannolikt finns många orsaker. En faktor lär vara människans begränsade förmåga till långsiktigt tänkande och agerande, inte minst då kortsiktig vinst förespeglas. En annan faktor är flocktänkandet och benägenheten att dela upp omgivningen i vi-och-dom, vilket undergräver ömsesidigt förtroende och bredare samarbeten. Ytterligare en faktor är den inneboende girigheten som ständigt riskerar att förgifta solidariteten, speciellt i situationer och strukturer då det — mer eller mindre uttalat — viskas, meddelas och basuneras att ut att greed is good och att själv är bästa dräng. Att vår gemensamma miljö saknar pris på Marknaden försvårar naturligtvis också saken. För vilken nolla på börsen räknas egentligen på samtidens ekonomistiska spelplan?

Samtidigt ser vi hur glaciärer smälter, skogar brinner och den biologiska mångfalden minskar. Det är ett faktum. Ett antropocent faktum som tvingar oss att tänka bortom den inkörda ekonomistiska ofrånkomligheten, den bittra evighetspolitiken och de förbrukade utopierna. Tänka bredare, tänka djupare och tänka nytt. Tänka bortom det ofrånkomliga.

The post Adjö till kapitalismens ofrånkomlighet first appeared on Opulens.

VÄXANDE MÖRKER. Under tiden vi ägnade tid åt att stryka några ord i Astrid Lindgrens böcker växte sig nazisterna och Sverigedemokraterna starka. Skuggan, mörkret, blev bara större och större, skriver Crister Enander, som uppmanar till organiserat motstånd. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Återigen skiner solen. Det är en vacker tid, hösten bär på en förförisk färgprakt. Döden klär, paradoxalt nog, i prunkande och måhända lockande dräkt.

Men den tid som är vår samtid svider in på bara skinnet. Kapitalet firar stora triumfer. Rovgirigheten biter djupt i köttet, in på benknotor och brosk.

Högervindarna har börjat nå orkanstyrka. De vidriga nazisterna, som alls inte längre framstår som några nynazister utan som samma träck från trettiotal och fyrtiotal, är den så kallade fria marknadens högsta och logiska form.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Bli inte förvånade. Förfasas icke! Låt i stället vreden växa. Ty vi måste göra motstånd. Och, snälla, inbilla dig inte att det finns ett val. Det gör det inte.

Höstsolen kan vara kall.

Blodet stelnar i ådrorna när de höga blanka stövlarna åter har börjat marschera genom Europa. Taktfast. Fria från varje minsta ansats till tolerans. De har fått upp vittringen. Nu vill de ha blod — vårt blod.

Här i Lund har det nyss brunnit. Två bränder. De drabbade verkar enbart ha en sak gemensamt — förutom att de, som vi alla, är människor. De är av judisk börd.

Jag får en smak av aska och metall i munnen.

Under tiden vi ägnade tid åt att stryka några ord i Astrid Lindgrens böcker växte sig nazisterna och Sverigedemokraterna starka. Skuggan, mörkret, blev bara större och större. Och vi lät dessa farliga människor hållas. Hur tusan tänkte vi? Nu är rasismen och deras gristrynen, deras bökande i de lägsta tänkbara angelägenheter, här — mitt ibland oss. Det brinner, bokstavligen. Det handlar om vänner, grannar, släktingar till oss alla.

Jag vet. Jag bor i Skåne. I brunt land. Jag bor i en stad där Ann Heberlein blivit invald i kommunfullmäktige. Ärligt talat bryr jag mig inte det minsta lilla om Heberlein. Hon kunde, vad mig anbelangar, lika gärna arbeta inom… låt säga… slakterinäringen. Men hennes symbolvärde är mycket tungt, avsevärt tyngre än hennes så kallade litterära produktion. I Ann Heberlein syns tydligt hur den svenska högern — ja, hon är, enligt valsedlarna, moderat — på djupet har lierat sig med fascismens ädlare falanger.

Inget nytt där under den kalla höstsolen.

Jag fryser i denna tid som är vår svidande samtid.
Som jag redan sagt: vi har inget val. Inte längre.
Motstånd, organiserat motstånd, är nödvändigt.

Jag måste, och du måste, bli av med smaken av aska och metall i munnen om morgnarna.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Organiserat motstånd är nödvändigt first appeared on Opulens.