KVALITET. Stjärnorna på slottet, alltså! Ännu ett exempel på den mjukare mer smygande spenatshots-fascismen. ”Starka kvinnor”, ”magiska levnadsöden” och ”nu orkar inte tittaren med samma kameravinkel längre”…

Det är sårigt och lite febrigt kallsvettigt just innan ett melankoliskt nordiskt ljus sprids över insjön. Kay Pollack-kitsch för den frustrerade evigt entreprenöriella kulturmedelklassen som såklart vill veta ääännu mer om hur det är att ha adhd.

Jag osäkrar snart min VHS-kassett med ”Studio S” och drömmer mig bort till en kedjerökande Jörn Donner som på prime time lägger ut texten om kameravinklar i franska nya vågen-filmer. Till en knastertorr Per Ahlmark som sågar marginalskatten i ett soffprogram. När Kristina Lugn kunde läsa dikter, om hudfärgade sloggitrosor och taffliga hångel i hissen, mitt under en lördagskväll i monopol-tv. Det talas om kris i tv-världen. Ja, efter trettio års fullständig ryggradslös nivellering och infantilisering är det kanske dags att ettan vågar köra Tarkovskij, Truffaut och Bergman klockan åtta igen. Håll i er nu, för här kommer en vild, djärv tanke: hur vore det att konkurrera med… kvalitet?

JESPER NORDSTRÖM 

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Hur vore det om SVT skulle satsa på kvalitet igen? first appeared on Opulens.

REFLEKTIONER. Gunnar Lundin har tidigare med utgångspunkt i veckans dagar gjort aforistiska reflektioner över livet och litteraturen. Den texten kan läsas här. Nu har han återvänt till temat ”Sju dagar”.

SJU DAGAR

1

Mysjkin, med sin envisa godhet – är det förställning? Snarare en tanke om vad livet går ut på. En dag går det ut. Som man sår får man skörda,  karmalagen i buddhismen. Gotamas insikt (på en plats, i tiden) av lidandet, och orsaken till lidandet.

En händelse i Dagens Nyheter. Den har en våglängd, det är vi som gör oss  mottagliga.

Vi lever i en  bubbla tid som genom att fortsätta är vår enda. Vad lämnar vi efter oss? Detta efter som vårt namn och handlingar ska upplösas i som i en dimma.

Ett leende återgäldas med ett leende; neuronerna vibrerar till!

Men godheten är praktisk. Den lämnar de anhöriga i väntrummet med veckotidningar. Kirurgen går till jobbet. Moder Teresa var inte känslosam men det fanns en grundton som färgade hennes handlingar, som en grundton färgar Bachs kompositioner.

Författaren är egocentriker. Av altruism?

Man kan försöka vara en hygglig människa. Allt utöver det är en nåd.

2

Ett krig kan göra deprimerade och psykiskt sjuka friska. Under finska vinterkriget blev folkhälsan bättre (Jörn Donner, ”Mammuten”). Den disciplin man  inte tillägnat sig fick man nu av befäl…. – Under första världskriget var det inte ovanligt att vivörer och snobbar från Londons klubbar blev utmärkta soldater.

Ett genom tycks finnas, bidande sin tid. Kanske kommer den inte (och det vore en välsignelse!). – Kunde det inte aktiveras av annat: kriget hos Herakleitos, individen i en större helhet, vördnaden för det levande.

3

Handlingsmänniskan har kort minne. Nya uppgifter fångar hennes uppmärksahet. Man minns inte det som inte varit djupt tänkt eller djupt känt. Det föder tankar, någon gång en livsfilosofi.

Den livslust och glädje som funnits under en period av ens liv finns kvar i en, i minnet, där svårigheterna från då inte finns kvar. Nu är svårigheterna nya. Det senaste onda är alltid det värsta, det står som en jätte framför gårdagarna.

     Att minnas en kraftkälla utanför tiden.

 4

Proust har rätt: Om konsten bara vore en förlängning av livet… Ja, då vore den lika tråkigt som det. –  Konsten ger andra sätt att se, varje originell konstnär gör det.

Det har regnat visdom från himlen. Vi var inte där, men pölarna från regnet, det är aforismer.

Av otålighet försökte jag springa, som en som är nedsänkt i vattnet. Jag väntade. Väntade, på vad? En varm ström som tog mig med.

5

Människans första steg, från det primitiva samhället till civilisationen, var när hon började mäta tiden.

När man väntar får man lov att mäta tiden på nytt. Klockorna går för långsamt, eller för snabbt.

Ensam med sin tid, en sömnlös natt, märker man att den inte är densamma som världstiden. Inte heller som den biologiska tiden, tiden i grottan.

Det finns en tid ovan frågornas tid.

6

Våra vänner när de åldras blir alltmer lika sig själva; vi uppfattar en sorts kärna, Leibniz monad, ett fonem unikt på planeten!

Nya ting fångar uppmärksamheten. Man minns inte det som inte varit djupt tänkt eller djupt känt. Det som är djupt känt föder tankar och någon gång en filosofi. Ur den svarta myllan föds ljusa skott.

En sårad fåfänga kan kännas djupt, men det är för att människan är så grund. 

Ett frö som får liv när man diskar, gör ingenting. Somt föll på hälleberget.

Det har sagts, det viktiga är inte vad man älskar utan att man älskar. Inte den det flyktiga intresset utan passionen. Men passionerna dansar över en svart grav. Utan förnuft går det inte. Inte utan ett hyende av tvivel. – ”Med intellektets värme och hänsynsfullhet.” (Proust)

7

Runt många intellektuellas fötter kallnar världen. Vilken kick att komma på dumheten, bristen på logik, spika upp okunnigheten på korset. Men livet fortgår. De varma strömmarna.

Hos en hund eller en katt är det just det naturliga som tilltalar oss. Det är så mycket roller och poser som skiljer oss från livets träd. På den sjunde dagen vilade Han, och Han fann sin skapelse god.

    Vad hände?

Tystnad, leendet la en hand över munnen. Ett frö, det kan vi inte veta, som får liv i ensamheten. Men också dessa frön .

Ekerwalds senare böcker: ett slags kristalliserat minne, där varje kristall fortfarande strålar av liv. Konsten och litteraturen ”lär oss att bättre uppskatta livet, vars värde man inte insett och tack vare boken förstått?”

The post Gunnar Lundin: ”Sju dagar” first appeared on Opulens.

KLASSIKER. Förlaget Schildts & Söderströms har släppt Märta Tikkanens Män kan inte våldtas i nyutgåva. Anna Remmets ställer några frågor till Lo Kauppi som tidigare i våras satte upp denna moderna klassiker som pjäs på Stockholms stadsteater.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vad var det som fick dig att vilja ta dig an detta verk i pjäsform?

– Eftersom det aldrig tidigare i fiktionen, varken på film eller teater, någonsin visats en kvinna som hämnas på en jämnårig man genom att kränka honom med sin sexuella njutning, så kändes det som att nu var det dags fyrtio år efter att den skrivits. I filmversionen av Jörn Donner var just den scenen inte med.

The post Konsten att göra feministisk bok till pjäs first appeared on Opulens.

FINLAND. Jörn Donner skildrar i sin nya roman striden mellan röda och vita under finska inbördeskriget. Elisabeth Brännström ser linjer in i vår tid.

Blod är tunnare än vatten av Jörn Donner
Albert Bonniers förlag 2018

Finska inbördeskriget, en kort konflikt som sträckte sig över tre månader våren 1918, har lämnat stora sår i den finska folksjälen. Först och främst har det berott på att den sida som segrade i konflikten, den borgerliga vita sidan, har stått för en historieskrivning som inte helt och hållet stämmer överens med verkligheten. De röda bolsjevikerna har under årens lopp pekats ut som ociviliserade blodtörstiga fiender till den finska kampen för självständighet, medan de vita mer eller mindre hyllats som hjältar och frihetskämpar.

På senare år har den här bilden förändrats ganska radikalt. De röda, som i princip stred för ett självständigt socialistiskt Finland, led störst förluster i striderna med de vita, som backades upp av Tyskland. Efter krigsslutet behandlades den röda sidan mycket illa av vinnarsidan. Över 80 000 internerades och många män, kvinnor och barn avrättades eller dog av svält och sjukdomar i lägren.

Jörn Donner (1933–), en av Finlands kanske mest kända “kulturmän”, har nu 100 år senare skrivit en roman, Blod är tunnare än vatten, utifrån den konflikt som låg till grund för finska inbördeskriget. Handlingen utspelar sig vid finska näset i Karelen, där den rysk-judiske Alexander har lyckats ta sig över gränsen vid Systerån och tagit sig till det hus han äger i området. När han kommer dit bor en ung finsk kvinna, Anna, i huset som plundrats på Alexanders tidigare ägodelar. Anna och Alexander inleder ett förhållande som ganska snart också kommer att involvera Karl, en av kaptenerna för de vita skyddskårerna som bevakar området.

I Blod är tunnare än vatten lyckas Jörn Donner ge en saklig och historiskt relevant men ändå litterärt finstämd skildring av konflikten mellan de röda och de vita . Donner har ägnat mycket tid åt bakgrundsforskning och han ger sina läsare en tydlig bild av hur läget såg ut för båda sidor uppe i gränslandet i finska Karelen. Han har bland annat flätat in autentiska utdrag ur journalisterna K. N. Rantakaris och Gunnar Mörns dagböcker från Viborg vid rysk-finska gränsen, där de röda förlorade striden den tjugonionde april efter tre månaders hård kamp. Hans litterära huvudfigurer, Anna och Alexander, befinner sig inte helt och hållet på någon sida, utan flyter mest omkring i sitt eget gränsland, beroende både av sina känslor för varandra och av välvilja hos den grupp militärer som för tillfället håller i tyglarna.

Romanen berör mänsklig rörlighet på flera olika plan. Jörn Donner analyserar känsligt men med skarp intellektuell klarsyn de nationella, mentala och sexuella gränser som människor ständigt ägnar sig åt att rita upp mellan länder och mellan varandra, vilket mynnar ut i en roman med en starkt frisinnad kosmopolitisk grundton. Donner känns som en god förespråkare för fri rörlighet och som en fördomsfri betraktare av sitt hemland och dess historia. Språket, som hela tiden får pendla mellan sakliga redogörelser och litterär gestaltning, har en bärande poetisk kraft som imponerar. Donner har lyckats skapa en ton som ekar av återklanger till vår moderna värld, där nationalismen är på uppgång och där gränserna mellan länder, kulturer och världsmedborgare återigen har börjat tecknas med allt tydligare, hårdare och skarpare linjer.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Historisk roman för vår tid first appeared on Opulens.