JUBILAR. “Bo Widerbergs avtryck är ett filmarv i sig, och fyller även funktionen som ett sällsynt verktyg: som yngre generationer kan titta i, betrakta filmen genom för att finna och utforska okända ytor.” Idag skulle filmregissören fyllt 92. Daniel Lopez Nelson hyllar Widerberg och är samtidigt kritisk mot dagens svenska filmklimat.

Idag skulle Bo Widerberg ha fyllt 92 år. Jag reflekterar kring hans betydelse inom svensk film och det arv han lämnat efter sig, med en aktualitet som bakgrund: Ruben Östlund vinner Guldpalmen för andra gången på filmfestivalen i Cannes.

Dagarna inför prisutdelningen på filmfestivalen i Cannes riktar filmregissören Ruben Östlund kritik mot dansk film, han påstår att den har tappat i kvalitet. Jag frågar mig själv en mer relevant fråga: vilken nivå håller egentligen den svenska filmen? Varken Triangle of Sadness eller Boy from Heaven – de två svenska filmerna som tilldelades priser på Cannes – skildrar det svenska samhället, en egenskap som i min mening är en kärnpunkt. Men om Ruben Östlund inte kan uttrycka en kollektiv självinsikt gentemot den svenska filmen? Var finner jag då en kvalificerad bedömning av tillståndet den befinner sig i?

Filmregissören Bo Widerberg hade en närvaro, som idag uttrycker sig praktiskt genom hans filmografi, men som även förekom inom det teoretiska området: i form av kritik och genom en vilja att debattera alla som – på någorlunda jämlik nivå – argumenterade för vilken utvecklingslinje filmen bör ta. Widerberg genomsyrades av film och han bibehöll ett brett perspektiv – som han kunde studera filmen genom – där kunskapen fick möjlighet att fördjupas kontinuerligt.

Widerbergs filmografi reflekterar en nästan gränslös flexibilitet som regissör: han regisserade allt från skitig poetisk realism som Barnvagnen (1963) och Kvarteret Korpen (1963), till genreklassiker som Mannen på taket (1976) och Mannen från Mallorca (1984), till den nyskapande fotbollsfilmen Fimpen (1974). Detta är endast några titlar ur en filmkarriär som sträcker sig över tre decennier.

Widerberg är alltså inte bara ett känt namn inom svensk film, hans avtryck är ett filmarv i sig, och fyller även funktionen som ett sällsynt verktyg: som yngre generationer kan titta i, betrakta filmen genom för att finna och utforska okända ytor.

Widerberg var självfallet influerad av sin tid – 60-talets revolutionära anda – som formade unga filmskapare som Godard, Truffaut och Tarkovsky: individer med en bestämdhet, grundad i filmkunskap, som utmanade den samtida filmeliten. I boken Visionen i svensk film (1962) kritiserar Widerberg den samtida svenska filmens vision: det vill säga den sort av film som producerades i övervägande antal under 60-talet av svenska långfilmsproducenter. Den djupare problematik som Widerberg belyser uttrycker sig på liknande sätt idag: filmproducenter och stödgivare – ur en generell synvinkel – har benägenhet att satsa på det säkra och cinematiskt magra: filmberättelser baserade på litterära förlagor, med innehåll av välbekant karaktär.

När jag reflekterar kring Bo Widerberg under hans födelsedag tänker jag på en filmmästare, som ägnade sitt liv åt filmen och som satte konst- och underhållningsformen i centrum. Prioriteringen var alltid densamma: undvika att låsa filmen och i stället främja uttryckets evolution. Bo Widerberg fyller 92 år. Ett trefaldigt, skånskt, leve – Hurra! Hurra! Hurra!

The post En regissör med nästan gränslös flexibilitet first appeared on Opulens.

JUBILAR. ”Den fantastiska blandningen av sociala reportage och stringenta politiska analyser med djuplodande kulturjournalistik och humor tilltalade mig omedelbart.” Opulens chefredaktör Stefan Bergmark hyllar Arbetaren som fyller 100 år och berättar också hur den tidningen förändrade hans liv.

Jag antar att det i allas liv finns händelser som verkar obetydliga i stunden men som det i backspegeln tydligt syns haft en avgörande betydelse. För mig är en sådan när jag för trettio år sedan en period jobbade som städare och på jobbet hittade tidningen Arbetaren.

Allmänna vänstersympatier och elevrådsengagemang. Det var min politiska bakgrund och erfarenhet, efter avslutad skolgång och lumpen, då jag fick jobb som städare på Sundsvalls högskola, idag Mittuniversitetet. Mitt städområde blev journalistlinjens lokaler. En lycklig slump då journalistik redan intresserade mig och jag under tonåren helgjobbat på lokaltidningen Dagbladets sportredaktion och gjort rollspelsfanzines tillsammans med kompisen Ulf. Den senare är idag för övrigt Opulens webbtekniker.

Alltså botaniserade jag förstås bland journalistlinjens tidningshyllor och där fann jag så den för mig okända Arbetaren vilken på den tiden var en veckotidning. Den fantastiska blandningen av sociala reportage och stringenta politiska analyser med djuplodande kulturjournalistik och humor tilltalade mig omedelbart. Någon liknande blaska hade jag aldrig hållit i mina händer. I arkivskåpen hittade jag flera årgångar vilka smugglades ned i sopsäckarna, vidare hem via min Salomon-ryggsäck, för att senare skötsamt återbördas.

Arbetarens hundra år är en kavalkad av den seriösa journalistikens adelsmärke, den konsekventa maktkritiken. Från de tidiga åren granskas och kritiseras såväl det fascistiska Italien som statssocialistiska Sovjet. Under 30- och 40-talen blir Arbetaren landets kanske främsta antinazistiska pressröst och tidningen beslagtas av myndigheterna upprepade gånger och ansvariga utgivare fängslas.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

På 50-talet är tidningen drivande i att avslöja en rad rättsskandaler som Kejne- och Haijbyaffärerna. Och under andra halvan av 1900-talet fram till våra dagar fortsätter tidningen oförtrutet att rikta sökarljuset mot samhälleliga missförhållanden och blir en viktig röst för såväl kärnkraftsmotståndet, jämställdheten (bland annat som landets första könsbalanserade tidning), den antikapitalistiska globaliseringsrörelsen som klimataktivismen. Allt med publicistisk ärlighet till skillnad från många av dagens så kallade alternativmedier med sina illa sminkade propagandistiska fejknyheter.

Lika slående som den publicistiska meritlistan är Arbetarens medarbetarparad med namn som Ottar, Moa och Harry Martinson, Ivar Lo, Artur Lundkvist, Eyvind Johnson, Stig Dagerman, Vilhelm Moberg, Birgitta Stenberg, Hasse & Tage, Eva X Moberg… Hela den här spalten skulle kunna fyllas av namn på vassa och med tiden kända skribenter som bidragit till tidningen genom åren.

Som det anstår en publicistiskt anständig tidning har Arbetaren aldrig gått i någons ledband och fackföreningsägaren SAC har sällan utgjort förstasidesstoff. Efter att ha läst några årgångar då för trettio år sedan uppmärksammade jag däremot en liten annons från Arbetarens närstående förlag Federativs. Snart damp det ned två böcker i brevlådan – Michail Bakunins Centralism eller självförvaltning och Sven Lagerströms Syndikalismen, en grundbok. Den berömda poletten trillade ned och jag kunde plötsligt klä de politiska funderingar jag haft sedan unga år, i skuggan av kalla krigets två usla alternativ, med tydliggörande begrepp. Det skulle dock dröja ytterligare ett år och en flytt för studier i Uppsala innan jag träffade några likasinnade.

Nå, jag ska inte fastna i mina nostalgiska minnen men konstaterar att utan Arbetaren hade mitt liv tveklöst tagit andra vägar. Och för det frihetliga magasinet Opulens räkning vill jag framföra ett stort grattis till hundra stolta år!

The post Hundraåringen som vägrade tiga och fortsätter med det first appeared on Opulens.

JUBILAR. Aktivisten och frilansjournalisten Mathias Wåg har fyllt 50. En födelsedagsinsamling till ett “arbetsstipendium” siktade på 20 000 kronor men slutade på mer än det sexdubbla. Elin Stadenberg ringde upp Mathias för att prata om drivkrafterna bakom hans samhällsengagemang från barndomen till idag.

Hej Mathias!

Först att nämna är att du fyllde 50 år förra veckan, stort grattis till det! Hur firade du födelsedagen?

– Ja, tack! Jag var uppe i Dalarna med släkten på vår gamla släktgård. Det är ute i skogen, så det var corona-säkert.

The post Helgporträttet: “Grunden till förändring är hög grad av aktivitet i samhället” first appeared on Opulens.