KÄLLKRITIK. Snarare än att vara slött skeptiska bör journalister ha en kritisk inställning som leder till att ta fram fakta i ett mål, menar Nathan Hamelberg.

I förra veckan skrev författaren Lena Andersson en av sina återkommande krönikor på Svenska Dagbladets ledarsida, under rubriken ”Journalistiken sviker sitt uppdrag i klimatfrågan”. I just det här fallet påminde kritiken av journalistiken om politiker och partier som agerar som om de vore opposition när de faktiskt regerar. Det Andersson talade om som journalistikens uppdrag var ”skepsis”.

The post Nathan Hamelberg tar tempen på skeptikerna first appeared on Opulens.

SIDLEDS LÄSNING. “Lär känna en källa genom att överge den, för det gäller att se var källan hör hemma i det stora nätverket”, skriver Emil Siekkinen som menar att dagens källkritiska förhållningssätt är importerat från läsandet av tryckta källor och inte anpassat till nätets spelregler.

Judisk folktro beskriver hur en judarnas försvarare, en golem, kan skapas med hjälp av lera och hebreiska bokstäver. Enligt gamla berättelser bar Prag-ghettots golem ordet ”emet” – sanning – på sin panna. Men när lervarelsen blev ohanterlig, ströks en bokstav, och ”emet” ersattes av ordet ”met” – död. En enda bokstav skilde alltså sanning och död åt.

Också världen i stort vittnar om hur döden kan ta sanningens plats då ord och instruktioner förändras. Förintelsens rötter stod att finna i antisemitismens upprepade lögner, och den dödliga stormningen i januari 2021 av Kapitolium i Washington, D. C. var också den grundad i systematiskt självbedrägeri och ljugande.

Sedan flera årtionden tillbaka sprids lögner, desinformation, och propaganda till stor del via internet. Detta nätverk, som kan vara ett gränslöst system vilket präglas av kreativitet, samarbete och öppenhet, har visat sig vara ett utmärkt redskap för de som vill sprida lögner.

Av denna anledning har grupperingar vilka ifrågasätter demokratins grundläggande idéer lyckats få stort – och ibland globalt – genomslag. För några år sedan förmådde den islamiska staten rekrytera unga individer från stora delar av världen, delvis med hjälp av effektivt användande av sociala medier. Flera nationer, bland andra Ryssland, är inblandade i psykologisk krigföring, och den enhet under Europeiska unionens utrikestjänst som kartlägger desinformation, noterade mer än 9 000 fall som kunde kopplas till rysk desinformation under åren 2015 till 2020 (EUvsDisinfo, 2020). Samtidigt har organisationer, företag, och stater verkat för att sprida desinformation om klimatförändring kopplad till mänskliga aktiviteter, vilket försvårat för samhällen att ta itu med denna nästan allomfattande utmaning (Naomi Oreskes och Erik Conway: “Defeating the merchants of doubt,” 2010). COVID-19-pandemin är ett annat exempel på en kris som präglats av lögner, ryktesspridning, och desinformation. Bara ett exempel: I april 2020 spred 82 hemsidor falsk information om COVID-19, som resulterade i 460 miljoner visningar på Facebook. Under samma månad fick tio ledande hälsoinstitut blott 70 miljoner besök (Avaaz, 2020).

Anledningen till detta beteende står åtminstone delvis att finna i hur källkritik undervisas.

Och vare sig studenter som vuxit upp med internet, eller akademiker med en doktorsexamen, har visat sig vara bra på att bedöma digital informations trovärdighet (Sam Wineburg och Sarah McGrew, ”Lateral reading: Reading less and learning more when evaluating digital information,” 2017). Båda grupperna faller till korta eftersom det finns en tendens att läsa vertikalt. Med detta menas att läsaren bedömer en hemsida utifrån vad hemsidan i fråga har att erbjuda (både vad gäller form och innehåll). Anledningen till detta beteende står åtminstone delvis att finna i hur källkritik undervisas. Då checklistor för källkritik upprättas, ligger fokus ofta på att en djuplodande granskning av den specifika källa läsaren har framför sig, och målet blir att ställa en rad kritiska spörsmål om källan i fråga.

Detta förhållningssätt är importerat från läsandet av tryckta källor, trots att många av dagens källor hör hemma på nätet, där andra spelregler gäller. Vad gäller sociala medier, där det hävdas och lyssnas en hel del, så är de kommersiella initiativ vilka ska ge avkastning i form av reklamintäkter. För de algoritmer som försöker styra användarnas uppmärksamhet är sanningen därför sekundär. Viktigare är användarnas närvaro, så att deras uppmärksamhet kan riktas mot just reklaminslag.

I en sådan miljö är det fullt möjligt att den information som skickas i användarens riktning är av ett slag som liknar den hon tidigare tagit del av, vilket kan begränsa den idémässiga variationen (därmed inte sagt att Eli Parisers nästan tio år gamla uppslag ”filterbubbla” är vetenskapligt styrkt).

Något annat som utmärker den digitala sfären allmänt sett, är att digitalt material är som gjort för att kopiera… och klistra in. Varför då inte utnyttja detta särdrag vid källkritiskt arbete?

En användare av sociala medier, eller internet i stort, kan komma att stöta på inlägg rörande frågor användaren inte vet mycket om. Det finns ingen anledning att inledningsvis fördjupa sig i ett inlägg, särskilt inte eftersom användarens beteende övervakas och analyseras, vilket gör att användaren så att säga legitimerar inlägget genom att ge det sin uppmärksamhet. Alltså: Användaren ska inte låta sig luras av sina egna ögon. Ignorera den eventuellt rediga texten, det kanske snygga upplägget, och den möjliga ”Om”-sidan.

Öppna i stället nya flikar eller fönster i web-läsaren och gå till Googles sökmotor; kopiera nyckelord; klistra in nyckelord, och se vad andra säger. Vad har andra till exempel att berätta om den som är inläggets avsändare? Det kan ta 15-30 sekunder att bekräfta eller dementera ett påstående, och hitta konsensus i en fråga. Vanligtvis uppenbarar sig ett mönster av åsikter högt bland sökresultaten, medan det tenderar att bli spretigare och märkligare längre ned. Och använd gärna citationstecken vid sökningar, så att sökmotorn fokuserar sin sökning. Gå också förslagsvis till Wikipedia, och se vad denna resurs har att erbjuda. Det släktled elever som kallas ”Generation Wikipedia” må häpna då de hör detta, eftersom de fått höra att Wikipedia ska undvikas. Nog kan Wikipedia dras med problem – exempel på felaktigheter och infiltration finns – men föreningen stödjer volontärer för att förbättra kvaliteten på Wikipedias artiklar, och stor vikt läggs på trovärdiga källor. Skrolla längs ner och se vilka referenser och externa länkar som Wikipedia-artikeln är baserad på. Se vad dessa har att säga och vilka vägar till kunskap de pekar ut.

Om en bild gör inlägget sällskap, kan det vara givande att göra en omvänd bildsökning med hjälp av Google. Ibland kan detta visa en bilds verkliga historia och ursprungliga sammanhang.

Med andra ord: Gör en lateral läsning i stället för en vertikal läsning, och lär känna en källa genom att överge den, för det gäller att se var källan hör hemma i det stora nätverket.

Detta sätt att närma sig källkritik kallas i den engelskspråkiga världen för SIFT (”sålla”) och används vid ett dussintal amerikanska universitet, samt en del kanadensiska ”high schools.” Liknande sidledesläsningar används också av faktagranskare vid ett flertal nordamerikanska mediaföretag, där SIFT också har sitt ursprung. På lärosätena är förhoppningen att studenterna ska lära sig att manövrera det digitala, konstant manipulerade, informationsflödet genom att: 1. Stanna upp; 2. Utvärdera källan; 3. Hitta bättre källor; 4. Spåra påståenden, citat, och media, till det ursprungliga sammanhanget. (Stop; Investigate the source; Find better or other sources; Trace.)

SIFT må inte fungera för de som ägnar sig åt forskning, eller undersökande journalistik, men det är ett effektivt och givande sätt att ta sig an källkritik i vår tids digitala vardag.

Om vi i stället föredrar att gräva där vi står, och tar del av betydande mängder inlägg som kan ha utformats av erfarna spridare av lögner, desinformation, och propaganda, kan det sluta med att vi gräver vår egen grav.

The post Källkritik för vår tid first appeared on Opulens.

KÄLLKRITIK. Vem lär oss att syna när känslor används för att rättfärdiga orimlig politik, hyckleri och lögner? undrar Myra Åhbäck Öhrman.

För ett tag sedan pratade jag med en person, som ska få vara anonym, om opinionsbildning.

Hen berättade om en situation där hen uppmanats vara mer personlig. Att skriva utifrån sina egna upplevelser och personliga anekdoter, vara mer självutlämnande för att göra texten mer intressant och lättare att relatera till.

“Jag förstår inte varför”, var hens svar. “Jag är här för att folkbilda, inte för att fläka ut mig själv”.

Den anekdoten har gnagt på mitt medvetande de senaste månaderna. Den illustrerade en aspekt av vad som irriterat mig med samhällsdebatten de senaste åren. Hur vi skapar åsiktspaket baserade på personliga upplevelser och tankar och lägger tonvikten på dessa upplevelser snarare än empiri.

Politiker uppmanar till att “ta folkets oro på allvar”. Det spelar, för alldeles för många, ingen roll om oron är rimlig. Att en person med många följare i sociala medier påstår sig uppleva något som får resonans, formar andras bild av verkligheten och blir underlag för åtgärder.

Jag säger inte att vi bara ska lyssna på forskare. Även forskare kan vara dumma i huvudet. Opinionsbildare är opinionsbildare för att de kan ta torra fakta och göra materialet tillgängligt för sådana som inte är insatta. Det behövs. Men vad som också behövs, är förståelse för skillnaden mellan anekdoter och sanning.

Före de sociala mediernas tid fanns det ett filter som upplevelser passerade igenom för att nå en större publik. Då gällde nyhetsvärdering, granskning och publicistiska diskussioner. Idag är envar sin egen redaktör, och det personliga har allt för stort nyhetsvärde. Det rör sig om lätta klick och lätt medhåll. Dessvärre betyder det att de etablerade medierna ofta själva tvingas agera efter samma principer.

Att sympatisera med någon som mår dåligt är berusande enkelt som politiskt ställningstagande. Varje individ har rätt till sin egen upplevelse, och det spelar ingen roll om det enskilda fallet representerar sanningen för majoriteten.

Där har vi faktiskt ett problem. För, det är inte alltid den som ser ut att må sämst i sociala medier som har rätt.

Hälften av alla läser bara rubriker på artiklar innan något annat tar deras uppmärksamhet. Man brukar säga att sex säljer just för att det fångar ögat, men känslor verkar funka ungefär lika bra.

Samtidigt är det orimligt att tävla med andras känslor. Programmeraren Alberto Brandolini blev 2013 upphovsman till “The bullshit assymetry principle”, som innebär något alla säkert har upplevt; att det tar mer energi att bemöta grundlösa påhitt än det gör att yttra dem. Det är lätt att påstå att jorden är platt. För att motbevisa det måste du börja med att förklara grundläggande fysik, och innan du är klar har många tappat intresset och orken.

Just intresse är hårdvaluta i sociala medier. Vi läser mindre, men tar in mer information. Hälften av alla läser bara rubriker på artiklar innan något annat tar deras uppmärksamhet. Man brukar säga att sex säljer just för att det fångar ögat, men känslor verkar funka ungefär lika bra.

Therese Bohman skriver i Expressen om hur känslor blir valuta hos kvinnliga influencers. Det är en bra text, men jag skulle hävda att det är precis samma mekanism som gör att manliga politiker och opinionsbildare på yttre högerkanten får uppmärksamhet genom att blåsa upp hur otryggt Sverige är. Statistiken är inte på deras sida när de målar ut det som att landet är på väg mot en kollaps. Men det känns faktiskt så, och det är vad som räknas.

Allt det här hänger ihop under begreppet “Post truth politics”. Det är ren populism som vädjar till vår lätt distraherade empati. Då blir den personliga utsattheten plötsligt något som görs till ett vapen i syfte att nå ut med en åsikt, tysta motståndet eller misstänkliggöra meningsmotståndares motiv. Ingen vill sparka på någon som ligger.

Vi behöver lära oss att det här är farligt. Att vi inte gjort det hänger nog ihop att vi, som folk, inte utvecklat en sund relation till internet. Bristande källkritik är en del av det vi börjat förstå och utbilda om. Men vem lär oss att syna när känslor används för att rättfärdiga orimlig politik, hyckleri och lögner?

The post Farliga åsiktspaket när känslorna får styra first appeared on Opulens.