PROSA. ”Bengt Jahnsson-Wennberg har en sällsynt förmåga att iaktta bärande enskildheter, att skruva på dramaturgin och ge goda vibrationer vid läsningen,” skriver Bo Bjelvehammar som läst romanen ”Vad är klockan, egentligen?”.

Vad är klockan, egentligen? av Bengt Jahnsson–Wennberg
Bokförlaget Mormor

Bredvid ett arbete som bildkonstnär med utställningar och konstnärliga gestaltningar har Bengt Jahnsson-Wennberg skrivit ett antal böcker och detta är hans sjunde utgivna bok.

Det är en berättelse om en resa till New York, ett antal konststudenter reser dit på en studieresa, allt sker under 1991. Mycket påminner om bekanta skolresor. Det finns dock skillnader, som att ledaren för denna trupp är en professor.

Före resan är det ett antal förberedelser och naturligtvis smärtsamma avsked, dessutom betyder ett av avskeden, att ett förhållande håller på att ta slut.

Det finns ett rikt material som utgör basen i det goda och friska berättandet.Det är dels sporadiska dagboksanteckningar, dels svart-vita äldre fotografier och dessutom ett antal oljemålningar, som har tillkommit under skrivandets gång.

Det är kring detta som berättelsen vävs, till detta kommer ett antal mer eller mindre, avvikande tankeutflykter. Det finns i läsandet, en bestämd känsla av att saker och ting skjuts upp och sätts i väntrum inför framtiden.

Genial kombination

Detta att kombinera de tre uttrycken, ord, foto och målningar är ett genialt drag, det ger både en dynamik till berättelsen och en levande rörelse, just genom en färgsättning, som den som sker både i språket och i bilderna.

I centrum i berättelsen står just resan och vistelsen i New York och en av huvudpersonernas familj. Det löper genom romanens parallella spår – den personen jag tänker på är Erik, hans familj och hans studiekamrater Richard och Peter från konstskolan.

De tre bor tillsammans i New York och de lever inget direkt stillsamt liv. De besöker som sig bör konstscener i den stora staden, men de går även på klubbar och besöker arenor, som har till uppgift att tillgodose andra behov och begär.

Filmiska scener

Bengt Jahnsson-Wennberg fångar väl och med närvaro de olika miljöerna och gestaltar skickligt de olika karaktärerna.

Det finns filmiska scener, som etsar sig fast vid läsandet. Ta till exempel det dråpliga intermezzot med doktoranden i konstvetenskap, som förnärmad och arg, vill göra slut på en av kompisarnas liv – med en yxa.

Den argsinte heter Eskil. Jag tänker osökt på Jon Fosses särskilt korta prosastycke ”Yxan”, om hur en far skäller på sonen, som hämtar yxan i vedboden, ställer den bredvid faderns stol och ber sin far att döda honom. Fadern blir då ännu argare.

Åter till Eskil, det finns många sådana sekvenser i romanen. Bengt Jahnsson-Wennberg har en sällsynt förmåga att iaktta bärande enskildheter, att skruva på dramaturgin och ge goda vibrationer vid läsningen och hela tiden fängsla läsaren genom pikanta detaljer.

The post Bengt Jahnsson-Wennberg ger prov på sällsynt förmåga i fängslande roman first appeared on Opulens.

Tidigare i år publicerade vi i Opulens en text av Carsten Palmer Schale om årets Nobelpritagare i litteratur, Jon Fosse, i serien ”Nobelpriskandidater”. Vi repriserar den härmed i ompakterad form.

Det ska också påpekas att vår synnerligen beläste medarbetare Carsten än en gång visade sig ha en förträfflig förmåga att ringa in årets Nobelpristagare. Det kan ni se exempel på i artikeln ”Vem får Nobelpriset i litteratur 2023”.

Efter att ha läst Jon Fosses senaste fem av sju delar i Septologin – ”Jag är en annan” – (Albert Bonniers Förlag) samt försökt orientera mig i hans helt enastående dramatik, tror jag mig nu ha fått ett slags ”grepp” om honom. Om man därtill lägger alla recensioner och kommentarer i den internationella pressen blir bilden ännu tydligare. Hans värld är mystikens. Den värld jag i ett antal delar försökte ”se”, när jag under ett halvår läste László F Földényis ”Medusas blick”. Det är mystik det handlar om. Något som för övrigt tilltalar mig starkt. Dessutom är han konvertit (han är numera katolik), vilket också stärker vissa resonemangslinjer – om man kan kalla det så – i Fosses redan nu mäktiga verk.

Man kan naturligtvis lägga märke till novembermörkret. Kanske också i Fosses texter. Men där finns även både ljusglimtar och puls.

I det första bandet av dessa sju (och han är i princip redan färdig med de två sista!) märker man redan, om känsligheten finns där, rytmen. Den malande monotonin. Den grundläggande basen i en djupmeditativ rörelse. Delarna II-V förstärker detta intryck. En text utan punkter, själsligt manande, ständiga perspektivbyten. 

Sanningsenligheten är hela tiden närvarande – det ytterst konkreta.

Det är naturligtvis Asle som är verkets huvudperson och berättare. Men är det han själv eller hans namne, skuggan Asle/Ale? Målaren bor för sig själv vid fjorden utanför Bergen (i boken kallad vid det gamla namnet Bjørgvin), och är också med i den här senhöstens årliga julutställning. I den sorgetyngda isolationen.  

Men i Asles värld glider identiteter och tidsplan ständigt över i varandra, på ett starkt dramatiskt vis. Och den döde Asle/Ale är starkt närvarande den dag som idag är. Men VEM är egentligen huvudpersonens namne?

Utöver detta vänder sig A ständigt tillbaka till sitt (?) unga jag, pojken som upplever att systern Alida plötsligt dör. Men nu blir vi också bekanta med historien om varför Asle faktiskt blev målare, och hans kanske egenartade sätt att definiera världen. På det hela taget öppnar Fosse dock här upp handlingen en smula, och syre och bipersoner tillkommer som, åtminstone nödtorftigt, förklarar både det ena och det andra.

Sanningsenligheten är hela tiden närvarande – det ytterst konkreta. Det handlar om väder och vind, landskap, och, inte minst, mat. Med min norska farmors idiom skulle jag kanske säga; ”Sjelden har jeg vel lest mer autentiske skildringer av gleden ved raspeballer, lutefisk, stekt flesk, pinnekjøtt, spekemat og kålrot. Og over det hele ligger duften av knitrende bjørkeved”.

Hur som helst är det en mycket märklig upplevelse att ta del av Jon Fosse. Detta är konstprosa- ja. Detta är djupmeditation – ja. Detta är mystik – ja.  Men detta är också Joyce: det obegripliga flödet och det exakta och konkreta invävt i vartannat. Samtidigt som man märker dramatikern Fosses precision och regi.

På ett ställe skriver Fosse om ett ”fraværende nærvær”. Uttrycket kan lika gott vändas upp och ner för att bli en ”nærværende fravær”. Ja. Kanske är allt detta textens själva epicentrum. Som mystikens.

Här finns också en annan och överskridande dimension. Inte minst i måleriet. Som kan associeras med ett Andreaskors.  Denna referens till katolsk änglamystik kan rentav vara en bas för hel verkets riktning.

Måhända, dock, att den religiösa dimensionen kan kännas främmande för en del samtida läsare i vår del av världen. Å andra sidan finns här en ingång till författarens och katolikens eget universum. Asle som Jon. 

Men självbiografiskt eller ej: Fosse skriver på ett sätt som ingen tidigare eller senare någonsin gjort. Och det är synnerligen bra det hela.

Hans författarskap präglas av en språklig, poesiliknande minimalism och en melodisk prosa med ständiga omtagningar av teman, som för tankarna till symfonisk musik.

Jon Fosse har skrivit både poesi, prosa och essäer, men är internationellt mest uppmärksammad för sin dramatik. Han växte upp i Standebarm i Kvam härad i Hardanger och är numera bosatt i Österrike utanför Wien.

Han debuterade som romanförfattare 1983 med “Raudt, svart” och som dramatiker 1994 med pjäsen “Og aldri skal vi skiljast”. Pjäsen uruppfördes på Den Nationale Scene i Bergen. Hans pjäser spelas mycket flitigt. I början av 2000-talet kunde han ses på inte mindre än ett hundratal scener världen över.

Hans författarskap präglas av en språklig, poesiliknande minimalism och en melodisk prosa med ständiga omtagningar av teman, som för tankarna till symfonisk musik. Hans pjäser behandlar framför allt ämnen som tidens omutliga gång, nuet som en falsk föreställning, ankomst och uppbrott.

Handlingen i hans romaner utspelar sig ofta på norska Vestlandet. Enligt min mening bär alltså hans prosa djupa spår av mystik. Rent språkligt kan den nog läsas som exempelvis “Finnegans Wake” av James Joyce. För mig har Fosse blivit en ny favorit!

The post Nobelpriset i litteratur 2023 tilldelas Jon Fosse first appeared on Opulens.

NOBELPRISKANDIDATER. Förra månaden recenserade Torsten Green-Petersen de senaste delarna av Jon Fosses septologi.  Här formulerar Carsten Palmer Schale sin syn på den återkommande Nobelpriskandidaten Jon Fosses författarskap och inte minst Septologin.

Efter att ha läst Jon Fosses senaste fem av sju delar i Septologin – ”Jag är en annan” – (Albert Bonniers Förlag) samt försökt orientera mig i hans helt enastående dramatik, tror jag mig nu ha fått ett slags ”grepp” om honom. Om man därtill lägger alla recensioner och kommentarer i den internationella pressen blir bilden ännu tydligare. Hans värld är mystikens. Den värld jag i ett antal delar försökte ”se”, när jag under ett halvår läste László F Földényis ”Medusas blick”. Det är mystik det handlar om. Något som för övrigt tilltalar mig starkt. Dessutom är han konvertit (han är numera katolik), vilket också stärker vissa resonemangslinjer – om man kan kalla det så – i Fosses redan nu mäktiga verk.

Man kan naturligtvis lägga märke till novembermörkret. Kanske också i Fosses texter. Men där finns även både ljusglimtar och puls.

I det första bandet av dessa sju (och han är i princip redan färdig med de två sista!) märker man redan, om känsligheten finns där, rytmen. Den malande monotonin. Den grundläggande basen i en djupmeditativ rörelse. Delarna II-V förstärker detta intryck. En text utan punkter, själsligt manande, ständiga perspektivbyten. 

Sanningsenligheten är hela tiden närvarande – det ytterst konkreta.

Det är naturligtvis Asle som är verkets huvudperson och berättare. Men är det han själv eller hans namne, skuggan Asle/Ale? Målaren bor för sig själv vid fjorden utanför Bergen (i boken kallad vid det gamla namnet Bjørgvin), och är också med i den här senhöstens årliga julutställning. I den sorgetyngda isolationen.  

Men i Asles värld glider identiteter och tidsplan ständigt över i varandra, på ett starkt dramatiskt vis. Och den döde Asle/Ale är starkt närvarande den dag som idag är. Men VEM är egentligen huvudpersonens namne?

Utöver detta vänder sig A ständigt tillbaka till sitt (?) unga jag, pojken som upplever att systern Alida plötsligt dör. Men nu blir vi också bekanta med historien om varför Asle faktiskt blev målare, och hans kanske egenartade sätt att definiera världen. På det hela taget öppnar Fosse dock här upp handlingen en smula, och syre och bipersoner tillkommer som, åtminstone nödtorftigt, förklarar både det ena och det andra.

Sanningsenligheten är hela tiden närvarande – det ytterst konkreta. Det handlar om väder och vind, landskap, och, inte minst, mat. Med min norska farmors idiom skulle jag kanske säga; ”Sjelden har jeg vel lest mer autentiske skildringer av gleden ved raspeballer, lutefisk, stekt flesk, pinnekjøtt, spekemat og kålrot. Og over det hele ligger duften av knitrende bjørkeved”.

Hur som helst är det en mycket märklig upplevelse att ta del av Jon Fosse. Detta är konstprosa- ja. Detta är djupmeditation – ja. Detta är mystik – ja.  Men detta är också Joyce: det obegripliga flödet och det exakta och konkreta invävt i vartannat. Samtidigt som man märker dramatikern Fosses precision och regi.

På ett ställe skriver Fosse om ett ”fraværende nærvær”. Uttrycket kan lika gott vändas upp och ner för att bli en ”nærværende fravær”. Ja. Kanske är allt detta textens själva epicentrum. Som mystikens.

Här finns också en annan och överskridande dimension. Inte minst i måleriet. Som kan associeras med ett Andreaskors.  Denna referens till katolsk änglamystik kan rentav vara en bas för hel verkets riktning.

Måhända, dock, att den religiösa dimensionen kan kännas främmande för en del samtida läsare i vår del av världen. Å andra sidan finns här en ingång till författarens och katolikens eget universum. Asle som Jon. 

Men självbiografiskt eller ej: Fosse skriver på ett sätt som ingen tidigare eller senare någonsin gjort. Och det är synnerligen bra det hela.

Hans författarskap präglas av en språklig, poesiliknande minimalism och en melodisk prosa med ständiga omtagningar av teman, som för tankarna till symfonisk musik.

Jon Fosse har skrivit både poesi, prosa och essäer, men är internationellt mest uppmärksammad för sin dramatik. Han växte upp i Standebarm i Kvam härad i Hardanger och är numera bosatt i Österrike utanför Wien.

Han debuterade som romanförfattare 1983 med “Raudt, svart” och som dramatiker 1994 med pjäsen “Og aldri skal vi skiljast”. Pjäsen uruppfördes på Den Nationale Scene i Bergen. Hans pjäser spelas mycket flitigt. I början av 2000-talet kunde han ses på inte mindre än ett hundratal scener världen över.

Hans författarskap präglas av en språklig, poesiliknande minimalism och en melodisk prosa med ständiga omtagningar av teman, som för tankarna till symfonisk musik. Hans pjäser behandlar framför allt ämnen som tidens omutliga gång, nuet som en falsk föreställning, ankomst och uppbrott.

Handlingen i hans romaner utspelar sig ofta på norska Vestlandet. Enligt min mening bär alltså hans prosa djupa spår av mystik. Rent språkligt kan den nog läsas som exempelvis “Finnegans Wake” av James Joyce. För mig har Fosse blivit en ny favorit!

The post Återigen denne Jon Fosse first appeared on Opulens.

PROSAKONST. Torsten Green-Petersen har läst de senaste delarna av Jon Fosses septologi. Vissa har liknat den vid barockmusik, men  Green-Petersen tycker att den påminner om en vacker fäbodpsalm.

Septologin III-V: Jag är en annan av Jon Fosse
Översättning Lars Andersson
Albert Bonniers Förlag

Vid det här laget är förmodligen Jon Fosse den nu levande skandinav vars dramatik är mest spridd och spelad över världen. Norsk författare. Som poet, prosaist och framför allt dramatiker finns han numera alltid med i kortleken då Nobelpriset i litteratur skall delas ut.

Som ett slags storverk i begynnande ålderdom har han nu formulerat klart sitt mest omfattande stycke i prosaform. Septologin. Där delarna III-V nyligen utkommit på svenska i en följsam översättning gjord av Lars Andersson. Som liksom i tidigare översättningar från just norska visat stor känslighet och förmåga att bibehålla ett slags norsk diktion också då han översätter just detta till vårt eget. Det tycks mig vila någonting av musikalitet i vårt norska broderspråk. Nog så väsentligt att beakta och ta till vara i Fosses i regel utpräglat musikaliska texter. Må så vara poesi, drama eller, som just nu, prosa.

Detta är en långsam och delvis oåtkomlig berättelse. Alltsammans i ett enda långt flöde. Endast uppdelat i tre utsnitt av det pendlande livet. Pendlar gör det nämligen i högsta grad. Mellan berättarens nutid och dåtid.

Här förekommer två män, båda vid namn Asle, som i allt liknar författaren med varsin svart sammetskavaj, lång svart rock, hästsvans och brun läderväska över armen. Båda två är dessutom målare och hoppar av gymnasiestudierna till förmån för en konstskola. Men där den ene Asle till slut blir nykterist och katolik går den andre Asle ett långt mer tragiskt öde tillmötes i doften av sprit och ensamhet. En tredje tungt vägande gestalt följer också med i berättelsens lugna vatten. Det är en kvinna vid namn Ales. Berättaren Arles alltför tidigt döda älskade som följer honom och oss tätt inpå över sidorna. En fjärde pusselbit kanske också skall nämnas. Nämligen Gud. Som ande. Som det transcendenta som känns igen från Fosses tidigare något mystiskt präglade verk. Nu kanske på väg emot försoning. Men bara kanske. Något absolut eller slutgiltigt simmar sällan runt i författarens värld. Här passar det gamla valspråket ”Panta rei ” bättre än på många andra platser.

I en av våra stora dagstidningar liknas ”Septologin” vid att lyssna till barockmusik. Det kan säkert vara en god metafor men själv tycker jag den påminner om en vacker fäbodpsalm. Förankrad som den är i landsbygden och dess historia. Med det avlägsna. Med nostalgin och den skira rösten från något evigt.

The post En skir röst från något evigt first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Vem får årets Nobelpris i litteratur. En poet, dramatiker eller prosaist? Kanske en mångsysslare. Jag tror på det senare.  “Jag skriver inte om någonting, jag har inte det förhållandet till det jag skriver utan för att dra mitt favoritcitat: En dikt ska inte mena något utan vara något. Sen är det ju så att när man läser söker man en mening och i den bästa dikten är det kanske så att man känner igen någonting som man vetat eller upplevt men inte precis med de orden.”

Ungefär så sa Jon Fosse i samtal med NRK:s Siss Vik i Bokprogrammet för 9 år sedan. Och när man läser Fosse förstår man i viss mån hur han menar. Vid en litterär countrysångare har han också liknat sig, att skriva är som att hantera ett musikinstrument, som att spela och sjunga. Upprepningarna, omtagen, pauserna är som musik och kanske också som naturen tänker jag – vindarna, blåsten, vågorna och regnet. Inte för inte har Fosse skrivit en pjäs som heter “Jag är vinden”.

Men samtidigt fångas en mening, ett uttryck och olika teman in i det här ordflödet, i brusandet och stillnandet och i hans “Trilogin” finns allt detta. Den består av tre berättelser “Sömnlösa” från 2007, fem år senare kom “Olavs drömmar” 2012 och 2014 kom så “Kvällning”. Nu skriver han ju på en “septologi”! Det här tilltalar mig! Och jag har alltså tippat honom som årets Nobelpristagare, även om jag skulle föredra andra (främst ett par fransyskor, ja ni har ju läst).

Carsten Palmer Schale

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Jon Fosse – som en vind first appeared on Opulens.