POESI. ”Jag hoppas att fler ska upptäcka Bruns poesi som bäst kan beskrivas som: vacker, sinnlig och eftertänksam.” Det skriver Erik Bovin som läst poetens nya diktsamling ”Namn”.

Namn av Jonas Brun
Pequod press

Jonas Brun känner nog många som författare till ett gäng prisbelönta romaner. Själv håller jag Skuggland (2012) och Ingen jämfört med dig (2018) högt. Färre vet att Bonniersförfattaren med jämna mellanrum smyger ut utsökta diktsamlingar på Malmöförlaget Pequod press. Namn – ja, så heter Bruns sjätte diktsamling.

Sista skedet i en son och mor-relation har präglat Bruns två senaste böcker: Omsorg (2019) och Hon minns inte (2021). I Namn bearbetas sorgen efter moderns bortgång.

I minnet finns snön som ett skyddande täcke. I sorgens landskap blir tillvaron däremot en ”vinter utan snö”. Världen ligger blottad som en ständig påminnelse om hur ”döden / klär av oss / allt som vi lånat”.

I sorgearbetet skänker emellertid språket, i synnerhet namnen, skydd och tröst. Samlingen får mig att begrunda språkets betydelse i våra liv. Utan språk inga ritualer, livsåskådningar, inga fungerande kollektiv, inget samhälle, ingen konst, ingen identitet. En värld utan språk vore allt en konturlös plats. För utan språk vad finns då för att markera uppbrott, avslut, början eller nystart? Och en värld utan namn? Otänkbart.

Namn har tveklöst något heligt över sig. Beständigare än det namngivna, om man får tro Brun. Vilken kränkning är inte ett felaktigt uttalat eller felstavat namn för den berörde? Som Brun skriver: ”minsta felstavning / riskerar att förvandla mig / till någon annan än den jag är.” Som alla bra poeter arbetar Brun med motsatser, här ryms således också en dragning till det namnlösa.

Även trädgården och trädgårdsarbetet tycks fungera som en vila från sorgearbetet. Vid läsningen av samlingens naturdikter förs tankarna till Louise Glück, i synnerhet hennes Wild Iris (1992) som Brun passande nog har översatt. Och visst hörs ekot från Willy Granqvist i rader som dessa:

är det naturen som skriver oss

med sina fyra bokstäver

adenin cytosin guanin

och tymin

stavar fram genomet

och dikterar oss viljelöst

enligt kemiska och biologiska lagar

eller är det en

som både har ordet och är ordet självt

som för pennan

Årstider och annat växlar genom nära hundra sidor. Ändå saknas en indelning i sviter. Kanhända vill Brun visa hur tiden upplevs annorlunda, mer utsuddad, för den som befinner sig i sorg.

Ibland kan jag tycka Brun är något konventionell i valet av bilder och motiv. En randanmärkning, likafullt, då han gång efter annan bevisat att han hör till sin generations mest betydande författare.

Jag hoppas att fler ska upptäcka Bruns poesi som bäst kan beskrivas som: vacker, sinnlig och eftertänksam.

The post Jonas Bruns poesi ‒ vacker, sinnlig, eftertänksam   first appeared on Opulens.

NY PODD. I ett nytt avsnitt av podcasten Dinter utan filter samtalar Richard Dinter med författaren Jonas Brun om röst, minne och att börja med slutet.

När börjar egentligen bokskrivandet? Om det och mycket annat samtalar Richard Dinter och författaren Jonas Brun utifrån den senares senaste bok, Hon minns inte, om hur hans mamma drabbas av alzheimer. Det är en roman som börjar med slutet.

– Det är nånting som blir likt demenssjukdomen, att ingenting är självklart och att det är lite skevt hela tiden. När boken börjar vet läsaren ingenting, men sedan uppenbarar det sig att början är slutet, säger Jonas Brun i avsnittet.

– Den idén kom när jag satt och jobbade med texten. Jag började anteckna ganska direkt när min mamma fick sin diagnos. Jag blev så jävla ledsen och kände att jag måste göra någonting, så jag skrev, för det är ofta så jag hanterar saker.

Han skrev efter varje gång han träffat sin mamma och när hon var borta hade han ett dokument som var flera hundra sidor. Det var när han började titta på materialet som han insåg att det kanske inte bara var för honom – och kanske är det där bokskrivandet börjar. Med sorteringsarbetet, och i att försöka hitta en form för materialet.

Jonas Brun pratar om hur texten bearbetas med tiden, från en rå beskrivning av till exempel ilska i en viss situation, till att omarbetas tills det är en bild av själva upplevelsen.

– Men ibland inte. Ibland tänkte jag att det var starkare när det bara var rått och rakt på.

Richard Dinter frågar vad skillnaden har varit mellan det här projektet och tidigare.

– Det är mer lek när jag skriver romaner. Där kan jag ju forma förloppet. Det jag skriver avtäcks mer och mer och jag kommer på saker om personerna och platserna jag skriver om. Men att skriva Hon minns inte, skillnaden där var att jag hade allt – personerna, händelseförloppet – från början. Då blir frågan istället ”Vad ska med?”.

– Det svåraste är dels att välja, och rensa och redigera. Men också att hitta en form, som att förstå att berättelsen kan berättas bakifrån. Där fanns en drivkraft för mig: att forma råmaterialet till något som är läsbart för någon annan.

Det är väl det som är litteratur? föreslår Dinter.

– Ja, det är väl det.

Anna Brynhildsen

The post Podd: Jonas Brun om att börja med slutet first appeared on Opulens.

BOK I FOKUS. Tre korta, aktuella litteraturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.  

1. LYRIK

Pisces szn av Martina Moliis-Mellberg
Recension av Erik Bovin
Schildts & Söderströms förlag

Martina Moliis-Mellberg är aktuell med inte mindre än två böcker i år. I våras utkom Falk och nu Pisces szn. Den senare befinner sig på gränsen mellan kärleksbrev och dagboksbekännelse. Berättarjaget bearbetar en raserad kärleksrelation. Den olyckliga kärlekens hela register rullas upp; läsaren kommer nära inpå jaget som sörjer, saknar och klamrar sig fast vid minnen av deras korta tid tillsammans. Läsaren möts eller närmare bestämt översköljs av en prosalyrisk språkflod, skriven i gemener nästan helt utan skiljetecken. Tempot tycks rimma med berättarjagets desperation.

Även om Erik Bovin tycker att andra verk av Moliis-Mellberg är starkare, har han svårt att inte beröras av temat. Det råder ingen tvekan om att hon håller en hög lägstanivå. Kort sagt en författare att räkna med.

2. SPRÅKFILOSOFI

Absolut text av Torbjörn Elensky
Recension av Lis Lovén
Fri Tanke förlag

Grundtanken bakom Absolut text är enkel, men ändå komplex. Torbjörn Elensky har forskat i vitt skilda ämnesområden för att hitta större samband. Saken är den att allting, precis allting i tillvaron kan läsas som ett språk. Både i böcker, men även i Naturens bok. En metafor som är död har likväl en gång varit språk, och så nödvändiggörs problematiken att läsa nytt och omtolka gång på gång. Varje enskild epok letar efter tolkningar som överensstämmer med det samhällets förutsättningar.  Detta tycks ju genialiskt uträknat av Gud, men paradoxen kvarstår. Varför säger vi ”sten” när vi lika gärna kunde ha sagt ”stån”?Tolkningsfrågorna virrar bort oss om vi ständigt söker det universella – och ändå!

Torbjörn Elenskys Absolut text är en guldgruva för de ungdomar som nyligen blivit bitna av ”fakta”  och ”sanning”! “Läs den för guds skull”, skriver Lis Lovén, “om ni vill utforska myt, politik, språk och anspråk på överhöghet.”

3. PROSA

Hon minns inte av Jonas Brun
Recension av Nette Wermeld Enström
Albert Bonniers Förlag

Jonas Bruns nya bok Hon minns inte, om en mamma som långsamt förloras till demensen, balanserar på gränsen till att bli en otidsenlig skildring ur en anhörigs perspektiv. Men berättelsen, som inleds med döden för att vidare bläddra sig bakåt i tiden, som minnets erodering i en sviktande hjärna, räddas i sin ödmjukhet.

Hos Brun finns insikten hela tiden närvarande, indirekt eller explicit. Det här är inte sonens utan mammans sjukdom. Förlusten tillhör inte främst den anhöriga utan den sjuka, även om perspektiven pendlar och läggs omlott. Precis som det inte går att blunda för hur människor i vissa bemärkelser sitter ihop, att nervsystemen i någon mening är samspelta.

Nette Wermeld Enström läser och erinras något essentiellt. Att människan är mer än sitt minne, mer än en berättelse. Att hon hellre än i bilder lever vidare i känslor, och att känslor är det sista som överger oss.

The post Boktips: Från prosalyrisk språkflod till mänskligt minne first appeared on Opulens.

DEMENS. Jonas Bruns nya bok Hon minns inte, om en mamma som långsamt förloras till demensen, balanserar på gränsen. Men berättelsen, som inleds med döden för att vidare bläddra sig bakåt i tiden, som minnets erodering i en sviktande hjärna, räddas i sin ödmjukhet, skriver Nette Wermeld Enström.

Hon minns inte av Jonas Brun
Albert Bonniers Förlag

Det har tjatats in till leda att Alzheimers sjukdom är ”de anhörigas” sjukdom, men det är en enfaldigt ensidig tolkning, om man lyssnar till de insjuknade själva.

Idag träder allt fler diagnostiserade fram i offentlighetens ljus och berättar hur de lever sina liv med kognitiv svikt. Och det är inte bara trots, utan även tack vare. Successivt krackelerar bilden av ”de anhörigas sjukdom”, som enbart elände och misär.

Många har kanske följt piloten Mikael Hessle som uppmärksammats ett flertal gånger i TV4:s Nyhetsmorgon. Han var bara 50 år ung när han fick Alzheimers och det stod klart för honom att tiden för att njuta av livet, med sin livskamrat och sin familj, är nu.

Eller journalisten och Alzheimer-aktivisten Henrik Frenkel, 70 år, som både fått och mist sin diagnos samtidigt som han öppet bloggat och poddat om sin makabra sjukdomsresa i ”Alzheimer-land.”

Och nu senast var det skådespelerskan Nina Gunke, 66 år, som kom ut som demenssjuk. I en nyligen uppmärksammad tv-intervju gör Gunke klart för oss att hon vägrar gå runt och skämmas för en sjukdom som hon inte kan rå för. Det är svårt nog ändå. Omgivningens förståelse och stöd betyder allt.

Socialt stöd betyder alltid allt.

Härom veckan intervjuade Henrik Frenkel konstnären Ingela Ryhede som för två år sedan, som 58-åring, också diagnostiserats med Alzheimers. Ryhede är en fantastisk människa på så många vis. Inte bara fortsätter hon utforska livet som konstnär genom sin sjukdom, utan har dessutom startat Sveriges och kanske världens första Facebook-grupp, Träffpunkt Alzheimer, exklusivt för de sjuka.

Det är tydligt att också människor med kognitiv svikt vill äga sina egna berättelser, representera sig själva. Och mot den bakgrunden kan ännu en skildring av någon vars anhörig drabbas av Alzheimers kännas brutalt otidsenlig, nästan stötande.

Jonas Bruns nya bok Hon minns inte, om en mamma som långsamt förloras till demensen, balanserar på gränsen. Men berättelsen, som inleds med döden för att vidare bläddra sig bakåt i tiden, som minnets erodering i en sviktande hjärna, räddas i sin ödmjukhet.

Hos Brun finns insikten hela tiden närvarande, indirekt eller explicit. Det här är inte sonens utan mammans sjukdom. Förlusten tillhör inte främst den anhöriga utan den sjuka, även om perspektiven pendlar och läggs omlott. Precis som det inte går att blunda för hur människor i vissa bemärkelser sitter ihop, att nervsystemen i någon mening är samspelta.

Därför utvecklas också den här berättelsen genom många lager. Det är kognitioner och emotioner, hemmahörande i olika delar av hjärnan, varvat med vardagliga bestyr och sociala relationer.

Varje kapitel inleds med en och samma fras, ”Hon minns inte”, som en öm referens till Joe Brainards I Remember. Andra referenser går till konstnärer och poeter som också betytt något för författaren själv, som Allen Ginsberg och Tua Forsström för att bara nämna två.

Samtidigt visar Brun att Alzheimers inte bara är minnesförlustens och de oändliga upprepningarnas sjukdom, utan också de frisläppta hämningarnas, och kreativitetens. Det kommer inte minst till uttryck i mammans konstnärliga skapande, hon målar tavlor, som till sonens förtjusning förändras under sjukdomens första år.

Sant är att inget skapas utan friktioner, liksom inget mänskligt står fritt från komplikationer. Och jäms med existentiella funderingar kring sjukdomen, som den skrivs fram eller snarare tillbaka, utvecklas och avvecklas även mor-och-son-relationen. Det blir ombytta roller. Alla som tagit hand om en demenssjuk förälder kan känna igen sig.

Här finns frustration och irritation. Liksom tröstlöshet och maktlöshet, inför all väntan, på döden, och beslut om insatser. Demens är också en lära, i såväl omsorg som i resignation.

Att författaren till yrket är psykolog som till vardags arbetar med just demensutredningar, vilket även mamman, Catharina som stavar sitt namn på flera sätt, gjorde innan sitt insjuknande, tillför berättelsen ben och blod. Eller snarare vindlingar och neuroner.

Men ändå är det inte som psykolog utan som son, som medmänniska, som Jonas Brun skriver hem sin mamma till sig själv. Det är en akt av tillgivenhet, av respekt. Och för varje mening borrar sig berättelsen närmare en friskare version av henne, Catharina med K, tills vi ser konturen av en person som äger, än mer, av sitt öde.

Därför och på flera andra vis är det här en berättelse om en kärleksrelation, eller flera, likväl som det också är en memoar och en samling rörelser kring den egna tillblivelsen. Jag läser också Hon minns inte som en undersökning i den mänskliga erfarenheten av närhet och distans, av livet och döden. Som sådan är den samtidigt ett levande dokument och en arkiverad akt i Glömskans bibliotek, för att också blanda in UKON:s svindlande essä i det grenverk av associationer som berättelsen väcker.

Jag har läst och erinrats något, essentiellt. Att människan är mer än sitt minne, mer än en berättelse. Att hon hellre än i bilder lever vidare i känslor, och att känslor är det sista som överger oss. Låt oss bara minnas det.

The post Människan är mer än sitt minne first appeared on Opulens.