FYRTIOTAL. Den tyska modernistiska romanen under weimartiden är ofta en rätt macho och manlig historia om stukade antihjältar. Det är som om denna tid med sin framryckande sjaskiga bullrande modernitet och urbanitet är som gjord för den manliga flanörblicken som stannar vid allt och intet. Alfred Döblins stukade antihjälte Franz Biberkopf dras längre och längre in i “gatans mystik”.

Med detta i bakhuvudet framstår Hans Falladas “Ensam i Berlin” som så mycket mer traditionell och hantverksmässig. Sagt i positiv bemärkelse. Nu är det fyrtiotal och den jordmån till nazismen som den typiska trettiotalsboken ofta skildrade har nu gett rutten skörd. Fallada skriver om det intima och gömda i hyreskasernerna. Inte så mycket rökiga kabaréer här. Och han skildrar framför allt kvinnor som segar på och håller på sin rätt. Det är som han excellerar när han skildrar hemmafruar och frånskilda, personteckningen är
aldrig dålig i denna tegelsten men i jämförelse blir männen något schablonmässiga.

Kvinnorna blir det sega gräset och basen i den egna tyska motståndsrörelsen, den fanns ju också och inte bara i de ockuperade länderna. Kanske kan vi kalla det en slags “Julia Caesar-feminism” där det baske mig inte får gå till hur som helst. Kvinnor som krävde sin rätt och satte ner foten.

Jesper Nordström

The post Noterat: Lästips den 8 mars first appeared on Opulens.