BROADWAY. Musikalen “Parade” anlägger ett intersektionellt perspektiv för att visa hur antisemitismen passar in in i ett bredare system av vit överhöghet. Detta har provocerat fram protestaktioner från högerextremister.

Broadwaymusikalen “Parade” berättar historien om Leo Frank, en judisk fabriksintendent i Georgia som dömdes, högst sannolikt felaktigt, för att ha våldtagit och mördat en 13-årig flicka i 1913. Efter att domen avkunnats lynchades Frank av en grupp män. I efterhand har det ifrågasatts huruvida Leo Frank över huvud taget var skyldig. Och 1986 benådades Leo Frank postumt av delstaten Georgia.

Musikalen anlägger ett intersektionellt perspektiv för att visa hur antisemitismen passar in in i ett bredare system av vit överhöghet, där anti-svart rasism och kvinnohat också är bärande element. Genom sin skildring av skärningspunkten mellan dessa olika former av förtryck i ett enda fall ger Parade en inblick i hur de samverkar. Detta är något som har provocerat nynazister som genomfört protestaktioner utanför teatern där “Parade” spelas.

Läs mer HÄR.

The post Broadwaymusikalen Parade provocerar nynazister first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Ett av årets teman under Bokmässan 2023, i Göteborg, är judisk kultur. Medarrangören Judisk kultur i Sverige kan redan nu presentera en rad internationella författarnamn till mässan. 

Jerusalemfödda romanförfattaren Hila Blum, polska arkitekten Daniel Libeskind och kanadensiska journalisten Judy Batalion kommer till Svenska mässan i september. Också den nyligen Pulitzerprisade Joshua Cohen, aktuell med den satiriska romanen “The Netanyahus” deltar.

Ett bärande inslag utgörs av den judiska berättartraditionen från Gamla testamentet till samtidslitteraturen. 

—Årets tema Judisk kultur är världsomspännande och universellt. Vi ser fram emot att sätta ljus på den judiska kulturen i olika uttrycksformer med rötter i historien och en stark koppling till nutiden.  Vår förhoppning är att ge en variation av inblickar i den mångfacetterade judiska kulturen och dess rika litterära tradition, säger Lizzie Oved Scheja, VD för Judisk kultur i Sverige i ett pressmeddelande.

Bokmässans kompletta program presenteras den 8 juni.

The post Judiskt finbesök klart för Bokmässan first appeared on Opulens.

BOKUTGIVNING. Den 24 februari, på årsdagen av Rysslands anfall mot Ukraina, släpps Anna Grinzweig Jacobssons bok ”Bröllopspogromen – en ukrainsk-judisk familjeberättelse”. Jenny Wickberg fick ett samtal om att gräva i en familjehistoria som är fylld av djupt begravda hemligheter.

Din bok ”Bröllopspogromen” inleds med din mormor och morfars bröllop 1920, där festen avbröts på våldsamt sätt av en pogrom där brudparet och gästerna tvingas fly för sina liv. När fick du först höra om bröllopet?

– Det var sommaren 2017, när jag åkt över till USA för att träffa min moster Roza, som började berätta. Hon var 95 år då men helt klar i huvudet. Jag insåg att det var mycket som hade hänt i min familj som hon kände till, men som jag aldrig hade hört talas om.

Vilka fler hemligheter fick du höra om?

– Att det som min mamma berättat om sin födelse inte stämde. Sanningen var att min morfar ordnade med falska födelsebevis åt hela familjen för att undgå Stalins terror. De verkliga uppgifterna sågs som så farliga att de alla nästan verkar ha raderat dem ur sina minnen.

Din mamma var sex månader och sjuk i feber när hon var med om sin första flykt när familjen fick ge sig av i all hast, sedan Stalin kommit till makten och inlett sina utrensningar. Vad din morfar arbetade med under de år familjen bodde i den ryska staden Kamenka är en hemlighet som har hållits så väl gömd att du inte lyckats få fram den. Vad tror du att det var?

– Morfar var bokhållare och hade till yrke att hålla ordning på bokföringen. Min moster Roza vet att han arbetade åt någon affärsman, som antagligen handlade med spannmål och de hade det gott ställt de åren. Hans chef blev anhållen och morfar var antagligen rädd för att bli associerad med en affärsverksamhet som Stalin bestämt sig för att utrota. 

Din familj flyr gång på gång inom Sovjetunionen och bor i Ukraina, Ryssland, Tasjkent, Uzbekistan och sedan tillbaka till Ukraina. Instinkten om när det är dags att fly räddar er gång på gång. Familjen har en starksammanhållning men det är en samhörighet som till stora delar bygger på tystnad, där man aldrig pratar om sitt förflutna. Har ni i den yngre generationen börjat tala mer?

– Det är svårt att svara på. Jag har inga syskon och ingen släkt i Sverige, utan mina kusiner bor i Kanada och USA. Där är det några som har visat intresse för att jag har tagit fram fakta och börjat skriva om vår släkthistoria, medan andra inte verkar bry sig om det. Om det beror på en nedärvd tystnadskultur, kan jag bara spekulera i.

Din mormor växte upp i den ukrainska byn Babtjintsy. Har du själv varit där någon gång?

– Nej, det är bara några år sedan jag fick veta att vi stammar därifrån. Jag har funderat på att åka dit men pandemin kom och gjorde det svårt. Det är en liten by och det finns nog inte så mycket kvar att se heller som anknyter till min familj.

Det liv som judarna i Tsarryssland lever är starkt begränsat, där de inte får bo var de vill, välja yrke fritt och inte heller äga någon mark. Senare gör Stalins utrensningar att familjen tvingas dölja delar av sin historia. Hur har det känts för dig att gräva i en släkthistoria som innehåller så mycket våld och svåra saker?

– Jag har från min polsk-judiska pappa alltid fått höra om den judiska historien, med pogromer och fördrivningar. Att vi hade en tung släkthistoria har jag därför vetat sedan barnsben. Det jag inte visste var hur mycket det har påverkat människorna i min egen familj på min mammas sida.

Du får mycket av informationen från din 95-åriga moster Roza. Vilka andra källor har du haft?

– Jag har inga fler muntliga källor men har hittat mycket i fackböcker och arkiv. Där fanns det bland annat fruktansvärt drabbande beskrivningar av pogromer.

Du återkommer till olika släktrecept ett par gånger. Vad betyder maten och kakorna som band bakåt i tiden, i en familj som flera gånger har flyttat från land till land?

– Det betyder jättemycket och är förknippat med barndomsminnen och associerar till olika sammanhang och människor. Jag tror det är en viktig och typiskt judisk erfarenhet. I en kultur som innehåller mycket svårt bär maten på en hemkänsla som inte är smärtsam och som går att tala om.

Din familj var med när bolsjevikerna invaderade Ukraina för hundra år sedan. Nu upprepas historien genom det ryska anfallet, och också nu hade du släkt på plats i landet. Hur var det för dig, som nyss skrivit om det tidigare kriget, när ett nytt bröt ut?

– Det har ju pågått ett krig där länge, men när det storskaliga bröt ut var det som om hela min värld kastades omkull. Jag kände mig helt desorienterad och hade svårt att ta in det.

Har du någon släkting som är i Ukraina nu?

– Inte just nu. Jag har en äldre kusin som normalt bor i Lviv men som arbetar utomlands i perioder, och som inte har återvänt dit sedan krigsutbrottet.

I din familj spelar det religiösa allt mindre roll och i Sovjetunionen var de judiska traditionerna något som fick döljas. Din mamma flyttade som gift från Sovjetunionen till Polen, men fick senare fly till Sverige där flykten berodde på deras judiska identitet. Hur mycket av det judiska kulturarvet hade dina föräldrar med sig?

– Vi har aldrig firat judiska högtider hemma. När det gäller min mamma har jag har inte vetat att de så länge som den äldre generationen levde, firade högtiderna. Det är inget hon någonsin pratade om.

Din familj är på flykt inne i Sovjet under hela andra världskriget. Vid krigsslutet inser din familj att alla de judar de tidigare känt i områden som ockuperades av tyskarna är döda. Familjen möts dessutom av en ny våg med antisemitism. Hur mycket uppfattade du av de sår och trauman som personer i din familj måste ha haft?

– Min mamma visade inga tecken på trauma, utan var lugn och behärskad och jag växte upp i en kärleksfull familj. Det enda tecken på att hon var märkt av sin uppväxt var att hon ofta brukade säga saker i stil med att livet var fruktansvärt, och att människor var kapabla till hemska saker. Det var en svart syn på mänskligheten, där omvärlden sågs som fientlig och hotfull, som jag inte kunde känna igen hos mina svenska vänners föräldrar.

Din mamma och hennes systrar växte upp i en kultur där de lärde sig att ljuga och hemlighålla saker och uppmuntrades till angiveri. Hur påverkade detta din relation till din mamma?

– Vi hade en otroligt nära relation och hon var väldigt viktig för mig. Min pappa gick bort tidigt, när jag var 23 år, och hon gifte aldrig om sig. Även om hon aldrig berättade något om sin bakgrund så stod vi varandra nära. Mamma levde inte längre när jag började med mitt projekt. Min dotter kom då på att hon intervjuat sin mormor för en skoluppsats. I den stod det om hur de flydde under kriget. Jag blev häpen, för det är sådant hon aldrig berättade för mig. 

Din familjehistoria är fylld av hemligheter och alla lärde sig att inte tala om det förflutna. Det är din moster Roza som på sin ålderdom berättar allt för dig. Vet du när hon började tala om det som varit?

– Hon har sagt gång på gång att jag är den enda i släkten som bryr sig om det förflutna och att ingen annan frågat eller visat intresse. Men avståndet i tid gjorde det kanske lättare för henne att bryta tystnaden och börja berätta.

Du förvånas över att din moster Roza, som flyttade till USA, tjugofem år efter Sovjetunionens upplösning, fortsatt är rädd för bolsjevikernas hemliga polis?

– Min första reaktion var att herregud, hur kan hon känna så. Sedan tänkte jag ett varv till och insåg att med tanke på vad som händer nu, är de nog kapabla till mer än vi ser och vill tro.

Din familj har under hela 1900-talet tvingats flytta, gång på gång. Det drabbade också dig, som föddes i Polen men som 1969 var en av alla de judar som flydde den nya våg av antisemitism som gick genom landet. Vad minns du?

– Jag var sex år och hade börjat skolan, och har rätt mycket minnen från vårt hus, mina vänner och sådant. Jag minns promenader med min pappa, det var en lycklig och trygg barndomskänsla som fick ett abrupt slut.

I Sovjet skilde man på medborgarskap och etnicitet, där det senare stod antecknat i de inrikespass som infördes. Du har kommit att tänka på dem i debatten som under senare år kommit upp i Sverige om vem som är att betrakta som svensk. Hur känner du inför den debatten?

– En deja vu-känsla, och insikten om att det är fruktansvärt fel att resonera kring etnicitet på det sättet i ett politiskt sammanhang. Jag och mina föräldrar blev fråntagna vårt polska medborgarskap och tvingades fly när retoriken slog om och vi inte längre sågs som äkta polacker.

Hur såg din uppväxt i Sverige ut?

– Jag var enda barnet och båda mina föräldrar jobbade heltid som läkare. Som nyanlända var de måna om att snabbt etablera sig och få en inkomst. Det gjorde att de jobbade långa dagar och var mycket trötta och slitna. Jag fick därför snabbt bli självständig. Men jag fann mig snabbt tillrätta och har vuxit upp i svenskt sammanhang och alltid haft svenska kompisar.

Hur uppfattade du som barn ditt judiska arv?

– Jag har alltid haft med mig en sorts folkgruppstillhörighet och vetat varför vi tvingades lämna Polen. Även om vi inte hade med oss några judiska traditioner har det varit en del av min identitet.

Din judiska identitet har du kvar, men din familjs religiösa seder hann vaskas bort under Sovjetåren. Har du försökt återskapa något?

– Nej, det hade känts onaturligt och främmande att göra det som vuxen. Det jag gör är att jag försöker återskapa maten och bakverken, men utan någon religiös laddning. 

Vad saknar du mest?

– Jag önskar att jag fått med mig mer med modersmjölken, så att jag genom det hade kunnat föra arvet vidare till mina barn.

Tog du och dina föräldrar upp några svenska högtider?

– I Sovjetunionen firade man nyår på samma sätt som vi i Sverige firar jul med gran, presenter och tomte. Det var därför lätt för oss att växla över och göra samma sak fast på julen istället.

Du talar ryska med din moster Roza. Vilka språk växte du upp med?

– Ryska och polska, där mina föräldrar pratade polska med mig och ryska med varandra och när vi träffade släkten.

Hur har ditt liv påverkats av att du har frilagt delar av din släktberättelse som tidigare varit dold?

– Mitt liv har blivit rikare och det har varit en fantastisk upplevelse höra alla berättelser och att läsa in mig på hela epoken. Jag har planer på framtida skrivprojekt som är kopplade till min familj och dess historia.

The post Helgporträttet: “Jag önskar att jag fått med mig mer med modersmjölken” first appeared on Opulens.

RELEASE. Opulens läsare har under hösten kunnat bekanta sig med Boris Fogelmans aforismer som illustreras med foton av Adam Erdheim och publiceras på tisdagar. Nu är han bokaktuell med en aforismsamling. Det är Boris Fogelmans debut som författare och han har en lång och slingrande livsväg bakom sig. Jenny Wickberg fick ett samtal om flykt, skapande och drömmar som förverkligas.

The post Helgporträttet: ”Vi judar måste alltid vara beredda på att fly” first appeared on Opulens.

FÖRINTELSEN. “Att skönmåla sin historia och vägra konfronteras med det förflutnas mörka sidor hämmar utvecklingen i ett samhälle, och ökar risken att det hemska kan upprepas.” Det skriver Gregor Flakierski sin replik till Artur Szulcs nyansering av påståendet att polackerna kunde gjort mer för att rädda judar men avstod av antisemitiska skäl.

Jag är helt enig med Artur Szulc att människor som räddade judar undan Förintelsen ska hedras och ihågkommas med respekt. Men där tar enigheten slut.

Dödstraffet avskräckte naturligtvis, men man bör komma ihåg att listan på ”brott” som de tyska ockupanterna utdömde dödsstraff för var mycket, mycket lång. Under alla ockupationsåren verkade i Polen en stark underjordisk motståndsrörelse, deltagande var givetvis belagt med dödsstraff.

Det var runt 100 000 personer i vapen, dessutom fanns mångdubbelt fler som var mer eller mindre behjälpliga, med leveranser, med att tillhandahålla gömställen för kurirer, vapen, trycksaker, med mera. För alla dessa aktiviteter riskerade man att bli avrättad, trots det tog många risken. Men det var för de sina, för etniska polacker. För de andra, judarna, var riskbenägenheten långt mindre.

Dödsstraff kunde utdömas också för brott som smuggling av mat från landsbygden, vilket inte hindrade många att bedriva det i stor skala. Trots att den tyska ockupationen i Polen var exceptionellt våldsam och brutal, var polackerna ingalunda ett vettskrämt folk som höll sig borta från allt riskabelt, rädda för ockupanternas hämndlystna rättsskipning.

Szulc uppger siffran 2 300 polacker avrättade för hjälp åt judar, en siffra som gärna framhålls av högernationella krafter ivriga att till varje pris skönmåla den egna historien. Ibland uppges än högre siffror.

Låt mig vara tydlig, all heder åt dessa 341 som offrade livet.

Emellertid har Institutet för nationellt minne (Instytut Pamięci Narodowej, IPN) publicerat resultatet av forskningar i ämnet som har pågått i flera år, och kunnat fastställa antalet avrättade för hjälp åt judar till 341. Forskning pågår fortfarande, och det är ganska troligt att siffran kan komma att stiga.

Låt mig vara tydlig, all heder åt dessa 341 som offrade livet för att bistå sina judiska landsmän (oavsett bevekelsegrunder), men det är fjärran från de fantasisiffror som ”patrioter” slänger sig med i det missriktade syftet att ärerädda nationens historia.

Att dödsstraff för hjälp åt judar aldrig infördes i de ockuperade länderna i Västeuropa är förvisso sant, däremot tillämpades det i Belarus, Ukraina och Serbien.

När det gäller de polsk-judiska relationerna under kriget finns det en större bild, medaljens baksida så att säga. Det förekom utpressning och angiveri i stor skala mot de judar som gömde sig och de polacker som hjälpte dem. De tyska ockupanterna saknade personella resurser och lokalkännedom och fick därför nästan helt förlita sig på medverkan från polacker i sin jakt på judar som försökte undkomma dem.

De som gömde judar fruktade inte främst tyskarna utan sina egna grannar, det var deras landsmän som var det stora hotet.

Det finns en del riktigt vidriga historier om människor som gömmer judar mot betalning och lämnar över dem till Gestapo när pengarna tar slut. Ett polskt par tar emot ett litet judiskt barn, lämnar över det till tyskarna med en gång men fortsätter att ta emot betalning från föräldrarna så länge de är i livet.

Szulc nämner en polsk polis som var angivare och som avrättades av motståndsrörelsen. Och visst förekom det, men mycket sällan. Betydligt oftare gjorde förband i motståndsrörelsen, både Hemarmén och än mer den högernationalistiska Nationella Väpnade styrkorna, sig skyldiga till övergrepp och även mord på judar. Det gäller även polska civila.

Den polska polisen och civila på landsbygden anordnade regelrätta jakter efter gömda judar. Det förekom också organiserat sökande efter förrymda judar längs med järnvägsspåren till förintelselägren.

Det är svårt att se det som något annat än en långtgående avhumanisering som bottnade i en rabiat antisemitism, något som var ett allmänt förekommande fenomen i Polen före kriget, och uppenbarligen tilltog under den tyska ockupationen och Förintelsen.

I takt med den ökade öppenheten efter 1989 och tillgången till arkiv har det framkommit att de ockuperade folkens, inte minst det polska, medverkan i Förintelsen var långt större än man har vetat eller ville veta. Det har föga förvånande väckt mycket harm inte minst i högernationalistiska kretsar.

Att skönmåla sin historia och vägra konfronteras med det förflutnas mörka sidor hämmar utvecklingen i ett samhälle, och ökar risken för att det hemska kan upprepas.

Nu finns det ingen anledning att särskilt peka finger åt just polackerna. Övergrepp, samarbete med nazisterna i Förintelsen, likgiltighet och brist på sympati och medlidande, förekom i stort sett i hela det av tyskarna ockuperade Europa.

Så visst ska vi hylla de hjältar som Szulc framhåller. Men vi ska också komma ihåg vilka illdåd som antisemitism, rasism och allsköns xenofobi under extrema omständigheter kan leda till. Det är viktigt, inte minst idag.

The post Antisemitismen var utbredd i Polen redan innan Förintelsen first appeared on Opulens.

MÄRKESDAG. “En ståndpunkt som upprepas ofta är att polackerna kunde ha gjort mer för att rädda judar men avstod av antisemitiska skäl”, skriver Artur Szulc. Han vill nyansera påståendet och påpekar att till skillnad från i Frankrike, Nederländerna, Belgien eller Danmark var det i det ockuperade Polen dödsstraff för att hjälpa judar.

Idag för 80 år sedan, den 6 december 1942, mördade tyska fältpoliser flera polska familjer i byarna Ciepielow och Rekowce i centrala Polen. Anledningen var att polackerna hade hjälpt och gömt judar. Händelsen är föga känd utanför Polen men är relevant att sätta in i ett större sammanhang.

Det nazityska herraväldet i Polen präglades från början av en brutalitet som saknade motstycke i stora delar av tyskockuperade Europa. Tyskarna var enväldiga härskare över liv och död i Polen.

Hur de förtryckta polackerna reagerade och agerade på nazityskarnas grymheter gentemot den judiska befolkningen har varit föremål för intensiva diskussioner under en lång tid.

En ståndpunkt som upprepas ofta är att polackerna kunde ha gjort mer för att rädda judar men avstod av antisemitiska skäl. Innan en sådan värdering kan göras måste vissa grundläggande omständigheter förtydligas.

Polacker och polska judar avskildes tidigt i ockupationen. Inledningsvis separerades folken av tysk lagstiftning och i nästa steg tvingades judarna in i getton. Detta försvårade kontakterna än mer, särskilt som merparten getton skärmades av med taggtråd eller tegelmur. Med avsikten att motverka polska solidaritetshandlingar införde tyskarna, i avskräckande syfte, från hösten 1941 dödsstraff för alla former av hjälp till judar. Motsvarande straff infördes aldrig i exempelvis Frankrike, Nederländerna, Belgien eller Danmark.

Oavsett bevekelsegrund var det mycket som stod på spel.

Polacker som ertappades med att gömma judar, ge eller sälja mat till dem eller ens underlät att informera tyska polisorgan om att judar passerat i bygden avrättades nästan alltid. Under 1942 övergick man till att tillämpa kollektiv bestraffning vilket innebar att den enskilda hjälparen dödades ihop med sina närmaste familjemedlemmar oavsett ålder eller inblandning. Mot denna bakgrund blir frågan, som en polsk kvinna ställde till en väninna när ämnet om hur de kunde bistå förföljda judar kom på tal, inte så märklig: ”Vem hjälper judar i dessa tider”?

Men åtskilliga skulle hjälpa och de drevs av olika motiv. Vissa ville sko sig medan andra gjorde det av humanistiska eller religiösa skäl. En kategori, bland annat högerradikala motståndsmän med antijudiska uppfattningar, kom att se räddandet av judar som en slags motståndshandling. Oavsett bevekelsegrund var det mycket som stod på spel.

Tidig förmiddag den 6 december 1942 anlände ett tjugotal tyska fältpoliser till Ciepielów och sökte omgående genom husen som tillhörde tre familjer: Kowalski, Obuchowicz och Kosior. Troligen hade tyskarna fått ett tips eller så chansade de. Liknade räder hade tyska polisenheter nämligen genomfört i regionen föregående veckor. Hos familjen Kosior upptäcktes två gömda judiska män. Enligt vissa vittnesmål ska de judiska männen självmant ha givit sig tillkänna, kanske i förhoppningen att tyskarna skulle skona den polska familjen.

Under tiden gav sig en annan tysk polisstyrka av till den angränsande byn Rekówce. Där bodde familjen Skoczylas och fler ur släkten Kosior. Skoczylas hus genomletades och här hittades böcker på jiddisch. Polackernas öde var beseglat.

Mördandet inleddes på eftermiddagen. I Ciepielów brändes familjen Kosior ihjäl i en lada. Kowalskis föstes in hos Obuchowicz och husets dörrar reglades. Tyskarna avfyrade sina vapen mot byggnaden och satte eld på den. I Rekówce trycktes polackerna in i ett uthus, mejades ner av en kulspruta och brändes.

I dessa två byar mördade tyska poliser trettioen polska barn, kvinnor och män samt två judiska män. Det yngsta offret, en pojke, var knappt sju månader gammalt. Fyra polska familjer hade likviderats för att de gett judar, som försökte undkomma deportationer till förintelseläger, tak över huvudet.

Morden i Ciepielów och Rekówce 1942 var den största tyska aktionen i sitt slag sett till antalet offer men långt ifrån den enda.

I slutet av 1942 sökte två judiska familjer skydd hos Jozef och Wiktoria Ulma i byn Markowa, sydöstra Polen. Trots riskerna och trots att paret levde under knapra förhållanden tillsammans med sina sex barn tog de emot åtta judiska kvinnor och män i sitt hem. Paret var djupt troende katoliker och hyste övertygelsen att människor i nöd inte kan överges. Flera polska familjer i byn tog emot judar i sina hem.

Den 24 mars 1944 anlände fem tyska fältpoliser och minst fyra polska hjälppoliser till Markowa. Förmodligen hade en polsk hjälppolis tjallat eftersom han ville behålla värdesakerna som en av de judiska männen lämnat hos honom tidigare. Polismannen sköts senare ihjäl av den polska motståndsrörelsen.

Tyskarna rusade in i huset medan polackerna vaktade utanför. Judarna sköts först varpå Jozef, hans höggravida fru och barnen togs ut på framsidan. Inför barnen avrättade de tyska poliserna Jozef och Wiktoria med nackskott. Efter ett kort överläggande beslutade styrkans chef, löjtnant Eilert Dieken, att även barnen som var mellan åtta år och arton månader gamla skulle skjutas.

Hitintills har över 7 000 polacker belönats med denna utmärkelse.

Idag är Ulmafamiljen en symbol för alla polacker som betalade det högsta priset för sin visade medmänsklighet. År 1995 tilldelades Jozef och Wiktoria postumt medaljen Rättfärdig bland folken av det israeliska institutet Yad Vashem. Hitintills har över 7 000 polacker belönats med denna utmärkelse, vilket är flest i världen.

Ingen vet hur många polacker som dödades för att de på olika sätt hjälpt judar. Historiker har lyckats få fram siffran 2 300 efter studier i arkivdokument och andra källor, men det riktiga antalet bedöms vara högre.

Diskussioner om polackerna kunde ha gjort mer för att rädda judar måste utgå från den nazityska ockupationens grymma realiteter. Endast då är det möjligt att skapa en relevant överblick som fångar hela skalan av polska handlingar och beteenden, från de förkastliga till de aktningsvärda.

Ett obestridligt faktum är att de som övervann sin rädsla för tyska repressalier och sträckte ut sina händer till judar bör betraktas som verkliga hjältar. Därför är det relevant att påminna om fyra mördade polska familjer i byar som ingen i Sverige hört talas om.

The post Idag minns vi de polska hjältarna som stod emot nazismen first appeared on Opulens.

FASCISM. “Men lika litet som det saknades judehat i den svenska folksjälen, lika litet gick den fri från förakt, hat och fördomar mot andra inhemska minoritetsgrupper”, skriver Anders Björnsson.

Historikern Thorsten Nybom (1945–2021), en nära vän, brukade säga, att det uppseendeväckande var inte att det förekom antisemitism i Sverige under 1920-, 30- och 40-talen, utan att den var så pass litet förekommande. Där den fanns uppmuntrades den inte, snarare undertrycktes den. Ingen kunde göra karriär på antisemitism; den som försökte blev komprometterad.

Men lika litet som det saknades judehat i den svenska folksjälen, lika litet gick den fri från förakt, hat och fördomar mot andra inhemska minoritetsgrupper – samer, resande, romer – eller mot svarta som underlägsna så kallade raser.

Ursprungsbefolkningar i andra länder blev lätt föremål för förklenande karakteristiker – i svenska läroböcker, barnvisor, tidningsreportage. Men trots att judar kunde bekläda framträdande positioner inom universitets-, förlags- och finansvärlden, fick radikal antisemitism ingen omfattade spridning i vårt land, detta till skillnad från vissa av våra grannländer, exempelvis de baltiska.

Naturligt nog oroade man sig på judiskt håll, och denna oro var inte ogrundad. Ordföranden i Mosaiska församlingen i Stockholm, en känd bokhandlare, skaffade sig en extrabostad i Mälarbygd, inte långt från den plats där jag skriver dessa rader, dit han kunde ta sin familj om Sverige skulle falla i händerna på Nazityskland.

Erik Walles var läroverkslärare och vice ordförande i Lindholmsnazisternas parti, Svensk socialistisk samling. Efter Walles död för ett trettiotal år sedan fann man i hans bostad i Malung en förteckning över judiska personer i Sverige, med adresser noga angivna, uppenbarligen avsedd som en gåva till en tysk ockupationsmakt.

Den svenska eftergiftspolitiken under andra världskriget såg till att den inte kom till användning.

The post En icke ogrundad oro first appeared on Opulens.

IDENTITET. Samtidigt som Sveriges museum om Förintelsen invigs tillsätter regeringen en utredning för att kartlägga hinder och möjligheter för judiskt liv i Sverige.

[Social]

Utredningen är en del av Sveriges åtaganden efter konferensen Malmö internationella forum för hågkomst av Förintelsen, som hölls hösten 2021, och ska ge förslag till en nationell strategi för att stärka den judiska identiteten.

– Vi har sett att det finns ett behov av att få kunskap om vad som är viktigt för den judiska minoriteten och också vad som kan stärka den judiska kulturens fortlevnad och utveckling, säger kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S).

En viktig del i utredningen är att säkra överföringen av judisk kultur och jiddisch till yngre generationer, samt granska det växande problemet med antisemitism, inte minst på sociala medier.

–Det är fullständigt oacceptabelt och genom den här utredningen hoppas vi kunna kartlägga i vilka former hot och hat framförs och säkra att judar både kan och vågar leva ett judiskt liv nu och i framtiden i hela Sverige, säger Jeanette Gustafsdotter.

Resultatet av utredningen ska redovisas senast den 15 december 2023.

Kristina Erkenborn/TT

The post Regeringen vill stärka judiskt liv och kultur first appeared on Opulens.

IMA – som är en oberoende kulturell institution – ger oss ett utmärkt exempel på diversifiering av den judiska historien i Orienten och vad den har givit oss i intellektuell rikedom, skriver Anne Edelstam, som sett en aktuell utställning i Paris.

Juifs d’Orient, une histoire plurimillénaire
Institut du Monde Arabe, Paris
Utställningen pågår till och med den 13 mars 2022

Detta är den tredje utställningen i sitt slag som förtydligar de tre monoteistiska religionernas uppkomst och historia i Mellanöstern. Den första handlade om Hajj, pilgrimsfärden till Mecka (2014) och den andra om de kristna i Orienten (2017). Samtliga har varit lika intressanta och väldokumenterade med diverse konstverk och föremål.

Inför denna utställning har 280 olika verk samlats. Dessa visar på mångfalden i de judiska församlingarna, från Euphrates flodbänkar till Atlasbergen. Arkeologiska lämningar samsas med antika manuskript, tavlor, textilier, liturgiska föremål, fotografier, musikstycken och videoklipp. Dessa exceptionella objekt tyder på en väsentlig kulturell rikedom.

Språket, hebreiskan, tillsammans med religionen var det som enade judarna. Jag möts i den första salen av en vackert komponerad hebreisk text samt en färgsprakande Chagallmålning (från 1950-52). Tavlan gestaltar hur Moses får de tio gudsbuden. Moseböckerna är ju ursprungligen skrivna på hebreiska och utgör grunden för Gamla Testamentet. Besökaren förstår därmed redan i början av utställningen relationen mellan de tre monoteistiska religionerna eftersom vi alla anses vara Abrahams ättlingar.

Utställningen följer sedan en kronologisk ordning. Den tar sin början redan ett tusental år före kristendomen, när judarna bodde i Kanaan. Kung David utnämnde då Jerusalem till huvudstad och hans son, Salomon, lät där bygga det första Templet. Den historiska berättelsen fortsätter med exilen till Babylon.

Återkomsten till Jerusalem flera sekler senare åtföljdes inte av alla judar utan många etablerade sig runtom i de dåvarande medelhavsländerna. Förutom i Babylon och Galileen, skapade de viktiga vetenskapliga centra i både Syrien och Egypten. Även i Jemen installerade sig en judisk diaspora.

Jag imponeras av kopparrullarna från Qumran, i Palestina, daterade till cirka 100 år f.Kr. samt av mosaikerna från antika synagogor och enkla men stilistiska urnor med blommotiv från Jerusalem runt ett sekel e. Kr.

I och med den massiva spridningen av islam, mellan 600- och 1400-talet, förändras dock judarnas situation. Beroende på de olika regerande dynastierna blev de mer eller mindre väl behandlade. Men både judar och kristna nedvärderades till en lägre stående social klass än sina muslimska fränder. De kom att kallas för dhimmi och fick förvisso utöva sin religion men med juridiskt underlägsen status.

Föremålen på IMA tyder ändå på ett inflytande folken emellan. Det intellektuella utbytet frodades i Bagdad, Cordoba och Kairo. Utöver flera manuskript, bevarade i vackert utsmyckade silverrullar, visas ett astrolabium, medaljonger, kläder och porträtt från den tiden.

I och med de tilltagande pogromerna i Östeuropa från och med 1880, flydde många judar till Palestina och idén om en återkomst till ”Sion” (en av Jerusalems kullar) tog sin början. Spänningarna mellan muslimer och judar ökade i och med judarnas massiva emigration till Palestina 1936, på grund av nazismen, och nådde sin kulmen 1948, då staten Israel skapades.

Samtidigt ökade nationalismen i arabländerna och antisemitismen spred sig från Europa till Mellersta Östern. Den sista delen av utställningen skildrar denna tid med fotografier och videofilmer av deportationer av judar som än en gång fick lämna allt och gå i exil.

I dagsläget återställs synagogor i flera arabiska städer som den stora synagogan i Alexandria, i Egypten, men med en handfull judar kvar i landet så lär den inte återfå något av sin forna glans i första taget. För vad är ett religiöst tempel utan några troende?

Utställningen är en hyllning till och en återblick på vad integration har varit och åter kan bli bland de tre monoteistiska religionerna och dess diverse kulturella uttryck i Mellanöstern. När toleransens tider frodas, blomstrar även kreativiteten och hantverken. Fanatism och nationalism däremot tar död på den kulturella mångfalden till förmån för ett utslätat och censurbelagt samhälle.

IMA – som är en oberoende kulturell institution – ger oss ett utmärkt exempel på denna diversifiering av den judiska historien i Orienten och vad den har givit oss i intellektuell rikedom med män som Maimonides (den kanske främste judiske tänkaren under medeltiden), antika manuskript som de som bevarats i Kairos synagoga genom seklerna (i vad som kallas för Genizah) samt enastående hant- och konstverk. Missa därför inte denna intressanta utställning om du besöker Paris.

The post Judarna i Orienten: ett tidsdokument first appeared on Opulens.

TIDSANDAN. “Carl von Linné klassificerade blommor. I koncentrationslägrens systugor hade man 23 olika sorters stjärnor att sy på fångdräkterna.” Jesper Nordström skriver idag, på Förintelsens minnesdag den 27 januari, om massmordets grogrund.

Vetenskap har ofta en biklang av att klassificera och ordna upp. Carl von Linné klassificerade blommor. I koncentrationslägrens systugor hade man 23 olika sorters stjärnor att sy på fångdräkterna.

När den Sovjetiska armén nådde fram till Auschwitz idag 27 januari 1945 upptäcktes det som nog redan var känt; att det pågick ett närmast industriellt massmord. Det hade läckt ut information via spioneri och motståndsrörelser. Att godstågen rullade närmast dag och natt var det ingen som kunde ha undgått, eller röken från förbränningsugnarna. Den polske författaren Andrzej Stasiuk använde sig av den kallt lakoniska tankegången, formuleringen att de polska hemmafruarna fortsatte putsa fönster obrytt även om röken gav ett slags fet beläggning.

Med den konservativa nationalistiska regeringen och den vändning som Polens politik har tagit är det mer och mer kontroversiellt att tala om det polska medlöperiet i Förintelsen. Hur det fanns en katolskt färgad acceptans, ja närmast bejakande attityd över vad de ockuperande nazisterna gjorde. Att det fanns vissa positiva aspekter av fiendemaktens agerande.

När Röda Armén kom till lägret hade SS sedan länge låtit fångarna bege sig ut på långa tröstlösa dödsmarscher därifrån och undanröjt bevis. Auschwitz var alltså redan avvecklat och öde och bortsett från de förhärdade förnekarna var det redan ökänt.

Så det är inte helt hugget i sten att just 27 januari ska vara dess minnesdag och man kan också diskutera när det hela blev upptäckt. Bland annat har Jan Guillou gett en känga åt svensk underlåtenhet och påvisat att utrensningarna och Nazistysklands agerande mot judar var känt långt tidigare. Tyvärr ledde också Röda Arméns intåg här till mer krigsbrott då reaktionen blev en hårdare, mer hänsynslös behandling av den tyska civilbefolkningen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Med allt detta sagt ska det såklart inskärpas att initiativet i sig att ha en minnesdag knappast kan ifrågasättas.

Det akademiska eftermälet kring Förintelsen lät dock vänta på sig. Som om denna mänsklighetens största katastrof sågs som en anomali som inte gick att ringa in och förstå genom vanliga vetenskapliga analytiska begrepp. Den gängse statsvetenskapen och historieskrivningen kunde lätt ringa in och förklara nazismens uppkomst genom att visa på hyperinflationen på 1920-talet, revanschlustan och bitterheten efter Första världskriget.

Förintelsen verkade dock länge vara en slags elefant i rummet som ingen ville ta tag i, formulera sig kring. På det mer eklektiska postmoderna 1980-talet framkom dock en ny flora av perspektiv kring Tredje Riket och andra världskriget. Bland de mer banbrytande och tankeväckande måste vara Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället. Vad Bauman gör är att – i brist på bättre ord – framhäva Förintelsens “vanlighet” och gå emot tanken att det är något mörkt, skrämmande och oförklarligt monster helt utanför samhällsparadigm och tidsanda.

Nej, det finns inget vanligt i Förintelsen. Det är och förblir förhoppningsvis katastrofernas katastrof som svårligen låter sig jämföras med något annat. Men att tala om Auschwitz vanlighet är inte heller att ägna sig åt något slags banaliserande eller whataboutism, som när den utomparlamentariska högern plötsligt löjeväckande och i  goddag yxskaft-anda börjar prata om Nordkoreas arbetsläger eller Djingis Khans behandling av civilbefolkning för att blanda bort korten.

Det ordinära i Förintelsen utifrån Baumans ganska snåriga essä är snarare att han resonerar i analogi med den klassiska retorikens begrepp “reductio in absurdum”. Han tar en tendens, en epok, tidsanda och drar den till sin spets och finner att moderniteten är Förintelsens uppspel, dess grogrund.

Ta bara arbetsfördelningen i en Fordfabrik. En svetsar chassi, en annan monterar motorblocket, en tredje målar karossen. I Polen lades järnvägsrälsen av en, ugnarna monterades av en annan, behållarna med Zyklon B beställdes av en tredje. En likadan arbetsfördelning, med bieffekten att allt blev alienerat och ansvarskänslan suddades ut hos individen.

En slags fetischisering av var sak på sin plats, i en våldsideologi som lånade sin legitimitet av naturvetenskaplig diskurs.

Grundtanken i Baumans essä verkar vara i samma som Theodor Adornos och Max Horkheimers i deras svarta essä Upplysningens dialektik där den röda tråden är att västerlandets typiska modernitet, rationalisering och vetenskap ses som grunden för massförstörelse och Armageddon. När denna mentalitet nådde nazismen smög det sig in ända till språknivå. I ett dokument från Wannseekonferensen läser vi att det var “den slutliga lösningen på ett demografiskt problem”.

Man kan gå vidare i tanken – att nazismen och Förintelsen är en slags perverterad slutpunkt av det västerländska upplysningsprojektet. Vetenskap har ofta en biklang av att klassificera och ordna upp. Carl Von Linné klassificerade blommor. I koncentrationslägrens systugor hade man 23 olika sorters stjärnor att sy på fångdräkterna. Man frågar sig varför? Förr eller senare skulle de arbeta ihjäl sig eller svälta. Det fanns ingen anledning till klassificering. Vi kan närmast tala om en slags överdriven hyperrationalitet som slår knut på sig själv. En slags fetischisering av var sak på sin plats, i en våldsideologi som lånade sin legitimitet av naturvetenskaplig diskurs.

Till skillnad från ovan nämnda portalfigurer inom Frankfurtskolan så var inte Bauman radikal teknikdeterminist. En av de större förtjänsterna med Auschwitz och det moderna samhället är att det ändå finns kvar ett slags ”varför” mellan raderna. Förintelsen framställs inte fullt ut som en logisk produkt av en tidsanda, det är fortfarande något fasansfullt bortom det förklarliga. Budskapet synes mig vara att vi ändå kan stå emot ett samtidsideal som leder fel.

The post Upplysningsprojektets perverterade slutpunkt first appeared on Opulens.

MINNESKULTUR. “Offrets moral är, menar Améry, den egentliga moralen, inte något svagt och föraktligt. Hen besitter den moraliska sanningen.” Charlotte Wiberg har läst Förintelseöverlevaren Jean Amérys Bortom skuld och botgöring som nu kommit ut på svenska.

Bortom skuld och botgöring av Jean Améry
Översättning: Tommy Andersson
Glänta produktion & Faethon

”För nazismen”, skriver Améry, ”var ordet ’humanitet’ lika förkastligt som synden för den fromme, och därför talades det om ’slö humanitet’.” Men själva Förintelsen då, var inte den det med specifika för Tredje riket? Tortyr finns ju i många länder. För författaren tycks sakerna följa av varandra, det andra efter det första, eftersom tortyren innebar en existentiell avrättning och eftersom Tredje riket byggde på förnekandet av allas rätt till existens.

Det är svårt att som svensk läsa Amérys bok i dag utan att tänka på ord som ”godhetsnarkomaner” eller ”godhetsposörer”. En kan diskutera länge om för- och nackdelar med att dra paralleller mellan dagsläget och tiden för nazismens framväxt och seger, men det avgörande måste ändå vara om parallellerna erbjuder sig eller inte. Vi är naturligtvis inte i en situation som Tredje riket nu, och snarare än att vara motmänniskor uppmuntras vi att vara ett slags icke-människor när det gäller hållningen till exempelvis flyktingar eller tiggare. Men ett av våra största partier hetsar öppet mot vissa grupper, och det är de som tycks peka ut vägen för sånär hela högerfalangen.

Jean Amérys bok, Bortom skuld och botgöring. En betvingads försök att betvinga sitt öde, föreligger nu för första gången på svenska. Författaren beskriver hur han radikalt avskiljs från sitt förflutna, sitt språk, sin hembygd och hela den tankevärld han dittills rört sig inom när han läser Nürnberglagarna. Som flykting i Belgien blir han medlem i en motståndsgrupp och åker fast. Efter fängelse med tortyr skickas han sedan till Auschwitz. Det Améry mest detaljerat redogör för är dock just tortyren han utsattes för i det ockuperade Belgien. Han menar att tortyr utgjorde själva essensen i nationalsocialismen. I tortyren rycks offret radikalt ur sin självklara tilltro till världen. Hädanefter är hen aldrig trygg och kan aldrig vara säker på att inte när som helst kunna fråntas sin egenskap av att vara människa med rätt att vara bland medmänniskor. Den som torterar är en motmänniska. Och nazisten blir till genom att förneka en universellt delad mänsklighet; genom att bli en motmänniska.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Améry skriver modigt om sitt ressentiment. Han missunnade Västtyskland dess välstånd, dess nya roll i Europa och den lätta bestraffning eller straffrihet hans plågoandar undkom med. Här hade behövts två ord i stället för ett – ”ressentiment” används också för de som riktar sitt agg mot en inbillad fiende, såsom (just) antisemiter gör. Améry var i allra högsta grad ett verkligt offer och han visste vem hans plågoandar var.

Sedan Bortom skuld och botgöring först publicerades på tyska har mycket förändras. I efterordet till den svenska utgåvan skriver idéhistorikern Victoria Fareld att Jean Améry knappast hade varit nöjd med dagens Tyskland och dess förkärlek för monument och ceremoniell hågkomst. Visst är det en form av hågkomst som möjliggör glömska i det att de inkapslar minnet. Jag skulle dock misstänka att Améry om han levt i dag varit mer bekymrad över högerextremismens starka återkomst. Hade den gått att förhindra genom en minneskultur som likt honom vägrade försöka bearbeta och överkomma?

Det tycks mig osäkert om det över huvud taget går att motverka det förflutnas återkomst genom ett ”perfekt” kollektivt sätt att minnas det. Problemet inskränker sig inte till östra delen av Tyskland men det är starkt där, och kan förmodligen till en del förklaras av den totala bristen på skam i DDR:s sätt att förhålla sig till Tredje riket. Fascismen projicerades helt på väst och kapitalismen. Att det fanns högerextremism i det egna samhället – märkbar under DDR-statens sista decennium – förnekades. Dock finns det starkare faktorer att peka på, som den kollektiva skambeläggningen och ekonomiska diskrimineringen av före detta DDR under återföreningsprocessen. Den intresserade kan med fördel läsa två böcker från 2019 respektive 2020 som på radikalt olika men kompletterande sätt behandlar arvet från öst och bristen på enhet i enhetsstaten – Ines Geipels Umkämpfte Zone – mein Bruder, der Osten und der Hass respektive Daniella Dahns Der Schnee von gestern ist die Sintflut von heute.

Offrets moral är, menar Améry, ”den egentliga moralen”, inte något svagt och föraktligt. Hen besitter den moraliska sanningen. Här finns något brännande som slår mot hela den ”Vägra vara offer!”-mentalitet som länge varit förhärskande. Ett offer är ett offer är ett offer. Det är ingen beskrivning av någons personlighet. Améry förutsåg motvilja från läsarna. Han fann dock en hel del uppskattning i förövarnas land – förhoppningsvis utökas skaran med denna svenska utgåva, utmärkt översatt av Tommy Andersson. Vissa svårigheter har jag med Farelds efterord och idén att Améry med sitt skrivande gick från victima till sacrificium. Det fanns ju ingen frivillighet i Amérys offerskap. Det ord som avslutar boken är ”förhoppning”, skriver Fareld, men snarare än att vara inbäddat i ett resonemang om försoning eller närmande mellan parterna offer-förövare handlar det om en förhoppning om att Améry själv ska nå en djupare förståelse av sin verklighet. Den är alltså vänd inåt. Jean Améry begick självmord 1978.

The post Förintelsekonferensen: Att bli en motmänniska first appeared on Opulens.

REPLIK. “Forskningsfusk bör kriminaliseras. Förnekelse av Förintelsen bör bemötas i sak, i såväl akademiska som offentliga sammanhang” skriver Torbjörn Tännsjö, professor i filosofi vid Stockholms universitet, i ett svar till Peter Pagins debattartikel i Opulens i onsdags.

Peter Pagin och jag är överens i långa stycken. Vi vill båda värna yttrandefrihet och akademisk frihet. Jag ska inte upprepa mina argument för den tes som jag drev i min artikel i Kvartal, som Pagin svarar på. Vi är ändå oense på en viktig punkt. Pagin anser att viss förnekelse av Förintelsen bör kunna vara straffbar. Han har inte övertygat mig på den punkten.

Ändå kan jag följa honom en liten bit på väg i hans resonemang. Han anser att om förnekelsen av Förintelsen sker i ett akademiskt sammanhang, och kan rubriceras som forskningsfusk, så bör den vara kriminaliserad. Jag råkar hålla med honom på mer generella grunder. I min tid i etikrådet vid Karolinska institutet drev vi tesen att forskningsfusk borde kriminaliseras i Sverige, på samma sätt som det kriminaliserats i Norge (jag skriver om saken i min bok Etikprofessorn). Gjorde vi så skulle också viss förnekelse av Förintelsen kriminaliseras. Men jag gissar att Pagin inte är nöjd med detta. Förnekelsen sker ju inte bara i akademiska sammanhang, utan också i det offentliga rummet. Här kan inte rimligen slarvig hantering av evidens generellt kriminaliseras. Ändå bör det ske vid förnekelse av Förintelsen, menar Pagin.

Vilket är problemet med sådan lagstiftning? Enkelt uttryckt: den skulle vara kontraproduktiv. Innan den kan komma till stånd måste också delikata problem lösas. Vad ska avses med Förintelsen? I min artikel redovisar jag två radikalt olika svar som har givits på frågan. Pagin tycks vilja eftersträva en snäv definition, som bara inkluderar massmorden på judar. Romer, ryska krigsfångar, kommunister, Jehovas vittnen, homosexuella, fackföreningsfolk med mera, lämnas utanför. En sådan avgränsning leder till frågor. Vad var så speciellt med morden på judar? Pagin hänvisar till att ”lidandet och förlusterna i Förintelsen är en väsentlig del av det judiska folkets historia och identitet, centralt i dess självmedvetande ….Förnekelsen av Förintelsen innebär följande meddelande: judarna är inte vad de utger sig för att vara och förtjänar inte den medkänsla de fått och anser sig ha rätt till”.

En sådan motivering för den snäva avgränsningen av vad som ska räknas som Förintelsen ger upphov till svåra frågor. Vilket är det judiska folket? Hur ska antisemitismen bäst förstås? Sven Lindqvist drev tesen att Förintelsen var ett industriellt inslag i västerländsk rasistisk praxis, där alla underlägsna folk kunde och ibland borde utrotas. Jag tror han hade fel. Men skulle han ha rätt blir avgränsningen till det judiska folket godtycklig. Utrotningen av romer, som av Pagin exkluderas, kan nog ses som ett speciellt exempel på vad Lindqvist hävdade generellt, men judar utrotades inte på grund av någon föreställning om rasmässig underlägsenhet. Hitler förnekar i sina bordssamtal att det finns en judisk ras. Men han godtog förstås att det fanns ett judiskt folk (det avgränsas i Nürnberglagarna, som senare övertagits av staten Israel i synen på vem som har rätt att ”återvända”) och han såg det just som en världsvid konspiration.

Och som Pagin påpekar, så ingår antisemitismen ofta i ett större konspiratoriskt tankemönster där judar (det judiska folket?) utmålas som en grupp som tillskansat sig ekonomisk, akademisk, kulturell och politisk makt (i det fördolda). Då blir det problematiskt att hänvisa till det judiska folket i motiveringen för en snäv avgränsning av vilka som dödades i Förintelsen. Det konspiratoriska tänkandet får extra näring. Det närs också av konflikten i Mellanöstern. Numera finns ett israeliskt folk. Men många israeler ses som andra klassens medborgare eftersom de inte anses tillhöra det judiska folk, vars stat Israel sägs vara. Detta ser väl en upplyst person som galenskap?

Föreställning om folk med rätt till sina egna nationalstater var levande under 1800-talet, spelade kanske en progressiv roll i vissa fall, men har sedan dess vållat stort mänskligt lidande. Vad är ett folk? Vem tillhör det judiska folket, om ett sådant existerar? Sådana resonemang ger näring åt konspiratoriskt tänkande, särskilt om de läggs till grund för inskränkningar i yttrandefriheten.

Forskningsfusk bör kriminaliseras. Förnekelse av förintelsen bör bemötas i sak, i såväl akademiska som offentliga sammanhang. Och konspirationstänkande, där ett judiskt folk tillskrivs en mäktig men fördold position, bör inte bara avfärdas som sådant, alltså som konspirativt, utan också bemötas i sak. Ett forskningsprojekt där vanliga antisemitiska föreställningars grund i verkligheten noga granskas vore av stort värde. Det kunde bli ett verktyg mot antisemitismen. Kriminalisering av förnekelse av Förintelsen skulle ha motsatt effekt.

The post Kontraproduktivt med lag som förbjuder förnekelse av Förintelsen first appeared on Opulens.