MEDIELANDSKAPET. ”Journalistik är inte att upplåta samma utrymme för alla. Bra journalistik handlar om att någon vi har tilltro till gör analyser och urval vi anser vettiga.” Lars Thulin skriver i veckans krönika om hur det nya medielandskapet utgör ett hot mot mainstreammedierna.

Världen blir polariserad. Samtal med sansade meningsutbyten får stryka på foten för slagord och förlöjligande av meningsmotståndare. Hoppet var att internet, som kan göra vem som helst till skribent och redaktör med miljonpublik, skulle öka mångfalden. Alltför ofta tycks i stället enfalden ha tilltagit. De traditionella medier som från såväl vänster- som högerhåll föraktfullt kallas MSM (Main Stream Media), mainstreammedier eller gammelmedier har fått en försvagad position.

Företrädare för mainstreammedierna har funderat en del på denna utveckling och dragit vissa slutsatser.

Mainstreammedierna bär del av skulden

En är att mainstreammedierna själva bär en stor del av skulden. Låt oss syna några spår i debatten.

Det första är att fakta och nyheter ersätts med känslor. Främst skyldig till detta är CNN som inledde trenden med att sända nyheter dygnet runt. 24 timmar. 1 440 minuter med några avbrott för reklam, ska fyllas. Dag efter dag. Erfarna redaktörer anser att det helt enkelt inte finns så mycket nyheter. I alla fall inte nyheter som intresserar publiken. Plus att det är mycket dyrt att gräva fram egna bra nyheter på ett korrekt sätt.

Världens mest kända nyhetsankare, Walter Cronkite, presenterade kvällsnyheterna på amerikanska CBS mellan 1962 och 1981.  Han läste en halvtimme från små lappar. Konstaterade sedan att så ser världen ut. Därefter önskade han tittarna god natt. Han betraktades som den mest betrodda mannen i USA. Ingen journalist har haft en så hög trovärdighet.

I brist på riktiga nyheter fylls tiden i dygnet-runt-sändningar med kommentarer, tyckanden, känslor. För att lyckas med att göra bra tv kan inte alla tycka samma sak. Det gäller för redaktionerna att hitta något som sticker ut. När mixen blir bra finns risk att tittaren glömmer den ursprungliga nyheten och går i gång på åsikter och känslor. Saker som gör folk förbannade eller glada.

Strävan efter olika åsikter och känslor

Redaktionerna jobbar hårt för att hitta personer som anser något annorlunda. I jakten kan kravet på seriositet hos tyckarna offras. Risken var stor under inledningen av Ukraina-kriget. Namnkunniga svenska krönikörer var upprörda över att de experter som redaktionerna använde, minsann aldrig trodde på Rysslands bild av kriget. Därmed ansågs mainstreammedierna ljuga och vinkla. Jag är ganska säker på att redaktionerna jobbade för att hitta kunniga, trovärdiga och erfarna militära bedömare som kunde förmedla Kremls narrativ. Men man fann inga.

Sanningen relativiseras

Nästa spår är en följd av denna strävan efter olika åsikter och känslor. Det innebär att sanningen blir relativ. Alla har rätt till sin egen sanning. Om den inte tas på allvar och får komma fram, höjs röster om censur. Och att mainstreammedierna vill bevara den bestående världsordningen. Något kan det säkert ligga i detta, men detta påstående utnyttjas skickligt av de krafter som vill påverka. Då tillämpas det slitna ordspråket ”sanningen ligger någonstans mitt emellan”.

Här följer ett övertydligt exempel. Två personer tjafsar om avståndet mellan två punkter. En säger tio meter och en säger tjugo. Enligt ordspråket ovan blir sanningen femton meter, hälften av summan av de två föreslagna siffrorna. Så kommer en ny debattör och säger att avståndet är femtio meter. Mitten mellan tio och femtio är trettio. Sanningen blir relativ och flyttas långt bortom de ursprungliga åsikterna.

Tekniken används ständigt. I prutandet på en nattmarknad i Hongkong då köparen vill betala 100 dollar för en klocka medan säljaren upprört talar om att den är värd minst 700. Båda bli nöjda med ett pris runt 400. Trump använder samma teknik med sina utspel. I Sverige är Sverigedemokraterna skickliga i denna gren. Partiet förslår något som betraktas som omöjligt och framstår som förfärligt. Sedan ”tar man till sig av kritiken” och backar till hälften. Alla blir nöjda med att partiet tagit sitt förnuft till fånga. Men det har vunnit enligt principen två steg framåt ett steg bakåt. Och flyttat gränsen för det möjliga. Ännu en gång.

Det tredje spåret innebär att medierna bundit ris åt sina egna ryggar genom att i åratal ha trummat in ordet källkritik hos läsarna. Kritik och hälsosam misstro mot allt kan därför överskugga kravet på bedömning av en källas kvalitet och långsiktiga agenda.

Så uppstår åsiktsbubblor

Vi kan ha fått generationer av läsare och tittare som hävdar att nyhetsbyrån TT minsann har lika hög eller låg trovärdighet som bloggare från Ulan Bator eller Blomstermåla. För alla ljuger för sina läsare, inte sant? Men mainstreammedierna ”vågar” inte släppa in bloggarna. Utifrån sådana resonemang tror många till sist bara på sig själva och får sin världsbild bekräftad genom att enbart kommunicera med likasinnade. En åsiktsbubbla uppstår.

Vad är bra journalistik?

Detta leder till det sista spåret. Att objektivitet skulle innebära att alla åsikter måste få samma utrymme – annars tillämpas censur. Draget till sin spets betyder det att en artikel på en helsida om en jorden-runt-resa måste följas upp med en helsida där förespråkarna för att jorden är platt får tala ut. Annars råder censur.

De problem som jag har skisserat ovan har tilltagit snabbt i det nuvarande medielandskapet. Journalistik är inte att upplåta samma utrymme för alla. Bra journalistik handlar om att någon vi har tilltro till gör analyser och urval vi anser vettiga. Vill vi ha en annan syn på saken får vi välja ett annat medium eller vända oss till en journalist som också arbetar efter erkända journalistiska principer.

The post Mainstreammedierna har försvagats i det nya medielandskapet first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. ”Vad skall vi ha fria medier till om de sveper in sig i hemmagjorda tvångströjor?” Det frågar Vladimir Oravsky, apropå SR-programmet Kalibers agerande.

Invånarna i Kallinge blev till slut, genom en dom i Högsta domstolen, beviljade rätt till skadestånd på grund av PFAS-förorenat dricksvatten som kom från brandskum från flygflottiljen F17.

Den 20 oktober 2025 upptogs av huvudnyheten om hur SR:s undersökande program Kaliber år 2019 intervjuade den dåvarande chefen för flygflottiljen F17, Tommy Petersson, som nu är chef på Försvarets Materielverk.

Saken är den att denne omedvetet, eller möjligen medvetet, glömde lägga på luren efter intervjun och då kunde Kalibers intervjuare spela in ett privat samtal mellan Tommy Petersson och en av hans kolleger.

Det framgick då att Tommy Petersson drog intervjuaren vid näsan, det vill säga att han inte sa hela sanningen.

Vad gjorde då Kaliberjournalisten? Avslöjade han dåvarande chefen för flygflottiljen F17? Icke sa Nicke. Och varför? ”Kaliber har avvaktat med att publicera ljudinspelningen eftersom den kunde utgöra olovlig avlyssning, men detta är nu preskriberat.”

Vad hade hänt om Kaliber publicerat?

Om Kaliber hade publicerat avslöjandet, då när det begav sig, så skulle sannolikt några PFAS-offer kunnat få ett bättre utfall under sin 10 år långa juridiska kamp mot det kommunala bolaget som sålde det sjuka och smittade vattnet till unga och gamla inget ont anande Kallingebor.

Kaliber har opererat med både hängslen och livrem och dessutom många lager blöjor. ”Kaliber har avvaktat med att publicera ljudinspelningen eftersom den kunde utgöra olovlig avlyssning, men detta är nu preskriberat.”

Inget risktagande

Är det på det viset undersökande journalistik bör fungera? Att man kommer med avslöjanden när avslöjanden inte längre betyder något? Att kritisera makten utan att riskera något är inget annat än sorgligt och beklagligt.

Vad skall vi ha fria medier till om de sveper in sig i hemmagjorda tvångströjor?

The post Klen Kaliber – feghet inför överheten first appeared on Opulens.

PUBLIC SERVICE. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur SVT undviker att ställa frågor som kan misshaga Tidöpartierna. 

Ibland skäms jag för min forna yrkeskår, journalister. Eller snarare för hur deras jobb presenteras i SVT:s nyhetsprogram. För deras inslag bryter ofta mot tre grundläggande saker Journalisthögskolan, på min tid, lärde ut under första månaden. Att lyssna på ett intervjuoffer bortom alla floskler, att vara uthållig samt att våga ställa jobbiga frågor.

Märk väl att jobbiga frågor inte är att likställa med att vara oartig, elak eller höja rösten. Tvärtom. De verkligt besvärliga frågorna är sådana som sakligt ställs i vanlig samtalston. För då är de svåra att vifta bort genom att den utfrågade själv blir oartig och höjer rösten.

Frågor som SVT inte vågar ställa

Låt mig ta två exempel från SVT:s nyhetsprogram den här sommaren. Inslag där reportrarna inte ställde givna frågor eller accepterade att de inte fick svar på sådana. Frågor som en tonårig reporter från en skoltidning omedelbart hade ställt. Och krävt svar.

Frågor om SD:s vitbok

Det första exemplet hämtar jag från tillfället när SD:s vitbok presenterats i Almedalen. En genomgång som avslöjade lik i garderoben. Lik som varit påfallande pigga och aktiva långt in i partiets levnad. Men som nu bemöttes av bestörtning av medlemmar med flera decennier på ledande poster i partiet. Avslöjandena var nyheter för dem. De hade ingen som helst aning om detta och bad därför yrvaket om ursäkt.

Chefsideologen Mattias Karlsson fick mala på i SVT och SR om hur han chockats av att det funnits mycket dåligt i partiet och att han var äcklad. Jimmie Åkesson, medlem i partiet i 30 år och dess ledare i 20, gjorde häpen och bekymrad samma upptäckt och bad därför judar om ursäkt.

Reportern från skoltidningen hade ställt två givna frågor. Den första:

– Du menar alltså på allvar att du inte hade någon aning om detta?

Den andra:

– Visst måste ni ha vetat om det, så varför reagerar ni och ber om ursäkt först nu?

På SVT är man uppenbarligen livrädda för Tidöpartierna som styr landet.

Kanske ställdes frågorna. Men klipptes bort. På SVT är man uppenbarligen livrädda för Tidöpartierna som styr landet. För deras, möjligtvis inte liberalernas, våta dröm är att styra och strypa public service. Eftersom dessa högerpolitiker tycks övertygade om att de som jobbar på SVT och SR har varit kommunister sedan födelsen. Och därför ständigt sprider sådan propaganda.

Hot om svältdöd

Inför hot om en plågsam svältdöd omgärdad med konstiga regler om kontroller av objektivitet, och uppmaning att bli poppis hos högerväljare, blir public service självutplånande och förlorar trovärdighet och relevans. För objektivitet innebär inte att låta alla säga vad de vill utan att det avbryts eller kommenteras. Journalister ska samla in, sammanställa, förtydliga, problematisera och värdera information. Inte bara hålla i en mikrofon.

Frågan som SVT inte ställde om HPV-vaccinet

Det andra exemplet var en nyhet för mig när den presenterades. Det rörde kampanjen för vaccin mot det sexuellt överförda HPV-viruset. Den kostnadsfria sprutan har enbart erbjudits flickor. Trots att en tredjedel av dem som drabbas är pojkar/män. De kan också få vaccinet. Om de betalar 6 000 kronor.

Den givna frågan från reportern från skoltidningen, och tittare, hade förstås varit: varför har pojkar valts bort? Är inte det könsdiskriminering? Kvinnliga reportern från SVT snuddade vid frågan, men ytterst inlindat och kryptiskt. Vilket gjorde att ansvariga, en på statlig och en på regional nivå, båda kvinnor, kunde sväva ut i ordkaskader med innebörden att det förstås var någon annan som bestämde. Därför behövde de inte svara på frågan, inte ens tycka något personligt.

Varför var reportern så mesig? Kanske för att genusdebatten ännu är sådan att bara kvinnor kan få en offerroll. Att påstå att män diskrimineras är mot rådande axiom och därför otänkbart.

Var SVT bättre förr?

Var det bättre förr? Jag tror det. Jag minns en intervju som blev undervisningsmaterial för blivande journalister. 1991 frågade reportern Olle Stenholm i SVT ut Ny Demokratis ledare Bert Karlsson om partiprogrammet som blivit klart. Intervjun sändes direkt. Karlsson var stöddigt och bredbent självsäker som vanligt. Stenholm lugn, saklig och påläst. Han hänvisade, med sidnummer, till den ena konstigheten efter den andra. Illa underbyggda påståenden samt logiska kullerbyttor där partiet motsade sig själva. Dokumentet föreföll uselt och hafsigt, som det var skrivet av en reklambyrå som älskade floskler och plattityder.

Bert Karlsson kunde inte svara och det framgick att han inte läst på alls. Skivbolagsdirektören Karlsson är mycket. Men absolut inte dum. Han är definitionen på begreppet streetsmart. Han insåg snabbt att han var körd. Panik fyllde hans flackande blick. Måhända var hans dröm att ett strömavbrott skulle slå ut tv-huset. Det hände inte. Han lämnade intervjun förkrossad. Dagen efter meddelade han att han lämnade posten som partiledare. Stenholm hade varit vänlig men envis. Han såg igenom svar som inte var svar och frågade därför igen. Motsvarande intervju hade SVT nog inte vågat sända i dag.

Varför tror jag det? Jo, det beror på att för Tidölaget i allmänhet, och SD i synnerhet, är dessa arbetsmetoder förmodligen att likställa med socialistisk propaganda och vinkling från ett vänsterliberalt klägg. Det är därför svensk public service, som står för självklara journalistiska principer, finns på dessa partiers hatlista.

Inslaget med Karlsson-Stenholm har för övrigt tagits bort från SVT:s Öppet arkiv. En liten del av intervjun har räddats till Youtube. Men länkarna till hela intervjun på drygt tio minuter är döda. Fast journalisten Björn Häger berättar om den här.

Välj rätt verktyg!

Uppmärksamma läsare undrar nog hur jag här kan kräva tuffa följdfrågor, när jag i förra veckans krönika berömde reportern Frida Söderlund för att hon inte gjorde det i dokumentären ”Priset män får betala”.

Invändningen är intelligent och nödvändig. Svaret är att syftet med intervjuerna var helt olika. I dokumentären gällde det att förstå en trend och därför få personer, ofta ovana vid media, att våga öppna sig och berätta svåra saker.

Nyhetsinslagen berörde specifika frågor där mediavana makthavare sade saker som upplevdes som att de flydde från ett ansvar de har gentemot samhället. Inom journalistik, och i de flesta andra yrken, måste man i olika situationer välja olika verktyg för att nå sitt mål.

The post SVT börjar bli självutplånande ‒ sviker tittarna first appeared on Opulens.

ARBETSLIVET. Den här veckans Lars Thulin-krönika är av det lättsammare slaget. Den handlar om några oumbärliga följeslagare i arbetslivet.

Mina fina gamla arbetskamrater

Det här handlar om svunna vänner. Men inte om dem som gått ur tiden. Utan om fem arbetskamrater i form av verktyg och hjälpmedel som följt mig genom yrkeslivet. Jag antar att ni läsare kan göra era egna listor.

Trogna följeslagaren Macbook

1. Bilden visar en skada på mellanslagstangenten på min Macbook. Jag hade använt den så mycket att det till sist gick hål på den tangenten. Men så har den datorn troget följt mig i över tio år, genom yrkesliv och pensionärstillvaro. Helt utan krångel till för ett par veckor sedan. Sju böcker, otaliga mejl, artiklar och andra texter har skrivits på den och den har nyttjats för oändligt surfande. Den har varit med från Melbourne i Australien till Riksgränsen i Lappland.

Lite gnällig blev den dock på slutet. Operativsystem över 10.15 var inget den ville kännas vid. Vilket var jobbigt. då vissa program tjatade om behov av versioner på minst 13.0. Fast jag lämnade ändå inte min vän. Men så började den stänga av sig oprovocerat, gång på gång. Killen på verkstaden sade att det kunde hända ”sådant där gammalt”. Han gjorde klart att han inte tänkte göra något åt problemet, för datorn hade ”gjort sitt”.

En arvtagare har därför flyttat in. Nu får min gamle kompis leva som reserv högst upp i en garderob. Att skrota den klarar jag inte.

Blodsockerhöjaren 

2. Under ett yrkesliv med ibland obekväma arbetstider och snäva deadlines blev riktiga måltider då och då lågt prioriterade. Men kroppen går inte att lura. Kravet på hyfsad nivå på blodsockret är icke förhandlingsbart, speciellt om man ska tänka klart.

Så tidigt blev Cloettas kexchoklad min vän. Den började tillverkas 1921 under annat namn. 1930 föddes varumärket Kexchoklad. 40 år senare blev den landets mest sålda chokladkaka och är så än i dag. Nu säljs 65 miljoner per år, vilket motsvarar 367 per minut. Mängder med smulor från den spröda mjölkchokladen har genom åren regnat över mina tangentbord, kläder och bilsäten.

När jag var kringflackande lokalreporter stördes fästmön på min Folka-bubbla. Hon hävdade att den inte var en bil utan en rullande papperskorg. För på golv och säten låg just många gulröda omslag till kexchoklad. Samt tidningar, kallelser till presskonferenser, påsar från Sibyllakiosken, pappmuggar, bananskal, tomma Puckoflaskor och filmkartonger.

Den oumbärliga typometern

3. Nu blir det lite journalist-nörderi. Detta som ser ut som en enkel plåtlinjal är något mycket mer. En typometer. Tjänstevapnet för redigerare och det har använts på alla redaktioner. Enkelt uttryckt innehåller den skalor för att beräkna hur lång en text blir när den sätts på en spalts bredd. En gång i tiden ett livsviktigt verktyg när tidning layoutas. Nu har datorn tagit över typometerns jobb.

Typometern blev en kär och personlig vän. De flesta redigerare, även jag, tog med sin typometer när de bytte jobb. Tecknet på erfarenhet i branschen mättes knappast efter årtal i ett cv. Utan efter hur sliten den personliga typometern var. För efter flitig användning suddades färgen bort och mässingen kom i dagen. Men strecken var präglade i metallen och fanns kvar. Verktyget hade även två andra användningsområden: ryggkliare samt omrörare i kaffekoppen.

Den ovärderliga studiekamraten

4. Under mina första år på Stockholms universitet gjorde miniräknarna sitt intåg. I begynnelsen var räknarna dyra, stöldbegärliga och viktiga för imagen. Att ha en häftig var en statusmarkör, visade vem man var och hur mycket pengar man hade kvar av det magra studielånet. Värstingen, i alla fall för oss samhällsvetare, hette Texas TI-30. Den klarade mer än vi behövde för ekonomistudier. Ändå – det var den man skulle ha. Men på 70-talet hade den ett pris som motsvarar närmare 3 000 kronor i dag. En summa som gjorde rejält hål i studentkassan.

Jag åkte hem till mamma och hjälpte till med både det ena och det andra i hennes hem. Berättade sedan om oron för att misslyckas med studierna eftersom jag inte hade rätt hjälpmedel. Hon plirade en stund på mig över sina glasögon, men öppnade sedan den stora handväskan och skrev ut en check. Minns förresten någon det betalsystemet? En Texas TI-30 var min påföljande dag.

Servitörens bästa vän

5. Jobb på restaurang, ofta som servitör, var min födkrok efter gymnasiet samt under studier på högskolan. Även under perioder då jag tog paus från pluggandet. Ett utmärkt arbete om man gillar människor och trevliga arbetskamrater. Systemet med dricks hjälpte upp en rätt dålig grundlön. Och jobb sena kvällar och helger gjorde att det kunde kombineras med studier på dagtid.

För en servitör finns det oumbärliga tjänstevapen ‒ korkskruv och kapsylöppnare. Att vid bordet kunna öppna buteljer på ett snyggt och smidigt vis har betydelse för gästernas trivsel, krogens rykte samt även för dricksens storlek.

Erfarna kämpar i servisen övertalade mig om att det enkla ofta är att föredra. Klumpiga saker med stora vingar var jobbiga att ha i fickan, konstruktioner med lösa delar blev långsamma och besvärliga. Varianten med allt i ett: kapsylöppnare, korkskruv, liten hävarm samt kort kniv för att avlägsna flaskans försegling, var bäst.

En vis person följer goda råd så jag valde den första variant som krogens ägare erbjöd mig. Faktiskt råkade jag aldrig ut för pinsamheten med en kork som gick av på mitten eller smulades sönder. Så att inte välja det enklaste var väl helt enkelt – korkat.

The post Oumbärliga följeslagare i arbetslivet first appeared on Opulens.

PROSA. Lis Lovén har läst ”Nation av poeter” av Mohamed Yussuf. Hon konstaterar att boken om rapstjärnan Yasin är ett exempel på gott journalistiskt hantverk.

Nation av poeter av Mohamed Yussuf
Volante

Mohamed Yussuf har arbetat som reporter på DN, bland annat. Att läsa hans bok ”Nation av poeter” om gangsterrappen och Yasin får mig att tänka på det moraliska balanssinne en bra journalist måste ha. En god journalist bör som jag ser det, i ett fall som detta, varken angripa sitt intervjuobjekt eller höja hen till skyarna. Och den som skapar den journalistiska berättelsen måste därtill vara ärligt och djupgående intresserad av ämnet.

Jag måste själv som läsare förhålla mig till det faktum att en bok som denna först och främst är att betrakta som ett journalistiskt arbete. Det här är nämligen en bok som har det som kännetecknar ett riktigt bra reportage.

”Nation av poeter” framstår inte heller som frukten av en analytisk process med litterärt etos. Men det är intressant att läsa om rapstjärnan Yasin och vad som drev honom till att bli kriminell. Det behövs ingen sociologisk utbildning för att ta till sig en text som denna.

Yussufs journalistiska grepp

Det journalistiska greppet präglas av en lätthet, fångar in berättelsen och serverar den i bruset av alla andra texter och skriverier som omger oss.

Ja, Mohamed Yussuf har verkligen lyckats genomborra det massmediala bruset med sin bok. Men så tog han till och med ledigt från jobbet på Dagens Nyheter för att kunna fullborda sin, eller rättare sagt Yasins berättelse. Jag ska citera några rader som ger bakgrunden till bokens titel:

Det uttryckssätt som länge varit så centralt i hemlandet tycks på ett naturligt sätt ha levt vidare i den svensksomaliska miljön i Järva. Det handlar om ett sätt att umgås och framför allt tala som speglar den somaliska folksjälen. Här möts det djupa allvaret i de välanvända somaliska ordspråken och den skämtsamma cynismen i de kärleksfulla öknamnen som delas mellan människor. En språklig rapphet och känsla för välformulerade uttryck som återspeglas också i hiphopen.

Bland ungdomarna verkar helt enkelt berättande genom rytm och ord fått ny näring i Rinkebyvardagen och omformats till ett mer modernt uttryck i form av rapmusik.

Jag har alltid haft svårt för det där berättandet som är rakt på, rakt av och direkt. Men nu, i den här storyn, funkar det. Jag hänger med i svängarna. Det är helt enkelt en somalisk-svensk story från livet självt. Och livet ger oss inte alltid plåster på såren. Vi lever vidare om än utan skyddsnät. Och kanske blir Yasins liv genom den här skildringen ett öde som är lättare för många att förstå.

Yussufs bok är ingen roman

Kanske blir det också lättare att förstå det gäng med gangsterrappare som också presenteras. Nej, kanske inte förstå på djupet, ändå. Men i det här fallet passar det journalistiska greppet bättre än om det varit en fråga om en skönlitterär gestaltning. En del har kallat den här boken för en roman, men jag håller inte med. Så: Den journalistiska prosan går kronologiskt fram i ett tempo där ett liv gestaltar sig, flera liv förresten.

Journalistik ska, tycker jag och säkerligen många med mig, fokusera på fakta, och då kan man inte förvänta sig sådana kvaliteter som skönlitteraturen erbjuder.

Bakgrunden till Yasins öde tecknas inte på något radikalt dekonstruerande vis, vilket är bra eftersom det annars högst sannolikt hade resulterat i ett övergrepp. Bakgrunden tycks inte så rå som många vill ha den till. Bakgrunden är nu del av dagens Sverige: Take it or leave it!

Berättelsen är snyggt komponerad och den lägger fram ett liv värt att förstå, även om det här inte görs på djupet.

Samtidigt blir dessa fragment av liv just fragment i en globaliserad värld där afrikansk kultur på något sätt, förr eller senare, måste få ta mer plats i offentligheten.

Berättelsen är därtill spännande. Det behövs så att säga ingen analytisk lins för att förstå processen och jag vill inte avslöja hur det går med fängelsevistelser, dödsskjutningar och domstolsbeslut. Eller familj och flytt utomlands.

En del som läst boken har velat se hårdare journalistiska tag men jag håller inte med dem. En journalistisk balansakt kräver ju att den som skriver kan komma in under skinnet på intervjuobjektet. Och många tycker alltså att Yussuf borde ha grävt i det kriminella stoffet, som om man förutsätter att det finns mer kriminellt att lyfta fram. Ett sådant önskemål andas någon form av rasism, som jag ser det.

The post Yussufs ”Nation av poeter” är en bok som övertygar first appeared on Opulens.

JOURNALISTIK. Exilnavet syftar till att stärka kunskapen om Ryssland och Norden. Barents Observer har samarbetat med UiT The Arctic University of Norway i ett projekt för att främja exiljournalistiken.

— Bland många av de människor som har tvingats fly från Ryssland under det senaste året finns några av landets bästa journalister. Det är en stor resurs som kan bidra till media, civilsamhället och akademin utanför Ryssland, säger Atle Staalesen, utgivare på Barents Observer i en artikel i den egna tidningen.  

Tidningen har lanserat ett samarbetsinitiativ med UiT The Arctic University of Norway för att utöka en rysk exilmiljö i Kirkenes, en norsk gränsstad som ligger bara några kilometer från den ryska Kolahalvön.

I kölvattnet på Ukrainakriget öppnade Barents Observer i vintras sin redaktion för journalister på flykt från Ryssland. Tack vare det ekonomiska stödet från Stiftelsen Fritt Ord, Stiftelsen Tinius, Sør-Varangers kommun och Landstinget i Troms och Finnmark fick projektet den finansiering som behövdes för att börja bygga ett exiljournalistiknav.

De två första journalisterna, Denis Zagore och Georgii Chentemirov, anlände till Kirkenes i höstas och producerar nu dagliga nyhetsartiklar om utvecklingen i norr. Den tredje reportern, Elizaveta Vereykina, en videojournalist med många års erfarenhet från BBC Moscow Bureau, anlände i februari.

Vereykina lämnade Ryssland på grund av de farliga förhållandena för journalister där.

—  Som rysk medborgare är man extremt sårbar för den ryska staten”, säger hon. 

Vereykina har bevakat protester mot regeringen i Vitryssland och Ryssland och satt på planet från Berlin till Moskva med oppositionspolitikern Aleksei Navalnyj när han i januari 2021 återvände till Moskva och omdelbart greps. Hon har också intervjuat mödrar till dödade soldater och antikrigsaktivister. Vereykina anser att det uppe i norr erbjuds många möjligheter och att hennes kompetens kan komma till sin rätt där.

— Jag ser att samhället här värdesätter journalistik och att jag kan bidra med mycket. Samtidigt är människor som vi utstötta i Ryssland, trakasserade av en hjärntvättad aggressiv befolkning och statlig TV-propaganda, något som påminner om hur det var under Stalins styre.

Det gemensamma initiativet mellan Barents Observer och Tromsö universitet syftar till att utforska sätt att utveckla det norsk-ryska samarbetet med ryssar i exil.

The post Exilnav för journalister i Kirkenes first appeared on Opulens.

KRITIK. “Värre är det när annars seriösa journalister geggar ihop tro och hopp, när förment nyktra förutsägelser om framtiden blir detsamma som önsketänkande – på nyhetsplats.” Martin Hägg kritiserar partisk journalistik och anser att journalistikens rykte påverkas negativt när trovärdiga nyheter inte är en prioritering.

Fråga en politiker om det egna partiets chanser i valet så flyter tro och hopp garanterat ihop.  Partiet kommer således att ”överraska” eller ”spurta” lagom till valdagen – oavsett opinionsläget. Samma fenomen uppstår när ett mediokert fotbollslag ställs mot ett lag ur det absoluta toppskiktet. Istället för att modstulet beakta torrfakta tror lagkaptenen på att det trots allt fall finns ”en god chans” för det egna laget. Inte så konstigt kanske, ett par så insyltade personer som en politiker och en lagkapten kan inte gärna göra annat än tro på det egna skötebarnets bästa – i alla fall om en mikrofon sticks under näsan på dem.

Värre är det när annars seriösa journalister geggar ihop tro och hopp, när förment nyktra förutsägelser om framtiden blir detsamma som önsketänkande – på nyhetsplats. Om exempelvis en journalist på en större morgontidning eller ett nyhetsankare på Rapport skulle framhålla att det där hopplöst omsprungna partiet ”nog rycker upp sig” eller att det där fotbollslaget ”troligen kommer att ta hem det här i alla fall” skulle fler än en antagligen höja på ögonbrynen.

Vad gäller rapporteringen kring Ukrainakriget finns det dessvärre goda skäl att göra just detta – alltså höja på ögonbrynen. Kriget hann nätt och jämt börja innan Dagens Nyheter deklarerade att ”Det här är slutet för Putin” (24/2), att ”Många ryssar skäms nu” (26/2) och att ”Kremls propagandamaskin har redan förlorat kriget” (27/2). Sveriges Radios God morgon världen fyllde vid samma tid på med att ”den här invasionen väcker mer kritik” än annekteringen av Krim-halvön åtta år tidigare (27/2).

Antingen är delar av den svenska journalistkåren osedvanligt skickliga på att pejla av kvicka opinionssvängningar bara genom att hålla ett fuktigt finger i luften eller så har de en irriterande faiblesse för att förhasta sig. Jag har svårt att tänka mig något knepigare än att läsa av en folkopinion om ett krig i vilket de första granaterna nätt och jämt har landat.

För journalisten Elin Jönsson kräver det här resonemanget en logisk kullerbytta av rang. I Sveriges Televisions Putins gisslan (24/9) hävdar hon först att den kritik mot kriget som hon snappat upp hos en del medelklassryssar inte representerar hela Ryssland för att i nästa andetag ändå slå fast att det de säger visar hur ”stora delar av den ryska befolkningen resonerar”. Hör hon inte själv hur tokigt det låter?

Problemet är alltså inte att delar av journalistkåren gissar fel, det gör vi alla lite till vardags, utan att de spekulativa utflykterna hela tiden tycks ha samma slagsida. Det är en sak att känna sympati för västerländska demokratier och rätten till självständighet, men det är en annan sak att plocka fram kristallkulan. Journalistiken som varumärke påverkas negativt om annars seriösa nyhetsmedier om och om igen förutspår förnuftets och det godas seger över det korkade och onda – som vore det en inbyggd naturlag. Så ser dessvärre inte världen ut. 

The post Det krävs skärpt journalistik first appeared on Opulens.

KONFLIKTER. “Nyhetsförmedlingens liturgi skapar också konflikter. För en bra story bör ha tre ingredienser: offer, förövare, experter” Lars Thulin diskuterar varför människor dras till dåliga istället för goda nyheter.

Om jag på en middag med nya bekanta berättar att jag varit journalist får jag ofta höra den här typen av kommentarer: “Usch, ni skriver bara om hemskheter! Aldrig något positivt. Men ni måste förstås sälja lösnummer och få klick! Jag har tröttnat på nyheter.” Innebörden är skakande. En yrkesgrupp som rapporterar om det som folk inte vill veta av! Ändå tjänar media pengar. Hur är det möjligt? Låt oss bena upp problemen.

Att dåliga nyheter upplevs dominera är en sanning, även om det också finns många positiva. Så vad är en nyhet? Jo, något som just är nytt och avviker från det normala. Att rapportera att solen går upp varje dag får inga läsare. Om den INTE gick upp skulle tidningar sälja slut och nyhetssajter krascha. Det som inträffar plötsligt och oväntat är ofta olyckor, skandaler, ekonomiska krascher. Att medellivslängden ökar, att barnadödlighet halverats i ett land, att hiv som dödlig sjukdom snart är ett minne blott är en smygande förändring. Inget som kan spikas till ett datum eller klockslag.

Det ligger i vårt DNA att identifiera faror. Detta för att vi ska överleva. Enkelt uttryckt: att grannen i hyddan bredvid för 150 000 år blev pappa, var väl kul. Betydligt viktigare var att en sabeltandad tiger stod utanför dörröppningen och var hungrig. Att upptäcka faror för att bemästra dem är en anledning till att människan överlevt. Därför ”dras” vi till faror och olyckor. För att förstå och lära. Detta kallas ibland att vi uppför oss som hyenor. Men det sitter djupt rotat i vår arvsmassa.

Nyhetsförmedlingens liturgi skapar också konflikter.

Samma med att vi älskar skvaller och gärna läser om när det går dåligt för kändisar. Människan är ett flockdjur. Ensamma ute på savannen var vi dödsdömda. Men när vi ingår i en flock agerar vi gentemot andra för att hitta vår plats i hierarkin. Därför måste vi förstå och känna andra och utnyttja kunskapen för att hitta en plats i det sociala sammanhanget. Detta är varken fel eller rätt. Det är att vara människa.

Varför bryr vi oss så mycket om det som händer i vår nära omgivning, medan det är värre i andra delar av världen, är en vanlig kritik. Visst är det så. Som nybliven nyhetsredaktör på en landsortstidning fick jag en brutal lista, dock inte nedtecknad. Ett dödsoffer i Eskilstuna skulle få samma uppmärksamhet som fem döda i Stockholm, 20 i Köpenhamn och tusen i Kina. För det är våra närmaste vi kan identifiera oss med, främst enligt tesen ”det kunde varit någon i min familj”. Dessutom räcker vår empati inte till. Om vi blev förkrossade av varje olycksoffer i världen skulle vi gå under. 

Ofta sägs att pressen snaskar i människors olycka. Så kan man se det. Men en gyllene regel i nyhetsförmedling och opinionsskapande är det som kallas human interest. En dramatisk händelse måste hängas upp på något mänskligt för att beröra. Under flyktingkrisen för några år sedan drunknade tusentals på Medelhavet. Siffrorna skrämde men var overkliga. Så kom bilden på Alan, minns ni den? En treårig pojke i röd tröja, död i vattenbrynet på en grekisk ö. Han fick ett ansikte och han fick ett namn. Och vi såg även hans förtvivlade pappa. Världen fick tårar i ögonen – något måste göras. Då flyttade den pågående tragedin på allvar in i våra vardagsrum.

Det gäller även djur. De omfattande skogsbränderna i Australien för några år sedan var bara ytterligare en naturkatastrof. Så spreds bilden av en tilltufsad koalabjörn som övergiven klängde på en sönderbränd gren i en skövlad skog. Genomslaget blev enormt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Nyhetsförmedlingens liturgi skapar också konflikter. För en bra story bör ha tre ingredienser: offer, förövare, experter. Någon eller några som råkat illa ut, någon eller några som bär skulden till det. Samt några som kan förklara vad som hänt och vad som borde hänt istället. Ibland finns inte denna treenighet. Då försöker pressen skapa den. Ett exempel är tsunami-katastrofen 2004.  Offer fanns det hur många som helst, experter på geologi och räddningsarbete likaså. Men förövare var kontinentalplattor, djupt under havets yta. De var ytterst svåra att intervjua och ställa till svars. 

Till sist började rapporteringen runt tsunamin gå på tomgång. Att hitta förövare blev nödvändigt. Då valdes stats- och utrikesminister samt en statssekreterare ut. De borde agerat annorlunda de första timmarna denna vidriga annandag då havet dränkte delar av Sydostasien och 200 000 dog. Men de var knappast skyldiga till katastrofen. Fast den som följde nyhetsrapportering och tyckande i krönikor fick nästan den uppfattningen. En konflikt som kanske inte fanns, skapades.

Med tanke på det jag beskrivit i min text ovan blir argumentet: ni är vidriga som bara vill ha klick och prenumeranter, märkligt. Uppenbarligen rapporterar pressen om det som folk vill läsa. Men verkar skämmas för att vilja läsa. Det ger dock intäkter i form av prenumerationer och att företag vill annonsera. Även journalister måste kunna sätta mat på bordet till sina familjer.

Det har gjorts åtskilliga försök med publikationer typ ”Goda Nyheter”. Marknadens dom har blivit hård. De försvinner snabbt. I princip ingen vill betala för dem.

The post Därför säljer dåliga nyheter bättre än goda first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. Valrörelsen har varit skrämmande dålig. Märkligt, då det den här gången fanns fler ödesfrågor än på länge. Då borde debatten bli bättre, mer saklig, mer tyngd av allvar. Istället tvärtom. Rena cirkusen och man var tacksam när det bara handlar om halvsanningar och inte hellögner.

Mest trist är att politikerna “kommer undan med det”. Precis som Trump länge gjorde. Måhända är det formatet på debatter som gör det. Eller samhällsklimatet. Sakliga och tjatiga frågor med krav på att förklara ges ingen plats. Politiker behöver nästan aldrig verifiera sina påståenden. Därmed ligger en del av skulden för den urspårade valdebatten på journalistkåren.

Vi som varit med en tid minns 1991 då populistpartiet Ny Demokrati hade skrivit sitt partiprogram. En av ledarna hette Bert Karlsson och hade blivit mångmiljonär på dansband. Den andra hette Ian Wachtmeister, greve och måttligt framgångsrik affärsman. Bert Karlsson kom till Aktuellt-studion fylld av sitt vanliga arroganta och skräniga självförtroende. Han skulle berätta om partiprogrammet. Där mötte han i direktsändning en vänlig och korrekt reporter, Olle Stenholm. Denne var unik, jämfört med dagens valbevakning. För han hade noga läst på, han var envis och han lät allt ta tid.

Han gick igenom programmet, i princip sida för sida, och pekade ut den ena stolligheten efter den andra. Inte bara åsikterna utan att allt var ologiskt och okunnigt. Stenholm krävde tydliga förklaringar. Vilket var omöjligt att ge då texten var ren populism, förmodligen skriven på några timmar av en halvtaskig reklambyrå.

Snart insåg tittarna två saker. Den första var att Bert Karlsson inte läst partiprogrammet. Det andra var att han snabbt, för han är ingen dumbom, insåg att han var helt körd. Han var inbjuden till sin egen avrättning och den skedde i direktsändning under bästa sändningstid i nationell tv. Aldrig har någon önskat ett strömavbrott i tv-huset så mycket som han gjorde då.

Stenholms metod var enkel och han behövde inte vara elak. Han hade läst på och han var envis på gränsen till tjatighet. Det räckte. Bert Karlsson kom inte undan. Men dit når inte dagens journalistik. 

Låt mig ta två tydliga exempel i nutid. Av en händelse figurerar KD-ledaren Ebba Busch i båda. Hon är inte vald avsiktligt. Men kanske oundvikligt.

Hon har byggt sin politiska karriär på att socialdemokraterna är ensamt ansvariga för krisen i vården. Otroligt, då vården styrs av 21 politiskt tillsatta regioner. Det står i mellanstadiets lärobok i samhällskunskap. Åtta av tio bor i regioner som helt eller delvis styrts av borgerliga partier. Det vet KD. Det vet journalisterna. Men hon får mala på. Lögnen ifrågasätts inte. Och upprepas en lögn tillräckligt ofta…

Men i Aktuellt nyligen när Cecilia Gralde ledde en debatt mellan Busch och socialminister Lena Hallengren, påpekade de två att KD och deras politiska vänner var ansvariga för huvuddelen av sjukvården i landet. Ebba är inte dum, hon är streetsmart. Hon lade huvudet på sned och försökte vara statsmannamässig. Med en röst en oktav lägre än normalt och de stora glänsande ögonen fokuserade i kameran sade hon allvarligt: Jo, vi har alla ett ansvar…

Varför i h-e kunde reportern då inte frågat: ändå har du i åratal sagt motsatsen? Trummat in en lögn gång på gång? Varför? Ingen sådan fråga. Busch kom undan med det. 

Och allt var självklart Magdalena Anderssons fel.

Samma med den nu nästan världsberömda falukorven. Alla gick i fällan. Ebba viftade med en falukorvsring i radio (!) och hävdade att den för ett år sedan kostade 24 kronor. Idag kostade den 40. Och allt var självklart Magdalena Anderssons fel. Debatten efteråt handlade om två saker. Dels vad en falukorv egentligen kostar. Alla hade olika prisuppgifter, från extrapris på Lidl till ordinarie pris på Ica Nära i Djursholm. Det betydde att båda priserna stämde. Sedan gick debatten över till snack om kötthalt.

Dels gråtmilda krönikor, Aftonbladet toppade den listan. Daniel Suhonens handlade om att han i sin fattiga ungdom sett sin mamma tvingas föda upp familjen på falukorv till extrapris. Bortskämda Ebba hade inte en aaaaaaning om hur vanligt folk hade det. Inte ett öga torrt.

Men vad Busch påstod var att samma typ av falukorv ökat från 24 till 40 kronor på ett år, alltså 70 procent. Påståendet var buslätt att kolla. Men ingen orkade göra det eller ens fatta den enda väsentliga frågan: talade KD-ledaren sanning?

Svaret fanns ett par knapptryckningar bort. Statistiska Centralbyråns prisundersökningar finns på nätet och visar att priset på charkprodukter har stigit med 9,8 procent på ett år. Ebba hävdade i nationell media 70 procent! Skandalen var att ingen journalist gick in på SCB:s sajt. Att göra ett scoop och sänka hela KD:s korvtaktik hade tagit tio minuter. Ett grovt tjänstefel av pressen.

Ebba kom undan igen. För när Sverige står för sina största utmaningar sedan andra världskriget handlade valdebatten om felaktiga priser på falukorv. Ett land får de politiker och den regering de förtjänar. Att Sverige har förtjänat så lite…

The post Journalisterna är ansvariga för den usla valrörelsen first appeared on Opulens.

PERSPEKTIV. ”Stora delar av journalistkåren besitter faktiskt ett kulturellt kapital som kan utnyttjas när storstadsglasögonen upplevs för suddiga.” Opulens chefredaktör Stefan Bergmark lyfter fram den svenska sommarstugan.

De negativa medietrenderna för landsbygden har pågått i åratal. Efter alla tidnings- och lokalredaktionsnedläggningar har en stor del av befolkningen hamnat i medieskugga. Det finns inget som antyder att den trenden skulle vända inom en nära framtid. Därför tror jag vi inom branschen skulle kunna vara bättre på att ta avstamp från den verklighet av landsbygden vi ofta känner bäst till, det vill säga våra sommarstugor.

Svenskarna sägs vara ett folk med hjärtat i landsbygden. Det är en sanning med modifikation. De flesta av oss bor idag i städerna. Storstadsregionerna växer för varje år medan landsbygden utarmas i samma takt. Undersökningar visar att Sverige är ett av de länder i västvärlden där urbaniseringen går snabbast. Något som i och för sig skapat en myt eftersom det inte nödvändigtvis är till storstäderna flyttlassen går. Jämförelsen med andra länder haltar också lite eftersom i Sverige är också orter med fler än 200 invånare tätorter. Men 85 procent av de svenska kommunerna tappar i alla fall idag ungdomar till större städer.

Hur som helst har fortfarande nästan hälften av svenska folket på något sätt tillgång till en sommarstuga. Som de själva, släktingar eller bekanta äger. Bland landets journalister torde den siffran vara ännu högre. För många av oss utgör våra fritidsfastigheter både rekreationsområde, släktgård och hembygd av den enkla anledningen att många sommarstugor en gång i tiden byggdes på ställen dit vanligt folk kunde ta sig. Det vill säga på natursköna platser i anslutning till de orter där släktingarnas hem låg och ibland fortfarande ligger. Ofta inte längre bort än att man kunde gå, cykla eller ta offentlig lokaltrafik dit.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Mina barn är fjärde generationen på vår sommarstugeö, den femte generationen på bruksorten, i Holmsund utanför Umeå. Trots annalkande världskrig satte mormor och morfar det första spadtaget 1939. Innan dem och en granne fanns på vår ö bara ett par fiskebodar. De skulle dock följas av många fler. Längs stränderna på denna och på öarna runt omkring samt i hela Sverige skulle det snart poppa upp rader av stugor. Välfärdssverige tog efter kriget fart på allvar och ett eget sommarhus, om än litet och sparsamt med bekvämligheter, blev inte ouppnåelig lyx ens för vanliga arbetarfamiljer på landsbygden.

Detta är en tillgång för svensk journalistik. Nej, jag menar förstås inte att vi journalister ska jobba när vi har semester i våra sommarstugor (vilket jag och många av oss visserligen gör) eller att vi ska göra fler reportage om stuglivet. Jag vill bara uppmärksamma att stora delar av kåren faktiskt besitter ett kulturellt kapital som kan utnyttjas när storstadsglasögonen upplevs för suddiga. När idag fyrtio procent av Sveriges journalister bor i Stockholm och tio procent på Södermalm, och den utvecklingen verkar fortsätta, blir både rötter och levande kontakter med landsbygden allt viktigare.

The post Sommarstugan en viktig tillgång för journalistiken first appeared on Opulens.

RADIO. Journalisten Daniel Alling återvänder till jobbet som Sveriges Radios korrespondent i Berlin, meddelar SR.

– När världen ändras framför våra ögon är det ute i världen jag vill vara. Det ska bli mycket intressant att på nära håll fortsätta bevaka och rapportera om Tysklands och Europas framtid efter att Rysslands krig i Ukraina totalt ändrat förutsättningarna, säger Daniel Alling i ett pressmeddelande.

Daniel Alling har jobbat på Sveriges Radio i drygt tjugo år och kommer senast från ett uppdrag i London där han under två år bevakat Irland och Storbritannien. I Berlin var han senast placerad mellan 2011-2015. Alling har även varit programledare för Nordegren & Epstein, Julvärd i P1, utrikeskorrespondent i USA och programledare i P1 Morgon och Radiosporten.

– Daniel är en av våra mest erfarna och beresta utrikeskorrespondenter, och jag är väldigt glad att han tar sig an det angelägna och intensiva uppdraget att bevaka ett Europa i förändring, säger Ekots utrikeschef Ginna Lindberg

I Berlin ersätter han Caroline Salzinger, som återvänder till Sveriges Radios redaktion i Stockholm.

Anna Brynhildsen

The post Daniel Alling återvänder som Sveriges Radios korrespondent first appeared on Opulens.

FEGHET. “Inget är eller kan sträva efter att vara komplext och mångsidigt i en kampanjtidning.” Carolina Sundell är starkt kritisk till Dagens ETC:s nya publicistiska linje efter att de sparkat Kajsa Ekis Ekman som ledarskribent.

Dragplåstret för Dagens ETC har sedan lång tid tillbaka varit den vassa journalisten Kajsa Ekis Ekman och hennes intellektuellt provocerande skriverier. Förra veckan fick hon sparken av tidningens chefredaktör Andreas Gustavsson. I ett självcentrerat brev till läsarna deklarerade han, med den i egots tidsålder trendriktiga jag-formen att Kajsa Ekis Ekman överträtt en sorts osynlig ”linje” och blivit uppsagd från tidningen. Modernt uttryckt hade hon blivit ”canceled”.

Genom att på detta lättvindiga vis göra sig av med en av de mer rutinerade journalisterna visar redaktör Gustavsson att han inte begriper vad en journalists uppdrag är, ej heller förstår han sitt eget viktiga uppdrag. Istället överger tidningsherren av pragmatiska skäl tanken om att flera perspektiv ska mötas under ett paraply. Vad Andreas Gustavsson de facto gör är att dra bort paraplyet, pappret blir då dyngsurt och där står läsarna med en ensidig massa.

Därmed finns ingen riktig tidning kvar och en transformation äger rum. Tidningen förvandlas till en simpel kampanjblaska med en bestämd agenda där åtföljande åsikter tvingas följa denna strikta agenda. En omvälvning som för övrigt flera andra dagstidningar redan genomgått. Inget är eller kan sträva efter att vara komplext och mångsidigt i en kampanjtidning. I en sådan avfärdas en utnämnd motståndare alltför enkelt, exempelvis mediahus och nyhetsbyråer som inte lider av samma enögdhet. Ingen debatt eller undersökning föranleder att en publicist egenmäktigt ska avfärda Rysslands motsvarighet till public service och klassa den för en propagandakanal. På grund av det linjära tankesättet förminskas världen, utan nyanser ses den i svartvitt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Men varför då detta abrupta avsked för en journalist som knegat för tidningen i otaliga år och producerat inte mindre än femhundra artiklar? Enligt redaktören var det en av den fristående kolumnistens publiceringar i ett av hennes privata sociala mediekonton som väckt anstöt. Underbyggnaden i Andreas Gustavssons argumentation för ett mycket tafatt farväl, av en av tidningens prisade journalister som alltid lyckats väcka passion för diskussion och debatt kring de mest omstridda ämnen, saknas helt. Istället åberopar redaktören en diffus ”linje” som tidningen har, eller än mer troligt, han själv anammat i en tid hårt präglad av att medborgaren väntas välja en sida. Av tidningsmannens brev kan utrönas ett förhållningssätt som är kopplat till en flyktig och föränderlig tidsanda, där det tyvärr blivit lika dammigt att diskutera och analysera ideologi som att ägna sig åt historieundervisning och arkeologiska utgrävningar.

Andreas Gustavsson vill med sin nyfunna kärlek till kampanjtidningens form glömma bort vad journalistiken alltid borde vara; mångfacetterad och öppen för läsaren att bilda sig en egen uppfattning. Troligen är han inspirerad av förebilden Dagens Nyheter som även den önskar vara en uppfostrande tidning och inte längre hymlar med att hejvilt överskugga nyhetstexterna med tillrättalagda åsikter.

Någon måste ändå våga ta bladet från munnen och proklamera att det inte har med idealism att göra, när man påpekar att journalistiken borde vara frånkopplad en snäv ensidig linje. Tidningar kan bara göra anspråk på att försvara sitt oberoende om journalistiken innefattar en mångfald av vinklar och perspektiv. Information i en tidning handlar inte om att sätta etiketter på saker och ting, i alla fall om journalistiken ämnar att hålla under längre än ett decennium och inte ha ett bäst-före-datum. Risken är stor efter detta barnsliga utspel att ETC imorgon hamnar på återvinningscentralen, utan en enda sökträff i Kungliga Bibliotekets databas.

När pragmatismen eller känslorna helt lyckas greppa och fälla en redaktör, blir hans egna försvarstal tanklöst. Detta självcentrerade brev är talande för både tidsanda och journalistikens nya och konformistiska roll. Det blir redaktören i rollen som ensam publicist som får det svårt att försvara en journalist som inte rättar in sig i ledet och kliver in i PK-tunneln. Onekligen verkar fegheten råda bland de som kallar sig publicister. Fegheten kan bara vinna mark när åsiktskorridoren formas till en snäv tunnel, där krönikörer och journalister måste hantera en orimlig balansgång på den slakaste av linor.

Det är de ekonomiska intressena och även ägarintresset som ställer till det.

Vad som tillåts är nämligen utmejslat av tveksamma tidningsmän som önskar bestämma över såväl nyhetsinnehåll som vilka perspektiv i opinionsbildningen som läsarna ska få tillägna sig.

Vems ärenden springer då tidningsmännen? Låt oss hur som helst säga att det är de ekonomiska intressena och även ägarintresset som ställer till det. Dessa spelar stor roll och kan ha en avsevärd inverkan på journalistiken och pressfriheten.

Allt detta sker i en stund när ett föråldrat presstöd dör sotdöden, samtidigt som demokratiseringen av journalistiken avstannat i tron på att tjänstemän tillsammans med policyprofessionella ska styra upp en mediautredning som är inpluggad i ett politiserat och till stor del korrumperat statligt utredningsorgan. Det är en mörk och dyster tid för journalistiken när en pragmatisk syn på press- och tryckfriheten dominerar bland de osäkra tidningsherrarna, om de nu längre förtjänar detta epitet.

The post Den fula pragmatismen stryper journalistiken first appeared on Opulens.