ESSÄ. Historikern fil dr Lars Gunnarsson urskiljer två vitt skilda narrativ när det gäller konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Han anser att medierna svikit folket genom att låta det första värderingsbaserade västliga narrativet vara allenarådande.

Värderingar och verklighetsbilder i Ukrainakonflikten

Kanske går Ukrainakriget mot ett avgörande och det kan vara dags att sammanfatta debatten om kriget. När offentlig debatt om krig och säkerhet tidigare har analyserats inom historievetenskapen har det varit fruktbart att göra en distinktion mellan värdeomdömen och verklighetsomdömen. Önskvärt vore att politikers och debattörers verklighetsbilder styrde deras värderingar. Men det är oftast tvärtom. Man beskriver gärna verkligheten så att den passar med de egna värderingarna. Verklighetsbilden blir den beroende faktorn.

Även i debatten om Ukrainakriget har värderingar fått styra verklighetsbilderna. Två olika narrativ har uppstått. Det första har varit i det närmast allenarådande i medierna, det andra har trätt fram i vissa mindre debattforum, men har på senare tid även blossat upp i etablerade medier.

Ukraina – det första narrativet

Enligt det första narrativet begick Ryssland ett folkrättsbrott genom att invadera Ukraina. När humanitet och känsla för frihet och demokrati och respekt för folkrätten är de styrande värderingarna, framstår invasionen som ett övergrepp. Ryssland framstår som ondskefullt och all sympati hamnar på Ukrainas sida. Medierna väljer att berätta historien från invasionsåret 2022, utan bakgrund.

Ukraina är en suverän stat som bör välkomnas i den västeuropeiska gemenskapen och bli medlem i både EU och Nato. De territoriella erövringar som Ryssland har gjort måste återlämnas eftersom övergrepp av det här slaget inte kan accepteras. Rysslands invasion anses vara oprovocerad. I nyhetsförmedlingen används regelmässigt förstärkningsordet ”fullskalig” för att betona invasionens övergreppskaraktär. Även Krim annekterades i strid med internationell rätt 2014 och bör återgå till Ukraina.

EU och Nato bör skydda Ukraina finansiellt och med krigsmateriel. Även Västeuropa anses hotat av Ryssland. I nyhetsförmedlingen ges militärer rollen som experter och därmed framställs även Sverige som hotat. Sverige måste därför rusta, ansluta till Nato och förbereda sig på krig. Medierna analyserar den svenska försvarsförmågan i händelse av ett ryskt angrepp. Kvällstidningar fylls med artiklar av typen ”Så kan Putin attackera Sverige”. Ryssar uppfattas som opålitliga och hotande.

Detta narrativ står oemotsagt. Verklighetsbilden hamras in i det allmänna medvetandet. Narrativet betraktas som det sanna narrativet med självklar rätt.

Ukraina – det andra narrativet

Andra debattörer, vars skeptiska hållning till Nato och amerikansk dominans är den styrande värderingen, väljer att berätta historien från 1991, och då blir bilden en annan. Nato spelar en avgörande roll för konfliktens uppkomst. Detta andra narrativ är närmast osynligt i mainstream-medierna.

Narrativet ser ut så här: Efter murens fall och Sovjetunionens sammanbrott 1991 trodde Ryssland på avspänning mellan stormakterna. Unionens siste president Gorbatjov fick löfte om detta från USA.

Warszawapakten upplöstes och Ryssland monterade ned sin försvarskapacitet. Men Nato upplöstes inte. I stället utvidgades Nato i Östeuropa långt utanför sitt egentliga territorium. Någon avspänning skedde således inte, ett löftesbrott mot Ryssland.

Nato är en rest från kalla kriget, men har förvandlats till ett verktyg för amerikanska segrarfasoner gentemot Ryssland. Natos iver att expandera och i framtiden eventuellt ta upp Ukraina som nytt medlemsland, anses vara roten till konflikten i Ukraina.

Natostyrkor i Ukraina otänkbart för Ryssland

Rysslands invasion av Ukraina är alltså inte oprovocerad, utan framprovocerad av Nato. Precis som USA och andra västländer behöver även Ryssland säkerhetsgarantier. Natostyrkor på ukrainsk mark är därför otänkbart för Ryssland.

President Putin var 2022 i en likadan situation som president Kennedy under Kubakrisen 1962. Ingen av dem vill ha motståndarsidans vapen nära inpå sin gräns. Med typisk västerländsk dubbelmoral ses Kennedy som en hjälte, men Putin som en skurk. Skillnaden är att USA aldrig behövde gå till anfall 1962 eftersom Warszawapaktsidan backade tillbaka. I Ukraina har Natosidan däremot inte backat tillbaka.

Krim skänktes till Ukraina

Beträffande Krim innebar annekteringen 2014 ett återbördande av området till sitt ryska moderland. Krim har varit ryskt sedan 1600-talet, men skänktes bort till Ukraina av den sovjetiska ledaren, ukrainaren Chrusjtjov, på kommunistpartiets kongress i Moskva 1954 som en gåva. Detta var en gränsjustering inom Sovjetunionen. Krimhalvön med flottbasen i Sevastopol kan inte tillåtas bli en stödjepunkt för Nato, lika lite som Kuba kunde bli en stödjepunkt för Warszawapakten intill USA:s fastland 1962.

Den ukrainska nationen kan spåras tusen år tillbaka i tiden, men har historiskt, etniskt, kulturellt, politiskt och ekonomiskt varit sammanväxt med Ryssland. Ukrainas huvudstad Kiev är en hjärtpunkt i den ryska kulturen. Den ryska ortodoxa kyrkan har haft sitt säte i Kiev. Ukrainska städer som Odessa och Donetsk har grundats av ryssar och ingått i det ryska imperiet.

Ukrainas osäkra gränser

Ukrainas gränser är historiskt sett osäkra. Västra Ukraina utgjorde östra Polen fram till andra världskriget. Skolan läroböcker har fram till sent 1900-tal haft termen ”Södra Ryssland” över provinsen Ukraina. När detta Ukraina blev en självständig stat 1991, var det oväntat för många. Det nya landets gränser övertygade inte ledarna i Moskva. President Putin har betecknat det självständiga Ukraina som ”en påhittad nation”.

Allmänheten i väst sympatiserar med Ukrainas befolkning, på samma sätt som den sympatiserade med ungrarna 1956 och tjeckoslovakerna 1968. Ryssarnas försök till hegemoni över andra folk fördömdes allmänt i väst 1956 och 1968. Men när det gäller Ukraina ser det annorlunda ut. Här har ryssarna intagit områden som de med visst fog betraktar som ryska. Ukrainas befolkning var delad före kriget. En stor del av befolkningen ville se en europeisering, medan andra, särskilt i de östra provinserna, var orienterade mot Ryssland.

Vid Sovjetunionens fall bildade de tre sammanhörande nationerna Ryssland, Vitryssland och Ukraina 1992 Oberoende Staters Samvälde (OSS) i syfte att hålla samman den ryska intressesfären. Ukrainas beslut att lämna OSS 2018 ingår i upptakten till dagens konflikt.

Hotar verkligen Ryssland Väst?

Denna verklighetsbeskrivning säger också att föreställningen om att Ryssland hotar Väst är en inbillning. Ryssland har aldrig invaderat ett västland och har aldrig hotat ett Nato-land. Och Putin umgås inte heller med tanken på att anfalla Sverige.

Om man ser på världen från ryskt håll, är det i själva verket Västsidan som utgör säkerhetsproblemet. Ryssland har i alla tider befunnit sig i en försvarsställning gentemot Väst.

Efter Karl XII:s erövringsförsök följde Napoleons och därpå Nazitysklands. Och i dag vill Nato expandera inpå Rysslands gränser. Från rysk horisont är det väst som utgör problemet, ett synsätt som de flesta människor i väst har mycket svårt att se.

Stödet till Ukraina har försvårat konflikten

De västeuropeiska länderna har själva blandat sig i Ukrainakrisen och har genom sitt stöd till Ukraina både förlängt och försvårat konflikten. Om västländerna inte hade skridit till Ukrainas försvar, hade konflikten kunnat vara över på några veckor redan på våren 2022 och då fungerat som en gränsjustering mellan Ryssland och Ukraina och såsom en säkerhetsgaranti för Ryssland mot Ukrainas upptagande i Nato.

Ett ryskt narrativ?

Rysslands territoriella krav har således ett visst fog för sig och en ny gräns kan dras vid den nuvarande frontlinjen. Ryssland kommer ändå aldrig att backa från de erövrade områdena. För att uppnå fred måste erövringen accepteras, trots att invasionen var ett brott mot folkrätten, i annat fall riskerar kriget att fortsätta i ännu många år.

Detta narrativ betraktas i medierna som ”ett ryskt narrativ”, varmed underförstått menas ett falskt narrativ.

Vilken slutsats ska man dra?

Sanningen är relativ. Båda narrativen är i viss mån sanna, olika mycket för olika betraktare. Det finns inte rätt och fel, bara olika perspektiv. Medierna har svikit folket genom att låta det första narrativet vara allenarådande.

Alltför ofta debatterar människor varandras värderingar. Det är fruktlöst, eftersom det är verklighetsbilder som borde vara föremål för diskussion. Men eftersom verklighetsbilderna beror på olika värdering blir det indirekt värderingarna som diskuteras. Följden blir fastlåsta och hopplösa meningsutbyten. Detta blixtbelystes i somras, då något märkvärdigt inträffade i den svenska debatten.

Författaren och ledarskribenten i Svenska Dagbladet Lena Andersson tog till orda den 3 augusti och skrev så här: ”Om det alltså före kriget fanns minsta aning om att Ryssland uppfattade talet om att få Nato till granne i Ukraina som en provokation och aggression, borde klokskapen ha gjort allt för att undvika det.”

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski ryckte genast ut och anklagade Lena Andesson för att ”sprida det ryska narrativet”. Man kan inte påstå, att debattnivån är hög. Svenska Dagbladets chefredaktör Lisa Irenius tvingades att ta Wolodarski i örat. Och så för en tid sedan briserade ännu en bomb i tidningen då kolumnisten Torbjörn Nilsson inledde en krönika med denna retoriska fråga: ”Är ett neutralt Ukraina i fred att föredra framför ett land där ryska bomber fortsätter falla?”

Verkligheten och debattörerna

Verkligheten börjar komma i fatt debattörerna. Det går inte längre att diskvalificera det andra narrativet. Trump-administrationen har i sin roll som medlare visat förståelse för det andra narrativet och inser betydelsen av att Ukraina faktiskt avstår de regioner som har intagits av Ryssland.

Inget falskt narrativ

Den andra verklighetsbeskrivningen är alltså inte ett falskt narrativ. Internationellt företräds det av exempelvis den amerikanske ekonomiprofessorn Geoffreys Sachs och i Sverige av statsvetare som Frida Stranne och Peo Hansen, och Rysslandskännaren Stefan Lindgren. Även Pink Floyd-basisten Roger Waters har gjort sin röst hörd och sagt att Rysslands invasion inte var oprovocerad. Uttalandet har ansetts kontroversiellt. Dessa debattörer menar, att även om den militära aggressionen diskvalificeras som politisk metod, måste man förstå bakgrunden och se helheten, och bedöma det som har skett från båda håll, för att man ska kunna lösa konflikten.

Fredssamtal som medieshow

Förr fanns det en verklighet och medierna speglade den. Numera utspelar sig verkligheten i medierna. Det som händer sker i medierna. Dagens politiker är flitiga med att använda medier i sitt utövande av politik. Till och med fredssamtal försiggår i medierna.

Normalt ska parter i en fredsförhandling sitta bakom stängda dörrar och ge varandra bud som är hemliga för omvärlden. Parterna överväger varandras bud och fortsätter överläggningarna i slutna rum, ger nya motbud, går med på vissa saker, föreslår kompromisser, etcetera. Detta sker med fördel med hjälp av medlare, särskilt om parterna inte möts direkt vid förhandlingsbordet. Under fredsförhandlingarna kan vapenvila råda, eller motsatsen.

Krigföringen kan också trappas upp under fredsförhandlingar såsom en påtryckning. En viktig princip är att inga andra än de som förhandlar känner till innehållet i förhandlingsbuden – särskilt inte allmänheten. När man till slut har nått en överenskommelse i förhandlingarna tillkännager man fredsavtalet. Så går en fredsförhandling till.

Båda de krigförande parterna ställer oeftergivliga krav.

I Ukrainakonflikten har fredssamtalen degenererat till ett mediespel. Förhandlingsbud förmedlas via medierna i form av utspel. Så dominerande har medierna blivit, att varken medlaren eller parterna längre vet hur man gör när man fredsförhandlar. Resultatet av mediespelet blir inte det eftesträvade. Positionerna blir fastlåsta och samtalsprocessen utdragen.

Båda de krigförande parterna ställer oeftergivliga krav. Men den som ställer sådana krav inför en fredsförhandling behöver inte komma till förhandlingsbordet, eftersom förhandlingen syftar till att jämka och kompromissa.

Både Putin och Zelenskyj kommer med förslag om vapenvilor av olika längd och förutsättningar för fred och fredssamtal, båda med avsikt att framstå i ljus dager inför den internationella opinionen såsom den fredssträvande parten. I mainstreammedierna ställs standardfrågan ”Har det kommit någon reaktion?” när journalister intervjuar journalister om läget. En medlare måste vara neutral och president Trump försöker, men stundens ingivelser gör att han svingar mot både Putin och Zelenskyj i den medieshow som fredsförhandlingarna har utvecklats till.

Både Ukraina och Ryssland behöver säkerhetsgarantier

Ukraina behöver säkerhetsgarantier i en fredsuppgörelse och USA, EU och Nato kan bidra till det. Men även Ryssland behöver säkerhetsgarantier. Därför är det viktigt att sätta in kriget i det stora sammanhanget för att se, att försvarspakter starkt bidrar till att konflikter fortlever.

Den springande punkten är huruvida Rysslands invasion av Ukraina var provocerad eller inte. Vad hade ledarna i Moskva för anledning att ta till militära medel? Kanske hade de ett bra skäl, från sin sida sett? Kunde västsidan ha gjort någonting annorlunda före 2022 för att förhindra invasionen?

Den avgörande frågan är icke huruvida Ukraina, ett demokratiskt land, själv har rätt att bestämma om det vill vara med i Nato eller ej, såsom ledarna i väst säger. Geopolitisk säkerhetspolitik är någonting som ligger utanför den vanliga demokratiska politiken. Warszawapakten kunde inte tillåtas att installera baser på Kuba bara för att en majoritet av Kubas befolkning kanske önskade det.

Europa genomlider förnärvarande en 111 år gammal mardröm som inte verkar ha något slut. Varje konfliktperiod är en följd av den föregående konflikten och alltihop hänger ihop som en kedja från 1914 till 2025. Efter det andra världskriget följde det kalla kriget mellan de två stormaktsblocken och efter östblockets kollaps expanderade Natosidan ensidigt mot löfte att inte göra det, något som ledde fram till ett spänd läge mellan Ryssland och Ukraina, vilket till slut ledde fram till dagens krig.

En lösning på konflikten mellan Ryssland och Ukraina

Det finns bara en slutgiltig lösning: Både Ryssland och Ukraina går med i EU. Ryssland blir då åter ett kulturland i den europeiska gemenskapen, såsom det en gång var. Nato behövs då inte längre och kan läggas ned, eller omorganiseras som ett europeiskt försvarssamarbete. En 111 år lång europeisk mardröm vore äntligen över. Detta kommer förstås inte att ske, eftersom politiken är medial och kortsiktig, och där ryms inga stora visioner.

Det neutrala Sveriges öde

Till sist några ord om det neutrala Sveriges öde. De två världskrigen under 1900-talet visade att alla länder som tillhörde en militär allians blev krigsskådeplatser, medan neutrala länder kunde stå utanför.

Andra världskrigets utbredning till Danmark, Norge och Finland underströk nödvändigheten av svensk neutralitet. Ju närmare kriget kom, desto viktigare var neutraliteten.

I och med Ukrainakriget gällde plötsligt det motsatta. Argumentationen vändes 180 grader när militärer blev tongivande i nyhetsförmedlingen och därmed i den politiska debatten. Svenska militärer har alltid velat gå med i Nato och nu fick de ett gyllene tillfälle.

En avlägsen gränskonflikt i östra Ukraina ansågs nödvändiggöra ett svenskt Natomedlemskap, ty även Sverige var ju hotat. Nato ses som en säkerhetsgarant trots att organisationen enligt det andra narrativet ytterst sett har bidragit till konfliktens uppkomst, vilket gör det hela svindlande. Politiker och medier instämde utan diskussion och 200 års neutralitet, som hade tjänat Sverige väl, övergavs. Utan debatt, för även här blev en subjektiv verklighetsbeskrivning allenarådande.

The post Vad är sanningen om Ryssland och Ukraina? first appeared on Opulens.

HISTORIA. Det är i dag, den 22 januari, 40 år sedan ett av DDR-regimens mest kulturellt tondöva illdåd utfördes.

Nämligen sprängningen av Försoningskyrkan i Berlin. Sedan byggandet av Die Mauer 1961 hade Försoningskyrkan, likt Brandenburg Tor, befunnit sig i det ingenmansland som muren bildade, och helt utan känsla för okränkbarhet användes den som utsiktstorn för gränsvakter. Som symbol för spänningar i Östberlin var Försoningskyrkan svårslagen. Regimen i den kommunistiska diktaturen hade inget till övers för kristendom eller religion.

Att det var just 1985 som sprängningen ägde rum är pedagogiskt fruktbart. I Sovjet hade Gorbatjov inlett reformarbetet som i förlängningen skulle välta hela det kommunistiska blocket. Enligt hans memoarer var det aldrig menat att gå så långt som det faktiskt gjorde. I DDR däremot vägrade man inse fakta. Landet hade nästan blivit som den fanatiska lärjungen som drar mästarens tankar ännu längre och vägrar inse fakta. Här vek man minsann inte en tum. Ska man se på skillnader mellan DDR och Sovjet så är det signifikativt att man i Moskva arrangerade en mässa för bilentusister som nästan i hemlighet skruvat ihop egna bilprototyper. En film från evenemanget finns nu på Youtube som en video till Olga Voskainenens syntpopsrökare.

I Östtyskland lanserades minsann inga nya bilar. Erich Honecker framstod mer och mer som en oresonlig fanatiker medan Gorbatjov var den gamle luttrade räven som började inse fakta. Ja, kanske man kan säga att tryckvågen från sprängningen av kyrkan fick muren att spricka fyra år senare.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Var sprängningen av kyrkan början på DDR:s fall? first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Dagens text handlar om radioamatörernas speciella subkultur.

Vem som helst kan kommunicera med vem som helst numera varsomhelst närsomhelst. Har kanske inte detta lite tagit bort spänningen och kicken av att plötsligt finna något? Den mest gripande hjärtskärande melodi finns på Spotify dygnet och året runt så vad händer med känslan “åh, det är den” när den spelas på radio.

Men innan internet blev var mans egendom florerade radioamatörkulturen, uppburen av grånade män i garage och källare med sina ibland hemmabyggda burkar och specialtillverkade kopparantenner. Äventyret gick ut på att upprätta kontakt. Kanske också drivet av en viss kittlande “kalla kriget-romantik” där knastriga ryska baletter delade etern med mystiska nummersändare som man lite skräcksublimt kunde fantisera om som hemliga budskap till någon agent i trenchcoat och hatt. En teknologisk variant av en John le Carré-roman.

1971 sitter en radioamatör i Västergötlands Överlida och hör på DDR:s officiella utlandsradio och det är definitivt inga hemliga koder till interkontinentala kryssningsmissiler utan en blandning av schlagers och ideologiskt korrekt prat. Efter att sakligt ha rapporterat detta brevledes till Östtyskland så får vår Olof ett qtc-kort som trofé för att ha rapporterat att han lyssnat på deras radiosändning.

Knastersakligt upplyses att “We acknowledge with receipt of your QSL of 15.3  1971 on 1511 kc/ 198.5 metres on 19.45 at 20.15 GMT. We hope that you will continue to receive and enjoy our programs. Radio Berlin International. The Voice of the German Democratic Republic.”

Be mig inte förklara allt det där, det har med frekvenser och tider att göra.

Men efter att ändå ha satt mig in en smula i detta nya som amatörradiovärlden innebär för mig hittar jag ändå en likhet med nätets mer snabba kommunikation nämligen trebokstavskombinationerna.

De flesta vet nog vad “lol” och “wtf”‘ betyder, men kan ni berätta för mig vad som är innebörden i “qdl” ? Enligt en gulnad äldre guide betyder det “Har ni för avsikt att begära ett antal pejlningar av mig?”

Det framstår inte direkt som något en millennial i Generation Y frågar på TikTok.

Fast apropå detta med vardagskonversation så kunde vilken tjomme som helst i Sverige trycka in en koppartråd som antenn i sin radioburk och börja lyssna på vilket brus och svajigt tal som helst. Så enkelt var det inte för medborgare i DDR. Där var man tvungen att vara ideologiskt renlärig ingenjör för ha kontakt med utlandet.

Så mycket för tokhögerns tal om “DDR-Sverige”!

The post Tyska vykort: Hälsningar från DDR first appeared on Opulens.

VINYL. Den här veckan inleder Jesper Nordström med en kortfattad historielektion och berättar sedan om en souvenir-LP till minne av en ideologikonferens i Belgrad 1963.

1900-talets historiker är närmast rungande eniga om att det tidiga 1960-talet var det mest anspända och iskalla och rent av farliga decenniet under kalla kriget.

The post Veckans vax: Folkmusik från 60-talets Jugoslavien first appeared on Opulens.

KALLT KRIG. “Svenska politiker borde lyssna på kritikerna i stället för att stödja de mest aggressiva förespråkarna för att USA och Nato bör fortsätta att dominera världen”, skriver Lars Borghem efter att ha följt rikskonferensen Folk och Försvar i förra veckan.

Äntligen stod försvarsministern i talarstolen på rikskonferensen Folk och Försvars andra dag i måndags förra veckan. Peter Hultqvist hävdar att det kalla kriget startade med blockaden av Berlin och kuppen i Tjeckoslovakien. ”I slutet av 1940-talet förstärkte Tage Erlanders regering försvaret och totalförsvaret kom att genomsyra hela samhället.”

Hultqvist fortsätter: ”Det kalla kriget upphörde 1989-1990”. ”2008 utbröt ett krig i Georgien. Den ryska militära aggressionen mot Georgien var och är oacceptabel”(!). Vidare: ”2014 annekterades Krimhalvön av Ryssland. Striderna i östra Ukraina pågår än i dag.”

Hultqvists uppfattningar om kriget i Georgien 2008 och annekterandet av Krim är båda häpnadsväckande enkelspåriga. Här en genomgång av synen på några andra annektioner. Det är mot denna bakgrund man måste se ökningen av försvarsanslagen de senaste åren, menar han. Den fyrtioprocentiga ökningen 2020-2025 som beslutades av riksdagen i december 2020 är den största sedan 1950-talets början. Särskilt strategiskt viktigt är luftförsvaret med Patriotsystemet där den första enheten kommer att levereras i slutet av året. Om Patriotsystemet och dess troliga brister skrev jag i Opulens den 27 januari 2020.

När jag lyssnar på Peter Hultqvist på Folk och Försvars konferenser eller när han besöker Pentagon eller Paul H. Nitze School of Advanced International Studies vid Johns Hopkins-universitetet undrar jag om han är medveten om att den syn han företräder har varit föremål för en intensiv debatt bland forskare och amerikanska politiker sedan andra världskriget. Sin i sak militärt aggressiva framtoning delar han med en annan talare på rikskonferensen, Carl Bildt, som också genomförde värnplikten under vapenfri tjänst.

Paul Nitze som tjänstgjorde i flera olika presidentadministrationer under en lång karriär var en av de hårdföraste kalla krigshökarna. Här en fullödig och välvillig presentation av hans gärning. Nitze trodde att USA måste ha en militär överlägsenhet i världen och bidrog stort till uppbyggnaden av nya vapensystem. Nitze förespråkade att Nato skulle vara den som först tog till kärnvapen om en konflikt föreföll oundviklig, en strategi som USA alltid har omfattat. Ryssland anslöt sig till samma doktrin år 2000.

Många forskare hävdar att det var här som det kalla kriget startade.

Daniel Ellsberg uppger i sin bok Domedagsmaskinen att Nitze redan 1946 skrev en rapport som visade att Japan hade kapitulerat även utan atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och även om Ryssland (rapporten säger Ryssland och inte Sovjetunionen) inte hade anslutit sig till kriget eller en amerikansk invasion inte hade planerats. Många forskare hävdar att det var här som det kalla kriget startade – med atombomberna, som en maktdemonstration mot den tidigare allierade Sovjetunionen.

Ett år efter Hultqvists besök i Washington 2017 håller James Mattis ett tal på samma plats, där han betygar Paul Nitze sin aktning och påannonserar starten av ett nytt kallt krig.

Årets rikskonferens bekräftar bilden av att stora delar av det officiella Sverige helt har accepterat den amerikanska elitens perspektiv på världens affärer. Hultqvists historieskrivning när det gäller det kalla kriget anpassas till en sådan syn. För den som vill ha en översikt med en tidslinje för det kalla kriget är Wikipedias artikel på engelska en hygglig början. Den svenska versionen är något magrare.

En ledare i Dagens Nyheter den 12 januari 2021 förfäktar att ”Som de flesta vet är Sverige redan på många sätt ett Natoland” (jo, vi vet). Vidare: ”Sverige bör gå mot ett fullt medlemskap. Och regeringen bör lära sig att lyssna på riksdagen.” Dagen innan har DN publicerat en undersökning om svenskarnas inställning till Nato. ”Opinionen i Nato-frågan har ändrats. Andelen motståndare krymper. Nu väger det jämnt mellan ja och nej, enligt DN/Ipsos.”

Man kunde kanske hävda att i en liberal demokrati där liberala medier har bearbetat opinionen i decennier, bör man ändå lära sig att ta hänsyn till opinionen i olika frågor, som frågan om Nato eller skolan.

Av Eyvind Johnson läser jag regelbundet om Hans nådes tid och ibland också vårtalet han höll till studenterna i Uppsala för snart 70 år sedan, i maj 1951.

Om storverket Hans nådes tid skrev Ulrika Kärnborg i DN: ”Johnson är varken överdrivet sentimental eller nostalgisk när han exakt beskriver vad som förloras när det lilla går upp i det stora och hur människorna i det lilla mals ner när historiens tunga vagnshjul kör över dem.”

Kärnborg läser boken i ljuset av utvecklingen i Europa. ”Den som sörjer och står fast i det gamla regionala kan ändå bli en vinnare i det nya imperiala, i alla fall om han eller hon har bokvett, lär sig att böja nacken, acceptera det ofrånkomliga och le mot överheten.” Jag ser talen från rikskonferensen och tänker att de som nu böjer nacken mot överheten gör det mot USA och Nato. De tror att krig, tortyr, flyktingströmmar och att oskyldiga varje dag dödas av amerikanska drönare är att acceptera det oundvikliga. De har lärt sig att böja nacken eftersom det har främjat deras karriärer.

I sitt vårtal angrep Eyvind Johnson medlöparna som översåg med Sovjetunionens övergrepp och som kallade sig fredsvänner men attackerade USA och Storbritannien. De mumlar. De antyder. De är oansvariga, sa Johnson. Många av fredsvännerna och de intellektuella kände sig träffade och försökte försvara både sina egna ståndpunkter och Sovjetunionen. Det gick inte så bra.

Men då, under det kalla kriget, var det kommunismen och Sovjetunionens imperialistiska ambitioner som var fienden för väst. I dag har de fienderna förvandlats till Ryssland med i princip samma elitstruktur som USA där pengarna och den militära uppbyggnaden i stor utsträckning styr politiken. Både USA och Ryssland (Kina också för den delen) är oligarkier som styrs av kapitalistiska principer. Men vilka är medlöparna till det enda världsomspännande imperiet i dag? Vilka böjer nacken?

Flera av talarna på rikskonferensen talade om Joseph Biden och vad hans nya administration kan betyda för utrikespolitiken mot Ryssland och Kina. Särskilt Edward Lucas från Center for European policy analysis, som delvis finansieras av vapenindustrin men även Veronika Wand-Danielsson, chef för Amerikaenheten på Utrikesdepartementet och tidigare Nato, var måna om att visa hur väl de kände flera av namnen som Biden vill ha som sina medarbetare.

Lucas var glad att Sverige är tillbaka när det gäller att konfrontera Ryssland. Båda nämnde Victoria Nuland. ”Intressant att hon får en så viktig position i State Departement”, sa Lucas. ”She knows Ukraine backwards.” Nuland var mycket aktiv före kuppen mot regeringen i Ukraina i februari 2014.

Nu protesterar 25 olika organisationer i USA mot att senaten godkänner hennes utnämning. ”Hon hade en nyckelroll när det gäller att underlätta kuppen i Ukraina vilket skapade ett inbördeskrig som har kostat 10 000 liv och fördrivit över en miljon människor. Hon har spelat en nyckelroll när det gäller att beväpna Ukraina. Hon förespråkar radikalt ökade militärutgifter, utvidgning av Nato, fientlighet mot Ryssland och ansträngningar att störta den ryska regeringen.” USA har spenderat 5 miljarder dollar på att påverka politiken i Ukraina.

Mike Lofgren, som tillbringat 28 år som tjänsteman i den amerikanska kongressen, varav många med finansieringen av säkerhetspolitiken, beskriver situationen efter USA:s ansträngningar att byta ut regimen i Ukraina och efter den ryska annekteringen av Krim. Lofgren återger stämningen under ett möte med vapenleverantörer i Washington som på gränsen till euforisk.

Förutom Victoria Nuland som hon känner sedan tiden som svensk Nato-ambassadör nämner Wand-Danielsson Tony Blinken och Jake Sullivan. Tony Blinken som Biden föreslår som utrikesminister har samarbetat med Biden under lång tid. Han påverkade Biden att stödja kriget mot Irak och när kaos senare blev resultatet föreslog han att Irak skulle delas i tre delar efter etniska identiteter. Han skrev i New York Times 2017 att Donald Trump borde ytterligare beväpna Ukraina. Blinken stödde Obama när det gällde att hjälpa Saudiarabien med kriget i Jemen. Han stöder vapen till Israel oavsett vilken politik Israel kommer att föra. Tony Blinken är en förespråkare för ett nytt kallt krig mot Ryssland och Kina som journalisten Ben Norton visar i de här videoklippen. Inte underligt att Edward Lucas och Veronika Wand-Danielsson båda ser fram mot att samarbeta med Nuland, Blinken och Sullivan.

Jake Sullivan föreslås som ny nationell säkerhetsrådgivare. Sullivan är också en krigshök och tidigare medarbetare till Hillary Clinton. Han är medansvarig för anfallet på Libyen och det påföljande sönderfallet av landet. När det gäller att stödja islamister eller fascister om dessa är ett hot mot en gemensam fiende som Putin, Iran eller Assad skiljer han sig inte från andra av Bidens kommande medarbetare. Wikileaks publicerade ett telegram från Sullivan år 2012 där han skriver att al-Qaida är på vår sida i Syrien.

Jag tror inte att någon på Folk och Försvar nämnde Bidens förslag på chef för CIA, William J. Burns, så jag får väl göra det. Redan i slutet av december fick Biden rådet att föreslå Burns av Melvin Goodman, analytiker på CIA 1966-1990 och numera professor på Johns Hopkins-universitetet. Goodman menar att Burns kan återupprätta förtroendet för organisationen. Många av de tidigare cheferna eller de som nu föreslagits har en bakgrund där de försvarat tortyr, övergrepp, mörkläggning av skandaler, hemliga krig och politisering av organisationen.

Även Ray McGovern som var analytiker på CIA i 27 år och ansvarig för frågor som gällde Sovjetunionen, är också försiktigt positiv till Burns men beskriver även svårigheterna att leda en så stor organisation. Artikeln i Consortium News innehåller också ett läsvärt avsnitt om Victoria Nuland.

Obama gjorde aldrig några försök att ställa någon till ansvar för det vidlyftiga tortyrprogrammet.

Burns var ambassadör i Ryssland 2005-2008 och rapporterade hem till Washington om hur ryssarna såg på utvidgningen av Nato. Utrikesminister James Baker hade lovat Michail Gorbatjov i februari 1990 att Nato inte skulle röra sig en tum mot öster efter att Tyskland hade återförenats. Men i början av 2008 hade Nato utvidgats med Tjeckien, Ungern, Polen, Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien.

Den 1 februari 2008 skickar Burns ett telegram som också går till Nato och EU. I telegrammet tar Burns upp hur ryssarna ser på situationen i Ukraina och Georgien, länder som Hultqvist också nämnde i sitt tal. Kanske har han läst telegrammet men har han aldrig visat tecken på att han begrundat dess innehåll.

Den 12 december 2017 publicerade den beundransvärda National Security Archive i Washington ytterligare dokument som visar att inte bara Burns utan också politiker och utrikespolitiska ledare som Bush, Genscher, Kohl, Gates, Mitterand, Thatcher, Hurd, Major och Woerner försäkrade att Nato inte skulle expandera österut.

John Kiriakou, också med en bakgrund i CIA och som satt 23 månader i fängelse under Barack Obamas tid som president för att ha motsatt sig tortyrprogrammet som godkänts av George W Bush, är också försiktigt positiv till Burns. Obama gjorde aldrig några försök att ställa någon till ansvar för det vidlyftiga tortyrprogrammet under Bush och dåvarande CIA.

Kritik av den amerikanska utrikespolitiken brukar i Sverige avvisas med att argumenten stöder Putin eller Kina. Men det finns i USA en stor och kunnig opinion hittills i minoritet inom och utom de båda stora partierna men också bland personer som arbetat på höga poster som politiker eller tjänstemän och som har en stark oro för vilka problem landet har fått på grund av den förda politiken. Både Harry Truman, när det gäller CIA, och Dwight Eisenhower när det gäller det militär-industriella komplexet har i stort varnat förgäves.

Svenska politiker borde lyssna på dessa kritiker i stället för att stödja de mest aggressiva förespråkarna för att USA och Nato bör fortsätta att dominera världen med olagliga krig, flyktingströmmar, stöd till islamister och fascister om det gynnar kortsiktiga geopolitiska intressen och orsakar lidande för civila i dess spår.

Jag tror att Eyvind Johnson, om han levt i dag, skulle ha lyssnat på dessa kritiker. Han hade förespråkat ett starkt Europa. Det kan du som läser detta också göra!

The post Att kritisera USA är inte att stödja Putin eller Kina first appeared on Opulens.

USA. “Reinfeldt är i sin nostalgi för det amerikanska imperiet lika vilse som de som svärmar för det sovjetiska.” Lars Borghem har läst den före detta statsministern och moderatledarens nya bok och menar att Reinfeldt borde fråga sig vem av Trump eller Biden som är den pålitligaste leverantören av fortsatta krig.

3  november 2020 ödesvalet av Fredrik Reinfeldt
Albert Bonniers förlag

Nu har Donald Trump lockat också Fredrik Reinfeldt att skriva en bok om presidentvalet i USA. Boken har lanserats i långa intervjuer i Göteborgs-Posten, Expressen, Svenska Dagbladet och TV4. Det är väl etablerade åsikter han för fram och många kommer att ställa in sig i ledet bakom Reinfeldt. Han gör oss alla en tjänst genom att sammanfatta ståndpunkter som, även om han påstår motsatsen, skyr forskning och kritiskt tänkande. När han skriver om alla USA:s presidenter och om deras partiers historia undrar man vilket amerikanskt Sörgårdswikipedia som han knyckt det hela från. Hur det plötsligt kunnat gå så illa med Trump förklarar han aldrig.

Hans meningsfränder i USA och i Sverige har försvarat tortyr, olagliga invasioner, riggade val i främmande länder, pengarnas avgörande betydelse för politiken i USA, bombningar och utomrättsliga avrättningar och det är bra att få en sammanfattning av hur han och andra tänker. Hans oro för att Trump håller på att nedmontera USA som världsmakt är samtidigt en förhoppning att Biden ska återupprätta världsmakten igen.

Fredrik Reinfeldt är nämligen en riktkarl i Sverige för den konventionella visdomen när det gäller amerikansk politik. Hans enkelspåriga förnuft är av samma slag som det som dominerar i ett likriktat medielandskap. Det är en nostalgisk kvarleva från tiden efter andra världskriget när det fanns en tydlig fiende i kommunismen. Det är en längtan efter en återupprättad Pax Americana med USA som världspolis och Nato som dess batong och tjänstevapen. D-dagen är fortfarande ständigt närvarande medan nyheterna om slagen vid Stalingrad och Kursk ännu inte riktigt trängt igenom i Reinfeldts värld eller i det etablerade Mediesveriges. Han tror fortfarande att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki fälldes för att rädda amerikanska liv.

Radio Free Europe/Radio Liberty som finansieras av den amerikanska staten uppger i en undersökning från i år att två av tre ryssar beklagar Sovjetunionens sammanbrott.

75 procent av alla ryssar håller helt eller i huvudsak med om att Sovjetunionen var den bästa epoken i Rysslands historia. Det är ett förfärande nederlag för tron på demokrati men också för de amerikanska bidragen till regimförändringen som tog Boris Jeltsin till makten. Reinfeldt är i sin nostalgi för det amerikanska imperiet lika vilse som de som svärmar för det sovjetiska. Pax Americana betyder krig och medan du läser detta faller bomber över Jemen, Syrien, Afghanistan, Irak, Libyen och förmodligen över Gaza, södra Libanon, Pakistan, Somalia och andra länder i Afrika. Det betyder sanktioner mot just nu Kina, Iran, Ryssland, Venezuela, Jemen, Nordkorea, Nicaragua och Syrien och sanktionerna drabbar i första hand befolkningen i dessa länder och inte deras regimer.

Reinfeldt inser inte att de som kom före Trump banade väg för honom med sina lögner för att starta krig.

Är Donald Trump en lämplig fiende att enas mot? Reinfeldt inser inte att de som kom före Trump banade väg för honom med sina lögner för att starta krig som ännu pågår, och för att de aldrig riktigt tog tag i frågan om rasismen varken på hemmaplan eller som en komponent i krigen mot Filippinerna, Japan, Korea, Vietnam och framåt.

Fredrik Reinfeldt vill inbilla läsaren att USA står för en internationell rättsordning som försvarar lagligheten i världen. Men USA har aldrig erkänt den Internationella domstolen ICC och även erkännandet av ICJ har många begränsningar. Dagen innan boken Ödesvalet släpps, lägger Trumpadministrationen sanktioner mot den åklagare som utreder amerikanska krigsbrott i Afghanistan.

”Kärnan i det löfte som Pax Americana byggde sin världsordning kring var att stå upp för demokrati och frihet.” skriver Reinfeldt helt fräckt. Men USA har under hela efterkrigstiden påverkat val i andra länder, intervenerat i andra länder, underminerat demokratier (Guatemala, Iran, Chile, Bolivia och otaliga andra) och stött diktaturer som Saudiarabien, Egypten, Indonesien, Pakistan, Marocko och många andra.

Rudyard Kipling noterade medan han bodde i USA att många amerikaner tror att de är guds goda exempel på en exemplarisk mänsklighet i en brutal omvärld. Han skrev Den vite mannens börda (1899) där han uppmanade till det rasistiska kriget mot Filippinerna (1899-1902). Samma patriotiska tankar om den egna förträffligheten förde Donald Trump till Vita huset 2017. Men Trump är också ett symptom och både han och Joe Biden är delar av det träsk i Washington av pengarnas inflytande i politiken, som visat att mycket sedan länge har varit ruttet i den amerikanska staten. Reinfeldt försöker övertala sig själv och andra att det är Trump som är upphovet till det onda.

Fredrik Reinfeldt har berättat att han brukade dansa till Ebba Gröns version av “Staten och kapitalet”. Texten kan sjungas nykter eller på fyllan av såväl moderater som socialdemokrater och vänsterpartister medan Staten och Kapitalet skenar vidare mot Brasilien (JAS) eller USA (köpet av det sannolikt föråldrade Patriotsystemet). Raderna av Lars Forssell från 1968 klingar ännu sanna: ”Känner Du landet där kanonen blommar? Känner Du landet där patronen blommar? Känner Du landet? Känner Du det landet? Det heter Sverige”.

När Fredrik Reinfeldt 2014 uppmanade den svenska befolkningen att öppna sina hjärtan mot flyktingar, förklarade han aldrig att samma Pax Americana, som han i boken sätter sin lit till, orsakat och orsakar omfattande flyktingströmmar och krigsskadade soldater såväl som civila. Under George W Bush och hans åtta år som president lät denne skicka iväg 70 000 bombuppdrag över fem länder. Barack Obama och Joe Biden sände iväg 100 000 bombuppdrag över sju länder. Trump har under sin första period hittills överträffat både Bush och Obama. Reinfeldt ställer aldrig frågan vem av Trump eller Biden som är den pålitligaste leverantören av fortsatta krig.

Karl Rove var en nära medarbetare till George W Bush och han spelade en ledande roll i förberedelserna för Irakkriget. Han var ansvarig för en informationskampanj mot allmänheten. Kampanjen var baserad på påhittade bevis, som jag nyligen skrev om i Opulens. Så sent som 2015 försvarade Rove sina och Bushregimens lögner när det gällde Irak.

När Julian Assange befann sig i Sverige sommaren 2010, var Karl Rove rådgivare till Fredrik Reinfeldt. Barack Obama hade tillträtt som president i början av år 2009. Utländska tidningar som brittiska Telegraph och amerikanska Huffington Post skrev om hur Obamaadministrationen försökte, förmodligen med Karl Rove som mellanhand, påverka den juridiska processen mot Julian Assange i Sverige genom att vända sig till regeringen Reinfeldt, utan att den svenska riksdagen behövde känna till saken.

Fredrik Reinfeldt har även språkligt en mycket fattig och begränsad syn på världen.

Obamaadministrationen var mycket aggressiv i sin förföljelse av många journalister men under år 2013 kom man fram till att det inte var möjligt att ställa Julian Assange och Wikileaks inför rätta utan att bryta mot den pressfrihet som garanteras i Första tillägget till konstitutionen. Donald Trump ändrade på detta och har begärt Assange utlämnad till USA där han riskerar en fängelsedom på 175 år. Rättegången i London om utlämningen av Julian Assange fortsätter på måndag den 7 september. När intressen i krigsindustrin står på spel väger journalister som avslöjat tortyr och krigsbrott lätt.

Några avslutande ord om språket i boken. Fredrik Reinfeldt har även språkligt en mycket fattig och begränsad syn på världen. Han kan agera som politiker, utfrågare i TV av politiker med samma syn på USA som han själv, föreläsare med höga arvoden, företagare och författare, därför att det sammanhang och medielandskap han uppträder i har samma begränsningar. Hela boken är en provkarta på eufemismer med förskönande, förmildrande eller beslöjande omskrivningar för saker som han anser oangenäma, anstötliga eller tabu. Särskilt magstarka är hans beskrivningar av familjen Bush och av Joe Biden.

Vid sidan av sin oförsonliga kritik av totalitära ideologier skrev George Orwell också utförligt om litteratur och om språket. Här några av hans råd: Använd aldrig en metafor eller en liknelse som du är van att se i tryck. Använd aldrig ett långt ord om det finns ett kort som uttrycker samma sak. Ta bort alla ord ur texten som kan tas bort. Använd aldrig en passiv form om du kan använda en aktiv. Använd aldrig utländska fraser eller vetenskaplig jargong om det finns bra inhemska uttryck. Bryt mot ovanstående regler hellre än att skriva något som är direkt omänskligt. Fredrik Reinfeldts nästa bok kommer att bli mycket bättre om han följer George Orwell i spåren.

The post Pax Americana betyder krig first appeared on Opulens.

MUSIKAL. Hugh och Nancys många världar kräver mycket av publiken men tar man till sig föreställningen får man mycket i gengäld både vad gäller scenisk lust och fantasi, inte minst när det gäller de suveränt samspelta Vanna Rosenberg och Helen Sjöholm, skriver Lena S Karlsson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hugh och Nancys många världar av Lars Rudolfsson
(Fritt efter en bok av Peter Byrne)
Musik: Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander.
Scenograf: John Engberg.
Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson.
Ljusdesign: Linus Fellbom
Medverkande: Inga-Lill Andersson, Svante Billinger/Ruben Granditsky, Emma Broomé, Peter Engman, Johan Holmberg, Magnus Roosmann, Vanna Rosenberg, Jennie Silfverhjelm, Helen Sjöholm, Pierre Wilkner
Musiker: Susanna Risberg, Niklas Barnö och Edvin Nahlin
Elverket, Dramaten, Stockholm

Lars Rudolfsson är en mångsidig teaterman/musiker av största dignitet, vars signum är att alltid komma med överraskningar, sceniskt och ibland förbluffande ämnen. Den nu aktuella musikalen Hugh och Nancys många världar som haft sin urpremiär på Dramaten Elverket är inget undantag, det är djärv satsning från början. Musikalen eller snarare sångspelet skapades i nära samverkan mellan Lars Rudolfsson och Mats Gustafsson samt Per Åke Holmlander.

Föreställningen baserar sig på vetenskapsjournalisten Peter Byrnes bok The many worlds of Hugh Everett III: multiple universes, mutual assured destruction, and the meltdown of a nuclear family från 2010. Verklighetens Hugh Everett III  (1930–1982) var en karismatisk person och omtvistad fysiker som 1957 föreslog ”en flervärldstolkning av kvantmekaniken” för att citera Wikipedia. Kvantfysik är inte mitt område, det ska villigt erkännas..

Hugh och Nancys många världar utspelar sig i USA under 1960- och 70-talen med kapprustning på agendan och vapenskrammel som bakgrund. Det kalla kriget är vid denna tid som mest frostigt, hela världen befinner sig i spänning inför det växande kärnvapenhotet, där många tongivande fysiker gett sina bidrag till den potentiella massförstörelsen.

På Elverkets stora scen möter vi familjen Everett i ett idylliskt amerikanskt hem skapat av John Engberg, en bur för burgen elegans. Tack vare en snillrik vridscenslösning fungerar konstruktionen både som exteriör och interiör, en scenbild som får mig att tänka på en annan tids kreativa scenografer som Akke Nordwall eller Sören Brunes.

Här möter vi först den perfekta hustrun Nancy som hela tiden ska finnas i familjens fokus, men som inte får cred för det. Vid Everetts sida finns då den till att börja med undertryckta hustrun Nancy, vars funktion är att hålla hemmet samman i en tid som andas ungdomsrevolt och familjer under uppbrott, sexliberalism och ändrad syn på bland annat hallucinogena droger.

Ett mirakel inträffar när Nancy får till sällskap en kopia av det slag som skulle kunna verifiera makens teori om multitipla universa. En annan världs Nancy träder fram ur ingenstans. Den nya Nancy spelas med stor bravur av Vanna Rosenberg, som röstmässigt fint matchar Helen Sjöholms lyriska och varma mezzosopran i sångpartierna. Hos sin dubbelgångare finner Nancy en bundsförvant och någon att tala med, när tonårsbarnen revolterar och maken lever ut sina aggressioner mot hustrun.

Enligt Hughes finns ett antal parallella universa, där vi existerar samtidigt, vilket kan erinra om Swedenborgs extra världar befolkade av andar. Everetts stora teoribygge fick inte genomslag bland tongivande fysiker under hans livstid. Istället kom han att arbeta som försvarskonstruktör och konsult inom det militära och han avled på grund av sin osunda livsstil. Han bröts ner av alkohol, alltför många cigarretter och övervikt.

Här finns en rad betydande skådespelare, inte minst ska Magnus Roosmann ha en eloge för sin tolkning av den buttre och passivt aggressive Hugh, som med sin karisma trollbinder sin omgivning. Emma Broomé visar även hon på sitt breda register som den tonårsstrulande dottern. Hon är en ung skådespelare på stark frammarsch.

Hugh och Nancys många världar kräver mycket av publiken men tar man till sig föreställningen får man mycket i gengäld både vad gäller scenisk lust och fantasi. Inte minst när det gäller de suveränt samspelta Vanna Rosenberg och Helen Sjöholm. Det är en föreställning som värmer i den vårvintersnåla kvällen.

The post Samspelt och fantasieggande first appeared on Opulens.

MOTVALLS. Trots att det förflutit över trettio år sedan legendaren Barbro Alving avled, är hon en utmaning och en provokation också för vår tid. Lena S. Karlsson har sett föreställningen om hennes liv på Stadsteatern i Stockholm.

Bang
Manus: Magnus Lindman efter Barbro Alving
Regi: Frida Röhl
Medverkande: Anna Takanen
Scenografi och kostym: Charlotta Nylund
Musik: Amina Hocine
Kulturhuset Stadsteatern

Barbro Alving var mera känd som Bang eller “Käringen mot strömmen”. I egenskap av den senare skrev hon under åtskilliga år drabbande kåserier med karakteristisk udd mot maktens arrogans och vardaglig förstockelse. Utåt sett gjorde Bang en lysande karriär i en massmedial värld helt dominerad av män, men priset var stundtals högt.

Bang ville vara i händelsernas mitt, alltid i hetluften. Hennes utrikesrapportering inleddes med initierade och livfulla reportage från Berlinolympiaden 1936. Samma höst bevakade hon spanska inbördeskriget och några år senare finska vinterkriget. Hon skulle följa världshändelserna via Asien och USA fram till Vietnamkriget, oroligheter i Mellersta Östern och förtrycket i juntans Grekland. Hon var oavlåtligt verksam på världens politiska arenor och i krigshärdarna, till synes utan att rädas konsekvenserna eller frukta för sitt liv. Konfrontationen med krigens offer satte djupa spår, aldrig skulle hon glömma raden av barnlik som hon konfronterades med i Spanien.

När nu Stadsteatern tar sig an Bang är det välfunnet nog i ett atombombssäkert skyddsrum, benämnt K2, en undangömd repetitionslokal och en dansarena två våningar under jord. Under halvannan timme gestaltar Anna Takanen Barbro Alvings liv från de sena barndomsårens lust till journalistyrket fram till regliösa grubblerier som ledde till att hon omvände sig till katolicismen, vägledd av Gunnel Vallquist, en mångårig vän.

Dramatikern och dramaturgen Magnus Lindman har byggt sitt manus på Barbro Alvings egna alster i form av sparade manuskript, radioprogram och böcker. Texttroheten gör att man faktiskt uppfattar hennes eget mycket speciella idiom, något som Anna Takanen förvaltar väl, hon är stundtals ganska porträttlik, inte minst på grund av kroppslikhet och hållning. I Anna Takanens tolkning avslöjas den i hemlighet gråtande Bang vid sidan av den tuffa reportern i trenchcoat och basker, den frigjorda avantgardisten och den hårdkokta debattören.

Inte minst manifesteras slitningarna mellan olika roller, modern och älskarinnan kontra den oavlåtligt kringflackande reportern som kunde vara borta i år, allra helst vid olika fronter eller storpolitiska konflikter. Tempot sliter, det utsatta livet utkräver sin tribut och resulterar i alltför många spritdränkta timmar, påföljande ångest och otaliga cigarretter.

Som journalist och medial personlighet uppträder Barbro Alving utåt sett med auktoritet, men bakom masken döljer sig tvivel på den egna förmågan, en ständig prestationsångest och kampen mot vad hon kallar uppskjutardjävulen. Hon arbetar febrilt med ständig snudd på missad deadline, texterna skrivs om och om igen i otaliga versioner medan grafikerna väntar på text. Privat tar hon på sig den stora utmaningen att vara ensamstående mor, då hon föder dottern Ruffa 1938, vilket resulterar i begreppet ”Bangbarn”. Ungefär samtidigt träffar hon den livslånga kärleken ”Loyse” Sjöcrona och bildar ett hem med Ruffa i centrum – sannolikt en av de första uttalade regnbågsfamiljerna.

Den som har kunskap om Barbro Alvings samtid och de mera framträdande aktörerna har möjligen mera utbyte av det komplicerade porträtt som Anna Takanen gestaltar, men här finns också en Bang för alla. Dominerande publicister skymtar förbi, inte minst Herbert Tingsten vars uttalade propaganda för en svensk atombomb får Barbro Alving att lämna sin älskade tidning Dagens nyheter efter 25 år för att i stället låta sig engageras av den betydligt tamare Vecko-Journalen och rundradion.

I det kalla krigets spår misstänkliggjordes radikalpacifisterna och skälldes för att vara kryptokommunister, en fullkomligt barock anklagelse i Bangs fall. En annan följd är en månad på Långholmen sedan hon vägrat delta i en civilförsvarsövning. Dit forslas hon enbart i sällskap med sin skrivmaskin.

I Frida Röhls regi blir Bang ett oförglömligt porträtt av en vår tids stora mediapersonligheter, vars ord har giltighet och berör oss på djupet än i dag.

The post Livet mot strömmen first appeared on Opulens.