MYTOMSPUNNEN. Bläckfisken har i kulturen fått ett oförtjänt dåligt rykte och beskrivs i stereotypa bilder som något främmande, ondskefullt och skrämmande. Mathias Jansson ger exempel på detta men berättar också, med avstamp i en aktuell bok, om verkligheten bortom myterna.

Bläckfisken beskrivs ibland som det närmaste vi kan komma en intelligent utomjording. I boken Djupsinne: Hur bläckfisken började tänka (Natur & Kultur, 2020) är det den slutsatsen som filosofen Peter Goodfrey-Smith drar när han reder ut bläckfiskens evolutionära utveckling. Våra vägar skildes för runt 600 miljoner år sedan, då bläckfisken tog en alldeles egen väg genom evolutionsträdets förgreningar och utvecklades till ett djur med stor hjärna och ett komplext beteende. Så evolutionen skapade enligt Goodfrey-Smith på så sätt psyket två gånger och ett möte med en bläckfisk är därför ”det närmaste vi kan komma ett möte med en intelligent utomjording”.

De senare åren har allt fler upptäckt att bläckfisken är en intelligent varelse. Då är det inte bara den tyska bläckfisken Paul, som blev världsberömd under fotbolls-VM 2010 när han förutspådde rätt vinnare i Tysklands matcher, eller bläckfisken Inky från Nya Zeeland som 2016 på ett sofistikerat sätt rymde tillbaka till havet från sitt akvarium, som ligger till grund för mitt påstående. När det gäller Inky så kan man inte låta bli att notera att hans rymning är misstänkt lik den som bläckfisken Hank i Pixars film Hitta Doris (2016) utför. Kanske gjorde man misstaget att låta bläckfisken se filmen och inspireras till rymningen?

Bläckfisken har också en fascinerande anatomi. Den har 8 eller 10 tentakler, blått blod, tre hjärtan, och ett stort antal nervceller fördelade mellan hjärnan och tentaklerna, så på sätt och vis kan man säga att bläckfisken har en ”hjärna” i varje tentakel. I historien och kulturen är det dock inte bläckfiskens intelligens som man tagit fasta på. Förutom att friteras och serveras som maträtten kalamári i Grekland, så skildras bläckfisken främst som ett mystiskt monster från havsdjupen eller så används den som en symbol för världsherravälde och ondska.

När Olaus Magnus skapar sin sjökarta 1539 så är det inte bara en detaljerad karta över den nordiska kusten utan också ett skrämmande bestiarium över de fruktansvärda monster som sjömännen riskerar att möta ute på det öppna havet med jättestora sjöormar, hornförsedda valar och jättekrabbor. Redan i den isländska sagan talas det om den fruktade Kraken, som vi idag känner igen från populärkulturen till exempel i filmer som Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest (2006). När Kraken omnämns i äldre nordisk litteratur, som i de isländska sagorna från 1200-talet, beskrivs Kraken bara generellt som ett stort sjömonster. Det verkar som om det är under 1800-talet, då man börjar hitta och dokumentera exemplar av stora bläckfiskar som Kraken blir synonym med en jättebläckfisk som slukar skepp och besättningar.

I Jules Vernes roman En världsomsegling under havet (1870) anfalls ubåten Nautilus av en jättebläckfisk och i Herman Melvilles roman Moby Dick (1851) stöter valfångarna på en jättebläckfisk som de refererar till som Kraken. Den här typen av äventyrsromaner skapade en stereotyp bild om den monströsa och farliga bläckfisken. En bild som sedan har cementerats i populärkulturen. En hel del skuld får man nog lägga på H P Lovecraft som i början av 1900-talet skapar Cthulhu-mytologin. Cthulhu tillhör de Great Old Ones och är ett monster som beskrivs som en blandning av bläckfisk och drake med människoliknande drag som ligger och sover i Stilla havet i den sjunkna staden R’lyeh. Lovecrafts inverkan på populärkulturen går inte att underskatta och det har bidragit till att om man vill skildra ett fruktansvärt havsmonster så liknar det antingen en drake som Godzilla eller en jättebläckfisk som Kraken, eller som Cthulhu helst en kombination av dem två. Man kan konstatera att Lovecraft har påverkat allmänhetens bild av bläckfiskens karaktär, och då inte i en positiv bemärkelse.

I filmserien ”Pirates of the Caribbean” styr den onda kapten Davy Jones över skeppet Den flygande holländaren. Kaptenens ansikte har formen av en bläckfisk med tentaklerna som skägg. Davy Jones har också makt över den fruktade Kraken som han kan befalla att anfalla fiendeskepp. I filmen Aquaman (2018) träffar vi i havsdjupet på Karathen (eller Kraken om man vill) som är ett sjömonster bestående av en mix av krabba och bläckfisk. I filmen Clash of the Titans (2010) utropas den kända repliken ”Release the Kraken” när gudarna bestämmer sig för att släppa loss det fruktansvärda monstret och straffa människorna. Kraken är här en Chthuluvariant, en blandning av drake och bläckfisk som bor på havsbotten, men som reser sig till ytan för att förstöra en stad. Det är därför ganska naturligt att när man idag tänker på jättebläckfiskar så är det inte i första hand på intelligenta och fredliga varelser man tänker på, utan på monster.

Det är inte bara det att bläckfiskar beskrivs som monster, de används också som en symbol för ondska. Repliken ”Release the Kraken” användes av Trump-administrationen för att underblåsa ryktena om valfusk i presidentvalet 2020. Hashtaggen #ReleaseTheKraken spred sig sedan snabbt och användes av Trumps anhängare på sociala medier för att sprida olika konspirationsteorier om valfusk.

Under 1900-talets användes bläckfisken som en symbol för ondska, maktövertagande och världskonspirationer. Nazisterna beskrev judarna som en stor bläckfisk vars tentakler sträckte sig över världen i syfte att ta över den. På olika propagandakartor kan man se hur Sovjetunionen, Tyskland, Japan och andra stater beskrivs som en bläckfisk vars tentakler invaderar och hotar andra länders frihet.

Bläckfisken som en symbol för en världsomfattande ond organisation hittar man också i fiktionens värld som i James Bond och i Marvel-filmerna. I James Bond möter vi terroristorganisationen SPECTRE som har en bläckfisk som symbol och i Marvels universum finns HYDRA, som är en liknade brottsorganisation. Även om en hydra mytologiskt är en varelse med många huvuden så använder HYDRA en bläckfisk som symbol. Det finns en dubbelondska i namnet och logotypen. Om man eliminerar en hydramedlem så tar snart två nya dess plats, men organisationen når dessutom överallt med sina tentakler.

Men om vi lämnar fiktionen ett tag och tittar på fakta om jättebläckfisken så har dess liv länge varit ett mysterium för forskarna. De lever i djuphavet och är skygga varelser. Länge var kunskapen om jättebläckfiskarna begränsad till upphittade delar (som tentakler) som spolats upp på stranden eller som återfanns i magen på valar. För även om de är stora så utgör de ingen fara för människor, utan är istället själva offer för kaskelotvalar som kan dyka ner till 1000 meters djup för att jaga bläckfiskarna. Det var först 2004 som japanska forskare lyckades filma jättebläckfisken i sin naturliga miljö och några år senare fångades man en hel jättebläckfisk. Det är fortfarande mycket vi inte vet om bläckfiskarna, men några monster är de inte, utan precis som de flesta varelser på jorden så har de mer att frukta från människorna än vad vi har från dem. En sak är dock säkert och det är att bläckfisken i kulturen har fått ett oförtjänt dåligt rykte och beskrivs i stereotypa bilder som något främmande, ondskefullt och skrämmande. Om det är så vi tänker bemöta intelligenta utomjordingar den dagen de kommer på besök till vår planet, så lär vi få en hel del problem.

The post Bläckfisken – en utomjording i kulturen first appeared on Opulens.

MYSTIK. Det är något mystiskt och främmande med svampar, skriver Mathias Jansson och funderar över svamparnas roll i kulturen och för livet på vår planet.

När den världsberömda tyske mineralogen Otto Lidenbrock tillsammans med sin brorson Axel lyckas nå jordens medelpunkt upptäcker de en skog av svampar. Det rör sig om vita champinjoner som vuxit sig till en höjd av 10-15 meter. Champinjoner vill ha en sval, mörkt och fuktig plats för att börja växa, och kanske var det därför Jules Verne valde en exotisk skog av svampar i underjorden i romanen Till jordens medelpunkt.

I Jesper Nyströms bok Svamparnas planet (tidigare i år recenserad i Opulens av Nette Wermeld Enström) berättas att man hittat 15 miljarder ton med liv som man tidigare inte vetat om. Det är liv som finns i små sprickor i berggrunden. Här lever bakterier, svampar och andra mikroorganismer, så Jules Verne tänkte rätt när han föreställde sig att det skulle kunna finnas svampar djupt ner i jordens inre. Det är nu inte frågan om några jättechampinjoner utan mer frågan om små fickor med mycel, svampens finmaskiga nätverk som i vanliga fall växer under jorden. För det vi kallar svamp och som vi på hösten beger oss ut i skogen för att samla är ju bara en fruktkropp och en liten del av det stora nätverk som finns begravt under våra fötter. Att plocka en svamp är ungefär som att koppla ur en dator från internet, du har visserligen en dator med dig hem, men hela internet finns fortfarande kvar under marken.

Insikten att svampar kan leva djupt ner i berggrunden under ogästvänliga förhållanden har väckt idén att det på våra grannplaneter kanske finns liknande liv nere i berggrunden. Det är förstås inte lika spännande med mikroskopiska svampar som de storslagna livsformer som återfinns på den svampplanet dit Dr Robotnik, skurken i filmen Sonic the Hedgehog (2020) förpassas. Svampplaneten i filmen påminner snarare om Jules Vernes underjordiska svampskog eller jorden för 400 miljoner år sedan då det också fanns svampar som kunde bli 8 meter höga.

Även i ett annat populärt dataspel har svamparna en viktig roll. Dataspelshjälten Super Mario lever i svampriket där svamparten Goombas är hans fiender, med det finns andra svampar som ger honom olika egenskaper som förmågan att bli större eller mindre. Man undrar om Shigeru Miyamoto som skapade spelet hade läst Alice i Underlandet. -Den ena sidan vill få dig att växa och den andra sidan få dig att krympa förklarar larven. Andra sidan av vadå undrar Alice? Av svampen så klart svarar larven. Alice äter av svampen och hon upplever hur hennes storlek förändras.

Det har spekulerats om inspirationen till svampscenen i Alice i Underlandet kommer från svampen Amanita Muscaria som kan ge hallucinerande effekter. Fast att äta flugsvamp är inget som rekommenderas. Risken är stor att du får kramper och diarréer och att det går riktigt illa. Det är osäkert om vikingarna verkligen åt flugsvamp för att kunna gå bärsärkagång, men det finns belägg för att svampen använts som en ”magic mushroom” för att nå ett transtillstånd hos olika schamaner. Det ska också tilläggas att det i Super Mario också finns röd-vita svampar som ger Super Mario superkrafter.

Det är något mystiskt och främmande med svampar. Jesper Nyström berättar i sin bok många spännande saker om svamparnas historia och användningsområden. Svamp är inte bara något som används i matlagning, de är också en förutsättning för att vi ska kunna äta goda ostar (mögelost) baka bröd (jästsvampen), brygga öl (lagerjäst), och hur skulle våra liv se ut utan penicillinet? Svampar kan i framtiden kanske användas för sanera giftiga ämnen genom att de kan bryta ner radioaktivitet, asbest, bly och plast. Men som alltid i naturen så finns det en hårfin balans, ena dagen vän andra dagen fiende. Svampar kan också förstöra våra grödor, hus, matvaror och vår hälsa.

Det märkliga med svampar är att det som vi förknippar med svamp, det vill säga själva fruktkroppen, bara är en liten del av ett stort nätverk under jorden. Jesper Nyström inleder sin bok Svamparnas planet med att berätta om jordens största organism. Det rör sig om svampen Honungsskivlingen, där man hittat en svamp som är minst 2 400 år gammal och vars finmaskiga nätverk som är sex kilometer långt täcker en yta som motsvarar 1 200 fotbollsplaner. I kulturen kommer man tyvärr sällan längre än till den synliga fruktkroppen när man beskriver svampar i böcker, filmer och konst. Vilket är lite synd eftersom svampar, som så mycket annat i livet, är så mycket mer än det vi kan se på ytan.

The post Svamparnas kulturella nätverk first appeared on Opulens.