ÖVERVAKNINGSSAMHÄLLET. Sedan terrorattentatet den 11 september 2001 och fram till 2013 har EU antagit 238 olika åtgärder för att mota terrorismen. En del har varit nödvändigt och sannolikt hindrat liknande attentat, men mycket har varit förhastat, haft vag koppling till terroristhotet och inskränkt våra fri- och rättigheter.

Vi vet också att de mest långtgående åtgärderna som vidtagits mot terrorn varit de mest kontraproduktiva, en viktig anledning till att Europa och USA idag är mindre säkra. Som invasionerna av Afghanistan och framför allt Irak, vilka destabiliserade en hel region. Att USA under 2000-talets första år återintroducerade tortyr och fångenskap utan åtal och rättegång med assistans från 21 europeiska stater, också Sverige. Förbrytelser som är återkommande i terroristernas rekryteringsmaterial.

Vi borde med andra ord ha lärt oss att inte rusa åstad med nya lagar efter ett terrordåd. Är det någon gång det är särskilt viktigt att ta hänsyn till grundläggande fri- och rättigheter är det då. I Sveriges fall nu. Inte minst som studier visat att detta minskar terrorhotet mot ett land.

Det är därför inte utan att jag undrar om Expressens Anna Dahlberg levt under en sten de senaste sexton åren. I sin första ledartext efter tragedin på Drottninggatan i fredags kräver hon långtgående politiska åtgärder, som om vi inte testat detta förut. Nu hävdas det att mer kameraövervakning och mindre respekt för integriteten kan rädda oss.

Verkligen? Alois Stutzer och Michael Zehnder vid University of Basel har fyra invändningar. Terroristerna kan hitta gott om andra mål som inte är kameraövervakade. Om de vill ha offentlig uppmärksamhet kan kamerorna dessutom öka deras vilja att slå till där. Kameraövervakning i realtid kommer sannolikt att missa händelserna – människor missar det mesta som händer på skärmarna – och den tar hur som helst resurser från annan verksamhet.

Tänk efter lite. Hur många tänkbara terroristmål finns det bara i Stockholm? Lätt ett hundratal: tåg- och busstationer, arenor, myndigheter, muséer, redaktioner, torg, gågator, gallerior. Och de ska kameraövervakas dygnet runt för att Sverige nu har haft två attentat på sju år? Hur mycket skulle det inte kräva av polisresurser och investeringar att kameraövervaka offentliga platser för att kunna använda mot ett brott av denna sällsynta frekvens?

Men kameraövervakningen skulle kunna användas för andra syften. Ja, det gör den redan och det blev ännu lättare efter en lagändring 2013. Effekten är tveksam. Polisens kameror på Medborgarplatsen och Stureplan har enligt Brå inte minskat brottsligheten mer än på jämförbara platser. Att bekämpa brott med kameraövervakning är effektivast vid parkeringsplatser, men sådana är sällan mål för islamistisk terror i syfte att sprida skräck bland allmänheten.

Risken är förstås att om vi får kameraövervakning med terrorismen som ursäkt så kommer denna befogenhet att användas för alla möjliga andra syften. Så har trots allt massövervakningen använts hittills; för att jaga fildelare, skatteplanerare, visselblåsare och andra misshagliga.

På rätt platser och för rätt syften kan kameraövervakning vara motiverad, och kameror har varit till hjälp för att hitta och gripa terrorister. Det är något annat än att hävda att polisen nu ska börja bygga upp en hel infrastruktur för kameraövervakning eftersom det skett ett terrordåd. En sådan åtgärd skulle sannolikt bara bli en i raden av illa genomtänkta makt- och kostnadsexpansioner som det är lätt att ropa på för den som vill tuffhetsposera och jaga klick i svallvågorna efter ett terrorattentat.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Terrordådet får inte inskränka våra fri- och rättigheter first appeared on Opulens.