Lars Lerin har köpt konsthallen i Kabusa på Österlen och invigning sker nästa år. Jytte Holmqvist ser fram emot detta och tecknar här ett porträtt av såväl konstnären som det österlenska landskapet. 

Lars Lerin – en folkkär konstnär

Han har kallats för ”konstnären som målar med demenssjuka i tv”, som ”väljer vildhundar framför hieroglyfer, och tycker att tv-jobbet är ett skönt avbrott i målandet.”[1] Den mångsidige akvarellmålaren, författaren, och människan Lars Lerin (f. 1954) har en enorm kapacitet och är mannen som är okonventionellt tillgänglig och inkännande, och som blir allas vår guru genom sin öppna sårbarhet, som lett till en inre kraft och styrka.

Lerin sprider genom tv-rutan och ansikte mot ansikte en stark och positiv energi genom sin självklara men inte lättförvärvade säkerhet. Därmed har han vid 71 års ålder allt: han är reflekterande, eftertänksam och vältalig och hans svar när han på mjuk värmländska delar med sig av sina tankar kring en mängd olika frågor, i poddar, tv-program och i intervjuer, vittnar om ett stort inre lugn.

Med ”Genom kärleken till naturen återvann jag livet” som signaturmelodi och personlig påminnelse har Lars Lerin som en av Sveriges mest folkkära personligheter tagit Sverige med storm.

I sin konst tar han oss med på en såväl yttre som en inre resa som delvis speglar episoder i hans eget liv, och delger oss (mer eller mindre villigt[2]) som rollmodell härdad av den existentiella berg och dalbanan, sin livsberättelse där han lämnat kyla och ett inre utanförskap bakom sig och äntligen funnit ro och harmoni – i kropp och själ. Han visar på ett avväpnande sätt en väg framåt, från gungande hav till en trygg och säker hamn, och blir därmed en beaktansvärd förebild för oss alla.

Djupa insikter och självrannsakan

Lerins tuffa förflutna där droger och alkohol styrde hans vardag har blivit en lärdom som lett till djupa insikter. Efter det att han till slut definitivt klarade av att säga nej (den nära kontakten med mamman, vars död 2022 fick honom att känna att ”något i existensen blir skakat”[3], blev en räddning och förlösning), har han genom självrannsakan lärt sig omvärdera, begrunda och betrakta, och se till vad som är viktigt.

Han har nu tagit kommandot, har kontroll och visar genom att fortfarande kunna tala om det svåra inom ramen för offentliga forum (se dokumentären För dig naken[4]) på en styrka som är oss få förunnad.

Efter år av instabilitet där han testade gränser, erfor den sorg som vittnar om vidden på en stor kärlek, och svävade mellan liv och död[5], har Lerin nu hittat hem i trippel bemärkelse. Ett hem i Värmland i ett – sedan oktober 2010[6] – rymligt, ljust och öppet hus i Hammarö där hans skapande tar liv och kärleken till den brasilianske maken och livskamraten Manoel Marques Lerin (Junior) blir hans drivkraft: ett fysiskt hem, ett själsligt hem, och ett tvärkulturellt kärlekens hem.

Till ytan varandras motsatser är dessa långvariga makar desto mer symbiotiskt samspelta och har tillsammans funnit sin plats på jorden och en boning för själen. I det värmländska landskapet kan de andas fritt i harmoni och omtanke om varandra och deras fyra barn som växer upp i samklang med natur och djur (husets katter blir självklara komponenter i det konstnärliga sammanhanget[7]), och själslighet.

I detta sammanhang skapar Lars Lerin. Som han skapar! Så många liv i ett liv, så många intryck, så mycket inspiration och kreativitet. Driven och dynamisk, under sitt långa och varierade konstnärskap har han gått från klarhet till klarhet och har under årens lopp haft utställningar i Sverige, Finland, Frankrike, på Färöarna, i Island, Norge, Tyskland och USA [8].

Alltid med ett fokus på det impressionistiska; spontana ögonblick som dröjer sig kvar i minnet, kulturella företeelser och förankringar, arkitektoniska former och vinklar, och återkommande referenser till den ständigt skiftande naturen (tavlan ”Gryningsmorgon över vinterlandskap i Sunnemo” där den blodröda himmeln kontrasterar mot ett blåvitt snötäcke är enastående vacker) – där människan ofta blir del av en större kontext och omvärld.

Österlen väntar på Lars Lerin och Junior

Nu sätter makarna Lerin sikte mot sydliga breddgrader, Skåne och Österlen, där konstnären snart ska sätta sin prägel på och ett oförglömligt avtryck som ny ägare av Kabusas gamla stärkelsefabrik som sedan 5 år tillbaka drivits som konstgalleriet Kabusa Art Gallery.[9]

I mars 2026 invigs den nya konsthallen och pressen ges en chans att intervjua Lerin, informerar mig hans agent för Sandgrund[10]. Då tar det fart. Kabusas dörrar öppnas för Lerin och hans konstnärliga ljus strömmar in i ett stort galleri och komplex, som är högt i tak och med en öppen planlösning och som gjord för hans konst.

Det är något visst med Österlen och det är onekligen något visst med Lars Lerin

Detta kreativitetens och de tankeväckande utställningarnas kapell lockar människor från när och fjärran under vår och midsommar och konstrunda[11] och är omgivet av böljande kullar, ett stundom piskande och rytande, och ett stundom desto mer kav lugnt öppet hav, och en allsmäktigt skyddande himmel.

Österlen är ett konstverk i sig själv; en magisk plats på jorden dit människor vallfärdar för att fånga ljuset i tanke, ord och bild, och där UIf Lundell så träffande sammanfattat känslan av tillhörighet i sina bevingade ord från 1982 där han fastställer att det (liksom för Lerin) är nära havet som ”själen kan få ro.”[12]

Det är något visst med Österlen och det är onekligen något visst med Lars Lerin; en konstnär för vilken naturen betyder allt, och som genom naturen upptäcker livet. Han förklarar: ”Att dagligen återupptäcka naturen är nödvändigt, liksom andligt frigörande … Som nykter och drogfri känner jag mig som en självklar del av naturen, livet.”[13]

I andlighetens tecken väntar vi med andakt på vad detta österlenska paradis på jorden kommer att göra för Lars Lerins konst och på hur hans eget inre ljus kommer att möta ett lysande Österlen – där vi nyss tagit del av skymningslandet mellan ljus och mörker och betraktat vår existens under det tjugonde året av ”Österlen lyser”.[14]

[1] https://podcasts.nu/avsnitt/p4-extra-gasten/lars-lerin-det-ar-grymt-att-aldras-E33N-lUkh

[2] – Det dagliga bruset är tröttsamt. Alla människor som man möter. Det tar energi att träffa folk. Alla vill ha något av mig. Eller så vill de ge något, som jag kanske inte kan ta emot. Fast det är kanske för att jag är så populär … – Man vill ju inte vara elak, då är det bättre att låta bli att gå ut. Men jag får mycket tid ensam också. https://www.land.se/kultur/lars-lerin-genom-karleken-till-naturen-atervann-jag-livet

[3] https://www.nwt.se/2022/11/17/lars-lerin-sorjer-sin-mamma-nagot-i-existensen-blir-skakat-13f31/

[4] https://www.land.se/kultur/darfor-alskar-vi-lars-lerin

[5] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/lars-lerin-atervander-till-lofoten-efter-23-ar-det-var-liv-eller-dod

[6] https://www.nwt.se/2011/05/25/lerin-och-manuel-har-hittat-hem-pa-hammaro-30f2b/

[7] Om katters briljanta hjärnor kan läsas i boken ”Vid regnbågens slut finns en katt” – https://www.opulens.se/litteratur/tankeflodet-i-en-briljant-katthjarna/ Katten får även en prominent roll i Lerins bok Kattjakten (2022): https://www.opulens.se/litteratur/god-lasning-och-utsokta-akvareller/

[8] Se https://www.barnebys.se/blogg/lars-lerin

[9] https://www.ystadsallehanda.se/ystad/konstnaren-lars-lerin-koper-kabusa-art-gallery/

[10] https://www.visitvarmland.com/hammaro/en/culture-and-history/museum/sandgrund-lars-lerin/

[11] https://visitskane.com/sv/kultur-historia/konstrundan-i-skane-en-av-varldens-storsta-konstutstallningar

[12] https://www.youtube.com/watch?v=uuOUev9EgI8

[13] https://www.land.se/kultur/lars-lerin-genom-karleken-till-naturen-atervann-jag-livet

[14] https://osterlenlyser.se/

The post Lars Lerin – skapandets ljus first appeared on Opulens.

MINNESORD. Opulens medarbetare, litteraturvetaren och författaren, Ivo Holmqvist har gått bort vid 81 års ålder. Vi publicerar i dag hans dotter Jytte Holmqvists personliga minnesord över en remarkabel man, världsmedborgare och lärdomsbjässe.

Vår medarbetare Ivo Holmqvist gick bort sent på natten den 27 april. Ivos dotter Jytte Holmqvist hade redan tidigare informerat mig om hans försämrade hälsotillstånd, så dödsbudet kom inte som någon chock. Men det känns oerhört tungt att vi nu har mist honom.

Jag har under min tid som kulturredaktör på Opulens utvecklat en varm och fin vänskap med den alltid lika vänlige Ivo. Vi har haft otaliga och synnerligen givande dialoger under de år som passerat och han medverkade verkligen flitigt i vårt magasin. En sökning på hans namn i Opulens interna sökmotor ger hela 181 artikelträffar.

Just nu delar jag sorgen med Ivos närmaste och vet att saknaden kommer att vara enorm.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Vixit, dum vixit, laetus

Att leva som man lär, fullt ut och i nuet och vara tacksam för det man har –

Yesterday was history, tomorrow is a mystery, today is a gift – that’s why it’s called the present

Älskade Ivo, pappa, människa

Hur minns jag dig som nyss var här? Du levde i nuet, du levde i jakten på att lämna ett avtryck, du visste att du har en begränsad tid på jorden och sökte dig till parallella världar.

Du imponerade ändå redan på alla utan att behöva jaga; genom att bara vara du; en tyst och reflekterande människa och samtidigt motsatsen.

Du var jordnära och enkel men oerhört social, meddelsam och engagerad, och med ett skarpt och lysande intellekt; alltid öppen för kreativ och snabb dialog men med ett desto mer begränsat tålamod för banala resonemang. En man och liten pojke född i Lund av en mamma som var skärpt och snabb i tanken, som undervisade italienska och latin och vars make, din pappa Erik, var träslöjdslärare i Åkarp och Eslöv.

Du såg upp till honom som så hastigt gick bort när du var fem år (han blott 45). Din mor, Anna-Lisa Lindskog-Holmqvist, var strikt men mjuk, känslig och reserverad, och tydlig i sin uppfostran. Du ville bli kirurg men ditt kulturella driv och engagemang tog snart över och du blev lärare och forskare – tack och lov (fast du hade nog bemästrat även detta område; anatomi och kroppens alla mysterier fascinerade dig).

En Ivo som först var Lars-Erik Kristian och vars tvillingsyster dog vid födseln. Han som fann sin nya tvillingsjäl under Lundastudierna då han hittade den kvinna och följeslagerska som skulle dela en resa där de hann uppleva så mycket och utforska så många olika dimensioner tillsammans, under sina 54 år som gifta (Ingwor, den magiska, dog i cancer 2022).

Tillsammans hade ni en enorm vänkrets, ett liv levt med ett ”divided heart” och i ”homes away from home”.

Du var en man som blev känd och respekterad och vars intellektuella kapacitet och skarpsinne tog omvärlden med storm, men som även hade ett behov av att stänga av och blicka inåt. Som spelade Mozarts Requiem på högsta hjärtskärande volym[1] när mamma gick bort, en man med händerna för ögonen, till synes fördjupad i sin egen värld (eller var det för att hämta inspiration till delaktighet i aktuell konversation? Du hade redan svaren på det mesta) och med ett ytterst välsmort mentalt kuggverk.

En man som lät klassisk musik flöda in i rummet. Det var ett ackompanjemang för dina tankar som redan rörde sig på en annan sinnlig nivå. En man ständigt med en bok i handen – men det handlade inte om eskapism; det rörde sig om en mångbottnad verklighet.

Världsmedborgaren Ivo

Och samtidigt en mental och fysisk globetrotter av stora mått. En man som var lika hemma i det kosmopolitiska och mångkulturella, som i lokala miljöer och i mindre grupper, och som med Ingwor vid sin självklara sida ingick i ett samspelt radarpar som fann sitt eget språk. En man med egna tankar och funderingar som han genast var tvungen att få ner på pränt. En man medveten om tidens gång, en carpe diem-inställning till livet, och en kapacitet att tillsammans knyta kontakter med människor från när och fjärran.

Ivos värld

Skribent, lärare, lektor, emeritus professor; du levde i din egen värld men var ändå praktisk och dina hemsnickrade bokhyllor täckte väggar och blev en dubbel tapet; the wallpaper of all wallpapers. Du var en enigmatisk pappa som alltid höll kontakten och undrade och brydde sig om men inte alltid var lätt att ha att göra med. Jag i Melbourne, min syster Jenny i Newport, och du mjukare och mer existentiellt berörd och medveten ju äldre du blev.

I det på gränsen till farliga vet man att man lever och där öppnar sig världen.

Jag är stolt, och känner mig så privilegierad och lyckligt lottad av att ha haft just dig som pappa. Du blev min mentor som lever kvar inom mig och Jenny och oss alla. ”Jag har lärt mig så mycket av dig, pappa”, sa jag för knappt en vecka sedan – ”Ja det är klart”, svarade du direkt.

Du har bett mig skriva mina memoarer. Det ska jag göra men det blir nog snarare snabba kåserier och något mellan verklighet och fiktion med tanke på att vår verklighet med er liknade fantasi – en annan mer tilltalande verklighet där du och mamma Ingwor var och för alltid kommer att vara mina huvudpersoner och ”all-time favourites”.

Jag har lärt mig att förnimma andligheten genom mamma och att bli medveten om alla dimensioner genom er båda och jag har förstått att språnget in i det okända och att ta mina egna risker ibland är att föredra framför självklara säkerheter. I det på gränsen till farliga vet man att man lever och där öppnar sig världen. I mörkret[2] finns ljuset och i ofullkomligheten finns perfektion (”perfectly imperfect”).[3]

Ett liv levt till fullo

Pappa, du och jag och så många andra möttes på en intellektuell nivå (solidariska vänner, redaktörer, skribenter och litteraturvetare, medlemmar av Frank Heller-sällskapet, Ystads Teaterförening, The Auckland Goethe Society, och så många andra nu när jag kontaktar alla som berördes av dig.)

En pappa som hade ett självklart samförstånd med Jenny – nattliga samtal mellan Auckland sedan mellan Glemmingebro och Newport, R.I. En man full av ömhet och kärlek, en man som jag såg upp till och beundrade, en man som var en kulturell och litterär legendar och förebild. Att se dig försvinna bort och inte längre kunna göra din röst hörd i aktuella debatter gör fortfarande så ont.

Och ändå, tröst och förvissningen om att du levde livet till fullo; ett gränslöst liv i bokstavlig bemärkelse. Grännaskolan, Odense Universitet (SDU), Nordisk språk- och informationscentrum, Helsingfors, Europaskolan i Strängnäs, Universiteit Gent, Belgien, och flera gånger under årens lopp Aotearoa – ”Land of the Long White Cloud” – och University of Auckland där ni fyllde en såväl undervisnings – som en konsulär funktion. Och era sista 7 år på antipodiska breddgrader gästhärbärget ”Scandinavian Light”, som en sista länk mellan Nya Zeeland och Sverige innan Ystad kallade igen som en trygg hamn som alltid fanns där väntande på er.

Du i dina egna tankar men ändå alltid, liksom mamma fram till sitt för tidiga slut, existerade ni i parallella världar och vandrade på fjärran stränder. Ett mångfacetterat liv och den ständiga medvetenheten, och kanske tacksamheten, om att allt (tillfälligt) tar slut och att förändring är det enda som är konstant.

När livet passerar revy

Mot slutet berättade du för mig hur ditt liv passerade revy i en strid ström av minnesbilder – och du undrade vilken bok de kom från? (”Jag undrar om det jag ser och känner, flimrande bilder, stämmer överens med boken?”). Boken blev din verklighet och bilderna som psykedeliskt och panoramiskt skyndade förbi var ditt liv; en film i flashbacks och kanske även flashforwards. Och filmen är lika verklig som boken och detta är livet.

Vilket får mig att tänka på Clemens Altgårds fina och begrundande ord som stämmer överens med begreppet ”life review”[4], om att ”medvetandet, eller något i oss, själen (?) kopplas upp mot evigheten. Det vill säga att den som dör tas upp i evigheten (hur den nu är beskaffad). Dödens mysterium består på det viset.”

Ett filmsvep med mobilen

Pappa, morgonen till den långa dagen när du dog omgiven av Aroha spelade jag in en video i ditt varma skrivarhem på Österlen, och lät svepande mobilkameran filma varje rum: En Māori tapa, en målning av Piha Beach på Nya Zeeland som mamma älskade och som visar ett frodigt och varmt och ljust landskap där den kända stranden är kantad av röda lummiga Pohutukawa träd[5]. Kameran som landar på olika målningar (Helen Momotas surrealistiska bilder på egenartade varelser står ut[6]) och som ger inblick i ett stort och mustigt internationellt gemensamt liv i Sverige och utomlands. Två älskande och kärnfulla individer där mamma Ingwors devis var ”Take only memories, leave only footprints.”

Ivos sista inlägg i Opulens

Aktiv till sista andetaget, två dagar innan du tvingades ge upp kampen (”jag vet vad jag vill” förklarade du bestämt trots din orkeslöshet, förenad med ditt öde) yrkade du på, så fort jag anlände till ditt rum (på den palliativa vårdavdelningen på Ystads lasarett) att skriva ner dikterade rader om Dos Passos och Ystadbon och författaren Bunny Ragnerstam som nyligen dog vid 80 års ålder[7] – ungefär samtidigt som eldsjälen och humanisten påve Franciskus.[8] Dina minnesord om en man som även han berörde människor med sina ord, blev indirekt en inblick i ditt eget liv och vad som under en episod skulle lämna påtagliga avtryck och ge intellektuellt syre till din fortsatta existens.[9]

Liksom Bunny Ragnerstam som ”inte längre är bland oss: en skicklig översättare, en kunnig arbetarförfattare, och en oerhört vänlig människa de få gånger vi hade anledning att ha kontakt” var du också, pappa, vänlig och omtänksam och ihågkommen av så många vars kondoleanser nu strömmar in.

Ivo och Ystad

Ditt litterära arv och din bok om Boisen, Peter Boisen – Dansken som präglade Ystad (2020) sätter en guldkant på Ystad som kulturstad[10], och den nyss avtäckta statyn av José María Córdoba[11] är din gåva till staden (du önskade 2024 ”Gott Nytt År” till Ystads kommun i ett mejl där du skrev: ”Jag såg nyss Året med kungafamiljen och imponerades av prins Carl Philip, lika charmerande som sin äldre syster. Med tanke på att han har designutbildning – han har ju Sigvard Bernadotte att brås på – är han säkert intresserad också av arkitektur. Tänk om vi skulle kunna övertala honom att komma mer till Ystad och inviga den nya vackra och välliknande statyn av Peter Boisen, när det nu kan bli av på det nya året?”).

Saknaden 

Ivo, pappa, litterärvetenskaplig jätte, och världsmedborgare. Du var ett geni. Din sista bok blev samlingen Libri Resurrecti I-L – Femtio författare lästa på nytt (Skrivo 2024) där du genom Gunilla Alberténs redigerarexpertis gav nytt liv åt böcker som fallit i glömska men som förtjänade att återupplivas.

Du visade din kunnighet på så många områden. Så mycket människa i en människa. Vi behöver och saknar din kritiska röst som visar vägen framåt, in i logikens ljus och sanning.

Måtte vi alla finna inspiration i den dikt av Gunnar Ekelöf  som du åter berördes av på ålderns höst, där vi lär oss – i ett poetiskt nordiskt sken – ”om det enda som försonar, det enda praktiska, för alla lika”:

Eufori

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en

smörgås, pluntan och pipan.

Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra,

sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor

och glänser i flaska och glas.

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.

Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar

strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,

havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-

dunklet,

inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,

löven så stilla mot himlen … Och aspen som prasslar i

stiltjen:

Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:

Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.

Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,

känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,

känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,

känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga

som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,

ett med aspen som darrar och viskar,

ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och

lyssnar

till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,

något jag inte ville förråda ens om jag kunde.

Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Och lågan stiger … Det är som om blommorna trängde sig

närmre,

närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.

Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider

och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära

―――

sjunger om det enda som försonar,

det enda praktiska, för alla lika.”[12]

[1] https://www.youtube.com/watch?v=Zi8vJ_lMxQI

[2] https://www.youtube.com/watch?v=YD6fvzGIBfQ

[3] https://www.youtube.com/watch?v=1jzl0NlTmzY

[4] https://en.m.wikipedia.org/wiki/Life_review

[5] https://nzhistory.govt.nz/media/photo/pohutukawa-trees

[6] https://iheartnzblog.wordpress.com/2013/08/21/five-questions-with-helen-momota/

[7] https://www.opulens.se/noterat/noterat-bunny-ragnerstam-och-dos-passos/

[8] https://www.opulens.se/opinion/kronikor/pave-franciskus-karlekens-vapendragare/

och https://www.ystadsallehanda.se/2025-04-29/minnesord-bunny-ragnerstam/

[10] https://www.kultur.lu.se/article/ny-bok-fraan-centrum-foer-oeresundsstudier-peter-boisen-dansken-som-praeglade-ystad-av-ivo-holmqvist/

[11] https://www.ystadsallehanda.se/2025-02-04/stadsarkitekten-har-blivit-staty/

[12] https://www.ekelut.dk/poems/e_p5sv.html

The post Minnesord över Ivo Holmqvist first appeared on Opulens.