MANSRÖRELSEN. “Skillnaden mellan Norman Mailer och anhängarna av den moderna manskulten är att Mailer, trots sin kritiska hållning till klitorisstimulans, var en seriös intellektuell”, menar Dante Löfmarck.

I år hade Norman Mailer blivit hundra, men ett av de tongivande författarskapen inom amerikansk litteratur från 1900-talets andra halva har fallit i glömska. Om han är hågkommen alls är det för hans kvinnohat. Mailers kvinnoförakt kom tydligt till uttryck i boken ”Prisoner of Sex” och den offentliga debatten som följde publiceringen i vilken prominenta feminister som Jill Johnston och Germaine Greer deltog. Tydligast utryckte sig kvinnoföraktet i valet att på en fest 1960 hugga sin dåvarande fru med en pennkniv. Men Mailer är död och har varit det i sexton år, och för varje år som går kommer den verkliga personen försvinna längre in i bakgrunden och ersättas av ett friare förhållningssätt till författarskapet, precis som när det gäller fascistanknutna författare som Ezra Pound och Knut Hamsun.

Mailers böcker utgör en stor del av min bokhylla, inte på grund av antalet utan för att han skrev tjocka böcker. Sällan utgörs de av under 500 sidor och kanske är det anledningen till att de tyvärr inte plockats upp av dagens mansaktivister. För även om böckerna bekräftat delar av deras världssyn hade Mailer också ifrågasatt den.

I dokumentären Manskulten Andrew Tate utgjorde de idéer Mailer propagerade för en stor del av innehållet: dyrkandet av pugilisten, kvinnan som någon man erövrar och kontrollerandet av kvinnan man ”äger”. Skillnaden mellan Mailer och ledare och anhängare av den moderna manskulten är att Mailer, trots sin kritiska hållning till klitorisstimulans, var en seriös intellektuell.

Mycket negativt kan sägas om Mailer. Förutom kvinnosynen förekommer myten om den svarta mannens djuriska sexualitet i essän The White Negro. Men då han dog lämnade han ett intressant, om än lite spretigt författarskap efter sig. Och på gott och ont blev han aldrig en okritisk anhängare till sin samtids rörelser. Mailer tänkte mycket och då och då tänkte han rätt: han stöttade Rushdie medan författare som John Le Carré placerade sig på fel sida av historien. Det var också så att Mailer protesterade mot USA:s invasioner av Vietnam och Irak.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Mansgurun Andrew Tate visar på farorna med en offentlig person som placerar fingret i luften och sticker dit vinden blåser. Med anhängare vilka låter sig ledas in i en sfär där inget kritiskt tänkande är möjligt. De kan läsa en Nietzsche-aforism och återge dess innehåll, men utan att ta med den historiska kontexten eller den subtila dansen mellan ironi och överdrift. Kritiken mot Derrida som Jordan B Peterson framfört kan återges av en av Petersons följare, och snabbt brytas ner av någon som faktiskt läst Derrida och lite sekundärlitteratur.

Det är med en viss saknad jag läser Mailer och tittar på hans tv-framträdanden. Inom denna korta man med sitt stora, krulliga hår kunde tankar, dumma så väl som smarta existera samtidigt; nya åsikter kunde tillkomma och gamla försvinna. Mest saknar jag det oförutsägbara med honom. Till skillnad från dagens manschauvinister var han alldeles för spretig för att samla en effektiv kult kring sig.

The post 8 mars: Förutsägbara mansaktivister blir farliga first appeared on Opulens.