UKRAINAKRIGET. ”Detta blir en stresstest för old school-vänstern. Ska man nu plötsligt gilla USA för att det går ryska ärenden?” Det undrar Lars Thulin i veckans krönika.

Jag besökte ett seminarium där radiojournalisten och fotbollsälskaren Gunnar Bohlin deltog. Han sade att det var lättare att byta nationalitet än favoritlag i fotboll. Att bli medborgare i Tyskland eller annat europeiskt land trodde han sig kunna klara. Att byta AIK mot Djurgården – fullständigt otänkbart.

Den politiska världsbilden

Förhållandet gäller fler saker än fotbollslag. Det rör också våra politiska preferenser och därmed vår världsbild. Den vi har skapat efter våra tonår är tryggt cementerad. Att därefter gå från höger till vänster eller vice versa är relativt ovanligt. Sedan kan ställningstagande och preferenser inom det egna blocket ändras. Men knappast att man helt byter sida.

Reaktioner på Ukrainakriget

Det visade sig vid Rysslands invasion av Ukraina. Den vände upp och ned på världen. Våndan inom delar av vänstern var uppenbar redan innan kriget bröt ut och har puttrat på sedan dess.

Kända krönikörer, tyckare och politiker som levt i övertygelsen att väst i allmänhet, och USA i synnerhet, är roten till allt ont i världen fick det jobbigt när den andra sidan (sedan kalla krigets tid) gjorde något dåligt.

Det handlar ofta om äldre personer som fostrats i vänsterrörelser benämnda med märkliga bokstavskombinationer och som trodde sig ha enkla lösningar på världens problem. De som inte accepterade att 1968-eran tog slut. Inte tagit in att kriget i Vietnam hör till historien. Men helt glömt vad som hände i Tjeckoslovakien 1968 och Ungern 1956. De vill hålla fast vid sin trygga världsbild, oavsett hur världen förändras.

Gryningen den 24 februari 2022 måste varit en mardröm för dessa människor. Det var då ryska stridsvagnar och attackhelikoptrar dånade in i det självständiga Ukraina. Rysslands syfte var att utplåna nationen som ett eget land med en egen kultur och göra det till en del av Ryssland. Åtgärden var i grunden defensiv. Målet var att hindra den ryska befolkningen från att se på Ukraina som en förebild värd att följa. Att det fanns en annan och bättre väg än den som despoten, diktatorn och envåldshärskaren Vladimir Putin valt för sitt eget folk och land.

Old school-vänstern –  några exempel

Hur tolkade den gamla vänstern problemet? Låt oss ta några exempel.

Jan Guillous första kommentar till angreppet på Ukraina var det jobbiga med att Natovänner i Sverige nu skulle få vatten på sin kvarn. (Aktuell text under huvudartikeln). Inte att det största internationella krigsbrottet i Europa sedan andra världskriget genomfördes i full skala. Eller att den säkerhetspolitiska ordningen i Europa ställts på ända och vad detta innebar för Sverige.

DN:s Johan Croneman raljerade en månad före invasionen över dem som varnade för krig och ville rusta Sverige. I stället måste vi förstå att ett stackars Ryssland var hotat av stygga Nato. Kreml var minsann inte för expansion, kriget i Georgien och ockupationen av Krim tycktes gått tv-krönikören förbi. Men senare i artikeln kommer han så ihåg detta och går med på att detta ändå inte var helt okej av ryssarna. Sedan kom den klassiska whataboutismen: USA har minsann också gjort dumma saker, så det så. Underförstått att Rysslands agerande därför inte är så mycket att snacka om.

Schymans inspel om Ukrainakriget

Förra vänsterledaren Gudrun Schyman gav sig tidigt in i debatten. Hon talade sig varm för förhandlingar och ansåg att eftergifter från Ukraina var väsentliga. Men medgav storsint att även Ryssland måste kompromissa. Frågan om vad Ukraina skulle ge efter på besvarade hon inte. Med tanke på Schymans engagemang för kvinnor är det lätt att dra en parallell. Det är som om ett våldtäktsoffer under pågående övergrepp ska komma överens med förövaren om vilka delar av hennes kropp som det ändå är okej att förgripa sig på.

Greiders resonemang

Göran Greider – välbehövlig, om än något grötmyndig debattör på vänsterkanten – chockades nog i sitt hjärta av Rysslands övergrepp. Han största oro för det nya säkerhetsläget tycktes dock vara att svenska militären var överlycklig för att det nu äntligen kunde bli krig på riktigt. Fast krigsmakten vågade inte säga det högt. Kanske borde Greider ha frågat militären i Ukraina om de var överlyckliga av samma anledning.

Dessutom gjorde han den märkliga analysen att förstärkt försvar inte var nödvändigt eftersom Ukraina ännu inte besegrats. Därmed är Ryssland inte farligt och vi behöver inte vara oroliga. Att den ryska bristen på framgång kunde bero på just ett starkt militärt försvar var en koppling som poeten Greider inte gjorde. För en sådan hade kanske rubbat hans världsbild.

Ekis Ekman gick för långt 

Kajsa Ekis Ekman, med fötterna långt in i vänstern, gick längre. I en text i ETC malde hon det ryska narrativet om nazism i Ukraina. Hon dömde ut en tidning i Kiev som västlig propaganda eftersom den fått några bidrag från bland annat Kanada. På annat håll hävdade hon att ryska statliga tevekanalen Russia Today dock bedrev högkvalitativ journalistik. Då fick hon sparken från ETC.

Uppgörelse om Ukrainakriget kan gynna Kreml

Nu tyder mycket på en uppgörelse om Ukraina som kan bli rena julafton för Kreml. Detta eftersom ledaren för världens största militärmakt, Donald Trump, helt går i bästa kompisen Vladimir Putins ledband.

Detta blir en stresstest för en del av vänstern. Ska man nu plötsligt gilla USA för att det går ryska ärenden? För vid sidan av kriget i Ukraina anser det Trumpstyrda USA att Europa får klara sig själva. Då får Ryssland nya chanser till vad de kallar militära specialoperationer. Är detta möjligtvis 68-vänsterns önskedröm – att ha två supermakter på sin sida?

The post Ukrainakriget – ett stresstest för old school-vänstern first appeared on Opulens.

ESSÄER. Det är befriande med en samling texter som tar sig tid att grotta ner sig i feministisk teori utan att känna behov av att sätta ner fötterna stadigt på ena eller andra sidan i dagsaktuella debatter, anser Anna Remmets.

Vad är en kvinna? Språk, materialitet, situation
av Evelina Johansson Wilén och Johanna Sjöstedt (red.)
Daidalos

Vad man än i övrigt tycker om Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens (och det finns mycket att tycka) har hon åtminstone rätt i att det är begreppet kvinna, och inte man, som genom kulturhistorien varit öppet för diskussion, dissektion och omdefinition.

Att det varit så och fortsätter vara så beror givetvis på att det både har legat i den patriarkala maktens intresse att definiera den ”Andra” som just Annan och beskriva hennes tillkortakommanden, och senare i det feministiska motståndets intresse att dekonstruera denna bild och skapa ett politiskt subjekt.

Det är i dessa feministiska tänkares spår som texterna i den nya antologin Vad är en kvinna? vandrar. Bidragen, från bland andra Lena Gunnarsson, Maria Ramnehill, Sara Edenheim och Edda Manga, gör inga anspråk på entydiga svar på titelns fråga utan presenterar och resonerar kring olika modeller. Några feministiska tänkare som återkommer är Simone de Beauvoir (som känns rätt given i sammanhanget), Judith Butler och den något mindre kända landsmaninnan (för övrigt ett ord som ypperligt exemplifierar mannen som norm till och med i språket) till Beauvoir, Luce Irigaray. Ett extra välkommet inslag är Monique Wittig, ytterligare en fransk feminist, vars tankar presenteras av Edenheim i texten ”Kvinnor under uppbrott. Wittig, Butler och samtidens dialektik”.

Överlag är urvalet som synes alltså väldigt västerländskt och texterna pendlar mellan (vit) amerikansk queerfeminism representerad av Judith Butler och fransk feminism influerad av bland annat psykoanalys men också, som hos Wittig och Beauvoir, förankrad i situation och materiella villkor. När postkoloniala strömningar nämns så är det mest i förbifarten och ofta för att peka på någon otillräcklighet i de modellerna.

Men Vad är en kvinna? synliggör ett par viktiga konfliktlinjer: dels den mellan poststrukturalistiskt fokus på språket och en mer marxistisk förståelse av materiella villkor, och dels den mellan framhållande av individ och identitet å ena sidan och en mer relationell syn på individen å andra. Särskilt den sistnämnda diskussionen känns relevant att återaktualisera då det i det feministiska samtalet av idag, även det som förs långt till vänster, i det närmaste förutsätts en i grunden liberal förståelse av ”individ” och ”identitet” som autonoma storheter. Det till exempel Wittig, inte helt okontroversiellt, föreslår är att kategorin kvinna inte så mycket är en identitet som en relation i förhållande till kategorin man eftersom uppdelningen så som vi förstår den inte är något annat än organisering av underkastelse och överordning precis som den mellan arbetare och kapitalägare.

Där Ekman i sin bok använder liknande resonemang som språngbräda till en ganska vulgär och alarmistisk dystopi där våldtäktsmän får fritt tillträde till kvinnofängelser som ett resultat av den ”nya” synen på kön, drar författarna till Vad är en kvinna? knappast några slutsatser alls om vad de filosofiska inriktningar de diskuterar skulle kunna leda till för olika grupper om de omsattes i politik. Med visst fog skulle man kanske kunna hävda att det finns något nästan ohederligt i detta eftersom (vilket alla marginaliserade grupper vet) alltid finns en växelverkan mellan filosofiska tankar om kön och ”ras” och konkret politiskt våld. Men det är inte denna boks ärende, och mest är det befriande med en samling texter som tar sig tid att grotta ner sig i feministisk teori utan att känna behov av att sätta ner fötterna stadigt på ena eller andra sidan i dagsaktuella debatter.

The post Befriande texter om feministisk teori first appeared on Opulens.

ORÄTTVISA. “En naiv önskan är att feminister, en ideologisk gruppering som bättre än några borde förstå orättvisan i att särbehandla människor baserat på deras kön eller genus, skulle vara transpersoners bästa allierade. Tyvärr är så inte alltid fallet,” skriver Myra Åhbeck Öhrman.  Hon anser att debattörer som Kajsa Ekis Ekman bidrar till transfobi.[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Förra veckans mest hjärtevärmande nyhet från gamingsfären var att en streamer spelade Donkey Kong i 57 timmar i sträck för att samla in pengar till en organisation som jobbar för unga transpersoners rättigheter.

Tyvärr var insamlingen en reaktion på hur en annan offentlig person valde att använda sin egen plattform emot dem.

Den brittiska organisationen Mermaid hade nämligen attackerats av komikern Graham Lineham. Lineham kallade dem en organisation med en “extrem ideologisk agenda” och uppmanade sina följare att bombardera en av deras finansiärer, National Lottery, med mail om att avsluta sitt stöd.

Den kände youtubern  Hbomberguys (Harry Brewis) motreaktion var att försöka samla in pengar för att täcka upp den finansiering de potentiellt skulle förlora. Hans aktion blev viral, och stöttades av personer som Chelsea Manning, Neil Gaiman, Cher, John Romero och den nya kontroversiella (och av många älskade) kongresskvinnan Alexandria Ocasio-Cortez. Till slut landade insamlingen på över tre miljoner kronor.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Slutet gott, allting gott, kan tyckas. Men att aktionen behövdes bör påminna oss om att transpersoner är en av de grupper som först straffas i intoleranta samhällsklimat. Att vägra inrätta sig efter de givna könsrollerna är ett brott som bestraffas med misstänkliggöranden, hån och inte sällan våld från människor som av olika anledningar finner sagda roller viktiga att bevara.

En naiv önskan är att feminister, en ideologisk gruppering som bättre än några borde förstå orättvisan i att särbehandla människor baserat på deras kön eller genus, skulle vara transpersoners bästa allierade. Tyvärr är så inte alltid fallet.

Många feminister ser inga svårigheter i att förena ett engagemang för feminism med ett engagemang för transpersoners rättigheter. De ser transpersoner som utsatta för samma typ av förtryck som det de själva identifierat. Kanske till och med utsatta på ytterligare sätt och därför värda solidaritet.

Personer som skriver under på den intersektionella modellen — att kampen mot olika typer av förtryck mot grupper baserade på deras kön, etnicitet, klass eller sexualitet hänger ihop och måste samverka — är troligen bättre allierade.

Andra feminister ser annorlunda på det. I bästa fall stannar de vid ett inte nödvändigtvis orimligt problematiserande av att det kan vara svårt för kvinnor som utsatts för våld av män att till exempel ickebinära eller transkvinnor får tillgång till deras trygga utrymmen.

I sämsta fall skapar de ett konfliktområde där varje rättighet som tilldelas transpersoner blir ett fundamentalt hot mot kvinnor.

Det är milsvid skillnad mellan att säga att kvinnor kan må dåligt av att behöva dela ett skyddat boende med en person som fysiskt påminner dem om en man som skadat dem, och att utmåla transpersoner som onda manliga infiltratörer, perversa eller könsförrädare. Viktigast är att vi inte glömmer att även det förstnämnda blir en del av ett större spektra av fördomar, och används som slagträ av debattörer som hellre skulle hävda det sistnämnda.

När vissa feminister påstår att transkvinnor är ett hot, trots att statistiken säger annorlunda, bidrar de till transfobi.

När inflytelserika personer som Kajsa Ekis Ekman gång på gång skriver om manliga fångar som säger sig vilja byta kön och flyttas till kvinnofängelser, trots att de är en extremt liten del av den redan väldigt lilla demografiska grupp transpersoner utgör, bidrar hon till transfobi.

Dessa debattörer påminner starkt om de “invandringskritiker” som bara är intresserade av att demonisera alla människor som inte anses vara äkta svenskar, och gör diskussionen en otjänst genom att skapa ett tabu runt problem vi alla kunde haft möjlighet att sakligt diskutera tillsammans.

Alla artiklar av Myra Åhbeck Öhrman på Opulens »

The post Transrättigheter är mänskliga rättigheter first appeared on Opulens.