ESSÄBOK. Nette Wermeld Enström har läst essäboken ”Krossa framsteget” av Slavoj Žižek. Hon konstaterar att uppgörelsen med framstegsmyten framstår som en politisk nödvändighet.

Krossa framsteget – essäer i oligarkins tidevarv av Slavoj Žižek
Översättning: Henrik Gundenäs
Fri tanke

Žižek slår hål på framstegsmyterna

Vi vill gärna tro att historien rör sig framåt. Att varje generation bygger på den förra och gör världen lite bättre. Kulturkritikern och psykoanalytikern Slavoj Žižek är en mästare på att slakta sådana föreställningar.

I Krossa framsteget serveras tretton råa essäer, obekväma och stimulerande, där idéer om framsteget, framtiden och teknologin dissekeras på djupet.

För Žižek är framsteget ingen linjär utvecklingskurva utan ren ideologi och de framtidsvisioner som dominerar vår samtid, oavsett om de är marknadsliberala, teknokratiska, populistiska eller accelerationistiska, döljer alla olika maktordningar.

Žižeks centrala budskap

Historien rör sig inte framåt utan i språng, omvägar och återvändsgränder, menar Žižek, och det som framställs som utveckling är ofta försök att legitimera orättfärdiga hierarkier och status quo.

Här finns Žižeks centrala budskap. Han vill visa hur diverse idéer om framsteg och utveckling fungerar som retoriskt skydd för mekanismer som i själva verket förstärker ojämlikhet, social fragmentering och oligarkisk makt.

På så sätt levereras till exempel ”grön teknik” utan strukturell förändring, AI-utveckling utan demokrati och identitetspolitik utan klassanalys, för att bara ta några exempel på ”framsteg” som förvaltar rådande maktstrukturer.

Žižek och Adorno

Žižeks kritik ligger nära Theodor Adornos uppgörelse med upplysningen. Precis som Adorno utforskar han rationalitetens distans till sitt ursprungliga syfte, att befria människan, och hur den i stället med teknikens kraft och maktens logik banar väg för ännu mer exploatering och förtryck.

I likhet med Adorno vill Žižek lösa upp metafysiken som följer framstegstanken och i stället för att se historien som en rörelse mot något helare betonar han motsägelsen. Men där Adorno resignerade pessimistiskt erbjuder Žižek något mer, ambivalent. Han är polemisk och prövande, öppen för en omstart snarare än kapitulation.

Adornos modernitetskritik har inspirerat i princip alla efterföljande kulturkritiker, även de mer radikala som till exempel anarkoprimitivisten John Zerzan.

Žižek och anarkoprimitivisten Zerzan

Zerzans teori är att civilisationens själva grund, med språk, jordbruk och teknologi, är roten till såväl alienation som dominans och ibland skymtar dessa perspektiv även hos Žižek trots att han inte går så långt.

För till skillnad från Zerzans civilisationskritik vill Žižek inte helt avskaffa moderniteten med sin. Och där Zerzan vill återvända till rötterna vill Žižek bara tänka om. Zerzan visar alternativ medan Žižek ställer diagnos.

Kulturkritik möter existentiell psykonanalys

En annan karakteristika för Žižek är hans stil. Han är känd för att röra sig mellan Hollywood, Lacan, marxism och memes, men utan att förlora teoretisk tyngd. Det får läsaren, som man kan uttrycka det, betala med sin koncentration.

Den som inte är hemma med de filosofiska begreppen får kämpa. Samtidigt är det just denna rörighet och rörlighet som gör att Žižeks texter inte känns akademiskt trötta eller torra. Han är samtidigt estetisk, politisk och psykologisk och spännvidden över fälten ger en kraftfull synergisk laddning. Det är mötet mellan kulturkritik och existentiell psykoanalys när det är som bäst.

Fokus på aktuella konflikter

Hans fokus är på aktuella konflikter snarare än system och hypotetiska scenarier. Essäernas apokalyptiska fond utgörs därför av dagens krig, klimat- och naturkatastrofer, sociala polarisering, AI-hotet och det demokratiska sönderfallet. Det är en vardag där uppgörelsen med framsteget blir en politisk nödvändighet.

Žižek påvisar hur det aldrig neutrala framstegsbegreppet är aktivt i alla samtida katastrofer. Han finner det bakom folkmordet i Palestina, i krigets Ukraina, på växande soptippar i Ghana och Indien och på alla andra platser där människor underkastas fasor av bibliska mått.

Gemensam förvaltning eller totalt kaos

På senare år har Žižek blivit en intressant och högaktuell tänkare i debatten om den digitala kapitalismens acceleration.

Han menar att de nya tech-oligarkerna i all sin girighet håller på att avveckla sig själva och att valet vi snart kommer stå inför är antingen ett okontrollerat kaos, ett rent helvete, eller att vi börjar förvalta resurserna gemensamt för att förhindra en post-mänsklig framtid där vi antingen blir överflödiga eller utplånas.

Mot bakgrund av den accelererande AI-kapprustningen känns Žižek mer aktuell än någonsin.

Nyligen meddelade Sam Altman, OpenAI:s VD, att han siktar på att bli den första att byta ut sig själv mot en AI och kanske är det ett tecken så klart som något på att tiden är inne. Att det nu är dags för alla oss andra att gemensamt fatta det där beslutet och välja mellan de alternativ som vi enligt Žižek står inför.

The post Žižek: Idén om framsteg maskerar katastrofen first appeared on Opulens.

SATIR. Vi har nu nöjet att presentera ett utdrag ur vår medarbetare iodine Jupiters aktuella bok ”Jag vill bli kriminell”.

Pionjären iodine Jupiter

För flertalet Opulensläsare behöver knappast författaren och satirikern iodine Jupiter någon närmare presentation. Ja, han vill ha ett litet ”i” som initialbokstav i förnamnet. Det ska associeras till en av Jupiters månar nämligen. Så det respekterar vi.

Han har periodvis medverkat flitigt i vårt magasin och då främst i vår avdelning för satir som vi benämner ”Underskruvat”.

Utöver att medverka i Opulens har iodine Jupiter under årens lopp skapat en rad tematiska verk inom såväl dramatik som musik och litteratur.

Bland publikationerna kan nämnas ”En tjänstemans meditationer” och senast ”Rymdbrev”, 2022. För Radioteatern var ”Satanpjäsen” Sveriges Radios bidrag på Prix Futura i Berlin.

Faktum är att iodine Jupiter blev uppmärksammad i medierna redan på 80-talet när han läste texter rubricerade som ”Talad rock’n’roll”.

Det är ett begrepp som kan sägas vara en föregångare till spoken word. Med metal/poesi-plattan ”Lilla flickan Zombie” fick iodine Jupiter avsevärd uppmärksamhet i mitten av 90-talet.

Sjunde boken av iodine Jupiter

Hösten 2025 är iodine Jupiter aktuell med sin sjunde bok. ”Jag vill bli kriminell” är den provokativa titeln.

Han uppger för övrigt att boken på förlaget HFH ”utges i samarbete med De Kriminellas Riksförbund”.

Nu har vi nöjet att presentera ett utdrag ur den nya boken.

Det rör sig om texter i ett gränsland mellan poesi och prosa samt, förstås, med en satirisk udd.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Utdrag ur ”Jag vill bli kriminell” av iodine Jupiter

MOZARTGRUPPEN

Jag har skaffat militärkläder och startat företag.

Mozartgruppen AB är min lilla privatarmé som tar emot beställningar

på krig. Just nu hyr en dansk politiker oss för att

befria Skåne och göra det danskt.

Kränkta markägare som vill expandera över grannens

landområden är de vanligaste beställarna. Skövla, plundra

och leva loppan är succéstrategin som motiverar vår

personal lite extra.

     Mozartgruppen har gott om vapen, ammunition och

kriminella anställda inför börsintroduceringen i Stockholm.

“Skjut bara skjut” är vårt skjutglada motto.

LÅGPRISHOTELL RÄDDAR STATENS FINANSER

En kinesisk mångmiljardär har köpt flera svenska fängelser.

Han planerar göra om dem till lågprishotell.

Regeringen investerar glatt för att göra fångarna lönsamma.

HUNDAR SMUGGLAS IN

Ett stort mörkertal råder i hur många hundar som smugglas

in i Sverige. Polisens resurser räcker inte.

Tio poliser per en medborgare räcker inte. Ett land av

bara poliser räcker inte, men är värt att testa, säger Polisen.

GANGSTERISMENS MÄSTARE

Gangsterismens mästare Donald Trump annekterar Grönland

sen Ryssland invaderat Ukraina. Men Putin har en

hemlig plan: “Fixar fred inom 24 timmar.”

    Den Svenska Turistföreningen vill inte vara sämre än

USA. De inkorporerar Saint Barthélemy i Karibiska havet.

“Vårt rättmätiga semesterparadis”, tillstår regeringen, som

börjat bli sugen på gratis arbetskraft.

Men det svenska försvaret vill ha del av kakan för

att säkerställa sin närvaro i området. “Hemvärnet och

Lottakåren ska kunna vila upp sig under pågående

krig i svenskproducerade badkostymer”, säger Anton Tjock,

Turistföreningens ordförande och tillägger:

“Saint Barthélemy har egentligen tillhört oss sedan 1784.”

BONUS

Att roffa är en mänsklig rättighet hos ägarna.

Den kriminelle är en riktig copycat.

MOLNTJÄNST ÄR VÅR TIDS STASI

Molntjänsterna är vår tids Stasi. Men den sortens underrättelsetjänst

används i västvärlden inte längre politiskt,

utan kommersiellt. De är spioncentraler anlitade av

företagen för att få inblick i ditt köpbeteende. De grundar

sig på data du lagt upp i molnet, sökningar på tjänster och

produkter. Dessa molntjänster är helt utan insyn. Svåra

att kontrollera. Ogripbara. Företag köper information ur

molnet om vilka som är potentiella kunder.

Molnet sammanföll i en tid när allt blev låst inom

begreppet sekretess. Idén bygger på att skydda företag och

myndigheter från att du ska få veta vad de vet om dig.

Molntjänsterna lagrar allt om dig, vad du söker och vill ha.

Plötsligt dyker reklam upp med produkter du tänkt på.

Ditt konsumentbeteende är analyserat och kartlagt. Du får

aldrig veta hur de fick reda på hur du tänkte. Du har pratat

i din smarta telefon. Sekretess.

Du har lämnat godkännande. Inte orkat läsa allt. Du

gjorde det för att kunna gå vidare på sidan där du sökte

nåt. Du hade inget val. Hemligstämpeln är företagens och

myndigheternas sätt att göra sig mindre sårbara, slippa

svara på frågor, hålla kunden på avstånd.

KRIMINALITET – PUNK PÅ RIKTIGT

Vi är på väg att bli ett nytt forna Östtyskland. Var kommer

all lättkränkthet ifrån? Utslätning av alla värden. Ord

förintas, plockas bort ur böcker, omskolningsläger och

korrigeringsläger byggs för folk med fel ordförråd, offentliga

platser görs plågsamt otrivsamma och fula. Ingenting tillåts

bryta normen utan att bestämt guidas till en plats med

övervakningskameror. Sekretess! Hemligstämplat!

O, kära Stasi. O, sköna företagsfascism, vi tillber!

Har regeringen aldrig slagits av att vissa tycker det är

roligare att vara gängkriminell och civilt olydig? Var det

bara det här liksom? Är det allt?

Jag får allt större förståelse för att folk väljer den vägen.

Jag är själv lite sugen, faktiskt. Gängen är vår tids stora

proteströrelse, djärvare än punken, black metal och golf.

Och riktigt på riktigt.

ALL MAKT ÅT FURSTEN

Vad lär sig kriminella i fängelset?

En viss skolning har blivit obligatorisk bland de intagna.

Inom sitt yrke kriminalitet är effektivitet ett måste.

En av de mest lånade böckerna på svenska fängelser är

Fursten av Machiavelli. Den är en handbok som handlar

om makt, gängstrukturer och ledarskap. Den är en social

inlärning om hur man ska överleva, stärka sin position och

skapa en egen stat. Folk ska lyda, hanteras. Våld är den

ultimata metoden som skapar skräck. Den präntar man

in för att ta makten i nätverket. Våld ska användas snabbt

och avskräckande. ”Ska en man oskadliggöras måste såret

bli så allvarligt att du inte kan frukta hämnden.” Boken är

omåttligt populär på fängelserna och är ständigt utlånad.

Andra läser The Art of War av Sun Tzu, eller Roberts

Greens etiskt tvivelaktigt intressanta 48 Laws of Power.

Valet av böcker skvallrar om att många vill bli gängledare

när de släpps ut. Det bådar gott för framtiden. Regeringen,

fattar ni?

Sunt förnuft är mer värt än utredningar gjorda av idioter.

SENT TÄNKTE JAG

”Sent ska syndaren vakna” tänkte jag när jag vaknade.

SÅ GÖRS DE KRIMINELLA TILL HJÄLTAR

Att göra saker maskinellt och stelt gör att människan

kommer i samklang med hela samhällsstrukturen. En

naturlig harmoni för västvärldens folk. Det är just den

negativa trenden de civilt olydiga försöker bryta – i

protest. På det sättet blir de paradoxalt nog lite av idoler

för många. De gör nytta utan att veta om det.

MÅSTE FÅ DET BÄTTRE

De välbärgade vill få det bättre. De dåligt betalda måste

få det lite sämre om förändringen ska synas. Att klyftorna

ökar måste man acceptera. Årliga lyxsemestrar, dyra bilar

och restauranger är en rättighet. Nån måste ju betala.

DROTTNINGENS UNDRAN

“Var har det fina Sverige tagit vägen?” frågar sig drottning Silvia.

”Ers Majestät, våld och vapen har blivit inne!”

*

Fängelsedomar i USA kan vara på upp till 350 år.

Det kan verka onödigt länge, men folk lever längre idag.

*

”Priset på två avokados och en banan motsvarar en timlön

för de sämst betalda. Finns det nån anledning till att inte bli

kriminell?”

The post iodine Jupiter – ”Jag vill bli kriminell” first appeared on Opulens.

POLITIK. Har våra politiker gett upp inför en urspårad kapitalism? Carsten Palmer Schale skriver om sambanden mellan utsatthet, kriminalitet och hisnande inkomstklyftor.

Utsatta människor skäms ofta för sin utsatthet. Och klandrar ofta sig själva, i motsats till medelklassens prekariat, som mest skyller på omständigheter. Utsatta människor har emellertid – och naturligtvis – även de råkat ut för ”omständigheter” (taskig barndom, mobbing, misslyckanden i skolan och så vidare) – men tenderar faktiskt att ofta klandra sig själva. Detta gör, att de mer än ofta har behov av en sorts skamlös tillhörighet. Här bör strykas under, att ett av människans allra starkaste behov är tillhörighet och identitet. Vilken som helst duger i värsta fall, eftersom alternativet annars skulle vara förödande för självkänslan.

Kapitalismen har i dag (åtminstone i sin klassiska form), enligt min mening, spelat ut sin (eventuellt historiskt nödvändiga) roll (jämför med Marx). Den har lett till hisnande ekonomiska skillnader på såväl individnivå, som gruppnivå och internationell nivå. Sju av världens största ekonomier är numera företag. Fem till sju procent av jordens befolkning äger mer än de resterande 93-95 procenten. Sveriges klassraviner är historiskt breda. I denna miljö frodas aggressivitet och gängkriminalitet. I denna miljö växer internationella terrorgrupper fram. Medelklassmänniskor förvånas över hur det ser ut på samhällets botten. Men kräver mer, reser mer, skiter i allt. Detta är hemskt.

Men de utsattas skam hänger alltså samman med den urartade kapitalismen. Detta går att åtgärda politiskt. Men även politikerna skiter i allt. Förekomsten av utsatthet är alltså relaterad till en form av högerradikalism. Som bottnar i kapitalismens, kommersialismens, konsumismens och likgiltighetens gyttja. Vad tycker egentligen Tidöpartierna? Vad tycker Socialdemokraterna? Vad tycker Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Vad tycker du och jag?

CARSTEN PALMER SCHALE

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Har politikerna kapitulerat inför kapitalismen? first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om sjunkande födelsetal i Sverige. Han anser att våra politiker lagt sig på rygg med blottad strupe inför marknadskrafterna och ser där en viktig förklaring till att många inte vågar bli föräldrar.

Befolkningen i Sverige har blivit sämre på att skaffa sig barn. Förra året var födelsetalet 1,43 barn per kvinna. Det är den lägsta siffran sedan 1751 då mätningarna startade. Matematiken är enkel.

För att en befolkning ska bibehålla sin storlek över tid, utan hänsyn till in- och utvandring, krävs ett födelsetal på över 2,0. Är talet lägre får vi på sikt ett samhälle där allt färre yngre ska försörja och ta hand om allt fler äldre.

Siffran i Sverige har fallit drastiskt. År 2010 var den 2,0. Nu alltså 25 procent lägre. Befolkningen ökade dock förra året med 0,3 procent, vilket främst beror på att fler invandrade än utvandrade, överskottet var 30 000 människor.

Varför föds det så få barn?

Den stora frågan är varför det föds så få barn. Antalet förklaringar är många. Två profilerade krönikörer i Dagens Nyheter ser olika på frågan. Båda är kvinnor, båda har barn och förefaller ha det socioekonomiskt bra. Däremot skiljer nästan 20 år i ålder.

Åsa Beckmans mörka analys

Åsa Beckman, flitig litteraturkritiker, krönikör och biträdande kulturchef på tidningen är 61 år. Hennes bild är klar. Allt som händer är enbart hennes generations fel. Den har förstört världen och skapat ett samhälle och klimat som är så uselt att dagens unga vägrar att bli föräldrar. Det enda 60-talisterna kan göra är att be om ursäkt och göra allt för att stötta de stackars barnen.

Analysen är påtagligt mörk. I princip drar den en tagelskjorta och ångestfilt över en hel generation. Risken för en kollektiv depression i dessa årskullar synes överhängande. Den har förstört barnen och någon väg ut ur problemet verkar inte finnas.

Johanna Frändéns teori om ”mammanbrott”

Johanna Frändén, 43, skrev länge sport på Aftonbladet, men är nu allmän krönikör på DN, och hon har en annan syn på problemet. Måhända på grund av att hon tillhör en annan generation. Att hon sedan många år bor i Frankrike är nog en annan förklaring.

Hon lägger skulden på dagens nyblivna föräldrar. Mest på mammorna. Hon anser att svenska kvinnor är på väg mot ett ”mammanbrott”. Med det menar hon att många lägger för stora krav på sig. Att det gäller att till hundra procent alltid finnas till för barnen. Tiden för det som kan kallas aktivt föräldraskap – att leka med, stimulera och administrera barnens vardag – ökar dramatiskt i västvärlden. Och i Sverige.

Frändén anser att detta att vara förälder har blivit en helt ny sportgren med krav så stora att livet inte går ihop. Hennes kompisar i Sverige stressar hem för att hämta barnen från förskolan innan klockan tre – annars är man dålig förälder – för att sedan på kvällen jobba ikapp från hemmadatorn.  I Frankrike, där födelsetalen också minskar men är högre än i Sverige, är det i princip förbjudet att hämta barnen före klockan fem.

Det märkliga är att svenska mammor blir sönderstressade trots vårt lands lagstiftning med unikt lång föräldraledighet och utvecklad barnomsorg. Frändén konstaterar att det som nu händer är ett nytt kvinnofängelse helt skapat av oss själva.

En annan förklaring till att få skaffar barn

Min förklaring, som pappa till två barn och morfar och farfar till fyra, är delvis en annan. Att det handlar om att våra politiker lagt sig på rygg med blottad strupe inför marknadskrafterna. Ett offer för den kapitulationen är familjelivet. Det sannolikt en viktig förklaring till förändringen i födelsetal de senaste 15 åren. För att våga bli förälder krävs att man har någonstans att bo och förmåga att försörja barnet.

Bostadspolitiken

Men inom kort kommer nog ordet bostadspolitik strykas ur våra ordlistor. För ingen använder det och ingen vet därför vad det innebar förr i tiden. Marknaden får sköta det där med bostäder helt själv och därmed handlar allt om avkastning på kapital. Därför har få unga råd att flytta hemifrån. De blir mammbo och pappbo istället för sambo.

Arbetsmarknaden

Det andra är arbetsmarknaden. Arbetslösheten bland unga är rekordhög. Och att anställa unga på vettiga och trygga kontakt gillas inte av Marknaden. För dyrt och jobbigt. Därför blir antalet anställningsformer som liknar slavkontrakt allt vanligare. Folk blir ständiga vikarier som kallas in när de råkar behövas. Svarar man inte på samtalet inom 15 sekunder går jobbet till någon annan. Lönerna för unga blir därefter. Andra sugs in i gigekonomin, där de kallas egna företagare. Så att deras egentliga arbetsgivare slipper all typ av ansvar.

Alva Myrdals lösning

Den bästa lösningen på krisen kommer kanske varken från en Johanna eller en Åsa. Utan från en Alva. Alva Myrdal, 1902-1986. Hon var politiker och sociolog och skrev 1934 med sin man Gunnar boken ”Kris i befolkningsfrågan”, eftersom födelsetalen då också var låga.

Alva Myrdal förstod att folk måste ha bostäder och kunna försörja sig för att våga skaffa barn. Boken fick stort genomslag. Den fick fart på byggandet av bättre bostäder för barnfamiljer, bland annat så kallade barnrikehus med subventionerade hyror, samt barnbidrag, skapande av förskolor och fria skolluncher.

I dag behövs nog inte fler bidrag. Men däremot behöver vi fler vettiga jobb för unga. Och bostäder som de har råd att bo i.

På 1930-talet hade politiker fortfarande en betydande makt i samhället, allt hade nämligen inte överlåtits till marknadskrafterna. I dag skulle förslag likt Myrdals högst sannolikt skrattas ut av politiker och företagsledare. Detta eftersom sådana åtgärder minskar möjligheten för ytterligare skattesänkningar. Samt ställer krav på näringslivet.

Kära nån! Så kan vi väl inte ha det?

The post Varför vill så få skaffa barn nuförtiden? first appeared on Opulens.

POLITIK. Vad kommer efter kapitalismen och hur kan mänskligheten skapa förutsättningar för något bättre? Den frågan försöker Emil Siekkinen besvara med utgångspunkt i Robin Wall Kimmerers bok”The Serviceberry”.

The serviceberry: an economy of gifts and abundance av Robin Wall Kimmerer
Förlag: Allen Lane

Den amerikanske litteraturkritikern och marxistiske statsvetaren Fredric Jameson har sagt att det i dag är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut.

Det skulle tyda på att mänskligheten besitter dålig fantasi. I sanningens namn finns det gott om alternativ till kapitalismen.

Alternativ till kapitalismen

I olika livsmiljöer hittas väl fungerande ekonomiska system.

Utvecklade ekosystem består av olika arter som tillsammans skapar livsmiljöer vilka gynnar alla inblandade arter. Den ekologiska ekonomi som dessa arter tillsammans skapar är cirkulär. Energi och kol tillförs genom fotosyntes och överförs till organismer via växters levande vävnader. Näringsämnen cirkulerar mellan växter, djur, mikrober, och jorden genom föda och nedbrytning av dött organiskt material och avfallsprodukter.

Skräp och sopor finns inte i denna ekonomi, utan allt återanvänds ständigt i detta kretslopp.

Och det mänskliga livets saga skrevs länge utan att kapitalismens linjära ekonomi var ett inslag i den. Denna berättelse är ännu inte färdigskriven, och i sin bok ”The serviceberry” berättar botanisten Robin Wall Kimmerer om alternativ till kapitalismens ekonomiska system.

Kimmerer tillhör den nordamerikanska ursprungsbefolkningen (potawatomi), och hämtar kritik av den rådande ekonomin från en medlem av stammen: Om det ekonomiska systemet – för att förhindra en ekonomisk kollaps – kräver att folk konsumerar mer resurser än jorden kan ersätta, är det då inte dags för en ny slags ekonomi?

Kapitalismen – ett omoget ekonomiskt system

Författaren föreslår att kapitalismen är ett omoget ekonomiskt system, och tycker det påminner om hur pionjärväxter efter en störning (som en skogsbrand) snabbt drar nytta av de öppna ytor som framträder i landskapet. Dessa växter konsumerar resurser snabbt, tränger undan alla andra, och förökar sig i hög takt. Det är dock ohållbart att i långa loppet fortsätta att använda så stora resurser, och tillväxten är dömd att avta.

Kapitalismens framväxt

Den störning som resulterat i kapitalismens framväxt skulle kunna vara kolonialismen. Under handelskapitalismens tid (från 1400- till 1700-talet) gav kolonierna tillgång till råvaror och nya marknader, medan slavhandel bidrog till en anhopning av kapital.

Den industriella revolutionen ökade behovet av råvaror och arbetskraft, vilket drev på den koloniala expansionen.

Kolonialismen drev på kapitalismen

Europeiska makter (och senare USA) använde kolonier för billig arbetskraft, resurser, och monopol på marknader, vilket påskyndade kapitalismens utveckling. Även efter den egentliga kolonialismens slut, fortsatte den ekonomiska exploateringen i form av neokolonialism och globala företag.

Vad är ekologisk succession?

Om kapitalismen blott är en pionjärväxt, vad kommer då efter den? I biologin talas om ekologisk succession Det är en kontinuerligt förekommande förändring i ett ekosystem, i vilken nya arter anländer, och tids nog ersätter befintliga arter.

Pionjärväxternas framfart avtar så småningom eftersom resurserna sinar. Inbördes konkurrens begränsar deras utbredning, och sjukdomar kan ansätta dem. Deras förhållningssätt till omvärlden gör att de med tiden ersätts av annan flora. Dessa växter (och svampar) växter långsammare i en omvärld med begränsade resurser. Konkurrens upphör inte att vara en del av tillvaron, men samarbeten mellan olika levande organismer är bokstavligen livsviktiga, och olika arter är ömsesidigt beroende av varandra.

Det ges och det fås.

Dessa livsmiljöer brukar kallas mogna och hållbara. De är mindre intresserade av individens bästa än av allas väl.

En gåvobaserad ekonomi

Biologen beskriver denna ekologiska ekonomi som en gåvobaserad ekonomi kännetecknad av en rättvis fördelning av ens överflöd, samt av olika arters ömsesidiga beroende av varandra.

Succession, berättar Kimmerer, kan inträffa på olika sätt. Ibland rör det sig om gradvisa förändringar. Det kan också handla om större störningar som omkullkastar status quo och ger nya arter utrymme. Vissa större störningar går det inte att återhämta sig från, menar hon, men andra störningar skapar utrymme för förnyelse och mångfald.

Störningar i kapitalismens maskineri, hävdar botanisten, kan skapa öppningar i det ekonomiska landskapet vilket ger utrymme åt alternativa ekonomier.

Att betala skatt är att hjälpa andra, men också att få hjälp av andra.

Kimmerer förespråkar en gåvobaserad ekonomi – alltså, en rättvis fördelning av ens överflöd. Det kan tyckas som om denna ekonomi endast kan vara småskalig, men om mängder av gåvobaserade ekonomier etablerar sig runt om i världen, så kan de påverka världen på ett betydande sätt.

Författaren berättar om lokalt förankrade, regenerativa, och symbiotiska ekonomier, och hon menar att betalandet av skatt också kan ses som en del av den gåvobaserade ekonomin. Att betala skatt är att hjälpa andra, men också att få hjälp av andra. Detta att betala skatt är detsamma som att dela med sig av sitt överflöd för att möjliggöra inslag i samhället som gynnar alla. Det är något som kan verka främmande för den som har svårt att få tillvaron att gå ihop ekonomiskt, men en grundanledning till att vissa lever i fattigdom är att en del andra – ett litet fåtal – är oerhört rika.

Därför är det rimligt att skattesatsen är progressiv, det vill säga att skatten i procent ökar med beskattningsunderlagets storlek.

Den som har ett större överflöd bör dela med sig av detta överflöd i större utsträckning än någon som endast har litet att dela med sig av. ”Det välstånd och den trygghet vi längtar efter,” säger professor Kimmerer, ”kan tillgodoses redan nu om vi delar det vi har.”

Överflöd, menar biologen, uppstår inte genom att det som finns slösas bort, utan genom att det ständigt cirkulerar i tillvaron. Det växande antal människor som svälter, klimatkatastrofen, och förlusten av biologisk mångfald är konsekvensen av det slöseri som är ohämmad mänsklig konsumtion.

En renodlad kapitalism är svår att finna i världen i dag, och möjligen kommer den att delvis eller helt att ersättas av en slags parallell evolution, i vilken andra system växer fram vid sidan av, och så småningom underminerar, den rådande ordningen.

Detta påminner då om hur ekologiska successioner fungerar – pionjärväxter dominerar först, men sakta förändras miljön tills de inte längre har samma fördel.

Kan kapitalismens inflytande minska?

Om cirkulär ekonomi, lokal hållbarhet, och ett gemensamt delande av resurser kan växa och förminska kapitalismens inflytande över världen, så kan den till slut möjligen bli en av många ekonomiska modeller.

Kanske kommer den att leva kvar som en del av en större väv, men i en mer marginell och reglerad form, ungefär som gamla koloniala nationers lämningar återstår, utan att de längre styr världen.

Inget varar för alltid. System kommer och går, och förändring är det enda som är konstant i tillvaron.

Vad kommer efter det rådande ekonomiska systemet, och hur kan mänskligheten skapa förutsättningar för något bättre?

Vilka berättelser som lyfts fram spelar en betydande roll i detta förändringsarbete.

En av dessa berättelser är ”The serviceberry” av Robin Wall Kimmerer.

The post Vad kommer efter kapitalismen? first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Smarta riskkapitalister lurade beslutsfattarna att tro på ett system där skolans syfte och marknadskrafterna förenades.” Lars Thulin skriver i veckans krönika om hur det svenska skolsystemet har misslyckats på grund av en fundamental tankevurpa.

Vårt skolsystem är unikt i världen. Inget annat land har valt en modell med skattefinansierade och samtidigt vinstdrivande friskolor. Tanken är att marknadsekonomins regler ska ge oss de skolor som är bäst för vårt samhälle. Men systemet har misslyckats och kommer att misslyckas på grund av en fundamental tankevurpa. Det är inte marknadsekonomins fel i sig. Men följden har blivit att våra skolor kan jämföras med kriminella mejerier och livrädda pizzerior. Konstigt? Faktiskt inte.

Att smarta kapitalister totalt lyckats grundlura landets politiker och andra ansvariga är dock något nästan obegripligt och något som i framtiden kommer att sysselsätta häpna historiker.

Den obligatoriska skolans uppgift

Låt oss ta det från början. Ett obligatoriskt skolsystems uppgift är dels att föra vidare all den kunskap och klokskap som vi människor samlat på oss i årtusenden. Dels att förbereda unga för de studier som leder till högt specialiserade och krävande jobb. Skolans syfte är sålunda att bevara och utveckla samhället. Inte att tjäna enskilda individer med vinstintressen.

Marknadsekonomin är rätt utnyttjad i bästa fall ett oöverträffat system för att utnyttja resurser, utveckla verksamheter och skapa välstånd. Förutsättningen är att den tyglar en del av människans egoistiska drivkrafter, det vill säga att ständigt försöka göra det bättre enbart för sig själv.

Skolans syfte och marknadskrafterna skulle förenas

Smarta riskkapitalister lurade beslutsfattarna att tro på ett system där skolans syfte och marknadskrafterna förenades. Det var alltså en ren lögn och det visste friskolelobbyn. Men omsorgen om den egna plånboken gjorde att den kunskapen doldes.

I en perfekt marknadsekonomi kan ett stort antal kunder söka varor från ett stort antal producenter. Kunden antas ha kunskap om marknaden och kan då välja den produkt som passar hen bäst avseende pris och kvalitet. Producenten å sin sida strävar efter att få fram en produkt som uppfyller kundens krav samt ger ett överskott så att inkomsterna överstiger utgifterna.

Fel kund och fel produkt

Skolans och marknadens krav är inte felaktiga. Problem uppstår om fel kund ställer kraven på producenten av utbildning. Då tillverkas fel produkt.

För kunden i vårt system är inte samhället med dess krav på att bevara och utveckla kunskap. Kunden har i stället kommit att utgöras av elever och deras föräldrar. Dessa har inte samhällets bästa för ögonen. Utan den egna lyckan. Den stavas bästa möjliga betyg. Att få bra betyg är den främsta anledningen till att gå en grundläggande utbildning. Inte att få kunskap. Om samhället varit kunden hade kraven varit de omvända.

Höja inkomsten eller sänka kostnaden

Enligt marknadsekonomins lagar anpassar sig producenten efter kundens krav. I detta fall att ge bra betyg. Producenten måste samtidigt uppfylla sitt viktigaste krav – att uppnå vinst. Här spårar den ekonomiska teorin ur. För i en perfekt marknadsekonomi kan en producent förbättra sin vinst på två sätt: höja inkomsten eller sänka kostnaden. Men i vårt skolsystem är inkomsten omöjlig att höja. Pengapåsen vi skattebetalare står för är i princip den samma för alla elever. Då återstår bara att sänka kostnaden.

Producenten kommer därför att leverera den bästa produkten – höga betyg – men alltid till lägsta möjliga kostnad. Det är emellertid inte något samhället efterfrågar.

Skolan som ett fuskande mejeri

Nu kommer liknelsen med mejeriet. För en förälder/elev bryr sig egentligen inte om smaken på mjölken, vilken kan jämföras med kunskap. Utan vad som står på förpackningen, vilken kan ses som betygen. Vad gör ett girigt mejeri i det läget? Jo, köper kartonger med texten ”Marknadens bästa mjölk”. Sedan späder man ut mjölken med vatten. Den som ska dricka mjölken, samhället, upptäcker bluffen, men för sent.

Som en livrädd pizzeriaägare

Var kommer pizzerian in? Marknadsekonomin kan liknas vid hur det fungerar med hämtpizzor i en större stad. Det finns ett stort antal kunder och producenter, båda med hyfsad koll på marknaden. Och kunden kan ställa krav på den produkt de vill köpa.

Som att kräva specialpizzor med vilken fyllning som helst, levererade när som helst. Bearnaisesås, tonfisk, ananas, allt ska fixas så som jag vill ha det. Oavsett om det innebär olägenheter för bagaren samt andra kunder.

Jag har flera vänner som är eller har varit lärare. Så gott som alla vittnar om en verklighet där krävande föräldrar hör av sig via telefonsamtal, mejl eller sms dygnet runt för att kräva att speciell hänsyn ska tas till just deras barn. Precis som när jag vill att en speciell pizza ska skapas just för mig, oavsett hur andra drabbas.

Kundens vapen för att sätta tryck bakom sina krav på pizza, är att hota med att gå till en annan pizzeria. Ett ännu starkare vapen är att skämma ut pizzerian, till exempel genom att skriva skit om den i sociala medier så att ingen vill besöka den. För pizzerians ägare blir det en mardröm.

Samma metoder hotar föräldrar och elever med. Livrädda skolledningar och skolägare gör allt för att stoppa sådan publicitet som kan minska intäkterna. De levererar därför specialpizzan och ställer därmed upp på orimliga krav.

Hot om legala åtgärder 

Det tredje vapnet är hot om att vidta legala åtgärder. Kanske att ta med skattemyndigheter och hälsovårdsinspektörer till pizzerian för att leta fram oegentligheter. Den metoden används nu i skolans värld. Aftonbladet rapporterade nyligen om att föräldrar tar med sig advokater till samtal med lärare och inte minst när det gäller betygssättning.

Så blev följden av experimentet med vår för samhället så viktiga skola. En verksamhet som kan liknas vid ett uselt mejeri och en livrädd pizzeria. Men med omfattande vinster till skolornas ägare. Välkommen till Sverige!

The post Skolan har blivit som ett fuskande mejeri first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Lucie Ricos ’Kycklingoratoriet’ är en underfundigt lekfull historia, som både fängslar och roar,” skriver Thomas Almqvist. Han konstaterar också att romanen är ”en skarp reflektion över ett konsumtionssamhälle, som hela tiden växer och alla dess paradoxer.”

Kycklingoratoriet av Lucie Rico
Översättning: Anna Mezey
Rámus

När Lucie Rico debuterade med romanen ”Kycklingoratoriet” hyllades hon som en förnyare av den franska berättartraditionen. Rico skriver om Paule som levde i många år som stadsbo och vegetarian, men återvände till landsbygden när mamman dog för att ta över familjegården och uppfylla mammans sista önskan.

Paule ägnar sig åt att föda upp, slakta och sälja kycklingar. Men hon vill bevara deras själar genom att även skriva kycklingarnas biografier, som fästes på de inplastade förpackningarna när de såldes på torget. Det möts av skepsis och ilska av byborna, men en affärsman blir entusiastisk och drar in Paule i ett annorlunda projekt som får oanade konsekvenser.

Snart är även den här verksamheten en del av kapitalismens köttkvarn och ett köttindustrins alibi. ”Kycklingoratoriet” är en modern fabel, som på ett mycket underhållande men egenartat vis skildrar kärlek, sorg och sociala relationer i en tid av osäkerhet och ängslighet. Det är en skarp reflektion över ett konsumtionssamhälle, som hela tiden växer och alla dess paradoxer och hur vi förhåller oss till det.

Lucie Rico är född 1988 i Perpignan, men bor numera i Paris och är verksam som författare och filmregissör. ”Kycklingoratoriet” hyllades för sin absurda humor och för sin cyniska skildring av konsumtionssamhället.

Paule ville ju behandla sina kycklingar med respekt och hon ville att de skulle trivas hos henne. Varje kyckling skildrades som en enskild individ, som fick namn och så småningom även en charmig, ömsint och välformulerad biografi skriven om sig. Dessa biografier blev mer och mer litterärt avancerade. Hon älskade sina kycklingar och ville att de skulle känna sig trygga hos henne. Hon har naturligtvis svårt för att slakta dem, men gör det för mammans skull och för att vidmakthålla traditionen.

Det visar sig att den urbana människan – som är misstänksam mot kycklingindustrin – älskar att köpa kycklingar med biografier. Man vill veta något personligt om det man äter. Folk är roade och vill bara ha mer.

Rico imponerar med sin direkthet i sättet att skriva och för sin inneboende tro på livet. Hon skriver en lättsam och välformulerad prosa, som dessutom är klar och ren och uttrycksfull på ett ganska självklart sätt. Hon söker och finner det fantastiska i vardagen. Lucie Ricos ”Kycklingoratoriet” är en underfundigt lekfull historia, som både fängslar och roar. Här finns ändå ingen överdriven känslosamhet och inga onödiga teatraliska åthävor. Det här är en genomsympatisk och dessutom väldigt rolig bok.

The post ”Kycklingoratoriet” av Lucie Rico ‒ en skarp reflektion över kapitalismen first appeared on Opulens.

FEMINISM. ”Den här boken är mycket läsvärd. Läs den vid tända ljus!” skriver Lis Lovén som läst den brittiska feministen Louise Perrys bok ”Sexsveket – 8 teser för en sexuell motrevolution”.

Sexsveket
8 teser för en sexuell motrevolution
av Louise Perry
Översättning: Johanna Holmberg
Karneval förlag

Under läsningen av den brittiska feministen Louise Perrys bok ”Sexsveket – 8 teser för en sexuell motrevolution” så får jag många aha-kickar.

Perrys grundläggande resonemang tycks gå ut på att när det, gång på gång, har krävts frigörelse utifrån mäns och kvinnors olika betingelser, så har det inneburit att den sexuella frigörelsen från och med 1960-talet har vilat på ett kulturellt konstruerat fundament.

Nu vill Perry med sin bok föra över frågan om sexualiteten till det biologiskt evolutionära. Vilket innebär att det biologiska paradigmet säger att den svagare alltid varit i underordning. Och att det faktiskt fortfarande är på det viset oavsett hur vi än har velat omformulera konstruktionen.

Hur kommer man till rätta med ett sådant paradigm? Genom mer sex? Det tror inte Louise Perry. Det betyder förmodligen att vi måste ta en runda med nya funderingar även om detta riskerar att splittra feminismen.

Utgångspunkten hos Perry är att vi måste se oss som i grunden biologiska varelser. Och sedan inse hur kapitalismen rider på våra behov, vår längtan, vår sexualitet, vår romantik och vårt behov av frigörelse.

I Västerlandet befinner sig, kort sagt, våra kroppar på en kapitalistisk arena.

Kan någonting i världen frigöra sexualiteten om den utgör ett fundament som utgår mer från kroppen än från kulturen?

Problemet skulle kunna vara att vi tror oss vara medvetna om den kultur vi lever i, men rent vetenskapligt förstår vi sällan vår koppling till naturen. En natur som är utsatt för rovdrift från alla håll och kanter.

I stället för mer pornografi som utlevelse behöver vi ta tag i frågeställningar som feminismen en gång ställt, och nu syna dessa från ett nytt håll, anser Perry.

Louise Perry tycker inte ens att idén om samtycke håller hela vägen. På 1950-talet skulle kvinnorna ge mannen ett skinande blankt kök som ett slags samtycke. Han skulle bara se slutresultatet av kvinnans slit. I dag, i frigörelsens kölvatten, ska kvinnan ge mannen respons på hans sexuella lustimpulser och till och med något så pass extremt som bdsm har därmed normaliserats. Om vi som människor rent socialt följer det omkringliggande samhällets normer, lär vi oss kanske att ställa upp på frigjort sex trots att vi inte är mogna för det, menar Perry.

Vi kanske till och med kallar det samtycke och så går männen än en gång fria… För tänk om kvinnan genom sin förmodade underordning knyter an till våldet mannen bär inom sig. Då uppstår ett slags stockholmssyndrom, en vilja att behaga mannen sexuellt, på hans villkor. Vem har då vunnit på sexuell frigjordhet? Svaret är givet men problematiken är redan i sin linda synnerligen komplex. 

Perry går så långt att hon hävdar att vi måste lära oss att undertrycka våra sexuella behov med tanke på att vi ännu inte kommit till rätta med inneboende maktstrukturer rent biologiskt sett. Vi är helt enkelt inte mogna rent biologiskt, som Perry ser det, för om vi hade varit det så hade ju världen sett bättre ut.

Med friheten som banérförare har vi försökt lossa på våra biologiska band till sexualiteten och samtidigt blunda för vad pornografin gör i kapitalismens intresse. Oftast är det fattiga individer som utnyttjas i sexindustrin för att sedan överges helt när de inte längre är unga.

Och sedan? Om manlig dominans är en överlevnadsbetingad biologisk princip blir det svårt att rent kulturellt komma åt den. Och om dominans leder till våld så har vi där en bra förklaring till att kvinnor lärt sig att foga sig i sin underordning i generation efter generation.

Då krävs möjligtvis nya insikter. Nya metoder. Att återupprätta det gamla äktenskapsidealet betyder måhända att kvinnor inte längre låter sig utnyttjas på en så kallat fri sexmarknad. Kvinnan behöver få utlopp för det sexuellt monogama hon bär inom sig, menar Perry. Kanske är det då mannen som måste börja kuva sina biologiska tendenser att utöva makt, både sexuellt och politiskt.

Jo, det är en het och kontroversiell fråga som Louise Perry belyser. Vad vår tids sexologer har att säga om saken vore intressant att veta.

Den här boken är mycket läsvärd. Läs den vid tända ljus!

The post Louise Perrys ”Sexsveket” är mycket läsvärd first appeared on Opulens.

SVENSKT NÄRINGSLIV. ”Ostädade trappor ska sopas uppifrån och ner. Inte tvärtom,” anser Lars Thulin, som är starkt kritisk till Svenskt Näringslivs inställning till kortare arbetstid. Vanliga arbetare måste nämligen jobba betydligt längre än vad Svenskt Näringslivs egna välbetalda kontorsnissar gör.

Organisationen Svenskt Näringsliv hävdar att Sverige som välfärdsnation skulle gå under om medborgarna fick några timmars kortare arbetsvecka. Förlusten skulle kunna bli 500 miljarder kronor, en sådan förändring vore en otänkbar katastrof för landet. Den utredning som kommit fram till den hisnande summan har dock klassats som hafsig och oseriös på en del håll. Sedan gick man på en rejäl mina till. I en utmärkt artikel i Dagens Nyheter framkommer att organisationen själv tillämpar en arbetsvecka som är väsentligt kortare än de allra flesta andra svenskar har.  Sammantaget, med fyradagarsvecka tre månader på sommaren, kommer man mycket nära den veckoarbetstid som enligt dem själva skulle orsaka ett totalt haveri för landet.

Pinsamma bortförklaringar

Försvaret för denna märkliga skillnad mellan vad man kräver av andra och vad man kräver av sig själva, är kvalificerat snömos. Som skäl för den korta arbetstiden anger organisationens HR-chef Anni Holmberg att ”det centrala (med verksamheten) är att skapa resultat”. Hur många verksamheter i näringslivet jobbar med andra mål? Bortförklaringen är pinsam och på dagisnivå.

Svenskt Näringsliv har misslyckats

Jag har inget emot marknadsekonomi eller ett privat näringsliv. Under en stor del av mitt yrkesliv sysslade jag med ekonomisk journalistik. Därför anser jag att vår typ av kapitalism på många sätt, dock inte alla, varit en viktig del i framgången för vårt land. Därför har jag inget emot att det privata näringslivet har en intresseorganisation som Svenskt Näringsliv.

Tvärtom, den behövs och i kraft av sin betydelse och ekonomiska resurser borde den vara en stark och spännande röst i debatten, en som både kan leda och följa den samt lyhört läsa av läget i landet. Helt enkelt vilja Sverige väl – med utgångspunkt från den egna verkligheten, åsikter som sedan får brytas mot andra röster som ser det hela annorlunda.

Svenskt Näringsliv har i decennier emellertid helt misslyckats med detta och istället blivit en grinig och gnällig samling gubbar som utmärks av tre drag: att enbart skåda sin navel, att tycka oerhört synd om sig själva samt att med kuslig precision hamna totalt snett i debatter och därför ytterst arrogant provocera 90 procent av Sveriges invånare. Och då uppvisa en närmast total tondövhet. Därmed blir man ett dåligt skämt i allmänhetens ögon.

Följden blir att organisationen kastar skit på sig själva. Det är synd – för hårt arbetande företagare är värda att bli representerade av något mycket som är mycket bättre. För dessa medlemmar betalar dryga pengar för den – cirka 800 miljoner kronor om året, närmare bestämt.

Exempel på Svenskt Näringslivs misstag

Några färska exempel:

Svenskt Näringsliv gjorde det genom att helt ducka i frågan om corona-bidragen som mycket välmående företag fick, men inte behövde. Fast ändå behöll. Stora bidrag från skattebetalarna gick rakt in i bolagens kassakistor och bidrog till att aktieägarna i flera fall fick jätteutdelningar.  Frågan upprörde hela nationen. Inte Svenskt Näringsliv. I stället använde man i sin kommunikation i frågan klipp-och-klistra metoden och körde rakt av med de berörda bolagens märkliga förklaringar som bland annat var att ”det handlade om olika pengar”.

Svenskt Näringsliv gjorde det i ett märkligt inhopp i försvarsfrågan då man helt oprovocerade meddelade att Sveriges företag, i kölvattnet av invasionen i Ukraina, minsann inte skulle betala en krona extra till försvaret. Detta i ett läge där pensionärer var beredda att skicka sina surt förvärvade slantar till Ukraina och till upprustning av vårt undermåliga försvar. Men inte en krona från direktörerna. För det var ju så synd om dem, eftersom de redan betalade skatt. Så det så.

Och nu talar alltså Svenskt Näringsliv om att arbetstagare som betongarbetare, förskollärare, lastbilschaufförer sjuksköterskor, och städare minsann måste jobba betydligt längre än vad Svenskt Näringslivs egna välbetalda kontorsnissar med stiliga skrivbord gör.

Sopa uppifrån och ner!

En rå företagsekonomisk analys av Svenskt Näringslivs bemanning ger därmed vid handen att man nu har så lite att göra att det inte går att fylla de anställdas arbetstid. Utan de kan i stället gå hem några timmar tidigare med full lön. I den typ av marknadsekonomi som organisationen hårdnackat försvarar, finns det bara ett sätt att lösa detta: minska bemanningen, trimma organisationen, friställa, ta bort dödkött och allt vad det nu kallas. På ren svenska: sparka folk! Den medicinen är dessvärre inte alltid fel. Men för Svenskt Näringsliv ska den alltså inte ordineras. Bara för ”de där andra”.

Finns det folk att avvara på Svenskt Näringsliv i en städning? Förmodligen. Styrelsen består av 85 personer (!) och enligt den egna sajten har man närmare 240 anställda, uppenbarligen med goda anställningsvillkor

Utrymme finns nog för effektiviseringar, så att alla på den arbetsplatsen äntligen kan få göra skäl för sin lön genom att fylla sin arbetstid. Den arbetstid som personer utanför Svenskt Näringsliv har varje vecka. Och vilka ska få lämna organisationen? Svårt att veta, men inhyrda konsulter kan säkert hålla i kniven. Fast den gängse sanningen är att ostädade trappor ska sopas uppifrån och ner. Inte tvärtom.

The post Städa ett tondövt Svenskt Näringsliv – uppifrån! first appeared on Opulens.

NATIONALISM. Christopher Paulstam reflekterar över sambanden mellan oligarki och nationalism. ”Nationalism blir ett desperat verktyg för regeringar att rikta folkets ilska bort från målet när de inte vågar konfrontera de rika, och de sociala spänningarna kommer att stiga tills de briserar i revolutioner och krig,” menar Paulstam.

Sverige på 1800-talet var den libertarianska drömmen: en lika missförstådd som fulländad symbios mellan meritokrati och aristokrati. Vi hade en inkomst- och förmögenhetsgraderad rösträtt där en individs antal röster baserades på pengar. En person i en liten by kunde ensam besitta lika många röster som resten av byn tillsammans. Så var rentav fallet på många platser i det gamla Sverige.

Över en miljon människor flydde över Atlanten. De förmögna hade regeringen runt sina lillfingrar. Några progressiva ekonomiska reformer fanns inte i sikte. För vanligt folk var det ovärdigt att leva i Sverige. På flera håll i Europa spirade nationalismen, som ett medel för regeringarna att återvinna folkets lojalitet när klyftorna blev för stora. Även i Sverige.

Mot slutet av vad som eufemistiskt beskrivs som den vackra epoken (la belle epoque) ägde de rikaste 1 procenten i stora delar av Europa mellan 70-90 procent av allt som fanns att äga. På kontinenten blev det krig. Sverige klarade sig undan med 40 år av våldsamma revolutioner innan socialismen fick ordning på landet.

Ute i Europa blev det katastrof. Oförsiktiga alliansavtal aktiverade stormakternas krigsapparater under den så kallade Svarta veckan, när det ena landet efter det andra avtalsenligt forcerades att ge sig in i kriget. Italien höll emot med hänvisning till att man inte tänkte försvara ett land som gått till attack först. Det höll inte länge.

(Det talas ofta om att Sverige slog mynt av kriget och att det är därför Sverige blev så jämlikt. Det är en sanning med grov modifikation. Sverige undvek kriget därför att man inte skrev oförsiktiga alliansavtal, som det Tyskland skrev med Österrike-Ungen, som villkorslöst tvingade tyskarna in i första världskriget och senare gjorde dem till enkel måltavla när skulden skulle fördelas.)

Sverige hade ingenting med första världskriget att göra. Mellan 1890 och 1930 rasade i stället revolutionära stämningar här. Det var vår nations kris till följd av 1800-talets sociala spänningar och landsflykt som ledde fram till en djärv progressiv ekonomisk politik. Ute i Europa var krisen världskriget. I USA den stora depressionen.

Man behöver inte läsa mycket av Strindberg för att inse hur spänt det var.^[1] Ojämlikheten betraktades som naturgiven. Precis som idag dömdes fattigdom ut som brist på talang och engagemang. Givetvis ett stort missförstånd därför att rikedom handlade aldrig om hårt arbete. Det låg helt andra krafter bakom, som man kämpade hårt för att dölja.

Nationalismen blev ett medel som politiska ledare använde för att vinna tillbaka folkets lojalitet när de ekonomiska klyftorna började bli oförsvarligt stora. Eftersom regeringarna hade stora skulder till rika människor fanns ingen politisk möjlighet att genomföra några progressiva reformer. Skuldmedvetenheten på 1800-talet var stor. Pengarna skulle tillbaka till varje pris.

Eftersom det inte var möjligt att vinna folkets lojalitet med Robin Hood-politik måste man vinna den på annat sätt: dölja problemen genom att rikta blicken bort från den reella, inre fienden till en ny, yttre: andra länder. Den militära upprustningen drevs av chimärer. Ingen regering vågade göra som Ryssland 1917 och skamlöst avskriva alla skulder till de rika.

Revolution, krig och depression tvingade i stället fram progressiva skatter i Europa och USA i början på 1900-talet.

Vad blir vår tids trauman? Förr eller senare kommer man inse att marknadsfilantropi var ett dåligt samhällsfundament, och i kölvattnet av sociala spänningar som redan uppstått kommer regeringar tvingas tänka om. Folket tröttnar till slut.

Ty den fria marknaden leder alltid till oligarki. Oligarki medför extrem ojämlikhet alltmedan makten koncentreras till en klick ambitiösa och sparsamma individer. Nationalism blir ett desperat verktyg för regeringar att rikta folkets ilska bort från målet när de inte vågar konfrontera de rika, och de sociala spänningarna kommer att stiga tills de briserar i revolutioner och krig.

^[1]      Många tycker att Strindberg var en skitjobbig idiot. I mångt och mycket var han det. Men det var en perfekt tid för en författare som han att leva: när de sociala spänningarna var som störst, alldeles innan hela Europa briserade.

The post Fåmannavälde och nationalism leder till revolutioner och krig first appeared on Opulens.

KLIMATKRISEN. ”Vi måste därför förstå att kapitalismen utlovar ett lyckobegrepp i och med gränslösheten. Och denna lycka är egentligen orealistisk.” Det skriver Lis Lovén som läst ”Vänsterns svar på klimatkrisen” av Jonas Sjöstedt och Jens Holm.

Vänsterns svar på klimatkrisen av Jonas Sjöstedt och Jens Holm
Verbal förlag

”Vänsterns svar på klimatkrisen” är redigerad av Jonas Sjöstedt och Jens Holm. Boken väcker tankar på det här med livsstil, hur svårt det är. För det uppstår ju frågeställningar även i vardagen där man måste koppla samman frågor och svar med en större ordning, en vidare värld. Kan vi lite till mans känna in att vi hör ihop med samhällsbygget? Kan vi på grund av vår livsstil, där vi i förlängningen överanvänder våra resurser, hitta svar i politiken?

Den här boken pekar på övergripande frågor och svar som känns vettiga och relevanta. Just detta att gränserna mellan rika och fattiga, mellan över- och underordning, är så avgörande stor att man knappt vet in och ut. Så livsstil är alltså en tankefigur den här boken talar om.

Det är de rika som påverkar klimatet mest. Det är de rika länderna som överanvänder fossila bränslen. Och ett svar på problematiken med klimat är vänsterns tradition av gemensamma, samhälleliga och statliga lösningar på politik.

Vänsterns svar behövs

Klimatproblematiken behöver enligt denna bok vänsterns svar. Det är alltså en skillnad mot det liberala och konservativa tänkandet – att det beror på den lilla sfären med familj, individ och allt det där privata. Att det är det individualistiska som ska lösa problemen.

Andrea Andersson-Tay skriver: ”Tanken att människor själva kan ändra sin livsstil och därigenom påverka hela samhället, helt oberoende av fysiska och sociala strukturer utgår från en individualistisk världsbild med fokus på individens självbestämmande. I verkligheten påverkas vi alla av den kontext vi befinner oss i…” Med andra ord kommer inte de rikaste att förändra sig av egen god vilja. Och vi behöver övergripande lösningar.

Det är det allmängiltiga med klimatfrågan som behövs, inte min personliga känsla inför tillvaron. Eller? Och då undrar jag ändå om inte vänstern mer än högern har svaren…

Kapitalet är ju ute efter vinst. Det är det hela systemet bygger på. Och hur argumenterar man med eller mot ett helt system? Så att det åtminstone låter trovärdigt och övertygande? Men två konflikter liknar varandra enligt röster i boken. Arbetarrörelsen fick slåss mot kapitalet och vann delsegrar. Kan klimatrörelsen även den vinna avgörande delsegrar mot ett vinstdrivande system? Frågan blir då avgörande politisk och det går en skiljelinje mellan höger och vänster just här.

På ett sätt är ju alla system opersonliga. Det gäller i högsta grad det kapitalistiska systemet. Det är därför som vi har svårt att känna in vår delaktighet, med all rätt kan man tycka. Men våra mänskliga behov går bortom penningen och vinstbegäret. Hur ska vi då väga våra mänskliga behov mot vinstintressen? Och kan vi rent känslomässigt rätta våra behov inför en vänsterpolitik som vi kan uppfatta som om den vill göra livet alltför snävt? Kapitalismen är ju gränslös, och det kan ju uppfattas som om våra behov trivs där i detta stora omfång.

Och ändå är vi en del av detta system. Och ja, kapitalismen är som sagt gränslös. Det är som om man måste kränga sig själv in och ut för att blottlägga möjliga svar. Den här boken är då en delseger i de politiska argumenten, tänker jag.

Men att ställa om produktionen för att anpassa den till klimat och mänskliga behov kräver kanske nya styrmedel och nya svar. Här går åter igen skiljelinjen mellan höger och vänster. Vi behöver omorganisera politiken för att leta oss fram till det hållbara livet.

Det krävs steg i rätt riktning, som boken visar på genomgående. Men att organisera livet – visst låter det fyrkantigt och tråkigt? För kapitalismens system med gränslöshet innehåller ju en lockelse – lockelsen att leva som om det inte fanns någon morgondag, som om inte ens de kommande generationerna finns inräknade i systemet.

Klimatkrisen och de gränslösa rika

Då är det lätt att förneka och blunda inför det gränsöverskridande och vi har lite till mans svårt att sätta in konceptet om det gränslösa i förhållande till gräns och organisation i rätt politisk grammatik. De är alltså de rika som överanvänder livets upprätthållande krafter. Med flyg, konsumtion, lyxbåtar, utsläpp. De rika är de gränslösa. Våra rika länder är de mest gränslösa.

Vänsterns svar är många i den här boken. Det har varit deppigt att läsa den, men nödvändigt. För det är så svårt att se alla samband med vår livsstil och organiserad politik.

Jonas Sjöstedt skriver: ”Som ideologi och praktik har socialismen inte tagit hänsyn till politikens effekter på miljön eller att jordens resurser är ändliga. Därför måste klassiska, socialistiska tankar kompletteras med insikter om de absoluta gränser som naturen och klimatförändringen sätter på politiken.”

Vi måste därför förstå att kapitalismen utlovar ett lyckobegrepp i och med gränslösheten. Och denna lycka är egentligen orealistisk. Här kommer vi tillbaka på tanken om vår livsstil. Att ha, få, att vara mer än vad den ”skitiga” realismen på djupet innebär. Att vi måste vara realistiska kring den livsstil som gör att vi överanvänder livets resurser, på grund av vår önskan om ohållbar lyckomaximering!

The post Har vänstern svaren på klimatkrisen? first appeared on Opulens.

ROMANKONST. Hernan Diaz tilldelades nyligen det prestigefyllda Pulitzerpriset för sin Sverigeaktuella roman “Egendom”. Gregor Flakierski har läst boken och ser den som en motvikt till den rådande kapitalismens makt. 

Egendom av Hernan Diaz
Övers: Fredrika Spindler
Brombergs

Hernan Diaz roman ”Egendom” ställer de i litteraturen numera så vanliga men aldrig besvarade frågorna kring relationen mellan fiktion och fakta, sanning och lögn och vad man får skriva om. Han gör det på ett lekfullt och intrikat sätt, men bakom det pussel som han lägger döljer sig en svidande kritik av det kapitalistiska systemet.

Det engelska originalets titel är ”Trust” vilket kan betyda stiftelse eller en sammanslutning av företag för att minska konkurrensen, men också förtroende eller tillit.

Det börjar med en roman – fiktiv så klart! – om en särling i en redan förmögen familj, inga två tomma händer här inte, som har en sällsynt gåva för spekulation. Han mångfaldigar sin rikedom hela vägen från sekelskiftets aningslösa optimism, genom första världskrigets fasor, det glada 20-talets och den förtvivlade krisen efter 1929, alltid står han där som den förutseende vinnaren.

Inte helt överraskande ifrågasätts hans metoder och tillvägagångssätt, rykten och anklagelser om ojschysst spel och destruktiv egoism duggar tätt.

Enslingen gifter sig oväntat med dottern till en gammal ansedd men numera ruinerad ätt. Det bara skriker kliché om det, men de två finner varandra i någon slags distanserad ömhet och förståelse.

Ända tills hustrun insjuknar i en diffus mental sjukdom. Hon får den bästa vård som pengar kan köpa, en ”strikt vetenskaplig” terapi, som leder tankarna till behandlingen av ”hysteriska” kvinnor i Frankrike i slutet av 1800-talet, och som oundvikligen leder till hennes död.

Efter den så kallade romanen följer en rad memoarer, anteckningar och dagböcker som modifierar den bild av verkligen som presenteras i romanen, för att uttrycka sig försiktigt. Inte för att allt nödvändigtvis är osant, en hel del stämmer faktiskt, men då lager på lager har skalats av får vi en helt annan berättelse.

Är den sann? Det är upp till läsaren att avgöra. Men lägger man ihop två och två framstår det ändå som ganska avslöjande.

När alla dimridåer har skingrats står där en ensam kvinna, förminskad och försmådd, lämnad åt sitt öde i en lyxig miljö av sin egoistiske, självgode och falske man. Och det är svårt att inte se honom som en sinnebild för den kapitalism som han hyllar.

Ett system som betraktar pengar som ett levande väsen, en  fetisch som Marx skrev om, som alltmer tenderar att urarta i ren spekulationsekonomi som skapar ingenting, men förstör desto mer.

Egoismen upphöjs till det allmänna bästa, och alla eventuella inskränkningar i ”den fria företagsamheten”, vilket inte är så mycket mer än ren ekonomism och snäv profitjakt, betraktas som ett hot mot samhället och mänskligheten.

Hernan Diaz visar högst åskådligt hur stor kapitalets makt faktiskt är. Så stor att det är kapitalet som formar verkligheten och inte minst vår bild av den.

Som tur är finns det en motvikt i bra litteratur.

The post En motvikt till kapitalets makt first appeared on Opulens.