LYRIK: “Jag har alltså hållit Lind som en av de starkast klart lysande samtidspoeterna och ‘Reservatet’ förstärker det intrycket,” skriver Cecila Persson om den nu aktuella boken av Jörgen Lind.

Reservatet av Jörgen Lind
Albert Bonniers förlag

Någonting fruktansvärt har hänt, men vad exakt som har hänt förblir outsagt i Jörgen Linds nya och alldeles underbart bra diktsamling “Reservatet”.  Vad är det som har hänt? Är det cancer? Är det missbruk? Är det otrohet? Är det skilsmässa? Är det psykisk ohälsa? Är det månne allt detta på en och samma gång? ”Det har hänt något här” och underförstått finns även en sympatisk etik i form av omsorg och hänsyn till den anonyma gestalt eller flera som ingår i katastrofen.

Linds skickliga sätt att kretsa kring ett stort sår ger en särskild uppmärksamhet på hans sätt att komponera elementen och faserna i en plågsam sorg och separation. Språket genomsyras av värme och kärlek och en vädjan både att nå fram och hitta sig själv i kaoset. Han växlar form och studsar genomgående på verbet ”hänt” i skiftande böjningar och pronomen: han/hon/den/det. Det gör att poesin upplevs som både en livsprocess och dödsprocess. Att skiljas är som att dö en smula och förlusten (erna) biter sig fast likt blodiglar på Linds kropp. Det går inte att fly och komma undan ”Det har hänt något här”. En kvinna med blå turban dyker upp och troligen är hon densamma som läggs utanför en dörr redlös.

Det som hänt har slagit sönder den förgängliga tillvaron och detta går att tolka som en allmänmänsklig och existentiell problematik. Alla människor genomlider någon gång fruktansvärda händelser men kanske inte med samma sorts nakna hud som Jörgen Lind.

Hans sätt att använda interpunktionen … ger dikten nästan ett hetsigt flöde som om jaget inte uthärdar det som pågår och fort mycket fort vill befinna sig på andra sidan muren. En mindre musikalisk och rytmsäker poet hade kunnat förefalla lite konstruerad i flöden som denna:

”…här sitter jag …och håller mig…om knäna…vill bara…sträcka ut…mina armar…fortsätt…att förgöra mig…jag kan inte försonas…med någon…det finns inget…sådant nederlag…men vad heter det…om det inte finns någon…”

Hos mig landar det behagligt just för att Jörgen Lind är en så musikalisk poet som därtill är trogen tematiken. Frånvaron av jag–du-mötet i Martin Bubers anda ersätts med ett kargt ”det”. Icke -mötet och den brustna kommunikationen. Vad som är uppenbart är att begreppet ”hänt” medför bearbetning av stor kärlek och intimitet. Någon eller några har varit och är (?) djupt älskade men det är något som detta ”hänt” slagit till marken.

Det finns en sinnlighet och intimitet som inte skriker begär och sexualitet utan mer lågmält stönar fram lust och tvångsmässiga behov av kroppens och själens tillfredställelse, men genomgående är den heta längtan otillfredsställd och famlande i ett vakuum. Vad som är särskilt sympatiskt är att poesin inte är bitter utan snarare försonande, trots en självdestruktiv ton i det undersköna språket:

“Det var en gång. Och det var ingen gång.

Några rasande scener, som kretsgångar i mig. Tala till mig. Låt mig få känna dig.”

Jag har med mycket stor behållning läst Jörgens Lind alltsedan debuten på Anamma förlag 1997 med diktsamlingen ”Ararat” och tycker egentligen inte att ”hänt” och ”hon” är någon nyhet i hans starka diktning. Skillnaden mellan hans tidigare poesi och ”Reservatet” är självsäkerheten och att våga kasta sig ut i det stormande känslohavet utan försäkran om att inte drunkna. Jag har alltså hållit Lind som en av de starkast klart lysande samtidspoeterna och ”Reservatet” förstärker det intrycket. Någon hände även i mig. Vi är varandras delaktighet.

The post Starkt lysande poesi av Jörgen Lind first appeared on Opulens.

MÖRKT. ”Det är mörkt men suggestivt, och definitivt en av årets starkare diktsamlingar. Tag och läs!” skriver Erik Bovin, som läst Mott av Jörgen Lind.

Mott av Jörgen Lind
Albert Bonniers Förlag
Hägn, Åtel och nu Mott. Jag anar att Jörgen Lind vill att hans poesi ska vara lite som några av de egenartade boktitlarna: en udda fågel i tiden, en störning i flödet. I en tid när människor undviker existentiella frågor och låter ironin utgöra en del av en oreflekterad jargong – insisterar Lind på allvaret. Han går dit det bränns.

I Mott följer han upp sjukdoms- och separationstemat från Åtel (2018). Det är inte bara omslaget som är mörkare än det förra alstret – denna gång dras läsaren längre ner i svärtan. Lind skriver om ”oåtkomliga röster […] på fuktskadade kassetter”. Och lite så ter sig somliga av gestalterna som träder fram i denna bok. De vill mötas men är allt som oftast fångna i sig själva.

Dikterna speglar sorg och förlust i en modfälld tillvaro som kommer med en budbärarström ”med ofattliga bud” men ingenting att sjunga om. Tankarna förs onekligen till vår egen tid. Men de teman och stämningar som här gestaltas är inte tidsbundna.

Mestadels utspelar sig boken i modern tid, emellanåt låter dock Lind läsaren dimpa ner i exempelvis Lev Tolstojs tidiga 1900-tal och Johann Sebastian Bachs 1700-tal. Tolstoj skiljs från sina böcker genom att avsäga sig rätten till dem. Bach tvingas begrava flera av sina barn.

Jag drabbas särskilt av Linds skildring av en sjukdom som angriper den insjuknades psyke och kropp, kvinnan som är drabbad av hörsel- och synhallucinationer. Dessa dikter skildras från en frisk närståendes perspektiv och gestaltar den kontrollöshet och förtvivlan som även präglar den friska och omvårdande parten:

Men kanske finns det
ingen lösen för

någon Ett ansikte
som har tagit

av sig sitt ansikte
En hand som

har tagit av sig
sin hand Det har gått

många år Kanske
ber han henne

bara komma tillbaka
sådan hon var

innan huvudet
blev besynnerligt

Med 122 sidor som går i moll kan diktsamlingen upplevas som väl tungsint. Fler läsare än jag lär dock ha överseende med detta. Det är trots allt svårt att värja sig mot dikter som så starkt uppehåller sig vid allas våra smärtpunkter.

Med tio böcker i bagaget har Lind dessutom upparbetat ett stilsäkert och klart språk. Hans poesi kan, om ni ursäktar förenklingen, anses befinna sig i skärningspunkten mellan Lars Norén, Göran Sonnevi och Kennet Klemets.  Samtidigt är Lind en poet som står (stadigt) på egna ben. Det är mörkt men suggestivt, och definitivt en av årets starkare diktsamlingar. Tag och läs!

The post En poet som står på egna ben first appeared on Opulens.

FÖRFRÄMLINGANDE. Åtel genomsyras av den på en gång hoppfulla och utsiktslösa längtan efter att finna en annan att dela referensramar med, någon som ser en och minns den man var. Michael Larsson har läst Jörgen Linds nionde diktsamling.

Åtel av Jörgen Lind
Albert Bonniers förlag

Det är en ovanligt varm maj i år. Träden och blommorna har slagit ut med en våldsam plötslighet. På torgen sitter människor och flåsar i den heta försommarsolen. Det är svårt att minnas att större delen av landet för bara några veckor sedan var täckt av snö. Det finns annat som är svårt att minnas, men av andra orsaker: nyhetssändningarna hösten 2015, ilskan och oron, skramlet och taggtråden. Allra svårast att minnas är de döda, de för evigt förlorade. Redan T. S. Eliot talade om hur snön sveper in jorden i glömska och hur samma tunga glömska håller oss varma om vintern. Kanske menade han att glömskan är ett slags överlevnadsmekanism. Eller så är den en flyktväg, något vi griper tag i för att kunna hantera tillvaron.

I Jörgen Linds bildvärld fyller snön en delvis annorlunda funktion. Den dyker ofta upp som i ett gränsland där den får en både uppluckrande och övertäckande innebörd. Inte sällan förekommer den i drömmar eller faller ner i vatten och löses upp: ”Snart står vi / i den virvlande snön och griper / efter det som finns kvar / av oss.” Snön tycks mer vara en påminnelse om det vi har förlorat än det som får oss att glömma.

I Åtel, Jörgen Linds nionde diktsamling, ryms mycket av både snö och glömska, men det är inte alltid självklart vad det ska representera eller vad Lind genom att åberopa minnets vita fläckar, luckor och lakuner försöker säga oss. Men så har det heller aldrig varit enkelt att läsa Linds poesi. Rent stilmässigt är han ovanligt svårdefinierad. Under de 21 år som har gått mellan den tidstypiska 90-talsdebuten Ararat och i dag har han avverkat både den ena och den andra uttrycksformen. Själv kallar han bara sitt skrivande för ”litteratur”, men jag undrar om det inte mer specifikt rör sig om en sorts fragmentdikt vars näring han hämtar lika mycket från dagsaktuella händelser som från historiska, ibland antika, urkunder. Lind har i tidigare böcker refererat till såväl Victor Klemperers dagböcker om hur språket perverterades i Nazityskland som till antika papyrusrullar vars läsbarhet för oss gått förlorad. I Åtel vävs det bekanta bildspråket samman med den politiska utvecklingen i Europa och referenser till de stora mästarna i den vemodiga ryska filmtraditionen, från Tarkovskij till vår tids Zvjagintsev.

Åtel är Linds första diktbok sedan han med Vita kommun lämnade pentalogin Rede (2004–2014) bakom sig, och jag tycker mig också ana en ansats här att kliva ut i något främmande och outforskat, inte så mycket börja om på nytt som att finna andra utsägelsepositioner utifrån vilka samma frågor kan uttryckas. Här finns samma språkteoretiska begrundan som i tidigare böcker, de återkommande referenserna till ”musik” och ”strömmar”, liksom den övergripande meditationen kring hur människor, inbegripna i sig själva, sina språk, kroppar och system, försöker nå ut till varandra. I sitt efterord till Vita kommun sammanfattar Henrik Petersen Linds verk med ett slags kreativt manifest: ”Språket är det immateriella transportmedel med vilket människor bär varandra.” Är det en korrekt tolkning? Jag vet inte. Kanske. Så god som någon, antar jag.

Men jag hakar fast i de sista två orden som slår an något: det att bära varandra. Åtel genomsyras av den på en gång hoppfulla och utsiktslösa längtan efter att finna en annan att dela referensramar med, någon som ser en och minns den man var. Underförstått är att vi löper risken att glida ifrån varandra eller redan har gjort det. Men är ifrånglidandet något som gäller samhället eller människor emellan? Det finns goda skäl att tro att det rör sig om båda nivåer samtidigt. Å ena sidan finns ”en man och en kvinna” som återkommer med jämna mellanrum. De har ett barn mellan sig som tycks befinna sig i varierande stadier av insjuknande eller förfrämligande, som om barnet har behov av sina frånvarande föräldrar samtidigt som det på ett annat plan redan har vuxit upp och lämnat dem bakom sig. Det handlar om två ”tysta ensamma människor / och den mörka stigen in / till dem”. Å andra sidan finns en större, politisk dimension som uttrycker besvikelse över löften och kollektiva drömmar som gått om intet: ”Jag gick med socialdemokratin / tills det inte längre fanns något att gå / med.”

Man skulle kunna klaga på att Jörgen Lind inte tar tydlig ställning i de ämnen han endast tycks nudda vid, kanske i synnerhet den djupa tragedi som döljer sig bakom det vi kallar flyktingkris. Visst kan man invända att han varken erbjuder alternativ eller lösningar och nog är Åtel stundvis oerhört tröstlös läsning, men det är också en brutalt ärlig skildring av den bristande medmänsklighetens mekanismer, av hur vi människor möter världen, skakar av oss den och bygger upp oss själva på nytt. I frågor som dessa tror jag man som läsare begår ett misstag om man avkräver verket en tydlighet som dess ämne omöjligen kan rymma. Det är en tung men belönande bok för den som tar sig tid att läsa. Kanske återfinns den bästa sammanfattningen av Åtel i en av bokens avslutande rader: ”Snö faller och sedan snöar det / oavbrutet tills boken tar slut.”

The post Dikt om glömskan som omsluter oss alla first appeared on Opulens.