ATTACK. Joseph Beuys gick till attack mot den borgerliga finkonst som pryder väggar. Lasse Ekstrand tecknar hans porträtt. “Beuys uppmanade, i ord och handling, som det står på Sara Lidmans gravsten: ‘Lev!'” skriver Ekstrand.

”Jag hatar konsten!” utbrast Joseph Beuys (1921-1986). Det kunde tyckas vara ett egendomligt uttalande av den konstnär som till och med utnämnts, jämte Andy Warhol, till 1900-talets viktigaste konstnärliga ”influencer”, som det heter nuförtiden.

Men vad Beuys syftade på var den borgerliga finkonst som pryder väggar. Eller konst som ställs ut på traditionella konstinstitutioner. Och som reducerar oss till betraktare, inget annat. Liksom vi riskerar att i politik och samhälle degraderas till enbart passiva åskådare. I strid med Beuys radikala samhällsvision – där vi alla aktivt deltar. Inte lämnar ifrån oss potentiell egenmakt.

Ut med konsten på gator och torg, där människorna finns och rör sig! Använd iögonfallande performances och aktioner. Debattböcker kan man låta bli att läsa, artiklar bläddra förbi – men i gatans konst involveras du.

I Beuys konstbegrepp bakades in strävan att vara tankeprovocerande, frammana reaktioner och spontana samtal mellan människor. Frivilligt eller ofrivilligt förvandlas vi till medskapande. Runt den konstnärliga aktionen formas idealt sett vad Beuys kallade ”sociala skulpturer”. När människor börjar att tala med varandra om vad de är med om. Vaneseendet problematiseras, sinnets fönsterluckor slås upp.

Beuys färgades av uppväxten i det totalitära Tredje riket med blind lydnad och snörräta led. Det antiauktoritära draget, en protest mot allt förtryck av individen, genomsyrade alla hans projekt.

Tillsammans med författaren och Nobelpristagaren Heinrich Böll utvecklade han idén om ett fritt universitet, vilande på grundstenarna kritiskt tänkande och kreativitet. Med det stolta namnet Fria Internationella Universitetet (FIU).

Som professor vid Konstakademin i Düsseldorf tog han på sina kurser in alla som ville. Det konstnärliga handlingsutrymmet var stort, atmosfären tillåtande och därmed förlösande. De anarkistiska undervisningsformerna väckte ont blod hos de konservativa kollegerna (en tysk professor förfäktar vanligtvis en auktoritär pedagogik). Beuys beskylldes av det förstockade professorskollegiet för att vara en ungdomens förförare och en Jesusgestalt. Han avskedades.

Han sköts som stridspilot ner i sitt Stukaplan under andra världskriget. Räddades av nomadiserande tatarer som drog honom på en kälke till sitt läger, smörjde in honom med fett, virade in honom i filtar. Fettet är ett återkommande inslag i hans projekt, liksom filten och kälken. Fettet något av en markör i hans skapande, hans ”visitkort”.

Beuys var ingen antropocentriker, människan står inte över djuren eller naturen. En av initiativtagarna till De Gröna i Västtyskland, men lämnade partiet när det enligt honom blev för parlamentariskt rumsrent.

Hans syn på tillvaron speglas i en aktion som ”Hur förklara konst för en död hare”, när han vandrade runt med en död hare i famnen och ”visade” denna tavlor. Samt i aktionen ”I like America and America likes me”, där han närmade sig en prärievarg och lyckades etablera kontakt med det vilda djuret. Prärievargen, tillskriven unika förmågor, utgör en mytologiserad varelse bland Nordamerikas urinnevånare.

Beuys deklamation ”Jeder Mensch ist ein Künstler” (Varje människa är en konstnär) tolkar jag som en varning och en uppmaning. Jag försöker, med betoning på försöker, varje dag lyssna till den förra och efterleva den senare.

Vi riskerar att långsamt dö redan i livet. I förtorkade omständigheter. I livsförnekelse. I självförminskning. I tankefängelser. I vankelmod.

Beuys uppmanade, i ord och handling, som det står på Sara Lidmans gravsten: Lev!

Bejaka din inneboende, skapande förmåga. Bejaka ditt enda liv. Du duger. ”Låt dig inte förbrukas” som Wolf Biermann sjunger.  ”Utan bruka väl din tid.”

Hundra år sedan Beuys föddes. Utåtriktade aktioner, mer eller mindre provokativa och spektakulära, utgör sedan länge en självklar del av den (post)moderna konsten.

En konstform för att dagordna frågor som annars skyms undan. Helt i ”enmansrörelsen”, som någon betecknade honom, Beuys anda.

Tilläggas måste att Beuys var noga med att provokationen aldrig fick bli ett självändamål, den måste vara genomtänkt. Ingen aktion utan reflektion. Praktik och teori i förening.

The post Joseph Beuys 100 år first appeared on Opulens.

DILEMMA. I förra veckan skrev Mathias Jansson om klimatsmart konst. Här fördjupar han frågan om konst och klimat. Kan man till exempel med gott samvete ta del av den internationella konstscenen utan att sätta ett djupare klimatfotavtryck?

Efter mer än ett år av pandemi med restriktioner, social distansering och lockdown längtar vi väl alla efter att gå på utställningar igen, att få mingla och träffa andra konstälskare. År 2022 dukar dessutom upp ett smörgåsbord med både Venedigbiennalen och Documenta i Kassel, för att inte tala om alla andra utställningar, festivaler, biennaler och triennaler som fått stå på stand-by under pandemin och som nu ska genomföras. Men så var det där med klimatet. Klimatkrisen har inte tagit paus under pandemin, utan precis som Olafur Eliassons klimatklocka av smältande isblock, som visades under FN:s klimatmöte i Paris 2015, så rinner tiden iväg för klimatet.

Kan man då med gott samvete ta del av nästa års spännande konstscen utan att drabbas av klimatångest och sjunka ännu djupare ner i sina egna koldioxidfotavtryck? Det finns sedan länge en stor medvetenhet och vilja inom konstscenen att dra sitt strå till stacken när det gäller att skapa en hållbar och koldioxidneutral konst. Men frågan är komplex. När Olafur Eliasson visar sin installation på olika klimatmöten så har isblocken transporterats från Grönland, vilket naturligtvis skapar en hel del koldioxidutsläpp. Den ideella miljöorganisationen Julia Bicycle har i en rapport räknat ut hur stora utsläppen blev. När isklockan visades i London 2019 var det totala utsläppet 55 ton CO2e, varav större delen bestod av transporten av isblocken från Grönland. Så även konst som har ambitionen att förbättra klimatet kan vara en del av problemet.

Visst kan man uppröras över utsläppen som bildas när Olafur Eliasson fraktar sina stora isblock från Grönland för att skapa ett konstverk, men i en värld där vi dagligen dränks av rapporter, staplar och prognoser så kan konstens visuella uttryck vara den ögonöppnare som behövs för att slå igenom i dagens mediebrus. Om Eliassons konstverk påverkar människor och makthavare att ändra sina beteenden kan konstverkets koldioxidutsläpp i längden blir negativa. Det går sällan när det gäller stora system, som klimatet, att se till enskilda delar utan det är totalen som i slutändan är avgörande om det sker någon förändring eller inte. Klimatet påminner på så sätt om ett hus. Även om du är jätteduktig och dränerar husgrunden så blir huset inte torrt om taket eller fönstren fortfarande läcker. Hela huset måste vara tätt för att det ska gå att bo i.

En biennal är nu inte heller bara en utställning med konst, utan det är så mycket annat runtomkring som boende, transporter, mat, sopor etcetera. Ja, helt enkelt allt det som följer med den turism som uppstår i anknytning till utställningen som påverkar miljön och klimatet. Det finns mycket som arrangörer, konstnärer och besökare kan göra för att minska påverkan på klimatet: som att åka tåg, äta vegetariskt, ställa krav på boende och lokaler, undvika att frakta stora konstverk med flyg och i stället återvinna och skapa konst på plats med mera.

Konstvärlden kan naturligtvis göra mycket, men i slutänden är det dock hela samhället som måste ställa om så att varje sektor gör sin del för att det ska bli något resultat. Att ställa in en biennal som hålls vartannat år i Venedig skulle naturligtvis göra en viss skillnad, men i jämförelse med alla de kryssningsskepp och turister som översvämmar staden resten av året, så är det bara en av många delar i ett stort pussel. Det där med översvämning var ju förresten något som kom på tapeten i förra biennalen. För det är inte bara turister utan även stigande havsnivåer som hotar staden Venedig och biennalen i framtiden.

Det finns naturligtvis lösningar på problemet. Det gäller bara att tänka utanför ramarna, något som konsten är bra på.  Redan 1982 presenterade Joseph Beuys under Documenta 7 idén att plantera 7 000 ekar i Kassel, som en aktiv handling för att skapa en grönare stadsmiljö och knyta människa och natur närmare varandra. Det tog 5 år att plantera alla träden, men det är ett konstverk som fortfarande står kvar och som känns mer aktuellt än någonsin. Olafur Eliasson har designat Little Sun, en enkel och praktisk solcellslampa som lyser upp världen och förbättrar livet för många människor i utvecklingsländer på ett miljövänligt sätt. Helsinki Biennial som ägde rum tidigare i år arbetar hårt för att i framtiden blir helt koldioxidneutral och använder en ekokompass för att nå sina mål, vilket är ett verktyg för att mäta och spara naturresurser.

Vi kommer fortfarande att vilja resa och uppleva konstverken fysiskt på plats i framtiden. Det är bara hur vi gör det på ett miljövänligt och hållbart sätt som vi måste lösa, men som man brukar säga: Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

The post Konstfrestelser och klimatångest first appeared on Opulens.

ALLVAR. Det finns kravlös konst och rent av “gladkonst” men också allvarlig konst som innebär mer än passivt mottagande. Jesper Nordström skriver om två aktuella utställningar på Moderna Museet i Malmö.

Zvi Goldstein Vindar från Jeriko (till och med 29 augusti)
John Zurier Åter fjärran (till och med 26 september)
Moderna Museet Malmö

Vid garderoben och inhängningen av väskor på Moderna Museet Malmö kan du välja namn på ditt låsfack. Jag väljer Joseph Beuys då mitt sällskap just kärvänligt retats med att säga: “du är ju alltid så brunmurrig, tysk och teoretisk.”

Det visade sig vara en bra slump för det var länge sedan jag såg något så här teoretiskt och stramt men ändå klassiskt estetiskt gestaltat: det är inte den sorts “anything goes”-postmodernism som växte fram speciellt här i Malmö på Konsthögskolan utan mer som… ja, närmast altartavlor.

Det finns en hermetisk stramhet i Zvi Goldsteins konstnärskap som gör att det verkar på två plan: som vilsamma meditationsobjekt att finna en djupandning inför och sedan även en linje som ifrågasätter och gestaltar klassiska vetenskapsteoretiska och epistemologiska föreställningar. Genom att hans verk kan väcka minnen från de stora dammiga museer vi tvingades med på i mellanstadiet – dystra mörka montrar med pilspetsar, gulnade papper, etcetera – är det som han kommer med ifrågasättande och absurdism rakt in ifrån den typiskt tvärsäkra naturvetenskapliga positivismens bildspråk.

Så kommer vi till andra våningen där John Zurier skapar samma lugn och allvar, men här är väl närmaste konstreferens Barnett Newman. Mitt sällskap frågar: vad säger dig detta? Jag svarar: – Inte mycket och det är väl märkligt nog själva poängen.
Stora monokroma dukar kräver mycket av betraktaren och ger därför motsägelsefullt aktivering då det kittlar perceptionen mer än bara något som förutsätter passivt mottagande.

Det här är två utställningar som återställer konstmuseets/konsthallens roll till något allvarligt och krävande. För en gångs skull ser jag de annars så erbarmligt bedrövande restriktionerna och tidsbokandet i covid-tider som något positivt.

Vi har tagit oss hit med lite besvär, gått igenom “vapenhuset” och befinner oss nu i ett sakralt rum.

The post Konst som ställer krav first appeared on Opulens.

KONST. Det handlar inte bara om status eller hierarkistrukturer, utan intentionen bakom ett verk och hur denna förmedlas, skriver Ida Thunström, apropå frågan om vad som är konst och vem som kan kallas konstnär.

Efter coronakrisens framfart har regeringen gått in med en liten ekonomisk hjälp (med betoning på liten men ändå) till de som utefter vissa premisser kvalificerat sig som professionella konstnärer. Jättebra. Mindre bra är, att det samtidigt finns en väldig mängd minst lika proffsiga kulturarbetare som inte innehar denna status, och som på grund av covid-krisen hamnat väldigt nära ruinens brant.

The post Alla är inte ”ein Künstler” first appeared on Opulens.

KULTURKLIMAT. “Konstnärlig process som begrepp är betydligt mer komplext än att det bara går att städa undan det man inte tycker passar in”, skriver Ida Thunström. 

“Förädling” och “kultivering”, är i sig positiva ord. Att förfina en kulturprodukt eller en kulturell verksamhet, slipa den, leder ofta till ett mer sammanhängande och välformulerat budskap. Men förädlandet riskerar att få en annan effekt om det tillämpas på ett kultursamhälle i stort, eller på en kollektiv kreativ process. Det som är kreativt och fruktsamt är aldrig fulländat från början. Liksom ett lite för bekvämt konstnärskap kan en konstkultur bli till en karikatyr av sig själv. Det kan istället bli till en slags steriliseringsprocess om man inte är försiktig. Och försiktig i det här fallet betyder nog att inte vara så ängslig och petig.

Jag tänker mig att ett välfungerande kulturklimat är lite som en hälsosam bakteriekultur.

I en gammal fabrik i utkanten av Belgrad anordnades för 14:e året i rad festivalen Devot (serbiska för siffran 9). En årligt återkommande happening. Projekt, eventorganisatörer, etablerade och oetablerade kulturutövare samlas under en dryg vecka för att skapa något tillsammans. Pågående projekt, för tillfället skapade stora skulpturer, installationer och traditionella tavlor, performances, filmvisningar konserter och och klubbar. Antalet musiker, konstnärer, dj:s etcetera som medverkade var dryga 1000.

Det var högt i tak på Devot. Det avslappnade och öppna klimatet gav de medverkande utrymme att vara sig själva till fullo. Det blev så klart spretigt, och nivån på konsten var ojämn. Jag tror dock att dessa variationer i kvalitet var nödvändiga för att festivalen skulle bli bra. Ger man inte utrymme åt individer att skapa och utvecklas utefter sina egna villkor stryper man utflödet, och innehållet blir tunnare.

Devot är som en blandning mellan Vårsalongen i Stockholm som den var förr i tiden – öppen för alla – och Nevadaöknens Burning Man. Burning Man innan det blev till begreppet “Burning Man”. Dansen mellan det etablerade och det intressanta har dock alltid varit problematisk. Balansgången mellan autentiskt och överpolerat är som den kulturella utvecklingens naturliga gång. Konstnärlig process som begrepp är betydligt mer komplext än att det bara går att städa undan det man inte tycker passar in.

Konstnären, aktivisten och idealisten Joseph Beuys, som var professor i skulptur på Konstakademin i Düsseldorf under 1960-talet, krävde, under parollen “Varje människa är en konstnär“, att alla skulle vara välkomna till hans lektioner. Detta oavsett om de var antagna elever vid Akademin eller inte. Till slut blev Beuys avsatt av ledningen för Akademin, men han hade i alla fall försökt. Och det var en lika visionär idé då som det skulle vara idag.

Vi tycks ha den dåliga vanan att tvinga in det som är organiskt i ett fabricerat hierarkiskt system. “Alla är välkomna” klingar ganska illa i ett elitistiskt kulturklimat, och det är nog en del av det kreativa samhällets konstitution idag. För att Beuys idéer ska kunna fungera i vårt kulturklimat tror jag därför det skulle behövas ett regelrätt paradigmskifte.

Alla artiklar av Ida Thunstrom

The post Varje människa är en konstnär first appeared on Opulens.