LIVESTREAM. Lena Torquato Lidén har tidigare skrivit om satsningen Jukebox på Folkteatern i Göteborg. Här kommer ytterligare en rapport från en ny föreställning som streamas.

Jukeboxen i Teams-rummet sätter igång och först måste jag gnugga mig i ögonen. Vad jag ser framför mig är en halvliggande skådespelerska med vad jag i första anblicken tror är ett vitt fejkskägg i ansiktet, iklädd morgonrock. Det är inte utan att man kan tro att man undrar om det kommer bli någon föreställning överhuvudtaget.

Men snart blir det åka av… Hon klickar igång en gammal BASF-bandspelare med en monolog som handlar om en skilsmässa, om den intensiva smärtan när du räknar timmarna efter att ha blivit lämnad. Under tiden som vi båda lyssnar på bandinspelningen med en vibrerande smärta rakar hon bort det som tydligen var rakskum ur ansiktet och plockar omkring lite i sin necessär som om hon gör sig redo för att gå och lägga sig eller motvilligt just har gått upp.

Texten har en karaktäristisk tidlös plågsamhet, i beskrivningarna av hur Strindberg känner angående den som övergett honom, närvaron eller ögonblick av vad som känns som telepatisk kontakt. Bandspelaren stängs av och hon fortsätter sin berättelse med tolkningar av rykten om hur hans älskade nu kommer att trolovas med någon annan och huruvida hon nu är havande med sin nya fästman.

Det är mycket, mycket bra och det gäller både manus och framförandet.

The post Här blir det åka av… first appeared on Opulens.

LIVESTREAM. Förra månaden skrev Lena Torquato Lidén om en streamad föreställning med Folkteatern i Göteborg. Här kommer ytterligare en recension av en ny digital teatervariant kallad “Grisen i säcken”.

De tre skådespelarna tittar på mig från skärmen, jag har en känsla av att de är lite spända. Vi är på Teams i ett digitalt möte, tre skådespelare, jag och en producent från Folkteatern. De tre kör varsin kort pitch om sin text där de inte avslöjar vem som har skrivit och inte heller vem de spelar. Det är inte helt lätt att på Robinson-vis välja ut vem man vill höra mer av… Den enhövdade publiken känner att det finns ett alldeles speciellt ansvar i situationen. Jag väljer den sista texten där Pelle Grytt ska berätta om en ganska desperat och isolerad man med en gitarr.

Nu blir det ganska komplicerat att vara recensent när texten sätter igång, eftersom det är tråkigt att spoila konceptet Jukebox. Men jag kan berätta att det är en fartfylld, desperat och direkt text där man får reda på att mannen vi träffar tycker att det finns en rättvisa i hämnd, att han tycker att handlingsmänniskorna som utför det som anvisas dem är dumma, men att han ändå avundas dem. Gitarren använder han mest till lite plinkande, så det blir ingen musik. Helt klart en njutbar om än lite obekväm digital upplevelse.

The post Grisen i säcken-teater first appeared on Opulens.

LIVESTREAM. I pandemitider måste teater förmedlas på nya sätt, till exempel i streamad form. Lena Torquato Lidén har sett en aktuell digital föreställning med Folkteatern i Göteborg.

Vi kliver in i ett väldigt alldagligt Teams-möte, fem kvinnor och jag en fredag eftermiddag en iskall aprildag. Sex rutor som stirrar på varandra. Vanligt, nyfiket, avvaktande och lite obehagligt på en och samma gång. Folkteaterns första pjäs i serien som heter Jukebox, helt digitala upplevelser, ska just börja och vi får instruktioner om hur vi ska göra för att se de tre skådespelerskorna genom att “fästa” dem.

Sedan börjar det. De två unga och den äldre syns i varsin ruta och de berättar om olika möten som kvinnor haft med döden. Växlande korta stycken från olika texter som sömlöst vävs in i varandra. Hoppet ner i vattnet för att dränka sig, hur kjolarna till en början blir som en livboj och håller kroppen uppe, men sedan istället blir som tunga säckar fyllda av vattnet som drar obönhörligt ner i dyn och synen av den döda när räddningsmanskapet tagit upp henne.

Den förvirring som inträffar när en annan olycklig undrar vart hon ska gå, på perrongen går hon längst ut och funderar på hur hon ska hoppa, vilken vagn hon vill hoppa mot och hur. Sedan som ett utropstecken mitt i spänningen:

Utan att tänka sig för korsade hon sig…

Rörelsen att göra korstecknet som tillfälligt hindrade sorgen och förvirringen med sin vardaglighet. Dock fortsatte hon sedan och hoppade mot ett godståg som grep tag i hennes rygg med sin fulla kraft och det var först då som skräcken grep henne. Kanske gick det upp för henne bara i det ögonblicket vad som höll på att hända.

Sammantaget är den en tung men spännande upplevelse att se Kvinnor som dör och som alltid i digitala sammanhang hinner man stundvis fundera över om de som spelar, pratar, lever också betraktar mig tillbaka. Hur jag tar emot det som presenteras. Eller om de bara finns i sina roller, som om de var på en vanlig scen och hade publiken två meter framför sig, med sina andningar och sin dödlighet. För i den här tiden är det ju inte utan att en tänker en hel del på just döden. Det är heller inte utan att jag imponeras av hur skickligt det framförs med tanke på att de i eftersnacket berättar att de bara haft åtta repdagar.

The post Tung men spännande upplevelse first appeared on Opulens.