LYRIK. Lis Lovén läser Judith Kiros aktuella diktbok “Det röda är det gränslösa” och funderar över poetens intentioner. “Som jag ser det har Kiros skrivit in sig i ett postmodernt och gäckande samhällstillstånd,” skriver Lovén.

Det röda är det gränslösa
av Judith Kiros
Albert Bonniers förlag

Jag tänker mig att Judith Kiros skriver in sig i tid och rum, således in i kulturen. Hon börjar i medeltiden och man kan känna in kristendomens visioner genom Jesus. Det är som om hon, Kiros, vore en mystiker själv och jag tycker denna känsla är så kvinnligt religiös, i kött och blod, att jag inte vet om texten har en ironisk dimension eller helt enkelt är självupplevd. Jo, den, texten, känns i sin mystik så medeltida att det måste ligga djupa tankar bakom tänker jag. Boken heter ”Det röda är det gränslösa.” Och det är klart, kristusmystiken under medeltiden går genom kött och blod för att nå evigheten. Så desperat är viljan att gå inom för att gå bortom att kroppen som död och återuppståndelsen blir hela textens tema. Men vem ska återuppstå? Om det inte endast är de utvalda? Är det författaren som med medeltiden som källa letar efter effekter för att genomföra sitt konstnärliga projekt? Även när texten går från medeltid och tränger in i den postmoderna nutiden så lever ändå föreställningen om kött och blod. Och det gränslösa förstås.

Kanske ska jag nämna att Kiros tycks ha läst in sig i djupet på, en medeltida kvinnlig mystiker, Julian of Norwich. Denna kvinna utgör en bakgrund till Kiros bok. En djup ansats. Julian var den första kvinnliga, brittiska författaren som publicerades. Så vitt vi vet. Denna närläsning ger ju en djup bakgrund till Kiros eget sätt att läsa in mystik och djup uppenbarelse i kristendomens tecken-artade språk. Att medeltida författaren är en kvinna tror jag spelar roll för Kiros eget uppsåt. Hursomhelst ger detta en historisk ingång till Kiros anspråk.

Jag tror helt klart att de flesta konstnärer känner sig osäkra på om deras röst, deras egna känslor har bärkraft i kulturen. Så genomträngande är dessa känslor hos Kiros att man kan känna ett skarpt drag av detta Vill/vill inte…Att tillhöra och ändå inte. Och att återskapa sig själv. Man kan undra om det språkliga egentligen räcker till. För i språket manifesteras ett slags köttslighet.

Det är som om medeltiden, och med den Jesus som tematik, undflyr mig efter flera genomläsningar. Kvar finns en postmodern mystik med en diktens kropp som skriver in sig i ett slags köttslig annorlundahet. Så mycket postmodernitet framträder att blinkningen mot tid och rum vad gäller medeltiden står fram – kanske – som den ironi det troligen är fråga om, trots allt. Har författaren månne med denna blinkning lurat in mig i kristusmystik och medeltid? Men kanske är det inte Kiros avsikt att låta Kristi död bli till diktens eget förfall, men ändå! Och i detta sönderfall spretar orden åt olika håll som om de saknar ett socialt, samhälleligt fäste.  

I nutiden har dessa dikter, eller diktjaget, ingen socialt enhetlig kostymering, här måste man leta djupt efter en persona. Kanske gör detta att dikterna i sig tvingas bli avancerade, i sökandet efter en kropp, ett kött, ett kvinnligt blod – det röda – att skriva med. Och utan enhetlig kostymering blir dikterna utsatta för någons blick, den berömda ”blicken” tänker jag. Fast blicken, det tror jag nog, måste leta länge och väl efter något som håller ihop dikterna. Nutiden? Som jag ser det har Kiros skrivit in sig i ett postmodernt och gäckande samhällstillstånd.

The post Avancerad och gäckande lyrik first appeared on Opulens.