KLEZMER. Anne Kalmering & Stahlhammer Klezmer Classic både bevarar och förnyar klezmermusiken. Det skriver Bo Bjelvehammar som lyssnat på klezmerkvartettens aktuella album.

Tshiribim med Anne Kalmering & Stahlhammer Klezmer Classic

Kakafon Records

Stahlhammer Klezmer Classic har sina rötter i Stahlhammer Klezmer Orchestra, som verkade i Polen mellan 1920 och 1939, med violinisten Semmy Stahlhammers farfar och farbröder. Under andra världskriget sändes musikerna till getton och utrotningsläger.

Med sin kvartett för Semmy Stahlhammer den judiska musikaliska traditionen vidare.

”Tshiribim” är kvartettens andra album, som bjuder in till en lustfylld resa i jiddischkulturens värld.

Gruppen är en framstående bärare och bevarare av den judiska kulturtraditionen i Sverige. Den traditionen har funnits i vårt land i 250 år.

Medlemmarna är sångerskan Anne Kalmering, Semmy Stahlhammer på fiol, Miriam Oldenburg på dragspel och Isabel Blommé på cello.

Detta är en samling traditionella sånger på jiddisch och klezmermusik som sjungits och spelats till fest och vardag. Allt från slitstarka fattigmanssånger och vaggvisor till populära folksånger

Både fartfyllt, stämningsfullt och lekfullt. Det är lätt att gripas med och delta både i dans och sång. Några ord är lätta att snabbt lära sig, som tshiribim, som betyder tra-la-la.

Det är musik för alla åldrar.

Kvartetten är central, när det gäller att vårda och bevara det judiska kulturarvet, men de är även nyskapare med sina personliga tolkningar.

The post Klezmerkvartett som både bevarar och förnyar first appeared on Opulens.

NAZISTERNA. ”Med boken ”Stulen musik” har Anders Rydell fullbordat en skrämmande, men fantastiskt läsvärd, trilogi om nazisternas plundringar av Europas kulturarv.” Det skriver Mathias Jansson.

Stulen musik
Nazisternas plundringar och musik som motstånd
av Anders Rydell
Norstedts förlag

Anders Rydell har i två tidigare böcker berättat om hur nazisterna under andra världskriget systematiskt plundrade Europas kulturskatter. I den första boken ”Plundrarna” handlade det om konsten och i ”Boktjuvarna” om böckerna.

I den avslutande boken i trilogin ”Stulen musik” är det musiken som står i centrum. Det handlar inte bara om hur nazisterna beslagtog ovärderliga musikinstrument som en Stradivarius eller en Mezzadri från judiska musiker, eller samlade på originalnoter och brevväxlingar av stora viktiga kompositörer som Bach och Wagner, utan i lika hög grad om nazisternas ihärdiga försök utplåna alla spår av den judiska kulturen och judendomen i musiken.

Anders Rydell låter oss ta del av några levnadsöden i boken som den polsk-judiska pianisten Wanda Landowska, som så många andra judiska musiker fick sina böcker, noter och instrument plundrade av nazisternas specialkommandon. Landowska lyckades som en del andra judiska musiker, som Arthur Rubinstein att fly till USA, men många andra var inte lika lyckligt lottade utan blev kvar och avled i nazisternas koncentrationsläger. 

Rydell låter oss också lära känna några av de personer som drev nazisternas ideologiska linje bakom plundringarna, som musikkritikern Herbert Gerigk som var ansvarig för plundringarna och som författade ett lexikon över judiska musiker som enligt nazisterna inte borde existera.

Det gedigna materialet i Rydells bok berör och engagerar läsaren. Jag kan inte låta bli att känna ett djupt obehag när jag läser Rydells skildring av hur nazisterna efter maktövertagandet steg för steg flyttade fram positionerna, för att inskränka, begränsa och slutligen försöka förgöra och utplåna alla spår av det rika judiska kulturarvet i Europa. Det är för övrigt inte svårt att se paralleller till den eskalerande antisemitismen som idag växer sig allt starkare i Europa och det spända världsläget som ökar polariseringen mellan olika grupper i samhället. 

Med boken ”Stulen musik” har Anders Rydell fullbordat en skrämmande, men fantastiskt läsvärd, trilogi om nazisternas plundringar av Europas kulturarv. Boken visar i sin gedigna sammanställning hur målmedvetna nazisterna var med ambitionen att stöpa om hela den europeiska kulturen och anpassa denna till den nazistiska ideologin. 

The post Fantastiskt läsvärt om nazisternas plundringar first appeared on Opulens.

PROSA. ”Förmågan att plocka upp en tidningsnotis eller en anekdot och förvandla det till stor litteratur om något väsentligt är sällsynt. Det förvånar inte att ”Netanyahus” belönades förra året med Pulitzerpriset,” skriver Gregor Flakierski som läst Joshua Cohens aktuella bok.

Netanyahus av Joshua Cohen
Övers: Gabriel Itkes-Sznap
Tranan

Det börjar med den unge författaren Joshua Cohens besök hos den legendariske litteraturkritikern Harald Bloom. Den världsberömde litteraturkritikern berättar om sina många möten med litterära och politiska personligheter. Ett av dessa möten fastnar av någon anledning särskilt mycket hos Cohen. Det är Blooms berättelse om hur han en gång tog hand om en israelisk historiker vid namn Netanyahu, på besök i USA med fru och sina tre söner, av vilka en hette Benjamin och var Israels blivande premiärminister.

Berättelsen resulterade i romanen ”Netanyahus”.

Ruben Blum får anställning som historiker på ett mindre universitet av det slag som det vimlar av i USA i allmänhet och i trakten av New York i synnerhet. Han är den ende juden vid lärosätet, det är 50-tal och antisemitismen är fortfarande högst levande, för att inte tala om rasismen i största allmänhet. Universiteten har precis börjat anta kvinnor – och har noll icke-vita.

Blums utsatta situation blir utgångspunkten för en fascinerande skildring av identitet. Det är ingen enkel historia, Ruben Blums rötter finns i Östeuropa, hans frus i Tyskland, och de två judiska kulturarven är inte bara olika, de hamnar dessutom ofta i konflikt.

Och så dyker familjen Netanyahu upp. Självsäkra, arroganta, påträngande och hänsynslösa. Det är ingen vacker bild som tecknas av släkten som bytte namn från Mileikowsky, bildat på det slaviska ordet för ”mölla”, till det hebreiska ”Netan – yahu, som lär betyda ”Gudagiven”.

De tre pojkarna, med Benjamin bland dem, refereras till av familjen Blum som ”de tre vilda vettvilliga jehuerna”.

Professor Netanyahu tillhör den politiska högern och har gjort sig omöjlig i ett Israel dominerat av Arbetarpartiet, och tvingas därför att nedlåta sig till att söka anställning vid ett oansenligt amerikanskt universitet.

Han är historiker och expert på judisk historia på iberiska halvön under medeltiden. Han har gjort sig känd för den kontroversiella tesen att judarnas konversion till kristendomen från 1200-talet och framåt var frivillig och uppriktig. Inkvisitionens förföljelse av judar under 1400-talet var i själva verket enbart ett verktyg för den spanska kungamakten att komma åt den bångstyriga adeln och ena landet, och då behövdes ett folk att hata.

Det är en process som upprepas sedan med cyklisk regelbundenhet genom historien, för Netanyahu gick det en rak linje från 1490 till 1940.  Enda vägen att undkomma våld och förtryck är förstås Sion, det vill säga staten Israel.

För Netanyahu är det självklart att etnisk identitet alltid förr eller senare får företräde framför andra värden som håller ihop stater, inte minst USA, som demokrati, frihet, mångfald och tolerans. Det är en tanke som fyller författaren och hans protagonist – och även denne recensent! – med fullständig fasa. Men som dessvärre ser ut att förverkligas på allt fler håll, inte bara i USA.

Som författare påminner Joshua Cohen en hel del om Saul Bellow. Det är samma energiska och rika ordflöde, med överväldigande allmänbildning, psykologisk insikt och politisk analysskärpa, med inslag av självkritisk – eller kanske rent av självdestruktiv – humor.

Förmågan att plocka upp en tidningsnotis eller en anekdot och förvandla det till stor litteratur om något väsentligt är sällsynt. Det förvånar inte att ”Netanyahus” belönades förra året med Pulitzerpriset.

The post Cohens ”Netanyahus” – från anekdot till stor litteratur first appeared on Opulens.

JUDENDOMEN. Boken är i stort sett heltäckande vad gäller förklaringar till varför fester och högtider firas inom judendomen, skriver Katrine Hamori, som läst ”Barnens judiska år” av Johanna Schreiber.

Barnens judiska år av Johanna Schreiber
Illustratör: Nakima Schreiber
Hillelförlaget

Det finns böcker som gör en melankolisk, det finns böcker som lämnar en likgiltig och det finns böcker som är spännande. Och det finns böcker som är som ett glas iskallt vatten när man är riktigt törstig. En sådan bok är ”Barnens judiska år” av Nakima Schreiber.

Den inte bara släcker en kunskapstörst man kan ha, den är så uppfriskande i det självklart barntillvända tilltalet och de härligt färgsprakande och vackert formgivna sidorna. Det är faktiskt en sann glädje att bara bläddra i denna bok som alltså är den allra första svenska boken någonsin om judiska högtider som vänder sig direkt till barn.

Boken är i stort sett heltäckande vad gäller förklaringar till varför fester och högtider firas inom judendomen. För den som vill utveckla sina judiska barns identitet är boken självklar och det är därför inte märkligt att boken snabbt sålde slut på den första upplagan – förmodligen köpte varenda judisk förälder ett exemplar. Det stämmer ganska bra med hur många med den religiösa och kulturella identiteten som det finns i Sverige. Den har nu kommit ut med ytterligare en upplaga och förmodligen kommer den också snabbt sälja slut med tanke på hur utmärkt den är som inspirationsmaterial för lärare och bibliotekarier.

Boken är fullspäckad med berättelser, recept, pysselinstruktioner, men framför allt av livsfrågor som barn och vuxna kan fundera över tillsammans. Till exempel kan man prata om vad ett hem egentligen är. Först och främst är det en bostad. En plats som skyddar mot väder och vind och en plats där vi kan vila oss. Vissa människor trivs med att flytta runt, andra avskyr att flytta och vill helst bo i samma lägenhet eller hus hela livet. Det är alltså en bok som trots det uttalade temat, faktiskt också tar upp allmängiltiga frågor som barn och vuxna kan diskutera tillsammans. Men framför allt ger den på ett tydligt och rakt sätt förklaringar till varför judar har så otroligt många fester och högtider.

Året börjar alltså på hösten. Det beror på att året följer månens rörelse runt jorden. Högtiderna i boken delas in i tre grupper; religiösa, historiska och de som är kopplade till naturen och växtlighet. Så av de elva högtider som beskrivs här, är det fyra som har sin grund i själva religionen. Det är ju intressant att flertalet fester under året firas för att fira  . . . livet.  Lechaim! Till livet! Det hör man ganska ofta i amerikanska filmer som inte sällan har något judiskt tema, alltifrån ”Spelman på taket” till Woody Allen.

Det judiska är självklart en del av USA, dit så många emigrerade undan pogromer och förföljelser. I Sverige bor ungefär 25 000, de allra flesta i Stockholm, Göteborg och Malmö. Majoritetssamhällets kunskap om judendom är ganska begränsad. Det räcker att bläddra i en lärobok i religion för gymnasiet för att inse att bilden av den ortodoxe mannen med svart hatt och långrock är ungefär vad som erbjuds. Därför fyller Johanna Schreibers och illustratören Nakima Schreibers vackra och roliga bok en stor kunskapslucka och visar tvärtemot den gängse bilden av judar som antingen offer för förintelsen eller extrema religionsanhängare i märkliga kläder, att judar faktiskt är som alla andra i Sverige – det vill säga människor som tycker om att samlas runt mat och fira sina traditioner.

Här sprakar det av färger och godsaker som Torah-plättar som görs på ägg, smör, mjöl, socker och fylls med Kesella och choklad. De kallas så för att de rullas ihop och just det – ska se ut som Torah, de fem Moseböckerna som alltid är handskrivna och hoprullade till två stora cylindrar.

Bokens stora förtjänst är just att den avdramatiserar och gör allt som har med judendom att göra till något mer än bara en förklaring om en viss religion, den poängterar det allmänmänskliga i det judiska och att vi människor är mer lika än olika varandra. Till exempel är det så att oavsett var i världen vi bor och oavsett vad vi tror på så har alla människor det gemensamt att vi längtar efter ljuset på vintern. Nästan alla kulturer har en högtid under vintern då man har en ritual med tända ljus. Vi människor, oavsett vad vi tror på har ett behov att skapa ljus i mörker under den del av året då dagarna är som kortast.

”Barnens judiska år” är i alla bemärkelser en tilltalande bok, en bok att tillsammans med barn, barnbarn eller skolelever sakta bläddra i och njuta av de underfundiga, härligt livsbejakande bilderna och få en förståelse för den religion som föregick kristendom och islam; alltså den ursprungliga av de tre abrahamitiska religionerna.             

The post Tilltalande barnbok om judiska högtider first appeared on Opulens.

ANINGSLÖSHET. Katrine Hamori chockades av Micael Bindefelds aningslösa uttalande i SVT:s talkshow “Carina Bergfeldt”. Det Bindefeld gjorde var att upprepa nazisternas påstående om att vara jude är att tillhöra en ras, anser Hamori. Här reder hon ut begreppen.

När Micael Bindefeld på bästa sändningstid i skattefinansierade SVT:s talkshow ”Carina Bergfeldt” sa att han specifikt valde en judisk kvinna som surrogatmor till sitt barn, satte jag kvällsfikat i halsen. Låt oss lämna diskussionen om inköpt livmoder därhän och ta fasta på det han faktiskt sa; att han uttryckligen ville ha en judisk mor till sitt barn. Hans val påminner om när man väljer en schnauzer med stamtavla som ska få betäcka schnauzertiken för att vara säker på att valparna är renrasiga. Det Micael Bindefeld gjorde inför miljoner tittare var att upprepa nazisternas påstående om att vara jude är att tillhöra en ras.

Det ledde som bekant till att judarna skulle utrotas eftersom de av nazisterna sågs som en undermålig ras som kunde likställas med skadedjur som kackerlackor och råttor. Med tanke på detta var det anmärkningsvärt att den till synes starstruck Carina Bergfeldt inte ens lyfte på ett ögonbryn och ställde den självklara frågan till den nyblivne fadern. Det är verkligen ett exempel på urusel journalistik, för att inte säga rent farlig okunnighet och historielöshet.

Vid det här laget borde väl alla som gått minst nio år i svensk grundskola veta att vara jude inte är att höra till en ras. Micael Bindefeld sitter alltså och säger, milt leende inför en likaledes milt leende Carina Bergfeldt, att det judiska sitter i ägget som kvinnan tillhandahåller.  

Att vara jude är att tillhöra och ha en specifik kultur. Det finns judar med melatoninrik hud, med vit hud, svart hår, rött hår, bruna ögon, blå ögon, platt näsa, rak näsa och krokig näsa. Det finns långa, magra judar och det finns korta tjocka. Det finns korkade judar och det finns smarta judar. Att påstå något annat är att säga samma sak som propagandaminister Goebbels sa; att judar tillhör en ras.

Att vara jude är att tillhöra en familj där man har liknande värderingar och moral.

Whoppi Goldberg, som tog namnet Goldberg för hon trodde att det var lättare att göra karriär i Hollywood med ett sådant efternamn, sa i ett talkshowprogram att Förintelsen inte handlade om ras. Det ledde till en mediastorm från uppenbarligen kunniga journalister och tittare som visste att det ju var precis det Förintelsen handlade om. Ms Goldberg fick offentligt göra avbön. Detta torde väl den tidigare USA-korren Bergfeldt ha känt till? Nazisternas propaganda var att judar, romer och homosexuella tillhörde raskategorin Untermenschen och att det därför var nödvändigt att utrota dem.  

Och nu satt alltså Micael Bindefeld och sa att han ville ha ett renrasigt barn. Men det nappade inte journalisten på utan det blev i stället till en fråga om att välja kön. Vilket ju är möjligt om man väljer att bli förälder genom en surrogatmoder. Det var den enda följdfråga hon gick igång på.

Att vara jude är att tillhöra en familj där man har liknande värderingar och moral. Medlemmarna i en familj kan faktiskt se helt olika ut, ha olika pappor eller mammor, de kan vara adopterade. Några i familjen har en gudstro, andra inte. Man behöver inte födas till jude, man kan bli det – även om det är lite komplicerat och tidskrävande. Det vill säga, man kan alltså konvertera till judendomen. Precis som adopterade barn är självklara familjemedlemmar, så är konvertiter det.

Det brukar sägas att antisemitismen är det äldsta hatet. I dag ser vi över hela världen hur antisemitismen sprider sig nu som en smittsam, dödlig sjukdom. Antisemitismen må ha börjat med judarna, men det slutar aldrig med enbart judarna. Därför borde vi, och inte minst public service, vara mer vaksamma mot okunniga, rent ut sagt livsfarliga uttalanden som det som Micael Bindefeld gjorde, utan att Carina Bergfeldt ställde den självklara följdfrågan; anser du att judar tillhör en viss ras?

The post Hamori: “Att vara jude är inte att höra till en ras” first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Ett av årets teman under Bokmässan 2023, i Göteborg, är judisk kultur. Medarrangören Judisk kultur i Sverige kan redan nu presentera en rad internationella författarnamn till mässan. 

Jerusalemfödda romanförfattaren Hila Blum, polska arkitekten Daniel Libeskind och kanadensiska journalisten Judy Batalion kommer till Svenska mässan i september. Också den nyligen Pulitzerprisade Joshua Cohen, aktuell med den satiriska romanen “The Netanyahus” deltar.

Ett bärande inslag utgörs av den judiska berättartraditionen från Gamla testamentet till samtidslitteraturen. 

—Årets tema Judisk kultur är världsomspännande och universellt. Vi ser fram emot att sätta ljus på den judiska kulturen i olika uttrycksformer med rötter i historien och en stark koppling till nutiden.  Vår förhoppning är att ge en variation av inblickar i den mångfacetterade judiska kulturen och dess rika litterära tradition, säger Lizzie Oved Scheja, VD för Judisk kultur i Sverige i ett pressmeddelande.

Bokmässans kompletta program presenteras den 8 juni.

The post Judiskt finbesök klart för Bokmässan first appeared on Opulens.

IMA – som är en oberoende kulturell institution – ger oss ett utmärkt exempel på diversifiering av den judiska historien i Orienten och vad den har givit oss i intellektuell rikedom, skriver Anne Edelstam, som sett en aktuell utställning i Paris.

Juifs d’Orient, une histoire plurimillénaire
Institut du Monde Arabe, Paris
Utställningen pågår till och med den 13 mars 2022

Detta är den tredje utställningen i sitt slag som förtydligar de tre monoteistiska religionernas uppkomst och historia i Mellanöstern. Den första handlade om Hajj, pilgrimsfärden till Mecka (2014) och den andra om de kristna i Orienten (2017). Samtliga har varit lika intressanta och väldokumenterade med diverse konstverk och föremål.

Inför denna utställning har 280 olika verk samlats. Dessa visar på mångfalden i de judiska församlingarna, från Euphrates flodbänkar till Atlasbergen. Arkeologiska lämningar samsas med antika manuskript, tavlor, textilier, liturgiska föremål, fotografier, musikstycken och videoklipp. Dessa exceptionella objekt tyder på en väsentlig kulturell rikedom.

Språket, hebreiskan, tillsammans med religionen var det som enade judarna. Jag möts i den första salen av en vackert komponerad hebreisk text samt en färgsprakande Chagallmålning (från 1950-52). Tavlan gestaltar hur Moses får de tio gudsbuden. Moseböckerna är ju ursprungligen skrivna på hebreiska och utgör grunden för Gamla Testamentet. Besökaren förstår därmed redan i början av utställningen relationen mellan de tre monoteistiska religionerna eftersom vi alla anses vara Abrahams ättlingar.

Utställningen följer sedan en kronologisk ordning. Den tar sin början redan ett tusental år före kristendomen, när judarna bodde i Kanaan. Kung David utnämnde då Jerusalem till huvudstad och hans son, Salomon, lät där bygga det första Templet. Den historiska berättelsen fortsätter med exilen till Babylon.

Återkomsten till Jerusalem flera sekler senare åtföljdes inte av alla judar utan många etablerade sig runtom i de dåvarande medelhavsländerna. Förutom i Babylon och Galileen, skapade de viktiga vetenskapliga centra i både Syrien och Egypten. Även i Jemen installerade sig en judisk diaspora.

Jag imponeras av kopparrullarna från Qumran, i Palestina, daterade till cirka 100 år f.Kr. samt av mosaikerna från antika synagogor och enkla men stilistiska urnor med blommotiv från Jerusalem runt ett sekel e. Kr.

I och med den massiva spridningen av islam, mellan 600- och 1400-talet, förändras dock judarnas situation. Beroende på de olika regerande dynastierna blev de mer eller mindre väl behandlade. Men både judar och kristna nedvärderades till en lägre stående social klass än sina muslimska fränder. De kom att kallas för dhimmi och fick förvisso utöva sin religion men med juridiskt underlägsen status.

Föremålen på IMA tyder ändå på ett inflytande folken emellan. Det intellektuella utbytet frodades i Bagdad, Cordoba och Kairo. Utöver flera manuskript, bevarade i vackert utsmyckade silverrullar, visas ett astrolabium, medaljonger, kläder och porträtt från den tiden.

I och med de tilltagande pogromerna i Östeuropa från och med 1880, flydde många judar till Palestina och idén om en återkomst till ”Sion” (en av Jerusalems kullar) tog sin början. Spänningarna mellan muslimer och judar ökade i och med judarnas massiva emigration till Palestina 1936, på grund av nazismen, och nådde sin kulmen 1948, då staten Israel skapades.

Samtidigt ökade nationalismen i arabländerna och antisemitismen spred sig från Europa till Mellersta Östern. Den sista delen av utställningen skildrar denna tid med fotografier och videofilmer av deportationer av judar som än en gång fick lämna allt och gå i exil.

I dagsläget återställs synagogor i flera arabiska städer som den stora synagogan i Alexandria, i Egypten, men med en handfull judar kvar i landet så lär den inte återfå något av sin forna glans i första taget. För vad är ett religiöst tempel utan några troende?

Utställningen är en hyllning till och en återblick på vad integration har varit och åter kan bli bland de tre monoteistiska religionerna och dess diverse kulturella uttryck i Mellanöstern. När toleransens tider frodas, blomstrar även kreativiteten och hantverken. Fanatism och nationalism däremot tar död på den kulturella mångfalden till förmån för ett utslätat och censurbelagt samhälle.

IMA – som är en oberoende kulturell institution – ger oss ett utmärkt exempel på denna diversifiering av den judiska historien i Orienten och vad den har givit oss i intellektuell rikedom med män som Maimonides (den kanske främste judiske tänkaren under medeltiden), antika manuskript som de som bevarats i Kairos synagoga genom seklerna (i vad som kallas för Genizah) samt enastående hant- och konstverk. Missa därför inte denna intressanta utställning om du besöker Paris.

The post Judarna i Orienten: ett tidsdokument first appeared on Opulens.

PROSA. Idag är det Förintelsens minnesdag och 75 år sedan Auschwitz befrielse. Romanen Det var jag som skulle dö av Natalie Verständig Axelius känns som ett mycket viktigt bidrag till den redan omfattande vittneslitteraturen, skriver Elisabeth Brännström.

Det var jag som skulle dö av Natalie Verständig Axelius
Natur&Kultur

Varje år på jom kippur tar Natalie Verständig Axelius fram sin morfar Samuel Janowskis anteckningar, renskrivna och sparade av hennes mamma Sara. En personlig tradition som hon ägnat sig åt sedan hon var ung, men ändå gammal nog för att få läsa sin morfars minnen från förintelsen. Hennes mamma har försökt skydda henne från det smärtsamma innehållet, men Natalie som vill känna sig nära sin morfars upplevelser, läser ändå och börjar förstå vikten av att bevara och dela med sig av hans minnen till kommande generationer. Hon tar därför vid där hennes mamma börjat och ett av stegen i processen blir att skriva boken Det var jag som skulle dö. Samuel Janowskis anteckningar får litterär form och en mycket stark berättelse om hans tidiga liv i Polen, tiden i koncentrations- och arbetsläger och livet i det tidiga femtio-talets Sverige, återskapas.

Natalie Verständig Axelius berättelse är skriven i två skikt. Dels behandlar hon sin morfars liv i Polen fram till flykten till Sverige och dels väver hon skickligt in Samuels första tid i Stockholm, där allt går ganska bra, men där en ständig oro ändå alltid finns närvarande och skuldkänslorna ligger och skaver i själen. Av Samuels fyra bröder är det bara en, Rachmiel, som överlevt kriget, hans tvillingbror Fischel, som Samuel svurit på att rädda från Bergen-Belsen, dör strax efter att lägret befriats, trots att det är Samuel som ligger nära döden i samma barack. Chocken släpper aldrig taget och det gör inte heller sorgen över de andra släktingarna som mördats av nazisterna: bland många andra räknar han sin mamma och lillebror som sköts i skogen utanför Chelmno tillsammans med den äldste broderns unga fru och lilla dotter, och farföräldrarna som dog i gettot i Lodz. Den ende som finns kvar befinner sig långt borta i Israel.

Samuel Janowski växte upp i den lilla staden Zdunska Wola, inte långt från Lodz i ett traditionsbundet judiskt hem. Uppväxten var trygg och fram till att kriget bröt ut hade Samuel inte mycket att frukta, det som mest störde honom var en längtan till storstaden; livet i hemstaden kändes, för honom liksom för många andra rastlösa tonåringar, lite för reglerat och instängt. När kriget sedan kom och de judiska invånarna i Zdunska Wola antingen mördades på den plats där de levt hela sina liv eller förflyttades till läger som få av dem överlevde, kom han tidvis att undra över sin längtan bort från sin familj och deras omsorger. Samuel Janowski skildes tidigt från sina närmaste släktingar och tillbringade flera år i olika arbetsläger för att till sist hamna i Bergen-Belsen. När lägret befriades kom han tillsammans med flera andra unga överlevare först till Gotland för att senare flytta till Stockholm, en stad som han kom att älska som sin egen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det var jag som skulle dö känns som ett mycket viktigt bidrag till den redan omfattande vittneslitteraturen. För svenska läsare ger skildringen av judiskt liv i Stockholm berättelsen en extra dimension. Samuel går till en liten Stiebel dold bakom en sjaskig fasad på Biblioteksgatan; på fredagarna håller man shabbat, påsken firas efter judisk tradition; vissa traditioner behålls medan andra kanske skrotas. Ibland tar Samuel sig till exempel en räkmacka, trots att räkor inte är kosher, och barnen skickas inte till judiska skolor. Önskan att passa in är stark, liksom önskan att hålla fast vid en judisk identitet. Genom en pregnant prosa där skiftningar mellan du-form och tredje person bildar berättelsens olika skikt, skapar Natalie Verständig Axelius en transparens som leder oss från för-krigstidens Polen genom förintelsens mardröm till Sverige och folkhemmet som plötsligt framträder i ett nytt ljus. Det här är en bok som det går att återvända till många gånger och som fungerar utmärkt väl både som litterärt verk och viktig vittnesberättelse. När man fått ta del av Samuel Janowskis värld och tankar blir det mycket svårt att glömma honom.

The post Viktigt bidrag till vittnes­litteraturen first appeared on Opulens.

AVDAMMADE MÄSTARE. “Här finns inga schablonmässigt onda eller goda.” Jesper Nordström skriver om den ungerske författaren György Kardos som emigrerade till det så kallade brittiska Palestinamandatet.

Det är ingen hemlighet eller kontroversiell åsikt att Mellanöstern är världens mest konfliktfyllda oroshärd. Här finns alla förutsättningar för konflikt: religion, ekonomi och kalla krigets geopolitik, som lett till närmast eviga proxykrig och stormakters ”schackspelande”. Lägg sen till Israel och dess ideologiska grund i Theodors Herzls sionism och det är laddat för konflikt.

The post En exilförfattare utan skygglappar first appeared on Opulens.

FÖRÄNDRING. “Över åren har musiken förändrats. Jazzen har influerat, liksom lite ragtime.” Thomas Wihlman tar tempen på klezmerscenen.

”I min barndoms stad var ingenting som förut. Av de cirka fem tusen judar som bodde där före kriget fanns knappt sextio kvar, bara vuxna, inga barn. Alla frågade efter sina anhöriga. Ingen hade några svar.”

Citatet är hämtat ur Kodnamn Frisör, som kom ut för några år sedan. Violinisten Semmy Stahlhammer låter sin far, Mischa, berätta om dennes uppväxt i den lilla polska staden Krasnik, inte långt från Lublin, fram till och med efterkrigstidens liv i Sverige. Berättelsen växer fram mot en relief av omfattande förföljelser mot den judiska befolkningen, förföljelser som ägde rum långt före tyskarnas inmarsch och som fortgår än i dag. I denna fantastiskt gripande bok kommer vi denna tillvaro, in på vardagen men också krigets hemskheter, motståndskamp, partisaner och Röda armén. Och när kriget tar slut finns förföljelsen av judar kvar i Polen.

Det är en skrämmande inblick i hur gudstrogna katoliker på olika sätt manifesterar sitt hat mot judendomen, före kriget men också efter. Förföljelserna i slutet av 1960-talet ledde till att cirka 13 000 judar lämnade Polen. Många kom till Sverige, som förläggaren Dorotea Bromberg, författaren Maciej Zaremba och kriminologen Jerzy Sarnecki.

I Stahlhammers bok är umgänge och musik en del av det som gör att förföljelserna för stunden kan glömmas bort. I denna typ av miljöer växer den musikform vi kallar för klezmer fram, och spelar en stor roll i släkten Stahlhammers liv.

Om klezmer skriver musikforskaren David Thyrén: Musikaliskt bygger klezmer på uttrycksfull och rikt ornamenterad melodik, skiftande harmonik med tvära kast mellan olika modus samt stadig rytmik. Resultatet blir en härlig blandning av glädje och melankoli.

Klezmer är alltså en musikform med rötterna främst i östeuropeisk och rysk folkmusik. Utöver detta finns det en dos romska inslag.

Över åren har klezmermusiken också förändrats. Jazzen har influerat, liksom i viss mån ragtime. Andra världskriget innebar förstås ett kraftigt slag mot musikformen. I Vilna, det nuvarande Litauens huvudstad Vilnius, var judarna en stor del av befolkningen och här skrevs både ny klezmermusik och spelades teater – ja, kulturscenen var livlig. Tre fjärdedelar av den judiska befolkningen i Vilna mördades av nazisterna.

Mischa berättar i Kodnamn Frisör: Vår familj tillbringade en stor del av vår vakna tid i frisersalongen. På väggarna hängde banjor i olika storlekar, mandoliner, gitarrer, violiner, en cello, en bas, stora och små trummor, tamburiner och cymbaler. Under dagtid då vi inte hade kunder och på kvällarna efter stängningsdags spelade vi, tillsammans eller var för sig.

Efter kriget, i Stockholm, återvänder Mischa till musiken, inte så mycket till ett eget musicerande utan med hjälp av hantverksskicklighet och uppfinningar gör han livet lättare för många musiker. Den som i stället för musiktraditionen vidare och blir en framstående musiker är i stället sonen Semmy, född i Eskilstuna 1954. Semmy, förutom att ha varit förste konsertmästare på operan och väldigt mycket annat, har fått faderns uppfinningsförmåga och hantverksskicklighet, med tre egna patent. Han har också gjort klezmermusiken till en del av sitt eget musicerande, genom Stahlhammer Klezmer Classic.

– Min far spelade ofta vackra/fina melodier hemma på mandolin och gitarr, säger Semmy.
Melodier man hört sedan man var liten minns man på ett speciellt sätt, det är som de alltid funnits…

Semmy konstaterar också: Musik av varje sort man hör och/eller spelar bidrar till större förståelse för musik i andra musikgenrer.

Nu i höst utkom Stahlhammer Klezmer Classic, tillsammans med sångerskan Anna Kalmering, med albumet Vayter (jiddisch för framåt). I Opulens skrev Bo Bjelvehammar: “Detta är musikaliska berättelser om det som har varit och om det som är, från den djupaste sorg till den ljusaste glädje. Ett tungt vemod och en svärta löper bredvid ljus och lekfullhet. Det är högst personliga tolkningar, med själ och hjärta, allt klätt i en dräkt med färgstyrka och poesi.”

Recensionerna har varit fina, och publikgensvaret stort. Som en evig releasekonsert. Så beskriver Anna Kalmering det intresse som visas för utgivningen av Vayter, där ett antal extra releasekonserter fått sättas in.

Klezmern har alltså levt upp på nytt i Sverige, också via grupper som Sabbath hela veckan och Den Flygande Bokrullen. Den förra gruppen är även den scenaktuell, med utsålda hus. Trots att det vanligaste språket i klezmer är jiddisch, som i Sverige idag talas av kanske 3 000-4 000 personer i den judiska minoriteten. När Kalmering frågar publiken på releasekonserten för Vayter: talar någon av er jiddisch, blir det tveksamma svar från två personer, trots att publiken till stor del tycks bestå av judar.

För egen del var det via en Balkanorkester jag själv hörde klezmer live för första gången, en strålande och livfull upplevelse vid en konsert på Västerås Stadsbibliotek i början av 90-talet (och jag har ingen egen judisk bakgrund). Kontakt med musik på jiddisch fick jag också, som säkert många andra svenskar, via Hai och Topsy (Henrich och Gunnel Frankl). På albumet Wacht Oif! Jiddische Arbeiter- und Widerstandslieder lyfter de särskilt fram judiska motstånds- och kampsånger, som till exempel “Zog nit keyn mol”, Partisansången, som skrevs 1943 och också kommit att bli en minnessång för Förintelsen. Mischa Stahlhammers partisanliv upptar också en stor del av innehållet i Kodnamn Frisör.

En nutida artist som lyfter fram både klezmer och jiddisch är israeliska Chava Alberstein, född i Szczecin i Polen 1947. En av hennes finaste sånger är “Mayn shvester Khaye”, en tonsättning av poeten Binem Hellers dikt. Heller fick frågan: varför skriver du på jiddisch, ett nästan utdött språk? Han svarade: Därför att Khaye tog hand om honom och hans broder när de var små, när mamman måste arbeta långa timmar. Khaye dog i Treblinka, och jiddisch var det enda språk som hon förstod.

Far ir shrayb ikh oyf yidish mayne lider
In teg di shreklekhe fun undzer tsayt.
Bay got aleyn iz zi a bas-yekhide —
In himl zitst zi bay zayn rekhter zayt.

(Ungefärlig översättning till engelska:
It’s for her that I write my poems in Yiddish
In these terrible days of our times.
To God Himself she’s an only daughter,
She sits in heaven at His right hand.)

Historien har gjort klezmermusiken till vad den är idag, och det finns flera frågor vi kan ställa oss i anslutning till detta. Om krig och pogromer i stor utsträckning inte utplånat den judiska kultur som fanns i Östuropa, inte minst i Polen, hur hade det då sett ut? Hade det varit en lokalt begränsad tradition eller hade det skett en annan typ av förnyelse?

Vad vi vet, genom Semmy Stahlhammers bok, är att Mischa Stahlhammer stannar i Stockholm, det gamla Krasnik finns inte längre. En som reser till dessa trakter är dock Peter Handberg, som skildrar en värld av folkmord och förfallna synagogor i Världens yttersta platser – judiska spår, en skildring som också blivit Augustpris-nominerad. Det Handberg skildrar är ett kvarstående judehat, en helt oförståelig ignorans och brist på empati hos de människor som idag tagit över det som en gång, till exempel, var Stahlhammers frisörsalong och judiska hem. Idag finns också ytterst få människor kvar som har egen erfarenhet av det liv som levdes i det gamla Generalguvernementet, i Lublin och i Krasnik.

Genom Handbergs skildring, genom Semmy Stahlhammers förmedling av fadern Mischas berättelse och genom musiken, och intresset för klezmer, kan vi ändå nära ett litet hopp att vi lär av historien. Ett viktigt hopp.

The post Klezmermusiken lever och förändras first appeared on Opulens.

KRISTALLNATTEN. Idag den 9 november är det 80 år sedan Kristallnatten, då våldet mot judar i Nazityskland slog ut i full blom, och Weidermanns bok är en viktig pusselbit i förståelsen över hur ett helt folks kultur kunde slås i spillror, skriver Jesper Nordström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Oostende 1936 – Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll
Av Volker Weidermann
Lind & Co

Att mellankrigstiden ständigt genererar nya historiska översikter, essäer, pastischer är tveeggat.  Det var en tidsperiod som var ytterst turbulent och även bottenlöst förtvivlad med hyperinflation, kriminalitet och desperation. Samtidigt hyser den också mycket som framstår i ett romantiskt skimmer: vita linnekostymer, en wiener melange under kristallkronorna på ett kafé i Wien, Berlins cabarettradition och glamour.

Volker Wiedermann rider lite på denna dubbla våg i sin Oostende 1936. Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll.

Det visar sig fruktbart att ställa Zweig mot Roth, de utgjorde motsatser men möttes ändå i detta att de båda var judar och i att mycket av tidsandans ovan skisserade dubbelhet inkarneras i dem. Zweig var den firade och ekonomiskt framgångsrike bestsellerförfattaren. Roth var den ständigt cafédrällande och hotellboende trasdandyn som aldrig kompromissade med måltider och alkohol. Det senare blev hans fall 1939, i Paris, när kroppen sade stopp.

Så möts de då i en badort i Belgien, i ett slags förenande limbo när Zweig mist rätten att publicera sig, Roth i en lika formlös och vagabonderande tillvaro, som så ofta, och det blir till en typiskt genreöverskridande essä eller, om man så vill, en roman av det slag som Claudio Magris var en av de första att bemästra.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det blir kanske lite väl mycket av hoppande från isflak till isflak, som om författaren egentligen först ville skriva en intrigroman men sedan växlat spår till författandet av en kulturhistorisk exposé. Mer djup och mindre bredd hade inte skadat.

Den här boken kan fungera som inkörsport till en värld som inte får glömmas, men mycket blir tyvärr hängande i luften. Det är helt enkelt lite väl glättigt på sina ställen med tanke på ämnets djupt allvarliga natur.

Men likväl har den ett specifikt värde. Idag den 9 november är det 80 år sedan Kristallnatten, då våldet mot judar i Nazityskland slog ut i full blom, och Weidermanns bok är trots allt en viktig pusselbit i förståelsen av hur ett helt folks kultur kunde slås i spillror.

Det är också en påminnelse om att antisemitismen inte var driven av något slags tankefigur i stil med  ”de jävlarna tar våra jobb”,  nej, den drevs av bitterhet, hat och ressentiment mot det annorlunda, då som nu.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Viktig historisk pusselbit first appeared on Opulens.